All images courtesy and copyright of Folkets Bio 2023
Summering: Ett viktigt tema krossas av usel dramatik
Det är en gammal klyscha, men filmer baserade på verkliga händelser är sällan särskilt sanningsenliga. Exemplen, där bländande fiktion har fått gå före den gråa och alldagliga sanningen är otaliga. Men det faktum att Världens Lyckligaste Man påstår sig ha någon som helst koppling till verkligheten känns som ett grymt aprilskämt. För den värld och berättelse som visas upp genom 90 hiskliga minuter hade varit mycket svår att ta på allvar även i en berättelse signerad av J.R.R Tolkien eller George Lucas.
Att utforska det jugoslaviska kriget från ett lokalt perspektiv är en både spännande och angelägen tanke. Trots att konflikten kategoriseras som en av de mest hänsynslösa och chockerande i modern tid är det förvånansvärt få filmer som velat ta sig an ämnet. Förutom magplasket Harrison’s Flowers har kriget fått falla i glömska då det kommer till att porträtteras på film. Därför vore en sober och återhållsam infallsvinkel välkommen. Inledningsvis verkar Världens Lyckligaste Man kunnaerbjuda just detta. Med minimal musik och ett anspråkslöst foto verkar allting vara plats för en lågmäld studie av mörk europeisk historia.
Men de sansade och mycket försiktiga stegen är snart bortblåsta. För när skådespelaren Adnan Omerovic träder in som en av filmens viktigaste karaktärer rämnar filmen. Idén att skapa en berättelse där våldsverkarna är faktiska människor av kött och blod, inte demoner från en sagobok, körs till soptippen då regissören Teona Strugar Mitevska bestämmer sig för att regissera Omerovic som om han porträtterar Batmans ärkefiende Joker. Förhoppningen att humanisera människorna på båda sidor av konflikten är därmed helt kaputt. Dramatiken går från att byggas upp med stor försiktighet till att bli lika bred och klumpig som ett avsnitt av Lilla Huset På Prärien.
Och snart brakar helvetet loss. Volymen skruvas upp till tusen och gesterna blir bortom löjliga. Allt kulminerar i en av de mest skrattretande och osannolika sekvenser jag sett. Alla de goda intentionerna massakreras i ett hav att skrik, emotionella utbrott och en berättelse som imploderar framför publikens ögon.
Utrustad med ämne som både är intressant men framförallt viktigt att lyfta fram är det här klavertrampet fullkomligt oförlåtligt. En dag kanske vi kan få se en inhemsk produktion som tar sig an krigets fasor utan att ställa till med en fiktiv cirkus.
All images courtesy and copyright of Walt Disney 2023
Summering: En katastrofal första halva vägs upp en charmig andra hälft samt en lysande Melissa McCarthy.
Vad som borde vara enkelt har nu blivit ett kaos. Och nej jag åsyftar inte filmen om H.C. Andersens älskade sjöjungfru. Nyversionen av Den Lilla Sjöjungfrun har blivit det senaste offret i det skrattretande kulturkrig som utkämpas av skrikhalsar på högerfalangen, ledda av ’’intellektuella genier’’ som Florida guvernören Ron DeSantis. Givetvis påstås 2023 års upplaga vara förklädd vänsterpropaganda, menad att hjärntvätta barn till den ’’fruktansvärda’’ insikten att det finns utrymme för en färgad kvinna att ta sig an en välkänd karaktär som Ariel.
Bortsett från de rasistiska påhoppen har det funnits resonlig kritik, detta gällande Disneys fortsatta vilja att göra spelfilm av sina mest framgångsrika animerade filmer. Resultaten har minst sagt varit blandade. Vissa har mottagits varmt och genererat ohyggliga summor pengar, andra har fallit platt hos både kritiker och publik. Skönheten Och Odjuret var en plågsam kalkon med en katastrofal Emma Watson i huvudrollen. Djungelboken av Jon Favreau var däremot en påkostad och inspirerad tolkning som valde att röra sig närmare författaren Rudyard Kiplings ursprungliga verk.
Regissören Rob Marshall är inte obekant att ta sig an Disney klassiker, senast gick det ypperligt med Mary Poppins Returns. Det är också ett av få projekt signerat av regissören som inte kraschat och brunnit som luftskeppet Hindenburg. Efter framgångarna med Chicago har Marshall befunnit sig på en skidbacke mot helvetet där det enda fiaskot efter det andra avlöst varandra. Det är överhuvudtaget svårt att finna orden för ’’filmer’’ som Nine eller Pirates Of The Caribbean: On Stranger Tides.
Den Lilla Sjöjungfrun är – tack och lov, inte ett magplask men inte heller någon elegant Esther Williams dykning. Det huvudsakliga problemet är att Marshall inte är tekniskt kompetent vad gäller specialeffekter. Trots en vana med storfilmer är det förvånande att filmen saknar någon visuell elegans. Det som borde vara spektakulära bilder på korallrev och färggranna fiskar ser ut som ett besök till en barrock och skrikig leksaksaffär. Vad som presenteras är en explosion av platta pastellfärger, plastiga landskap och många gånger om tveksamma digitala effekter. Att iscensätta sekvenser under vattenytan visar sig vara en fortsatt utmaning som få filmskapare kan hantera. Med Marshalls bristande hantverk blir samtliga sekvenser med simmande karaktärer något av en pina att uppelva då det känns artificiellt och livlöst. Detsamma kan sägas om ett antal av de musikaliska framträdandena. Alan Menkens musik må vara odödlig och melodiskt perfekt, men det ursäktar inte tafatt och slapp iscensättning. Några av de mest klassiska spåren – däribland ’’Part Of Your World’’, presenteras utan något som helst eftertryck. Halle Bailey i huvudrollen må förvisso besitta en både stark och klar stämma som gör sig utmärkt för materialet, men sättet som Marshall regisserar och komponerar scenerna ter sig oerhört platt och livlöst.
Men brist på passion är dock en mikroskopisk synd då vi tvingas uppleva den uppdaterade versionen av ’’Under The Sea’’. Den klämkäcka låten har nu förvandlats till ett rent Las Vegas-nummer som hade fått Celine Dion att dra i nödbromsen. Här fortsätter Marshall att – helt utan finess eller kunskap, basunera ut tonvis med undermåliga digitala effekter och koreografi som får Christer Sjögrens ’’I Love Europe’’ att likna en utmanare till Cirque Du Soleil. Allting ser ut att vara nära en total härdsmälta… Men då filmen lämnar havet och rör sig upp på land händer något. Här förvandlas det istället till ett mer traditionellt och enkelspårigt romantiskt äventyr som funkar oväntat väl.
Då Marshall inte måste hantera vatten eller specialeffekter frammanar han istället den charm och värme som kunde ses i de bästa stunderna från Mary Poppins Returns. Bailey och hennes motspelare Jonah Hauer-King har en god kemi, något som skapar ett påtagligt driv och intresse – även om King har lika mycket karisma och utstrålning som ett bildäck. Samtidigt ger den andra halvan också upphov till förvirring och frustration, detta eftersom det uppenbart finns mer att erbjuda än en kavalkad av kassa effekter.
Vad gäller den löjeväckande rädslan att berättelsen skulle förvridas visar sig vara lika obefogad som den är skrattretande. Istället är det bristen på mod och innovation som blir ett ankare gjort av bly. Marshall vågar överhuvudtaget inte snudda vid en rad – potentiellt, intressanta frågor som faktiskt uppstår under filmens gång. Exempelvis människans vanskötsel av världshaven eller den alltid aktuella frågan om hur olika folkgrupper kan föras samman och komma till ett konsensus. Förvisso är dessa frågeställningar inget nytt under solen men med ett mått av vilja hade de kunnat integreras och ge berättelsen en udd av modernitet som tydliggjort varför en nyversion är relevant. Ariel förblir också en lika ointressant och passiv karaktär som alltid och Bailey har mikroskopiskt lite att göra då mer eller mindre ingenting skett för att ändra på det faktumet.
Än mer konfunderande blir det då denna typ av potenta nytolkning faktiskt förekommer. Detta genom en Melissa McCarthy i toppform som dominerar varenda scen i rollen som den monstruösa Ursula. McCarthy förkroppsligar och tydliggör hur effektiv en nytolkning kan vara om dagsaktuella skådespelare – med rätt inställning och förmåga, får ta sig an klassiska karaktärer. Därför är det synd att totalsumman av projektet aldrig känns lika inspirerat eller självklart.
Genom en andra halva som kan betygsättas som duglig räddar Den Lilla Sjöjungfrun sig själv från att hamla under vattenytan. Men med tanke på att det finns inslag och vinkningar till något genuint minnesvärt blir det hela till något av en otrevlig kallsup.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2023
Summering: Hjärtligt och energiskt avslut på en av de mest osannolika framgångssagorna i modern filmhistoria.
Då Guardians Of The Galaxy annonserades – som ett av många Marvel Studios projekt, för mer än tio år sedan möttes beskedet inte med några rungande applåder. Istället uppstod en stor förvirring. Detta var en av Marvels mer obskyra och undangömda hjältegrupper, långtifrån så kommersiella och igenkännbara som bolagets frontfigur Spider-Man. De konceptbilder som ackompanjerade annonseringen var inte till någon större hjälp för övertyga massorna om varför detta skulle bli nästa stora projekt. En talande tvättbjörn samt en man i märklig mask skulle nu ställa sig jämte en ikon som Iron Man ?
Regissören James Gunn hade inte heller gjort mycket för att kunna tituleras som ett kreativt geni. Men Guardians Of The Galaxy var en fullkomlig explosion av energi, charm och storstilat äventyr. Succén tog de flesta på sängen, karaktärer som troddes vara irrelevanta blev nu publikfavoriter som snart kunde ses på skolväskor och matlådor världen över.
Succén skulle fortsätta med Guardians Of The Galaxy Vol.2, även om mottagandet inte var lika entusiastiskt som för den första filmen behölls charmen. De fantastiska karaktärerna var också än mer sympatiska. Men sedan Vol.2 har saker och ting förändrats. James Gunn genomgick en medial storm då internettroll grävde upp en rad olämpliga skämt från regissörens Twitter-konto. Detta tvingade Gunn att avgå som regissör och lämna samtliga Marvel-projekt. Efter detta skulle konkurrenten Warner Brothers anställa Gunn som regissör för The Suicide Squad. Men Gunn skulle tillslut återfå sitt jobb som regissör hos Marvel Studios och därmed möjligheten att avsluta sin saga om galaxens väktare. Med största sannolikhet blir detta också Gunns sista Marvel-produktion då regissören numera inträtt som chef för DC’s filmdivision.
Mycket står på spel och frågan är om Gunn har orken kvar att avsluta sin trilogi med ett färgsprakande fyrverkeri ? Någon brist på action, fart och fläkt är det inget tal om. Vol. 3 är ett rymdäventyr av första klass som bjuder på makalösa vyer, produktionsdesign som bländar och pulserande action. Men under denna fantastiska och påkostade yta gör Gunn ett mycket intressant val, istället för att öka insatserna och sätta universum på spel begränsas istället omfånget. Berättelsen går istället tillbaka till de älskade huvudpersonerna och deras diverse emotionella ärr.
Att skapa ett värdigt avslut kan höra till det mest problematiska och utmanande som finns för en berättare. Det finns oftast en impuls att utöka och expandera för att tillfredsställa publiken. Bruce Springsteen har talat om hur ett album som inleds med en grandios sång också bör avslutas med en sådan. Men vad som sker i Vol.3 är beundransvärt, det görs inga försök att skapa nya plattformar för kommande Marvel Studios-projekt. Istället utforskas den dynamik som byggts upp mellan karaktärerna. Marvel och deras olika hjältegrupper har alltid haft en gemensam nämnare. Oavsett om det är Avengers, X-Men eller Fantastic Four återkommer ett faktum… Grupperna bildar genuina familjer. Hjältarna och hjältinnorna blir till bröder och systrar, kärleken mellan dem blir också det enda som kan kompensera för deras problematiska bakgrunder – som oftast inkluderar ett allvarligt psykologiskt trauma.
Denna dynamik är central för Vol.3. Filmens narrativa drivkraft utgår helt och hållet utifrån de band som byggts upp under nästan tio år, både mellan de fiktiva karaktärerna men likaså publiken och vår relation till berättelsen. Gunn har en fantastisk förmåga att förstå sin publik. Han ger utrymme åt flera bejublade sidofigurer, vilket skapar en gemytlig och inspirerande känsla. Men än mer beundransvärt är hur flera huvudpersoner får ställa sig åt sidan för att ge plats åt exempelvis Pom Klementieffs Mantis. Peter Quill har gjort sitt – berättarmässigt, och får istället processa de hjärnspöken som plågar honom. Detta drag är snillrikt då det alltid har varit gruppen som varit den sanna stjärnan i Guardians Of The Galaxy, inte en individuell karaktär.
Även om det är fantastiskt underhållande då Gunn tänder stubinen för sina actionscener – och bränner mer krut än då det skjuts salut för hans majestät konungen, är det stunderna då karaktärerna interagerar, bråkar och samtalar – även om de mest triviala av ting, som filmens hjärta och själ är som mest framträdande. Den klassiska Marvel-kontinuiteten är inte bara effektiv för att bygga sammanlänkade och storslagna äventyr över flertalet filmer. Bakom kulisserna har aktörerna skapat en rutin och kemo som inte går att hitta i någon annan storfilm.
Skådespelet är denna gång på sin spets och det finns nu ytterligare en dimension av självsäkerhet och bekvämlighet som skapar ett samspel i världsklass. Men medan de bekanta ansiktena får fantastiska scener och oupphörlig kärlek kan detsamma inte sägas vad gäller nytillskotten i karaktärsgalleriet. Will Poulter – som en strikt och aningen naiv Adam Warlock, är förvisso underhållande och karismatisk, men karaktären känns i slutänden marginell. Chukwudi Iwuji, som iklätt sig rollen som filmens antagonist, är – likt Poulter, mycket kompetent i sitt agerande, men det hade sannerligen inte skadat att få spendera mer tid med detta maktgalna geni – som har både en och annan parallell med verklighetens mest vansinniga visionär – Elon Musk. Iwuji tenderar också att spela över mellan varven, dock lyckas Gunn rättfärdiga det överdrivna agerandet genom att rama in vansinnet med ett par skarpsinniga filosofiska observationer. I dagens heta debatt om artificiell intelligens har Gunn – oavsiktligen (?), skapat en god tankenöt som skänker hela berättelsen ett oväntat intellektuellt djup.
Dock är det Gunns konstanta passion och övertygelse som inspirerar och skänker Vol.3 en fantastisk livlighet. Att han fortfarande har energi och skaparglädje efter två filmer är beundransvärt, men det är modet att våga att göra filmen både fokuserad och känslosam som är den största bedriften. Med klassisk Disney-dramaturgi lyckas Gunn att göra oss knäsvaga inför animerade djur och ett enkelt patos som inte borde ha någon udd kvar. Men den helt besinningslösa övertygelsen, viljan att avsluta med värdigheten intakt, gör Vol.3 till en otroligt medryckande upplevelse. Det ena vansinnet efter det andra presenteras utan filmen någonsin tappar greppet om publiken. Detta är också ett oväntat mörkt kapitel, även om humorn alltid är närvarande känns det betydligt mer allvarsamt än förut. Något som också reflekteras i karaktärerna som alla förändrats, mognat och vuxit sedan vi först mötte dem.
Utöver det har bildspråket också finslipats och den tekniska kompetensen har ökat med flera nivåer. Det här är utan tvekan en av de mest imponerande visuella upplevelserna som Marvel bjudit på tillsammans med Black Panther: Wakanda Forever. Pastellfärger och gigantiska science fiction landskap blir verkliga med hjälp av fantastiska specialeffekter, foto och komposition. Från ett rent actionperspektiv har det också skett förbättringar. Gunn har blivit en fantastisk koreograf och här finns trilogins mest imponerande och brutala actionscen som tåls att ses om och om igen.
Betyder detta att Guardians Of The Galaxy Vol. 3 är ett perfekt avslut, likt den obestridda mästaren Spider-Man: No Way Home ? Svaret är – inte helt oväntat, nej. Hur mycket passion och driv som finns tillhands går det inte att undkomma att det finns sekvenser som känns som karbonkopior av numera kultförklarade scenen från de tidigare filmerna. Formulan som alltid bestått av vass humor, självironi – och en vilja att inte ta sig själv på särskilt stort allvar, är intakt med är många gånger lite för bekant för sitt eget bästa. Efter tre filmer och en rad inhopp i med både Avengers och Thor är det inte konstigt att ett visst mått av repetition skulle infinna sig. Tillskillnad mot Jon Watts, som kombinerade gammalt och nytt i No Way Home känns detta snarare som en lyxförpackad ’’greatest hits’’, eller en ny iPhone-modell, aningen förutsägbart – vad gäller det dramaturgiska, men också underbart polerad och vältrimmad.
Även om det finns ett mått av repetition går det inte att undkomma att Guardians Of The Galaxy Vol. 3 är en explosion av underhållning och skaparglädje. Även efter två timmar och trettio minuter går det inte att undkomma känslan att vi det hela hade fått pågå ett par timmar till.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2023
Summering: Repetition och en bedrövlig berättelse vägs upp av en makalös final som kör över publiken.
För regissören Chad Stahelski finns det ingen gräns för hur mycket action som kan implementeras på bioduken. John Wick har sedan debuten varit en uppvisning i konsten att ignorera måttlighet och hastighetsbegränsningar. Det är som en berg och dalbana där hela åkturen är en enda lång loop. Att sinnet, kroppen och själen är mörbultat efter upplevelsen spelar ingen roll för några av de inblandade.
Inför omgång fyra har man låtit släppa de sista spärrarna. Där John Wick: Chapter 3 Parabellum kändes något återhållsam har alla tvivel och eventuella reservationer förts – eller senare sprängts, bort. Genom tre timmar serverar Stahelski en actionkavalkad som avför termer som måttfullhet och balans. Berättelsen och det övergripande mytologin, som involverar hotell och ett strikt kodex, är precis lika ointressant och löjeväckande som förr. Men att se John Wick i hopp om en gastkramande berättelse är i paritet med att förställa sig att en diet på ister är detsamma som en hälsosam kost.
Därför är det aningen chockartat att Chapter 4 ägnar en ansenlig tid åt en utdragen och ointressant intrig. En del av filmen som varken erbjuder spektakulära skottlossningar eller spänning. Med tanke på den hiskeliga speltiden på tre timmar kan man bara ställa sig frågande om denna tafatta öppning ens var nödvändig. För Stahelski verkar inte heller särskilt intresserad att iscensätta någon vettig dramatik. De sekvenser som inte innehåller kulregn och ett överflöd kampsport är rena stoppklossar. För hur mycket Stahelski än försöker övertyga oss är det flagrant att ingen av karaktärerna är intressanta. Trots fenomenala förmågor som Ian McShane och – nyligen bortgångne, Lance Reddick är dramaturgin lika full av kulhål som något av filmens många stridsarenor.
Keanu Reeves må vara en av filmindustrins mest sympatiska personer men hans skådespelarförmåga är dessvärre inte av samma kaliber. Det är ännu en gång stela replikskiften och ett skådespel som mest består av grymtningar och stela ’’yeah’’.
Än värre är det för Bill Skarsgård som fått den otacksamma uppgiften att agera filmens stora antagonist. Förutom ett lövtunt underlag har Skarsgård också utrustats med en förkastlig fransk accent som inte ens hade godkänts i den svenska dubben av Hergés två ’’mästerdetektiver’’ Dupont och Dupond.
Men det här är oväsentligt, John Wick Chapter 4 har bara ett mål… Att bjuda på action utan dess like. Och även om mycket känns igen från de tre tidigare filmerna råder det inget tvivel om att kvoten vad gäller slagsmål och så kallad ’’pang pang’’ fylls kvickt. Det här är en dödsbuffé där alla tänkbara skjutvapen, kvinnor och tillhyggen kommer till användning. Precis som förut är allting över-koreograferat, utdraget och fruktansvärt hedonistiskt vad gäller att vältra sig i stiliserat våld. Stahelski använder sig fortfarande av en stiliserad och aggressiv estetik som dränker bilderna i kraftfulla färger, med ett foto som är lika vasst som Wicks diverse huggvapen.
Även om allting fortfarande är funktionellt – och utan tvekan underhållande, går det inte att undvika en påtaglig känsla av repetition. Avrättningar och handslagsmål har en kreativ gräns, flera gånger om känns den blodiga dödsbaletten som en stilfull men ihålig repris. Serien har också fått konkurrens av Nobody, som dessutom skrevs av John Wick-författaren Derek Kolstad. En film som i mångt och mycket förädlade formulan genom att erbjuda samma brutala action men med ett gladlynt förhållningssätt som inte var blyg att smyga in stora doser mörk humor. John Wick är fortfarande en makabert humorlös produktion, ibland går det så pass långt att man kan undra om det är vansinnes action som iscensätts och inte en Norén pjäs.
Nu för en mer makaber analys, våldet är fortfarande distanserat och alltför lättsamt, även om det förekommer sekvenser som får publiken att gnissla tänder av obehag, finns det ändå ingenting som kan mäta sig med den brutalitet som vi fick se i den ökända buss-scenen från Nobody. Det blir inte bättre av att det fortfarande finns en aversion för närbilder. En majoritet av actionscenerna utspelar sig i vidvinkel, något som gör det lätt att följa det hektiska händelseförloppet men som också berövar dem på behövligt intimitet.
Något som dock har justerats från Parabellum är strukturen. Där brändes de mest imponerande actionscenerna av för tidigt och vad som följde lyckades inte att imponera. Chapter 4 har en betydligt mer sund fördelning där actionscenerna gradvis eskalerar. Och det är i finalen som filmen kommer till liv. I en hysterisk sekvens som utspelar sig på Paris gator bjuder Stahelski på den bästa actionscenen som serien någonsin producerat. Det påminner om en inspirerad Paul Greengrass och dennes fantastiska biljakt genom Moskva i The Bourne Ultimatum där intensiteten inte förstod att publiken kan behöva andas. Som de bästa av actionsekvenser lyckas man att hitta gnistan om och om igen. Det är som att allting har sparats för detta ögonblick och vi får en kakofoni av död, krut och eld som på egen hand motiverar biljettpriset.
John Wick Chapter 4 är sannerligen inte nyskapande. Men genom en förbättrad struktur och en sanslös final lyckas Chad Stahelski faktiskt skapa ett mycket tillfredsställande stycke action som trots flagranta britser är värt ett biobesök.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2023
Summering: Kraftfull dramatik och starkt skådespel överskuggar en relativt ordinär berättelse.
Darren Aronofsky förblir en av filmbranschens mest frustrerande regissörer. Inte som ett resultat av bristande förmåga, tvärtom. Aronofsky är en skicklig dramatiker, han är i sitt absoluta esse då samhällets minst privilegierade studeras. I den avskalade The Wrestler valde Aronofsky att göra en gripande karaktärsstudie utan några som helst pretentioner eller märkvärdiga visuella inslag. Med Mickey Rourke i huvudrollen skapades ett gripande, sorgset och sotsvart drama som står sig som Aronofskys absolut bästa film. Men vad som följde var inte bara sämre utan rena fiaskon.
Förutom den hyllade Black Swan – som jag inte hyser någon större entusiasm inför, har Aronofsky gått på grund. Mega fiaskot Noah var lika imponerande som våt cement. Det magplasket kan dock ursäktas i jämförelse med Mother med en odrägligt överspelande Jennifer Lawrence i huvudrollen, en film som mycket väl kan vara en av de förra årtiondets absolut sämsta.
The Whale visar sig – tack och lov, vara en vändpunkt för Aronofsky. Istället för att irra bort sig i självgoda och uppblåsta visioner går regissören tillbaka till samma formula som gjorde The Wrestler minnesvärd. Många gånger känns det rentav som en spirituell uppföljare. Stämningen och presentationen är lika svart som natten, vi får även denna gång besöka ett USA där människor glömts bort och tillåts ruttna i sin egen misär.
Det hela presenteras som ett intensivt kammardrama som snart blir till en dramatisk tryckkokare. Aronofsky har alltid var fascinerade av de motbjudande och svårsmälta. Den instängda och vanskötta lägenheten – som majoriteten av filmen utspelas i, förvandlas till ett mardrömslikt fängelse där ångest, sorg och desperation känns lika naturligt som fallna löv på hösten. Även om det inte är frågan om någon hallucinatorisk skräck finns det flera sekvenser i The Whale som skapar djupa mentala ärr. Fetma och övervikt på film har mestadels använts som ett komiskt element medan konsekvenserna och lidandet sällan uppmärksammats. Aronofsky porträtterar istället hetsätningen och de kroppsliga förhindren utan någon ironi, istället blir det till en lika stor börda som drogmissbruket i Requiem For A Dream.
De yttre smärtorna och krämporna visar sig dock vara obetydliga då filmen börjar studera de emotionella och psykologiska aspekterna av Brendan Frasers karaktär. Här fortsätter resan in mot totalt mörkret, det skapas allegorier till det det moderna USA där empati inte längre existerar. Detta förtydligas genom nyhetssändningar som tydliggör Donald Trumps framgångar i den amerikanska valrörelsen 2015-2016. Allting ramas in av ett mycket dystert foto och ett obehagligt soundtrack förstärker filmens klaustrofobiska natur.
Det kan tyckas cyniskt att rollbesätta skådespelare som Mickey Rourke och Brendan Fraser i roller som – till viss del, återspeglar deras turbulenta karriärer. Fraser visserligen inte, tillskillnad mot Rourke, gjort sig till åtlöje som boxare eller klätt sig i tröjor med Vladimir Putin motiv. Men Fraser bär med sig en svår karriär som numera domineras av den mycket otäcka incidenten där han sägs ha blivit sexuellt överfallen av den tidigare – och numera utkastade, chefen för Hollywood Foreign Press Association Philip Berk.
Och det är inte heller svårt att se vissa paralleller mellan turbulenta Frasers karriär och det som utspelar sig i The Whale. Fraser – som aldrig varit någon spektakulär förmåga, lyckas – likt Rourke, kanalisera sin personliga frustration och sorg in i rollen. Det är aldrig tal om något överspel utan en omsorgsfull och kraftfull rolltolkning som känns ärlig och inte det minsta manipulativ.
Flera sekvenser blir till psykologisk tortyr då Fraser förmedlar känslan att vara fånge i sin egen kropp. De mest vardagliga handlingarna blir omöjliga och en majoritet av normal fysisk kontakt likaså. Fraser får också stöd genom en stark insats från Hong Chau, som efter sitt katastrofala inhopp i Alexander Paynes Downsizing, äntligen får möjlighet till återupprättelse. Chau skapar en stark och orubblig person, som trots flera emotionella ärr, vägrar att ge upp. Kemin mellan Chau och Fraser är påtaglig och filmen hade gärna fått ägna än mer tid åt att djupdyka i deras mycket unika förhållande.
Olyckligtvis lyckas Sadie Sink inte leva upp till samma höga nivå som Chau och Fraser. Sink, som spelar Frasers stökiga och nihilistiska tonårsdotter, ger inte karaktären några som helst nyanser, detta leder till en monoton och onödigt tvådimensionell karaktär som känns lika omänsklig som en konversation med iPhone assistenten Siri. När filmen väl ber oss hysa sympati för Sink är det försent då karaktären är så pass krass att inte går att finna ett uns empati för henne.
Ett annat problem som dock inte är lika tydligt är berättelsen. Bristerna må ligga i den pjäs som filmen baseras på, men trots stark dramatik och en rad scener som bränner sig fast är detta högst ordinärt vad det berättarmässiga anbelangar. Slutet är också alltför sockrat och onödigt övertydligt, något som inte alls passar den glåmiga och uppgivna tonen.
Dessa brister är dock inte tillräckliga för att förta helhetsintrycket. Aronofsky har genom sin karriär envisats med att krångla till sitt filmskapande. Men det är med ett projekt som The Whale som det tydliggörs att Aronofsky är en superb dramatiker som borde ägna sig åt jordnära, små och kompromisslösa livsöden. Det är som att se Björn Borg envisas med att spela fotboll istället för tennis. Vi får hoppas att Aronofsky – som filmskapare, väljer att stanna i diskbänksrealismens misär och hopplöshet.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2023
Summering: Stort underhållningsvärde trots förlorade möjligheter vad gäller att skapa vassa allegorier.
Omständigheterna som denna recension skrivs under är aningen annorlunda mot tidigare Marvel-filmer. På grund av diverse förhinder skrivs – och således, publiceras denna recension långt efter att den allmänna responsen från publik och kritiker utkommit. Ett scenario som aldrig är att föredra framför att publicera en recension i vakuum.
Precis som med en rad andra popkulturella, framgångsrika och mycket populära ting har Marvel nu blivit toxiskt. Jag har många gånger skrivit om det och det vore trevligt att inte behöva påpeka detta faktum inför varje recension. Men faktum är att den entusiasm och glädje som fanns inför filmer som Infinity War och Endgame har försvunnit. Inte för att Marvel Studios fallit ihop – som många rabiata troll och näthatare menar, utan tillföljd av ett onlineklimat som gör det omöjligt att avnjuta något med hög profil. För den pest som drabbade Star Wars efter The Last Jedi har nu spritt sig till Marvel. Pandoras låda, som numera spyr ur sig hat, misogyni och partiska politiska attacker – i huvudsak från den radikala högern, har gjort Marvel till en allmän slagpåse för allt som är fel med världen.
Quantumania har inte heller fått gå oskadd från denna giftiga diskurs. Hatet från så kallade ’’fans’’ flödar på internet och självutnämnda ’’experter’’ ristar nu gravstenar för procenten Kevin Feige, MCU, Disney och allt mellan himmel och jord.
Oavsett vad omvärlden anser bibehåller jag den ståndpunkten att Marvel gör storfilmer i världsklass. Produktioner som i stort sett endast kan jämföras med sig själva. I jämförelse med konkurrensen från förra året, med ’’mästerverk’’ som Black Adam, Jurassic World: Dominion eller Uncharted är det inte ens en diskussion. Marvel är fortfarande obestridda och helt utan konkurrens vad gäller att skapa storslagna actionfilmer.
Även i ett fall som Quantumania, som inte är det bästa studion gjort, är kvalitén oerhört hög. Idén att producenten Kevin Feige endast kan lyckas om han gör ett par AvengersEndgame per år vore lika absurt som att förklara Apple som misslyckade om de inte lanserar en produkt lika inflytelserik som iPhone varje kvartal. Målet med den fjärde fasen i MCU var att bryta sig loss från det gamla, fortsätta avskedet från Endgame och ta sikte mot nya horisonter. Quantumania inleder nu fas fem men visar sig vara något av en återgång, det är nu tydligare vart den övergripande berättelsen är på väg, något tidigare Marvel-filmer varit mer tydliga med, men även stämningsmässigt är detta en återgång till aningen mer lättsamma filmer som Joe Johnstons första film om Captain America. För där Black Panther: Wakanda Forever var ett långt och allvarsamt drama är detta en ren och skär äventyrsfilm. Det känns många gånger som en ren hyllning till söndagsäventyr som Forbidden Planet eller Flash Gordon. Det finns också flertalet vinkningar till Jules Verne och H.G Wells vad gäller upptäcktsresor och främmande platser som ockuperas av onda krafter.
Regissören Peyton Reed verkar inte heller särskilt bekymrad med att leva upp till några förväntningar. Även om allting ramas in av grandiosa miljöer med gigantisk sci-fi arkitektur väljer Reed – likt Taika Waititi, att inte ta något på större allvar. Något som lär uppröra – redan, fientligt inställda tittare, men som måste berömmas då Reed och Marvel vägrar att homogenisera sina filmer efter förväntningar. Med tanke på att flera segment i filmen endast kan klassas som vansinniga är det endast tillgagn för Reed att han väljer att regissera med ett leende på läpparna. Reed låter aldrig något bittert Zack Snyder humör ta överhanden vilket gör att det mest otroliga och urspårade kan accepteras.
Men det finns invändningar och det infinner sig i huvudsak i filmens intrig. Av någon anledning har Reed svårt att ta sig an de element som tidigare varit självklara för honom. Sekvenserna i San Francisco är underhållande men saknar charmen och energin från föregående filmer. Denna osäkerhet drabbar relationen mellan Scott Lang och dottern Cassie, som förvisso är menad att vara obekväm, men den charmanta Paul Rudd och nykomlingen Kathryn Newton tar avsevärd tid att få ihop någon genuin kemi. Reed verkar ta djupa och lite nervösa andetag inför resan till kvantumuniversumet för när filmen väl påbörjar resan mot det okända verkar Reed ha vässat sina sinnen.
Först då verkar visionen klarna, publiken överöses med hyllningar och referenser till det mest ädla av sci-fiction filmens grundpelare. Med hjälp av praktiskt smink återskapas känslan av riktigt 80-tals guld som Total Recall, med rymdvarelser som bosatt sig i buken hos folk.
Berättelsen må trivas med att bara vara ett simpelt äventyr i lyxförpackning men det finns en rad inslag som hade haft potential att utvecklas. Det hade gjort Quantumania till något mer än bara storsalgen underhållning. Marvels serietidningar och filmer är som bäst då de kopplar ihop vår vardagliga och nutida problematik med sina fiktiva världar. Det finns en kraft i allegorier och jämförelser som inte går att bortse ifrån. Och Quantumania har flera gånger tillfällen att expandera sin berättelse. Jonathan Majors i rollen som den stridslystna och maktgalna Kang har flera spår av nutida demagoger och diktatorer som terroriserar länder och befolkningar runtom i världen. Men det görs aldrig några exkursioner eller försök att vidga dessa paralleller. Majors är mycket stark i sin roll men hade kunnat bli än mer minnesvärd om Reed och manusförfattarna hade vågat dra än tydligare linjer till specifika amerikanska politiker eller ’’folkvalda’’ mordgalningar i öst.
Det är inte bara här som det förloras potential, den underliggande dramatiken placerar brustna familjer i centrum. Både Evangeline Lillys Hope Van Dyne och Cassie Lang har genomgått traumatiska år utan en förälder vid sin sida. De har därefter anammat en hård världsbild. Denna tematik hade kunnat ge filmen en stark emotionell tyddrag. Det mest traditionella och enkelspåriga av av Marvel-motton ’’with great power, comes great responsibility’’ må vara uttjatat men bidrar till att stärka tematiken. Tyvärr görs det inga större ansträngningar att utveckla dessa frön, de förblir dramatiska embryon som grävs ned och glöms bort.
Även om det aldrig blir emotionellt engagerande är det dock svårt att inte bli väldigt road under resans gång. Visuellt är detta Ant-Man-trilogins mest ambitiösa åtagande hittills, neon, laserstrålar och fantastisk scenografi kraschar samman och skapar flera sekvenser som måste uppelvas på en bio. Och då kampen mot Kang trappas upp blir det klassiska äventyret än starkare och allt kulminerar i en oväntat brutal och närgången slutduell.
Quantumania är inte någon Endgame eller Spider-Man: No Way Home, men några sådana ambitioner verkar inte heller ha funnits. Detta är Peyton Reeds hyllning till den mest traditionella av sci-fi filmer. Och som ett renodlat retro-äventyr med massiv budget är detta utan någon konkurrens.
All images courtesy and copyright of Disney and Searchlight Pictures 2022
Summering: Ett simpelt manuskript vägs upp av eminent Olivia Colman och ett sagolikt vackert foto av Roger Deakins.
För en mindre evighet sedan författades en text på Tiger Film där Sam Mendes filmografi filmer recenserades. Vad som tydliggjordes efter den genomgången av Mendes filmer är att han är sitt esse då han får garnera sina filmer med spänning och helst lite action. Även om den tafatta Spectre inte är något storartat filmskapande är Road To Perdition, 1917, och givetsvis, Skyfall, fantastiska filmer där Mendes visar upp sin bästa sida som dramatiker. Men när det kommer till att enbart skildra människoöden, utan nervpirrande berättelser, blir resultatet inte i närheten lika intressant. Även om American Beauty anses som en tidlös klassiker ställer jag mig mest indifferent till den. Revolutionary Road må innehålla två av tidernas bästa skådespelare – Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, men slutresultatet var oväntat ordinärt.
På förhand tycks Empire Of Light vara den sortens Mendes-film som skulle kunna klassas som mindre intressant. Men det finns en viktig skillnad denna gång. För första gången på över 20 år har Mendes filmatiserat ett manus skrivet av honom själv. Detta råder bot på en del – men inte alla, problem.
Mendes kan i värsta fall kännas sammanbiten och spänd, men det finns en lättsam trygghet över Empire Of Light trots att en rad allvarliga ämnen avhandlas. Mendes trivs uppenbarligen att vara tillbaka i hemlandet England och att jobba med en ’’aningen’’ mindre stjärnspäckad, men för den delen inte midnre begåvad, ensemble än brukligt. Nu är dock behovet av ”så kallade” filmstjärnor inte något behov då Olivia Colman står som huvudrollsinnehavare. Segertåget efter Yorgos Lanthimos The Favourite verkar inte avta och Colman är exemplarisk i sitt skådespel.
Tillskillnad mot självgoda och högljudda kollegor, som vältrar sig i medial uppmärksamhet och utstuderat emotionellt skådespel, är Colman en uppenbarelse i sin precision, omsorg och passion. Även vid de tillfällen som manuskriptet brister, och get dåligt spelrum tilföljd av tunt psykologiskt djup, navigerar Colman detta utan några problem. Det är en genuin ynnest att bevittna skådespel på denna nivå och det faktum att Colman inte är Oscarsnominerad för sin roll gör den menlösa tillställningen på Dolby Theatre än mer skamlös och irrelevant.
Colman är många gånger så pass bra att det får en glömma att resten av filmen har brister i klass med ett hus utan tak. Som nämnt är Mendes debut som manusförfattare inte utan problem. Ambitionen och tematiken är det sannerligen inget fel på. Men mängden ämnen blir för många, här finns en vilja att visa upp kärleken till filmmediet, skildra det grymma och djupt rasistiska England under Margret Thatcher, psykologisk ohälsa och otillräcklig familjekärlek. Det visar sig snart vara en övermäktig uppgift och flera av de intressanta ämnena försvinner.
Berättelsen är inte heller helt införstådd med sina absoluta styrkor. Biografen Empire är och de anställdas diverse strapatser och intriger skapar många gånger ett trivsamt och underhållande kammarspel. Tyvärr lämnar Mendes biografen alltför ofta och flera nyckelfigurer, som gärna hade fått figurera mer, blir bara skuggor. Detta drabbar Toby Jones som är helt eminent i rollen som åldrad och erfaren biografmaskinist, men karaktären får mindre utrymme än bistånd i den nya regeringsbudgeten. Micheal Ward , som är Colmans primära motspelare, gör ett ambitiöst jobb men kan inte matcha den naturkraft som är Olivia Colman. Ward saknar helt enkelt pondusen och kraften att hänga med i den furiösa dans som Colman genomför.
Mendes misslyckas också att förmedla kärleken till filmmediet och dess enorma kapacitet att röra, underhålla och skapa minnen för livet. Istället blir det en rad icke emotionella sekvenser som i slarvig Cinema Paradiso-anda vräker på med montage och tårögda karaktärer som storögt tittar på den vita duken. Att Mendes känner sig manad till att så övertydligt demonstrera filmens magiska makt känns också irrelevant då han har fotografen Roger Deakins till sitt förfogande.
Även om det kan tyckas onödigt att berömma en films visuella attribut, då den kanske bästa filmfotografen på jorden står till förfogande, går det inte att undkomma det faktum att Empire Of Light är smärtsamt vacker att se på. Deakins fortsätter att skapa bilder som endast kan kategoriseras som perfekta, men en ljussättning och komposition – som likt Colmans skådespel, är extraordinära i sin naturlighet och självsäkerhet. Vardagen på biografen blir som en saga, inte ett blekt livsöde.
Empire Of Light är inte en fulländad film och har uppenbara brister. Men Olivia Colman, Roger Deakins magiska foto samt en oväntat avslappnad och bekväm Sam Mendes gör det hela sevärt, även om det hade kunnat lyfta till stratosfären med ett mer genomarbetat manuskript.
Blir saker och ting någonsin som förr ? Förmodligen inte, men alltför mycket nostalgi och tillbakablickande är inte alltid behjälpligt. Det är ingen idé att låtsas om att världen återgår till det normala efter pandemin. Alltför stora förändringar har skett för att någon form av nostalgisk normalitet skulle kunna uppnås igen.
Men det inte bara pandemin som spökar. Under det gångna året har det blivit oundvikligt att inte diskutera trender i samhället. USA fortsätter, trots ett stabilt och mycket effektivt ledarskap av Joe Biden, att exportera en giftig Trump-diskurs till resten av världen. Den har inte bara infekterat västerländsk politik utan också samtalsklimatet kring populärkultur.
Dagarna då sund debatt kunde pågå är lika dött som Elon Musks anseende. Numera är det en merit att hata och orsaka maximal skada. För den som har orken, styrkan och uthålligheten att titta i ett kommentarsfält som relaterar till antingen Marvel, Star Wars eller DC vet vad som väntar. En strid ström av vansinne, hat, missinformation och lögner som många gånger är så utmattande att Leonard Cohens ökända reträtt till ett kloster framstår mer begripligt än någonsin
Filmvärlden är sannerligen inte sig lik. Trots att världen har öppnat upp är pandemins effekter inte över. Sett till tidigare år är biografbesöken och filmindustrins omsättning kraftigt reducerad. Under mina snart tjugo år som filmentusiast och arbetare i filmvärldens periferi, har jag aldrig varit med om ett liknande filmår. Ett antal månader har nästintill varit berövade på premiärer. Bristen på film är förståelig, pandemins många förseningar och produktionsproblem fortsätter att hämma. Och med en stundande lågkonjuktur känns dyra biobesök som en ren lyxvara.
Men givetvis har det funnits höjdpunkter. Trots att hatstormen inte upphör mot Marvel Studios fortsätter de att göra storfilmer i världsklass. Ryan Coogler stod bakom årets bästa film med Wakanda Forever. En långsam, mörk och allvarsam studie i sorg och förlust som passar som handen i Hansen i vår dystra samtid.
Efter ett aningen lågmält 2021, vad gällde storspel, visade även spelbranschen på krafttag. Horizon: Forbidden West är det – hittills, mest imponerade spelet vad gäller visuell flärd. Den holländska studion Guerilla upphör inte att förundra med sin egensinniga version av science fiction möter stenåldern. FromSoftware fortsatte att frustrera och hänföra spelare med Elden Ring, ett spel som gjorde den så kallade Soulsborne-formulan aningen mer lättillgänglig genom sin öppna värld.
Men det var – givetvis, Santa Monica Studios uppföljare till 2018 års version av God Of War som skulle ställa sig som herre på täppan. Avslutningen på den nordiska sagan med krigsguden Kratos och sonen Atreus må ha sina problem. Tempot är tveksamt och spelets berättelse hittar sin själ någonstans mot mitten. Men bristerna känns helt obetydliga då spelet når sina toppar. Framförallt den geniala finalen gör det omöjligt att inte kapitulera emotionellt.
2022 skulle också bli det året då livemusiken kunde göra en återkomst. Från Hans Zimmer till Rammstein, verkade det inte fanns någon hejd för antalet artister som kastade sig ut på vägarna. Att se Zimmer återvända med sin eminenta orkester förblir oförglömligt. Det markerar den första stora konserten – för egen räkning, sedan pandemin. Men likt God Of War var det favoriter i repris som gjorde det största avtrycket. Pearl Jam nere i den danska huvudstaden är ganska långtifrån den bästa konserten som Seattle-bandet gjort, men flera stunder förblir oförglömliga.
Avslutningen med Alive och supercovern av Neil Youngs Rockin In The Free World står sig som de två bästa framförandena av de två låtarna som jag hört. Rammstein på Ullevi var nästan lika underhållande som för tre år sedan då de försatte Stockholm Stadion i brand. Den enda återkommande akten som inte förblev oförglömligt var Rolling Stones konsert på Friends Arena. Trots en fenomenal Mick Jagger kan ingenting väga upp det faktum att Friends Arena borde jämnas med marken och göra plats för något samhällsnyttigt, som billiga bostäder eller sjukhus – som inte är dränkt i skandaler och muthärvor.
2022 marker också det året då mitt intresse för anime blev fullkomligt. Även om jag endast kan kategorisera mig som en blåögd amatör inom denna sektor har det öppnat gett möjligheter till att uppelva en rad fanatiska berättelser. Spy X Family känns redan som en hörnpelare för nördkulturen, familjen Forger med dottern Anya lär figurera på miljontals t-shirts. Men det är den bisarra, blodiga och oväntat varma Chainsaw Man som lämnar det största avtrycket med sina hysteriska karaktärer och fantastiska visuella kvalitéer.
Nu till det mer självcentrerade. Tiger Film fyller 7 år nästa år. Att lova mer än någonsin vore en lögn. Ingen har kunnat undgå att märka den alltmer sparsamma publiceringsfrekvensen. Det har inte att göra med ett avtagande intresse eller någon framtida plan på en nedläggning. Men världen har förändrats och även arbetsförhållandena. Sedan jag inledde mitt arbete hos Kulturbloggen har majoriteten av mina texter publicerats där istället.
Recensionerna och texterna som publiceras Tiger Film är nu kurerade och berör de mestadels de filmer, ämnen och artistiska uttryck jag vurmar för mest. Nästa år planeras i alla fall frekvensen öka något, flera spel och filmer har tyvärr inte hunnit recenseras något som inte skall bli fallet i framtiden. Det kommer också förekomma mer analytiska texter gällande industrin och olika debatter som pågår i medievärlden. Jag har länge undvikit att skriva ned hypoteser och rena spekulationer då jag inte ansett det nödvändigt att injicera in mer förvirring, kritik och negativitet. Men med tanke på det hysteriska diskussionsklimatet, samt ett medialandskap som är i ständig förändring, skulle det vara förlorad möjlighet att inte diskutera industrin som producerar det allmänheten konsumerar och älskar.
Antalet texter må bli färre men förhoppningsvis mer genomarbetade. Den här resan är långtifrån över men går nu in i en annan fas där materialet kommer koncentreras och kureras aningen mer.
Avslutningsvis vill jag tacka alla som läser och fortsätter att följa med på denna märkliga expedition i diverse fantasivärldar och multiuniversum.
Nedan följer en liten lista över diverse saker och ting från det gångna året
Årets bästa film: Black Panther Wakanda Forever
Årets bästa konsert: Pearl Jam på Royal Arena i Köpenhamn
Följande uttalande är en klyscha, men faktumet att Stockholm Comic Con fortfarande kan samla entusiaster från hela Sverige är något av ett mirakel. Årets besökssiffra på 28 000 besökare är nästan obegripligt med tanke på det rådande världsläget. Mässan har sannerligen inte haft en spikrak resa mot stratosfären sedan den började 2010, då med namnet Gamex. Vissa omgångar har stuckit ut mer än andra. Det fortsatta bortfallet, vad gäller stora utställare, är alarmerande.
Att årgång 2022 känns mager, till och med i jämförelse med fjolårets mässa, är dock föga förvånande. Världen befinner sig just nu i en ekonomisk knipa. Ett läge Skandinavien inte behövt uppleva på årtionden. Katastrofal inflation och mardrömslika elpriser har ruinerat hushållsekonomin. Den ’’lyxkonsumtion’’ som associeras med Comic Con är inte att tänka på för majoriteten av hushållen.
Stockholm Comic Con är i grund och botten en konsumentmässa, avsedd för de stora massorna. Fokus ligger på tillgänglighet, inte en specifik nisch. Detta gör att det konjunkturs-bundna utställarna hamlat i en björnsax. Försäljningen av produkter, som inte kan kategoriseras som läskedrycker eller kanderade äpplen, var påtagligt dämpad. Ett par oväntat tomma gångar och avsevärt färre utställare per kvadratmeter blev en otäck påminnelse att inte ens en populärkulturens eskapism är säker från den grå och bittra verkligheten.
Överlag är det svårt att se hur mässan någonsin kan toppa versionen från 2019. En årgång som går till historien med några av de bästa utställarna som befunnit sig på svensk mark. Men det innan COVID-19 och konflikten i Ukraina, vad som nu väntar är en långsam men bestämd comeback, inte bara för Comic Con utan samhället.
Denna upplaga kändes många gånger om som ett rent anime-konvent. Antalet cosplayers från serier som Attack On Titan och fenomen Spy X Family var åtskilliga. Star Wars, Marvel och DC verkade för första gången inte stå i rampljuset på mässan. Comic Con är en plats ämnad för ett potpurri av olika intressen, och det är bladningen som gör eventet så tillfredsställande. Därför kan jag tycka att det är synd att en kategori – så uppenbart, dominerar även om jag under de senaste åren blivit ett stort fan av en rad animeserier. Brädspel och digitala spel är också saknade, även om Sci-Fi Bokhandeln gjorde ett tappert försök tillsammans med den europeiska brädspelsdistributören Asmodee är detta en sektor som förblir alltför marginaliserad. De omtalat höga priserna för utställare börjar nu få allvarliga konsekvenser. Webhallen, Comics Heaven, House Of Heroes och Alphaspel lyser med sin frånvaro, alla aktörer som skänker mässan en gedigen ryggrad. Comics Heaven och House Of Heroes gjorde dock ett tappert försök med ett eget evenemang samma lördag, men deras icke närvaro på mässgolvet var uppenbar.
Som statysamlare var det bokstavligt talat kolsvart. Förutom en mycket liten närvaro från Lost In Collectibles i samarbete med Seriemagasinet fanns det knappt en enda produkt från tillverkare som Sideshow eller ens Hot Toys. Gången då XM Studios distributören GHeroes gästade med ett bås utan dess like känns långt borta. Att sälja statyer – för tiotusentals kronor, i massor är i det närmaste en ren omöjlighet på ett event som riktar sig åt barnfamiljer och nyutexaminerade nördar som är på väg att träda in i denna livslånga passion. Men att ha möjligheten att se produkter med ett sällan skådat artisteri var för mig en viktig del att bli frälst. Det stora, galna och extravaganta måste få vara tillgängligt för de stora massorna att åtminstone beskåda. Uppståndelsen kring vansinnes pjäser som XM Studios Hulk Transformation är något av ett skådespel.
I bristen på utställare verkade mässan ha bestämt sig för att tömma besparingarna för att locka hit den – hittills, mest imponerande gästlistan som mässan kunnat stoltsera med. Milly Alcock, Fabien Frankel och Graham McTavish kändes som helt korrekta valt med tanke på uppståndelsen kring House Of The Dragon. Men att mässan, efter år av misslyckanden, med återkommande avbokningar, äntligen lyckades säkra en riktig storstjärna, måste ses som en smärre bragd. James McAvoy må ha kommenderat den dyraste prislappen för en autograf på svensk mark, 900 kronor, men att mässan lyckades undvika att en enda gäst avbokade måste ses som historiskt.
I övrigt var traditionernas makt stark. Även om de inbjudna serietecknarna inte har den traditionella stjärnglansen som McAvoy eller Alcock är de mässans sanna själ och hjärta. För egen räkning blev mötet med Brian Stelfreeze, mannen som är som mest känd för sina Black Panther illustrationer, det mest minnesvärda. En kort fråga om författaren Ta-Nehisi Coates leder snart in i en lång och härlig utläggning. Stelfreeze talar förundrat och varsamt om samarbetet med en av världens mest omtalade författare.
Det är stunder som dessa då Comic Con är som bäst, mötet mellan fans och kreatörer där vi får en inblick i den kreativa processen. Då lyfts den allmänna diskussionen från att att handla om det traditionellt binära bra eller dåligt, till att bli något avsevärt mer nyanserat och moget.
Men det är fortfarande besökarna, ambitiösa cosplayers och kollektivet som gör Comic Con till en upplevelse. Artist Alley med alla talangfulla och aspirerande förmågor borde också byggas ut och husera än mer artister. För det är här som man kan dricka sig full på entusiasm, ohämmad passion och totalt fördomsfrihet. Även om fanbaser på internet gärna bedriver aktivt krig är Comic Con den plats som påminner att oavsett om någon föredrar Batman framför Iron Man eller Attack On Titan framför Dragon Ball, sluter vi oss samman i stunder som dessa.
Inom politiken talas det om att vi har fler likheter än olikheter, med tanke på det politiska världsläget och en alltmer mjukande attityd till fascism, våld och xenofobi kan man sannerligen undra om det är ett uttryck värt att upprepas, på Comic Con är det dock sant. Här kan fans, entusiaster och nyfikna spendera tid tillsammans utan att inleda imbecilla debatter som dominerar internet. Jag är inte för regression men Comic Con blir en plats där barnasinnet kan aktiveras. Ett sinnesstadium där vi tillåts vara naiva och existera utan att bry sig om gapiga och vulgära rasister som lägger fram skrattretande ’’vetenskapliga’’ utläggningar om att sjöjungfrur inte kan han en mörk hudfärg.
Likt förra årets upplaga är det bara att vara tacksam för att vi överhuvudtaget kan ha en mässa som försöker att leva upp till de utländska motsvarigheterna. Med tanke på att den svenska konkurrenten Sci-Fi Mässan, fortfarande inte kan annonsera datum för nästa event, och forsätter att bjuda på en tröttsam bazaar av alltför få kvalitetsförsäljare är detta, även i denna marginaliserade form, ljusår bättre.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022
Summering: Ryan Coogler har skapat en ultimat uppföljare som trots omöjliga odds levererar en fullkomlig upplevelse som inte lämnar någon oberörd.
Saknaden av Chadwick Boseman går inte att understryka. Då nyheten om hans död ramlade in för två år sedan befann sig världen redan i ett uppbrutet tillstånd. Pandemin rasade, Black Lives Matter protesterna var i full gång efter George Floyds död. Sedan dess har världen behövt bearbeta sorg. Den sönderfallande demokrati, den tomma köksstolen efter COVID och ett brutalt samhälle, är bara några saker vi tvingats möta sedan 2020. Dessa trauman kräver tid och att en film med en budget på hundratals miljoner dollar kan hjälpa oss på vägen borde inte vara möjligt.
I detta mörker visar sig Ryan Coogler vara en global terapeut. Wakanda Forever må vara ett spektakel där människor med extraordinära förmågor töjer på tyngdlagarna. Bakom denna fantastiska yta finns en mänsklighet som få berättelser kan förmedla.
Skälet till att jag föll handlöst inför Spider-Man och Batman i unga år berodde inte bara på de fantastiska förmågorna. Berättelserna hade en dragkraft och förmåga att förhäxa med spännande och tänkvärda scenarion. Precis som odödliga sagor är Marvel och DC perfekta plattformar för att skapa modern mytbildning. Det finns ett skäl till att klassiska sagor om Kung Arthur och Beowulf än idag kan fängsla. Samma DNA har flödat genom Marvel Studios filmer de senaste åren. En förklaring till att karaktärer som har nästan sextio år på nacken kan förtrolla miljontals av människor.
Den senaste tiden har dock Marvel Studios blivit till den ultimata slagpåsen. Trots framgångarna och det liberala innehållet lyckas filmerna provocera som om de begått högförräderi. Högervridna influencers samt fans har gjort allt för att häckla filmernas alltmer progressiva natur. Utöver det fortsätter filmprofiler som Martin Scorsese och Alejandro Gonzales Inarittu att titulera filmerna som djävulens påfund.
Coogler tar dock ingen notis om detta återkommande oväsen. Istället tar han sig an djup och svår tematik på ett moget och genuint sätt. Andra regissörer hade kunnat använda Bosemans bortgång för de mest sentimentala och cyniska syften. Även om vi påminns om saknaden sköts det med en sådan ömhet att det aldrig blir till någon form av billig exploatering. Vi har att göra med en mycket intensiv studie vad gäller hanteringen av sorg och saknad. Bortgången blir allegorisk för det trauma världen genomgått de senaste åren. Coogler låter karaktärerna hantera sorgen på olika sätt och skapar därmed en stark parallell till de individuella sätt sorg kan manifestera sig hos människor.
Iden att Marvel Studios är en själslös fyrverkerifabrik mosas en gång för alla av Wakanda Forever. Den skarpa dramatiken är alltid påtaglig och många gånger känns filmens mest actionfyllda stunder rent sekundära.
Skådespeleriet står centrum och genom ett multum närbilder ramas skådespelarnas ansikten in med en otrolig intimitet. Relationerna och interaktionerna smäller högre än mycket av actionscenerna som förekommer. Stunderna mellan prinsessan Shuri och hennes mor Ramonda hör hemma på liten teater i New York där publiken trängs för att se innerligheten. Danai Gurira i rollen som Okoye får de mest hårdhudade actionstjärnor att framstå som ynkliga. Dominique Thorne, som fått ansvaret att spela det unga geniet Riri Williams – en av Marvels bästa moderna karaktärer, gör en strålande tolkning, som är aningen mer intensiv än förlagan. Men det är Letitia Wright som briljerar. Shuri tvingas denna gång genomgå en svår och krokig resa, Wright gör ett helt fantastik jobb med att kanalisera karaktärens interna stridigheter.
Ensemblen verkar ha skärpt alla sina sinnen till det yttersta. De gör allt i sin makt för hedra Chadwick Boseman och hans arv med en film som vill överträffa sig själv gång på gång. I de mer stillsamma stunderna känns flera av konversationerna som rent terapeutiska, både för skådespelarna och publiken. Det vilar något stillsamt och lågmält över hela filmen, ingenting överdrivs eller förhastas. Introduktionen kan höra till det mest dramatiska Marvel gjort, utan specialeffekter eller superskurkar. De många hjärtslitande scenerna blir än mer kraftfulla av den genuina sorg som finns bakom kameran.
Att filmen känns fullkomlig och inte hopklistrad är också något av ett mirakel. Trots flera omskrivningar och justeringar, som en följd av Bosemans bortgång, finns det inte ett skeende som känns forcerat. Tvärtom känns berättelsens tematik helt korrekt med den övergripande konflikten mellan Wakanda och riket Talokan. Idén om trauma är inte bara relevant på det personliga planet utan också det globala. Coogler och manusförfattarna är måna om att skapa flera insikter vad gäller kolonisering och västvärldens övergrepp på urbefolkningar. Denna gång används dessa frågor för att komma närmare idén om livslånga trauman och behovet till försoning.
Där den förra antagonisten Killmonger drevs av ett raseri och en fundamentalistisk övertygelse möter vi nu ett minst lika fascinerande hot. Namor, som i serietidningen alltid porträtterats som en tjurskalle, har formats till en makalöst fascinerande karaktär. Tenoch Huerta är dessutom helt fantastisk i rollen. Huerta hittar en fantastisk balans mellan självsäkerhet, erfarenhet och empati. Trots att Namor agerar som filmens antagonist skapar Coogler ett scenario där båda sidor bär med sig brister. Konflikten blir därför inte en kamp mellan det goda och det onda utan två olika nationer vars ideologi och patriotism har försatt dem på kollisionskurs.
Många gånger om har Marvel Studios kritiserats för alltför actionspäckade finaler som värderar kvalitet över kvalitet. Ett problem som studion alltmer blivit kvitt med åren. Wakanda Forever följer i Obi Wan Kenobi regissören Deborah Chows fotspår där finalen inte handlar om antalet förstörda byggnader, utan den känslomässiga explosionen som mynnar ut hos karaktärerna. Där Avengers Endgame finalen var en hysterisk glädjedans är detta en sorgsen vals där det inte finns någon vinnare, bara förlorare.
Med det sagt är det ingen brist på storslagna scener och visuella under. Estetiskt är det – om möjligt, än mer exotiskt, spännande och innovativt än sist. Cooglers fascination för icke-västerländska kulturer fortsätter att influera filmen utseende. Flera gånger känns filmen som en utbildningsresa som utforskar delar av världen. Världsdelar och miljöer som oftast får agera anonyma kulisser i andra filmer. Fotografen Autumn Durald Arkapaw har också lyckats fånga några av de mest häpnadsväckande undervattens-scenerna på år och dagar. De grumliga dravlet från skräckexempel som James Wans Aquaman skäms ut med med fantastiska bilder, som dessutom inte får det att se ut som om skådespelarna håller på att drunkna.
Flera sekvenser är bildlig poesi med otrolig färgsättning och underskön kompensation. Denna visuella skönhet får publiken att glömma att Coogler håller sig ifrån actionscener. Givetvis bjuds det även på en rad scener som får adrenalinet att pumpa. Ännu en gång visar sig Coogler vara en mästare på att iscensätta biljakter. Precis som jaktsekvensen i Busan från förra filmen är detta en nervpirrande berg och dalbana som drar fram stora leenden hos publiken. Vår egen Ludwig Göransson – som ännu en gång står för filmens musik, har gjort ett eminent jobb. Tillsammans med en rad välkända teman har Göransson också skrivit fleran nya klassiska stycken som kommer gå varma i mina hörlurar.
Black Panther: Wakanda Forever är lågmäld men också bombastisk. Dess otroliga finkänslighet och kraftfulla skådespel gör det till det mest dramatiska Marvel Studios bjudit på. Förutom en aningen långsam upptakt till den tredje akten har Ryan Coogler skapat en fulländad uppföljare. En film som hyllar Chadwick Boseman men som också tar sina karaktärer och berättelse in i framtiden. Trots mörka tider, där sorg och ångest omger oss, tillåter Coogler publiken att rehabilitera sig i tre makalösa timmar.
Tiger Film 