Den fenomenala höstupplagan av Comic Con Stockholm innebar en ny standard för hela mässan. Genom att byta lokal till Älvsjömässan gavs allting ett ansiktslyft. Borta var de överbelastade gångarna på gamla Kistamässan, där trängseln når klaustrofobiska nivåer. Antalet utställare och utbudet var eminent, för första gången någonsin kändes den svenska upplagan av Comic Con som ett evenemang som kunde stå sida vid sida med de internationella motparterna. 

Att arrangören Easyfairs ville ha en repris så tidigt som möjligt är därför förståeligt. Mässan har också visat sig stå pall i tuffa tider, som den nuvarande svåra svenska lågkonjunkturen eller pandemi-åren. Men denna vår/sommar-upplaga är inte helt ny, förra året gav man sig i kast med att arrangera Made In Asia, ett event som var tänkt att sätta asiatisk populärkultur i framsätet. En sannerligen god tanke med tanke på den exponentiella ökningen av anime-fantaster – undertecknad inkluderad. Resultatet var dock något av en soppa, en sorts stympad och undernärd Comic Con som helt sakande identitet eller någon tydlig inriktning. Istället var det hela som ett kaotiskt lapptäcke där utställare från Comic Con deltog som om det vore en traditionell upplaga medan storgrossister som Costco försökte sälja hushållsapparater. Att kalla det hela förvirrat vore en grov underdrift. 

Det hela har resulterat i att Made In Asia nu integrerats in i Comic Con, något som är mest märkbart i mängden taiwanesiskt mjölk-te som säljs samt Made In Asias enda vettiga tillskott, ett dussin food trucks som erbjuder mat som inte smakar kartong och plast, något kafeterior på samtliga svenska mässanläggningar verkar ha gjort till en – ovälkommen, standard. 

Resultatet är dock en betydligt bättre tillställning än Made In Asia, framförallt eftersom det blir uppenbart att det hela alltid var menat att vara ett Comic Con i lite mindre skala. Och det hela känns närmast nostalgiskt för oss som besökt mässan mer än en gång, för då mässan brukade utspela sig på Kistamässan var det hela just bra men med ett aningen begränsat utbud samt en vindtunnel utanför mässan som får cosplay hattar att flyga ända vägen ned till Älvsjö. 

Men ett par saker utmärker denna omgång, detta i och med gästerna, där stjärnglansen var förhållandevis återhållsam denna gång, förutom Nolan North som måste ses som en legend vad gäller röstskådespel, var den sanna magneten istället Kalle Anka-tecknaren Don Rosa. Den ’’professionella’’ Artist Alley brukar vanligtvis bara vara till för de mest inbitna serietidningsälskarna, ofta får flera av artisterna spendera tid att lära känna varandra och spendera tid på sina telefoner eftersom alltför få väljer att göra ett besök. Rosas gästspel visar sig dock bli till mässans verkliga centrum, de köer som ringlar till det privata båset har sällan skådats för en artist på någon av tidigare mässor. Och för första gången någonsin kan man ställa sig frågan om det är bra att vara alltför trevlig i ett sammanhang då hundratals väntar ? Don Rosa tar sig nämligen oerhörd tid med varje individ och ber dem sätta sig ned på en stol framför honom medan han signerar upp till två medhavda objekt – gratis, och obegränsat med affischer som kan köpas i hans bås. Detta leder till en kö som rör sig i historiskt långsam takt. 

Exakt samma symptom uppstår med de två japanska gästerna, Miho Shimogasa och Akihiko Yamashita som varit involverade med Sailor Moon respektive Studio Ghibli. Båda tar sig en oerhörd tid med varje person och lägger stor möda på att noggrant fullfölja de många önskemål om diverse favoritkaraktärer. Där Don Rosa åtminstone inte tog emot önskemål vad gäller specifika teckningar skapar detta den mest dysfunktionella kön i mässans historia. Något som gör att den utlovade på tiden på två timmars signering inte räcker till och att ett antal köande tvingas vända och återkomma till nästa signering om ett par timmar, något som måste ses som ett logistiskt fiasko. 

Dock är det oerhörda intresset för icke traditionella kändisar oerhört uppmuntrade på så sätt att det ger förhoppningar om att Easyfairs kanske kan ställa om vårupplagan till ett event som fokuserar mer på just serietecknare och artister. Något som skulle skänka en mer distinkt profil till evenemanget och tydligt differentiera det från höstversionen.    

I sådana fall skulle det något tunnare utbudet och det betydligt mindre lokalen framstå mer förståeligt. Comic Con Stockholm verkar dock vilja bibehålla sin profil som  ett evenemang med möjligheten att erbjuda något för alla, även om resultatet blir aningen urvattnat. Men evenemang av denna sorten växer sannerligen inte på träd här i Sverige och att vi får ett tillfälle till att samlas och mötas som nördar måste ändå applåderas trots de uppenbara skavankerna.