Summering: Det är underhållning av en unik och grandios sort som serveras då Marvels antihjältar slå sig samman. 

Marvels filmuniversum – MCU, står inför sin trettiosjätte projekt. Det är en osannolik siffra som – för många utomstående, kan likna ett smärre skämt. Inte ens James Bond, som fyllde sextio år på film för tre år sedan, har nått samma mängd filmer. För icke-initierade och allmänna cyniker som per automatik avför hela genren som kallas superhjältefilmer – en kategori som för många  – så kallade, finsmakare är detsamma som arsenik och asbest, lär denna samling av antihjältar och rena bifigurer knappast inspirera eller imponer. 

Men det är som att försöka övertyga en aktiv Bruce Springsteen-hatare om att den undangömda skatten The Promise befinner sig i samma klass som det legendariska mästerverket Thunder Road. Det finns idag ett par sätt att ta sig an en Marvel-film, det ena är att helt och hållet försöka bryta mallen och till stor del ignorera serietidningarna och använda plattformen för egen artistisk vision. Detta exemplifieras bäst av Taika Waititi som upprörde både en och annan med sina två Thor-filmer, i synnerhet med Love And Thunder. Det andra sättet är att acceptera formeln och försöka anpassa sig till de klassiska byggstenar som gjort MCU till den mest framgångsrika filmserien i världshistorien. 

Och även om jag kan uppskatta försöken att gå emot strömmen och ändra på både det visuella och strukturella – något Captain America: Brave New World försökte sig på genom att bygga filmen som en thriller kontra en ren actionfilm, finns det också något genuint magiskt då en regissör med sitt team maximerar de mest klassiska elementen och utför dem till perfektion. Thunderbolts är det andra av dessa två alternativ, det Marvel gjort sig som mest känt och älskat för har här tagits till sin spets, men det förmedlas med en makalös energi och entusiasm som påminner om storhetstiden då vartenda projekt resulterade i att spela in en miljard dollar. 

Formulan är dock inte bara låst till filmens innehåll vad gäller berättelse och actionscener. Marvel Studios har länge haft en unik förmåga att plocka uppåt regissörer med ett litet CV   – mest bestående av profilerade independent projekt, stoppa in dem i sitt massiva maskineri och skapa filmer som delar attribut vad gäller det visuella men som också får en tillräckligt personlig profil för att inte kännas som en fabriksvara. Jake Schreier som står som regissör känns som en direkt arvtagare till de sanna Marvel veteranerna som Jon Watts eller bröderna Russo, en regissör med kompetens men också tillräckligt med flexibilitet för att klara av och verka inom ramen för studion. 

Där andra regissörer har kämpat med maskineriet och att få bitarna på plats är Schrier istället som fisken i vattnet. Han förstår och gillar upplägget och formulan och tar den till sin absoluta spets. Se till fotot av Andrew Droz Palermo som är essensen av de mest klassiska Marvel projekten, med en djup färgpalett och en skärpa så vass att den skulle kunna skada filmduken. Actionscenerna är i sin tur stilfullt koreograferade, och det är ett bra tag sedan gudalika förmågor presenterades såhär pass kärleksfullt, nördigt och entusiastiskt. 

Schreier vågar dock ta några risker som imponerar djupt, framförallt med de inneboende förväntningar som alltid associeras med jätteprojekt som detta. Även om actionscenerna är genomförda med stor ambition och kompetens är detta en film som förstår begreppet underhållningsvärde. Idag associeras det ofta med makalösa scener som antingen är visuellt storslagna eller actionscener, som antingen imponerar med sin brutalitet eller uppfinningsrikedom vad gäller blodbaletten aka John Wick. Thunderbolts förstår istället värdet i att underhållning också kan vara att spendera tid med karaktärer vars kemi samverkar på oanade och makalöst komiska sätt. Där andra Marvel filmer nyttjat idén om omaka par och surrogatfamiljer som exempelvis Guardians Of The Galaxy, har gruppen ändå formats på momangen i sin debutfilm. Thunderbolts är istället mer av ett improviserat lapptäcke, som tillskillnad mot Avengers – som var slutdestinationen med filmer som Iron Man och Thor, inte tycks ha varit en planerad sammanslagning. 

Denna spontana och nästintill improviserade känsla används till maximal effekt. Ingen hade kunnat föreställa sig att Hannah John-Kamen från Ant Man And The Wasp skulle visa sig vara såhär karismatisk och energisk. Kemin mellan den brokiga skaran är inget annat än superb, Schrier samt manusförfattarna Eric Pearson och Joanna Calo har en otrolig förkärlek till dessa karaktärer, något som gör att de behandlas med både värme, respekt men också en god dos självdistans vilket leder fram till filmens största styrka, nämligen komiken. Att Marvel-filmer alltid satt humorn i första ledet har – för en del, lett till kontroverser, men då det funkat har snillrika resultat uppnåtts. Thunderbolts kan utan tvekan vara studions största stund vad gäller komiken, det är inte bara snabba repliker utan också hur mer etablerade relationer, som den mellan Florence Pugh och David Harbour, används för att ge filmen dramatisk svärta men också kärleksfullt käbbel.

Att karaktärerna i Thunderbolts inte tillhör Marvels mest profilerade leder också till att filmen kan ta risker vad gäller storleken på filmen. Där andra projekt är globala eller till och med intergalaktiska epos som hoppar mellan världar och dimensioner är Thunderbolts istället en småskalig affär, något som gör att filmen tycks ha ett laserfokus, tempot är i sin tur högt men inte bara som en följd av besinningslös action, filmens magiska humor ger den konstant näring och får den att uppnå nya topphastigheter. Detta leder fram till finalen som för första gången i studions historia lyckas bryta mot mallen, istället för totalförstörelse blir det istället en bisarr – positivt menat, och surrealistisk final som är helt och hållet grundad i karaktärsutveckling.

Skådespeleriet är i sin tur också oväntat starkt. Inte för att Marvel haft en brist på aktörer av första klass, men Florence Pugh känns i mångt och mycket som den perfekta frontfiguren, inte bara för Thunderbolts utan hela MCU. Pugh har karisma, fantastisk komisk timing, charm och – som vi alla vet, en makalös förmåga att agera. Julia Louis-Dreyfus får äntligen komma till sin rätt, från att ha vara varit en karikatyrartad gåta blir hennes diaboliska och Valentina en skurk som ofrivilligt blir en skrämmande parallell till än mer aviga och ondsinta personer i vår egen verklighet.

Kanske är det i filmens brist på mer starka allegorier och en ännu starkare karaktärsstudie som blir filmens primära svaghet. Jag har sagt det förut men Stan Lee ville alltid att hans universum av extraordinära karaktärer också skulle vara en avbild av vår egen verklighet och skildra problem, stora som små. Det finns genom Thunderbolts gott om chanser att djupdyka i medial manipulation, psykisk ohälsa och maktutövares förmåga att omforma personers inre till något groteskt. Även om delar av detta berörs i den oväntade finalen finns det ändå än mer att hämta i denna brunn. Där Ryan Cooglers klassiska Black Panther mer eller mindre är en knytnäve åt förtryck och intolerans tar Thunderbolts sin tematik aldrig så långt, något den utan problem hade kunnat göra med tanke på de ämnen som berörs genom filmen. 

Men förutom oförmågan att verkligen djupdyka är detta en film vars underhållningsvärde tangerar allt som går på biograferna för tillfället. Thunderbolts är en varm, hjärtlig men framförallt gränslöst rolig film som visar varför storfilmer med serietidningsanknytning kan vara bland det mest underhållande vi kan se på en biograf.       

Betyg 9/10