Stockholm Comic Con 2022 – Reportage 

Följande uttalande är en klyscha, men faktumet att Stockholm Comic Con fortfarande kan samla entusiaster från hela Sverige är något av ett mirakel. Årets besökssiffra på 28 000 besökare är nästan obegripligt med tanke på det rådande världsläget. Mässan har sannerligen inte haft en spikrak resa mot stratosfären sedan den började 2010, då med namnet Gamex. Vissa omgångar har stuckit ut mer än andra. Det fortsatta bortfallet, vad gäller stora utställare, är alarmerande.  

Att årgång 2022 känns mager, till och med i jämförelse med fjolårets mässa, är dock föga förvånande. Världen befinner sig just nu i en ekonomisk knipa. Ett läge Skandinavien inte behövt uppleva på årtionden. Katastrofal inflation och mardrömslika elpriser har ruinerat hushållsekonomin. Den ’’lyxkonsumtion’’ som associeras med Comic Con är inte att tänka på för majoriteten av hushållen. 

Stockholm Comic Con är i grund och botten en konsumentmässa, avsedd för de stora massorna. Fokus ligger på tillgänglighet, inte en specifik nisch. Detta gör att det konjunkturs-bundna utställarna hamlat i en björnsax. Försäljningen av produkter, som inte kan kategoriseras som läskedrycker eller kanderade äpplen, var påtagligt dämpad. Ett par oväntat tomma gångar och avsevärt färre utställare per kvadratmeter blev en otäck påminnelse att inte ens en populärkulturens eskapism är säker från den grå och bittra verkligheten. 

Överlag är det svårt att se hur mässan någonsin kan toppa versionen från 2019. En årgång som går till historien med några av de bästa utställarna som befunnit sig på svensk mark. Men det innan COVID-19 och konflikten i Ukraina, vad som nu väntar är en långsam men bestämd comeback, inte bara för Comic Con utan samhället.

Denna upplaga kändes många gånger om som ett rent anime-konvent. Antalet cosplayers från serier som Attack On Titan och fenomen Spy X Family var åtskilliga. Star Wars, Marvel och DC verkade för första gången inte stå i rampljuset på mässan. Comic Con är en plats ämnad för ett potpurri av olika intressen, och det är bladningen som gör eventet så tillfredsställande. Därför kan jag tycka att det är synd att en kategori – så uppenbart, dominerar även om jag under de senaste åren blivit ett stort fan av en rad animeserier. Brädspel och digitala spel är också saknade, även om Sci-Fi Bokhandeln gjorde ett tappert försök tillsammans med den europeiska brädspelsdistributören Asmodee är detta en sektor som förblir alltför marginaliserad. De omtalat höga priserna för utställare börjar nu få allvarliga konsekvenser. Webhallen, Comics Heaven, House Of Heroes och Alphaspel lyser med sin frånvaro, alla aktörer som skänker mässan en gedigen ryggrad. Comics Heaven och House Of Heroes gjorde dock ett tappert försök med ett eget evenemang samma lördag, men deras icke närvaro på mässgolvet var uppenbar. 

Som statysamlare var det bokstavligt talat kolsvart. Förutom en mycket liten närvaro från Lost In Collectibles i samarbete med Seriemagasinet fanns det knappt en enda produkt från tillverkare som Sideshow eller ens Hot Toys. Gången då XM Studios distributören GHeroes gästade med ett bås utan dess like känns långt borta. Att sälja statyer – för tiotusentals kronor, i massor är i det närmaste en ren omöjlighet på ett event som riktar sig åt barnfamiljer och nyutexaminerade nördar som är på väg att träda in i denna livslånga passion. Men att ha möjligheten att se produkter med ett sällan skådat artisteri var för mig en viktig del att bli frälst. Det stora, galna och extravaganta måste få vara tillgängligt för de stora massorna att åtminstone beskåda. Uppståndelsen kring vansinnes pjäser som XM Studios Hulk Transformation är något av ett skådespel.        

I bristen på utställare verkade mässan ha bestämt sig för att tömma besparingarna för att locka hit den – hittills, mest imponerande gästlistan som mässan kunnat stoltsera med. Milly Alcock, Fabien Frankel och Graham McTavish kändes som helt korrekta valt med tanke på uppståndelsen kring House Of The Dragon. Men att mässan, efter år av misslyckanden, med återkommande avbokningar, äntligen lyckades säkra en riktig storstjärna, måste ses som en smärre bragd. James McAvoy må ha kommenderat den dyraste prislappen för en autograf på svensk mark, 900 kronor, men att mässan lyckades undvika att en enda  gäst avbokade måste ses som historiskt. 

I övrigt var traditionernas makt stark. Även om de inbjudna serietecknarna inte har den traditionella stjärnglansen som McAvoy eller Alcock är de mässans sanna själ och hjärta. För egen räkning blev mötet med Brian Stelfreeze, mannen som är som mest känd för sina Black Panther illustrationer, det mest minnesvärda. En kort fråga om författaren Ta-Nehisi Coates leder snart in i en lång och härlig utläggning. Stelfreeze talar förundrat och varsamt om samarbetet med en av världens mest omtalade författare. 

Det är stunder som dessa då Comic Con är som bäst, mötet mellan fans och kreatörer där vi får en inblick i den kreativa processen. Då lyfts den allmänna diskussionen från att att handla om det traditionellt binära bra eller dåligt, till att bli något avsevärt mer nyanserat och moget.

Men det är fortfarande besökarna, ambitiösa cosplayers och kollektivet som gör Comic Con till en upplevelse. Artist Alley med alla talangfulla och aspirerande förmågor borde också byggas ut och husera än mer artister. För det är här som man kan dricka sig full på entusiasm, ohämmad passion och totalt fördomsfrihet. Även om fanbaser på internet gärna bedriver aktivt krig är Comic Con den plats som påminner att oavsett om någon föredrar Batman framför Iron Man eller Attack On Titan framför Dragon Ball, sluter vi oss samman i stunder som dessa. 

Inom politiken talas det om att vi har fler likheter än olikheter, med tanke på det politiska världsläget och en alltmer mjukande attityd till fascism, våld och xenofobi kan man sannerligen undra om det är ett uttryck värt att upprepas, på Comic Con är det dock sant. Här kan fans, entusiaster och nyfikna spendera tid tillsammans utan att inleda imbecilla debatter som dominerar internet. Jag är inte för regression men Comic Con blir en plats där barnasinnet kan aktiveras. Ett sinnesstadium där vi tillåts vara naiva och existera utan att bry sig om gapiga och vulgära rasister som lägger fram skrattretande ’’vetenskapliga’’ utläggningar om att sjöjungfrur inte kan han en mörk hudfärg.             

Likt förra årets upplaga är det bara att vara tacksam för att vi överhuvudtaget kan ha en mässa som försöker att leva upp till de utländska motsvarigheterna. Med tanke på att den svenska konkurrenten Sci-Fi Mässan, fortfarande inte kan annonsera datum för nästa event, och forsätter att bjuda på en tröttsam bazaar av alltför få kvalitetsförsäljare är detta, även i denna marginaliserade form, ljusår bättre. 

Black Panther: Wakanda Forever Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022

Summering: Ryan Coogler har skapat en ultimat uppföljare som trots omöjliga odds levererar en fullkomlig upplevelse som inte lämnar någon oberörd. 

Saknaden av Chadwick Boseman går inte att understryka. Då nyheten om hans död ramlade in för två år sedan befann sig världen redan i ett uppbrutet tillstånd. Pandemin rasade, Black Lives Matter protesterna var i full gång efter George Floyds död. Sedan dess har världen behövt bearbeta sorg. Den sönderfallande demokrati, den tomma köksstolen efter COVID och ett brutalt samhälle, är bara några saker vi tvingats möta sedan 2020. Dessa trauman kräver tid och att en film med en budget på hundratals miljoner dollar kan hjälpa oss på vägen borde inte vara möjligt. 

I detta mörker visar sig Ryan Coogler vara en global terapeut. Wakanda Forever må vara ett spektakel där människor med extraordinära förmågor töjer på tyngdlagarna. Bakom  denna fantastiska yta finns en mänsklighet som få berättelser kan förmedla. 

Skälet till att jag föll handlöst inför Spider-Man och Batman i unga år berodde inte bara på de fantastiska förmågorna. Berättelserna hade en dragkraft och förmåga att förhäxa med spännande och tänkvärda scenarion. Precis som odödliga sagor är Marvel och DC perfekta plattformar för att skapa modern mytbildning. Det finns ett skäl till att klassiska sagor om Kung Arthur och Beowulf än idag kan fängsla. Samma DNA har flödat genom Marvel Studios filmer de senaste åren. En förklaring till att karaktärer som har nästan sextio år på nacken kan förtrolla miljontals av människor. 

Den senaste tiden har dock Marvel Studios blivit till den ultimata slagpåsen. Trots framgångarna och det liberala innehållet lyckas filmerna provocera som om de begått högförräderi. Högervridna influencers samt fans har gjort allt för att häckla filmernas alltmer progressiva natur. Utöver det fortsätter filmprofiler som Martin Scorsese och Alejandro Gonzales Inarittu att titulera filmerna som djävulens påfund. 

Coogler tar dock ingen notis om detta återkommande oväsen. Istället tar han sig an djup och svår tematik på ett moget och genuint sätt. Andra regissörer hade kunnat använda Bosemans bortgång för de mest sentimentala och cyniska syften. Även om vi påminns  om saknaden sköts det med en sådan ömhet att det aldrig blir till någon form av billig exploatering. Vi har att göra med en mycket intensiv studie vad gäller hanteringen av sorg och saknad. Bortgången blir allegorisk för det trauma världen genomgått de senaste åren. Coogler låter karaktärerna hantera sorgen på olika sätt och skapar därmed en stark parallell till de individuella sätt sorg kan manifestera sig hos människor. 

Iden att Marvel Studios är en själslös fyrverkerifabrik mosas en gång för alla av Wakanda Forever. Den skarpa dramatiken är alltid påtaglig och många gånger känns filmens mest actionfyllda stunder rent sekundära. 

Skådespeleriet står centrum och genom ett multum närbilder ramas skådespelarnas ansikten in med en otrolig intimitet. Relationerna och interaktionerna smäller högre än mycket av actionscenerna som förekommer. Stunderna mellan prinsessan Shuri och hennes mor Ramonda hör hemma på liten teater i New York där publiken trängs för att se innerligheten. Danai Gurira i rollen som Okoye får de mest hårdhudade actionstjärnor att framstå som ynkliga. Dominique Thorne, som fått ansvaret att spela det unga geniet Riri Williams – en av Marvels bästa moderna karaktärer, gör en strålande tolkning, som är aningen mer intensiv än förlagan. Men det är Letitia Wright som briljerar. Shuri tvingas denna gång genomgå en svår och krokig resa, Wright gör ett helt fantastik jobb med att kanalisera karaktärens interna stridigheter.      

Ensemblen verkar ha skärpt alla sina sinnen till det yttersta. De gör allt i sin makt för hedra Chadwick Boseman och hans arv med en film som vill överträffa sig själv gång på gång. I de mer stillsamma stunderna känns flera av konversationerna som rent terapeutiska, både för skådespelarna och publiken. Det vilar något stillsamt och lågmält över hela filmen, ingenting överdrivs eller förhastas. Introduktionen kan höra till det mest dramatiska Marvel gjort, utan specialeffekter eller superskurkar. De många hjärtslitande scenerna blir än mer kraftfulla av den genuina sorg som finns bakom kameran. 

Att filmen känns fullkomlig och inte hopklistrad är också något av ett mirakel. Trots flera omskrivningar och justeringar, som en följd av Bosemans bortgång, finns det inte ett skeende som känns forcerat. Tvärtom känns berättelsens tematik helt korrekt med den  övergripande konflikten mellan Wakanda och riket Talokan. Idén om trauma är inte bara relevant på det personliga planet utan också det globala. Coogler och manusförfattarna är måna om att skapa flera insikter vad gäller kolonisering och västvärldens övergrepp på urbefolkningar. Denna gång används dessa frågor för att komma närmare idén om livslånga trauman och behovet till försoning.

Där den förra antagonisten Killmonger drevs av ett raseri och en fundamentalistisk övertygelse möter vi nu ett minst lika fascinerande hot. Namor, som i serietidningen alltid porträtterats som en tjurskalle, har formats till en makalöst fascinerande karaktär. Tenoch Huerta är dessutom helt fantastisk i rollen. Huerta hittar en fantastisk balans mellan självsäkerhet, erfarenhet och empati. Trots att Namor agerar som filmens antagonist skapar Coogler ett scenario där båda sidor bär med sig brister. Konflikten blir därför inte en kamp mellan det goda och det onda utan två olika nationer vars ideologi och patriotism har försatt dem på kollisionskurs.   

Många gånger om har Marvel Studios kritiserats för alltför actionspäckade finaler som värderar kvalitet över kvalitet. Ett problem som studion alltmer blivit kvitt med åren. Wakanda Forever följer i Obi Wan Kenobi regissören Deborah Chows fotspår där finalen inte handlar om antalet förstörda byggnader, utan den känslomässiga explosionen som mynnar ut hos karaktärerna. Där Avengers Endgame finalen var en hysterisk glädjedans är detta en sorgsen vals där det inte finns någon vinnare, bara förlorare.     

Med det sagt är det ingen brist på storslagna scener och visuella under. Estetiskt är det – om möjligt, än mer exotiskt, spännande och innovativt än sist. Cooglers fascination för icke-västerländska kulturer fortsätter att influera filmen utseende. Flera gånger känns filmen som en utbildningsresa som utforskar delar av världen. Världsdelar och miljöer som oftast får agera anonyma kulisser i andra filmer. Fotografen Autumn Durald Arkapaw har också lyckats fånga några av de mest häpnadsväckande undervattens-scenerna på år och dagar. De grumliga dravlet från skräckexempel som James Wans Aquaman skäms ut med med fantastiska bilder, som dessutom inte får det att se ut som om skådespelarna håller på att drunkna. 

Flera sekvenser är bildlig poesi med otrolig färgsättning och underskön kompensation. Denna visuella skönhet får publiken att glömma att Coogler håller sig ifrån actionscener. Givetvis bjuds det även på en rad scener som får adrenalinet att pumpa. Ännu en gång visar sig Coogler vara en mästare på att iscensätta biljakter. Precis som jaktsekvensen i Busan från förra filmen är detta en nervpirrande berg och dalbana som drar fram stora leenden hos publiken. Vår egen Ludwig Göransson – som ännu en gång står för filmens musik, har gjort ett eminent jobb. Tillsammans med en rad välkända teman har Göransson också skrivit fleran nya klassiska stycken som kommer gå varma i mina hörlurar. 

Black Panther: Wakanda Forever är lågmäld men också bombastisk. Dess otroliga finkänslighet och kraftfulla skådespel gör det till det mest dramatiska Marvel Studios bjudit på. Förutom en aningen långsam upptakt till den tredje akten har Ryan Coogler skapat en fulländad uppföljare. En film som hyllar Chadwick Boseman men som också tar sina karaktärer och berättelse in i framtiden. Trots mörka tider, där sorg och ångest omger oss, tillåter Coogler publiken att rehabilitera sig i tre makalösa timmar. 

Betyg 10/10       

See How They Run Recension 

All images courtesy and copyright of Disney Searchlight Pictures 2022

Summering: Goda ambitioner förtas av fumligt utförande 

Agatha Christies mordmysterium verkar genomgå en mikrorenässans. I februari hade Kenneth Branaghs Döden På Nilen premiär. Snart anländer också uppföljaren till Rian Johnsons skarpsinniga Knives Out, som i mångt och mycket var den ultimata Christie hyllningen. Nu kommer See How They Run, en film som inte är skygg med att skylta med sin fascination för Christies verk. 

Idag är Christie en kommersiell institution som kan ta plats bredvid Hello Kitty eller McDonalds. Varumärket må vara förbrukat, utkört, förutsägbart och… Fullkomligt odödligt. Oavsett vad man anser om Christies författarskap råder det inget tvivel om att det, som nu blivit ett varumärke, är en självklar del av vår mediala vardag. 

See How They Run placerar mellan Rian Johnsons vision och en mer renodlad adaption. Detta är ett potpurri som hyllar – men även, parodierar Christies arbete. I och med att Christies bibliografi figurerat i tusentals olika skepnader finns det både ett och annat att skratta åt – och med. 

Men de här försöken till självironisk humor har blandat slutresultat. Hela introduktionen känns som en skrattretande Wes Andersons imitation. Det överdrivna bildspråket, det självbelåtna manuset samt en vanvettig Adrian Brody, lovar lika gott som en illröd varningsskylt rörande hygienen på en restaurang.      

Det här påfrestande tramsandet avtar sakteliga då det mest klassiska inslaget i en Christie berättelse blir aktuellt, brottsutredningen. Här lyckas regissören Tom George leka med de klassiska Christie-klyschorna, samtidigt som han skapar ett intresse för brottet. Här finns också en rad trevliga filmreferenser som inte är lika framträdande som Christie-vikningarna, men lika uppskattade för den som intresserat sig för klassisk brittiska filmstudios eller klassiska lyxhotell. När See How They Run är som bäst är det en bagatellartad förströelse. De bättre skämten får publiken att dra på smilbanden och mysteriet avtäcks i rimlig fart. 

Men för att verkligen lyfta en film med ett såhär klassiskt fundament krävs mer än sporadisk och lättsam underhållning, nämligen skärpa. Detta uteblir vad See How They Run anbelangar. Även om det finns goda idéer, är utförandet alltför platt för att göra något större avtryck. Där Rian Johnson lyckades sätta ihop en kraftfull och namnkunnig ensemble kunde inget vara mindre sant vad gäller de aktörer vi har att göra med här.

Att söka sig till mer okända ansikten är givetvis inte något negativt, men antalet karaktärer tillsammans med en bristande personregin gör majoriteten av karaktärerna ointressanta. David Oyelowo verkar ha fått obefintliga instruktioner och svarar med att göra en av årets mest överdrivna och fåniga rolltolkningar. 

Sedan är det rent oförlåtligt hur Saoirse Ronan behandlas. Även om jag inte är en hedersmedlem i Ronans fanklubb är det svårt att ursäkta hur hon behandlas här. Hennes osäkra och mycket påstridiga polisaspirant är frustrerande ihålig och platt. Alltför många gånger blir karaktären utstuderat förnedrad och fungerar endast som ett krasst skämt. Med tanke på att Ronan har visat prov på god skådespelarförmåga är detta beslut genuint irriterande.              

Sam Rockwell, som ännu en gång spelar djupt alkoholiserad, verkar lika apatisk till projektet som sin livströtta detektiv. Trots det finns det en avsevärt större respekt och baktanke med Rockwells karaktär, i alla fall då vi jämför med Ronan. Detta slösas dock bort då Tom George inte har kapacitet att göra någon seriös djupdykning. Istället blir det pliktskyldig dramatik mellan Ronan och Rockwell som är lika minnesvärd som den senaste Pampers-reklamen.   

Mycket av energin som figurerar under den tidiga utredningen försvinner också med tiden. Trots en knapp speltid på drygt nittio minuter känns upplevelsen utdragen. Tack och lov får publiken en final som inspirerar genom ett par galna upptåg som måste ses för att förstås. 

See How They Run har flera goda ideér men lyckas inte genomföra dem någon av dem med bravur, något som gör det hela medelmåttigt och ointressant.  

Betyg 5/10 

The Rolling Stones Friends Arena 31-07-2022 Recension 

Summering: En skakig resa slutar i en final som är sprängfylld av hits. Allting hålls ihop upp av en gränslöst energisk Mick Jagger. 

Det talas om flygande cirkusar, akter som reser från stad till stad, som alltid för med sig liv och stök. Rolling Stones är idag inte en cirkus utan ett museum. Notera att denna liknelse inte är negativ. Förutom Paul McCartney och Bob Dylan finns det få artister som bär med sig en liknande historia. Efter sextio år har låtar som Gimme Shelter och Sympathy For The Devil borrat sig djupt in i det kulturella medvetandet och är – nästan, lika essentiellt för mänskligheten som mjölk, bröd och vatten. Konserter har varit en minst betydande del för att bygga upp gruppens legendariska rykte. Moderna arenaspelningar hade med största sannolikhet inte varit detsamma utan Stones upptåg där scenshowen blev central för upplevelsen. 

Idag är Rolling Stones show knappast spektakulär eller ens märkvärdig. Det av största vikt är de tre återstående medlemmarna. Ordet legend används alltför ofta men inget annat kan beskriva Mick Jagger, Keith Richards och i viss mån Ron  ’’den nya medlemmen’’ Wood. Flera gånger känns konserten som en enda lång eloge till dessa tre herrar och deras gärningar under de gångna årtionden. När Jagger vandrar ut till lilla scenen ute i publikhavet skapar det nästan lika mycket jubelrop som när de största hitsen avfyras. 

Musikalsikt nådde bandet sin topp 2003. Då möttes den långa erfarenheten med nyvunnen energi och en renare livstil. Resultatet var ett inspirerat och tänt Stones som basunerade ut otroliga versioner av sina mest kända spår. Sedan 2006, efter att Keith Richards fallit från ett träd, vilket resulterade i en allvarlig hjärnskada, har bandet tappat kraften och lekfullheten. Dagarna då Keith kunde tituleras som världens bästa gitarrist är långt borta. I kombination med mycket allvarlig reumatism är kraften och förmågan att inspirera miljoner av hoppfulla gitarrister förlorad. Det är dock inte bara Keith som bär ansvaret vad gäller att Stones konserter blivit alltmer ointressanta. Stela setlists och en generell känsla av rutin har hämmat de senaste turnéerna. 

Spelningen på Friends ’’Europas sämsta’’ Arena bryter inte mot de många problem som präglat bandet de senaste åren, men trots det finns det imponerande stunder som påminner om varför Rolling Stones behållit sin relevans i mer än ett halvt århundrade.  

Mick Jagger är fortfarande den stora motorn och är helt osannolik. Genom två timmar gör han allt för att få publiken att tappa kontrollen och studsa runt som popcorn i en varm gryta. Trots långsammare steg och mindre spastiska rörelser är frontmannen omöjlig att ta ögonen ifrån. Jaggers röst är mer eller mindre identisk med inspelningar från 60-talet, med enkla medel kan han domptera en publik som få andra. I Out Of Control blir Jagger närmast besatt och vi får se dansrörelser som inte borde vara möjliga för en man som nyss fyllt 79 år. 

Ron Wood har också blivit mer exakt och detaljerad i sitt gitarrspel, han skänker musiken en behövlig riktning. Keith är däremot ett kapitel i sig. Med trötta rörelser och ett chockerande slarvigt gitarrspel är det ibland tragikomiskt att se och lyssna på. Wood får ta hand om de mest avancerade bitarna medan Keith är vilsen i pannkakan. Alltför många gånger verkar Richards spela efter eget huvud, utan hänsyn till vad som pågår. Detta gör att solon och riff anländer senare än kommunaltrafiken i rusningstid, något som skapar sliriga och röriga versioner av flera låtar. 

Starten är inte heller vidare intressant. Street Fighting Man stapplar fram och känns helt felplacerad som öppningslåt, Jagger är förvisso på tårna men resten av bandet har satt på autopiloten. Först i Out Of Time släpper känslan av rutin, den sedvanligt trötta och ointresserade Stockholmspubliken vaknar när Jagger drar igång allsång och får hela arenan att vifta med händerna. 

Det är först i Out Of Control som det hettar till på allvar… Jagger verkar ha blivit besatt och springer runt och dansar som om hela scenen stod i lågor. Steve Jordan, som fått den tunga uppgiften att ersätta Charlie Watts på trummor, stormtrivs i dessa mullrande låtar, och ger framträdandet en aggressiv kraft. Härifrån får konserten äntligen igång en puls som kompenserar för den rutinmässiga starten. 

You Can’t Always Get What You Want blir till en allsångsexplosion som förlängs och starar om och om. Living In A Ghost Town, som skrevs under pandemin, hör till det intressantaste Stones gjort på åratal och låter suveränt denna kväll. Åldern har tvingat bandet att sänka tempot på flera låtar men i långsammare spår som kan de plocka fram en fantastisk intensitet och tyngd. 

Detta härliga parti kulminerar dock i en smärre härdsmälta då Jagger lämnar scenen och låter Keith ta över micken. Favoriten You Got The Silver är förhållandevis duglig, även om framförandet är slarvigt och oseriöst. Det är i Connection som allting går käpprätt åt helvete. Precis som för femton år sedan – på den onödigt kontroversiella Ullevi spelningen, då Keith tog fram den makabert usla Wanna Hold You, håller konserten på att implodera. Vad som försiggår på scen går överhuvudtaget inte att beskriva. Richards ylar ur sig texten och irrar bort sig i en ren soppa som – tack och lov, avslutas illa kvickt. 

Efter denna travesti krävs det defibrillator och receptbelagd medicin för att få konserten på fötter. Genom den pulserande och publikfriande Miss You återvänder spelningen till de levande igen. Vad som återstår är en hitkavalkad som får den mest förbittrade att dra på mungiporna. Paint It Black aktiverar hela publiken och lägger in en ny växel. Start Me Up är fantastiskt energisk, varför den placerats mot slutet av setet och inte i början förblir ett mysterium. Men det är i kvällens version av Gimme Shelter som Stones briljerar.

Sången om krig och förstörelse har förekommit så ofta att den borde vara uttjatad. Ikväll är den aggressivare och mer aktuell än någonsin i och med krisläget i världen. Allt ramas in av en Ukrainsk flagga på storbildsskärmen. Sångerskan Lisa Fischer lämnade bandet 2015 och har nu ersatts av Sasha Allen som stått i bakgrunden hela kvällen, när Allens väl får ta sitt solo exploderar allt. Duetten – som följer, mellan Allen och Jagger, i den explosiva sektionen om våldtäkt och mord, suddas alla fel och brister bort. I detta ögonblick förkroppsligas rocken i en eldfängd, svettig och oförglömlig orkan. Detta rusar sedan in i Jumpin Jack Flash som lyfts upp av den rådande extasen, till och med Keith verkar vakna till liv och gör några av sina mest klassiska gitarrposer.      

Extranumren som följer är lika självklara som pliktskyldiga. Sympathy For The Devil kan mycket väl vara rockens mest svängiga låt. Versionen som spelades på Twickenham år 2003 är så pass intensiv, elegant och kaxig att den borde ersätta den officiella studioinspelningen. Den versionen innehåller också en Keith Richards i högform som med ett perfekt gitarrsolo fick mig att tappa hakan och själv plocka upp en gitarr. Versionen på Friends Arena är dock inte densamma, långt ifrån. Keith härjar runt och spelar sina sektioner utan eftertanke, låten tappar snart sitt livsviktiga groove och återigen håller det på att brista i sömmarna när övriga bandet hamlar i otakt. Det ser ut att sluta aningen taffligt men givetvis finns en bomb kvar, även om den är lika förutsägbar som en kavalkad av färggranna fyrverkerier på nyårsafton. 

Någonstans finns det – antagligen, en vetenskaplig rapport som påstår att Satisfaction kan av framföras hela Rolling Stones om de skulle befinna sig i en djup koma. Ordet sönderspelad och förutsägbar är bara ett par adjektiv som beskriver bandets största hit. Oavsett vad man kan tycka om denna ständigt återkommande avslutning går det inte att värja sig. Till och med läktarna, som befunnit sig i dvala, vaknar äntligen till liv när ett av världens mest igenkännbara riff täcker arenan. I slutet ansluter hela arenan till sjunga med i själva riffet, något Jagger eggar på genom att springa ut på lilla scenen och bränna ett antal miljarder kalorier. 

Långt innan konserten talades det om att nuvarande turnén kan vara bandets sista. Spelningen på Friends Arena går inte till historien men överträffar förväntningarna med råge. Trots flera tveksamma stunder och en Keith Richards som sett bättre dagar är det omöjligt att inte ha väldigt roligt med ett band som i flera avseenden saknar motstycke i musikhistorien. 

Betyg 7/10 

Bäst: Out Of Control, Jumpin Jack Flash, Gimme Shelter, Start Me Up, Living In A Ghost Town och Mick Jagger. 

Sämst: Keith Richards har inte en av sina bättre kvällar. Connection är tyvärr under all kritik. Friends Arena är dessutom Europas sämsta arena och borde genast stängas ned.  

Fråga: Hade det skadat med något extranummer efter Satisfaction ? 

Betyg på samtliga låtar

Street Fighting Man 6/10 

Hyllningsvideon med Charlie Watts är avsevärt mer imponerande än själva framförandet. 

Let’s Spend The Night Together 6/10 

Pianointrot är legendariskt, detsamma kan inte sägas om denna version som känns sömnig. Hjälper inte att publiken är mer intresserade av sitt Instagram-flöde än det som sker på scen. 

Tumbling Dice 6/10 

Tempot har sänkts till den milda grad att låten tappat stora delar av sin imponerande attityd. 

Out Of Time 7/10 

Nu händer det grejor. Jagger pratar på bruten svenska och får igång rejäl allsång.    

Out Of Control 8/10 

Vad händer !? Jagger får spel och rör sig likt en sprattelgubbe, Steve Jordan slår ned sina trummor i marken. Konsertens första stora ögonblick. 

Angie 7/10 

Stones mest omtyckta ballad får vuxna män att bryta ihop. Stabilt framförande om än inte sylvasst.   

You Can’t Always Get What You Want 7/10 

Spelar ingen roll var när och hur denna framförs. En superklassiker som skulle kunna spelas baklänges och tas emot med öppna armar. 

Living In A Ghost Town 8/10 

Stones har inte gjort ett vettigt album sedan Ronald Reagan var president. Pandemin fick dem att skriva denna, deras bästa låt på år och dagar. Framförandet är också strålande. 

Honky Tonk Woman 6/10  

Keith verkar sova och spelar sina klassiska riff med en sällsynt apati. Bandet tappar flera gånger bort sig och Jagger får piska ihop det hela på slutet genom att sporra publiken. 

You Got The Silver 5/10 

Kärleken som visas gentemot Keith är hjärtevärmande, och rockmusikens mest älskade buse ser genuint glad ut. Däremot hade framförandet gärna fått innehålla samma entusiasm som publiken uppvisar. 

Connection 2/10

Om det inte hade varit för att en av världens mest kända människor stod framför mikrofonen hade publiken behövt lämna i protest. Horribel version som imploderar då Keith knappt verkar veta vilken låt som spelas.   

Miss You 7/10 

Efter Connection hade till och med Star Star kunnat spelats och känts som en uppenbarelse. Denna ständiga favorit är nästan lika omöjlig att misslyckas med som You Can’t Always Get What You Want

Midnight Rambler 7/10 

Brukar vara ett intensivt och oemotståndligt bluesmonster, ikväll är den ovanligt och svajande. Först mott mitten släpps elden lös och allt kulminerar i en arbetsseger som påminner om Stones största stunder. 

Paint It Black 7/10 

Startar med viss slentrian, men nu börjar Stones ta fram sitt mest älskade material som känns närmast odödligt.   

Start Me Up 8/10

Borde vara en given öppnare, passar dock bra som adrenalinboost innan finalen. 

Gimme Shelter 9/10 

Kvällens stora höjdpunkt. Rock ’n roll i dess renaste och mest aggressiva form. Overkligt att Stones kan spela den med sådan intensitet och glöd. 

Jumpin Jack Flash 8/10 

Ett av tidernas mest igenkännbara gitarriff skickar ut en elektrisk chock i hela publiken. 

Sympathy For The Devil 5/10 

Utan Keith Richards i högform är detta en ren tomhylsa. 

Satisfaction 7/10 

Världens mest uttjatade låt tas emot med stora jubel.  

Thor Love And Thunder Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022

Summering: Trots en total avsaknad vad gäller allvar eller narrativ substans är Love And Thunder strålande underhållning.

När Taika Waititi tog sig an Thor Ragnarök befann sig karaktären långt ned vad gällde att sticka ut eller utmärka sig bland Marvels övriga karaktärer. Chris Hemsworth var dessutom måttligt road av tanken på att fortsätta agera som om karaktären vore en bullrande Shakespeare-gestalt.

Waititi valde därmed att vända upp och ned på hela konceptet. Thors stela manér fick åsidosättas för ett mer lekfullt skådespel från Hemsworth, något som passade huvudrollsinnehavaren som handen i handsken. Ragnarök kan ses som en enda lång dekonstruktion och renovering av en serie i kris och slutresultat var ypperligt. Det innebar en egensinnig tolkning som skiljde sig avsevärt från tidigare filmer och serietidningar. 

Beslutet att släppa loss Waititi utan restriktioner öppnade dörrar för både Marvel och Waititi. Fem år efter Ragnarök är Thor numera lika älskad och omfamnad som både Iron Man och Spider-Man. Waititi har dessutom tagit hem en Oscar för den fantastiska Jojo Rabbit. Man kan fråga sig om det går att fånga åskan i flaskan en gång till ? Nyckeln är att inte göra en upprepning utan en expansion av allt som gjorde Ragnarök till en sådan favorit. 

Love And Thunder må bära en Marvel logtyp men är en fullblodig Taika Waititi-produktion.  Detta innebär att gränslös energi och vansinnes tendenser – ännu en gång, får ta kontrollen över presentation och berättande. Efter att ha exponerats inför Waititis registil, som bäst kan beskrivas som en bångstyrig färgspruta inställd på högsta tryck, laddad med regnbågsfärger, borde vi vara förberedda på vad som väntar. Men att acklimatisera sig till denna energibomb är lika omöjligt som att vänja vid att åka bil i flera hundra kilometer i timmen. Inledningsvis är anfallet, med de olika stilarna och krockarna mellan de allvarliga, löjliga och ironiska, svårt att få grepp om. Energin, uppfinningsrikedomen och humorn har ökat exponentiellt sen sist. 

Flera av Marvels filmer kan kännas som en enda lång vansinnesfärd utan några hastighetsbegränsningar. Men vilken fart Love And Thunder håller går inte att säga. Om detta hade skett på en motorväg hade hela filmteamet behövt låsas in på livstid för grova trafikbrott. Tom Cruise må ha tagit publiken för en otrolig åktur i Top Gun Maverick, men frågan är om inte Love And Thunder kör ett antal hundra kilometer snabbare än valfritt jetflygplan. Det är inte heller i actionscenerna som den största urladdningen förkommer. Istället är humorn den stora motorn. Skämt per minut har en given plats i Guiness-rekordbok. Mest förunderligt är att Waititi aldrig bränner ut sig själv eller publiken.

Mycket av komiken förhöjs av Chris Hemsworth som fortsätter att trivas som fisken i vattnet med denna vimsiga iteration av Thor. Den gigantiska och måttligt klipske Korg är fortfarande obeskrivligt rolig och skulle utan problem kunna bära en helt egen film. Tessa Thompson är guld värd i rollen som Valkyrie, precis lika karismatisk och närvarande som sist. Elefanten i rummet har varit Natalie Portman som återvänder efter nästan tio års frånvaro i rollen som Jane Foster.

Portmans karriär – och hennes allmänna skådespel, har de senaste åren varit lika spännande som en burk vita bönor. Sällan har en skådespelare definierat slentrianmässig rutin som Portman. Hennes numera ökända signum med att stirra in i kameran och storgråta är lika pinsamt som det är tröttsamt. Serietidningsförfattaren Jason Aaron gjorde om Foster till en fantastisk karaktär genom att låta henne ta över manteln som Thor. Utrustad med hammaren Mjolnir och ett tungt emotionellt bagage står sig den berättelsen som en av de mest minnesvärda. Trots en personlig oro vad gäller Portmans förmåga lyckas Waititi och Hemsworth att sparka igång den vanligtvis gråa och effektsökande aktrisen. 

Här finns en humor och självdistans som inte setts sedan Portman agerade i Garden State. Det är som att poletten – delvis, trillat ned för Portman, varje roll måste inte innebära ett cyniskt färdmedel för en potentiell Oscarsnominering. Kemin mellan Foster och Thor är ljusår bättre än i någon av föregångarna. Romansen är oväntat charmerande och helt befriad från något ointressant trånande eller plumpa sexreferenser. 

Vad gäller att ta sig an action har Waititi aldrig haft samma kraft eller precision som bröderna Russo. Marvel har höjt ribban avsevärt för sina actionscener efter den helt bindgalna uppvisningen i Shang-Chi, där en enkel pendling i San Francisco blev till filmmagi. Koreografin i Love And Thunder är duglig men inte spektakulär, mellan varven visas det upp ett antal häftiga moment som framkallar rysningar, men det finns ingen sekvens som kan utnämnas som en framtida klassiker vad gäller att delge publiken en adrenalinrush. Det är istället den visuella iscensättningen som briljerar. Ett par actionscener hör till det mest stilfulla Marvel Studios visat upp. Här leks det med både kameravinklar, klippning och komposition, något som skapar surrealistiska och abstrakta stunder som känns som ett enda långt – och lyckat, experiment.

Men det finns också en hel del invändningar som hindrar Love And Thunder från att kunna utnämnas till en Marvel klassiker. MCU och dess fjärde fas har bestått av en rad filmer som inte gett oss någon föraning om slutdestinationen. Det har tillåtit regissörer att skapa mer egensinniga filmer, förvisso med en Marvel-stämpel men också försedda med stor individualism tematiskt och utseendemässigt. Love And Thunder må ha kopplingar och fundament i det etablerade filmuniversumet, men Taika Waititis fingeravtryck och influenser dikterar mer eller mindre allt. Detta gör att den dramatiska udden som gjort filmer som Black Panther och nu senast Spider-Man: No Way Home till oförglömliga bioupplevelser inte får någon framträdande roll. Waititi är ointresserad att addera något djup eller kraftfullt patos eller göra det hela till något annat än storslagen underhållning.

Love And Thunder må vara förstklassig som sommarmatiné men det djupsinniga som alltid varit närvarande i Marvels bästa stunder är underutvecklat. Detta blir som mest tydligt i en final som kunde ha varit förödande stark men som istället blir forcerad. Christian Bale i rollen som den maniska Gorr The God Butcher är också något av en besvikelse. Bale är galant då han får spotta ur sig repliker och röra sig likt en orm, men karaktären förkommer sporadiskt och känns som ett steg tillbaka vad gäller Marvel antagonister, framförallt då vi jämför med Tony Leungs otroliga Wenwu från Shang-Chi

Att det saknas en behövlig balans mellan komik och allvar är synd då Waititi har en förmåga att dramatisera och engagera, även i de mest löjeväckande stunder. Denna otroliga balansgång fick vi se prov på i Jojo Rabbit. Här finns ett fåtal scener som är medryckande på ett emotionellt plan. När väl mötet mellan det fåniga och allvarliga sker  kan vi skymta en obegränsad potential i Love And Thunder. Men dessa är sällsynta och alltför korta för att ändra på intrycket att Waititi endast vill ha roligt. 

Samtidigt är det svårt att fullt klandra Love And Thunder för dessa tillkortakommanden. Waititi är inte intresserad av någon en djupdykning i karaktärerna eller skapa allegorier till vårt nuvarande samhälle. Ingeting är på något större allvar och det tas inga fångar vad gäller att nedmontera typiska action-troper. Precis som Hunt For The Wilderpeople är allt en enda lång lek som slutar i totalt kaos. Att hela filmen kläs i ett soundtrack som består av elgitarrer och hårspray summerar det hela väl. Det är en stor publikfriande rockkonsert, även om lyriken som framförs inte kommer vinna något nobelpris i litteratur är det svårt att klaga då hela upplevelsen är ett förstklassigt inferno, bestående av fyrverkerier, komik och passion.        

Betyg 8/10 

Pearl Jam Royal Arena Köpenhamn 05-07-2022 Recension 

All images courtesy and copyright THOMAS RUNGSTRØM/SOUNDVENUE

Efter att Pearl Jam avslutat sin spelning på den bedårande vackra amfiteatern Waldbühne i Berlin 2018, fann jag mig själv sittandes på en trottoar utanför arenan, försjunken i tankar. Skulle det som just utspelat sig på scenen någonsin upprepas igen ? Den där kvällen har levt kvar i minnet och själen i fyra långa år. Att se över tjugotusen människor förlora fattningen och gå bärsärkargång med tusentals ölbrickor i papp är ett minne som aldrig kommer att utplånas.

Antalet odödliga stunder är för många och personliga för att överhuvudtaget kunna summeras i textform. Sedan den sommarkvällen, i Europas mest spännande storstad, har världen förändrats, även Pearl Jam. Under 2020 då vi satt fast hemma verkade masshysteri och folksamlingar vara ett minne blott. Trots ett mirakulöst vaccin och ett ljusnande läge vad gäller pandemin i Europa är det omöjligt att inte se tillbaka på konserter innan 2020 som något av en förlorad era.

Turnén som nu äntligen rör sig genom Europa var avsedd att länkas samman med albumet Gigaton. På albumet spyr sångaren och frontmannen Eddie Vedder galla över det politiska tillståndet, planetens förfall och en orange galning. Två år senare är ämnena lika högaktuella men väntetiden har skapat ett förståeligt behov av nostalgi och trygghet. Oavsett hur bra eller relevant ett nytt album må vara kämpar de flesta band med att balansera mellan publikfavoriter och nytillskott. Utöver det har denna turné dragits med ett stort svartmoln som fått hetsiga internetforum att koka av frustration och förvirring.

Pearl Jam är kända för spelningar som pågår tills småtimmarna, de varierade låtlistorna hämtar material från alla eror och inprincip vad som helst kan hända. Men flera spelningar under denna Europa-sväng har dragits med en markant reducerad speltid. Där extranumren kunde pågå i timmar har de nu minskat till en handfull också låtvariationen har minskat. De senaste turnéerna har bandet alltid kämpat med att hitta toppformen de första spelningarna, men relativt sent in i turnén har låtlistorna förblivit ovanligt stela. 

Vad detta beror på är omöjligt att avgöra, men det faktum att basisten Jeff Ament och batteristen Matt Cameron kämpat med COVID-19 kan förklara denna drastiska förändring. 

Från utsidan ser det sannerligen inte ut som förr, men när väl bandet ställer sig på scen är det mesta glömt. Köpenhamn och Danmark har en speciell plats för Pearl Jam. Efter den fasansfulla tragedin i Roskilde för 22 år sedan är de emotionella banden mellan landet och bandet obrytbara. Eddie Vedder, som aldrig varit blyg att visa sina känslor, är många gånger så tagen av publiken att han har svårt att prata. Spelningen sker också bara några par dagar efter ytterligare en nationell tragedi, en skjutning i den närliggande shoppinggallerian Fields. Laddningen innan spelning är påtaglig, dessutom är det hela tio år sedan bandet besökte Danmark.

Det har skrivits mycket om relationen mellan fans och artister. Kiss har sina armé och Lady Gaga sina små monster, vissa behandlar dem med omsorg andra med total apati. Relationen mellan Pearl Jam och deras publik är en oförstörbar kärlekssaga. Under åren har det skapats ett unikt förhållande som måste ses för att kunna förstås. Ten Club – bandets officiella fanklubb och dess medlemmar, får alltid privilegiet att träda in på arenan först och säkra de bästa platserna. Stämningen mellan dessa personer påminner om ett besök till en eldstad där goda vänner delar minnen och bryter bröd. 

När Pearl Jam, aningen försenade, går på scenen är responsen enorm. Release blir, trots sitt långsamma tempo, en orkan som drar genom arenan där varenda stavelse dånar i en  gemensam stämma. När väl ursinnet släpps loss i Animal verkar hela Royal Arena motta en elstöt på ett par miljoner volt. Trots att tempot sänkts något i det mest hetsiga låtarna och bandet inledningsvis spelar aningen återhållsamt är responsen och energin otrolig. Förutom mannen från New Jersey finns det ingen nu levande musikakt som kan inspirera som Pearl Jam. Genom att inte förlita sig på något annat än intensiv, argsint och explosiv musik kan Seattle-bandet åstadkomma mer dunder och brak än en fullskalig militärövning. Även om låtlistan är traditionellare än vanligt är det lika häpnadsväckande att uppleva klassiker som Corduroy och Even Flow, båda framförs som om de just hade tagits fram ur studion.

Gigaton-spåren har blivit mindre och mindre förkommande men Retrograde är helt fabulös, även den aningen udda Dance Of The Clairvoyants framförs med stor övertygelse. Endast Never Destination känns som ett menlöst tillägg som gärna hade fått ersättas av Quick Escape. Framförande av första klass och obegränsad energi är dock en kutym vad gäller Pearl Jam, och för oss som sett minst en show för mycket har under åren blivit bortskämda och aningen avtrubbade vad gäller denna lyxvara. Men även för den mest kräsne finns det stunder som knappt går att beskriva. Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town har nog aldrig låtit bättre och vrider om tårkanalen med sin text om åldrande och försvunna år, framförallt efter den oerhörda väntan på bandets återkomst.

Daughter blir till ett enda långt ilsket vrål där Vedder misshandlar abortmotståndare och den vedervärdiga högsta domstolen i USA. Det pågår i minuter där sångaren uppmanar staten att hålla sig borta från kvinnors kroppar. Stridsropet vill inte ta slut och får den vackra balladen att blekna i jämförelse. Jeremy tas emot som ett fotbollslag som just vunnit VM-guld , en kvinna bredvid mig, som stått leende och lugn genom hela kvällen, får spel och börjar hoppa upp och ned likt en ung tös som ser The Beatles på Shea Stadium. I låtens final pågår något världsmästerskap i jämfota-hopp och Royal Arena kan mycket väl behöva inspekteras för eventuella skador. 

Men det är framförallt två tillfällen som utmärker sig mer än något annat. Efter den  älskade balladen Black ber Vedder att strålkastarna skall släckas. Publiken tänder sedan sina telefonblixtar och lyser upp hela arenan. Därefter följer ett förödande starkt tal samtidigt som en videofilm från monumentet till Roskilde-offren visas på storbildsskärmarna, filmat av Jeff Ament som besökt platsen under dagen. 22 år har gått sedan den värsta konsertkatastrofen i Skandinavisk historia. Det sägs att tiden läker alla sår men Pearl Jam visar att det inte är sant. Nio människor kommer aldrig tillbaka, inte heller offrens familjer kan någonsin läkas. Tårarna flödar ned för Vedders ansikte och mycket av talet går knappt att urskilja.

Efter detta tas den storslagna Love Boat Captain fram, detta exceptionella spår skrevs som en reflektion över tillståndet bandet befann sig i åren efter katastrofen. Hur smärtan aldrig försvunnit och hur varje år väger tungt. Framförandet är skakigt och uppbräckt, känslorna tar överhanden och ett par gånger måste låten startas om. Men det spelar ingen roll, varenda nerv har satt sig på utsidan både på publiken och Pearl Jam. När textraden om hur nio vänner försvann håller Vedder, bandet och arenan på att implodera av känslor. Det är ett moment innehållandes mer känslor och sorg än någonting som vunnit en Oscar för bästa film de senaste 60 åren. Det är ett av de mest kraftfulla ögonblicken jag någonsin upplevt på en konsertscen. 

Efter detta emotionella vulkanutbrott följer dock en final som är minst lika oförglömlig. Alive som borde blivit till en repetitiv stapelvara efter trettio år är om möjligt än starkare idag. Pandemin, attacken på shoppinggallerian Fields, det dystopiska moderna USA och ett skrämmande politiskt världsläge är ett monster vi trots allt överlevt. Lättnaden att fortfarande leva och kunna dela det med över sextontusen besökare ger detta klassiska rockspår en kraft som aldrig tidigare skådats. Alla lampor tänds och allsången dånar och hörs hela vägen till Malmö.

I sitt inledande tal frågade sig Eddie Vedder hur det kan vara möjligt att Danmark endast är listad som nummer två vad gäller att vara världens gladaste nation. Denna andraplats känns än mer skrattretande när Rockin’ In The Free World överfaller arenan. Hela arenan tappar förståndet, jetmotorn drar igång och gör adjektiv och hyperbol överflödiga. Adrenalinet flödar och svetten lackar, någonstans mot mitten är jag själv nära att kollapsa av utmattning. När sextontusen glada danskar hoppar och sjunger med som om det inte fanns en morgondag är det omöjligt att tänka sig en plats på denna jord som skulle kunna vara lyckligare.                                               

Betyg 9/10 

Bäst: Do The Evolution, Corduroy, Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town, Jeremy, Love Boat Captain, Alive, Rockin’ in the Free World

Sämst: Makabert trångt på ståplats och en respektlös konsertbesökare som bestämmer sig för att börja skrika om sin borttappade mobiltelefon mitt under Eddie Vedders hyllning till Roskilde offren.  

Fråga: Är Love Boat Captain det mest känslosamma som skådats på en scen ? 

Betyg på samtliga låtar 

Release 8/10 

Evig öppningsfavorit som är lika dramatisk som imponerande. 

Animal 8/10 

Inte lika explosiv som tidigare men det tillfället då bandet öppnar upp och höjer hastigheten är alltid lika imponerande. 

Last Exit 8/10 

Vedder slarvar med texten. Detta monstruöst energiska spår har låtit starkare förut. Energinivån går inte att bortse ifrån oavsett. 

Lukin 7/10 

Pearl Jams kortaste sång någonsin får ett kort improviserat intro.  

Corduroy 10/10 

Spelar ingen roll att den framförts exakt 580 gånger. Skådespelet i refrängen och det förändrade mellanpartiet är i klass med Springsteens Badlands. 

Retrograde 8/10 

Fantastiskt framförande av ett av de bästa spåren från Gigaton. Publiken verkar dock inte helt med på noterna och suktar efter något av årgång vintage. 

Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town 10/10 

Den bästa versionen någonsin. Obeskrivligt stark och drabbande efter två förlorade år. 

Garden 8/10 

Det suggestiva och stiliga spåret från Ten är en ynnest att höra i en vass tappning som detta. 

Dance Of The Clarivoyants 7/10 

Framförandet är både exakt och elegant men publiken ser ut som frågetecken. Gissningsvis ett av de spår från Gigaton som inte kommer att återkomma alltför ofta på framtida konserter efter avslutad turné. 

Even Flow 9/10  

Mike McCready får spel och gör om sitt gitarrsolo till ett musikaliskt fyrverkeri. 

Daughter 9/10 

Vedders stridsrop efter rättvisa mellan könen är så pass spektakulärt att det överskuggar det ståtliga framförandet av denna favorit.

Never Destination 6/10 

Energiskt framförandet men i sammanhanget är detta konsertens största ’’jaha’’-ögonblick. En strid ström av publiken längst fram skyndar sig bakåt för ölinköp och toalettbesök. Den såsiga River Cross hade varit mer spännande.  

Jeremy 10/10 

En murbräcka som får hela Öresundsbron att skaka. Finalen är fullkomligt obeskrivlig. 

Inside Job 8/10 

Magiskt spår från det underbara Avocado-albumet. Den upplyftande texten och den fantastiska melodin gör den oförglömlig. Dock känns den felplacerad efter urladdningen i Jeremy och flera i publiken verkar måttligt roade. 

Do The Evolution 10/10

Den bästa kampsången som någonsin skrivits. En enda stor känga i bakdelen på enfald, girighet och makthunger. 

Black 9/10 

Mer gastkramande än något som kan ses på Netflix. 

Love Boat Captain 10/10   

Det mest hjärtskärande som skådats på en scen sedan på år och dagar. Ord kan inte beskriva detta ögonblick. 

Porch 9/10 

Ingenting kan matcha versionen från Berlin 2018, men mellanspelet är ren och skär galenskap och ett skådespel som hade fått självaste Laurence Olivier att rodna. 

Better Man 8/10 

Allsångsfavoriten framförs med stor passion. 

Alive 10/10 

’’Riv mina råsegel !’’ som Kapten Haddock hade sagt. Om det hade varit möjligt hade detta ögonblick fått sättas på loop för resten av mitt liv. 

Rockin’ in the Free World 10/10 

Om detta hade pågått i ytterligare ett par sekunder hade jag behövt bäras ut på bår. Världens bästa cover och extranummer tillsammans med Springsteens Twist And Shout.  

Obi-Wan Kenobi Recension 

All Images copyright and courtesy of Walt Disney & Lucasfilm 2022

Summering: Makalöst spännande och förvånansvärt gripande då Ewan McGregor får återupprättelse i rollen som en galaxens mest pålitliga Jediriddare.  

Det är tre år sedan The Rise Of Skywalker hade premiär och drygt fyra månader sedan The Book Of Boba Fett avslutades. Tyvärr har tiden inte läkt alla sår och med det syftar jag till vad så kallade ’’fans’’ och rent illasinnade människor valt att konvertera Star Wars till. Det är en personlig trop och käpphäst vid det här laget, med sedan The Last Jedi har Star Wars förvandlats till ett slagfält där rasism, personliga påhopp och en militant falang av nättroll har gjort allt för att måla Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy som en nära säkring till Hin håle. Denna mobb har även passat på att häckla Kelly Marie Tran och förnedra de som försökt att förnya Star Wars vad gäller progressivitet. Den fantastiska entusiasmen från The Force Awakens premiären tycks ha inträffat för länge, länge sedan i en galax långt, långt borta. 

Från ett kreativt perspektiv är denna atmosfär rent omöjlig att navigera för producenter, regissörer och manusförfattare. Hur man än vrider eller vänder på det väntar en pöbel som ser total förstörelse som det enda rätta. Men med serier som Obi-Wan Kenobi påminns tittaren om hur pass kraftfullt och lockande Star Wars kan vara då det är som allra bäst. När serien når sina högsta toppar känns keyboardkrigare och de hysterika ropen efter bisarra fan fiction-drömmar bortblåsta. Utan att retirera eller ge vika för nätpåhopp bygger regissören Deoborah Chow vidare på det moderna och insiktsfulla fundament som har skapats sedan Disneys uppköp av Lucasfilm, resultat är både bländande och gastkramande. 

Utan att fortsätta hålla låda gällande det aktuella läget för Star Wars-kliamtet finns det gott om dokumentation gällande min personliga hållning till prequel-filmerna. För att göra bedömningen kort kan mitt snittbetyg för samtliga summeras med följande formula; tre delat på tre. För dem som hade nöjet – eller snarare missnöjet, att uppleva denna trilogi på bio, samt de efterföljande diskussionerna, kan med erfarenhet hånle åt dagens hysteriska profetior om Star Wars rådande död och domedag. George Lucas krampaktiga regi och hans hälsofarliga manuskript är än idag en skräckupplevelse. Uppfinnaren Adam Savage påstod att det enda sättet att tolerera episod 1-3 var att se dem dubbade till antingen tyska eller franska för att förskona sig det hemska skådespelet. Att den talangfulle Ewan McGregor aldrig kom till sin rätt i det virrvarret är föga förvånande. Den unga versionen av Kenobi saknade värmen, empatin och pondusen från Alec Guinness och dennes ikoniska rolltolkning. 

McGregor återvänder nu som huvudrollsinnehavare och exekutiv producent, detta  innebär en förnyelse och återupprättelse på alla håll och kanter. Istället för att brottas med dialog som kan jämföras med tidsinställda bomber tillåts McGregor att agera avsevärt mer avslappnat och effektivt. Denna version av Obi-Wan är en grubblande, bitter och djupt sårad man, precis som Luke Skywalker i The Last Jedi har han avsagt sin roll som sagobokshjälte och prioriterar istället en snäv agenda där altruismen har lagts åt sidan. McGregor förmedlar nu den mänskliga värmen som var frånvarande då Lucas satt i regissörsstolen. Det är fascinerade att se McGregor binda ihop sin egen tolkning med Guinness och hur detta leder till en egen men bekant version av karaktären som nu  begåvats med ett emotionellt spektrum som humaniserar karaktären. 

Även om händelserna från prequel-trilogin informerar mycket av berättelsen i Obi-Wan Kenobi är det Dave Filoni raffinerade Clone Wars-serie som dikterar atmosfär, dramatik och presentation. Detta innebär att vi slipper konversationer om sand, döda ynglingar och Natalie Portmans krossade hjärta, detta hårresande trams är istället ersatt av den skräckinjagande Jedi inkvisitionen. Denna specialtrupp av fanatiska soldater skrämmer tittaren med sina tydliga referenser till religös fanatism och den fascistiska polisstaten. Star Wars fortsätter att bli alltmer allvarsamt och brutalt, många går får terrorn och skräcken ställa sig mitt på scen i rad spända och nervpirrande stunder som kunde vara hämtade ur en skräckfilm. Darth Vader fortsätter att formas om till en mordmaskin som inte längre är en stapplande och långsam robot. Den chockartade och hyllade masslakten från Rogue One verkar ha varit den huvudsakliga ritningen för att göra filmvärldens mest ikoniska antagonist till en demonisk gestalt som kommer att hemsöka mardrömmarna hos de yngsta tittarna.  

Hayden Christensen återvänder i rollen som Anakin Skywalker/Vader och utnyttjas bättre än någon hade kunnat hoppats på. Ingenting kan förändra eller förmildra Christensens stela skådespel årgång 2002-2005. Deborah Chow är väl införstådd med att Christensen inte är någon arvtagare till Jarl Kulle vad gäller förmågan att förmedla känslor eller leverera kraftfulla citat, istället implementeras Christensen på en rad snillrika sätt som tillkännager hans insats samtidigt som den tittar tillbaka på karaktärernas mest minnesvärda ögonblick. Moses Ingram i rollen som den hetlevrade och aggressiva inkvisitören Reva skapar en intensiv och mångbottnad karaktär som – trots brister i manuset vad karaktären anbelangar, intresserar. Flera av nytillskotten i karaktärsgalleriet är genomgående lysande, alltifrån en suverän Kumail Nanjiani till en fantastisk Indira Varma gör att Obi-Wan Kenobi kan stoltsera med några av de mest minnesvärda Star Wars-birollerna på länge. 

Star Wars är som alltid inte komplett utan sina enorma vyer eller nervpirrande actionscener och Disneys seriesatsningar fortsätter att vara bland de mest imponerande vad gäller att erbjuda på renodlad biofilm hemma i TV-soffan. Med hjälp av den revolutionerande tekniken ’’The Volume’’ kan landskap och miljöer byggas upp med en sällan skådad realism. Ur en visuell synpunkt har Star Wars alltid varit en balansgång mellan att vara storslaget och ett improviserat garagebygge. Obi-Wan Kenobi förvaltar detta arv genom att vara exotisk men också jordnära, en kombination som känns igen från originaltrilogin. Mötet mellan de fysiska och digitala är en god påminnelse om hur effektivt ett sunt giftemål mellan klassiskt scenbygge, vacker rekvisita och digitala miljöer kan vara. På actionfronten har Chow bantat bort de stora slagen och fokuserar istället på en rad mer intima strider och jaktsekvenser som alla är mycket effektiva. I synnerhet är spänningen påtaglig i en rad laddade sekvenser som inte involverar något annat än en mycket tät hotbild där konsten att hålla masken är den enda lösningen, inte en brinnande ljussabel. Även om publiken är medveten om slutdestinationen är resan dit förundransvärt engagerande, detta genom de fantastiska karaktärerna och en rad scenarion som visar upp äventyrs och – actiongenren från sin bästa sida. 

Det bästa sparas dock till sist i en blixtrande final som tar andan ur tittaren. Istället för Revenge Of The Sith och dess bombardemang av överdriven koreografi och ihåliga försöka att appellera till tittarens känsloregister – med löjliga raseriutbrott från Christensen, presenteras istället en rafflande final som drabbar tittaren hårt. Detta genom ett fantastiskt skådespel från Ewan McGregor och ett strålande manus. Först då känns den långa konflikten mellan mästare och lärjunge komplett, ett ögonblick som, i alla fall jag, aldrig trodde vi skulle kunna få se i ett professionellt utförande. Denna avslutning känns redan nu helt oförglömlig och placerar sig som bland det bästa Star Wars gett publiken.   

Är allting således fläckfritt ? Knappast… Det finns en rad skeenden som gärna hade fått förklaras mer utförligt. Det klassiska Star Wars-patoset om hur ljuset alltid triumferar har hanterats med mer finess och originalitet av Rian Johnson. Men det är slående att Star Wars, Lucasfilm och Kathleen Kennedy – trots en uppförsbacke och en arme av belackare, vägrar att ge upp. Hur duktiga och ambitiösa regissörer och kreatörer fortfarande dras till projekten och hur de kan entusiasmera och berika något som under mitten av 00-talet var skrämmande nära att endast bli ett urholkat varumärke – i bästa Byggare Bob-anda, utan varken ryggrad eller kreativitet. Obi-Wan Kenobi är en fantastisk Star Wars-saga och en ren njutning vad action och äventyr beträffar. 

Betyg 9/10               

Halo Recension 

All images courtesy and copyright of Paramount Plus 2022

Summering: Fruktansvärt uselt då Halo blir till TV-serie.  

I dagens giftiga online-klimat hittas ett sektlikt beteende där minsta lilla avvikelse från källmaterialet är detsamma som att klä av sig framför påven och visa en tatuering av djävulen på en nedre regioner. I fallet med Halo – tv-serien, har en stor del av kritiken varit riktad mot många av de liberala justeringar och förändringar som gjorts från spelen. Men det mer relevanta frågan vi borde ställa oss är inte varför det skett förändringar, utan om det faktiskt fungerat. I fallet med Halo så är svaret ett dånande nej… 

Drömmen om kvalitativ Halo-adaption har cirkulerat sedan nästan tjugo år tillbaka när Peter Jackson anmälde intresse för en spel och filmproduktion. Jacksons storslagna planer florerade dock aldrig. Neil Blomkamp verkade under en tid vara redo för att inta regissörsstolen och Jackson beredd att assistera i rollen som producent, men efter att Blomkamp fått dille för att göra visuellt tilltalande – men narrativt ointressant nonsens – Elysium och Chappie, var även detta försök redo att begravas. Årtionden senare och i ett totalt förändrat medialandskap, har Halo tillslut blivit TV-serie. Att något så kostsamt som Halo kan presenteras i ett episodiskt format hade varit omöjligt att föreställa i den tidsperioden när Jackson talade om sina planer för en adaption. I och med serier som Westworld, Game Of Thrones och de superba Disney + satsningarna som The Mandalorian och Loki, har TV-serier inte bara blivit ett gångbart medium för kostsamma och storslagna produktioner, utan något som i många fall kan vara att föredra om på  berättelsen behöver mer utrymme än vad som kan erbjudas i en långfilm på tvåtimmar. 

Halo är inte heller helt okomplicerad vad gäller sin berättelse. Den ursprungliga spelutvecklaren Bungie var inte några mästare vad gällde att skapa djupa eller ens engagerande berättelser, originaltrilogin må innehålla enorma mängder stoff som har utvecklats i ett antal böcker, animerade serier och långa Wikis på internet. Men vad spelaren ofta får uppelva är raka, enkla och förvirrande historier som kastar in teologi, profetior och märkliga begrepp som –  utan vidare efterforskningar, är omöjliga att begripa. Först när utvecklaren 343 Industries tog över serien efter Bungie med Halo 4 skapades en mer emotionell berättelse. Flera inslag var fortfarande svåra att förstå, flera händelser krävde förkunskaper för att uppnå full dramatisk effekt. Men tillskillnad mot Bungies originaltrilogi fanns det en avsevärt större fingerfärdighet vad gällde karaktärerna. Den tysta och – nästintill, känslolösa Master Chief och dennes relation med den artificiella intelligensen Cortana var genuint engagerande och skänkte spelet ett hjärta som Bungie inte lyckades att lyfta fram. Samma emotionella finkänslighet fanns även i seriens senaste spel – Halo Infinite, som fortsatte att göra Master Chief till något mer än en ointressant och karaktärslös krigsmaskin. 

Att starta om, förtydliga och förenkla Halos krångliga berättande då steget tags till TV är därför välkommet. Men de mycket drastiska förändringar som gjorts tjänar inget syfte förutom att förenkla och forcera en löjeväckande simpel och rörig berättelse som överhuvudtaget inte vet vart den skall ta vägen under nio avsnitt. Om det endast var seriens berättelse som felade så hade mycket kunnas ursäktas om vi hade fått fantastiska actionscener, storslagna science-fiction vyer eller karaktärer som var marginellt intressantare än finalisterna från den senaste säsongen av Big Brother. Men som ett brev på posten kan inget av dessa krav uppfyllas. 

Oavsett vart man tittar så är Halo ett korthus som placerats mitt i en orkan. Försöken att göra Master Chief och hans specialtrupp mer mänskliga och empatiska faller platt på grund av ett uselt manuskript och en inkompetent regi som inte förmår att engagera. The Mandalorian har visat prov på att det går att både agera, samt projicera en stark närvaro, även om ansikte och kropp är begravet under hjälm och rustning. Pablo Schreiber gör sitt bästa att imitera Pedro Pascals bestämde steg och fåordiga maner, men det finns ingen som helst tillit från seriens skapare och föreståndare Steven Kane och Kyle Killen om att Schreiber kan skapa en empatisk roll i all sin anonymitet. Väldigt snart blir de många – och erbarmliga, försöken att humanisera Master Chief skräckinjagande. I dess stunder blir hela serien till någon absurd version av fisken ur vattnet, där Master Chief/John tvingas till att förnedra sig själv i en rad rysliga sekvenser som är befriade från både vett eller budget. Karaktärsstudien kunde ha varit av intresse om Schreiber hade gjort något annat än att grymta fram sina repliker, eller om seriens miljöer hade varit inspelat i något annat än ett IKEA lager. Halo är besatt av gråa väggar, horribla specialeffekter och ett skådespel som inte ens hade varit acceptabelt för volontärer från en amatörteater. 

 Även om det inte har hymlats med att serien avviker från spelen, både vad gäller händelser och karaktärer, så är det helt oförståeligt att det inte har kunnat framställas en berättelse som ens är begriplig. Det finns ett överflöd av menlösa sidohistorier som hela tiden tar täten och sätter den större konflikten mot det utomjordiska hotet i bagageutrymmet. Kanske mest oförlåtligt den unga aktrisen Yerin Ha som tilldelats en groteskt uselt roll som endast fungerar som en nagel i ögat på allt och alla. Vad som är tänkt att vara den huvudsakliga humaniserande katalysatorn för Master Chief blir snart en makabert tråkig, irriterande och illa skriven surpuppa som inte fyller någon funktion. Och bristen på funktion eller mening genomsyrar hela serien, trots hela nio avsnitt så lyckas man inte få igång någonting. Det är som att se på Peter Carlsson från Stig Helmer komedin SOS – en segelsällskapsresa då denna desperat försöker starta sin aktersnurra utan resultat. För att kompensera för bristen på intressant innehåll så bombarderas tittaren med en rad scener där karaktärerna glor in i väggar, stönar och beklagar sig över sin existens, något som också publiken borde göra efter att ha genomlidit serien. Flera avsnitt är lika levande som mumier, i synnerhet det som är tänkt att utforska Master Chef och dennes snåriga bakgrund kan höra till bland det mest ointressanta som visats på en TV på år och dagar. Publiken får utstå ett helt avsnitt som bokstavligt talat består av att titta på barnteckningar och köksredskap, det är nästan, nästan, lika mördande tråkigt som det låter. 

Inte ens när det kommer till action förmår sig Halo att göra någonting annat än att emulera filmversionen av Doom med Dwayne Johnson. Vi får ett par urusla scener som försöker återskapa första-persons vyn från spelen, men kamerakontrollen och de usla effekterna får det hela att likna ett hafsverk från någon uråldrig YouTube-kanal. I övrigt så smäller man av ett par explosioner, kastar in en rad uselt animerade rymdvarelser och slagsmål som är lika graciösa som att se ett fyllo försöka ta sig uppför en trappa. 

Det enda som ens kan kallas är Jen Taylor som återvänder från spelen för att ge röst åt Cortana. Taylors varma, klarsynta och skärpta tolkning ger en aning om vad som kunde ha varit om de inblandade hade sett det hela som något mer än en enkel lönecheck. Halo är fullkomligt katastrofal från första till sista avsnittet, för den som undrar hur Uwe Boll skulle klara av att göra en svensk julkalender i sci-fi miljö har nu fått ett svar…     

Betyg 1/10    

Doctor Strange In The Multiverse Of Madness Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022

Summering: En skakig introduktion är snart glömd då Sam Raimi och Marvel Studios spränger alla gränser och tvingar publiken till närmsta akut som ett resultat av en euforisk överdos.  

Detta blir en ovanligt kort recension. Inte för att det inte finns saker och ting att diskutera i uppföljaren till en Marvel Studios mest underskattade filmer. Inte heller för att det inte finns fel och brister. Men när Doctor Strange In The Multiverse Of Madness når sina högsta toppar blir all former av kritik och vettiga formuleringar dränkta i nitroglycerin och sprängda i luften. 

För att inleda någotsånär objektivt så finns det uppenbara problem i Multiverse Of Madness. Intrigen lyckas inte fängsla och förundra, trots en actionfylld öppning är den där numera välkända magnetismen från tidigare MCU-filmer inte närvarande. Sam Raimi – som tagit över regissörsrollen efter Scott Derrickson, verkar aningen överväldigad i detta massiva universum. Raimi må vara en nyckelperson när det kommer till att ha formgett den moderna serietidningsfilmen, med den första Spider-Man-filmen, men detta projekt  är avsevärt mer komplext och mångbottnat, något som verkat utmana Raimi rejält.

Startsträckan är ovanligt glättig och lättsam, dessutom fylld av exposition och tveksam dialog som flera av skådespelarna verkar rejält obekväma med. Inledningsvis verkar Raimi inte alls utnyttja det faktum att mediet har vuxit, nyanserats och förändrats sedan han gjorde sin sista Spider-Man film för 15 år sedan – en i övrigt gräslig film. Kanske är en allmän ringrostighet som leder till denna inledande instabilitet, det är hela nio år sedan Raimis senaste biofilm, magplasket Oz The Great and Powerful

Det ser ut att vara upplagt för en besvikelse men när Xochitl Gomez ansluter till ensemblen tinar Raimi upp och gaspedalen trycks rakt ned i metallen. Doctor Strange In Multiverse Of Madness kan likans med en reseskildring. Färden till Arlanda går åt skogen, taxin fick både punktering och soppatorsk. Väl på flygplatsen är flyget försenat med ett antal timmar, dessutom visar sig flygfärden så pass turbulent att papperspåsen blivit en permanent bundsförvant. Det är först när planet landat som äventyret börjar och strapatserna på vägen glöms bort. När allting väl är igång så körs tittaren med en lyxig limousin till det bästa hotellet, beläget vid en plats som inte går att beskriva med ord. Och det som väntar när Multiverse Of Madness får upp farten så pass grandiost, mäktigt och vågat att det orsakar yrsel. 

Raimi hittar tillbaka till samma lekfulla och energiska regi som vi inte sett sedan Spider-Man 2. Actionscenerna är ett perfekt möte mellan galen fantasi och kirurgisk precision vad gäller koreografi. Visuellt tas de surrealistiska och färgsprakande scenerna från Derricksons första film till nästa nivå, resorna mellan universum verkligheter är fullkomligt vansinniga. Den visuella åktur som erbjuds kommer att försätta Gröna Lund, Liseberg och Tivoli i Köpenhamn i finansiell kris.

Raimi passar även på att se tillbaka på sin karriär och lånar flera inslag från sina tidigaste dagar som skräckregissör. Även om Multiverse Of Madness aldrig blir till en tvättäkta skräckfilm så är det en hyllning till genrens många egenheter och schabloner. I en renodlad skräckupplevelse hade flera av de otäckare inslagen känts som rena klyschor, här blir de till en kärleksfull reflektion till genren som startade Raimis karriär och skänker Multiverse Of Madness en udd av obehag. 

Men de visuella triumferna och de superba actionscenerna blir i det närmaste irrelevanta då filmen lägger in överväxeln och överöser fansen med godis som är så pass ljuvligt att det orsakar tårar av lycka. Utan att säga en stavelse för mycket så kan Multiverse Of Madness vara den mest extraordinära Marvel-festen som skådats tillsammans med Spider Man No Way Home. Då Raimi, producenten Kevin Feige och ensemblen tar i som om livet hängde på det finns inga hastighetsbegränsningar, lagar eller regler som kan appliceras. I en specifik scen nås ljusets hastighet och tänder eld på bioduken.

När detta inträffar har invändningarna och de logiska luckorna lika stor betydelse som bomull som kastas mot en vägg av pansar. I det tillfället spelar ingenting någon som helst roll länge.  Att samspelet mellan Benedict Cumberbatch och Benedict Wong är lysande, att filmen är fruktansvärt rolig, att Elizabeth Olsen är fullkomligt genial eller att Xochitl Gomez är underbar som America Chavez, passerar bara förbi då Multiverse Of Madness springer till bergets topp. Den enda naturliga reaktionen i denna eufori är att krevera på biogolvet och hoppas att ambulansen hinner fram innan hjärtinfarkten bjuder på en snabbiljett till bårhuset, jag skulle i alla fall kunna påstå att jag kan dö lycklig i sådana fall. 

Aldrig tidigare har något så imperfekt varit såhär pass omvälvande, euforiskt och oemotståndligt. Doctor Strange In The Multiverse Of Madness är som en enda lång rockkonsert där extranumren vägrar ta slut och där publiken aldrig verkar få nog av att dansa. Efter att ha fallit platt med Spider-Man 3 kan Raimi äntligen hovera sig med att ha skapat en sommar-blockbuster som sent kommer glömmas. Ronjas vårskrik är härmed irrelevant då Multiverse Of Madness finns att se på bio.           

Betyg 9/10 

The Northman Recension 

All images courtesy and copyright of UIP 2022

Summering: Robert Eggers försöker sitta på två stolar och faller snabbt ned emellan dem. The Northman må vara visuellt tilltalande men är i övrigt mestadels ointressant. 

The Witch och The Lighthouse är sannerligen inte några lättsmälta matinéer som är bäst att avnjuta en solig eftermiddag. Med sitt komplexa bildspråk och genuint otillgängliga manér så definieras Eggers två tidigare filmer av att vara svårtillgängliga. 

Med The Northman vill Eggers göra en aningen mer öppen film, detta genom att välja ett tema som just nu verkar vara det hetaste sedan Coco Chanel uppfann den lilla svarta – nämligen vikingar. 

Detta innebär att The Witch och dess kalla och karga New England har bytts till något så nyskapande som en kall och våt gräsplätt på Island. Överlag kramar sig Eggers fortfarande fast vid flera inslag som känns igen från förr. Detta leder oundvikligen till ett starkt mått av repetition för oss som tvingats se på talande getter eller Willem Dafoe och Robert Pattinson i svartvitt. Samtidigt som Eggers vägrar släppa taget om sina mest gamla vanor så verkar moderbolaget Comcast stå bakom kameran och hytta med näven, krävandes en mer kommersiell produkt som kan attrahera de stora massorna. 

Detta resulterar i en kraftig identitetskris vilket får The Northman att känns som två ihopsvetsade motpoler där det inte gjorts några försök att maskera fogen. Filmen oscillerar mellan att vara långsam och teatral till att bjuda på en rad stridsscener med yxor och andra krigiska tillhyggen. Tyvärr iscensätts actionscenerna med en provocerande apati, förhoppningen att skapa något realistiskt och jordnära, vad gäller att porträttera lemlästade kroppar och blodiga avrättningar, faller platt då stridsscenerna består av loja slagsmål som är lika spännande som att observera ett lokalt fyllebråk. Förhandsdiskussionerna om ett extremt våldsamt innehåll känns som den värsta sortens PR-hyperbol, valfritt Game Of Thrones-avsnitt bjuder på avsevärt mer chockerande moment än något i The Northman

När det inte far blankslipade vapen genom luften återstår en besynnerlig film vad gäller  dramaturgi, dessutom finns det ett genomgående problem vad gäller att hitta en konsekvent och fungerade ton. Skådespelet är bombastiskt, dånande och utan några större nyanser, något som passar denna berättelse som är en proto-Hamlet, problemet är att Eggers tar det högtravande och pompösa till komiska proportioner. Av någon anledning har gapiga ritualer fått lika stort spelrum som de mest avgörande dramatiska momenten. Att se Alexander Skarsgård grymta och ge ifrån sig gutturala läten i scen efter scen är ungefär lika kul som att bli levande begravd. Mängden primalskrik och högljudda klagomål är så pass återkommande och överdrivna att det framkallar ofrivilliga skratt från publiken. 

Ensemblen som är namnkunnig, innehållandes fantastiska aktörer som Anya Taylor Joy och Willem Dafoe känns som ett fräckt skyltfönster för att locka biobesökare. Joy går runt med döda ögon och måttligt intresse, Dafoes medverkan är så kort att Mikael Persbrandts inhopp i The Hobbit framstår som en huvudroll. Men den största boven i dramat är Nicole Kidman, med en hopplös uppsyn och ett engagemang som är obefintligt så gör Kidman en rollinsats som är fullkomligt gräslig. Att hennes stelopererade ansikte har samma uttrycksfullhet som en runsten hjälper inte. 

Det enda som överhuvudtaget känns konsekvent är det visuella. Island är poetiskt vackert och flera av landskapen kunde ha gjort sig utmärkt i på fotografiska museet. Men som mycket annat i The Northman ackompanjeras det positiva också av något negativt. De återkommande surrealistiska sekvenserna skär sig mot det mer jordnära vyerna, i värsta fall ser det ut som en klyschig och billig video för ett riktigt mossigt Heavy Metal-band.    

När väl eftertexterna rullar så evakuerar publiken lika snabbt som om biosalongen hade försatts i flammor. Förhoppningen om ett spännande och intensivt action-drama har runnit ut i sanden, det enda som återstår är en grymtande och barbröstad Alexander Skarsgård. The Northman är ojämn, splittrad och ytterst ordinär, något som är rent förödande i en genre som just nu är överbefolkad.

Betyg 4/10