Årskrönikan 2025

 

Frekvensen av aktivitet här på Tiger Film har tyvärr varit alltför låg och i mer tydliga termer oacceptabla. Tanken att skriva mer ingående och – än mer, personliga texter gällande de områden inom nöjesvärlden som ligger närmast mitt personliga intresse har tyvärr misslyckats. I och med min övergång till att publicera mitt skrivande för Kulturbloggen nyttjas mycket av min tillgängliga tid där. Ett beslut som jag delvis är nöjd med då texterna har större spridning och jag inte behöver stå i administrativa sysslor. 

Ett par milstenar framträdde dock under året vad gäller Tiger Film. Efter tio verksamma år fick vi äntligen ett betyg publicerat på en digitalaffisch, mer exakt för Captain America Brave New World, en liten bedrift som i det stora hela inte spelar någon roll men också ett litet tecken på marginell framgång efter så många år. 

Jag brukar vanligtvis summera, diskutera händelser och förändringar som hänt under det gångna året, oftast med uppenbar skepsis. Det gångna året och de oerhört brutala och svåra förändringarna som filmindustrin men givetvis världen behövt genomgå tillföljd av Trump regimen i USA är bortom det skrämmande och livsfarliga. Vi ser bolag kapitulera för hotfulla repressalier från myndigheter som korrumperats och numera används som politiska vapen. Uppköp där människor som David Ellison och fadern Larry Ellison ämnar att bygga om kulturyttringar men också nyhetsrapporteringar till vanställd propaganda där endast personer som Jon Voight, Sylvester Stallone och den ständigt ’’eminente’’ Mel Gibson dikterar villkoren. Det brukar sägas att ålen innebär ett mått av illusionslöshet, att förhoppningarna, idealismen som kan associeras med saker och ting skata men säkert bryts ned. Att filmbranschen knappast är den glamourösa, vänster liberala och artistiskt drivna plats som så många drömmer – samt hoppas på, är knappast någon överraskning. 

Men förutom ett par modiga aktörer som Mark Ruffalo, Pedro Pascal – som alltid vågat nyttja sina plattformar och aldrig inställt sig och vänt kappan efter vinden, är det genuint förkrossande att se andra tiga och vägra ta ställning för grundläggande demokratiska värderingar. Inte ens i en tid då artistisk frihet är under än mer granskning och direkt censur genom skrämda storbolag är det tragikomiskt att se vanligtvis gapande kåsörer som Martin Scorsese, Francis Ford Coppola eller den som alltid groteskt pompösa och självgoda chefkritikern Owen Gleiberman knipa mun. Personer som målade ut superhjältar och trikåer som det största hotet för filmen och bions fortlevnad. Nu är samma röster knäpptysta då en hel administration direkt hotar med att ta kreativ kontroll över filmer och där Trumps absurda dröm om en ’’icke woke’’ Rush Hour besannas inom loppet av några timmar. En plats där nämnda trion med Voight, Stallone och Gibson utnämnts till ambassadörer och som gärna instämmer i den absurda och det helt ogenomförbara hotet om att applicera strafftullar på filmer som inte spelats in i USA.

2025 och framtiden blir istället en sorts horribel och svårmodig prognos kring vad som väntar, en tid av kapitulation, normalisering och acceptans av det absurda och moraliskt felaktiga. Givetvis var detta ett år som också innehöll ljuspunkter, däribland Yorgos Lanthimos återkomst med Bugonia som kanske inte briljerade till den grad Poor Things gjorde men som ändå står sig som årets bästa film. Bruce Springsteens 2025 turné må ha nyttjat flera bekanta strukturer från 2023 och 2024, men modet att bygga om konsertens narrativ till att nu handla om ett USA i fritt fall och hans direkt attack mot regimens förkastliga överträdelser mot mänskliga rättigheter gav låtar som Youngstown och Murder Incorporated än mer svarta och kraft. Avslutningen med den legendariska covern på Bob Dylans Chimes Of Freedom känns fortfarande overklig att ha fått uppleva live. 

Japansk anime och dess fortsatta framgångar som en förkrossande populärt massmedium slutar inte heller att värma eller inspirera. De sanslösa framgångarna för Demon Slayer Infinity Castle går inte att värja sig för. Att filmer som Chainsaw Man samt Jujutsu Kaisen Execution, där den sista endast var en glorifierad summering, kunde fylla en hel hel IMAX salong i huvudstaden var tillräckligt för att bekräfta att fenomenet kring anime nu står inför möjligheten att gå förbi flera amerikanska popkulturella kolosser, framförallt om avsmaken för land i väst blir alltmer väckande.     

Men även amerikansk popkultur hade sina ljusa stunder, däribland den underbara Thunderbolts, James Gunns starka nylansering av Stålmannen eller den aningen förbisedda Fantastic Four. 

Att 2026 lär bli prövande råder det inget tvivel om, jag vill inte heller – på samma sätt som förr, lova ökad aktivitet eller grandiosa förändringar här på Tiger Film, men förhoppningen om de där långa, ofiltrerade och – förhoppningsvis, noga genomtänka texterna och funderingarna kring det jag håller som viktigast för mina olika passioner förblir i alla fall en brinnande förhoppning om fröbättring. Det enda som vi idag kan och måste hålla fast vid. 

Årets bästa film 

Bugonia 

Årets plats 

Tokyo 

Årets anime 

Demon Slayer 

No Other Choice Recension 

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2025 

Sydkorea må idag vara en glödande och pulserande plats för popmusik, mer exakt k-pop, en musikgenre som haft så osannolika framgångar att det östasiatiska landet nästintill blivit lika synonymt med fenomenet som Japan blivit vad gäller anime och manga. Men innan Gangnam Style och BTS förändrade musikscenen var Sydkoreansk film det som troddes vara nästa ledande stjärna på filmhimmelen. En av de ledande regissörerna var just Park Chan-wook med sin omskakande hämndtrilogi där mittenfilmen Old Boy än idag fortsätter fascinera och förföra med sitt hänsynslösa våld, sin nihilistiska berättelse och gränslöst vackra utseende. Park hade dock svårt att bibehålla samma relevans efteråt. Än skakigare blev det med en temporär och misslyckad utflykt till USA med Stoker med den – som alltid, uttråkade Mia Wasikowska i huvudrollen. Med No Other Choice lyckas Park äntligen befästa sin position som en filmmakare av högsta klass, detta genom att visa på mognad, utveckling men också en total vägran vad gäller att repetera sig. 

Nog för att filmer som I’m a Cyborg, But That’s OK rört sig nära det komiska och absurda, men dessa inslag tas till sin yppersta spets i No Other Choice. Park har alltid haft nära till morbid humor lika svart som tjära, men den har ibland kunnat te sig aningen för långsökt och bångstyrig, som den helt förvridna finalen i Lady Vengeance. Med No Other Choice finns en mer naturlig och behaglig självklarhet i den nattsvarta humorn som här är både underhållande och effektiv för att understyrka den oerhört argsinta samhällskritiken i filmen. På samma sätt som Squid Game gav aktiva jabbar åt det moderna samhällets tendens att förminska individen finns här en lika ilsken inställning till automatisering, karriärism och rigida och föråldrade samhällsstrukturer. Samhällets grymma verklighet leder till ett osannolikt men djupt underhållande och tänkvärt scenario som är lika absurt som skrämmande. 

För det är då filmen går från desperation till mordisk mani som den når sin absoluta topp. Här kombineras hopplöshet, superbt skådespel samt otroligt vass mörk humor till en oemotståndlig kompott som kan höra till årets mest underhållande. Då är det som att Park skapar ett genialt svar på Jordan Peeles bästa moment från Us och Get Out, scener där trams och kaos flyter samman till total briljans. Det hela är också fantastiskt underhållande och rör sig ständigt snabbt framåt och undviker helt det sentimentala och onödigt emotionella. 

Förutom underhållningsvärdet är det hela också oförskämt stiligt och snyggt ur en stilistisk synpunkt. Med ett fantastiskt foto som är rått men också vackert fångas stress, galenskap och sorg med en enorm känsla för stil. Kompositionen och miljöerna är minst lika imponerade där fabriker och trädgårdar blir såväl sköna som skrämmande. Addera också vågade och komplexa kameravinklar så blir No Other Choice också en av årets mest unika filmer från ett visuellt perspektiv. Huvudrollsinnehavaren Lee Byung-hun, som blivit något av en sydkoreansk ikon i omvärlden, är strålande med ett varierat och oerhört levande skådespel som är övertygande och inte det minsta överdrivet. Skiftena mellan ångest, självdestruktivitet och desperation sköts helt ypperligt, den familjedynamik som  byggs upp framstår också autentisk trots att flera av familjemedlemmarna – på pappret, tangerar att likna karikatyrer. Park undviker dock fällan att låta det hela bli en radda av klyschor då han aldrig utsätter sina karaktär för situationer som tar dem alltför nära farozonen vad gäller det förutsägbara. 

Filmens mittparti är den enda svaga länken, där försvinner alltför mycket momentum och filmen framstår för första gången aningen vilsen då det introduceras onödiga exkursioner som inte bidrar med alltför mycket. Slutet är också aningen simpelt och hade gärna fått haft samma diaboliska sinne för vansinne som filmens intrig. 

Även om det inte är fulländat är No Other Choice en fullkomligt fantastisk filmupplevelse som redan nu kommer kunna leta sig långt upp på listan över det bästa som 2025 bjudit på.    

Jane Austen Förstörde Mitt Liv  

All images courtesy and copyright of Scanbox 2025

Summering: Skräckinjagande död och menlös soppa utan skarp dialog eller underfundig humor. 

Nej, varken Weapons eller Bring Her Back tar pris som sommarens mest omskakande skräckupplevelse. Den äran – eller i detta fallet skammen, går till långfilmsdebutanten Laura Pianis och hennes senaste film. Fasan, obehaget eller ängsligheten kommer dock inte från makabra scener eller kvävande tät spänning, istället är det den närmast sjukliga hållningen som filmen ständigt demonstrerar. 

Debutanter tenderar ibland att luta sig aningen för mycket på idoler och förebilder, för Piani har en Manhattan besatt och numera cancellerad regissör varit ledstjärnan, det är tydligt redan i filmens förtexter som hade kunnat varit inledningen till valfri Woody Allen-film. Men när denna desperata imitation är slut börjar filmen – rättare sagt skräckupplevelsen. För där Allens bästa stunder är energiska, verbalt geniala och oemotståndliga är Pianis filmskapande monstruöst klumpigt men också lika intellektuellt och levande som en hungrande zombie.   

Jane Austen Förstörde Mitt Liv rör sig i ett provocerande långsamt tempo där den slarvigt och nonchalant introducerar sina karaktärer, vars substans är densamma som valfri deltagare i Paradise Hotel. Även om det finns förhoppningar – mer exakt desperata drömmar, om att blända publiken med snabb dialog och neurotiska relationer blir resultatet fullkomligt frånstötande då Piani inte förmår att lyfta ett finger eller ens demonstrera vilja till att ge sin film liv. Hela filmen rosslar, hostar och flåsar till den grad att jag blir mån att snabbt desinficera händerna och sätta på munskydd då en ny horribel COVID variant verkar vara i görningen. Detta är så pass livlöst att de mest fåniga parfymreklam ter sig som en djupt filosofisk och omskakande upplevelse. 

Och då filmen tar färjan över till England går det hela från att vara patetiskt till en ren – oavsiktlig, parodi. Den brittiska skådespelaren Charlie Anson, som är tänkt att fungera som filmens Mr Darcy-figur, verkar dock ha fått fel manuskript – eller instruktioner för sin roll, genom hela filmen agerar Anson som om han förbereder sig för att ta över Monty Python medlemmen Eric Idles roll från den ökända Nudge Nudge-sketchen. Som om inte det vore illavarslande nog så fortsätter eländet utan någon som helst sund humor, charmig romans eller ens någorlunda vettiga funderingar kring värdet av litteratur eller eskapism. 

Vad vi får är istället två lamor, överkonsumtion av alkohol och lite erbarmliga drömsekvenser som är så pass suspekta vad gäller kvalitet att de kan misstas för att komma från en porrfilm. Över allt det här ligger också bisarrt bombastisk och påträngande musik som tror sig vara arvtagare till Gioacchino Rossini, vilket går helt i polemik med filmens fula gryniga foto. 

De få gånger någon som helst komisk framgång nås är i de mest basala och simpla moment av lite klassiska nakenchocker, någon som bara belyser hur fullkomligt patetisk och menlös denna totala tomhylsa till film är.  

Betyg 2/10 

The Fantastic Four First Steps Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2025

Summering: Marvels första och mest anrika familj blir ett grandiost ensembledrama där skådespelet bländar mer än alla specialeffekter i världen. 

Att påstå att The Fantastic Four First Steps är den bästa adaptionen någonsin av den klassiska superhjältekvartetten må låta som kraftig hyperbol eller onödigt starka lovord. Men då vi faktiskt ser till den – historiskt, ruttna historik av Fantastic Four adaptioner säger detta lika mycket som att påstå att ett punkterat bakdäck är bättre än ett där framme. Historierna bakom de olika försöken att göra Marvels förstafamilj till film är en saga lika häpnadsväckande som något av de många intergalaktiska äventyr som den  gruppen gjort. Alltifrån den obeskrivligt usla Roger Corman producerade härdsmältan, till Tim Storys kompletta skräp. För tio år sedan valde dock Josh Trank att mer eller mindre försöka ta död på stora delar av biopubliken med sin version, en film bortom hårda ord eller bottenbetyg. 

Därför krävs en kraftmätning, en sorts bombastisk annonsering som med eftertryck lyckas spola bort den unkna eftersmaken och de farhågan kring att Fantastic Four inte kan nå framgång på vita duken. 

Därför krävs det proffs och närmast otäckt hängivna medarbetare samt en ensemble i världsklass som kan kanalisera det nästan halvt sekellånga arv som finns i serietidningarna men ändå hitta en spännande och nyskapande infallsvinkel. Och vad händer då man tar Vanessa Kirby, regissören Matt Shakman – som ansvarade för WandaVision, samt filmvärldens mest frekventa och pålitliga karl i Pedro Pascal och låter dem göra sitt yttersta  ? Kort sagt ett betyg som är avsevärt högre än siffran i titeln. 

I en tid då serietidningsfilmatiseringar inte per automatik ger hisnande tillväxt i kassan har regissörer och produktionsbolag behövt tänka om, försöka hitta ett sätt att differentiera och utmärka sig. Detta har sakteliga börjat märkas av under året, först med den mästerliga Thunderbolts och nu senast med James Gunns upplyftande och ljuvligt underhållande Superman. 

First Steps vill frigöra sig från tidigare normer och mallar genom att röra sig bort från den massiva MCU- kontinuiteten genom att flytta tillbaka filmen till ett futuristiskt 60-tal och undvika alltför många kopplingar till det som var och komma skall. Att låta filmen utspela sig i ett alternativt 60-tal visar sig dock inte begränsa kreativiteten, istället expanderas möjligheterna. Detta genom att Shakman helt helt kan frångå det utseende vi vant oss med från diverse MCU-projekt – där fotot är så skarpt att bilderna nästan ter sig som något ur ett TV-spel. Här frångås istället moderna företeelser vad gäller utseende, för trots digitalkameror skapar fotografen Jess Hall en film som känns autentisk vad gäller att efterlikna en film från tidsperioden, men också som en ren hyllning till legendariska och revolutionerande tecknare som Jack Kirby och Steve Ditko. 

Istället för att endast fokusera på färg vill Hall och Shakman istället fånga serietidningarnas estetik genom att efterlikna dess komposition, något som gör First Steps ytterst unik. Den visuella förändringen har också betydelse för filmens innehåll. Där de flesta filmer innehållandes personer med extraordinära förmågor mer eller mindre förväntas kulminera i action och enorma explosioner vill Shakman – men också Marvel Studios, hitta ett sätt att kringgå traditionella slagsmål och skottlossningar. Detta sker genom att lägga en stor vikt vid äventyret, precis som undertiteln indikerar är First Steps en film som hämtar inspiration från 60-talets optimism och hoppfullhet, där människan skulle få möjligheten att utforska rymden. Shakman väljer därför att låta actionscenerna alltid bäras fram av en mer äventyrlig nerv där upptäckter och vyer spelar större roll än att destruera tusentals robotar. Detta gör att något så – på film, traditionellt som en raketuppskjutning blir minst lika häpnadsväckande att se på som då Mark Ruffalo blir grön och adderar ett antal hundra kilo muskler. Tillfället då serietidningarnas mest kolossala och respektingivande antagonist presenteras – Galactus, lämnar inte en enda nörd oberörd. 

Och den inneboende optimismen som filmens tidsanda – per automatik innehar, används också i narrativet. Här finns ett antal kopplingar till vår egen historia där idyllen och de oändliga möjligheterna också ackompanjerades av potentialen för kärnvapenkrig och en rastlöshet i samhället som skulle kulminera i 1968 års stora demonstrationer. 

Men mer än något annat är triumfen i filmens fyra huvudroller vars kemi och skådespel lyfter First Steps bortom vår stratosfär. För det är i tillfällen som dessa som de årtionden av berättelser och material från serietidningarna manifesterar sig och påminner om varför dessa karaktärer besitter kvalitéer – framförallt djup, som ständigt underskattas. Genom alla år av framgång och misslyckanden i serieform har ideér och koncept skapats som skänker något så banalt som superhjältar ett otroligt djup. Genom sin makalösa ensemble lyckas First Steps bjuda på några av årets allra finaste, varma och hängivna rolltolkningar. Förutom att förmedla essensen av det närmar runtom i världen lärt sig älska vågar Shakman och hans fyra huvudrollsinnehavare och ändra om och justera vissa aspekter. Pedro Pascal lyckas fånga Reed Richards neurotiska och känslomässigt snäva person, som trots sitt – alltför ofta, kyliga logiska tänkande försöker att förstå och värna om människor samt sina närmaste. Pascal fångar bräckligheten men också Richards begränsade emotionella spektra som är en minst lika stor opponent som valfri superskurk. 

Vanessa Kirby är dock än bättre i rollen som Sue Storm, efter att ha spelats av Jessica Alba och Kate Mara, vars kapacitet som skådepelare knappt är mätbar, blir Sue Storm nu en sann titan vars karisma, värme men också självsäkerhet ger filmen en gränslös kraft. Kirby lyckas vara moderlig, självständig och fantastiskt stark i en roll som inte kan beskrivas som något annat än perfekt. Ebon Moss-Bachrach är också förträfflig, Ben Grimm/The Thing blir här den klippa han alltid varit i serietidningen, den närmast omätbara charm och empati som Moss-Bachrach utstrålar är omöjlig att inte attraheras till. Det är endast Joseph Quinn som inte håller jämna steg med övriga, och inte som en effekt av något bristande skådespel. Johnny Storm har en aningen svårroll här då hans agens inte känns lika relevant som övriga tre, uppkäftigheten och den gränslösa självsäkerheten är där men oförglömligt material saknas. Men då det nalkas kemi glöms detta bort, för vad vi får se är närmast elektriskt vad gäller interaktion, det faktum att filmen börjar med en finstämd konversation och inte en smäll säger allt. För det är här magin sitter. Varje gång Moss-Bachrach flinar, delar ut gliringar eller då Vanessa Kirby tillrättavisar någon är det en symfoni av utsökt skådespel. Detta gör att de traditionella klyschorna vad gäller världens undergång och de höga insatserna faktiskt blir potenta då vi har karaktärer och skådespelare som publiken inte bara bryr sig om utan lär sig att älska. 

Felstick finns, filmens speltid är aningen för snål och de tillfällen då de kunde ha gjorts än mer djuplodande historiska kopplingar undviks, något som berövar filmen från att nå ett större djup. Överlag hade filmen mått bra av än mer av de fyra huvudpersonerna, även i rent triviala situationer. Slutligen är slutsekvensen aningen för simpel, även om Shakmans försöka att inte göra om det till en monsun av CGI måste beundras, men något häpnadsväckande moment infinner sig inte i avslutningen även om det finns en emotionell kraft. 

The Fantastic Four First Steps är en varm, stilfull och helt oemotståndlig film som lyckas ge äventyr en elegant och vacker form. Detta är toppen av vad det innebär att vara den perfekta sommarfilmen, med fantastiska vyer, värme och scener vi vill komma tillbaka till om och om igen. 

Betyg 9/10   

Iron Maiden 3 Arena 13-06-25 Recension 

Summering: En makalös uppvisning för ett band som vägrar ge sig eller låta sig styras av konventioner och trender.  

Iron Maidens femtioårskalas är en sanslöst energirik hyllning till en karriär som saknar motstycke inom Heavy Metal genren. Förvisso har Metallica nått än större kommersiella framgångar, deras sångkatalog är avsevärt mer känd hos de breda massorna och flertalet av deras största hits är dessutom radiovänliga. Iron Maidens nuvarande skivproducent Kevin Shirley menade i en intervju att bandet är relevant genom att inte bry sig om att vara relevanta. Detta genom att hålla kvar vid en sorts klassisk musikalisk grundformel, där långsamma intron, långa solon och den legendariska galoppen förekommer på samtliga av bandets albumspår. 

Det vi får se den andra kvällen – på en av Europas sämsta arenor, är en sorts summering av vad som gjort att bandet skapat extas, hysteri och vunnit slaviskt hängivna fans under sina femtio aktiva år. Maiden har under de senaste åren mestadels följt en mycket simpel turnéstruktur, antingen är det en fråga om att bjuda fansen på det förflutna med turnéer som Somewhere Back In Time, eller att helt bryta mallen – samt många fans önskningar, genom att uteslutande fokusera på nytt material med turnéer som A Matter Of Life And Death. Den nuvarande Run For Your Lives är den förstnämnda och känns – vad gäller låtvalen, som en sorts sammanslagning av samtliga retrospektiva turnéer. 

Från den explosiva öppningen med den fantastiska Murders In The Rue Morgue som snabbt går in i favoriten Wrathchild och sedan den undanstoppade juvelen Killers påminner om bandets Early Days turné från tjugo år tillbaka. Men allt ramas nu in av en makalös skärm, de eleganta draperierna med motiv har nu fått pensioneras för dramatiska och imponerade videofilmer som ger låtar som Rime Of The Ancient Mariner en helt annan laddning. Detsamma kan sägas om Aces High som bländar både musikaliskt och med en tokig monster Eddie som flyger stridsplan i bästa Tom Cruise Top Gun-anda. 

Men trots det visuella fyrverkerit är det fortfarande musiken som är mest central och väsentlig för Iron Maiden. De långa, komplexa och djupt musikaliska styckena må kanske inte spelas i samma hysterika fart som på åttiotalet – då Bruce Dickinson knappt förmådde att sjunga med på grund av hastigheten, men tyngden, precisionen och kraften är fortfarande like potent som då bandet fick taket på det mest småskaliga London pubar att lyfta. Det är imponerande hur spår med mer än fyrtio år på nacken fortfarande kan engagera, flera stunder leder till samma tonårsextas som då epos som Hallowed By Thy Name först upplevdes. I en obeskrivligt bra version av Powerslave verkar hela Iron Maiden åkt tillbaka till 80-talet då de erövrade världen med sin World Slavery turné, samma makalösa extas infinner sig i mästerverket Phantom Of The Opera och Seventh Son Of A Seventh Son vars evighetslånga gitarrsolon fängslar likt en thriller. 

Bandets energi tycks också vara gränslös, från Steve Harris legendariska rusher till Janick Gers konstans jonglerande med gitarren ställer flertalet yngre akter i genuint dålig dager vad gäller den fysiska kapaciteten. Och trots att Iron Maiden fortfarande gör konserter som snarare kan beskrivas som välregisserad teater än organiska tillställningar där varje kväll formas efter publik och förutsättningar, har gruppen fortfarande en unik scennärvaro och intimitet som gör att det känns avsevärt mer personligt än det har någon rätt till att vara. 

Bruce Dickinson talade i en intervju att drömmen var att göra Iron Maiden till något som folk kan lita och tro på i evigheter. Att gruppen skulle bli en sorts konstant som alltid levererar och går att lita på. Detta har dock negativa aspekter vad gäller konsertens struktur, för även om vi får guldklimpar finns det utrymme att justera vissa låtval. Att Wasted Years ännu en gång avslutar konserten känns ointressant och varför mästerverk från Somewhere In Time som Sea Of Madness eller Deja Vu fortfarande ligger undanstoppade förblir obegripligt. Nicko McBrains frånvaro går inte heller att bortse från, Simon Dawson gör ett tappert jobb och har modet – samt självförtroendet, att inte försöka emulera legenden, men finessen från McBrains magiska trumspel saknas alltför ofta. 

Men invändningarna slutar då även den sönderspelade Fear Of The Dark lyckas framkalla en hysteri som får den – vanligtvis, stela Stockholmspubliken att likna de religösa fansen från Sydamerika. Då publiken går in i det långa allsångspartiet och då gitarrsolona klyver sönder den vedervärdiga 3Arena är det bara att – som Dickinson en gång sade ’’ let’s get jumping !’’     

Betyg 8/10 

Bäst: Phantom Of The Opera, Fear Of The Dark, Powerslave, Rime Of The Ancient Mariner, Aces High, Seventh Son Of A Seventh Son, Hallowed Be Thy Name. 

Sämst: Som vanligt visar Stockholm att staden lyckats bygga Europas två sämsta arenor i Strawberry och 3Arena där insläppet och ventilationen är under all kritik. 2 Minutes To Midnight har också framförts med mer inlevelse förut. 

Ballerina Recension 

All images courtesy and copyright of Lionsgate 2025

Summering: Trots att Ana De Armas greppat tag om taktpinnen är allt som inte är våldsam action mer eller mindre omöjligt att titta på. 

Efter att ha misslyckats att ådra sig några större jubel för exkursionen The Continental görs nu ett nytt försök att expandera det vi kan kalla för ett Wick-Verse. Med andra ord ett sammankopplat universum där filmer och serier går hand i hand, där en sorts övergripande mytologi skapas. I rätt händer finns det få saker som kan vara så potent som ett semi-mytologiskt universum på film. Star Wars närmast odödliga attribut kan i stor utsträckning tillskrivas till att serien bygger på klassisk mytbildning och välbeprövade arketyper, både vad gäller karaktärerna men också berättelserna. 

Med Ballerina vill seriens nuvarande kreativa huvudman Chad Stahelski cementera John Wick som ett permanent uttryck. En sorts omedelbart identifierbar stämpel som utlovar allt serien blivit känt för, i huvudsak besinningslös action. 

Och nog levererar Ballerina allt som John Wick gjort sig känt för. Publiken får actionscener som imponerar djupt men också ett generellt filmskapande som endast kan kategoriseras som amatörmässigt vad gäller berättande och skådespel. 

För bytet av protagonist, från den stela och okarismatiska Keanu Reeves till Ana De Armas, har måttlig effekt vad gäller att höja karisma eller uttrycksfullhet. De Armas är stel, charmlös vilket gör att de – få, emotionella scenernaliknar något från en sjaskig såpa som göms undan på dagtid. Keanu Reeves – som gör ett par korta inhopp, har inte heller gjort mycket för att förbättra sitt agerande. Tvärtom gör Reeves sin tveklöst sämsta insats här sedan den legendariskt usla clownshowen i Bram Stokers Dracula

Utöver det är allt som inte är fullskaligt krig också rena transportsträckor. Det görs flera försök att skapa häfta och pondus i otaliga referenser och vinkningar tillbaka till tidigare ögonblick och händelser. Dock så förstår inte regissören Len Wiseman att dessa måste förtjänas genom att engagera och fängsla publiken, något som givetvis inte är fallet. Därför faller alla gästinhopp och vinkningar till det gångna platt. 

Och trots att huvudpersonen nu bytts ut mot en kvinna görs det alltför lite med denna möjlighet. Förutom en bortkastad kommentar kring könsskillnaderna i strid är detta definitionen av en kvinna i en manlig kropp, en klyscha som varit omdiskuterad i skräckfilmer. Dessutom är filmen alltför osäker vad gäller att foga en ny väg, därför lutar den sig på samma trötta klyschor med onödigt ödesmättad och humorlös dialog, filmen tror fortfarande att dess klumpiga dramatik faktiskt intresserar, utöver det har vi ett utseende som alltför många gånger påminner om en ren musikvideo. 

Men det är nog ingen som löste biljett till Ballerina för något engagerande berättande. För vad gäller actionscenerna hettar det till, bokstavligen. Där John Wick-filmerna förlitade sig på en mer elegant form av våldsutövning där allt skedde i vidvinkel, är Ballerina  närgången och – utan tvekan, mer brutal. Tillsammans med en helt snillrik ljuddesign skapas fysiska och intensiva actionscener som inte har några eftertankar vad gäller att lemlästa allt som rör sig. Den faktiska finalen är också genuint imponerade med en jättelik scen som känns som om Rammstein låten Feuer Frei! blivit till en hel actionfilm.  

Därmed finns det utrymme och potential till utveckling. Något som gärna får framträda i en uppföljare som förhoppningsvis innebär en film som faktiskt kan klassas som en film och inte bara transportsträckor med action. 

Betyg 4/10

Lilo & Stitch Recension 

All images courtesy and copyright of Disney 2025

Summering: Disney gör med ’’små’’ medel sin bästa och mest välgjorda spelfilms-adaption hittills. 

Ibland kan det vara en fördel att slå från ett underläge. Efter hysterin kring den senaste versionen av Snövit, som drogs med skrattretande många onödiga samt löjeväckande kontroverser, är det ett sant nöje att kunna se en Disney film som – ännu, inte nedsablats av nättroll och hysteriska höger-influencers i deras jakt på vredesfiske.    

Den initiala tricket är att välja rätt material för att undkomma vansinnet som är dagens internet. Lilo & Stitch må vara omtyckta av den generation som växte upp med originalfilmen från 2002 men har inte samma sakrala status som exempelvis Lejonkungen eller Den Lilla Sjöjungfrun. Istället har vi att göra med en genuint problematisk film, framförallt vad gäller sin berättelse och sina karaktärer. Där de mest klassiska Disney-filmer alltid ämnar att kulminera i ett klimax med kraftfullt patos är detta något som uteblev i filmen från 2002, som aldrig var intresserad av att skapa någon större emotionell vikt. Även huvudpersonen Lilo var djupt problematisk genom ett beteende som var destruktivt, själviskt och långt ifrån sympatiskt. 

Alla dessa skavanker och småfel blir dock en möjlighet till förbättring. Dean Fleischer Camp är den sortens regissör som bär med sig en djup förståelse för sitt material. Då det kommer till att göra nyversioner, uppföljare eller för den delen prequels krävs en genuin förståelse för materialet. Fleischer Camp kan sin Lilo & Stitch lika bra som baksidan av sin hand, detta gör att de mest älskade momenten – stora som små, återkommer här med små modifikationer som gör dem än mer potenta.   

Samtidigt som det finns en respekt för källmaterialet, som framförallt är märkbart i filmens introduktion som i mångt och mycket är en exakt kopia av originalfilmen, vågar Fleischer Camp också göra flera nödvändiga justeringar. Den viktigaste sker genom relationen mellan Lilo och hennes syster Nani. Från att bara ha varit ett tunt skelett i animerad form blir det nu en central bärpelare för hela filmen. Skådespelet mellan Maia Kealoha och Sydney Agudong är också av oerhört hög klass och säljer in den brokiga men kärleksfulla syskondynamiken. Detta stärker även filmens patos kring idén att relationer utanför den biologiska familjen kan vara minst lika betydelsefulla. Lilo & Stitch har också en fantastisk lekfullhet som passar som handen i handsken, tillskillnad mot exempelvis spelfilms-versionen av Skönheten Och Odjuret som kändes tung och klumpig, finns här en lättfotad energi som leker – positivt menat, med sitt material och som njuter av att iscensätta både dramatiken men också det obligatoriska Stitch-kaoset. 

Och den stökige och kaotiske krabaten animeras här fullkomligt briljant, trots en ’’begränsad’’ budget på påstådda 100 miljoner dollar springer Lilo & Stitch cirklar kring  Aladdin och Maleficent vad gäller produktionsvärden. Genom att filma på plats i Hawaii och vara ytterst sparsamma med digitala effekter skapas en film som känns genuint lyxig. Även specialeffekterna är av oväntad hög kaliber och bjuder på några av de mest realistiska figurerna vi sett. 

Lilo & Stitch är en av få filmer som överträffar sitt original och som lyckas att skapa magi trots uppförsbacken att vara en adaption. Det är så pass charmerande, varmt och underhållande att det till och med går att ursäkta det faktum att versionen av Elvis Burning Love som spelas i eftertexterna är bedrövlig.      

Betyg 8/10 

Thunderbolts Recension 

Summering: Det är underhållning av en unik och grandios sort som serveras då Marvels antihjältar slå sig samman. 

Marvels filmuniversum – MCU, står inför sin trettiosjätte projekt. Det är en osannolik siffra som – för många utomstående, kan likna ett smärre skämt. Inte ens James Bond, som fyllde sextio år på film för tre år sedan, har nått samma mängd filmer. För icke-initierade och allmänna cyniker som per automatik avför hela genren som kallas superhjältefilmer – en kategori som för många  – så kallade, finsmakare är detsamma som arsenik och asbest, lär denna samling av antihjältar och rena bifigurer knappast inspirera eller imponer. 

Men det är som att försöka övertyga en aktiv Bruce Springsteen-hatare om att den undangömda skatten The Promise befinner sig i samma klass som det legendariska mästerverket Thunder Road. Det finns idag ett par sätt att ta sig an en Marvel-film, det ena är att helt och hållet försöka bryta mallen och till stor del ignorera serietidningarna och använda plattformen för egen artistisk vision. Detta exemplifieras bäst av Taika Waititi som upprörde både en och annan med sina två Thor-filmer, i synnerhet med Love And Thunder. Det andra sättet är att acceptera formeln och försöka anpassa sig till de klassiska byggstenar som gjort MCU till den mest framgångsrika filmserien i världshistorien. 

Och även om jag kan uppskatta försöken att gå emot strömmen och ändra på både det visuella och strukturella – något Captain America: Brave New World försökte sig på genom att bygga filmen som en thriller kontra en ren actionfilm, finns det också något genuint magiskt då en regissör med sitt team maximerar de mest klassiska elementen och utför dem till perfektion. Thunderbolts är det andra av dessa två alternativ, det Marvel gjort sig som mest känt och älskat för har här tagits till sin spets, men det förmedlas med en makalös energi och entusiasm som påminner om storhetstiden då vartenda projekt resulterade i att spela in en miljard dollar. 

Formulan är dock inte bara låst till filmens innehåll vad gäller berättelse och actionscener. Marvel Studios har länge haft en unik förmåga att plocka uppåt regissörer med ett litet CV   – mest bestående av profilerade independent projekt, stoppa in dem i sitt massiva maskineri och skapa filmer som delar attribut vad gäller det visuella men som också får en tillräckligt personlig profil för att inte kännas som en fabriksvara. Jake Schreier som står som regissör känns som en direkt arvtagare till de sanna Marvel veteranerna som Jon Watts eller bröderna Russo, en regissör med kompetens men också tillräckligt med flexibilitet för att klara av och verka inom ramen för studion. 

Där andra regissörer har kämpat med maskineriet och att få bitarna på plats är Schrier istället som fisken i vattnet. Han förstår och gillar upplägget och formulan och tar den till sin absoluta spets. Se till fotot av Andrew Droz Palermo som är essensen av de mest klassiska Marvel projekten, med en djup färgpalett och en skärpa så vass att den skulle kunna skada filmduken. Actionscenerna är i sin tur stilfullt koreograferade, och det är ett bra tag sedan gudalika förmågor presenterades såhär pass kärleksfullt, nördigt och entusiastiskt. 

Schreier vågar dock ta några risker som imponerar djupt, framförallt med de inneboende förväntningar som alltid associeras med jätteprojekt som detta. Även om actionscenerna är genomförda med stor ambition och kompetens är detta en film som förstår begreppet underhållningsvärde. Idag associeras det ofta med makalösa scener som antingen är visuellt storslagna eller actionscener, som antingen imponerar med sin brutalitet eller uppfinningsrikedom vad gäller blodbaletten aka John Wick. Thunderbolts förstår istället värdet i att underhållning också kan vara att spendera tid med karaktärer vars kemi samverkar på oanade och makalöst komiska sätt. Där andra Marvel filmer nyttjat idén om omaka par och surrogatfamiljer som exempelvis Guardians Of The Galaxy, har gruppen ändå formats på momangen i sin debutfilm. Thunderbolts är istället mer av ett improviserat lapptäcke, som tillskillnad mot Avengers – som var slutdestinationen med filmer som Iron Man och Thor, inte tycks ha varit en planerad sammanslagning. 

Denna spontana och nästintill improviserade känsla används till maximal effekt. Ingen hade kunnat föreställa sig att Hannah John-Kamen från Ant Man And The Wasp skulle visa sig vara såhär karismatisk och energisk. Kemin mellan den brokiga skaran är inget annat än superb, Schrier samt manusförfattarna Eric Pearson och Joanna Calo har en otrolig förkärlek till dessa karaktärer, något som gör att de behandlas med både värme, respekt men också en god dos självdistans vilket leder fram till filmens största styrka, nämligen komiken. Att Marvel-filmer alltid satt humorn i första ledet har – för en del, lett till kontroverser, men då det funkat har snillrika resultat uppnåtts. Thunderbolts kan utan tvekan vara studions största stund vad gäller komiken, det är inte bara snabba repliker utan också hur mer etablerade relationer, som den mellan Florence Pugh och David Harbour, används för att ge filmen dramatisk svärta men också kärleksfullt käbbel.

Att karaktärerna i Thunderbolts inte tillhör Marvels mest profilerade leder också till att filmen kan ta risker vad gäller storleken på filmen. Där andra projekt är globala eller till och med intergalaktiska epos som hoppar mellan världar och dimensioner är Thunderbolts istället en småskalig affär, något som gör att filmen tycks ha ett laserfokus, tempot är i sin tur högt men inte bara som en följd av besinningslös action, filmens magiska humor ger den konstant näring och får den att uppnå nya topphastigheter. Detta leder fram till finalen som för första gången i studions historia lyckas bryta mot mallen, istället för totalförstörelse blir det istället en bisarr – positivt menat, och surrealistisk final som är helt och hållet grundad i karaktärsutveckling.

Skådespeleriet är i sin tur också oväntat starkt. Inte för att Marvel haft en brist på aktörer av första klass, men Florence Pugh känns i mångt och mycket som den perfekta frontfiguren, inte bara för Thunderbolts utan hela MCU. Pugh har karisma, fantastisk komisk timing, charm och – som vi alla vet, en makalös förmåga att agera. Julia Louis-Dreyfus får äntligen komma till sin rätt, från att ha vara varit en karikatyrartad gåta blir hennes diaboliska och Valentina en skurk som ofrivilligt blir en skrämmande parallell till än mer aviga och ondsinta personer i vår egen verklighet.

Kanske är det i filmens brist på mer starka allegorier och en ännu starkare karaktärsstudie som blir filmens primära svaghet. Jag har sagt det förut men Stan Lee ville alltid att hans universum av extraordinära karaktärer också skulle vara en avbild av vår egen verklighet och skildra problem, stora som små. Det finns genom Thunderbolts gott om chanser att djupdyka i medial manipulation, psykisk ohälsa och maktutövares förmåga att omforma personers inre till något groteskt. Även om delar av detta berörs i den oväntade finalen finns det ändå än mer att hämta i denna brunn. Där Ryan Cooglers klassiska Black Panther mer eller mindre är en knytnäve åt förtryck och intolerans tar Thunderbolts sin tematik aldrig så långt, något den utan problem hade kunnat göra med tanke på de ämnen som berörs genom filmen. 

Men förutom oförmågan att verkligen djupdyka är detta en film vars underhållningsvärde tangerar allt som går på biograferna för tillfället. Thunderbolts är en varm, hjärtlig men framförallt gränslöst rolig film som visar varför storfilmer med serietidningsanknytning kan vara bland det mest underhållande vi kan se på en biograf.       

Betyg 9/10 

Captain America: Brave New World Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2025

Summering: Syrefattig och intensiv spänning i ett oväntat lyckat kapitel för Captain America.  

Då denna recension författas har åsikterna och ett flertal andra recensioner redan publicerats rörande Captain America: Brave New World. Och vid en kort genomläsning av de allmänna åsikterna är det uppenbart att den magi och kollektiva extas som kom rusande varje gång en ny Marvel Studios-produktion hade premiär under den så kallade Infinity-sagan inte lär komma tillbaka. Allt har sin tid och den närmast absurda amerikanska traditionen om att höja något till stratosfären och sedan hoppas på ett fall av episka proportioner har nu även drabbat Marvel. Skadeglädje och förakt mot allt som nått bergets topp känns numera oundvikligt. Se bara till NFL-laget Kansas City Chiefs som för gått från att vara en favorit till att nu förvandlades till ett av de mest hatade lagen som en följd av år av framgång och rekord. 

Jag anklagas många gånger om för att att vara en apologet för Marvel, en sorts fanatiker som till varje pris är beredd att inställa mig i vilken intellektuell kringla som helst för att försvara filmerna. Att jag hyser stor förkärlek för materialet råder det inget tvivel om. Sam Raimis Spider-Man är fortfarande en av de mest avgörande och viktigaste filmupplevelserna i mitt liv. Och det finns självfallet en större tolerans vad gäller Marvel Studios men absolut inget mer, det har aldrig satts ett betyg eller utryckts en åsikt som inte är genuin eller som kan backas upp efterhand. Exempelvis så står jag åtta år senare fast vid maxbetyget för The Last Jedi och håller den som den bästa Star Wars-filmen någonsin, ett påståenden som inte är populärt någonstans och som jag – trots påtryckningar, vägrar att revidera.    

I en tid då faktum och verkligheten inte spelar någon större roll är det inte heller någon större poäng i att försöka diskutera att de sensate MCU-filmerna, i kontrast till andra actionfilmer, som förra årets Twisters eller valfri Fast And Furious-film, faktiskt håller oerhört hög kvalité. Det pågående nät-narrativet om att Marvel Studios var fläckfritt under hela perioden med Infinity-sagan är också en osanning. Turbulens och rena misslyckande fanns det gott om, ingen verkar minnas kritikstormen kring Iron Man 2, en film så pass misslyckad att det knorrades om det en skulle bli av med en Avengers-film. Thor samt uppföljaren The Dark World försatte inte heller världen i eld och lågor, detsamma med Captain America: The First Avenger som endast var ett solitt matiné äventyr.      

Brave New World har inte heller haft en lätt resa. Förutom ohygglig skepsis – som brukligt har kanaliserats i överlöd och högljutt på internet, har filmens re-shoots också fått oändliga rubriker och artiklar om att något hemskt är i görningen. 

Och med detta motstånd är det imponerande hur pass solid Brave New World faktiskt är och att den i mångt och mycket uppfyller löftet dess titel utlovar. Det vore dock en lögn att påstå att det inte funnits en personlig oro, trots att re-shoots inte är något nytt för massiva filmproduktioner, har det framställts som att dessa varit av helt andra proportioner. Bland annat påstås rollfiguren Sidewinder som spelas av den eviga banditen – på film, Giancarlo Esposito, adderats i och med dessa tillägg, något som indikerade att visionen kan ha ändrats radikalt. 

Men precis som Rogue One: A Star Wars Story är uppenbaras inga märkbara eller plågsamma skarvar under filmen. Istället är Brave New World i mångt och mycket ett nytt spännande kapitel som gör oväntat många små men i längden betydelsefulla förändringar. Den mest märkbara och positiva av dessa är det visuella, där tidigare MCU-filmer haft ett modernt, rent och skarpt utseende väljer regissören Julius Onah att introducera stora mängder filmgryn samt en mer dämpad färgpalett. Detta gör att Brave New World framstår mer jordnära och naturtrogen än tidigare MCU-projekt. 

Men det är hur filmen bygger spänning som framförallt imponerar, även om det är gott av klassisk explosiv och bombastisk action är filmens sanna motor sättet intriger och avslöjanden som verkligen engagerar kontra storslagna spektakel. Det finns en påtaglig puls och intensitet som helt är förlagd till det politiska spelet och de internationella förhandlingarna, något som ger filmen en känsla av mognad. 

Därför är det också oundvikligt att det uppstår ett antal allegorier, frivilliga som ofrivilliga. I en era då världens mäktigaste militära makt leds av en tyrann samt dennes försupna försvarsminister, blir flera utspel och händelser i Brave New World otäckt aktuella. Filmens centrala budskap om svårigheterna för en svart man att anta sig en roll som associerats med en vit man är likaså relevanta och essentiella i tider som dessa. 

Det finns ett avsevärt större allvar än på länge, något som gör att de klassiska Marvel skämt som förekommer känns malplacerade och inte det minst passande denna gång. Samtidigt är filmens mognad också en fördel vad gäller de två stora actionscenerna som serveras. Den mest imponerande är en Top Gun Maverick inspirerad historia som är fullkomligt lysande. Den stora finalen innehållandes ’’en stor röd figur’’, är mer traditionell och innehåller den massförstörelse som vanligtvis associeras med de slutsekvenser MCU har serverat under åren. Men även här verkar Onah vilja dra åt svångremmen, för finalen är förhållandevis kort och blir inte tröttsam. 

Harrison Ford som anländer med pompa och ståt, och sitt sedvanliga fantastiska humör vad gäller allt som haft med marknadsföring att göra, visar sig faktiskt vara oväntat vital och kraftfull i rollen som Thaddeus Ross som han tar över från den avlidne William Hurt. Ford kanaliserar en oväntad känslosamhet i rollen och hans vansinnesutbrott är precis så mullrande som kunde tänkas då han annonserades i rollen. Anthony Mackie får i sin tur ta fram tvivlet och ångesten från The Hurt Locker och göra en Sam Wilson som är mer bevakad och kritiserad än hans föregångare någonsin var. Filmens stora antagonist som spelas av Tim Blake Nelson är också en av Marvels bättre, både vad gäller att revidera förmågor och manér från serieförlagan samt att vara ett intressant hot. Tillskillnad mot det stora röda hotet är Nelsons Samuel Sterns en manipulativ och hög intelligent strateg som spelar tredimensionellt schack. Sättet karaktären använder psykisk manipulation drar snart tankarna till The Manchurian Candidate men också dagens händelser där världsledare tycks kunna manipuleras och köpas av sydafrikanska nazister eller Silicon Valley oligarker. 

Brave New World har dock fel och brister som gör att den inte kan tituleras som en glödande triumf. Filmen underskattar sina styrkor, framförallt vad gäller sin fallenhet för att skapa spänning genom politiskt spel och intriger. Något som gärna hade fått figurera ännu mer. Flertalet av de traditionella slagsmålen, som var oförglömliga i The Winter Soldier, är här endast funktionella och inte i närheten lika gastkramande. 

Det må kanske inte vara fläckfritt men likaså en otroligt underhållande och förvånansvärt medryckande film som fortfarande visar att det finns gott om potential kvar i Kevin Feiges mastodontprojekt.   

Betyg 8/10            

Leva Lite Recension

All images courtesy and copyright of TriArt Film 2025

Summering: Flamsig och utan den essentiella kemin från huvudrollsinnehavarna skapar en pina genom ett osedvanligt fult Europa.

Tågsemester genom Europa är en dröm för flertalet, men på film och i händerna på  långfilmsdebutanten Fanny Ovesen blir det snarare den sortens mardröms semester som Kjell Sundvall iscensatte tillsammans med Rolf Skoglund. 

Det finns kritiska röster mot det som kallas för en europudding, en sorts likblek Frankenstein-produkt som samproduceras av diverse olika europeiska länder och som dessutom tar olika ikoniska signum från diverse filmländer och fasar ihop dem i en hopplös kompott. Leva Lite ger en ny innebörd för begreppet, ambitionerna är att skapa en lågmäld och intim historia som utforskar en rad olika europeiska huvudstäder. Resultatet blir en håglös och förvirrad gröt som kan inneha historiskt usel självdisciplin vad gäller berättarteknik. 

Tanken att centrera berättelsen kring ung kvinnlig vänskap, är konceptuellt inte fel. Det ger utrymme till dramatisk friktion och potentiellt god dialog, ja i det fallet att utförandet kan kategoriseras som någotsånär kompetent. Att Fanny Ovesen inlett med att göra kortfilmer är inget som omöjliggör förmågan att göra god långfilm, problemet är bara att Ovesen strukturerar filmen med samma kortsiktiga omfång som en rumphuggen kortfilm menad att visas på en nischad filmfestival.

Leva Lite känns som bäst episodisk och i värsta fall fullkomligt fragmenterad, Ovesen kastar sig mellan olika emotionella kval och europeiska huvudstäder, det finns inget utrymme för någon vidare intimitet eller vilja att föra karaktärerna närmare publiken. Berättandet är diffust, rörigt och rent förvirrat, där vi får hutlöst tråkiga sekvenser som vältrar sig i festande, skräckinjagande alkohol konsumtion, för att inte tala om ytterst tveksamt skådespel. Embla Ingelman-Sundberg och Aviva Wrede saknar någon genuin kemi och den dialog som de sadlats vill mer än något annat att framstå naturlig och vardaglig, men resultatet blir istället krampaktigt med stela sekvenser där svordomar, könsord och pubertal naivitet dominerar. 

Leva Lite vill också röra sig mellan en rad olika stämningslägen, detta i hoppet om att fånga ungdomens dualism, där extas och ansvarslöshet varvas med djup förtvivlan. Dessa skiften blir dock så pass tvära att filmen framstår fullkomligt ryggradslös. Det är också infernaliskt fantasilöst att låta majoriteten av filmens diverse diskussioner betingas i det mest patetiska sprit och sexmetaforer. 

Endast i en sekvens mellan Ingelman-Sundberg och Odin Romanus lyckas Ovesen tygla filmen och skapa en scen som känns genuin och trovärdig. Tyvärr varar det inte länge, snart är det ut på vägarna igen och speltiden fylls ut av mer spritångor, vanvettigt usel popmusik och ett slut som omdefinierar ordet patetiskt.    

Betyg 2/10