All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2023
Summering: Kraftfull dramatik och starkt skådespel överskuggar en relativt ordinär berättelse.
Darren Aronofsky förblir en av filmbranschens mest frustrerande regissörer. Inte som ett resultat av bristande förmåga, tvärtom. Aronofsky är en skicklig dramatiker, han är i sitt absoluta esse då samhällets minst privilegierade studeras. I den avskalade The Wrestler valde Aronofsky att göra en gripande karaktärsstudie utan några som helst pretentioner eller märkvärdiga visuella inslag. Med Mickey Rourke i huvudrollen skapades ett gripande, sorgset och sotsvart drama som står sig som Aronofskys absolut bästa film. Men vad som följde var inte bara sämre utan rena fiaskon.
Förutom den hyllade Black Swan – som jag inte hyser någon större entusiasm inför, har Aronofsky gått på grund. Mega fiaskot Noah var lika imponerande som våt cement. Det magplasket kan dock ursäktas i jämförelse med Mother med en odrägligt överspelande Jennifer Lawrence i huvudrollen, en film som mycket väl kan vara en av de förra årtiondets absolut sämsta.
The Whale visar sig – tack och lov, vara en vändpunkt för Aronofsky. Istället för att irra bort sig i självgoda och uppblåsta visioner går regissören tillbaka till samma formula som gjorde The Wrestler minnesvärd. Många gånger känns det rentav som en spirituell uppföljare. Stämningen och presentationen är lika svart som natten, vi får även denna gång besöka ett USA där människor glömts bort och tillåts ruttna i sin egen misär.
Det hela presenteras som ett intensivt kammardrama som snart blir till en dramatisk tryckkokare. Aronofsky har alltid var fascinerade av de motbjudande och svårsmälta. Den instängda och vanskötta lägenheten – som majoriteten av filmen utspelas i, förvandlas till ett mardrömslikt fängelse där ångest, sorg och desperation känns lika naturligt som fallna löv på hösten. Även om det inte är frågan om någon hallucinatorisk skräck finns det flera sekvenser i The Whale som skapar djupa mentala ärr. Fetma och övervikt på film har mestadels använts som ett komiskt element medan konsekvenserna och lidandet sällan uppmärksammats. Aronofsky porträtterar istället hetsätningen och de kroppsliga förhindren utan någon ironi, istället blir det till en lika stor börda som drogmissbruket i Requiem For A Dream.
De yttre smärtorna och krämporna visar sig dock vara obetydliga då filmen börjar studera de emotionella och psykologiska aspekterna av Brendan Frasers karaktär. Här fortsätter resan in mot totalt mörkret, det skapas allegorier till det det moderna USA där empati inte längre existerar. Detta förtydligas genom nyhetssändningar som tydliggör Donald Trumps framgångar i den amerikanska valrörelsen 2015-2016. Allting ramas in av ett mycket dystert foto och ett obehagligt soundtrack förstärker filmens klaustrofobiska natur.
Det kan tyckas cyniskt att rollbesätta skådespelare som Mickey Rourke och Brendan Fraser i roller som – till viss del, återspeglar deras turbulenta karriärer. Fraser visserligen inte, tillskillnad mot Rourke, gjort sig till åtlöje som boxare eller klätt sig i tröjor med Vladimir Putin motiv. Men Fraser bär med sig en svår karriär som numera domineras av den mycket otäcka incidenten där han sägs ha blivit sexuellt överfallen av den tidigare – och numera utkastade, chefen för Hollywood Foreign Press Association Philip Berk.
Och det är inte heller svårt att se vissa paralleller mellan turbulenta Frasers karriär och det som utspelar sig i The Whale. Fraser – som aldrig varit någon spektakulär förmåga, lyckas – likt Rourke, kanalisera sin personliga frustration och sorg in i rollen. Det är aldrig tal om något överspel utan en omsorgsfull och kraftfull rolltolkning som känns ärlig och inte det minsta manipulativ.
Flera sekvenser blir till psykologisk tortyr då Fraser förmedlar känslan att vara fånge i sin egen kropp. De mest vardagliga handlingarna blir omöjliga och en majoritet av normal fysisk kontakt likaså. Fraser får också stöd genom en stark insats från Hong Chau, som efter sitt katastrofala inhopp i Alexander Paynes Downsizing, äntligen får möjlighet till återupprättelse. Chau skapar en stark och orubblig person, som trots flera emotionella ärr, vägrar att ge upp. Kemin mellan Chau och Fraser är påtaglig och filmen hade gärna fått ägna än mer tid åt att djupdyka i deras mycket unika förhållande.
Olyckligtvis lyckas Sadie Sink inte leva upp till samma höga nivå som Chau och Fraser. Sink, som spelar Frasers stökiga och nihilistiska tonårsdotter, ger inte karaktären några som helst nyanser, detta leder till en monoton och onödigt tvådimensionell karaktär som känns lika omänsklig som en konversation med iPhone assistenten Siri. När filmen väl ber oss hysa sympati för Sink är det försent då karaktären är så pass krass att inte går att finna ett uns empati för henne.
Ett annat problem som dock inte är lika tydligt är berättelsen. Bristerna må ligga i den pjäs som filmen baseras på, men trots stark dramatik och en rad scener som bränner sig fast är detta högst ordinärt vad det berättarmässiga anbelangar. Slutet är också alltför sockrat och onödigt övertydligt, något som inte alls passar den glåmiga och uppgivna tonen.
Dessa brister är dock inte tillräckliga för att förta helhetsintrycket. Aronofsky har genom sin karriär envisats med att krångla till sitt filmskapande. Men det är med ett projekt som The Whale som det tydliggörs att Aronofsky är en superb dramatiker som borde ägna sig åt jordnära, små och kompromisslösa livsöden. Det är som att se Björn Borg envisas med att spela fotboll istället för tennis. Vi får hoppas att Aronofsky – som filmskapare, väljer att stanna i diskbänksrealismens misär och hopplöshet.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2023
Summering: Stort underhållningsvärde trots förlorade möjligheter vad gäller att skapa vassa allegorier.
Omständigheterna som denna recension skrivs under är aningen annorlunda mot tidigare Marvel-filmer. På grund av diverse förhinder skrivs – och således, publiceras denna recension långt efter att den allmänna responsen från publik och kritiker utkommit. Ett scenario som aldrig är att föredra framför att publicera en recension i vakuum.
Precis som med en rad andra popkulturella, framgångsrika och mycket populära ting har Marvel nu blivit toxiskt. Jag har många gånger skrivit om det och det vore trevligt att inte behöva påpeka detta faktum inför varje recension. Men faktum är att den entusiasm och glädje som fanns inför filmer som Infinity War och Endgame har försvunnit. Inte för att Marvel Studios fallit ihop – som många rabiata troll och näthatare menar, utan tillföljd av ett onlineklimat som gör det omöjligt att avnjuta något med hög profil. För den pest som drabbade Star Wars efter The Last Jedi har nu spritt sig till Marvel. Pandoras låda, som numera spyr ur sig hat, misogyni och partiska politiska attacker – i huvudsak från den radikala högern, har gjort Marvel till en allmän slagpåse för allt som är fel med världen.
Quantumania har inte heller fått gå oskadd från denna giftiga diskurs. Hatet från så kallade ’’fans’’ flödar på internet och självutnämnda ’’experter’’ ristar nu gravstenar för procenten Kevin Feige, MCU, Disney och allt mellan himmel och jord.
Oavsett vad omvärlden anser bibehåller jag den ståndpunkten att Marvel gör storfilmer i världsklass. Produktioner som i stort sett endast kan jämföras med sig själva. I jämförelse med konkurrensen från förra året, med ’’mästerverk’’ som Black Adam, Jurassic World: Dominion eller Uncharted är det inte ens en diskussion. Marvel är fortfarande obestridda och helt utan konkurrens vad gäller att skapa storslagna actionfilmer.
Även i ett fall som Quantumania, som inte är det bästa studion gjort, är kvalitén oerhört hög. Idén att producenten Kevin Feige endast kan lyckas om han gör ett par AvengersEndgame per år vore lika absurt som att förklara Apple som misslyckade om de inte lanserar en produkt lika inflytelserik som iPhone varje kvartal. Målet med den fjärde fasen i MCU var att bryta sig loss från det gamla, fortsätta avskedet från Endgame och ta sikte mot nya horisonter. Quantumania inleder nu fas fem men visar sig vara något av en återgång, det är nu tydligare vart den övergripande berättelsen är på väg, något tidigare Marvel-filmer varit mer tydliga med, men även stämningsmässigt är detta en återgång till aningen mer lättsamma filmer som Joe Johnstons första film om Captain America. För där Black Panther: Wakanda Forever var ett långt och allvarsamt drama är detta en ren och skär äventyrsfilm. Det känns många gånger som en ren hyllning till söndagsäventyr som Forbidden Planet eller Flash Gordon. Det finns också flertalet vinkningar till Jules Verne och H.G Wells vad gäller upptäcktsresor och främmande platser som ockuperas av onda krafter.
Regissören Peyton Reed verkar inte heller särskilt bekymrad med att leva upp till några förväntningar. Även om allting ramas in av grandiosa miljöer med gigantisk sci-fi arkitektur väljer Reed – likt Taika Waititi, att inte ta något på större allvar. Något som lär uppröra – redan, fientligt inställda tittare, men som måste berömmas då Reed och Marvel vägrar att homogenisera sina filmer efter förväntningar. Med tanke på att flera segment i filmen endast kan klassas som vansinniga är det endast tillgagn för Reed att han väljer att regissera med ett leende på läpparna. Reed låter aldrig något bittert Zack Snyder humör ta överhanden vilket gör att det mest otroliga och urspårade kan accepteras.
Men det finns invändningar och det infinner sig i huvudsak i filmens intrig. Av någon anledning har Reed svårt att ta sig an de element som tidigare varit självklara för honom. Sekvenserna i San Francisco är underhållande men saknar charmen och energin från föregående filmer. Denna osäkerhet drabbar relationen mellan Scott Lang och dottern Cassie, som förvisso är menad att vara obekväm, men den charmanta Paul Rudd och nykomlingen Kathryn Newton tar avsevärd tid att få ihop någon genuin kemi. Reed verkar ta djupa och lite nervösa andetag inför resan till kvantumuniversumet för när filmen väl påbörjar resan mot det okända verkar Reed ha vässat sina sinnen.
Först då verkar visionen klarna, publiken överöses med hyllningar och referenser till det mest ädla av sci-fiction filmens grundpelare. Med hjälp av praktiskt smink återskapas känslan av riktigt 80-tals guld som Total Recall, med rymdvarelser som bosatt sig i buken hos folk.
Berättelsen må trivas med att bara vara ett simpelt äventyr i lyxförpackning men det finns en rad inslag som hade haft potential att utvecklas. Det hade gjort Quantumania till något mer än bara storsalgen underhållning. Marvels serietidningar och filmer är som bäst då de kopplar ihop vår vardagliga och nutida problematik med sina fiktiva världar. Det finns en kraft i allegorier och jämförelser som inte går att bortse ifrån. Och Quantumania har flera gånger tillfällen att expandera sin berättelse. Jonathan Majors i rollen som den stridslystna och maktgalna Kang har flera spår av nutida demagoger och diktatorer som terroriserar länder och befolkningar runtom i världen. Men det görs aldrig några exkursioner eller försök att vidga dessa paralleller. Majors är mycket stark i sin roll men hade kunnat bli än mer minnesvärd om Reed och manusförfattarna hade vågat dra än tydligare linjer till specifika amerikanska politiker eller ’’folkvalda’’ mordgalningar i öst.
Det är inte bara här som det förloras potential, den underliggande dramatiken placerar brustna familjer i centrum. Både Evangeline Lillys Hope Van Dyne och Cassie Lang har genomgått traumatiska år utan en förälder vid sin sida. De har därefter anammat en hård världsbild. Denna tematik hade kunnat ge filmen en stark emotionell tyddrag. Det mest traditionella och enkelspåriga av av Marvel-motton ’’with great power, comes great responsibility’’ må vara uttjatat men bidrar till att stärka tematiken. Tyvärr görs det inga större ansträngningar att utveckla dessa frön, de förblir dramatiska embryon som grävs ned och glöms bort.
Även om det aldrig blir emotionellt engagerande är det dock svårt att inte bli väldigt road under resans gång. Visuellt är detta Ant-Man-trilogins mest ambitiösa åtagande hittills, neon, laserstrålar och fantastisk scenografi kraschar samman och skapar flera sekvenser som måste uppelvas på en bio. Och då kampen mot Kang trappas upp blir det klassiska äventyret än starkare och allt kulminerar i en oväntat brutal och närgången slutduell.
Quantumania är inte någon Endgame eller Spider-Man: No Way Home, men några sådana ambitioner verkar inte heller ha funnits. Detta är Peyton Reeds hyllning till den mest traditionella av sci-fi filmer. Och som ett renodlat retro-äventyr med massiv budget är detta utan någon konkurrens.
All images courtesy and copyright of Disney and Searchlight Pictures 2022
Summering: Ett simpelt manuskript vägs upp av eminent Olivia Colman och ett sagolikt vackert foto av Roger Deakins.
För en mindre evighet sedan författades en text på Tiger Film där Sam Mendes filmografi filmer recenserades. Vad som tydliggjordes efter den genomgången av Mendes filmer är att han är sitt esse då han får garnera sina filmer med spänning och helst lite action. Även om den tafatta Spectre inte är något storartat filmskapande är Road To Perdition, 1917, och givetsvis, Skyfall, fantastiska filmer där Mendes visar upp sin bästa sida som dramatiker. Men när det kommer till att enbart skildra människoöden, utan nervpirrande berättelser, blir resultatet inte i närheten lika intressant. Även om American Beauty anses som en tidlös klassiker ställer jag mig mest indifferent till den. Revolutionary Road må innehålla två av tidernas bästa skådespelare – Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, men slutresultatet var oväntat ordinärt.
På förhand tycks Empire Of Light vara den sortens Mendes-film som skulle kunna klassas som mindre intressant. Men det finns en viktig skillnad denna gång. För första gången på över 20 år har Mendes filmatiserat ett manus skrivet av honom själv. Detta råder bot på en del – men inte alla, problem.
Mendes kan i värsta fall kännas sammanbiten och spänd, men det finns en lättsam trygghet över Empire Of Light trots att en rad allvarliga ämnen avhandlas. Mendes trivs uppenbarligen att vara tillbaka i hemlandet England och att jobba med en ’’aningen’’ mindre stjärnspäckad, men för den delen inte midnre begåvad, ensemble än brukligt. Nu är dock behovet av ”så kallade” filmstjärnor inte något behov då Olivia Colman står som huvudrollsinnehavare. Segertåget efter Yorgos Lanthimos The Favourite verkar inte avta och Colman är exemplarisk i sitt skådespel.
Tillskillnad mot självgoda och högljudda kollegor, som vältrar sig i medial uppmärksamhet och utstuderat emotionellt skådespel, är Colman en uppenbarelse i sin precision, omsorg och passion. Även vid de tillfällen som manuskriptet brister, och get dåligt spelrum tilföljd av tunt psykologiskt djup, navigerar Colman detta utan några problem. Det är en genuin ynnest att bevittna skådespel på denna nivå och det faktum att Colman inte är Oscarsnominerad för sin roll gör den menlösa tillställningen på Dolby Theatre än mer skamlös och irrelevant.
Colman är många gånger så pass bra att det får en glömma att resten av filmen har brister i klass med ett hus utan tak. Som nämnt är Mendes debut som manusförfattare inte utan problem. Ambitionen och tematiken är det sannerligen inget fel på. Men mängden ämnen blir för många, här finns en vilja att visa upp kärleken till filmmediet, skildra det grymma och djupt rasistiska England under Margret Thatcher, psykologisk ohälsa och otillräcklig familjekärlek. Det visar sig snart vara en övermäktig uppgift och flera av de intressanta ämnena försvinner.
Berättelsen är inte heller helt införstådd med sina absoluta styrkor. Biografen Empire är och de anställdas diverse strapatser och intriger skapar många gånger ett trivsamt och underhållande kammarspel. Tyvärr lämnar Mendes biografen alltför ofta och flera nyckelfigurer, som gärna hade fått figurera mer, blir bara skuggor. Detta drabbar Toby Jones som är helt eminent i rollen som åldrad och erfaren biografmaskinist, men karaktären får mindre utrymme än bistånd i den nya regeringsbudgeten. Micheal Ward , som är Colmans primära motspelare, gör ett ambitiöst jobb men kan inte matcha den naturkraft som är Olivia Colman. Ward saknar helt enkelt pondusen och kraften att hänga med i den furiösa dans som Colman genomför.
Mendes misslyckas också att förmedla kärleken till filmmediet och dess enorma kapacitet att röra, underhålla och skapa minnen för livet. Istället blir det en rad icke emotionella sekvenser som i slarvig Cinema Paradiso-anda vräker på med montage och tårögda karaktärer som storögt tittar på den vita duken. Att Mendes känner sig manad till att så övertydligt demonstrera filmens magiska makt känns också irrelevant då han har fotografen Roger Deakins till sitt förfogande.
Även om det kan tyckas onödigt att berömma en films visuella attribut, då den kanske bästa filmfotografen på jorden står till förfogande, går det inte att undkomma det faktum att Empire Of Light är smärtsamt vacker att se på. Deakins fortsätter att skapa bilder som endast kan kategoriseras som perfekta, men en ljussättning och komposition – som likt Colmans skådespel, är extraordinära i sin naturlighet och självsäkerhet. Vardagen på biografen blir som en saga, inte ett blekt livsöde.
Empire Of Light är inte en fulländad film och har uppenbara brister. Men Olivia Colman, Roger Deakins magiska foto samt en oväntat avslappnad och bekväm Sam Mendes gör det hela sevärt, även om det hade kunnat lyfta till stratosfären med ett mer genomarbetat manuskript.
Blir saker och ting någonsin som förr ? Förmodligen inte, men alltför mycket nostalgi och tillbakablickande är inte alltid behjälpligt. Det är ingen idé att låtsas om att världen återgår till det normala efter pandemin. Alltför stora förändringar har skett för att någon form av nostalgisk normalitet skulle kunna uppnås igen.
Men det inte bara pandemin som spökar. Under det gångna året har det blivit oundvikligt att inte diskutera trender i samhället. USA fortsätter, trots ett stabilt och mycket effektivt ledarskap av Joe Biden, att exportera en giftig Trump-diskurs till resten av världen. Den har inte bara infekterat västerländsk politik utan också samtalsklimatet kring populärkultur.
Dagarna då sund debatt kunde pågå är lika dött som Elon Musks anseende. Numera är det en merit att hata och orsaka maximal skada. För den som har orken, styrkan och uthålligheten att titta i ett kommentarsfält som relaterar till antingen Marvel, Star Wars eller DC vet vad som väntar. En strid ström av vansinne, hat, missinformation och lögner som många gånger är så utmattande att Leonard Cohens ökända reträtt till ett kloster framstår mer begripligt än någonsin
Filmvärlden är sannerligen inte sig lik. Trots att världen har öppnat upp är pandemins effekter inte över. Sett till tidigare år är biografbesöken och filmindustrins omsättning kraftigt reducerad. Under mina snart tjugo år som filmentusiast och arbetare i filmvärldens periferi, har jag aldrig varit med om ett liknande filmår. Ett antal månader har nästintill varit berövade på premiärer. Bristen på film är förståelig, pandemins många förseningar och produktionsproblem fortsätter att hämma. Och med en stundande lågkonjuktur känns dyra biobesök som en ren lyxvara.
Men givetvis har det funnits höjdpunkter. Trots att hatstormen inte upphör mot Marvel Studios fortsätter de att göra storfilmer i världsklass. Ryan Coogler stod bakom årets bästa film med Wakanda Forever. En långsam, mörk och allvarsam studie i sorg och förlust som passar som handen i Hansen i vår dystra samtid.
Efter ett aningen lågmält 2021, vad gällde storspel, visade även spelbranschen på krafttag. Horizon: Forbidden West är det – hittills, mest imponerade spelet vad gäller visuell flärd. Den holländska studion Guerilla upphör inte att förundra med sin egensinniga version av science fiction möter stenåldern. FromSoftware fortsatte att frustrera och hänföra spelare med Elden Ring, ett spel som gjorde den så kallade Soulsborne-formulan aningen mer lättillgänglig genom sin öppna värld.
Men det var – givetvis, Santa Monica Studios uppföljare till 2018 års version av God Of War som skulle ställa sig som herre på täppan. Avslutningen på den nordiska sagan med krigsguden Kratos och sonen Atreus må ha sina problem. Tempot är tveksamt och spelets berättelse hittar sin själ någonstans mot mitten. Men bristerna känns helt obetydliga då spelet når sina toppar. Framförallt den geniala finalen gör det omöjligt att inte kapitulera emotionellt.
2022 skulle också bli det året då livemusiken kunde göra en återkomst. Från Hans Zimmer till Rammstein, verkade det inte fanns någon hejd för antalet artister som kastade sig ut på vägarna. Att se Zimmer återvända med sin eminenta orkester förblir oförglömligt. Det markerar den första stora konserten – för egen räkning, sedan pandemin. Men likt God Of War var det favoriter i repris som gjorde det största avtrycket. Pearl Jam nere i den danska huvudstaden är ganska långtifrån den bästa konserten som Seattle-bandet gjort, men flera stunder förblir oförglömliga.
Avslutningen med Alive och supercovern av Neil Youngs Rockin In The Free World står sig som de två bästa framförandena av de två låtarna som jag hört. Rammstein på Ullevi var nästan lika underhållande som för tre år sedan då de försatte Stockholm Stadion i brand. Den enda återkommande akten som inte förblev oförglömligt var Rolling Stones konsert på Friends Arena. Trots en fenomenal Mick Jagger kan ingenting väga upp det faktum att Friends Arena borde jämnas med marken och göra plats för något samhällsnyttigt, som billiga bostäder eller sjukhus – som inte är dränkt i skandaler och muthärvor.
2022 marker också det året då mitt intresse för anime blev fullkomligt. Även om jag endast kan kategorisera mig som en blåögd amatör inom denna sektor har det öppnat gett möjligheter till att uppelva en rad fanatiska berättelser. Spy X Family känns redan som en hörnpelare för nördkulturen, familjen Forger med dottern Anya lär figurera på miljontals t-shirts. Men det är den bisarra, blodiga och oväntat varma Chainsaw Man som lämnar det största avtrycket med sina hysteriska karaktärer och fantastiska visuella kvalitéer.
Nu till det mer självcentrerade. Tiger Film fyller 7 år nästa år. Att lova mer än någonsin vore en lögn. Ingen har kunnat undgå att märka den alltmer sparsamma publiceringsfrekvensen. Det har inte att göra med ett avtagande intresse eller någon framtida plan på en nedläggning. Men världen har förändrats och även arbetsförhållandena. Sedan jag inledde mitt arbete hos Kulturbloggen har majoriteten av mina texter publicerats där istället.
Recensionerna och texterna som publiceras Tiger Film är nu kurerade och berör de mestadels de filmer, ämnen och artistiska uttryck jag vurmar för mest. Nästa år planeras i alla fall frekvensen öka något, flera spel och filmer har tyvärr inte hunnit recenseras något som inte skall bli fallet i framtiden. Det kommer också förekomma mer analytiska texter gällande industrin och olika debatter som pågår i medievärlden. Jag har länge undvikit att skriva ned hypoteser och rena spekulationer då jag inte ansett det nödvändigt att injicera in mer förvirring, kritik och negativitet. Men med tanke på det hysteriska diskussionsklimatet, samt ett medialandskap som är i ständig förändring, skulle det vara förlorad möjlighet att inte diskutera industrin som producerar det allmänheten konsumerar och älskar.
Antalet texter må bli färre men förhoppningsvis mer genomarbetade. Den här resan är långtifrån över men går nu in i en annan fas där materialet kommer koncentreras och kureras aningen mer.
Avslutningsvis vill jag tacka alla som läser och fortsätter att följa med på denna märkliga expedition i diverse fantasivärldar och multiuniversum.
Nedan följer en liten lista över diverse saker och ting från det gångna året
Årets bästa film: Black Panther Wakanda Forever
Årets bästa konsert: Pearl Jam på Royal Arena i Köpenhamn
Följande uttalande är en klyscha, men faktumet att Stockholm Comic Con fortfarande kan samla entusiaster från hela Sverige är något av ett mirakel. Årets besökssiffra på 28 000 besökare är nästan obegripligt med tanke på det rådande världsläget. Mässan har sannerligen inte haft en spikrak resa mot stratosfären sedan den började 2010, då med namnet Gamex. Vissa omgångar har stuckit ut mer än andra. Det fortsatta bortfallet, vad gäller stora utställare, är alarmerande.
Att årgång 2022 känns mager, till och med i jämförelse med fjolårets mässa, är dock föga förvånande. Världen befinner sig just nu i en ekonomisk knipa. Ett läge Skandinavien inte behövt uppleva på årtionden. Katastrofal inflation och mardrömslika elpriser har ruinerat hushållsekonomin. Den ’’lyxkonsumtion’’ som associeras med Comic Con är inte att tänka på för majoriteten av hushållen.
Stockholm Comic Con är i grund och botten en konsumentmässa, avsedd för de stora massorna. Fokus ligger på tillgänglighet, inte en specifik nisch. Detta gör att det konjunkturs-bundna utställarna hamlat i en björnsax. Försäljningen av produkter, som inte kan kategoriseras som läskedrycker eller kanderade äpplen, var påtagligt dämpad. Ett par oväntat tomma gångar och avsevärt färre utställare per kvadratmeter blev en otäck påminnelse att inte ens en populärkulturens eskapism är säker från den grå och bittra verkligheten.
Överlag är det svårt att se hur mässan någonsin kan toppa versionen från 2019. En årgång som går till historien med några av de bästa utställarna som befunnit sig på svensk mark. Men det innan COVID-19 och konflikten i Ukraina, vad som nu väntar är en långsam men bestämd comeback, inte bara för Comic Con utan samhället.
Denna upplaga kändes många gånger om som ett rent anime-konvent. Antalet cosplayers från serier som Attack On Titan och fenomen Spy X Family var åtskilliga. Star Wars, Marvel och DC verkade för första gången inte stå i rampljuset på mässan. Comic Con är en plats ämnad för ett potpurri av olika intressen, och det är bladningen som gör eventet så tillfredsställande. Därför kan jag tycka att det är synd att en kategori – så uppenbart, dominerar även om jag under de senaste åren blivit ett stort fan av en rad animeserier. Brädspel och digitala spel är också saknade, även om Sci-Fi Bokhandeln gjorde ett tappert försök tillsammans med den europeiska brädspelsdistributören Asmodee är detta en sektor som förblir alltför marginaliserad. De omtalat höga priserna för utställare börjar nu få allvarliga konsekvenser. Webhallen, Comics Heaven, House Of Heroes och Alphaspel lyser med sin frånvaro, alla aktörer som skänker mässan en gedigen ryggrad. Comics Heaven och House Of Heroes gjorde dock ett tappert försök med ett eget evenemang samma lördag, men deras icke närvaro på mässgolvet var uppenbar.
Som statysamlare var det bokstavligt talat kolsvart. Förutom en mycket liten närvaro från Lost In Collectibles i samarbete med Seriemagasinet fanns det knappt en enda produkt från tillverkare som Sideshow eller ens Hot Toys. Gången då XM Studios distributören GHeroes gästade med ett bås utan dess like känns långt borta. Att sälja statyer – för tiotusentals kronor, i massor är i det närmaste en ren omöjlighet på ett event som riktar sig åt barnfamiljer och nyutexaminerade nördar som är på väg att träda in i denna livslånga passion. Men att ha möjligheten att se produkter med ett sällan skådat artisteri var för mig en viktig del att bli frälst. Det stora, galna och extravaganta måste få vara tillgängligt för de stora massorna att åtminstone beskåda. Uppståndelsen kring vansinnes pjäser som XM Studios Hulk Transformation är något av ett skådespel.
I bristen på utställare verkade mässan ha bestämt sig för att tömma besparingarna för att locka hit den – hittills, mest imponerande gästlistan som mässan kunnat stoltsera med. Milly Alcock, Fabien Frankel och Graham McTavish kändes som helt korrekta valt med tanke på uppståndelsen kring House Of The Dragon. Men att mässan, efter år av misslyckanden, med återkommande avbokningar, äntligen lyckades säkra en riktig storstjärna, måste ses som en smärre bragd. James McAvoy må ha kommenderat den dyraste prislappen för en autograf på svensk mark, 900 kronor, men att mässan lyckades undvika att en enda gäst avbokade måste ses som historiskt.
I övrigt var traditionernas makt stark. Även om de inbjudna serietecknarna inte har den traditionella stjärnglansen som McAvoy eller Alcock är de mässans sanna själ och hjärta. För egen räkning blev mötet med Brian Stelfreeze, mannen som är som mest känd för sina Black Panther illustrationer, det mest minnesvärda. En kort fråga om författaren Ta-Nehisi Coates leder snart in i en lång och härlig utläggning. Stelfreeze talar förundrat och varsamt om samarbetet med en av världens mest omtalade författare.
Det är stunder som dessa då Comic Con är som bäst, mötet mellan fans och kreatörer där vi får en inblick i den kreativa processen. Då lyfts den allmänna diskussionen från att att handla om det traditionellt binära bra eller dåligt, till att bli något avsevärt mer nyanserat och moget.
Men det är fortfarande besökarna, ambitiösa cosplayers och kollektivet som gör Comic Con till en upplevelse. Artist Alley med alla talangfulla och aspirerande förmågor borde också byggas ut och husera än mer artister. För det är här som man kan dricka sig full på entusiasm, ohämmad passion och totalt fördomsfrihet. Även om fanbaser på internet gärna bedriver aktivt krig är Comic Con den plats som påminner att oavsett om någon föredrar Batman framför Iron Man eller Attack On Titan framför Dragon Ball, sluter vi oss samman i stunder som dessa.
Inom politiken talas det om att vi har fler likheter än olikheter, med tanke på det politiska världsläget och en alltmer mjukande attityd till fascism, våld och xenofobi kan man sannerligen undra om det är ett uttryck värt att upprepas, på Comic Con är det dock sant. Här kan fans, entusiaster och nyfikna spendera tid tillsammans utan att inleda imbecilla debatter som dominerar internet. Jag är inte för regression men Comic Con blir en plats där barnasinnet kan aktiveras. Ett sinnesstadium där vi tillåts vara naiva och existera utan att bry sig om gapiga och vulgära rasister som lägger fram skrattretande ’’vetenskapliga’’ utläggningar om att sjöjungfrur inte kan han en mörk hudfärg.
Likt förra årets upplaga är det bara att vara tacksam för att vi överhuvudtaget kan ha en mässa som försöker att leva upp till de utländska motsvarigheterna. Med tanke på att den svenska konkurrenten Sci-Fi Mässan, fortfarande inte kan annonsera datum för nästa event, och forsätter att bjuda på en tröttsam bazaar av alltför få kvalitetsförsäljare är detta, även i denna marginaliserade form, ljusår bättre.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022
Summering: Ryan Coogler har skapat en ultimat uppföljare som trots omöjliga odds levererar en fullkomlig upplevelse som inte lämnar någon oberörd.
Saknaden av Chadwick Boseman går inte att understryka. Då nyheten om hans död ramlade in för två år sedan befann sig världen redan i ett uppbrutet tillstånd. Pandemin rasade, Black Lives Matter protesterna var i full gång efter George Floyds död. Sedan dess har världen behövt bearbeta sorg. Den sönderfallande demokrati, den tomma köksstolen efter COVID och ett brutalt samhälle, är bara några saker vi tvingats möta sedan 2020. Dessa trauman kräver tid och att en film med en budget på hundratals miljoner dollar kan hjälpa oss på vägen borde inte vara möjligt.
I detta mörker visar sig Ryan Coogler vara en global terapeut. Wakanda Forever må vara ett spektakel där människor med extraordinära förmågor töjer på tyngdlagarna. Bakom denna fantastiska yta finns en mänsklighet som få berättelser kan förmedla.
Skälet till att jag föll handlöst inför Spider-Man och Batman i unga år berodde inte bara på de fantastiska förmågorna. Berättelserna hade en dragkraft och förmåga att förhäxa med spännande och tänkvärda scenarion. Precis som odödliga sagor är Marvel och DC perfekta plattformar för att skapa modern mytbildning. Det finns ett skäl till att klassiska sagor om Kung Arthur och Beowulf än idag kan fängsla. Samma DNA har flödat genom Marvel Studios filmer de senaste åren. En förklaring till att karaktärer som har nästan sextio år på nacken kan förtrolla miljontals av människor.
Den senaste tiden har dock Marvel Studios blivit till den ultimata slagpåsen. Trots framgångarna och det liberala innehållet lyckas filmerna provocera som om de begått högförräderi. Högervridna influencers samt fans har gjort allt för att häckla filmernas alltmer progressiva natur. Utöver det fortsätter filmprofiler som Martin Scorsese och Alejandro Gonzales Inarittu att titulera filmerna som djävulens påfund.
Coogler tar dock ingen notis om detta återkommande oväsen. Istället tar han sig an djup och svår tematik på ett moget och genuint sätt. Andra regissörer hade kunnat använda Bosemans bortgång för de mest sentimentala och cyniska syften. Även om vi påminns om saknaden sköts det med en sådan ömhet att det aldrig blir till någon form av billig exploatering. Vi har att göra med en mycket intensiv studie vad gäller hanteringen av sorg och saknad. Bortgången blir allegorisk för det trauma världen genomgått de senaste åren. Coogler låter karaktärerna hantera sorgen på olika sätt och skapar därmed en stark parallell till de individuella sätt sorg kan manifestera sig hos människor.
Iden att Marvel Studios är en själslös fyrverkerifabrik mosas en gång för alla av Wakanda Forever. Den skarpa dramatiken är alltid påtaglig och många gånger känns filmens mest actionfyllda stunder rent sekundära.
Skådespeleriet står centrum och genom ett multum närbilder ramas skådespelarnas ansikten in med en otrolig intimitet. Relationerna och interaktionerna smäller högre än mycket av actionscenerna som förekommer. Stunderna mellan prinsessan Shuri och hennes mor Ramonda hör hemma på liten teater i New York där publiken trängs för att se innerligheten. Danai Gurira i rollen som Okoye får de mest hårdhudade actionstjärnor att framstå som ynkliga. Dominique Thorne, som fått ansvaret att spela det unga geniet Riri Williams – en av Marvels bästa moderna karaktärer, gör en strålande tolkning, som är aningen mer intensiv än förlagan. Men det är Letitia Wright som briljerar. Shuri tvingas denna gång genomgå en svår och krokig resa, Wright gör ett helt fantastik jobb med att kanalisera karaktärens interna stridigheter.
Ensemblen verkar ha skärpt alla sina sinnen till det yttersta. De gör allt i sin makt för hedra Chadwick Boseman och hans arv med en film som vill överträffa sig själv gång på gång. I de mer stillsamma stunderna känns flera av konversationerna som rent terapeutiska, både för skådespelarna och publiken. Det vilar något stillsamt och lågmält över hela filmen, ingenting överdrivs eller förhastas. Introduktionen kan höra till det mest dramatiska Marvel gjort, utan specialeffekter eller superskurkar. De många hjärtslitande scenerna blir än mer kraftfulla av den genuina sorg som finns bakom kameran.
Att filmen känns fullkomlig och inte hopklistrad är också något av ett mirakel. Trots flera omskrivningar och justeringar, som en följd av Bosemans bortgång, finns det inte ett skeende som känns forcerat. Tvärtom känns berättelsens tematik helt korrekt med den övergripande konflikten mellan Wakanda och riket Talokan. Idén om trauma är inte bara relevant på det personliga planet utan också det globala. Coogler och manusförfattarna är måna om att skapa flera insikter vad gäller kolonisering och västvärldens övergrepp på urbefolkningar. Denna gång används dessa frågor för att komma närmare idén om livslånga trauman och behovet till försoning.
Där den förra antagonisten Killmonger drevs av ett raseri och en fundamentalistisk övertygelse möter vi nu ett minst lika fascinerande hot. Namor, som i serietidningen alltid porträtterats som en tjurskalle, har formats till en makalöst fascinerande karaktär. Tenoch Huerta är dessutom helt fantastisk i rollen. Huerta hittar en fantastisk balans mellan självsäkerhet, erfarenhet och empati. Trots att Namor agerar som filmens antagonist skapar Coogler ett scenario där båda sidor bär med sig brister. Konflikten blir därför inte en kamp mellan det goda och det onda utan två olika nationer vars ideologi och patriotism har försatt dem på kollisionskurs.
Många gånger om har Marvel Studios kritiserats för alltför actionspäckade finaler som värderar kvalitet över kvalitet. Ett problem som studion alltmer blivit kvitt med åren. Wakanda Forever följer i Obi Wan Kenobi regissören Deborah Chows fotspår där finalen inte handlar om antalet förstörda byggnader, utan den känslomässiga explosionen som mynnar ut hos karaktärerna. Där Avengers Endgame finalen var en hysterisk glädjedans är detta en sorgsen vals där det inte finns någon vinnare, bara förlorare.
Med det sagt är det ingen brist på storslagna scener och visuella under. Estetiskt är det – om möjligt, än mer exotiskt, spännande och innovativt än sist. Cooglers fascination för icke-västerländska kulturer fortsätter att influera filmen utseende. Flera gånger känns filmen som en utbildningsresa som utforskar delar av världen. Världsdelar och miljöer som oftast får agera anonyma kulisser i andra filmer. Fotografen Autumn Durald Arkapaw har också lyckats fånga några av de mest häpnadsväckande undervattens-scenerna på år och dagar. De grumliga dravlet från skräckexempel som James Wans Aquaman skäms ut med med fantastiska bilder, som dessutom inte får det att se ut som om skådespelarna håller på att drunkna.
Flera sekvenser är bildlig poesi med otrolig färgsättning och underskön kompensation. Denna visuella skönhet får publiken att glömma att Coogler håller sig ifrån actionscener. Givetvis bjuds det även på en rad scener som får adrenalinet att pumpa. Ännu en gång visar sig Coogler vara en mästare på att iscensätta biljakter. Precis som jaktsekvensen i Busan från förra filmen är detta en nervpirrande berg och dalbana som drar fram stora leenden hos publiken. Vår egen Ludwig Göransson – som ännu en gång står för filmens musik, har gjort ett eminent jobb. Tillsammans med en rad välkända teman har Göransson också skrivit fleran nya klassiska stycken som kommer gå varma i mina hörlurar.
Black Panther: Wakanda Forever är lågmäld men också bombastisk. Dess otroliga finkänslighet och kraftfulla skådespel gör det till det mest dramatiska Marvel Studios bjudit på. Förutom en aningen långsam upptakt till den tredje akten har Ryan Coogler skapat en fulländad uppföljare. En film som hyllar Chadwick Boseman men som också tar sina karaktärer och berättelse in i framtiden. Trots mörka tider, där sorg och ångest omger oss, tillåter Coogler publiken att rehabilitera sig i tre makalösa timmar.
All images courtesy and copyright of Disney Searchlight Pictures 2022
Summering: Goda ambitioner förtas av fumligt utförande
Agatha Christies mordmysterium verkar genomgå en mikrorenässans. I februari hade Kenneth Branaghs Döden På Nilen premiär. Snart anländer också uppföljaren till Rian Johnsons skarpsinniga Knives Out, som i mångt och mycket var den ultimata Christie hyllningen. Nu kommer See How They Run, en film som inte är skygg med att skylta med sin fascination för Christies verk.
Idag är Christie en kommersiell institution som kan ta plats bredvid Hello Kitty eller McDonalds. Varumärket må vara förbrukat, utkört, förutsägbart och… Fullkomligt odödligt. Oavsett vad man anser om Christies författarskap råder det inget tvivel om att det, som nu blivit ett varumärke, är en självklar del av vår mediala vardag.
See How They Run placerar mellan Rian Johnsons vision och en mer renodlad adaption. Detta är ett potpurri som hyllar – men även, parodierar Christies arbete. I och med att Christies bibliografi figurerat i tusentals olika skepnader finns det både ett och annat att skratta åt – och med.
Men de här försöken till självironisk humor har blandat slutresultat. Hela introduktionen känns som en skrattretande Wes Andersons imitation. Det överdrivna bildspråket, det självbelåtna manuset samt en vanvettig Adrian Brody, lovar lika gott som en illröd varningsskylt rörande hygienen på en restaurang.
Det här påfrestande tramsandet avtar sakteliga då det mest klassiska inslaget i en Christie berättelse blir aktuellt, brottsutredningen. Här lyckas regissören Tom George leka med de klassiska Christie-klyschorna, samtidigt som han skapar ett intresse för brottet. Här finns också en rad trevliga filmreferenser som inte är lika framträdande som Christie-vikningarna, men lika uppskattade för den som intresserat sig för klassisk brittiska filmstudios eller klassiska lyxhotell. När See How They Run är som bäst är det en bagatellartad förströelse. De bättre skämten får publiken att dra på smilbanden och mysteriet avtäcks i rimlig fart.
Men för att verkligen lyfta en film med ett såhär klassiskt fundament krävs mer än sporadisk och lättsam underhållning, nämligen skärpa. Detta uteblir vad See How They Run anbelangar. Även om det finns goda idéer, är utförandet alltför platt för att göra något större avtryck. Där Rian Johnson lyckades sätta ihop en kraftfull och namnkunnig ensemble kunde inget vara mindre sant vad gäller de aktörer vi har att göra med här.
Att söka sig till mer okända ansikten är givetvis inte något negativt, men antalet karaktärer tillsammans med en bristande personregin gör majoriteten av karaktärerna ointressanta. David Oyelowo verkar ha fått obefintliga instruktioner och svarar med att göra en av årets mest överdrivna och fåniga rolltolkningar.
Sedan är det rent oförlåtligt hur Saoirse Ronan behandlas. Även om jag inte är en hedersmedlem i Ronans fanklubb är det svårt att ursäkta hur hon behandlas här. Hennes osäkra och mycket påstridiga polisaspirant är frustrerande ihålig och platt. Alltför många gånger blir karaktären utstuderat förnedrad och fungerar endast som ett krasst skämt. Med tanke på att Ronan har visat prov på god skådespelarförmåga är detta beslut genuint irriterande.
Sam Rockwell, som ännu en gång spelar djupt alkoholiserad, verkar lika apatisk till projektet som sin livströtta detektiv. Trots det finns det en avsevärt större respekt och baktanke med Rockwells karaktär, i alla fall då vi jämför med Ronan. Detta slösas dock bort då Tom George inte har kapacitet att göra någon seriös djupdykning. Istället blir det pliktskyldig dramatik mellan Ronan och Rockwell som är lika minnesvärd som den senaste Pampers-reklamen.
Mycket av energin som figurerar under den tidiga utredningen försvinner också med tiden. Trots en knapp speltid på drygt nittio minuter känns upplevelsen utdragen. Tack och lov får publiken en final som inspirerar genom ett par galna upptåg som måste ses för att förstås.
See How They Run har flera goda ideér men lyckas inte genomföra dem någon av dem med bravur, något som gör det hela medelmåttigt och ointressant.
Summering: En skakig resa slutar i en final som är sprängfylld av hits. Allting hålls ihop upp av en gränslöst energisk Mick Jagger.
Det talas om flygande cirkusar, akter som reser från stad till stad, som alltid för med sig liv och stök. Rolling Stones är idag inte en cirkus utan ett museum. Notera att denna liknelse inte är negativ. Förutom Paul McCartney och Bob Dylan finns det få artister som bär med sig en liknande historia. Efter sextio år har låtar som Gimme Shelter och Sympathy For The Devil borrat sig djupt in i det kulturella medvetandet och är – nästan, lika essentiellt för mänskligheten som mjölk, bröd och vatten. Konserter har varit en minst betydande del för att bygga upp gruppens legendariska rykte. Moderna arenaspelningar hade med största sannolikhet inte varit detsamma utan Stones upptåg där scenshowen blev central för upplevelsen.
Idag är Rolling Stones show knappast spektakulär eller ens märkvärdig. Det av största vikt är de tre återstående medlemmarna. Ordet legend används alltför ofta men inget annat kan beskriva Mick Jagger, Keith Richards och i viss mån Ron ’’den nya medlemmen’’ Wood. Flera gånger känns konserten som en enda lång eloge till dessa tre herrar och deras gärningar under de gångna årtionden. När Jagger vandrar ut till lilla scenen ute i publikhavet skapar det nästan lika mycket jubelrop som när de största hitsen avfyras.
Musikalsikt nådde bandet sin topp 2003. Då möttes den långa erfarenheten med nyvunnen energi och en renare livstil. Resultatet var ett inspirerat och tänt Stones som basunerade ut otroliga versioner av sina mest kända spår. Sedan 2006, efter att Keith Richards fallit från ett träd, vilket resulterade i en allvarlig hjärnskada, har bandet tappat kraften och lekfullheten. Dagarna då Keith kunde tituleras som världens bästa gitarrist är långt borta. I kombination med mycket allvarlig reumatism är kraften och förmågan att inspirera miljoner av hoppfulla gitarrister förlorad. Det är dock inte bara Keith som bär ansvaret vad gäller att Stones konserter blivit alltmer ointressanta. Stela setlists och en generell känsla av rutin har hämmat de senaste turnéerna.
Spelningen på Friends ’’Europas sämsta’’ Arena bryter inte mot de många problem som präglat bandet de senaste åren, men trots det finns det imponerande stunder som påminner om varför Rolling Stones behållit sin relevans i mer än ett halvt århundrade.
Mick Jagger är fortfarande den stora motorn och är helt osannolik. Genom två timmar gör han allt för att få publiken att tappa kontrollen och studsa runt som popcorn i en varm gryta. Trots långsammare steg och mindre spastiska rörelser är frontmannen omöjlig att ta ögonen ifrån. Jaggers röst är mer eller mindre identisk med inspelningar från 60-talet, med enkla medel kan han domptera en publik som få andra. I Out Of Control blir Jagger närmast besatt och vi får se dansrörelser som inte borde vara möjliga för en man som nyss fyllt 79 år.
Ron Wood har också blivit mer exakt och detaljerad i sitt gitarrspel, han skänker musiken en behövlig riktning. Keith är däremot ett kapitel i sig. Med trötta rörelser och ett chockerande slarvigt gitarrspel är det ibland tragikomiskt att se och lyssna på. Wood får ta hand om de mest avancerade bitarna medan Keith är vilsen i pannkakan. Alltför många gånger verkar Richards spela efter eget huvud, utan hänsyn till vad som pågår. Detta gör att solon och riff anländer senare än kommunaltrafiken i rusningstid, något som skapar sliriga och röriga versioner av flera låtar.
Starten är inte heller vidare intressant. Street Fighting Man stapplar fram och känns helt felplacerad som öppningslåt, Jagger är förvisso på tårna men resten av bandet har satt på autopiloten. Först i Out Of Time släpper känslan av rutin, den sedvanligt trötta och ointresserade Stockholmspubliken vaknar när Jagger drar igång allsång och får hela arenan att vifta med händerna.
Det är först i Out Of Control som det hettar till på allvar… Jagger verkar ha blivit besatt och springer runt och dansar som om hela scenen stod i lågor. Steve Jordan, som fått den tunga uppgiften att ersätta Charlie Watts på trummor, stormtrivs i dessa mullrande låtar, och ger framträdandet en aggressiv kraft. Härifrån får konserten äntligen igång en puls som kompenserar för den rutinmässiga starten.
You Can’t Always Get What You Want blir till en allsångsexplosion som förlängs och starar om och om. Living In A Ghost Town, som skrevs under pandemin, hör till det intressantaste Stones gjort på åratal och låter suveränt denna kväll. Åldern har tvingat bandet att sänka tempot på flera låtar men i långsammare spår som kan de plocka fram en fantastisk intensitet och tyngd.
Detta härliga parti kulminerar dock i en smärre härdsmälta då Jagger lämnar scenen och låter Keith ta över micken. Favoriten You Got The Silver är förhållandevis duglig, även om framförandet är slarvigt och oseriöst. Det är i Connection som allting går käpprätt åt helvete. Precis som för femton år sedan – på den onödigt kontroversiella Ullevi spelningen, då Keith tog fram den makabert usla Wanna Hold You, håller konserten på att implodera. Vad som försiggår på scen går överhuvudtaget inte att beskriva. Richards ylar ur sig texten och irrar bort sig i en ren soppa som – tack och lov, avslutas illa kvickt.
Efter denna travesti krävs det defibrillator och receptbelagd medicin för att få konserten på fötter. Genom den pulserande och publikfriande Miss You återvänder spelningen till de levande igen. Vad som återstår är en hitkavalkad som får den mest förbittrade att dra på mungiporna. Paint It Black aktiverar hela publiken och lägger in en ny växel. Start Me Up är fantastiskt energisk, varför den placerats mot slutet av setet och inte i början förblir ett mysterium. Men det är i kvällens version av Gimme Shelter som Stones briljerar.
Sången om krig och förstörelse har förekommit så ofta att den borde vara uttjatad. Ikväll är den aggressivare och mer aktuell än någonsin i och med krisläget i världen. Allt ramas in av en Ukrainsk flagga på storbildsskärmen. Sångerskan Lisa Fischer lämnade bandet 2015 och har nu ersatts av Sasha Allen som stått i bakgrunden hela kvällen, när Allens väl får ta sitt solo exploderar allt. Duetten – som följer, mellan Allen och Jagger, i den explosiva sektionen om våldtäkt och mord, suddas alla fel och brister bort. I detta ögonblick förkroppsligas rocken i en eldfängd, svettig och oförglömlig orkan. Detta rusar sedan in i Jumpin Jack Flash som lyfts upp av den rådande extasen, till och med Keith verkar vakna till liv och gör några av sina mest klassiska gitarrposer.
Extranumren som följer är lika självklara som pliktskyldiga. Sympathy For The Devil kan mycket väl vara rockens mest svängiga låt. Versionen som spelades på Twickenham år 2003 är så pass intensiv, elegant och kaxig att den borde ersätta den officiella studioinspelningen. Den versionen innehåller också en Keith Richards i högform som med ett perfekt gitarrsolo fick mig att tappa hakan och själv plocka upp en gitarr. Versionen på Friends Arena är dock inte densamma, långt ifrån. Keith härjar runt och spelar sina sektioner utan eftertanke, låten tappar snart sitt livsviktiga groove och återigen håller det på att brista i sömmarna när övriga bandet hamlar i otakt. Det ser ut att sluta aningen taffligt men givetvis finns en bomb kvar, även om den är lika förutsägbar som en kavalkad av färggranna fyrverkerier på nyårsafton.
Någonstans finns det – antagligen, en vetenskaplig rapport som påstår att Satisfaction kan av framföras hela Rolling Stones om de skulle befinna sig i en djup koma. Ordet sönderspelad och förutsägbar är bara ett par adjektiv som beskriver bandets största hit. Oavsett vad man kan tycka om denna ständigt återkommande avslutning går det inte att värja sig. Till och med läktarna, som befunnit sig i dvala, vaknar äntligen till liv när ett av världens mest igenkännbara riff täcker arenan. I slutet ansluter hela arenan till sjunga med i själva riffet, något Jagger eggar på genom att springa ut på lilla scenen och bränna ett antal miljarder kalorier.
Långt innan konserten talades det om att nuvarande turnén kan vara bandets sista. Spelningen på Friends Arena går inte till historien men överträffar förväntningarna med råge. Trots flera tveksamma stunder och en Keith Richards som sett bättre dagar är det omöjligt att inte ha väldigt roligt med ett band som i flera avseenden saknar motstycke i musikhistorien.
Betyg 7/10
Bäst: Out Of Control, Jumpin Jack Flash, Gimme Shelter, Start Me Up, Living In A Ghost Town och Mick Jagger.
Sämst: Keith Richards har inte en av sina bättre kvällar. Connection är tyvärr under all kritik. Friends Arena är dessutom Europas sämsta arena och borde genast stängas ned.
Fråga: Hade det skadat med något extranummer efter Satisfaction ?
Betyg på samtliga låtar
Street Fighting Man 6/10
Hyllningsvideon med Charlie Watts är avsevärt mer imponerande än själva framförandet.
Let’s Spend The Night Together 6/10
Pianointrot är legendariskt, detsamma kan inte sägas om denna version som känns sömnig. Hjälper inte att publiken är mer intresserade av sitt Instagram-flöde än det som sker på scen.
Tumbling Dice 6/10
Tempot har sänkts till den milda grad att låten tappat stora delar av sin imponerande attityd.
Out Of Time 7/10
Nu händer det grejor. Jagger pratar på bruten svenska och får igång rejäl allsång.
Out Of Control 8/10
Vad händer !? Jagger får spel och rör sig likt en sprattelgubbe, Steve Jordan slår ned sina trummor i marken. Konsertens första stora ögonblick.
Angie 7/10
Stones mest omtyckta ballad får vuxna män att bryta ihop. Stabilt framförande om än inte sylvasst.
You Can’t Always Get What You Want 7/10
Spelar ingen roll var när och hur denna framförs. En superklassiker som skulle kunna spelas baklänges och tas emot med öppna armar.
Living In A Ghost Town 8/10
Stones har inte gjort ett vettigt album sedan Ronald Reagan var president. Pandemin fick dem att skriva denna, deras bästa låt på år och dagar. Framförandet är också strålande.
Honky Tonk Woman 6/10
Keith verkar sova och spelar sina klassiska riff med en sällsynt apati. Bandet tappar flera gånger bort sig och Jagger får piska ihop det hela på slutet genom att sporra publiken.
You Got The Silver 5/10
Kärleken som visas gentemot Keith är hjärtevärmande, och rockmusikens mest älskade buse ser genuint glad ut. Däremot hade framförandet gärna fått innehålla samma entusiasm som publiken uppvisar.
Connection 2/10
Om det inte hade varit för att en av världens mest kända människor stod framför mikrofonen hade publiken behövt lämna i protest. Horribel version som imploderar då Keith knappt verkar veta vilken låt som spelas.
Miss You 7/10
Efter Connection hade till och med Star Star kunnat spelats och känts som en uppenbarelse. Denna ständiga favorit är nästan lika omöjlig att misslyckas med som You Can’t Always Get What You Want.
Midnight Rambler 7/10
Brukar vara ett intensivt och oemotståndligt bluesmonster, ikväll är den ovanligt och svajande. Först mott mitten släpps elden lös och allt kulminerar i en arbetsseger som påminner om Stones största stunder.
Paint It Black 7/10
Startar med viss slentrian, men nu börjar Stones ta fram sitt mest älskade material som känns närmast odödligt.
Start Me Up 8/10
Borde vara en given öppnare, passar dock bra som adrenalinboost innan finalen.
Gimme Shelter 9/10
Kvällens stora höjdpunkt. Rock ’n roll i dess renaste och mest aggressiva form. Overkligt att Stones kan spela den med sådan intensitet och glöd.
Jumpin Jack Flash 8/10
Ett av tidernas mest igenkännbara gitarriff skickar ut en elektrisk chock i hela publiken.
Sympathy For The Devil 5/10
Utan Keith Richards i högform är detta en ren tomhylsa.
Satisfaction 7/10
Världens mest uttjatade låt tas emot med stora jubel.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022
Summering: Trots en total avsaknad vad gäller allvar eller narrativ substans är Love And Thunder strålande underhållning.
När Taika Waititi tog sig an Thor Ragnarök befann sig karaktären långt ned vad gällde att sticka ut eller utmärka sig bland Marvels övriga karaktärer. Chris Hemsworth var dessutom måttligt road av tanken på att fortsätta agera som om karaktären vore en bullrande Shakespeare-gestalt.
Waititi valde därmed att vända upp och ned på hela konceptet. Thors stela manér fick åsidosättas för ett mer lekfullt skådespel från Hemsworth, något som passade huvudrollsinnehavaren som handen i handsken. Ragnarök kan ses som en enda lång dekonstruktion och renovering av en serie i kris och slutresultat var ypperligt. Det innebar en egensinnig tolkning som skiljde sig avsevärt från tidigare filmer och serietidningar.
Beslutet att släppa loss Waititi utan restriktioner öppnade dörrar för både Marvel och Waititi. Fem år efter Ragnarök är Thor numera lika älskad och omfamnad som både Iron Man och Spider-Man. Waititi har dessutom tagit hem en Oscar för den fantastiska Jojo Rabbit. Man kan fråga sig om det går att fånga åskan i flaskan en gång till ? Nyckeln är att inte göra en upprepning utan en expansion av allt som gjorde Ragnarök till en sådan favorit.
Love And Thunder må bära en Marvel logtyp men är en fullblodig Taika Waititi-produktion. Detta innebär att gränslös energi och vansinnes tendenser – ännu en gång, får ta kontrollen över presentation och berättande. Efter att ha exponerats inför Waititis registil, som bäst kan beskrivas som en bångstyrig färgspruta inställd på högsta tryck, laddad med regnbågsfärger, borde vi vara förberedda på vad som väntar. Men att acklimatisera sig till denna energibomb är lika omöjligt som att vänja vid att åka bil i flera hundra kilometer i timmen. Inledningsvis är anfallet, med de olika stilarna och krockarna mellan de allvarliga, löjliga och ironiska, svårt att få grepp om. Energin, uppfinningsrikedomen och humorn har ökat exponentiellt sen sist.
Flera av Marvels filmer kan kännas som en enda lång vansinnesfärd utan några hastighetsbegränsningar. Men vilken fart Love And Thunder håller går inte att säga. Om detta hade skett på en motorväg hade hela filmteamet behövt låsas in på livstid för grova trafikbrott. Tom Cruise må ha tagit publiken för en otrolig åktur i Top Gun Maverick, men frågan är om inte Love And Thunder kör ett antal hundra kilometer snabbare än valfritt jetflygplan. Det är inte heller i actionscenerna som den största urladdningen förkommer. Istället är humorn den stora motorn. Skämt per minut har en given plats i Guiness-rekordbok. Mest förunderligt är att Waititi aldrig bränner ut sig själv eller publiken.
Mycket av komiken förhöjs av Chris Hemsworth som fortsätter att trivas som fisken i vattnet med denna vimsiga iteration av Thor. Den gigantiska och måttligt klipske Korg är fortfarande obeskrivligt rolig och skulle utan problem kunna bära en helt egen film. Tessa Thompson är guld värd i rollen som Valkyrie, precis lika karismatisk och närvarande som sist. Elefanten i rummet har varit Natalie Portman som återvänder efter nästan tio års frånvaro i rollen som Jane Foster.
Portmans karriär – och hennes allmänna skådespel, har de senaste åren varit lika spännande som en burk vita bönor. Sällan har en skådespelare definierat slentrianmässig rutin som Portman. Hennes numera ökända signum med att stirra in i kameran och storgråta är lika pinsamt som det är tröttsamt. Serietidningsförfattaren Jason Aaron gjorde om Foster till en fantastisk karaktär genom att låta henne ta över manteln som Thor. Utrustad med hammaren Mjolnir och ett tungt emotionellt bagage står sig den berättelsen som en av de mest minnesvärda. Trots en personlig oro vad gäller Portmans förmåga lyckas Waititi och Hemsworth att sparka igång den vanligtvis gråa och effektsökande aktrisen.
Här finns en humor och självdistans som inte setts sedan Portman agerade i Garden State. Det är som att poletten – delvis, trillat ned för Portman, varje roll måste inte innebära ett cyniskt färdmedel för en potentiell Oscarsnominering. Kemin mellan Foster och Thor är ljusår bättre än i någon av föregångarna. Romansen är oväntat charmerande och helt befriad från något ointressant trånande eller plumpa sexreferenser.
Vad gäller att ta sig an action har Waititi aldrig haft samma kraft eller precision som bröderna Russo. Marvel har höjt ribban avsevärt för sina actionscener efter den helt bindgalna uppvisningen i Shang-Chi, där en enkel pendling i San Francisco blev till filmmagi. Koreografin i Love And Thunder är duglig men inte spektakulär, mellan varven visas det upp ett antal häftiga moment som framkallar rysningar, men det finns ingen sekvens som kan utnämnas som en framtida klassiker vad gäller att delge publiken en adrenalinrush. Det är istället den visuella iscensättningen som briljerar. Ett par actionscener hör till det mest stilfulla Marvel Studios visat upp. Här leks det med både kameravinklar, klippning och komposition, något som skapar surrealistiska och abstrakta stunder som känns som ett enda långt – och lyckat, experiment.
Men det finns också en hel del invändningar som hindrar Love And Thunder från att kunna utnämnas till en Marvel klassiker. MCU och dess fjärde fas har bestått av en rad filmer som inte gett oss någon föraning om slutdestinationen. Det har tillåtit regissörer att skapa mer egensinniga filmer, förvisso med en Marvel-stämpel men också försedda med stor individualism tematiskt och utseendemässigt. Love And Thunder må ha kopplingar och fundament i det etablerade filmuniversumet, men Taika Waititis fingeravtryck och influenser dikterar mer eller mindre allt. Detta gör att den dramatiska udden som gjort filmer som Black Panther och nu senast Spider-Man: No Way Home till oförglömliga bioupplevelser inte får någon framträdande roll. Waititi är ointresserad att addera något djup eller kraftfullt patos eller göra det hela till något annat än storslagen underhållning.
Love And Thunder må vara förstklassig som sommarmatiné men det djupsinniga som alltid varit närvarande i Marvels bästa stunder är underutvecklat. Detta blir som mest tydligt i en final som kunde ha varit förödande stark men som istället blir forcerad. Christian Bale i rollen som den maniska Gorr The God Butcher är också något av en besvikelse. Bale är galant då han får spotta ur sig repliker och röra sig likt en orm, men karaktären förkommer sporadiskt och känns som ett steg tillbaka vad gäller Marvel antagonister, framförallt då vi jämför med Tony Leungs otroliga Wenwu från Shang-Chi.
Att det saknas en behövlig balans mellan komik och allvar är synd då Waititi har en förmåga att dramatisera och engagera, även i de mest löjeväckande stunder. Denna otroliga balansgång fick vi se prov på i Jojo Rabbit. Här finns ett fåtal scener som är medryckande på ett emotionellt plan. När väl mötet mellan det fåniga och allvarliga sker kan vi skymta en obegränsad potential i Love And Thunder. Men dessa är sällsynta och alltför korta för att ändra på intrycket att Waititi endast vill ha roligt.
Samtidigt är det svårt att fullt klandra Love And Thunder för dessa tillkortakommanden. Waititi är inte intresserad av någon en djupdykning i karaktärerna eller skapa allegorier till vårt nuvarande samhälle. Ingeting är på något större allvar och det tas inga fångar vad gäller att nedmontera typiska action-troper. Precis som Hunt For The Wilderpeople är allt en enda lång lek som slutar i totalt kaos. Att hela filmen kläs i ett soundtrack som består av elgitarrer och hårspray summerar det hela väl. Det är en stor publikfriande rockkonsert, även om lyriken som framförs inte kommer vinna något nobelpris i litteratur är det svårt att klaga då hela upplevelsen är ett förstklassigt inferno, bestående av fyrverkerier, komik och passion.
All images courtesy and copyright THOMAS RUNGSTRØM/SOUNDVENUE
Efter att Pearl Jam avslutat sin spelning på den bedårande vackra amfiteatern Waldbühne i Berlin 2018, fann jag mig själv sittandes på en trottoar utanför arenan, försjunken i tankar. Skulle det som just utspelat sig på scenen någonsin upprepas igen ? Den där kvällen har levt kvar i minnet och själen i fyra långa år. Att se över tjugotusen människor förlora fattningen och gå bärsärkargång med tusentals ölbrickor i papp är ett minne som aldrig kommer att utplånas.
Antalet odödliga stunder är för många och personliga för att överhuvudtaget kunna summeras i textform. Sedan den sommarkvällen, i Europas mest spännande storstad, har världen förändrats, även Pearl Jam. Under 2020 då vi satt fast hemma verkade masshysteri och folksamlingar vara ett minne blott. Trots ett mirakulöst vaccin och ett ljusnande läge vad gäller pandemin i Europa är det omöjligt att inte se tillbaka på konserter innan 2020 som något av en förlorad era.
Turnén som nu äntligen rör sig genom Europa var avsedd att länkas samman med albumet Gigaton. På albumet spyr sångaren och frontmannen Eddie Vedder galla över det politiska tillståndet, planetens förfall och en orange galning. Två år senare är ämnena lika högaktuella men väntetiden har skapat ett förståeligt behov av nostalgi och trygghet. Oavsett hur bra eller relevant ett nytt album må vara kämpar de flesta band med att balansera mellan publikfavoriter och nytillskott. Utöver det har denna turné dragits med ett stort svartmoln som fått hetsiga internetforum att koka av frustration och förvirring.
Pearl Jam är kända för spelningar som pågår tills småtimmarna, de varierade låtlistorna hämtar material från alla eror och inprincip vad som helst kan hända. Men flera spelningar under denna Europa-sväng har dragits med en markant reducerad speltid. Där extranumren kunde pågå i timmar har de nu minskat till en handfull också låtvariationen har minskat. De senaste turnéerna har bandet alltid kämpat med att hitta toppformen de första spelningarna, men relativt sent in i turnén har låtlistorna förblivit ovanligt stela.
Vad detta beror på är omöjligt att avgöra, men det faktum att basisten Jeff Ament och batteristen Matt Cameron kämpat med COVID-19 kan förklara denna drastiska förändring.
Från utsidan ser det sannerligen inte ut som förr, men när väl bandet ställer sig på scen är det mesta glömt. Köpenhamn och Danmark har en speciell plats för Pearl Jam. Efter den fasansfulla tragedin i Roskilde för 22 år sedan är de emotionella banden mellan landet och bandet obrytbara. Eddie Vedder, som aldrig varit blyg att visa sina känslor, är många gånger så tagen av publiken att han har svårt att prata. Spelningen sker också bara några par dagar efter ytterligare en nationell tragedi, en skjutning i den närliggande shoppinggallerian Fields. Laddningen innan spelning är påtaglig, dessutom är det hela tio år sedan bandet besökte Danmark.
Det har skrivits mycket om relationen mellan fans och artister. Kiss har sina armé och Lady Gaga sina små monster, vissa behandlar dem med omsorg andra med total apati. Relationen mellan Pearl Jam och deras publik är en oförstörbar kärlekssaga. Under åren har det skapats ett unikt förhållande som måste ses för att kunna förstås. Ten Club – bandets officiella fanklubb och dess medlemmar, får alltid privilegiet att träda in på arenan först och säkra de bästa platserna. Stämningen mellan dessa personer påminner om ett besök till en eldstad där goda vänner delar minnen och bryter bröd.
När Pearl Jam, aningen försenade, går på scenen är responsen enorm. Release blir, trots sitt långsamma tempo, en orkan som drar genom arenan där varenda stavelse dånar i en gemensam stämma. När väl ursinnet släpps loss i Animal verkar hela Royal Arena motta en elstöt på ett par miljoner volt. Trots att tempot sänkts något i det mest hetsiga låtarna och bandet inledningsvis spelar aningen återhållsamt är responsen och energin otrolig. Förutom mannen från New Jersey finns det ingen nu levande musikakt som kan inspirera som Pearl Jam. Genom att inte förlita sig på något annat än intensiv, argsint och explosiv musik kan Seattle-bandet åstadkomma mer dunder och brak än en fullskalig militärövning. Även om låtlistan är traditionellare än vanligt är det lika häpnadsväckande att uppleva klassiker som Corduroy och Even Flow, båda framförs som om de just hade tagits fram ur studion.
Gigaton-spåren har blivit mindre och mindre förkommande men Retrograde är helt fabulös, även den aningen udda Dance Of The Clairvoyants framförs med stor övertygelse. Endast Never Destination känns som ett menlöst tillägg som gärna hade fått ersättas av Quick Escape. Framförande av första klass och obegränsad energi är dock en kutym vad gäller Pearl Jam, och för oss som sett minst en show för mycket har under åren blivit bortskämda och aningen avtrubbade vad gäller denna lyxvara. Men även för den mest kräsne finns det stunder som knappt går att beskriva. Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town har nog aldrig låtit bättre och vrider om tårkanalen med sin text om åldrande och försvunna år, framförallt efter den oerhörda väntan på bandets återkomst.
Daughter blir till ett enda långt ilsket vrål där Vedder misshandlar abortmotståndare och den vedervärdiga högsta domstolen i USA. Det pågår i minuter där sångaren uppmanar staten att hålla sig borta från kvinnors kroppar. Stridsropet vill inte ta slut och får den vackra balladen att blekna i jämförelse. Jeremy tas emot som ett fotbollslag som just vunnit VM-guld , en kvinna bredvid mig, som stått leende och lugn genom hela kvällen, får spel och börjar hoppa upp och ned likt en ung tös som ser The Beatles på Shea Stadium. I låtens final pågår något världsmästerskap i jämfota-hopp och Royal Arena kan mycket väl behöva inspekteras för eventuella skador.
Men det är framförallt två tillfällen som utmärker sig mer än något annat. Efter den älskade balladen Black ber Vedder att strålkastarna skall släckas. Publiken tänder sedan sina telefonblixtar och lyser upp hela arenan. Därefter följer ett förödande starkt tal samtidigt som en videofilm från monumentet till Roskilde-offren visas på storbildsskärmarna, filmat av Jeff Ament som besökt platsen under dagen. 22 år har gått sedan den värsta konsertkatastrofen i Skandinavisk historia. Det sägs att tiden läker alla sår men Pearl Jam visar att det inte är sant. Nio människor kommer aldrig tillbaka, inte heller offrens familjer kan någonsin läkas. Tårarna flödar ned för Vedders ansikte och mycket av talet går knappt att urskilja.
Efter detta tas den storslagna Love Boat Captain fram, detta exceptionella spår skrevs som en reflektion över tillståndet bandet befann sig i åren efter katastrofen. Hur smärtan aldrig försvunnit och hur varje år väger tungt. Framförandet är skakigt och uppbräckt, känslorna tar överhanden och ett par gånger måste låten startas om. Men det spelar ingen roll, varenda nerv har satt sig på utsidan både på publiken och Pearl Jam. När textraden om hur nio vänner försvann håller Vedder, bandet och arenan på att implodera av känslor. Det är ett moment innehållandes mer känslor och sorg än någonting som vunnit en Oscar för bästa film de senaste 60 åren. Det är ett av de mest kraftfulla ögonblicken jag någonsin upplevt på en konsertscen.
Efter detta emotionella vulkanutbrott följer dock en final som är minst lika oförglömlig. Alive som borde blivit till en repetitiv stapelvara efter trettio år är om möjligt än starkare idag. Pandemin, attacken på shoppinggallerian Fields, det dystopiska moderna USA och ett skrämmande politiskt världsläge är ett monster vi trots allt överlevt. Lättnaden att fortfarande leva och kunna dela det med över sextontusen besökare ger detta klassiska rockspår en kraft som aldrig tidigare skådats. Alla lampor tänds och allsången dånar och hörs hela vägen till Malmö.
I sitt inledande tal frågade sig Eddie Vedder hur det kan vara möjligt att Danmark endast är listad som nummer två vad gäller att vara världens gladaste nation. Denna andraplats känns än mer skrattretande när Rockin’ In The Free World överfaller arenan. Hela arenan tappar förståndet, jetmotorn drar igång och gör adjektiv och hyperbol överflödiga. Adrenalinet flödar och svetten lackar, någonstans mot mitten är jag själv nära att kollapsa av utmattning. När sextontusen glada danskar hoppar och sjunger med som om det inte fanns en morgondag är det omöjligt att tänka sig en plats på denna jord som skulle kunna vara lyckligare.
Betyg 9/10
Bäst: Do The Evolution, Corduroy, Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town, Jeremy, Love Boat Captain, Alive, Rockin’ in the Free World
Sämst: Makabert trångt på ståplats och en respektlös konsertbesökare som bestämmer sig för att börja skrika om sin borttappade mobiltelefon mitt under Eddie Vedders hyllning till Roskilde offren.
Fråga: Är Love Boat Captain det mest känslosamma som skådats på en scen ?
Betyg på samtliga låtar
Release 8/10
Evig öppningsfavorit som är lika dramatisk som imponerande.
Animal 8/10
Inte lika explosiv som tidigare men det tillfället då bandet öppnar upp och höjer hastigheten är alltid lika imponerande.
Last Exit 8/10
Vedder slarvar med texten. Detta monstruöst energiska spår har låtit starkare förut. Energinivån går inte att bortse ifrån oavsett.
Lukin 7/10
Pearl Jams kortaste sång någonsin får ett kort improviserat intro.
Corduroy 10/10
Spelar ingen roll att den framförts exakt 580 gånger. Skådespelet i refrängen och det förändrade mellanpartiet är i klass med Springsteens Badlands.
Retrograde 8/10
Fantastiskt framförande av ett av de bästa spåren från Gigaton. Publiken verkar dock inte helt med på noterna och suktar efter något av årgång vintage.
Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town 10/10
Den bästa versionen någonsin. Obeskrivligt stark och drabbande efter två förlorade år.
Garden 8/10
Det suggestiva och stiliga spåret från Ten är en ynnest att höra i en vass tappning som detta.
Dance Of The Clarivoyants 7/10
Framförandet är både exakt och elegant men publiken ser ut som frågetecken. Gissningsvis ett av de spår från Gigaton som inte kommer att återkomma alltför ofta på framtida konserter efter avslutad turné.
Even Flow 9/10
Mike McCready får spel och gör om sitt gitarrsolo till ett musikaliskt fyrverkeri.
Daughter 9/10
Vedders stridsrop efter rättvisa mellan könen är så pass spektakulärt att det överskuggar det ståtliga framförandet av denna favorit.
Never Destination 6/10
Energiskt framförandet men i sammanhanget är detta konsertens största ’’jaha’’-ögonblick. En strid ström av publiken längst fram skyndar sig bakåt för ölinköp och toalettbesök. Den såsiga River Cross hade varit mer spännande.
Jeremy 10/10
En murbräcka som får hela Öresundsbron att skaka. Finalen är fullkomligt obeskrivlig.
Inside Job 8/10
Magiskt spår från det underbara Avocado-albumet. Den upplyftande texten och den fantastiska melodin gör den oförglömlig. Dock känns den felplacerad efter urladdningen i Jeremy och flera i publiken verkar måttligt roade.
Do The Evolution 10/10
Den bästa kampsången som någonsin skrivits. En enda stor känga i bakdelen på enfald, girighet och makthunger.
Black 9/10
Mer gastkramande än något som kan ses på Netflix.
Love Boat Captain 10/10
Det mest hjärtskärande som skådats på en scen sedan på år och dagar. Ord kan inte beskriva detta ögonblick.
Porch 9/10
Ingenting kan matcha versionen från Berlin 2018, men mellanspelet är ren och skär galenskap och ett skådespel som hade fått självaste Laurence Olivier att rodna.
Better Man 8/10
Allsångsfavoriten framförs med stor passion.
Alive 10/10
’’Riv mina råsegel !’’ som Kapten Haddock hade sagt. Om det hade varit möjligt hade detta ögonblick fått sättas på loop för resten av mitt liv.
Rockin’ in the Free World 10/10
Om detta hade pågått i ytterligare ett par sekunder hade jag behövt bäras ut på bår. Världens bästa cover och extranummer tillsammans med Springsteens Twist And Shout.
Tiger Film 