Promising Young Woman Recension

All images courtesy and copyright of Universal Studios 2021

Summering: Intressant men ofullständig hämndberättelse.  

Carey Mulligan är något av ett unikt fall som skådespelerska. Då hon debuterade i An Education blev hon genast kategoriserad som en ’’it girl’’. Hon titulerades som en ny Audrey Hepburn och hennes namn verkade vara skrivet i stjärnorna. Över tio år senare så är Mulligans karriär ett fascinerande mysterium. Fantastiska alster som Shame och Drive trängs tillsammans med tortyrliknande filmer som The Great Gatsby och Wall Street Money Never Sleeps. Oavsett vad man kan tycka om Mulligans filmval så är hon fortfarande en aktris av högrang. Framförallt är hennes teaterroller i hemstaden London något av en ’’måste upplevelse’’. Då Mulligan agerade i Skylight år 2014 så flockades britterna kring teatern som om det var Rolling Stones som stod på scen. Respekten och kärleken till Mulligan i hemlandet är lika ohämmad som då Håkan Hellström uppträder på Ullevi. 

I och med pandemin så blev Oscarsfältet – som allt annat i världen, urholkat. Vanligtvis dikterar Oscarsgalan hela filmkalendern från höst till tidig vår. Filmbolag lägger ut bombmattor med så kallade ’’Oscarsfilmer’’, som är designade för att kamma hem så många nomineringar som möjligt, om det är kvalitet eller skärp som levereras har ingen betydelse. Men då COVID-19 har vänt upp och ned på allt mellan himmel och jord, så ändrade akademin slutdatum för när en film måste ha haft premiär för att kunna nomineras. Och då vi ser på den skandalomsusade Golden Globe-galan så resulterade bristen på film i ett antal nomineringar som skulle fått den tyska B-films mästaren Uwe Boll att häpna.

Promising Young Woman var på förhand tippad som en ’’awards season darling’’. Inte sedan 2009 hade Mulligan känts lika ämnad för en Oscarsnominering. Även om Promising Young Woman nu inte är fullts så spektakulär som förhandssnacket lovat, så är det upplyftande att se hur roligt Carey Mulligan verkar ha i rollen som förbittrad och cynisk rättskämpe. 

Inledningsvis så kan man anta att Promising Young Woman följer i samma brutala spår som ’’rape-revenge’ filmer som Meir Zarchis I Spit On Your Grave. Hela introduktionen känns som en plattfotad hybrid mellan Zatchis kultklassiker och Death Wish. Men den ständigt närvarande horbilden och förväntningarna om extremt våld nyttjas på ett oväntat och intressant sätt. Där exempelvis Hard Candy lade stort fokus vid det fysiska våldet så agerar Promising Young Woman på ett mer subtilt plan. 

Samhällets systematiska och dolda sexism är en minst lika relevant som filmens primära antagonist. Flera sekvenser drar tankarna åt de fruktansvärda berättelser vi hört efter skapandet av MeToo-rörelsen. Ett samhälle där kvinnor negligeras och åsidosätts till följd av en tystnadskultur och allmän skepsis mot deras utsatthet. Trots att regissören Emerald Fennell är aningen för grovhuggen i sin hantering av dessa ämnen, vilket ofta leder till överdrifter och tveksamma generaliseringar, så lyckas man ändå beröra flera kritiska samhällsfrågor på ett intressant sätt. 

Promising Young Woman är som allra starkast då den antar en gestalt som omges av nihilism och cynism. Då Mulligans karaktär Cassie vandrar genom det gråa och livlösa Ohio så dras tankarna genast åt Robert De Niros förbittrade och mordiska Travis Bickle i Taxi Driver. Mulligan, som vanligtvis inte associeras med instabila och våldsamma karaktärer, lyckas hitta en balans mellan det absurda och väldigt rörande. Tyvärr så är den faktiska filmen inte lika professionell, eller övertygande, som sin huvudrollsinnehavare.

Alltför ofta så är Promising Young Woman passiv och orörlig, de gånger man borde kört på utan några hämningar blir istället ett reserverat trampande där väldigt lite uträttas. Mulligans solida skådespel är i dessa menlösa stunder det enda som skänker filmen någon som helst substans.  

Överlag hade ett mått av kompromisslöhet passat filmen som handen i handsken. För det är i det totalt hopplösa och förtvivlade som Promising Young Woman är som bäst, då allt hopp är ute, då vansinnet, desperationen och förtvivlan blir den enda utvägen. Även om jag ogärna upplever den helt förödande brutala Hard Candy en gång till, så hade jag önskat att vi åtminstone fick ett och annat genuint chockmoment som hade lämnat blodsmak i munnen. Även om Fennel önskar vara återhållsam vad gäller fysiskt våld, så är filmens subtila stunder inte tillräckligt kraftfulla för att kompensera för bristen på en isande brutalitet. 

Promising Young Woman är långt ifrån någon perfekt hämndresa, oviljan att helat måla i svarta färger och släcka alla ljus gör att det många gånger endast känns som en bitsk liten bagatell. Men frågeställningarna som erbjuds gör det tillräckligt intressant för att faktiskt motivera en titt. 

Betyg 6/10       

Godzilla Vs. King Kong Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Inte ens med två av filmvärdens mest berömda monster så lyckas man inte med att åstadkomma något annat än en hopplös soppa innehållandes gräsligt skådespel och en hopplöst virrig berättelse . 

Det var ingen som efterfrågade en film med djupa veck i pannan och allvarlig uppsyn. Istället vore ett rakt och enkelt matinéäventyr full godtagbart då det kommer till att producera en film där två av världens mest igenkännbara filmmonster/varelser drabbar samman. Men det är de gångerna det enkla krånglas till och förvrids som den denna sanna katastrofen kan inträffa. Vanligtvis kan filmer fungera med ett fåtal starka ingredienser, men regissören Adam Wingard har slagit knut på sig själv och adderat tusental vilket skapar en soppa med så gräslig smak att ansiktet antar samma färg som Hulken. Men så relativt milda uttryck och begrepp som sabotage eller misslyckande är tyvärr alldeles för genröst då vi diskuterar Godzilla Vs. King Kong.

Sedan Marvel Studios sjösatte sitt Marvel Cinematic Universe så har hela Hollywood försökt skapa liknande plattformar  där ett helt universum kan utspela sig i ett antal olika filmer och TV-serier. Tyvärr så har majoriteten av dessa delade filmuniversum blivit filmvärldens motsvarighet till det ökända vansinnesprojektet Dragons Gate som går att beskåda vid E4’an. Utsidan må vara pampig och uppseendeväckande, men vid en närmare titt så väntar fallfärdiga byggnader och en interiör som är lika ihålig som en grop. Oavsett om det varit Universal, med deras försök att bygga upp ett skräckuniversum, med den helt bedrövliga versionen av Mumien med Tom Cruise i huvudrollen, eller Warner Brothers och deras DC Extended Universe, så har det slutat i tragedi. 

Men Warner har vägrat att ge sig vad gäller sitt ’’monsterverse’’. Trots ett ljummet mottagande för Gareth Edwards Godzilla, dess uppföljare King Of Monsters eller Kong: Skull Island, så har Warner Brothers trampat på som en ilsken tjur, fast beslutna om att nå ändhållplatsen, som påstås vara Godzilla Vs. King Kong

Ibland kan ihärdigheten och självförtroendet leda till något bra, en turbulent start betyder ingenting om slutdestinationen visar sig vara utopisk. Men det är endast under kraftig berusning, skyhög feber eller vapenhot som man kan kategorisera Godzilla Vs. King Kong som ens acceptabel. Ingen förväntade sig att Adam Wingard, vars CV är lika brett som ett myrkliv, skulle drabbas av en lidnerskknäpp och åstadkomma någon storartat. Om Godzilla Vs. King Kong hade haft ett uns charm, något som helst sinne för humor eller imponerande action, så hade det kunnat kompensera för de otaliga brister som ständigt håller på att få filmen att kapsejsa som skeppet Vasa.   

För Adam Wingard så verkar även de mest basala kriterierna för underhållning vara fullkomligt omöjliga att uppfylla. Det spelar ingen roll hur absurd eller overklig en film är, om det finns något som förankrar filmen i någotsånär sympatiskt eller igenkännbart, som karaktärer, komik eller berättande, så kan man övervinna det mesta, även om resten av bygget håller på att rämna. Titta bara på Jake Kasdans nyversionen av Jumanji där Dwayne Johnson, Jack Black och Karen Gillan bjuder på grandios underhållning trots ett tunt koncept. 

Tyvärr så har ’’monsterverse’’ och dess karaktärsgalleri, sedan första början, varit lika charmerande som ett plattdäck mitt i rusningstrafiken. Trots en rad mycket kompetenta aktörer som Bryan Cranston, Ken Watanabe, Kyle Chandler och Elizabeth Olsen så är det en rent omöjlig uppgift att erinra sig någon av de personer vi stött på. Men där tidigare skådespeleri har oscillerat mellan att vara skrämmande, tafatt till rent apatiskt, så har Adam Wingard – osannolikt nog, lyckats sänka nivån ytterligare. Rebecca Hall, som tyvärr, har hamlat sidledes i sin karriär och aldrig kapitaliserat på sin mycket goda förmåga att agera, levererar ett skådespel som är så dött och mekaniskt att man kan undra om Hall endast är en CGI-rendering. Av någon anledning har Halls huvud gått i baklås vilket gör att hon levererar alla sina repliker med huvudet på sne och med uppspärrade ögon. 

Det är som att titta på en bisarr version av mördardockan Chucky från Child’s Play så fort Hall dyker upp. Tursamt nog för Hall så är hennes genuint dödar och skräckinjagande  agerande ett minimalt problem då vi ser till resten skådespelarensemblen. 

Demián Bichir har, efter sin Oscarsnominerade roll i A Better Life, bestämt sig för att korsfästa hela sin karriär med en kalkonkavalkad utan dess like med ’’underverk’’ som The Nun och The Grudge. Bichir självdestruktiva karriärsval fortsätter här med en prestation som hör hemma i skamvrån på en clownutbildning. Alexander Skarsgård får den stora äran att springa runt i cirklar och se ut som om han just insett att han glömt stänga av spisen. Dessa skådespelarmässiga djävulsgåvor avrundas med Millie Bobby Brown vars mun, precis som Halls huvud, har låst sig och får stå på glänt som en fågelholk. 

Men varken skådespelet eller berättelsen spelar någon större roll, det mest essentiella, i en genrefilm som detta, är om actionscenerna håller måttet och kan erbjuda ett grandiost popcornspektakel. Med två tillgångar som King Kong och Godzilla borde lite nervpirrande och exalterande action vara en barnlek att åstadkomma, även för den minst rutinerade av filmmakare. Tyvärr så visar det sig att Adam Wingard är lika okunnig att iscensätta action som att regissera sina skådespelare. Det blir ett evighetslångt bankande där King Kong och Godzilla ser ut som två påverkade wrestlers, vars bäst före datum passerat. Trots att hela storstäder reduceras till grus och explosioner som smäller mer än tolvslaget på nyårsafton, så är slutresultatet så pass dött att man kan känna hur livet sugs ur kroppen. 

Som om detta inte vore illa nog så gör man inte ens ett försök till att skapa någon som helst röd tråd. Det hade inte behövts något förfinat eller slugt Christopher Nolan berättande, den mest spartanska berättelse hade kunnat fungera som struktur. Men precis som med allt annat i filmen så kastar man bara in första bästa ide utan att reflektera kring om det fungerar. Hela Godzilla Vs Kong känns som en enda lång improvisation där allt som kunde gå fel har gått fel. Allting kulminerar i en final som hör till det mest patetiska jag sett sedan nyversionen av Clash Of The Titans med Sam Worthington i huvudrollen. 

Att misslyckas med Godzilla Vs Kong är som att misslyckas med poppa mikropopcorn . Det borde inte gå, men Adam Wingard och Warner Brothers har bevisat att inte ens naturlagar gäller vad en helt anskrämliga filmer anbelangar. 

Betyg 1/10  

Mortal Kombat Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Obeskrivligt uselt då Mortal Kombat, återigen, blir film. 

Endast en mycket cynisk och illvillig kraft kan ha önskat att vi skulle behöva genomlida en genuin skräpfilm i en tid då oro, obehag och osäkerhet sveper över världen. Så kallade campfester kan ha sin charm. Vem kan ogilla Sylvester Stallone i det hiskeligt ruttna Cobra ? Där actionscenerna, produktionen och berättelsen knappt kan mäta sig med ett skolprojekt från årskurs ett när det kommer till berättarteknik. Men dessa kalkonfestligheter är oftast omedvetna om sin brist på kompetens. Man sätter bokstavligt talat nycklarna i bilen, växlar upp och trycker ned gaspedalen hårt. Vad som händer därefter är upp till ödet och slumpen… 

Att Mortal Kombat skulle bli en vändpunkt för filmer baserade på TV-spel var det nog ingen som hade tänkt sig. Det är överhuvudtaget svårt att förstå anledningen varför man gör ytterligare ett försök att adaptera utgivaren Midway och utvecklaren NetherRealms kultklassiska fighting med tanke på vad som hände sist då karaktärer som Scorpion och Sub-Zero blev till kött och blod kontra ettor och nollor . Spelmässigt så har Mortal Kombat alltid anammat det ,med stor självinsikt‚ det allra fånigaste och mest banala. Alltifrån det överdrivna  våldet till röstskådespelet osar av D-film, och spelens berättelser står inte i kö för att vinna ett Augustpris. Men det tarvliga tramset lyckas ändå att   fungera i den kontext som NetherRealm bygger upp. Spelen har en glimt i ögat som drar tankarna åt det mest töntiga och skrattretande actionfilmerna från sent 80-tal och tidigt 90-tal. Men charm, eller ens den mest grundläggande förståelsen för underhållning går inte att hitta i en enda cell hos Mortal Kombat (2021). Istället är detta fullblodsskräp då det är som allra värst. Många gånger är det så pass ruttet och förfallet att det inte ens går att skratta åt att hela filmen är som en tiondeklassens parkteater, där kulisserna rämnar och där skådespelet på sin höjd skulle kunna övertyga en skalbagge.     

Men det finns faktiskt en del – om än liten, som bör belysas, filmens inledande minut är både snygg och välgjord. Ett vackert feodalt Japan visas upp med fina färger och stilig arkitektur, och för en liten stund finns det ett litet hopp om att Mortal Kombat kanske har potentiell att åtminstone vara dräglig. Men då denna ynka minut har passerat så är det en kapplöpning rakt ned mot jordens medelpunkt. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja gräva. Jag får någon obehaglig känsla att Mortal Kombat försätter en i samma stämningsläge som då Winston Churchill anlände till Berlin efter krigsslutet och såg ut över en fullkomligt förstörd stad där förödelsen nådde lika långt som horisonten. 

Trots att Warner Brothers, som fram till ett par dagar sedan, ägdes av telefonbolaget AT&T, är det mesta skuldsatta företaget på jorden, så finns det inga som helst ursäkter varför Mortal Kombat håller samma visuella nivå som en hemmafilm på YouTube. Oavsett om det gäller fotot och dess kompositionen, klippningen etcetera, så är det som att titta på någon fruktansvärd olycka. Jag har använt liknelsen tidigare, men det finns julkalendrar som är mer övertygande rent estetiskt än det vi får se här. Med en påstådd budget på 55 miljoner dollar så kan man fråga sig om det inte pågått något ekonomiskt svindleri bakom kulisserna. Med tanke på att dagens teknik kan kompensera för det mesta, se bara till regissören Tim Miller och vad denne lyckades åstadkomma med Deadpool för en snarlik budget, så finns det inga ursäkter för att Mortal Kombat är anskrämlig att titta på. Med pappkulisser och inspelningsplatser som ser ut att vara inspelade i ett gräsligt industriområde, så är det en ohygglig syn som väntar. 

Om det visuella inte ens når ovan vattenytan så återstår bara actionscenerna som den sista frälsningen. Där spelen har gjort sig kända för sin ohämmade brutalitet och rent vulgära avslutande attacker, där man decimerar och separera kroppsdelar samtidigt som det flyter med blod än under den franska revolutionen, så är det sista hoppet att Mortal Kombat kanske kunde göra något av detta hypervåld. Men givetvis så serveras ytterligare ett ruttet ägg vars stank följer en långt efter att filmen tagit slut. I bästa fall så liknar handgemänget ett fyllebråk på den lokala puben, med skådespelare som ligger i en hög och klumpigt slår på varandra. Vad gäller det blodsdrypande och rent perversa våldet så bjuds det bara på en riktigt ’’hårresande’’ avrättning – som jämfört med det som visats i de senaste spelen, är relativt tafatt. Resten fylls ut med genomusel koreografi och stunts som är lika viga och graciösa som en flodhäst på en balanslina.  

Mortal Kombat hade dock kunnat komma undan med denna hysteriska inkompetens om regissören Simon McQuoid haft ett enda roligt ben i kroppen. Tyvärr så är försöken till humor lika lyckade som ståuppkomik mellan två affärsjurister på en firmafest. Till och med Joaquin Phoenixs kalkonskämt på ståuppklubben i Joker (2019) är komiskt guld i jämförelse. Inte blir det bättre av att majoriteten av ensemblen är lika charmiga som en hungrig anakonda utan någon som helst förmågan att agera. 

Då allting är över så kan man bara be en stilla bön till högre makter om att helvetet som just genomlidits aldrig mer kommer att upprepas. Mortal Kombat är så pass inkompetent och charmlös att den får sitt äldre syskon – adaptionen från 1995, att framstå som ett revolutionerande mästerverk. Där kunde man i alla fall skratta åt det platta fallet, denna gången kan bara kippa efter andan och vara tacksam för att man undkommit med livet i behåll. 

Betyg 1/10          

The Falcon And The Winter Soldier Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Det borde inte vara möjligt, men Marvel Studios gör, återigen, det omöjliga och höjer insatserna ytterligare efter den makalösa WandaVision och levererar storslagen action som inte har några problem att djupdyka i ett antal av samhällets mest aktuella frågor och debatter. 

Marvel Studios har lyckats med att bygga en tvåstegsraket som skulle få de allra mest lysande forskarna på NASA att häpna. Hela Marvel Cinematic Universe kan ses som en enda lång och genialisk vävning, där berättelserna, karaktärerna och relationerna sammanlänkas och ständigt skapar nya och fascinerande synergier med varandra, vilket tillåter ett grandiost och mytiskt berättande där sagan aldrig slutar. Ändå lyckas varje produktion kännas individuell och personlig, inte som en ensam och ointressant kugge i ett jättelikt maskineri. Det är en otrolig balansgång som, än så länge, är helt ensam i sina ambitioner och slutresultat.

The Falcon And The Winter Soldier (TFATWS) och WandaVision kunde inte har varit mer olika, för även om berättelserna utspelar sig i samma universum så är skillnaderna mellan  serierna, visuellt och berättarmässigt, lika åtskilda som ett päronträd och en kaktus. Istället för det långsamma och sluga David Lynch-berättandet som WandaVision tog till sin spets med sina många vändningar och mysterium, så går TFATWS tillbaka till fanfavoriten Captain America And The Winter Soldier med dess råa och, aningen, mer jordnära stil. De mer fantastiska elementen, såsom rymdskepp och tidsresor, är borta istället så klär man serien i en grå och allvarsam kostym. Även om det erbjuds action i toppklass så är inte det seriens mest essentiella del. TFATWS känns istället som en vidareutveckling av de frågeställningar som Ryan Coogler ställde i Black Panther. Hur fördomar och främlingsfientlighet ständigt är närvarande i vårt moderna samhälle och hur de döljs bakom en tunn fernissa av tillgjorda leenden och ihåliga politiska agendor. Flera inslag känns obehagligt aktuella då vi ser till det som sker i USA och dess systematiska rasism som förvärras för varje dag.  

Kari Skogland, som regisserar alla seriens avsnitt, låter även det visuella återspegla seriens sublima samhällskritik. Skogland har reducerat antalet kameror och låter dialogen och skådespelet vara oerhört ofiltrerat, detta då man dröjer sig kvar vid bilder på ansiktsuttryck och kroppsspråk. Antalet klipp är därefter minimala och kamerarörelserna nästintill obefintliga. Detta ger serien en kraftfull aura som klargör att berättelsen och dess budskap är avsevärt mer relevant än då  man rullar fram haubitsar och bombmattor i actionscenerna.     

Allvaret och den dramatiska intensiteten är märkbar hos hela ensemblen. Sebastian Stan, som mestadels har fått stå i skuggan av Chris Evans, får nu utrymme och tid att humanisera och fördjupa Bucky Barnes. Stan agerar med en tystlåten, men kraftfull, pondus vilket skänker karaktären ett välbehövligt djup som också kombineras med fantastiska stunder av torr humor. Men det är Anthony Mackie som verkligen får gå i bräschen vad gäller att expandera och fördjupa sin karaktär. Från att ha varit en underhållande andreman så får Sam Wilson hela scenen för sig själv. Mackie ger oss en både sympatisk och komisk rolltolkning som påminner en del om de mest dramatiska sekvenserna ur The Hurt Locker där Mackie balanserade mellan förtvivlan och hopp. Det är återigen i det enkla som Mackie verkligen skiner. TFATWS är villig att skildra vardagen,  de gånger i livet då färggranna kostymer och superförmågor spelar väldigt liten roll. Det finns något både värmande och tragiskt då man utforskar hjältedådens baksida och hur irrelevant mod och styrka kan vara då det kommer till att betala räkningar eller att endast överleva för dagen.

Men det är inte bara den titulära duon som får chans att utveckla sina rollfigurer. Daniel Brühl, som tilldelades den otacksamma rollen att vara enbart vara en halvdan eftertanke i Captain America: Civil War, visar sig denna gång vara något av ett mirakel. Brühl demonstrerar en makalös karisma där han bådar charmerar, skrämmer och fascinerar tittaren. Han är oberäknelig, kalkylerande och ständigt steget före. Hans interaktioner med den övriga ensemblen kan inte beskrivas som något annat än briljant. Också Emily VanCamp som Sharon Carter och Wyatt Russel är mycket bra i sina respektive roller. VanCamp, precis som Brühl, får återupprättelse genom mer speltid. Russel å andra sidan är lysande i en roll som rör sig i ett gränsland mellan det sympatiska och maniska . 

Där WandaVision kändes aningen ansträngd då det kom till sina actionscener så är TFATWS en mullrande ångvält som kör på utan några hämningar. I en rent galen inledning, som får de mest tokiga upptåg i Fast & Furious att kännas ålderdomliga, så höjer man ribban för allt som komma skall vad gäller serietidningsaction. Också våldet har blivit mer brutalt och närgånget. Det är smutsiga och svettiga strider som oftast slutar i brutala avslut där båda armar och ben offras. Och i seriens final så kör man över hela publiken med en besinningslös kavalkad av perfekt action som får mig att ifrågasatta varför syrgas inte ingår i Disney + prenumerationen. 

Den enda invändningen mot TFATWS är en final som är aningen för pompös och övertydlig. Från ha jobbat med kraftfulla ämnen och hanterat dem med stor varsamhet, så överges det diskreta och finkänsliga. Istället så förlitar man sig på ett högljutt och stötande soundtrack som kombineras med genuint klumpig dialog som drar fram en pekpinnepekoral ur hjältefickan och försöker skola publiken. Varför man överger det mogna och svårmodiga för en så pass förenklad avslutning är rent obegripligt. För att citera Ulf Lundell så hade ’’det klara och det enkla’’ varit bättre än denna stapplande final som känns lika subtil som NKs julskyltning. 

Men till och med detta snedsteg kan ursäktas, framförallt då man ser tillbaka på den briljans som visats upp igenom hela serien. TFATWS är en genialisk, intensiv, actionpackad och oväntat djuplodande berättelse. Faktumet att hela serien erbjuds direkt in i hemmet gör det hela än mer overkligt 

Betyg 9/10 

Nomadland Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2021

Summering: Trots en totalt misär och ett samhälle som kollapsat sedan länge, så bibehåller Nomadland en optimism och hoppfullhet som stannar kvar länge hos tittaren. 

Det borde finnas en ny term för amerikanska independentfilmer som utspelar sig mitt ute i den amerikanska naturen, där naturkrafter, vackra landskap och öde motorvägar är lika vitala för filmen som karaktärsgalleriet. Snötäckta berg och amerikanska småstäder skapar omedelbart associationer till filmer som Frozen River och Fargo. Men Nomadland är långt ifrån lika intensiv eller spänningsfylld som någon av dess två exempel. Istället så är det en studie av ett samhälle i total kris. Efter finanskraschen 2008 så skrevs kartan om för hela USA. Fallande bostadspriser skapade ett klimat där arbetare inte längre kunde flytta runt då deras primära ekonomiska säkerhet – bostaden, hade tappat så mycket i värde att en försäljning inte längre var möjlig utan en massiv förlust. Detta gjorde att arbetsmarknaden stagnerade då orter som erbjöd jobb inte kunde attrahera arbetskraft då förflyttning var omöjlig. 

Nomadland är en en frontalattack på ett amerikanskt samhälle som misslyckats, förstörts och dränerats av girighet och likgiltighet inför mänskligt lidande. Chloe Zhao är dock aldrig högljudd eller framfusig i sin kritik, tillskillnad mot Oliver Stone som regisserar klumpigt och går fram som en ångvält så är Zhao oerhört subtil. Hon lyckas fånga den absurda amerikanska jobbmarknaden där gigekonomin har blivit dominant. Hur fast arbete enbart är en dagdröm och där varje minut är en fråga om överlevnad. 

Med den som alltid lysande Frances McDormand i huvudrollen så behöver Zhao inte håller förvrida eller överdriva sin dramatik. Här finns inga utbrott eller exhibitionistiska floder av tårar. Istället så är McDormand ensam, uthållig och ständigt stark. Och trots den misär och hårda vardag som karaktärerna genomgår så lyckas Zhao ändå fånga och belysa ett förlorat USA där individualism inte innebar egoism. Hon lägger ett stort fokus på hur grupperingar och eldsjälar kan skapa en gemenskap som kanske inte resulterar i en enkel vardag, men en plats där anständighet och ömhet finns i överflöd. Detta är ett USA innan den orangea skräcken, ett land där konservativa som liberala kunde åsidosätta sin skiljaktigheter och sluta sig samman för att klara sig. 

Samtidigt så är Chloe Zhao inte naiv gällande den livssituation som McDormands karaktär befinner sig i. Där optimismen och möjligheten till ett nytt liv alltid finns tillgängligt, så tydliggör Zhao hur bilden av frihet och oberoende är förvrängd om den inte delas med andra. Hur ensamheten och den ständiga kampen för total frihet kan bli till ett fängelse. På många sätt så känns Nomadland som en förlängning och klar förbättring av Sean Penn filmen Into The Wild. Trots ett lysande Eddie Vedder-soundtrack så plågades Into The Wild av ett alltför förkommande hipstersymptomen som präglar alltför många amerikanska independentfilmer. Det gick inte att ta livsödet på allvar då berättelsen var förpackat i svarta jeans och basker. Nomadland är helt befriad från några som helt pretentiösa inslag och känns därmed rå men ändå bearbetad.   

Nomadland sneglar också på den engelska regissören Mike Leigh och hans extraordinära sätt att skapa scener på frihand. Flera medverkande i Nomadland är riktiga nomader som valt att leva utanför samhällets struktur. Detta gör att flera sekvenser som skulle kunnat bli emotionellt manipulativa istället blir oerhört drabbande. Det är dem små berättelserna om förlust, misslyckande och uppgivenhet som stannar kvar och låter oss förstå hur farligt ett likgiltigt samhälle kan vara.   

Det enda flagranta felet som Nomadland gör är i dess val av musik. Ludovico Einaudi som  är filmens kompositör överdriver sina kompositioner och gör dem svulstiga, påträngande och ytterst opassande. Med tanke på hur många gånger tystnaden får stå i centrum så är det obegripligt att man valt ett soundtrack som är antitesen till allt Nomadland representerar. Sedan är slutet så pass öppet att det känns ofärdigt. Även om ambivalens kan vara kraftfullt så hade en aningen mer konkret konklusion inte suttit helt fel. 

Chloe Zhao har skapat en vacker, eftertänksam och personlig film som gör en både hoppfull och nedstämd. Det är en paradox utan dess like som paketerats i en ypperlig film som måste upplevas. 

Betyg 8/10 

Zack Snyder’s Justice League Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Efter fyra år av pläderingar från internet och en fankampanj utan dess like så har Zack Snyders version av Justice League landat. Historien bakom denna fyra timmars version är dock betydligt mer intressant än något i själva filmen. Zack Snyders Justice League är precis som Man Of Steel eller Batman v Superman en likblek, död och helt hopplös historia som får en att ifrågasätta filmmediets existensberättigande. 

Inte en enda människa på jorden skulle önska att utsätta sin värsta fiende för det Zack Snyder behövt genomlida de senaste åren. Efter att en av hans döttrar begått självmord så behövde Snyder lämna över Justice League till Joss Whedon. Resultatet var en slarvig film som klippts ihop i total desperation. Detta resulterade i en film som verkade vara konstruerad efter önskemål från en fokusgrupp. Responsen från biobesökare var minst sagt återhållsam. Justice League ledde till en massiv ekonomisk förlust för Warner Brothers och moderbolaget AT&T, vilket satte hela DCEU satsningen i gungning. Men efter skandaler involverande alltifrån Joss Whedons beteende, Henry Cavills mustasch och ett segt rykte som insisterade att Snyders version bara vara ett par klipp ifrån att vara klart, så lät Warner Snyder fastställa sin film, en beslut som kostat närmare 70 miljoner dollar. 

Och med tanke på uppståndelsen och den fanatiska tron att Snyders Justice League är det mest spektakulära sedan luftkonditioneringen, skivat bröd och hjulet gör det faktiska slutresultatet än mer tragiskt. För efter nästan fyra långa år fyllda av förhoppningar så är Justice League precis det man kunde förvänta sig, en helt identitetslös och ytlig Snyder produktion utan något som helst engagemang. Det finns inget som dikterar att regissörer som börjat sin bana som reklamfilmsregissörer inte kan blomma, det är bara att se till exempel som David Fincher eller Spike Jonze som båda har uträttat stordåd. Men Zack Snyder regisserar fortfarande film som om de vore korta vinjetter för Coca Cola eller toalettpapper med mer på rullen. Snyder har alltid varit mån om sin ’’estetik’’, vilket inneburit att allt han regisserat sedan remaken av Dawn Of The Dead sett ut som ett gymnasialt experiment där all färg har vridits ur fotot. Dessutom har Snyder alltid varit fixerad vid att fotografera sina filmer utan något som helst ljus. Detta i kombination med den icke mättade färgpaletten har gjort det rent omöjligt att se på Snyders filmer utan att drabbas av allvarliga synskador. Självfallet är även Justice League identisk i sitt bildspråk med det Snyder gjort tidigare, försedd med en estetik som får Francisco Goyas makabra målning av guden Saturnus, som slukar sin egen son, att framstå som en solig sommardag. Och som om detta inte vore nog så har Snyder fått för sig att bildformatet 4:3 är överlägset widescreen. Detta innebär att hela Justice League presenteras i ett format som gör att filmen ser ut som ett uppblåst frimärke. Det känns som att titta på en gammal bootleg där synfältet har reducerats. Detta leder i sin tur till att filmen känns klaustrofobisk, och med tanke på de långa och – otäckt tråkiga, actionscenerna så är det obegripligt varför man väljer att närmast censurera stora delar av händelserna. Inte för att det gör någon egentlig skada, precis som i versionen från 2017 så är de ’’storslagna striderna’’ precis lika uselt koreograferade och regisserade som sist. Det är explosioner, kolsvart foto och en kavalkad i skrattretande dåliga specialeffekter. 

Att detta skulle vara markant annorlunda mot Joss Weedon versionen visar sig också vara en ren lögn. I bästa fall handlar det om förlängda sekvenser och i värsta fall tillägg som gör storyn än mer konfunderande. Snyder har aldrig varit någon stor berättare eller särskilt bevandrad i konsten att få fram det bästa ur sina aktörer. Men även om man, som alltid med serietidningsfilmer, får acceptera logiska luckor och udda inslag, så verkar Snyder inte ens angelägen att få sin film att fungera berättarmässigt. Där Whedon versionen är en korthuggen och simpel historia så har Snyder korvstoppat sin version med sekvenser och utläggningar som endast tjänar till att tråka ut och förvirra. Till och med som ett livslångt DC-fan så är flera av händelserna helt obegripliga.

Men de gånger Snyder inte irrar runt i en berättelse som är snårigare än en tropisk djungel så får vi ett par helt ’’makalösa’’ stunder med ett gäng karaktärer som vi borde älska och dyrka, men som i Snyders händer är lika roliga som parkeringsböter. Oavsett om det är Wonder Woman, Batman eller Aquaman så är personregin och skådespelet så pass undermåligt att man skulle behöva namnlappar på karaktärerna för att separera dem om det inte vore för deras individuella och ikoniska kostymer. Ben Affleck tittar sammanbitet in i kameran med tom och sorgsen blick och försöker desperat att få fram något annat än sura grymtningar. Jason Momoa försöker i sin tur efterapa Afflecks brist på karisma genom att leverera alla sina repliker med så mycket rost på stämbanden att man kan fråga sig om han inte medverkar i en reklamfilm för Fishermans Friend. Sedan har vi Gal Gadot som är stel som lyktstolpe mitt i en sibirisk vinter, samt Ezra Miller och Ray Fisher, som båda två ser ut som om de av en olyckshändelse råkat kliva in på inspelningen. 

Hela DCEU satsningen har länge varit kritiserad för sin brist på humor eller någon som helst självdistans. Tyvärr så har Snyder inte lärt sig ifrån sina misstag och fortsätter att stöpa sina filmer i en mall som får en Lars Noren pjäs att framstå upplyftande. I och med att Justice League nu distribueras digitalt så har Snyder inte behövt tänka på något form av åldersmärkning. Detta innebär att vi, precis som i Directors Cut versionen av Batman V Superman: Dawn Of Justice, får se kopiösa mängder av CGI-blod som känns som en efterkonstruktion utan dess like. Att flera karaktärer också är fula i mun gör inget annat än att förstärka intrycket att Snyder är helt oförmögen att hitta en balans i sina filmer. 

Och utan att överdriva så kan Zack Snyder nog vara filmvärldens absolut sämsta lyssnare. Ödmjukhet brukar ta överhanden då ens alster kraschar och brinner som Hindenburg. Det amerikanska samhället sägs erbjuda båda andra, tredje och fjärde chanser, så länge personen i fråga är villig att förändra sig. Men påhejad av Warner Bros så har Snyder enbart lärt sig att arrogans, pretentioner och självgodhet är lösningen på allt. Under produktionens gång så har Snyder spytt ur sig citat efter citat som bestämt hävdar att detta är ett magnum opus av sällan skådat slag. Detta för oss fram till den kanske mest groteska punkten – speltiden. Med en speltid på fyra timmar så är Justice League längre än De Sju Samurajerna, 2001 En Rymdodyssé och Lawrence Of Arabia. Det är svårt att veta om det hela är ett aprilskämt eller inte. Vi har genom flera mästerliga TV-serier sett hur man kan använda förlängd speltid till att låta de små och tysta ögonblicken bli mer avgörande utan att de känns ointressanta eller överflödiga. Men trots en speltid som överskrider flera miniserier så uträttar Snyder absolut ingenting. Istället känns det som om man har dammsugit klipprummet och fogat ihop det man hittat med limm, våld och en motorsåg. Att filmen är indelad i sex olika delar förstärker bara känslan av att Snyder är vilsen, okunnig och helt oförmögen att göra en sammanhängande film. 

Så efter fyra timmar av mörker, rutten action och horribel musik så erbjuds publiken inte bara en, utan tre (!?) olika cliffhangers som med stor sannolikhet aldrig kommer att få någon upplösning. Att så flagrant köra över sin publik är i det närmaste ett brott mot all form av normal anständighet. Snyders arrogans, hybris och storhetsvansinne har således lett till att en – påstått, ofärdig film fortfarande inte ens kan ses som halvfärdig då det inte finns ett acceptabelt klimax. Om detta är något sätt att återigen få igång en fankampanj för en eventuell uppföljare vill jag inte ens spekulera i. Faktum är att jag ifrågasätter hela filmmediet efter fyra timmar med en film som inte ens kan bestämma sig om det är en TV-serie eller en långfilm. I den scen då Ray Fisher och Ezra Miller skändar en gravplats så skapar Snyder i alla fall någon sort poetisk allegori för hela filmen. Justice League borde ha begravits för årtal sedan. Men Snyder har satt på sig vitrock och bestämt sig för att leka Dr. Frankenstein. Resultatet är mer groteskt, motbjudande och skräckinjagande än det monster som Mary Shelly skrev om för nästan etthundra år sedan, den monstruösa skapelsen hade i alla fall ett gott hjärta, något som Justice League inte ens kan stava till. 

Betyg 1/10  

WandaVision Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Mästerligt nytt kapitel för Marvel med inspiration från David Lynch och Richard Yates. 

Efter ett år utan en enda MCU-film så återvänder Marvel Studios med WandaVision. Den första MCU-produktionen som är ämnad för TV och inte bioduken. Och trots att serien hämtar mycket ifrån sitcom klassiker från olika tidsperioder så vilar det inget som helst typsikt eller traditionellt över WandaVision. Faktum är att Marvel Studios mycket väl kan ha skapat sin mest vågade, ingående och fascinerande berättelse hittills. 

Trots osannolika framgångar, både kritiskt och kommersiellt så finns det alltid en fientlighet och skepsis mot all film som baserar sig på berättelser om män och kvinnor med osannolika förmågor. Det spelar ingen roll att Black Panther har hyllats universellt som ett historiskt steg för att representera svarta på film. Att flera av regissörerna som Marvel anlitat har uträttat stordåd utanför MCU-strukturen, exempelvis Taika Waititi med sin Oscarsvinnande Jojo Rabbit. Detta är en gammal käpphäst som jag tagit upp flera gånger, men då klimatet och diskussionerna inte verkar vilja förändras med tiden så måste den problematiska synen på serietidningsadaptioner ständigt tas upp. 

Nu spelar det förvisso ingen roll vad bitska kritiker och experter har att säga. Marvel är en av de mest avgörande och betydelsefulla aktörerna inom västerländsk film. Oavsett vad man kan tycka om deras filmer så är det ekonomiska avtrycket så stort att det inte går att bortse ifrån. 

Men Marvel Studios har kämpat för att inte förvandlas till en fabrik som spottar ut film efter film utan någon som helst identitet. Istället så jobbar studiochefen Kevin Feige på samma sätt som New England Patriots coachen Bill Belichick – ansedd som den amerikanska fotbollens mest briljante coach. New England och Marvel kräver disciplin och låter programmet som styr träningen – eller i det här fallet produktionen, vara i centrum. Detta gör att unga och något oerfarna filmmakare, med stark dramatisk läggning, som Chloe Zhao eller Cate Shortland, kan fokusera på de aspekter som de är som mest bekväma med och överlåta actionscener till ett rutinerat team som kan få publikens hakor att träffa marken snabbare än ett kursfall i Gamestop-aktien . 

Framförallt så är Marvels tålamod i det närmaste makalöst. Ingenting stressas fram och allting poleras och justeras in absurdum, samma tålamod har fått omvälva WandaVision. I och med ett nytt format med korta episoder istället för två timmars långfilmer, så hade det allra enklaste varit att plädera till största möjliga målgrupp och förenkla berättandet och ställa action i framkanten. 

Men istället så väljer seriens regissör Matt Shakman och skaparen Jag Schaeffer att  ignorera ropen efter kaotiska strider och makalösa vyer. Seriens introduktion kan vara bland det mest uppkäftiga och självsäkra jag sett på år och dagar. Där publiken förväntar sig en rockkonsert så får de istället en filharmonisk symfoniorkester. Med sitt svartvita foto och otäckt autentiska 50-tals miljöer så skapar man en helt unik upplevelse som ingen hade kunnat associera med Marvel. WandaVision har inga som helst betänkligheter vad gäller att emulera 50-talets fåniga humor, dess ytlighet och konstanta forcering. Det hade mycket lätt kunna kollapsa om utförandet hade känts tillgjort eller falskt, men då man är helt fokuserad och målmedveten så blir de märkliga, och platta skämten, meningsfulla då de lyckas kommentera det amerikanska samhället under den period som ansågs vara landets bästa. 

Den skinande ytan och de anstränga leendena speglar en verklighet där mörkret vilar undan ytan och där den perfekta fasaden bara är sekunder från att kollapsa. Det finns tydliga inslag av Richard Yates gravallvarliga Revolutionary Road som demolerade 50-talet och dess kutymer och standarder. Att Marvel Studios, Shakman och Schaeffer vågar gå hela vägen i sin vision är inget annat än häpnadsväckande. Men WandaVision är mer än en djupdykning i det problematiska amerikanska samhället. 

Genom seriens gång så ändras tidsperioder och berättelsen expanderar ständigt seriens ramar. Då man tror att allting verkar självklart så gör WandaVision om sig till något helt nytt. Den bisarra tonen och det smygande obehaget drar tankarna till David Lynch projekt som Twin Peaks och Mullholland Drive. Det finns inga reservationer vad gäller att helt och hållet ändra estetik, teknik och skådespel. Desto mer serien öppnar upp ju mer fängslande blir det. Det är närmast obeskrivligt tillfredsställande att se hur WandaVision binder ihop sina händelser med tidigare Marvel filmer. Kontinuiteten och den gemensamma världen är givetvis ingeting nytt, men Shakman och Schaeffer lyckas hitta nya infallsvinklar för händelser som vi trodde var avklarade sedan långt tillbaka. Och där de inledande avsnitten kan ses som aningen besynnerliga, så är seriens långsamma uppbyggnad mot sitt klimax olidligt spännande. 

Genom att anamma serieformatet så ges berättelsen ett helt annat andrum än om vi hade upplevt detta på en biograf. Marvel är fortfarande briljanta vad gäller att hantera sina karaktärer, de många och långa scenerna där Elizabeth Olsen och Paul Bettany endast  pratar om livet och vardagen är minst lika gastkramande som den legendariska slutstriden i Avengers Endgame. Att Bettany – trots smink och digitala effekter, kan presentera en av de mest mänskliga och sympatiska karaktärerna genren har sett säger en del om hur stark WandaVision är i sin personregi. Elizabeth Olsen får också visa upp en helt annan bredd än tidigare, hon blandar slapstickhumor med djupt allvar i en mix som aldrig känns överdriven. 

Och det är i seriens slutskede som dramatiken står i fullblom. Istället för att låta spektaklet och det storslagna vara i centrum så vrider man ned volymen och gör storartad konst i några av Marvels mest återhållsamma och tysta stunder. Därför är det aningen ledsamt att WandaVision i sitt sista avsnitt kapitulerar och lägger ned all sin tid på att skapa en actionpackad final. Det är visserligen inget fel på de actionscener vi erbjuds men de känns överflödiga då det är dramatiken och samtalen mellan Bettany och Olsen som är seriens hjärta. Finalen känns också något ofullständig, men detta kan mycket väl vara ett resultat av att vi var menade att få WandaVision i större sammanhang med filmer som Black Widow och Eternals innan pandemin krossade dessa planer. 

Men i en tid då vi inte givits något projekt som huserar en budget som kan jämföras med mindre länders bruttonationalprodukt så är detta en ren petitess. Trots en recension på över 7000 tecken så har vi ända inte kunnat diskutera den uppsjö av anmärkningsvärda inslag som WandaVision erbjuder. Alltifrån den makalösa vinjettmusiken, som blivit stora hits på streamingtjänster runtom, till produktionens oerhörda vidd, så känns det som att vi endast snuddat vid ytan för vad som gör WandaVision till en helt magisk upplevelse.  Precis som med The Mandalorian så har Disney återigen slagit sönder alla begränsningar för vad som kan tänkas visas på en tv. WandaVision är en intensiv, udda, mogen och orädd upplevelse som vittnar om att något speciellt och helt nytt väntar i och med Marvels fas 4. 

Betyg 10/10     

Wonder Woman 1984 Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: En fullkomlig härdsmälta till film som önskar vara nostalgisk men som endast framstår föråldrad och unken. 

Det var upp till Patty Jenkins att rädda filmåret 2020. Med en helt utblåst, raserad och förstörd filmkalender – utan en enda storfilm under de gångna 12 månaderna, så låg det ett stort ansvar på Jenkins och Wonder Womans axlar. Efter flera förseningar och misslyckade lanseringar så tog Warner Brothers de ödesdigra beslutet att – i USA, släppa filmen simultant på biografer och streamingstjänsten HBO Max.

Även om jag själv inte var överdrivet förtjust i Wonder Woman, så är det utan tvekan den DCEU film som gjort störst avtryck inom den moderna popkulturen. Wonder Woman figurerar i flera diskussioner rörande genusstudier och har hjälpt till att förändra debatten för hur kvinnliga hjältar kan porträtteras i actionfilmer. Regissören Patty Jenkins har inte precis hållit sig i skymundan vad gäller att förespråka för behövliga förändringar inom filmindustrin. De goda aspirationerna går givetvis inte att ifrågasätta, filmindustrin – precis som många andra sektorer inom nöjesindustrin, plågas av klyftor mellan män och kvinnor. Övertrampen, orättvisorna och fördomarna, för vem som kan göra film, är fortfarande inte eliminerade. 

Men även om Jenkins hade haft ambitioner och visioner som överträffade Martin Luther King, Ghandi och Nelson Mandela så hade det spelat väldigt lite roll då hon paketerar dem i en film som tidigt går på ett bananskal som placerats ovanpå en oljefläck. Wonder Woman 1984 är en hopplöst kaotisk film film som mer eller mindre motarbetar de agendor Jenkins önskar lyfta fram. 

Trots otroliga framgångar för Black Panther och The Dark Knight, så är genren som hånfullt benämns som ’’superhjältefilm’’ fortfarande lika uppskattad som en avbildning av djävulen själv under högmässan av filmkritiker. Men Wonder Woman och Patty Jenkins har överlag skonats från de glåpord och surmulna artiklar som kastas längs med vägen då Spider-Man eller Iron Man äntrar biograferna. Jenkins film har fått en seriös aura omkring sig och lyfts ofta fram som ett föredömligt exempel över vad genren borde vara. Därför är det med stor förvåning som jag konstaterar att Wonder Woman 1984 går rakt in i varenda klyschig fälla vad gäller ’’superhjältefilmen’’.

Mycket av fördomarna – och hatet, mot filmer om män och kvinnor i trikåer begåvade med superstyrka ligger i en förutfattad mening gällande berättelsernas komplexitet. De allra tidigaste verken om Stålmannen eller Läderlappen har – precis som mycket annan popkultur från samma tipsperiod – exempelvis Tom Carter-novellerna, enkla narrativa uppbyggnader, bristfälligt djup och väldigt lite nyanseringar. Berättelserna är oftast konstruerade med ett hot som snabbt neutraliseras av protagonisten vilket får staden och dess invånare att jubla. Men där exempelvis deckarromaner har fått florera och existera ostört jämte litterära kolosser som August Strindberg så har serietidningar och dess filmadaptioner aldrig fått samma respekt eller utrymme. Serietidningar – och filmer baserade på dem, har idag gått förbi alla schabloner gällande avsaknad på avancerat berättande och välskrivna karaktärer. Black Panther, The Dark Knight och Hellboy (2004) är bara ett fåtal exempel där filmskapare i världsklass har gjort fantastiska adaptioner och minst lika häpnadsväckande filmer. 

Genren har utvecklats och är ständigt på jakt efter nya sätt att förbättra och förnya sig. Patty Jenkins har således blivit tilldelad en unik möjlighet med en uppföljare till en så pass omtalad och älskad film som Wonder Woman. Det mest logiska steget borde vara att följa i den tradition som ofta innebär att uppföljaren är bättre. Spider-Man 2 och X-Men 2 är är båda uppföljare som gjorde allt rätt. Men Patty Jenkins har gjort det absurda beslutet att inte följa denna redan beprövade modell. Istället så har man hoppat över den stabila tvåan och gått rakt in i den livsfarliga trean vad gället kvalitet. Och på den sidan staketet väntar överfyllda, kaotiska och avskydda filmer som Spider-Man 3, X-Men The Last Stand och Batman Forever. Och tyvärr så får Wonder Woman 1984 placera sig i denna samling av totalt urspårade uppföljare. 

Jenkins verkar nämligen ha tappat kontrollen över sin film. Wonder Woman 1984 är en fullkomlig härdsmälta vad gäller att presentera en sammanhängande och engagerande berättelse. Problemen börjar redan i filmens introduktion som känns utdragen och meningslös för vad som komma skall . I Monster så visade Jenkins att hon har en otrolig förmåga att tränga ner under skinnet på sina karaktärer. Därefter skapar hon hjärtskärande scener där de faller samman emotionellt. Tyvärr så har denna finkänslighet försvunnit någon gång på vägen. Wonder Woman 1984 är istället fånigt sentimental, många gånger så känns det som att titta på Oprah Winfrey då hon skänker gåvor till utsatta familjer och publiken gråter floder av tårar. Detta överdrivna och påträngande känsloläge genomsyrar filmen från början till slut. 

Wonder Woman var ingen djupdykning i krigarprinsessan Dianas psyke, Jenkins valde att göra henne stoisk och rakryggad. Men trots det så fanns det en nerv i filmen som gjorde det möjligt att engagera sig för en karaktär som i grund och botten är lika fläckfri som Stålmannen. Det personliga och intima engagemanget är helt och hållet bortblåst här. Istället så irrar Jenkins ned sig i ett uselt berättande där man försöker pracka på publiken  ofärdiga idéer som förklaras hastigt för att på så vis försöka maskera deras ihålighet. Själva berättelsen är förvånansvärt simpel och verkar vilja emulera den era då superhjältar inte behövde bekymra sig om samhällets mer vardagliga problem, istället så är det lastgamla koncept som global förstöring och världsherravälde som står i centrum. Det är inget fel att nostalgiskt titta tillbaka på den tiden då serietidningen endast var i sin linda. Men med tanke på hur Jenkins länge pratat om att föra genren vidare så känns det vansinnigt att man har valt att stöpa filmen i en så platt mall. Det är inte fråga om härlig nostalgi utan irriterande ålderdomlighet som känns malplacerad, hela filmen borde ha klätts i malkulor med tanke på dess fixering vid det förgångna. 

Wonder Woman 1984 försöker dessutom förlita sig på en rad skämt som faller platt. Humor i filmer med fantastiska inslag är i det närmaste ett måste. Det är sätt att släppa in tittaren i en fantasivärld, samtidigt som man skapar en behövlig distans så att vissa ingående koncept inte upplevs alltför överdrivna eller pretentiösa. Men Wonder Woman 1984 misslyckas totalt med att hitta en balans i sin humor. De något lättsammare sekvenserna med Gal Gadot och Kristen Wiig är inget annat än totala fiaskon vad gäller att framkalla skratt eller igenkänningshumor. Resten av skämten ägnas helt och hållet till att flina åt åttiotalets diverse excesser vad gäller mode och materialsim. Tyvärr så är dessa moment lika hopplösa som resten av filmen och dess usla sinne för humor. 

Jenkins verkar frustrerad och bitter över att hon inte kan få ihop en film som fungerar på något plan. Den här irritationen är märkbar vad gäller de nytillkomna karaktärer som introduceras. Kristen Wiig åsidosätts helt och hållet, hennes karaktär Barbara Minerva är i serietidningen en av de mest essentiella karaktärerna i Wonder Woman-mytologin. Här så har hon endast blivit till en bedrövlig eftertanke som tvingats in i en berättelse där hon har väldigt lite att tillföra. Till och med Diana själv åsidosätts, hennes personliga resa känns komprimerad och korthuggen. De kval hon ställs inför känns artificiella och överflödiga då de berörts tidigare. För att vara en film som hänger sig åt ideér om önsketänkande och förhoppningar, så är Jenkins vision subatmoiskt liten. Trots en större budget och flertal möjligheter att expandera sin berättelse, så siktar Wonder Woman 1984 skrattretande lågt. Det känns aldrig som en fullfjädrad uppföljare, snarare ett menlöst interlude.   

Överlag är hela filmen ansträngd och sättet Jenkins har korvstoppat hela berättelsen med vaga referenser och karaktärer från serietidningens långa historik känns lika ihåligt som en fågelholk. Filmen drar tankarna åt Sam Raimis helt makabert usla Spider-Man 3 där hela filmen tycktes vara byggd på varmluft, där samtliga antagonister och händelser trycktes ihop i en enda röra som inte lämnade något som helst avtryck förutom att provocera tittaren. 

Inte heller actionfantasterna får mycket att bli glada över. På sin höjd så är Wonder Woman 1984 acceptabel som actionfilm, men här finns inget som kan mäta sig med den redan ikoniska scenen ute på slagfältet från den första filmen. Den stora finalen är tyvärr en Zack Snyder-inspirerad mardröm som utspelar sig i totalt mörker. Detta ackompanjeras av grötig koreografi med en frenetisk och kaotisk klippning.  

Mitt i detta så blir det också glasklart att Gal Gadot inte är någon aktör som är redo att ta sig an Shakespeare eller Ibsen. Trots ett antal år att förbättra sitt agerande så verkar Gadot ha genomgått en regression. Hon är helt utan någon passion, intensitet eller värme. De få komiska stunder som Diana hamlar i blir smärtsamt obekväma att titta på i och med det döda skådespelet. Inte blir det bättre av en Chris Pine som ger ordet sparlåga en ny betydelse. Men det är faktiskt i denna överlag mediokra skådespelarensemble som vi finner en ljusglimt. Pedro Pascal får förvisso spela en monstruös karikatyr, men han lyckas hitta en balans mellan det rent absurda och mänskliga. Trots att Pascal flera gånger spelar över och tuggar sönder rekvisita så tilldelas han ett antal scener som faktiskt fungerar emotionellt, även om Jenkins valt att ackompanjera dem med tårgas. Man måste också berömma Patty Jenkins för att ha förbättrat sitt bildspråk. Wonder Woman 1984 är – bortsett från den gräsliga finalen, den mest stiliga DCEU-filmen hittills, med god bildkomposition och lagom mättade färger som skapar en klart attraktivare visuell upplevelse än sist. Hans Zimmers pulserande och intensiva temamusik är också en fröjd att lyssna till i sin nya iteration som framhäver en helt ny aggressivitet.  

Men med tanke på förväntningarna och den långa väntetiden så är Wonder Woman 1984 ett kapitalt misslyckande. Med sin förvirrade story, usla karaktärsarbete och överdrivna  sentimentalitet så är det ett antiklimax utan dess like.

Betyg 2/10   

Monster Hunter Recension

All images courtesy and copyright of Sony Pictures 2021

Summering: Förkastligt skräp som bör undvikas till varje pris 

Myten om att TV-spel inte kan berätta medryckande historier är lika falsk som att jorden är platt eller att en diktatur är bättre än en demokrati. Spelbranschen kan mycket väl vara det mest spännande mediet som vi idag har tillgång till. Det är en ständigt växande bransch som utvecklas i rasande fart och begeistrar om och om igen med mer avancerad grafik och raffinerade berättarmetoder. Det känns helt överflödigt att nämna exempel som The Last Of Us eller Red Dead Redemeption 2. Där berättas historier i världsklass som  slår stora filmmästare på fingrarna vad gäller sitt utförande. 

Men där TV-spel frodas och växer så är de olika filmadaptionerna av dem något helt annat. Det har pratats om att det bara är en tidsfråga innan filmer som baseras på spel kan bli kvalitativa. Att det krävs en rosettesten som gör att en film baserat på ett spel kan komma att engagera lika mycket som spelupplevelsen hemma i soffan. 

Att påstå att en speladaption aldrig kan – eller kommer, att kunna vara bra vore fullkomligt befängt. Med de rätta kreativa själarna så kan vad som helst bli bra film. Men tyvärr så är  Paul W.S. Anderson inte rätt man för jobbet. Efter en kavalkad av plågsamt mög som Resident Evil-serien, Death Race och The Three Musketeers så borde det stått klart sedan länge att Anderson inte är rätt karl av förvalta någonting som man önskar associera med begrepp som bra – eller ens drägligt. 

Återigen så kastar sig Anderson över ytterligare en omtyckt japansk spelserie. Jag har tyvärr inte spelat något av Monster Hunter spelen men är i alla fall bekant med konceptet. Det är ett actionbetonat och djupt spel – vad gäller dess system och mekanik, där spelaren ständigt uppgraderar sin utrustning och sina förmågor för att kunna dräpa än större monster. Denna loop är oerhört beroendeframkallande, men vad gäller det berättarmässiga lämnar det en del att önska. Därför hade det varit önskvärt att Anderson fyllde ut storyn en aning, tog sig friheter och byggde upp en lättsam actionfilm med bra effekter och stora bataljer med ruskiga kreatur. 

Men trots att Anderson varit verksam som regissör i mer än tjugo år så verkar han   genomgå en regression för varje ny film som tillkommer i repertoaren. En del regissörer inser sina begränsningar presenterar sina alster med ett mått av ödmjukhet, Roger Corman och hans radda utav högst tveksamma produktioner är ett bra exempel på skräp med hjärta. 

Paul W.S. Anderson har varken charm, ödmjukhet eller humor i sitt filmskapande. Trots att Monster Hunter inte lämpar sig för en särskilt seriös presentation så är filmen lika torr som den mördande tråkiga öken som majoriteten av filmen utspelar sig i. Då fåtal försök som är menade att producera ett minimalt leende på läpparna är genuint tragiska.  Även om Resident Evil (2002) knappast är ämnad för historieböckerna, så kunde Anderson i det fallet åtminstone bjuda på lite brutalt våld som fick folk på skolgården att entusiastiskt tala om det blodiga lasernätet. Men Monster Hunter är så pass gräslig att valfritt moment ur Resident Evil-filmerna är i klass med den actionkavalkad som George Miller bjöd på i den moderna klassikern Mad Max Fury Road. Trots ett galleri av stora och skräckinjagande monster från spelserien så har Anderson valt att försöka iscensätta någon nyversion av Tremors, minus budget. Det blir inte bättre av att varenda actionscen genomförs med identisk koreografi och kameravinklar. Många gånger kan man fråga sig om filmkopian har gått sönder då stora delar av filmen repeterar sig som ett jättelikt hack i en vinylskiva.    

Som med majoriteten av Andersons filmer så får hustrun Milla Jovovich axla ansvaret som huvudrollsinnehavare. Olyckligtvis nog så är Jovovich precis lika oförmögen att utvecklas som sin ’’sämre hälft’’. Med ett stenansikte och utan någon som helst utstrålning så vankar Jovovich igenom filmen och stirrar in i kameran som om den förolämpat henne grovt. Men där Milla gör en väntad – och kass, repris så är det fysiska undret Tony Jaa den kanske mest provocerande aspekten av Monster Hunter. Jaa har förvisso aldrig gjort en film som kan anses vara bra, men de otroliga fysiska bragderna han bjudit biopubliken på saknar motstycke. Valfri actionscen ur Jaas internationella genombrott Ong-Bak får mig fortfarande att häpna. 

Om Monster Hunter i alla fall hade kunnat bjuda på ett par moment med Tony Jaa i toppform så hade det kunnat väga upp de förkastliga specialeffekterna, den helt obefintliga storyn och de dödstrista actionscenerna. Men allt vi får se av Jaa är en volt, lite jogging och en herrans massa bisarra gester. 

När det väl står kvar att allt filmenhar att erbjuda är ett par bedrövliga monster som är mindre trovärdiga än valfritt monster från King Kong – årgång 1933, så börjar hopplöshetens mörker sluka en. Monster Hunter är en ohygglig upplevelse som fullkomligt besudlar spel och – filmmediet. Det faktum att jag lyckades somna hela två gånger under filmens korta speltid kan mycket väl vara det enda skälet till att jag fortfarande har förståndet kvar i behåll. 

Betyg 1/10 

Gällande Cyberpunk 2077

För några månader sedan så publicerade vi en upprymd och hänförd artikel/krönika om Cyberpunk 2077. Där klargjorde vi varför Tiger Film sällan skriver artiklar som baserar sig i rena drömscenarion. Det blir oftast fel, obekvämt och placerar recensionsskrivandet i en omöjlig position då man kan ses som jävig och partisk mot subjektet som skall recenseras. För Cyberpunk 2077 så gjorde vi ett undantag och släppte fördämningarna och kastade ur oss obehindrade förhoppningar om spelet. Självfallet så skulle vår hämningslösa optimism beröra det spel som skulle följas av en av spelvärldens mest kontroversiella lanseringar.  

Cyberpunk 2077 var menat att vara en triumf, ett ögonblick som enade en splittrad, argsint och polariserad värld. Istället så har CD Projekt Reds superprojekt fått uppmärksamhet av helt fel anledningar. I och med en – minst sagt, problematisk lansering, med tekniska problem och undermåliga versioner till Playstation 4 och Xbox One så har allt och alla tagit värvning i ett drev utan dess like. CD Projekt Red har gått från att vara bejublade till att nu vara samhällets fiende nummer ett. Till och med ett antal mycket välkända tidningar och webbsidor – som aldrig brukar intressera sig för spelmediet, har åtagit sig rollen som åklagare, domare och avrättade vad gäller att fördöma Cyberpunk 2077.  

Vi hoppades att det hetsiga tonläget skulle dämpas. Att spelet med hjälp av fixar och patchar skulle kunna vara i pass gott skick att en recension skulle kunna skrivas snarast. Men så har inte blivit fallet. Då kusten tyckts vara klar så har situationen snabbt förvärrats. Nu senast har CD Projekt Red drabbats av ett dataintrång där känslig information och företagshemligheter har sålts på svarta marknaden. Vi har väntat och förhalat att recensera Cyberpunk 2077 – tills dess spelet och debattklimatet varit sådant att det går att föra en resonlig diskussion kring spelet. 

Vi har därför beslutat att avvakta med en recension av Cyberpunk 2077 på obestämd tid, tills dess att känslorna, uppståndelsen och kontroverserna har lagt sig en aning. Det är ingen ide att försöka tillföra något produktivt eller sansat i ett klimat som blivit radioaktivt tillföljd av näthat, mobbning, hot etc. Först då CD Projekt Red väljer att släppa de utlovade och kostnadsfria uppdateringarna till Xbox Series X/S och Playstation 5, och spelet kan anses stabilt, så kommer vi publicera en recension. De kan tyckas vara fegt från vår sida, men i ett läge som detta så finns det ingen poäng i att försöka uttala sig om något som blivit så pass giftigt som Cyberpunk 2077. Om detta har varit en rigid produkt – säg en film, så hade saken varit annorlunda. Men att recensera Cyberpunk 2077 i nuläget är som att göra ett test av bilprototyp som saknar vindruta, blinkers eller stötdämpare. Med andra ord så går det inte att bedöma i sitt nuvarande skick.