The Father Recension 

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2021

Summering: Kammardramat förblir lika fascinerande som alltid, att placera ett par aktörer i världsklass och låter dem husera ostört i två timmar leder till ett mirakulöst resultat. Med The Father så tar man kammardramat till sin spets och levererar en makalös film som förstenar och förhäxar tittaren från första till sista bildrutan. 

Florian Zeller långfilmsdebuterar med The Father som är en adaption av teaterpjäsen med samma namn, Zeller är dessutom ansvarig för både pjäsen och filmens manuskript.   

The Father utspelar sig i en storslagen och elegant lägenhet, men oavsett vart den hade utspelat sig så är scenografi och det visuella helt irrelevant. Detta är definitionen av avskalat filmskapande där allt tillägnas aktörerna. Zeller har en avskalad och direkt registil som bär tydliga spår av hans tid som teaterregissör. Det finns inget onödigt eller överflödigt i The Father, om det så hade behövts så hade allting lika gärna kunnat utspela sig i en av Lars Von Triers osynliga Dogville-kulisser. Från första stund då Olivia Colman äntrar genom ytterdörren så kan man nästan känna hur publiken tar ett djupt andetag inför vad som komma skall. Vad som sedan följer är en skådespelardemonstration som ringar in, understryker och tydligt deklarerar hur skådespeleri i världsklass skall se ut. 

Olivia Colman och hennes makalösa framgångar de senaste åren är en gåva från filmgudarna. Efter sin Oscarsbelönade roll i Yorgos Lanthimos mästerliga The Favourite så har Colman äntligen tilldelats den uppmärksamhet som hon alltid förtjänat. Colman är en unik aktör som helt åsidosätter glamouren, skandaler och trivialt trams. Hon är en skådespelerska som definierar sitt yrke med proffessionalitet och ödmjukhet. I rollen som desperat och utsliten dotter till en burdus, bufflig och hänsynslös Anthony Hopkins, så skapar Colman en roll som är lika djuplodande som den är empatisk och fascinerande. Demensen som drabbat Hopkins karaktärer är ständigt i centrum och genom Colmans skådespel så förmedlas och terrorn, sorgen och hopplösheten där verkligheten sakta men säkert håller på att försvinna från en familjemedlem. I och med att Anthony Hopkins väntar på andra sidan rummet så väntar också ett bestialiskt bra samspel. Interaktionen och meningsutbytena mellan Hopkins och Colman är fullkomligt förödande, de är blixtsnabba och kraftfulla, utan någon som helst pretention. Varje gång som en konflikt eller diskussion inleds mellan de två huvudpersonerna så är det som att bevittna de mest kraftfulla gudarna på Olympen drabba samman i en episk strid. Om The Father hade varit en actionhjälte så hade man fått självaste Chuck Norris att kissa nedför byxbenet. Detta är två aktörer i sitt absoluta esse, och det går inte en sekund utan att man hänförs av deras ofattbara talang. 

Men The Father är så mycket mer än ett kammardrama med genialisk dialog. Demensen och den ständiga bristen på att kunna uppfatta verkligheten iscensätts alldeles lysande. Zeller lyckas göra förvirringen till ett spänningsmoment där man ständigt frågar sig vad som händer. Faktumet att Hopkins karaktär är paranoid skapar scenarion som hade fått Hitchcock att gnissla sina tänder i avundsjuka. Zeller leker med förvirringen, han skapar spänning, obehag och skräck då varken Hopkins eller publiken förstår vad som händer. Är allt en komplott eller bara en mycket förvirrad mans psyke ? Mysteriet byggs sakta upp men säkert och det kulminerar i en helt förödande final. Det finns inte en sekund som inte är fullkomligt gastkramande. 

När allting väl är slut så är man lika utmattad, imponerad och skakad som efter en åktur i världens mest skräckfyllda berg och dalbana. Anthony Hopkins, Olivia Colman och Florian Zeller har skapt ett dramatiskt mästerverk som fullkomligt knäcker ryggraden på tillgjorda och pretentiösa filmskapare som innerst inne hoppas på själv-bekräftelse genom en guldbelagt statyett. 

Betyg 9/10        

Dune Recension 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Stabilt och funktionellt men långt ifrån magiskt  

Allt handlar om timing. Den klyschan är lika gammal, dammig och sorgen som en  kassettbandspelare på återvinningsstationen. Men i fallet med Frank Herberts Science Fiction epos Dune så kan man fråga sig om inte tiden – och samhället, har sprungit förbi den. Att idag läsa Herberts bok är en splittrad upplevelse, att filmskapare som George Lucas och Stanley Kubrick kikat både en och annan gång på sanddynerna och de metafysiska inslagen råder det inga tvivel om. I en tid då Science Fiction enbart bestod  av flygande tefat och gröna utomjordingar så var Dune en revolution, men idag är klimatet för genren något helt annat. Många av de innovationer som Herbert presenterade 1965 har blivit standardiserade – i många fall uttjatade. Inte blir det bättre av att Dune har filmatiserats ett antal gånger där slutresultatet har varit minst sagt oangenämt. Att nämna alla stapplande och sorgliga försök är som att läsa dödsannonser.  Den kaotiska och mer eller mindre obegripliga David Lynch-versionen anses som ett av filmhistoriens största fiaskon. Sedan har vi den kriminellt sjaskiga TV-serien utrustad med rekordlåg budget och det ökända och ofärdiga ”superprojektet” av Alejandro Jodorowsky som fått samma bisarra kultstatus som Tim Burtons nedlagda Stålmannen.   

Alla dessa misslyckanden, krossade förhoppningar och väntetiden – för en rekorderlig adaption – som får en svensk vårdkö att framstå kort, försätter regissören Denis Villeneuve tolkning av Herberts verk i en svår sits. Efter så lång tid och så många felsteg på vägen så måste Dune vara briljant, utomordentlig och i det närmsta revolutionär för att kännas relevant. Tyvärr så är Dune bara duglig, även om ambitionen och resurserna finns tillhands så visar sig projektet och bagaget vara övermäktigt. 

Inledningsvis skall det sägas att Villeneuves adaption är den bästa hittills, inte för att det säger särskilt mycket. Dune är både påkostad och dessutom oerhört ståtlig visuellt. Men tyvärr så räcker det inte hela vägen för att övertyga om att Herberts kreation är en allfader till all modern Science Fiction. Villeneuves tidigare filmer har – för personlig räkning, varit lika spännande som restskatt eller försenad hyra. Från den krystade Prisoners, till den helt anskrämliga Arrival och nu senast Blade Runner 2049, som liknande ett stycke risigt fan fiction, så är min egen uppskattning för Villeneuve minst sagt låg. Men Dune är som gjord för Villeneuve och dennes pretentiösa registil. Herberts mycket stela och osexiga prosa går som handen i handsken med Villeneuves kliniska och aningen känslokalla regi. 

Förutom att vara oerhört tung på exposition så är Herberts bok otydlig vad gäller att beskriva och måla upp det visuella. Detta tillåter Villeneuve att stöpa filmen i sin – vid det här laget, igenkännbara visuella stil som känns som ett möte mellan Christopher Nolans funktionella design och David Finchers glåmiga och sylvassa foto. 

Dune är många gånger mycket slående då Villeneuve bjuder på gigantiska rymdskepp, storslagna vyer över öknen och familjen Atreides karga hemvärld. Från ett rent visuellt perspektiv så har Villeneuve alltid varit kompetent och självsäker. Istället så är det hans otydliga, högtravande och alltför självgoda berättade som kapsejsar projekten som om de vore spelpjäser i Sänka Skepp. I och med att Herbert och Villeneuve befinner sig på samma breddgrad vad gäller det pompösa så blir Dune mer uthärdlig. Karaktärsgalleriet är lika djupt och nyanserat som en urklipp från ett radikalt partiprogram men detta avhjälps med en ensemble som är oerhört namntung. I och med att kända ansikten som Josh Brolin, Oscar Isaac och Javier Bardem så skapas en ytlig men acceptabel relation med publiken, även om karaktärerna som gestaltar knappast är minnesvärda eller särskilt intressanta. Rebecca Ferguson fortsätter att vandra runt i sömnen och är lika likgiltig som alltid. Timothée Chalamet som växt för varje roll och som senast gjorde en mycket minnesvärd insats i Greta Gerwigs Little Women, gör Paul Atreides till en klart mer empatisk och lättillgänglig person än den litterära förlagan. Där Atreides i novellen snabbt hittar sin roll som ostoppbar sagohjälte så lyckas Chalamet nyansera och skapa en välbehövlig ambivalens hos Paul. Vår egen Stellan Skarsgård är briljant och verkar ha ovanligt roligt i sin roll som den övergödde och hänsynslöse Baronen Harkonnen.   

Men det är inte ensemblen som får publiken att lösa en biljett till Dune. Marknadsföringen och dess trailers lovar något stort och så pass episkt att syrgas borde medföras. Intressant nog så skapar Villeneuve sitt spektakel med hjälp av vyer kontra action. Detta innebär att miljöer, rymdskepp och den enorma skalan på allting får stå för publikfrieriet. Även om tanken är god så stöter man på patrull då mycket har setts tidigare och i en betydligt mer energisk kontext. För hur man än vrider och vänder på det så har Dune sprungits förbi av oräkneligt många Science Fiction projekt genom åren. Det skulle ha krävts än mer krut, ambition och framförallt energi för att skapa en genuint engagerande upplevelse. Det blir inte bättre av att Villeneuve försöker iscensätta en rad närstrider som alla faller platt. Med genuint usel koreografi och apatisk regi så blir vartenda slagsmål till en lång och utdragen gäspning. 

Dune dras ständigt med att kännas acceptabel men aldrig spektakulär. Det finns potentiell för en genuin klassiker men man fastnar i utdragna scener som misslyckas med att tydliggöra sina idéer. Allting kulminerar i en oerhört utdragen final som lämnar flera frågor om den påstådda uppföljaren. Utan att avslöja för mycket så sker brytpunkten ungefär två tredjedelar in i boken – i strikt strid mot Villeneuves påstående om att filmen är menad att adaptera halva boken. Detta lämnar publiken med en olustig känsla där det känns som om vi bara fått en utdragen prolog och inte ens en första akt. 

Denis Villeneuve må ha gjort sin bästa film hittills men bristen på energi gör att  slutresultatet endast kan kallas acceptabelt. Förhoppningsvis kan en uppföljare binda ihop säcken och höja entusiasmen. 

Betyg 6/10                    

Reminiscence Recension 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Makalöst uselt då Lisa Joy får carte blanche att göra sin ’’drömfilm’’ 

Att ifrågasätta Lisa Joy och hennes intelligens vore lika skrattretande som de shamaner och vädertrollkarlar som varje dag lever rövare mot vaccin och andra empiriskt effektiva medicinska botmedel. Utbildad till jurist vid Harvard Law School och oerhört framgångsrik i rollen som producent för HBO-serien Westworld så är Joys meriter ingenting att fnysa åt. Men av någon outgrundlig anledning så är Hollywood fullt övertygade om att människor – som aldrig tidigare regisserat eller ens associerats med långfilmer, plötsligt blir lämpade för uppgiften tillföljd av en enda succé, i det här fallet Westworld. Med tanke på att flera mycket kompetenta tv-regissörer har haft svårigheter med att gå från TV till film så känns resan från producent till regissör helt uppåt väggarna. Se bara till The Sopranos och Game Of Thrones-regissören Alan Taylor som fick se sitt goda renommé raseras med Thor: The Dark World och Terminator Genisys.

Taylor kunde i alla fall kunde luta sig tillbaka på års erfaret inom tv-branschen, då vi faktiskt ser till Joys meriter inom mediaindustrin så är de lika magra som minimjölk. I hennes CV finner vi endast ett enda ynkligt avsnitt av Westworld som hon regisserat, men även i rollen som producent så har Joy endast producerat fem projekt. Det finns en uppsjö nyutexaminerade filmstudenter som kan stoltsera med mer yrkeserfarenhet. Dessutom så har manuset till Reminiscence legat nedfryst i över åtta år, något som omedelbart borde innebära kraftiga varningssignaler. Varför Joy plötsligt skulle vara rätt person för att omvandla denna fula ankunge till en svan kan nog ingen svara på. Det här är som att tro att en duktig husbyggare skulle kunna starta en skofabrik utan svårigheter. 

Men inom filmindustrin så är denna typ av resa mellan yrkesroller inte det minsta ovanlig eller ens uppseendeväckande. Medan lärare och andra samhällsarbetare kämpar för behörighet och drägliga löner så kan personer inom Hollywood – utan några vettiga meriter, tilldelas mastodont projekt. Och i de flesta av fallen så slutar denna vansinniga hybris i tragedi. Det kanske mest flagranta och upprörande exemplet är den makabert usla Transcendence som utkom 2014. Signerad Wally Pfister, vars enda merit var att ha fotograferat samtliga av Christopher Nolans filmer upptill The Dark Knight Rises, ett arbete han genomfört med stor bravur, men knappast något som – med automatik, borde leda till ett regissörsjobb och en påstådd budget på 100 miljoner dollar. Resultatet var så pass hemskt att det fortfarande förföljer mig i mina värsta mardrömmar. Efter detta fiasko så har Pfister fått ’’spektakulära hedersuppdrag’’ som att regissera två avsnitt av den nedlagda TV-serien The Tick samt en reklamfilm till snabbmatskedjan Taco Bell…. Endast en mycket grym och känslokall människa skulle önska att Lisa Joy hamlade i samma sits som Pfister.

Olyckligtvis så slår blixten ned på samma ställe. Hela Reminiscence är ett praktfiasko som utan problem platsar bredvid Pfisters groteska kreation. Dessutom så har Lisa Joy också sadlat sin debut med den mest pretentiösa och klumpiga dialog jag hört på år och dagar. Det är inte en fråga om vad som är fel i Reminiscence, utan vad som är rätt, tyvärr så finns ingenting som kan ens kan anses marginellt acceptabelt. Oavsett om det gäller det film-tekniska eller berättarmässiga så väntar något fruktansvärt. Det dränkta och raserade Miami som filmen utspelar sig i kunde ha varit stämningsfullt och atmosfärsikt, för en kort sekund så dras tankarna till författaren H.P Lovecraft och dennes försjunka stad R’lyeh. Med sina Art déco-inredningar så kunde Reminiscence varit en smart och modern tolkning av noir-filmen, det finns ett par mikroskopiska segment som skulle ha fungerat bra som en ren detektivberättelse. Men den ynkliga potentialen blir förbisedd, istället så får publiken utstå en malande och plågsamt överdriven berättarröst – signerad Hugh Jackman, som dumförklarar publiken. Vad som än sker på duken så måste allt förklaras noggrant och ingående. Koncepten och idéerna som presenteras är som bäst banala, i värsta fall imbecilla. Det finns ett fåtal filosofiska aspekter, men givetvis blir dessa så pass pretentiösa och självgoda att man inte kan göra något annat än att skaka på huvudet. Men tortyren slutar inte här, Hugh Jackmans berättarröst bjuder också på en bombmatta av metaforer och aforismer som är importerade från den mest bedrövliga pekoral. Efter ett tag så är den enda hälsosamma reaktionen att leta reda på närmsta livboj och kasta sig överbord, oavsett om det är vatten eller cement som väntar.

Trots sitt efternamn så är Joys regi utan någon som helst glädje eller entusiasm. Istället så  verkar hon vara lika laddad för sin arbetsuppgift som då man tvingas att hand om en extra stor last med smutstvätt. Miamis översvämmade gator och dess oundvikliga undergång blir tillslut bara till en löjlig liten plaskdamm som skådespelarna tvingas vada igenom. Att se Reminiscence är som att besöka ett bårhus, allt är sterilt, dött, hemskt och fasansfullt. Om man önskar att bli än mer deprimerad i dessa pandemi-tider så är det bara att lösa en biljett och känna hur mörkret och eländet slukar ens själ i Reminiscence.

Filmens berättelse är lika innovativ som en kokt korv med bröd och senap. Vändningarna och ’’överraskningarna’’ är lika effektiva som ett ärtrör mot en stridsvagn. Joy verkar ha spenderat majoriteten av produktionen med att snabbläsa ett par böcker i filmvetenskap för att sedan till punkt och pricka följa instruktionerna i den. Det känns konstant amatörmässigt, osäkert och totalt riktningslöst.

Det hade i alla fall varit en mager tröst om Reminiscence hade varit utan någon som helst mänsklig involvering, för att på så sätt förskona alla inblandande. Men till och med Hugh Jackman kommer behöva be om samma läkekrafter som hans X-Men karaktär Wolverine för att kunna återhämta sig efter detta. Jackman – som är en underhållare och scenpersonlighet av rang, tvingas muttra och grymta likt en upprörd sjöman. Hans karisma dränks i osannolikt usel dialog, mördande tråkig exposition och en karaktär som inte ens hade varit godtagbar i de de allra mest testosteron-fyllda actionfilmerna från 80-talet. Rebecca Fergusson fortsätter att slå världsrekord i konsten att vara totalt likgiltig i sitt skådespel. Precis som Jackman så har Fergusson den otacksamma uppgiften att spela en karaktär som är lika spännande som TVs testbild. Romansen och kemin mellan dessa två är inget annat än usel. Med tanke på att hela filmen bygger på denna – påstått, villkorslösa kärlek så faller allting platt. Inte blir det bättre av att Joy – av någon obegriplig anledning, objektifierar Fergusson med beklämmande kameravinklar, överdrivet sexuellt beteende och en uppsjö av karaktärer som flåsar likt hundar i värmen så fort hon stiger in i rummet. 

Att fortsätta med att lista alla felen är lönlöst, hur man än vrider och vänder på eländet så stöter man på något hemskt, det är som ett avsnitt av Arga Snickaren där varenda kvadratcentimeter är byggd utan kompetens eller kunskap. Det kan skrivas evighetslånga rapporter om det erbarmliga slutet, om ett antal karaktärer som endast är rasistiska stereotyper och actionscener som skulle göra Steven Seagal stolt över sitt nuvarande predikament. Lisa Joy må vara briljant som producent, jurist och affärskvinna, men yrkesrollen som regissör bör hon inte tillföra till sitt CV om hon värnar om att uppehålla sitt anseende. 

Betyg 1/10 

Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Särklassig action och oförglömliga karaktärer skapar 2021 års hittills bästa film. 

Det börjar bli tjatigt, men det spelar ingen roll… Marvel Studios briljerar igen med spektakulär action, en fantastisk ensemble och sin mest vågade och säregna film hittills. Argumentet och formuleringen må påminna om en robotpapegoja som hakat upp sig. Men vad gäller att bedöma Marvel Studios och deras produktioner så blir det förr eller senare oundvikligt att inte snubbla in på snarlika superlativ. Inte sedan Age Of Ultron har studion stapplat eller levererat något som inte varit bra. Det har aldrig handlat om att favorisera eller slaviskt berömma Marvel – något som flera konspirationsteorier grundar sig på. Som ett annat exempel på kontinuerligt högt kvalitet så kan man se till Pixar. En filmstudio som bibehållit en hög lägsta nivå i över tjugo år. Den tyska sportbilstillverkaren Porsche har inte förändrat mycket gällande designen för sin mest berömda modell – 911, men versionen som idag rullar på vägarna är utan tvekan den allra bästa, Porsche innoverar konstant men behåller också sin essens, detsamma gäller för Marvel och deras filmer. 

Marvel Studios må vara en filmfabrik – precis som vilket kommersiellt filmbolag som helst, men det som kommer ut ifrån rullbandet överträffar alltid studions forna projekt. MCU fundamentet som gjutits i över tio år är idag orubbligt. Men de förflutna glansdagarna är aldrig särskilt relevanta för studion då ny projekt anländer. Istället så tar studion djärva kliv framåt, tidigare galjonsfigurer pensioneras och framtiden är den största lockelsen, inte det förgångna. 

Med Shang-Chi så tar man inte ett steg framåt, istället så skuttar man fram rakt in på obeprövat territorium, men landningen kan jämföras med den bästa av friidrottare. Från första sekunden så demonstrerar man en uppkäftig och självsäker attityd, den ganska bastanta inledningen visar sig nämligen vara helt på mandarin. Med tanke på den eviga myten gällande att den amerikanska publiken avskyr att läsa textremsor, så kan detta vara bland det allra mest vågade jag sett i en storbudget film på länge. Detta kreativa beslut blir än mer kraftfullt och vågat i och med det politiska krisläget i USA, där människor med asiatisk härkomst förföljs och beskylls för att ligga till grund för COVID-pandemin. Likt Black Panther så är Shang-Chi en enda långhyllning till en vitt skild kultur. Den östasiatiska kulturen omfamnas på alla tänkbara vis, samtidigt så är filmen inte skygg vad gäller att närma sig familjeproblematiken som så många asiatiska immigranter mött då de stiger i land. Den asiatiske immigranten har länge ansetts vara en mönsterinvandrare, men denna ide har också inneburit stora komplikationer. De barn som växer upp i ett land som är främmande för föräldrarna tvingas till att anta en dubbelroll. En roll där man försöker hålla fast vid sitt ursprung, trots världen runtom kräver omedelbar assimilering. I ett nyligen utgivet exemplar av tidningen The New Yorker så ger journalisten Jiayang Fan ett mycket drabbande porträtt gällande hennes personliga identitetskris. En kris där hon har försökt att balansera mellan att vara trogen sin mor – som vägrar att lämna fosterlandet Kina bakom sig, både fysiskt och emotionellt. Samtidigt har Fan mött ett amerikanskt samhälle som föraktar henne för sitt ursprung men som kräver anpassning. Denna mycket svåra och komplicerade balansgång spelar en viktig roll i Shang-Chi, och regissören Destin Daniel Cretton förenklar inte denna svåra verklighet som så många invandrare – oavsett nationell bakgrund, möter. I en tid då främlingsfientligheten blir alltmer utbredd så känns Shang-Chi som ett uppvaknande gällande allas lika värde och hur kulturer kan samexistera och även berikas av varandra. 

Även om action och stora explosioner får stort spelrum i Shang-Chi så är Marvel duktiga på att hitta en mänskligt ankare som gör karaktärerna och händelserna betydelsefulla, inte till trista transportsträckor där actionscenerna är det enda av värde. Cretton har tidigare regisserat mindre och intima filmer vars fokus alltid legat på familjedramatiken och hur uppväxten påverkar oss genom hela livet. Familjebanden mellan Simu Liu och Tony Leung är själva hjärtat i Shang-Chi. Det är en både trovärdig och oerhört drabbande relation som såväl belyser både kärleken och antagonismen som kan finnas mellan fäder och deras söner. Ännu en gång så måste man häpna inför vilken ensemble Marvel har samlat. De – som alltid, ’’återhållsamma och insiktsfulla’’ diskussionerna på internet har sedan en tid tillbaka spekulerat i att huvudrollsinnehavaren Simu Liu inte har det som krävs för att leda en film av den här storleken. Trivialt tjafs om hans utseende och andra befängda påståenden har varit så pass högljudda att till och med branschtidningen Variety nämnt kritiken. 

Oavsett vad troll och belackare på nätet tycker så är Liu imponerande, både vad gäller sin fysisk och karisma. Framförallt så har han en magisk kemi med Awkwafina, förhållandet mellan dem två är charmerande, värmande och trovärdigt. Aldrig tidigare har Awkwafina varit såhär energisk, karismatisk eller rolig. Faktum är att Shang-Chi innehåller ett antal av Marvel Studios allra roligaste skämt, varav några av de bästa kommer från munhugget mellan Liu och Awkwafina. Men där denna duo må vara strålande så är det Tony Leung som stjäl showen. Det återhållsamma men ändå känslosamma skådespelet har – tyvärr, blir alltmer sällsynt i en värld där det subtila och diskreta blir alltmer ointressant, till och med inom det allra mest dramatiska och jordnära berättelserna. Men Leung tar det tystlåtna och kraftfulla till sin spets, det finns inte en gest, min eller replik som kan uppfattas som konstlad, överdriven eller kalkylerande. Leung har en makalös pondus som gör varenda scen han förekommer i gastkramande. Oavsett om det enbart handlar om att sitta vid ett skrivbord, eller att leda män in i krig, så är Leungs prestation trollbindande. Efter en relativt klen antagonist i Black Widow så återvänder man nu med en av Marvels absolut bästa skurkar. Precis som Erik Killmonger i Black Panther så är Leungs karaktär Wenwu empatisk och så långt ifrån en endimensionell karikatyr som man kan tänka sig. Att man vågar slå ett slag för Leungs diskreta – men exakta skådespel, i en film som inte är rädd för att höja volymen och överösa tittaren med hisnande action är förundransvärt. Att vi inte heller har fått stifta bekantskap med någon av filmens huvudkaraktärer i tidigare filmer, gör det bara än mer imponerande att vi får ett helt knippe med karaktär som kommer att älskas och minnas för resten av livet. 

Men när Shang-Chi väljer att ignorera hastighetsbegränsningarna så fullkomligt rämnar biosalongen. Vi har sett strider i rymden, intensiva slagsmål – där allt står på spel, samt en tvättbjörn som tömmer tusentals magasin i rymdvarelser. Men aldrig tidigare har en Marvel-film öst på så här mycket. En tidig actionsekvens är så pass rafflande att man måste nypa sig själv i armen – upprepade gånger, för att ens begripa vad som utspelar sig. Det är som att Jackie Chan och Buster Keaton har tagit sina bästa ögonblick och injicerat dem med steroider och matat dem med proteinpulver. Det är en obeskrivlig energi, intensitet och koreografi som visas upp gång på gång. Många actionscener får den klassiska striden mellan Captain America och Winter Soldier – i filmen med samma namn, att framstå som sömnig. Det är som att sitta i en bil som inte har någon maxhastighet, det går så pass snabbt att det gärna hade fått ingå ett par tabletter för att motverka yrsel – positivt sådan. 

Men förutom dessa magiska stunder, som flörtar med både Jackie Chan och Bruce Lees ’’greatest hits’’, så väljer man också att inspireras av modern Hong Kong-action som House Of Flying Daggers och Crouching Tiger, Hidden Dragon. Även för den som blivit mättad på danskoreografin och vajrarna så lyckas Cretton att framhäva ett berättande i dessa scener. Det kan endast beskrivas som Marvels första balett där man låter rörelser tala sitt eget språk. Faktumet att man blandar det brutala med det vackra skapar en behövlig variation som gör att Shang-Chi aldrig blir uttröttande eller ensidig. 

Dessutom så får vi ta del av spektakulära färger, autentiska och trovärdiga miljöer som transporterar publiken till en tid då Zhang Yimou var regissören på allas läppar. Men dessa inspirationskällor tar aldrig överhanden, tillskillnad från det internationella mega fiaskot The Great Wall så blir Shang-Chi aldrig forcerad eller främmande inför det orientaliska, istället så verkar Cretton stortrivas. Några klyschor eller fördomar är det inte tal om, och om det inte vore för ett par kopplingar till tidigare Marvel-filmer så hade man kunnat missta Shang-Chi för att vara en icke västerländsk film, något som enbart kan ses om en triumf.   

Det enda som hindrar Shang-Chi för att nå ett maxbetyg är en aningen medelmåttig final som inte alls når upp till samma höjder vad gäller action eller dramatik. Istället så blir det en tsunami av exhibitionistisk CGI och en segdragen slutkläm som saknar energin och inspirationen från tidigare delar av filmen. Utöver det så förekommer ett inslag – som förvisso är oerhört roligt, men som överdrivs och exploateras aningen för länge. 

Men i slutänden så är det inte denna tama final som man kommer att minnas. Istället så är det humorn och värmen mellan Simu Liu och Awkwafina, Tony Leungs storartade skådespel, de magiska slagsmålen och det pulserande soundtracket. Shang-Chi är en filmupplevelse i världsklass som låter oss bli förhäxade av kampsporten och den östasiatiska kulturen. Det är utan tvekan 2021 års hittills bästa film. 

Betyg 9/10    

The Suicide Squad Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Groteskt men underhållande då James Gunn får helt fritt spelrum 

Det har varit lika självklart som Arne Weise på julafton eller smågrodorna på midsommar. Sedan Zack Snyder satte tänderna i Stålmannen så har Warner Brothers och DC Comics åk störtlopp rakt ned i ett skållhett helvete. DC Extended Universe – Warner Brothers motsvarighet till Disney och Marvel Studios MCU, och dess track record sedan Man Of Steel år 2013, har varit katastrofalt. I bästa fall har det varit mediokert och ointressant, som värst, fullständigt odrägligt och så pass dåligt att biopubliken borde ha tilldelats permanenta rättigheter att återfå sina pengar så fort bokstäverna D och C förkommer på en filmaffisch. 

Suicide Squad av David Ayer är en av det förra årtiondets mest ökända filmer. Jag har diskuterat och fördömt den åtskilliga gånger, och att ägna en enda stavelse åt den vedervärdiga skapelsen vore att ge den mer uppmärksamhet än den förtjänar. Tanken på en uppföljare till en av 00-talets sämsta filmer är på pappret lika skrattretande som Jared Letos tolkning av Joker. Men efter att James Gunn blivit avskedad från Disney, efter att en  rad olämpliga Twitter-meddelande upptäcktes, så var Warner Brothers snabba på pucken och snappade upp Gunn som stod utan både studio och framtida projekt. Tre år efter Twitter-härvan så har saker och ting förändrats, Gunn har blivit återanställd av Disney och är just nu igång med förberedelserna för Guardians Of The Galaxy Vol. 3 samt ett DCEU-projekt centrerat kring John Cena karaktären Peacemaker – som även medverkar i The Suicide Squad

Gunns medverkan har lett till stora förändringar, stora delar av ensemblen från den första filmen är utbytt. Utan att säga det alltför högt så tydliggör Gunn att han inte har någon som helst avsikt att fortsätta i David Ayers fotspår. Det hade varit enkelt att enbart göra en Guardians Of The Galaxy i DC kostym, även om åsikterna går isär angående Vol. 2 så råder det inget tvivel om att Guardians – på väldigt kort tid, har blivit en pop-kulturellt  fenomen. Men Gunn är noga med att inte göra The Suicide Squad till en ytlig ommålning, istället så kan man dra paralleller till Rammstein och deras frontman Till Lindemann. Då den muskulöse och teatrala sångaren ställer sig på scen med det tyska metallbandet så väntar en regisserad, exakt och mycket bombastisk show. De andra medlemmarna har alla lika mycket makt som Lindemann och gruppen raffinerar och dämpar några av Lindemanns allra mest banala och infantila tendenser. Men då det vankas soloprojekt så finns några sådana spärrar inte kvar. Innan pandemin slog till så var Lindemann – bandet, den sista liveakten jag såg innan konserter blev ett minne blott. Showen på Annexet i Stockholm var en ren orgie i Lindemanns mest hämningslösa fetischer. Kroppsvätskor, nakna och privata kroppsdelar och skandalöst vulgära texter var bara toppen på isberget som var den konsert Lindemann bjöd på för ett och ett halvt år sedan. Utan Richard Z. Kruspe och resten av sina vapenbröder från Rammstein så återstår bara en ohämmad storm av galna idéer. Och det finns gott om paralleller att dra mellan Lindemann, Rammstein och James Gunn. Marvel Studios är en noggrann och kalibrerad maskin som är lika pålitligt och punktligt som ett japanskt snabbtåg. Gunns vision måste passa in och samverka med ett dussin andra filmmakare och demonproducenten Kevin Feige som ständigt briljerat och gjort allt för att expandera och förbättra MCU. Hos Warner Brothers  så har Gunn tilldelats en helt annan autonomi än hos Marvel. Enbart ett fåtal anmärkningar från studion justerat slutresultatet och studion har – enligt uppgift, hållit sig ifrån Gunns vision. Att studion helt överger ansvaret till en enda filmskapare kan ses som en ansvars abdikering, men med tanke på vad Warners kaotiska ledning har ställt till med tidigare så är detta strategiska val inte mer riskfyllt än då man bad ett PR-företag att klippa om Suicide Squad

Precis som när Till Lindemann inte har band på sig så blir slutresultatet långt ifrån lika klockrent och självklart som då han ingår i ett större sammanhang. James Gunn går fullkomligt bärsärkargång vad gäller precis allt. Influenser från tidigare projekt som Kick Ass-klonen Super och det kortlivade projektet James Gunn’s PG Porn är glasklara. Någon form av moderation eller återhållsamhet är det inte tal om, detta är allt eller inget, den där fylle-festen som aldrig vill ta slut eller en alltför sen och våt kväll på stan. Gunn har alltid regisserat sina filmer med en mycket sympatisk och underhållande nonchalans där han gärna drar publiken vid näsan med ett stort leende. Dramatiken undermineras medvetet med skämt, vad som borde bli actionscener blir istället till dansbattaljer. Denna spjuveraktiga charm och attityd står i första ledet i The Suicide Squad. Det är en kavalkad av precis allting, usel humor, ultravåld, familjedramatik, ihåliga karaktärer och tveksamt skådespel. Men Gunn är en kaospilot och han fullkomligt njuter av kakofonin. I en både brutal och humoristiskt introduktion så klargörs det att Ayers livlösa vision är lika död som stora axelvaddar. Ingenting är på särskilt stort allvar och begreppet pretentiöst är lika främmande som ödmjukhet eller förstånd hos Horace Engdahl. Den likbleka och ointressanta samlingen karaktärer från Ayers film är ersatta av en rad obskyra – och för den stora majoriteten biobesökare – som inte doktorerat i serietidningar, okända figurer. Detta ger Gunn enorm frihet då han kan forma om karaktärerna för att passa hans eklektiska stil. Förutom Margot Robbies Harley Quinn och Joel Kinnamans Rick Flag så är det inte mycket som överlevt från förgående film. John Cena, Idris Elba och Daniela Melchior är alla godkända i sina respektive roller, även om de två förstnämnda faller tillbaka i skådespel som är aningen för bekant och förutsägbart. Men The Suicide Squad  försöker inte ens att skapa karaktärer som är mer än underhållande karikatyrer. De få tillfällen då Gunn försöker tillföra något som helst emotionellt djup till sina antihjältar faller det platt, det byggs inte upp några odödliga band som den gången vi först fick möta Peter Quill, Groot, Rocket eller Drax, som bäst så får karaktärerna en och annan vass replik men inte så mycket mer. Margot Robbies överdrivna och enerverande tolkning av Harley Quinn har – tack och lov, tonats ned, för första gången någonsin så reducerar Gunn antalet scener där Robbie tvingas springa runt halvvaken och fungera som sexuellt lockbete. Tyvärr så går det inte att rädda porträtteringen av karaktären, efter både Suicide Squad och Birds Of Prey så är Quinn endast ett flamsigt komplement som forceras in där hon kan. Joel Kinnaman är precis lika hopplös som sist och varför Rick Flag, som är en av filmvärldens tråkigaste karaktärer, fortfarande är med förblir obegripligt. Den enda person eller ’’sak’’ som lämnar ett bestående intryck är den massiva och måttligt intelligenta King Shark vars röst görs av Sylvester Stallone. Precis som med den fåordige Groot så är det omöjligt att inte falla platt för den vandrande vithajen. Stallone har också tilldelats filmens absolut roligaste repliker, något som gör King Shark till den bästa DCEU karaktären någonsin.  

Där karaktärsgalleriet är en omaka bladning av allt mellan himmel och jord så är filmen och dess struktur ett rent sammelsurium. Den övergripande storyn är som bäst simpel och som värst irrelevant. Det känns som en mängd olika sketcher som varierar i kvalitet. Gunn har tagit stor inspiration från Quentin Tarantino, både visuellt och innehållsmässigt. Det finns oräkneligt många stunder då Gunn enbart leker med visuella effekter för att skapa eleganta övergångar eller diegetisk text. Det är snyggt och roande till en början, men då det ständigt repeteras känns det endast som en ihåligt trick. 

Det faktum att Gunn är herren i huset gör att ingenting är förbjudet. Därför rör sig The Suicide Squad mellan toppar och dalar som skulle få världens mest avancerade berg och dalbana att blekna. Humorn är i det närmaste schizofren, ibland lysande, ibland totalt vulgär. Och sådär håller det på, Gunn vägrar att kompromissa eller göra några som helst justeringar för att skapa en mer strömlinjeformad upplevelse. Det känns som att Gunn säger ’’hoppa’’ och Warner Brothers ’’svarar hur högt ?’’. Gunn har inga som helst spärrar eller reservationer anbelangade något, våldet och mängden blod som spills är fullkomligt häpnadsväckande. Hela The Suicide Squad känns som en tidsresa tillbaka till 80-talet, en tid då excesser och överdrifter var den mest naturliga sak på jorden. Det refereras hej vilt till grabbiga actionfilmer som Predator och Commando, förvisso slipper vi stora delar av sexismen men den maskulina flams mentaliteten kvarstår då John Cena drar sitt femte skämt som involverar könsdelar. Som bäst är det pinsamt underhållande och som värst rent imbecillt. Hela röran som är The Suicide Squad är svår att beskriva, för varje scen som får en att vilja slita sitt hår så väntar något underhållande och fräckt. Gunn regisserar hela filmen som om det vore den berömda hytt-scenen från Bröderna Marx En Kväll På Operan. Allting trycks in och packas som sardiner i en burk, sedan stängs dörren och gudbevare den som öppnar och får se kalabaliken som följer. Inte sedan Deadpool har en film rört sig så nära gränsen för det motbjudande och rent groteska utan att trilla över kanten.   

Tyvärr så kulminerar allting i en onödig och förutsägbar final som känns helt fel efter två timmar av galghumor och kompromisslöhet. The Suicide Squad är en soppa, men en underhållande sådan, det finns ingen baktanke eller några som helst intellektuella ambitioner, det handlar om kaos, totalt ofiltrerat och hämningslöst kaos. Och paradoxalt nog så visar sig kaos vara den rätta medicinen för ett filmuniversum som befunnit sig kris i åtta år. 

Betyg 6/10                        

Jungle Cruise Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney 2021

Summering: Oväntat roligt och underhållande då Emily Blunt och Dwayne Johnson leker Indiana Jones. 

Indiana Jones och äventyrsfilmen verkar i det närmaste vara synonymt. Mannen med hatten och piskan har alltid varit drömmålet för alla de som önskat följa i Steven Spielberg och Harrison Fords fotsteg. Försöken har varit många och mestadels misslyckade. Alltifrån National Treasure till Stephen Summers katastrofala version av Mumien har alla försökt att fånga lekfullheten, spänningen och humorn, men slutresultatet har som bäst varit en axelryckning. Inte ens Spielberg själv lyckades återskapa magin i den kontroversiella och måttligt populära Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull

Initialt så verkar Jungle Cruise vara ännu en Dr. Jones klon, en klon som dessutom har sitt ursprung i en åkattraktion från Disneyland. Faktumet att vi fick utstå fem Pirates Of The Caribbean-filmer då en Disney-attraktion adapterades till film, får blodet att frysa till is. Men tack och lov så är Jungle Cruise inte något miserabelt eller förvirrat POTC nonsens, tvärtom så är detta en guldstandard för matinéäventyr och en god påminnelse om hur roligt det enkla kan vara. Som tidigare diskuterat så finns det en uppsjö av fasansfulla äventyrsfilmer, oftast är det svulstigt och regisserat utan någon som helst entusiasm. Att iscensätta en verklighet där människor verkar vara gjorda av gummi och kan utföra omöjliga fysiska bragder är en oväntat svår uppgift. Surrealismen spelar därför en viktig roll, både vad gäller det visuella och dramatiska. Jungle Cruise har inga aspirationer att framställa sig det minsta trovärdig eller realistisk. Foto och scenografi transporterar publiken tillbaka till en era då Errol Flynn fäktades framför risiga kulisser och med skurkar som hade mustascher som skulle få Kenneth Branaghs version av Hercule Poirot att gömma sig i närmsta kruka. 

Allting dränks i överdrivna färger och utomhusmiljöerna osar av studio. Det må låta aningen grovhugget och slarvigt, men då detta kombineras med den osannolika berättelsen och de hejdlösa skämten – som rör sig mellan högt och lågt, så skapar man en oväntat effektiv illusion som fängslar tittaren, allting verkar lekande lätt och skojfriskt, något som gör att man söker garden för filmen. I denna trevliga och tillfredsställande version av en sydamerikansk djungel så kan man ha överseende med de många problemen som skulle kunna utmana världshaven vad gäller storlek. Specialeffekterna är långt ifrån övertygande, dialogen mellan Emily Blunt och Dwayne Johnson hostar och harklar sig minst en gång för mycket, men det är sammansatt med en charm charmerade och gnista som på något sätt lyckas vinan över publiken.

Johnson och Blunt är båda energiska och väldigt bekväma i sina roller. Blunts karaktär är det närmaste vi kommit en bra – och inte alltför ihålig, Indiana Jones-kopia. Visserligen så iscensätter regissören Jaume Collet-Serra ett klassikt könsbyte, där man låter en kvinna spela en mansroll, men Blunts karisma maskerar manuset och dess fel. Dwayne Johnson fortsätter med att kombinera charm, humor och muskler, ett koncept som visat sig vara svårt att lyckas med sedan Stallone och Schwarzenegger fick lämna scenen till yngre förmågor. Även om ’’The Rock’’ aldrig kommer att kunna titulera sig som en genialisk skådespelare så har en unik charm och utstrålning som är skräddarsydd för en film som Jungle Cruise.

Sorgesamt nog så stöter man på patrull i filmens andra halva. När Jungle Cruise rör sig närmare det fantastiska så börjar berättelsen anta en gestalt där man kan börja tro att Johnny Depp står redo att invadera med en sjörövarhatt och sitt enerverande skådespel. Det blir överdrivna mängder CGI, rörigt berättade och krystade vändningar. Även om dessa inslag har sin plats i ett matinéäventyr så är Jungle Cruise i sitt esse då den håller sig ifrån det övernaturliga. På senare tid har Indiana Jones också ifrågasatts då den förstärker stereotyper gällande allt som inte är vita män innehavandes ett amerikanskt pass. Jungle Cruise lyckas inte heller frångå denna problematik, utöver Blunt och Johnson så är hela karaktärsgalleriet en samling klyschor och fördomar gällande diverse nationaliteter och sexualiteter. Bara för att man önskar vara klassisk och gammaldags så behöver inte uråldriga och förlegade koncept medfölja. 

Jungle Cruise är inte fläckfri men den är många gånger skandalöst underhållande. Att en klassik och enkelspårig matinéfilm kan vara såhär förnöjsam borde inte vara möjligt. 

Betyg 6/10 

Fast 9 Recension

All images courtesy and copyright of Universal Studios 2021

Summering: Motorstoppet är uppenbart… 

Ingen krävde eller begärde särskilt mycket. Det började som hjärndött trams regisserat av Rob Cohen där Vin Diesel och kompani körde runt i grälla sportbilar och tryckte in lustgas i motorn. Från och med det att Dwayne ’’The Rock’’ Johnson anslöt i och med Fast Five så rörde man sig bort ifrån gaturacing och mot internationellt spionage och komplotter som mestadels involverade världsherravälde. Med sina överdrivna biljakter och ständigt växande insatser, med ubåtar, flygplan och så vidare, så har serien, trots sina många brister, varit fullt acceptabel underhållning. Petitesser som berättande och bra karaktärsgalleri har lyst med sin frånvaro, men det är ingen som begärt eller efterfrågat det i en filmserie som inte verkar ha några som helst hämningar vad gäller att överdriva precis allt. 

För ett par år sedan talade man om en Dwayne Johnson-effekt. Att den före detta brottaren alltid medförde sig gyllene ängar och gröna skogar… Ja, vad gällde filmintäkter. Fast And Furious-serien har fått ett tydligt uppswing sedan Johnson anslöt. Även om Hollywoods bäst betalde aktör inte är den enda anledningen till framgångarna så är han utan tvekan en bidragande faktor. Johnson har en charm och karisma som få, han lyckas få det rent banala till att bli fullt fungerande humor. Johnsons entusiasm är alltid uppskattad i filmer vars manuskript knappast kan ses som någon styrka. Men efter en ganska omtalad schism med Vin Diesel så har Johnson avlägsnat sig från serien och omplacerat sig till spinoff serien Hobbs And Shaw. Det är nu upptill ’’fullblodsproffs och Shakespeare-aktörer’’ som Diesel och Michelle Rodriguez att bära facklan vidare. Oavsett om det är slumpen – eller ett naturfenomen, så innebär Dwayne Johnsons avhopp en helt förkastlig film som inte ens borde få ta körkort. 

Någon större analys av Fast 9 och dess berättelse är lönlöst, den är lika obefintlig som livekonserter under pandemin. Men även om det bara handlar om gäll och gapig action så behövs det något rudimentärt underlag som agerar draghjälp. En film som rör sig från A till B hade varit mer än tillräckligt, inga större berättarmässiga bragder hade behövts genomföras på vägen. Men regissören Justin Lin har fått för sig att leka Kungliga Dramaten, istället för att presentera något enkelspårigt så trycker man in tonvis med tillbakablickar som försöker att skapa ett emotionellt djup för filmens karaktärer. Tyvärr så är de här försöken till dramatik ytligare än ett de allra slarvigaste av lackeringsjobb, trots ödesmättad musik, stönande och allvarliga miner så lyckas man enbart att tråka ut publiken med ihåliga scener som tycks pågå i århundraden. Filmens huvudspår klarar sig ungefär lika bra som England i finalmatchen mot Italien, Justin Lin är så stirrig och stressad att man kan undra om han ens uppfattat filmens synopsis. För att kompensera för bristen av någon som helst substans så kastar man snart in likbleka actionscener som innehåller mer bomber och granater än Kapten Haddocks vokabulär. Trots en mattbombning av action, spänningar och våghalsiga stunts så är allt vi får se repetitivt och spänningslöst. 

Berättelsen som sådan har samma densitet som luft, trots att premissen är löjeväckande enkel så lyckas man röra till och förvirra som aldrig förr. Flera sekvenser består helt och hållet av sammanträffande som är så pass långsökta att Bobby Ewings dusch i Dallas känns fullt trovärdig och inte det minsta absurd. Det hoppas fram och tillbaka över hela jordklotet, inte för att det spelar någon roll, varenda plats är lika anonym som en Volvo på E4’an. Men Lin – tillsammans med manusförfattarna Daniel Casey och Alfredo Botello, är fast beslutna om att Fast 9 skulle må bra av att försöka vara en modern tappning av valfri grekisk tragedi. Detta innebär att allt humor har eliminerats med hjälp överblivna sprängmedel från actionscenerna. För att vara en film som innehåller jättelika elektromagneter, rymdresor och actionscener som befinner sig i någon parallell verklighet där fysik inte existerar, så är Lin övertygad om att någon som helst självdistans är otänkbar. Scen på scen raddas upp där Vin Diesel levererar gräslig patetik gällande vikten av kärnfamiljen och obrytbara band vänner emellan. Det känns som att titta på en jättelik sketch där precis allt gått fel. Och för den som inte ha doktorerat i Fast And Furious och dess ’’berättelse och kontinuitet’’ så är många sekvenser och avslöjanden helt obegripliga. Som en stor anhängare av serietidningar och andra nördiga ting, så har jag inga problem med att man kopplar samman och hänvisar till tidigare händelser. Men det måste finnas en anledning till det. Fast 9 kastar in allt mellan himmel och jord i tron om att det skall stärka filmen. Istället så blir det plågsamt uppenbart att dessa ’’chockmoment’’ endast finns till då fantasin och uppfinningsrikedomen är slut sedan långt tillbaka..                               

Skådespelarmässigt så väntar inte heller några större uppenbarelser. Vin Diesel är lika karismatisk som en värmepump som hotfullt mullrar på. Tyrese Gibson och Ludacris fortsätter med att göra sig själva och hela skådespelaryrket till åtlöje, med två insatser som är så patetiska att det nästan framkallar skuldkänslor. Jordana Brewster – som återkommer efter ett sexårigt avbrott, är ingenting annat än horribel. Charlize Theron deltar i ungefär 3 minuter med en hemsk frisyr och hennes insats kan summeras såhär; titta åt höger och titta åt vänster, hämta checken och fly från inspelningen. John Cena, som blivit ett modernt internetfenomen, ser sur ut och verkar vara i behov att uppsöka en toalett omgående. Cena har ju sedan tidigare visat att han har en charm och utstrålning som lämpar sig för grundläggande komik, men det begravs i Justin Lins övertygelse om att humor är lika behövligt som en nukleär härdsmälta.   

Men allt detta hade kunnat tolererats om actionscenerna bjudit på något av värde.  Hobbs And Shaw  var knappast något underverk, men det bjöds i alla fall på en genuint spektakulär jakt genom Londons gator, den sekvensen exemplifierade hur pass kompetent Fast And Furious-serien hade blivit gällande totalt födelse. I Fast 9 så får vi enbart en rad trötta repriser som osar av plastig CGI och föråldrade stunts. I de självande avslutande minutrarna så får man upp en marginell puls som rör filmen från dödsriket in i något grönsakstillstånd, men det varar inte särskilt länge. Efter två och halv timme med en obegriplig story, kass action och undermåligt skådespel så borde det körkortet som Fast 9 innehar bli konfiskerat på livstid. För att citera Anders Bagge, ’’ det här var skitdåligt’’. 

Betyg 1/10   

Loki Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Mystisk, lockade och helt oemotståndligt då Tom Hiddleston får hålla i taktpinnen. 

De flesta uppföljare och följetonger brukar ofta ha sitt fundament i nostalgi och igenkänning. Givetvis har Marvel Studios inte värjt sig från detta, se bara till de otaliga hyllningarna till det gångna – bokstavligt talat, som vi fick se i Avengers Endgame. Nostalgivärdet må spela en stor roll, men Marvel har också en stark tro på framtiden och vägrar att bli stillasittande. Där många andra följetonger är slaviskt bundna till traditioner och regelverk, så är Marvel villiga att överge vinnande koncept och istället pröva på nya grepp för att expandera och fördjupa sitt ofattbart komplexa film och serie-universum. Marvel har alltid jobbat i faser, där varje fas har varit avsedd att leda fram till en specifik inflektionspunkt. De tidigare tre faserna var menade att nå sitt crescendo i den förlösande finalen i Endgame. Det var en resa som tog mer än ett decennium att slutföra.

I den fjärde – och nuvarande, fasen så har studiochefen Kevin Feige tydliggjort att de uppkommande projekten skall vara betydligt mer individuella och egensinniga. Publikfavoriter som Thor, Iron Man och Captain America må aldrig glömmas bort, men deras betydelse för framtiden är betydligt mindre relevant. 

Men att endast introducera nya karaktärer räcker inte, oavsett vilka personer vi kan tänkas stöta på de kommande åren så krävs det nya knep för att förnya och bibehålla publikens intresse, en återupprepning i nya kläder skulle genomskådas på nolltid. Med Loki så väljer man, precis som i tidigare Disney Plus serier, att helt och hållet frångå tidigare framgångsrecept, istället så står mystik, byråkrati och ett ganska allvarligt filosoferande i centrum. 

Steven Spielberg uttalade sig för en tid sedan om att Marvel och så kallade superhjältefilmer skulle gå samma öde till mötes som westernfilmer. En genre som upplevde oerhörda framgångar under 60 och 70-talet men som sedan imploderade. Vad Spielberg missförstod i sin jämförelse är att serietidningsfilmer inte är fastkedjade vid en specifik genre. Där westernfilmer oftast erbjuder snarlika miljöer och sällan blir något mer än ett ytliga pojkäventyr, med fåtal undantag som Once Upon A Time In The West och Unforgiven, så kan Marvel – och även konkurrenten DC – om de någon gång lyckas få ordning på sina katastrofala projekt, variera sig in absurdum. Som kreatör är man varken bunden till tidsperioder, genrer eller regler. Vad man än kan föreställa sig så finns det ett underlag i de mängder av serietidningar som finns tillgängliga. 

Loki må bjuda på storslagna vyer och makalösa specialeffekter, men precis som WandaVision och Falcon And The Winter Soldier så finns det ett genomtänkt och väldigt kraftfullt intellekt bakom det stora och häpnadsväckande. Marvel Studios och regissören Kate Herron har skapat en fantastisk och distinkt visuell profil som gör att Loki känns som ett grandiost kammarspel. Det guldpläterade och vackra Asgard är nu utbytt mot en skräckinjagande arkitektonisk brutalism som skapar en av de mest motbjudande och klaustrofobiska kontorsmiljöerna som någonsin skådats. Genom hela serien så är den fasansfulla och allsmäktiga byråkratin ett lika stort hot som valfri antagonist. Det är rent omöjligt att inte se allegorier och paralleller till vårt egna samhälle där byråkrati och osannolika företagspolicys dikterar vardagen för så många människor. Kontrakt, avtal och strikta regler är det enda som spelar någon roll i denna värld som känns som en förvriden släkting till valfri Östtysk institution. Men trots den existentiella krisen som infinner sig då arbete och byråkrati slukar människor så finns det ett härligt bus genom seriens sex avsnitt. De oräkneligt många absurda situationer som uppstår, i kombination med den sammanbitna estetiken, skapar något som kan kategoriseras som Marvels tolkning av Wes Anderson och vår egen Roy Anderson, även den något förbisedda Maniac av Cary Joji Fukunaga är en stor inspirationskälla där det absurda, udda och skruvade inte är långt borta. 

Loki är paradoxal på så sätt att den rör sig mellan att vara storslagen och fantastisk till att snabbt bli moloken, återhållsam och grubblande. Det är lika mycket en dekonstruktion av gudasagor och mytbildning som det är ett tvärt avbrott mot tidigare Marvel-produktioner. Frågeställningarna gällande ont och gott tar dock aldrig överhanden. Kate Herron är mycket medveten om vikten av humor då man behandlar saker som tidsresor och magi, och rent humoristiskt så verkar Loki på ett annat plan än exempelvis Thor Ragnarok med all sin bullriga briljans. Istället så bjuds det på träffsäkra skämt gällande arbetsmiljö, menlös livsstil och möjligheten att förändra sig själv och sin framtid. Tom Hiddleston är lika given och genial i sin roll som J.K Simmons var för Daily Bugle chefen J.Jonah Jameson i Sam Raimis Spider-Man. Hiddleston har genom åren utvecklat Loki från att vara en gestikulerande och grandios megaloman till en både nyanserad och mångbottnad karaktär.

Det är framförallt fascinerande att se hur Hiddleston initialt försöker återskapa sitt tidiga skådespel från Thor och den första Avengers-filmen. Under seriens gång så expanderas och utvecklas karaktären långt förbi det tidigare sett. Hiddleston är också en lysande komiker och har en fantastisk tajming för sina syrliga och högdragna repliker. Karaktären blir både sårbar och charmerande men också helt opålitlig. Kombinationen av det bekanta och nya skapar en spänning som inte hade varit möjlig om man endast valt att göra en traditionell följetång. Vid sin sida har Hiddleston en oväntat inspirerad och skämtglad Owen Wilson som är förvånansvärt bra i sin roll som orubblig arbetsnarkoman. Kemin mellan Hiddleston och Wilson är subtil, fylld av både antagonism och ömsesidig respekt.

Avslutningsvis så finner vi Sophia Di Martino som – inledningsvis, verkar vara aningen överväldigad, men som sakta men säkert blir ett underbart komplement till Hiddleston. Tyvärr så är relationen mellan Di Martino och Hiddleston underutvecklad och hade behövt mer tid för att känns fullt så trovärdig som Kate Herron önskar. Ytterligare  ett eller två avsnitt till hade skapat en bättre helhetsupplevelsen. I ett par sekvenser så stressar man igenom viktiga händelser och förenklar situationer för att nå fram till slutet.  Även om den final vi får är fullkomligt fenomenal så hade vägen dit gärna fått ta sig sin goda tid. För att nå fram till desserten så hoppar man över essentiella kosttillskott som grönsaker, vilket resulterar i ett ganska obekvämt vobblande. 

Men även om helhetsupplevelsen nu inte inte är fulländad så är höjdpunkterna och upplevelsen likaså magnifika som alltid då Marvel Studios är i sitt esse. Jag har sagt det förut men kommer fortsätta säga det tills något förändras, Disney gör för närvarande de mest spektakulära och påkostade serierna på jorden. Kevin Feiges löfte om att serierna skulle vara oskiljaktiga mot sina motparter på bio har inte bara infriats, det har överstigit alla tänkbara förväntningar. I seriens sista avsnitt får vi en sekvens som kommer lämna varenda Marvel älskare utan förmågan att andas. Och otaliga gånger under seriens gång så är spänningen och mystiken så pass intensiv att de allra minsta avslöjanden blir till ett bombnedslag. 

Om Herron och Marvel enbart kunnat gett ett par händelser och relationer lite mer tid att utvecklas så hade Loki varit fulländad. Finalen hade också gärna fått vara aningen mindre expositionstung, men vem klaga då vartenda avsnitt lämnar en hungrig efter mer ? Loki är en magisk upplevelse som ännu en gång sätter en ny standard för TV-serier. Aldrig tidigare har Marvel Cinematic Universe varit så pass vitalt, skojfriskt och lovande som nu. 

Betyg 9/10  

Ratchet & Clank: Rift Apart Recension

All images courtesy and copyright of Marvel/Sony Entertainment/Insomniac Studios 2021

Summering: Ett gigantisk lyckopiller med den bästa grafiken vi hittills sett.  

Resan som Insomniac har gjort är inget annat än fantastisk. Allt började med draken Spyro till Playstation 1. Då konsolen fick en uppföljare med den – numera, legendariska Playstation 2, så fortsatte man på det glada och lekfulla spåret med inte bara en, utan två nya karaktärer, som var ämnade att bli konsolmaskotar som för alltid skulle associeras med sagd konsolen. Ratchet & Clank hade premiär 2002, det var ett klassiskt och mycket kompetent plattformsspel, dessutom var det visuellt slående och tekniskt imponerande. 

Trots framgångarna med Spyro och Ratchet så blev Insomniac aldrig erkända som en utvecklare tillhörande det absoluta toppskiktet. Efter det första Ratchet & Clank så fullkomligt spottade studion ur sig uppföljare, förvisso av hög kvalitet, men som var återkommande varje år, likt valfritt EA Sports-spel. Insomniac kändes alltmer som en jättelik fabrik och deras spel som industriella och förutsägbara. Samma mönster följde då man lanserade Ratchet & Clank: Tools Of Destruction till Playstation 3. Mottagandet var varmt men även denna gång så skulle överöstes spelare av en drös uppföljare och spin-offs. Det var därmed omöjligt att inte se Ratchet som något annat än ett urvattnat varumärke. Först då Insomniac valde att producera en nyversion av det ursprungliga Ratchet & Clank – som var tänkt att samverka med en måttligt omtyckt biofilm, så verkade poletten ha trillat ned, första gången på länge så kändes Ratchet och Insomniac vitala. Faktumet att serien inte hade synts till på ett par år visade sig också vara en fördel, Insomniac verkade ha tagit sig ur dvalan och var redo att ladda om.

Och 2018 förändrades allt… Spider-Man till Playstation 4 var en triumf som tog det bästa inslagen från den kultförklarade speladaptionen av Spider-Man 2 och förbättrade och förfinade precis allt. Det var en urstark och oförglömlig spelupplevelse tillsammans med en av världens mest älskade fiktiva karaktärer. Spider-Man kändes som ett pånyttfödande för hela Insomniac, studio kunde nu klassas som en utvecklare tillhörande en mycket selektiv skara. Framgångarna fortsatte med Spider-Man: Miles Morales, som var minst lika minnesvärt som storebror två år tidigare. Och när Ratchet och Clank återvänder så råder det inga som helst tvivel om att Insomniac är här för att stanna i finrummet. 

Ratchet & Clank: Rift Apart är fullständigt briljant och hör till det absolut bästa plattforms-genren har att erbjuda. 

Formulan är mer eller mindre oförändrad sedan debuten 2002. Spelmekaniken är lekande lätt och kan summeras med; hoppa och skjuta. Svårare än så är det inte, hos en mindre rutinerad utvecklare så hade detta enkelspåriga gameplay kunnat bli alltför ensidigt. Men då man stöper hela spelet i en överlycklig estetik och erbjuder en fantastisk spelkontroll så glömmer man snart bort att väldigt lite har förändrats sedan Ratchet först swingade sin jättelika skiftnyckel för nästan 20 år sedan. I och med att strukturen och funktionaliteten är så beprövad så kan Insomniac leverera ett spel som känns formmässigt perfekt. Varenda plattforms-sektion känns lekfull, inspirerad och genomtänkt. Det introduceras också ett par nya spelmöjligheter, de omtalade dimensions-revorna tillåter spelaren att omedelbart förflytta sig över stora ytor, detta leder till flera möjligheter att flankera fienden. Men det är när dessa portaler kombineras med rälsåkning som det väntar spelmässiga stordåd, det är en i det närmaste en oförklarlig lycka som infinner sig då man åker berg och – dalbana samtidigt som man hoppar mellan världar och dimensioner. 

Insomniac har lärt sig både ett och annat från Spider-Man, studion lärde sig att skapa en helt annan dynamik för actionscenerna. Vem minns inte det tillfället då spelaren tvingades till att snabbt rädda åtskilliga Manhattan-bor från en kollapsande lyftkran ? I Rift Apart så fortsätter man att utveckla dessa hysteriska eskapader. Inledningsvis så kan spelet uppfattas som en kakofoni, aldrig tidigare har såhär mycket inträffat samtidigt. Introduktionen överöser spelaren med en lavin av intryck, detaljer och händelser. Det är svårt att inte bli yr och vilsen i de inledande minutrarna, men när spelaren har anpassat sig till det visuella bombardemanget så väntar en åktur som skulle kunna försätta både Liseberg och Gröna Lund i konkurs. Det finns otaligt många ögonblick som endast kan besvaras med ett jättelikt leende, adrenalin och – lyckoruset verkar många gånger inte vilja ta slut. 

Ratchet-serien har länge varit synonym med fantasifulla vapen som är så pass bisarra och besinningslösa att de framkallar fnissningar och det kreativa vansinnet fortsätter i Rift Apart. Det är alltifrån massförstörelserobotar – som spottar ur sig one liners, massiva maskingevär och spelvärldens bästa – och mest explosiva, granat. Med hjälp av Playstation 5 och dess DualSense-kontroll så känns varje vapen individuellt genom en enormt finkänslig skakfunktion och avtryckare som ändrar motstånd beroende på vilket vapen som används. Insomniac har också förstått vikten av att uppfinningsrika vapen endast når så långt som dess effekt på fiender. I flertal spel så känns skjutvapen som luftpistoler då projektiler inte ger någon som helst visuell feedback. Men i Rift Apart så orsakar varenda hylsa och explosion fullkomlig förödelse, robotar slits i stycken och deras diverse delar flyger kors och tvärs. Det ligger tusentals hylsor kvar på marken, oavsett hur stort eller farligt motståndet är så orsakar vartenda skjutdon ett visuellt fyrverkeri. Denna visuella fest tuffar också på med en orubblig bilduppdatering på 60-rutor i sekunden, ett åstadkommande som man enbart kan häpna inför.

Nya spelkonsoler associeras oftast med en markant grafisk förbättring och tillsammans med Demon’s Souls så är Rift Apart ett av få spel som endast går att spela på Playstation 5. Och Rift Apart är helt fläckfritt visuellt och det närmaste vi har kommit att spela en animerad film. Den stiliserade designen är i sig oemotståndligt charmig och den förstärks genom teknologi som Ray-Tracing. Varenda blank yta har en tydlig och högupplöst reflektion som speglar allt i sin närhet. Tekniken skapar ett subtilt djup som får varje miljö och karaktär att kännas levande och tredimensionell. Detaljnivån är dessutom absurd, varje sig det gäller individuella hårstrån på Ratchets svans eller fiendekaraktärer vars detaljrikedom verkar oändlig så briljerar Rift Apart. Kombinera detta med en magisk färgsättning så har vi den – hittills, bästa grafiken någonsin i ett spel.

Förutom att vara tekniskt och spelmässigt fulländat så berättar Rift Apart en mycket varm och charmerande saga. Nytillskottet Rivet, som spelas av den geniala Jennifer Hale, är ett charmtroll som inte går att värja sig för. Trots att Rivet och Ratchet är spelmässigt identiska så är Rivets sektioner distinkta, framförallt då Hale tillför en sådan oerhörd kraft och entusiasm genom sitt agerande. Berättelsen som sådan är knappast något anmärkningsvärt – förutom en oväntat snygg vändning, så är det en rak historia om gott och ont. Detta spelar mindre roll då karaktärerna och platserna är både minnesvärda och distinkta. Återigen så måste den makalösa tekniken lyftas fram, mellansekvenser som enbart består av karaktärer som utför enkla gester är gastkramande i och med de fantastiskt uttrycksfulla karaktärsmodellerna.

Den enda kritiken som kan framföras är gällande ett fåtal buggar som varierar i skadegrad. Där den lindrigaste av dem tvingar spelaren att ladda om från en tidigare kontrollpunkt medan den värsta har varit nära på att kapsejsa hela spelomgången, ett fel som inte borde ha kunnat ta sig ut till konsumenter.  

Men till och med ett sådant flagrant fel kan ursäktas i ett spel som fullkomligt dryper av charm, fantasi och lekfullhet. Ratchet And Clank: Rift Apart är oemotståndligt, och för alla som har turen och privilegiet att äga en Playstation 5 så finns det inga ursäkter att inte rusa till butiken för ett omedelbart köp. 

Betyg 9/10 

Minari Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2021

Summering: Ofärdig och skakig debut som hålls samman av varm humor och en fantastisk insats från Yuh-Jung Youn

Ibland så lyckas man fånga åskan i en flaska, i alla fall politiskt. I USA, men även runtom i världen, så pågår just nu en vedervärdig förföljelse där människor med asiatiskt ursprung hånas på öppen gata. I en tid med rörelser som Black Lives Matter så känns det extra relevant att belysa den rasism som inte förekommit i den allmänna debatten.

Minari kan därmed gå djupt och plocka isär den farliga myten gällande den perfekta invandraren, en myt som asiater länge dragits med. Detta påstående har inneburit flera problem då gruppens utsatthet har sopats under mattan då man ansett dem vara obetydliga i en större kontext. Allt detta kunde ha lett till något explosivt, kraftfullt och mycket drabbande, men den debuterande regissören Lee Isaac Chung verkar inte vara redo för att axla ett så stort ansvar. Istället så är Minari lika tyst och försiktig som en skogsmus. Där Chloe Zhao i sin hyllade Nomadland lyckades med att både visa upp en tydlig problematik i det amerikanska samhället, samtidigt som hon belyste styrkan i enskilda individer, så blir Chung närmast lamslagen då det kommer till att balansera mellan att vara kritisk men också insiktsfull och personlig. De tillfällen som hade kunnat leda till en fascinerande och nedmontering av åsiktskorridoren får ge plats åt luddiga montage där Chung endast filmar natur och växter, vilket drar tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven. Men där Malick har ett bildspråk som kan förföra utan varken  berättelse eller sympatiska karaktärer, så blir det – hos en så pass oerfaren regissör som Chung, till en sorts krampaktig navelskådning. 

Berättelsen i sig är också alltför trevande och tystlåten för att göra något större intryck. Även om jag kan uppskatta att Chung inte vältrar sig i misär och ångest så saknas det behövlig svärta som kan engagera eller få karaktärerna att kännas empatiska. Det blir inte bättre av att man är sparsam med dialogen vilket gör att majoriteten av karaktärsgalleriet känns som svarta lådor med frågetecken på. Minari är dessutom alldeles kort för att kunna utföra några stordåd, intressanta frågor och beröringspunkter får ge vika åt ett oerhört komprimerat och halvfärdigt klimax. Om filmen hade haft ett laserfokus och endast ägnat sig åt en enda sak – eller person, så hade det kunnat fungera, men då man väljer att sätta en hel familj i fokus så blir det hela enbart oengagerade då ingen av karaktärerna intresserar. Och då allt är sagt och gjort så återstår en olustig känsla av att hela filmen är en grovhuggen prolog, endast avsedd att leda till något bättre och mer omfattande i framtiden. 

Men det finns ett par inslag som faktiskt räddar Minari från total irrelevans. Yuh-Jung Youn i rollen som morförälder är fullkomligt lysande. I scenerna där Youn står i centrum så lyckas Chung skapa en visst intresse för karaktärerna. Framförallt så framträder en mycket varm humor i dess scener som gärna hade fått gå i första ledet genom hela filmen. Den relation som Youn bygger upp med familjens yngsta son känns genuin och det är rent oförlåtligt var Chung inte har kapitaliserat mer på humorn och relationen mellan mormor och barnbarnen. 

Minari är på det hela en oväntat ihålig film som inte inser att dess största styrka ligger i det gemytliga och humoristiska. Det blir en inkomplett upplevelse som borde ha fått stanna kvar i ugnen och jäsa ett bra tag till innan servering.               

Betyg 6/10