Årskrönikan 2022 

Blir saker och ting någonsin som förr ? Förmodligen inte, men alltför mycket nostalgi och tillbakablickande är inte alltid behjälpligt. Det är ingen idé att låtsas om att världen återgår till det normala efter pandemin. Alltför stora förändringar har skett för att någon form av nostalgisk normalitet skulle kunna uppnås igen.

Men det inte bara pandemin som spökar. Under det gångna året har det blivit oundvikligt att inte diskutera trender i samhället. USA fortsätter, trots ett stabilt och mycket effektivt ledarskap av Joe Biden, att exportera en giftig Trump-diskurs till resten av världen. Den har inte bara infekterat västerländsk politik utan också samtalsklimatet kring populärkultur. 

Dagarna då sund debatt kunde pågå är lika dött som Elon Musks anseende. Numera är det en merit att hata och orsaka maximal skada. För den som har orken, styrkan och uthålligheten att titta i ett kommentarsfält som relaterar till antingen Marvel, Star Wars eller DC vet vad som väntar. En strid ström av vansinne, hat, missinformation och lögner som många gånger är så utmattande att Leonard Cohens ökända reträtt till ett kloster framstår mer begripligt än någonsin  

Filmvärlden är sannerligen inte sig lik. Trots att världen har öppnat upp är pandemins effekter inte över. Sett till tidigare år är biografbesöken och filmindustrins  omsättning kraftigt reducerad. Under mina snart tjugo år som filmentusiast och arbetare i filmvärldens periferi, har jag aldrig varit med om ett liknande filmår. Ett antal månader har nästintill varit berövade på premiärer. Bristen på film är förståelig, pandemins många förseningar och produktionsproblem fortsätter att hämma. Och med en stundande lågkonjuktur känns dyra biobesök som en ren lyxvara.

Men givetvis har det funnits höjdpunkter. Trots att hatstormen inte upphör mot Marvel Studios fortsätter de att göra storfilmer i världsklass. Ryan Coogler stod bakom årets bästa film med Wakanda Forever. En långsam, mörk och allvarsam studie i sorg och förlust som passar som handen i Hansen i vår dystra samtid. 

Efter ett aningen lågmält 2021, vad gällde storspel, visade även spelbranschen på krafttag. Horizon: Forbidden West är det – hittills, mest imponerade spelet vad gäller visuell flärd. Den holländska studion Guerilla upphör inte att förundra med sin egensinniga version av science fiction möter stenåldern. FromSoftware fortsatte att frustrera och hänföra spelare med Elden Ring, ett spel som gjorde den så kallade Soulsborne-formulan aningen mer lättillgänglig genom sin öppna värld. 

Men det var – givetvis, Santa Monica Studios uppföljare till 2018 års version av God Of War som skulle ställa sig som herre på täppan. Avslutningen på den nordiska sagan med krigsguden Kratos och sonen Atreus må ha sina problem. Tempot är tveksamt och spelets berättelse hittar sin själ någonstans mot mitten. Men bristerna känns helt obetydliga då spelet når sina toppar. Framförallt den geniala finalen gör det omöjligt att inte kapitulera emotionellt. 

2022 skulle också bli det året då livemusiken kunde göra en återkomst. Från Hans Zimmer till Rammstein, verkade det inte fanns någon hejd för antalet artister som kastade sig ut på vägarna. Att se Zimmer återvända med sin eminenta orkester förblir oförglömligt.  Det markerar den första stora konserten – för egen räkning,  sedan pandemin. Men likt God Of War var det favoriter i repris som gjorde det största avtrycket. Pearl Jam nere i den danska huvudstaden är ganska långtifrån den bästa konserten som Seattle-bandet gjort, men flera stunder förblir oförglömliga. 

Avslutningen med Alive och supercovern av Neil Youngs Rockin In The Free World står sig som de två bästa framförandena av de två låtarna som jag hört. Rammstein på Ullevi var nästan lika underhållande som för tre år sedan då de försatte Stockholm Stadion i brand. Den enda återkommande akten som inte förblev oförglömligt var Rolling Stones konsert på Friends Arena. Trots en fenomenal Mick Jagger kan ingenting väga upp det faktum att Friends Arena borde jämnas med marken och göra plats för något samhällsnyttigt, som billiga bostäder eller sjukhus – som inte är dränkt i skandaler och muthärvor. 

2022 marker också det året då mitt intresse för anime blev fullkomligt. Även om jag endast kan kategorisera mig som en blåögd amatör inom denna sektor har det öppnat gett möjligheter till att uppelva en rad fanatiska berättelser. Spy X Family känns redan som en hörnpelare för nördkulturen, familjen Forger med dottern Anya lär figurera på miljontals t-shirts. Men det är den bisarra, blodiga och oväntat varma Chainsaw Man som lämnar det största avtrycket med sina hysteriska karaktärer och fantastiska visuella kvalitéer.  

Nu till det mer självcentrerade. Tiger Film fyller 7 år nästa år. Att lova mer än någonsin vore en lögn. Ingen har kunnat undgå att märka den alltmer sparsamma publiceringsfrekvensen. Det har inte att göra med ett avtagande intresse eller någon framtida plan på en nedläggning. Men världen har förändrats och även arbetsförhållandena. Sedan jag inledde mitt arbete hos Kulturbloggen har majoriteten av mina texter publicerats där istället.

Recensionerna och texterna som publiceras Tiger Film är nu kurerade och berör de mestadels de filmer, ämnen och artistiska uttryck jag vurmar för mest. Nästa år planeras i alla fall frekvensen öka något, flera spel och filmer har tyvärr inte hunnit recenseras något som inte skall bli fallet i framtiden. Det kommer också förekomma mer analytiska texter gällande industrin och olika debatter som pågår i medievärlden. Jag har länge undvikit att skriva ned hypoteser och rena spekulationer då jag inte ansett det nödvändigt att injicera in mer förvirring, kritik och negativitet. Men med tanke på det hysteriska diskussionsklimatet, samt ett medialandskap som är i ständig förändring, skulle det vara förlorad möjlighet att inte diskutera industrin som producerar det allmänheten konsumerar och älskar.

Antalet texter må bli färre men förhoppningsvis mer genomarbetade. Den här resan är långtifrån över men går nu in i en annan fas där materialet kommer koncentreras och kureras aningen mer. 

Avslutningsvis vill jag tacka alla som läser och fortsätter att följa med på denna märkliga expedition i diverse fantasivärldar och multiuniversum. 

Nedan följer en liten lista över diverse saker och ting från det gångna året   

Årets bästa film: Black Panther Wakanda Forever 

Årets bästa konsert: Pearl Jam på Royal Arena i Köpenhamn  

Årets bästa spel: God Of War: Ragnarok 

Årets bästa Anime: Chainsaw Man 

Stockholm Comic Con 2022 – Reportage 

Följande uttalande är en klyscha, men faktumet att Stockholm Comic Con fortfarande kan samla entusiaster från hela Sverige är något av ett mirakel. Årets besökssiffra på 28 000 besökare är nästan obegripligt med tanke på det rådande världsläget. Mässan har sannerligen inte haft en spikrak resa mot stratosfären sedan den började 2010, då med namnet Gamex. Vissa omgångar har stuckit ut mer än andra. Det fortsatta bortfallet, vad gäller stora utställare, är alarmerande.  

Att årgång 2022 känns mager, till och med i jämförelse med fjolårets mässa, är dock föga förvånande. Världen befinner sig just nu i en ekonomisk knipa. Ett läge Skandinavien inte behövt uppleva på årtionden. Katastrofal inflation och mardrömslika elpriser har ruinerat hushållsekonomin. Den ’’lyxkonsumtion’’ som associeras med Comic Con är inte att tänka på för majoriteten av hushållen. 

Stockholm Comic Con är i grund och botten en konsumentmässa, avsedd för de stora massorna. Fokus ligger på tillgänglighet, inte en specifik nisch. Detta gör att det konjunkturs-bundna utställarna hamlat i en björnsax. Försäljningen av produkter, som inte kan kategoriseras som läskedrycker eller kanderade äpplen, var påtagligt dämpad. Ett par oväntat tomma gångar och avsevärt färre utställare per kvadratmeter blev en otäck påminnelse att inte ens en populärkulturens eskapism är säker från den grå och bittra verkligheten. 

Överlag är det svårt att se hur mässan någonsin kan toppa versionen från 2019. En årgång som går till historien med några av de bästa utställarna som befunnit sig på svensk mark. Men det innan COVID-19 och konflikten i Ukraina, vad som nu väntar är en långsam men bestämd comeback, inte bara för Comic Con utan samhället.

Denna upplaga kändes många gånger om som ett rent anime-konvent. Antalet cosplayers från serier som Attack On Titan och fenomen Spy X Family var åtskilliga. Star Wars, Marvel och DC verkade för första gången inte stå i rampljuset på mässan. Comic Con är en plats ämnad för ett potpurri av olika intressen, och det är bladningen som gör eventet så tillfredsställande. Därför kan jag tycka att det är synd att en kategori – så uppenbart, dominerar även om jag under de senaste åren blivit ett stort fan av en rad animeserier. Brädspel och digitala spel är också saknade, även om Sci-Fi Bokhandeln gjorde ett tappert försök tillsammans med den europeiska brädspelsdistributören Asmodee är detta en sektor som förblir alltför marginaliserad. De omtalat höga priserna för utställare börjar nu få allvarliga konsekvenser. Webhallen, Comics Heaven, House Of Heroes och Alphaspel lyser med sin frånvaro, alla aktörer som skänker mässan en gedigen ryggrad. Comics Heaven och House Of Heroes gjorde dock ett tappert försök med ett eget evenemang samma lördag, men deras icke närvaro på mässgolvet var uppenbar. 

Som statysamlare var det bokstavligt talat kolsvart. Förutom en mycket liten närvaro från Lost In Collectibles i samarbete med Seriemagasinet fanns det knappt en enda produkt från tillverkare som Sideshow eller ens Hot Toys. Gången då XM Studios distributören GHeroes gästade med ett bås utan dess like känns långt borta. Att sälja statyer – för tiotusentals kronor, i massor är i det närmaste en ren omöjlighet på ett event som riktar sig åt barnfamiljer och nyutexaminerade nördar som är på väg att träda in i denna livslånga passion. Men att ha möjligheten att se produkter med ett sällan skådat artisteri var för mig en viktig del att bli frälst. Det stora, galna och extravaganta måste få vara tillgängligt för de stora massorna att åtminstone beskåda. Uppståndelsen kring vansinnes pjäser som XM Studios Hulk Transformation är något av ett skådespel.        

I bristen på utställare verkade mässan ha bestämt sig för att tömma besparingarna för att locka hit den – hittills, mest imponerande gästlistan som mässan kunnat stoltsera med. Milly Alcock, Fabien Frankel och Graham McTavish kändes som helt korrekta valt med tanke på uppståndelsen kring House Of The Dragon. Men att mässan, efter år av misslyckanden, med återkommande avbokningar, äntligen lyckades säkra en riktig storstjärna, måste ses som en smärre bragd. James McAvoy må ha kommenderat den dyraste prislappen för en autograf på svensk mark, 900 kronor, men att mässan lyckades undvika att en enda  gäst avbokade måste ses som historiskt. 

I övrigt var traditionernas makt stark. Även om de inbjudna serietecknarna inte har den traditionella stjärnglansen som McAvoy eller Alcock är de mässans sanna själ och hjärta. För egen räkning blev mötet med Brian Stelfreeze, mannen som är som mest känd för sina Black Panther illustrationer, det mest minnesvärda. En kort fråga om författaren Ta-Nehisi Coates leder snart in i en lång och härlig utläggning. Stelfreeze talar förundrat och varsamt om samarbetet med en av världens mest omtalade författare. 

Det är stunder som dessa då Comic Con är som bäst, mötet mellan fans och kreatörer där vi får en inblick i den kreativa processen. Då lyfts den allmänna diskussionen från att att handla om det traditionellt binära bra eller dåligt, till att bli något avsevärt mer nyanserat och moget.

Men det är fortfarande besökarna, ambitiösa cosplayers och kollektivet som gör Comic Con till en upplevelse. Artist Alley med alla talangfulla och aspirerande förmågor borde också byggas ut och husera än mer artister. För det är här som man kan dricka sig full på entusiasm, ohämmad passion och totalt fördomsfrihet. Även om fanbaser på internet gärna bedriver aktivt krig är Comic Con den plats som påminner att oavsett om någon föredrar Batman framför Iron Man eller Attack On Titan framför Dragon Ball, sluter vi oss samman i stunder som dessa. 

Inom politiken talas det om att vi har fler likheter än olikheter, med tanke på det politiska världsläget och en alltmer mjukande attityd till fascism, våld och xenofobi kan man sannerligen undra om det är ett uttryck värt att upprepas, på Comic Con är det dock sant. Här kan fans, entusiaster och nyfikna spendera tid tillsammans utan att inleda imbecilla debatter som dominerar internet. Jag är inte för regression men Comic Con blir en plats där barnasinnet kan aktiveras. Ett sinnesstadium där vi tillåts vara naiva och existera utan att bry sig om gapiga och vulgära rasister som lägger fram skrattretande ’’vetenskapliga’’ utläggningar om att sjöjungfrur inte kan han en mörk hudfärg.             

Likt förra årets upplaga är det bara att vara tacksam för att vi överhuvudtaget kan ha en mässa som försöker att leva upp till de utländska motsvarigheterna. Med tanke på att den svenska konkurrenten Sci-Fi Mässan, fortfarande inte kan annonsera datum för nästa event, och forsätter att bjuda på en tröttsam bazaar av alltför få kvalitetsförsäljare är detta, även i denna marginaliserade form, ljusår bättre. 

Black Panther: Wakanda Forever Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022

Summering: Ryan Coogler har skapat en ultimat uppföljare som trots omöjliga odds levererar en fullkomlig upplevelse som inte lämnar någon oberörd. 

Saknaden av Chadwick Boseman går inte att understryka. Då nyheten om hans död ramlade in för två år sedan befann sig världen redan i ett uppbrutet tillstånd. Pandemin rasade, Black Lives Matter protesterna var i full gång efter George Floyds död. Sedan dess har världen behövt bearbeta sorg. Den sönderfallande demokrati, den tomma köksstolen efter COVID och ett brutalt samhälle, är bara några saker vi tvingats möta sedan 2020. Dessa trauman kräver tid och att en film med en budget på hundratals miljoner dollar kan hjälpa oss på vägen borde inte vara möjligt. 

I detta mörker visar sig Ryan Coogler vara en global terapeut. Wakanda Forever må vara ett spektakel där människor med extraordinära förmågor töjer på tyngdlagarna. Bakom  denna fantastiska yta finns en mänsklighet som få berättelser kan förmedla. 

Skälet till att jag föll handlöst inför Spider-Man och Batman i unga år berodde inte bara på de fantastiska förmågorna. Berättelserna hade en dragkraft och förmåga att förhäxa med spännande och tänkvärda scenarion. Precis som odödliga sagor är Marvel och DC perfekta plattformar för att skapa modern mytbildning. Det finns ett skäl till att klassiska sagor om Kung Arthur och Beowulf än idag kan fängsla. Samma DNA har flödat genom Marvel Studios filmer de senaste åren. En förklaring till att karaktärer som har nästan sextio år på nacken kan förtrolla miljontals av människor. 

Den senaste tiden har dock Marvel Studios blivit till den ultimata slagpåsen. Trots framgångarna och det liberala innehållet lyckas filmerna provocera som om de begått högförräderi. Högervridna influencers samt fans har gjort allt för att häckla filmernas alltmer progressiva natur. Utöver det fortsätter filmprofiler som Martin Scorsese och Alejandro Gonzales Inarittu att titulera filmerna som djävulens påfund. 

Coogler tar dock ingen notis om detta återkommande oväsen. Istället tar han sig an djup och svår tematik på ett moget och genuint sätt. Andra regissörer hade kunnat använda Bosemans bortgång för de mest sentimentala och cyniska syften. Även om vi påminns  om saknaden sköts det med en sådan ömhet att det aldrig blir till någon form av billig exploatering. Vi har att göra med en mycket intensiv studie vad gäller hanteringen av sorg och saknad. Bortgången blir allegorisk för det trauma världen genomgått de senaste åren. Coogler låter karaktärerna hantera sorgen på olika sätt och skapar därmed en stark parallell till de individuella sätt sorg kan manifestera sig hos människor. 

Iden att Marvel Studios är en själslös fyrverkerifabrik mosas en gång för alla av Wakanda Forever. Den skarpa dramatiken är alltid påtaglig och många gånger känns filmens mest actionfyllda stunder rent sekundära. 

Skådespeleriet står centrum och genom ett multum närbilder ramas skådespelarnas ansikten in med en otrolig intimitet. Relationerna och interaktionerna smäller högre än mycket av actionscenerna som förekommer. Stunderna mellan prinsessan Shuri och hennes mor Ramonda hör hemma på liten teater i New York där publiken trängs för att se innerligheten. Danai Gurira i rollen som Okoye får de mest hårdhudade actionstjärnor att framstå som ynkliga. Dominique Thorne, som fått ansvaret att spela det unga geniet Riri Williams – en av Marvels bästa moderna karaktärer, gör en strålande tolkning, som är aningen mer intensiv än förlagan. Men det är Letitia Wright som briljerar. Shuri tvingas denna gång genomgå en svår och krokig resa, Wright gör ett helt fantastik jobb med att kanalisera karaktärens interna stridigheter.      

Ensemblen verkar ha skärpt alla sina sinnen till det yttersta. De gör allt i sin makt för hedra Chadwick Boseman och hans arv med en film som vill överträffa sig själv gång på gång. I de mer stillsamma stunderna känns flera av konversationerna som rent terapeutiska, både för skådespelarna och publiken. Det vilar något stillsamt och lågmält över hela filmen, ingenting överdrivs eller förhastas. Introduktionen kan höra till det mest dramatiska Marvel gjort, utan specialeffekter eller superskurkar. De många hjärtslitande scenerna blir än mer kraftfulla av den genuina sorg som finns bakom kameran. 

Att filmen känns fullkomlig och inte hopklistrad är också något av ett mirakel. Trots flera omskrivningar och justeringar, som en följd av Bosemans bortgång, finns det inte ett skeende som känns forcerat. Tvärtom känns berättelsens tematik helt korrekt med den  övergripande konflikten mellan Wakanda och riket Talokan. Idén om trauma är inte bara relevant på det personliga planet utan också det globala. Coogler och manusförfattarna är måna om att skapa flera insikter vad gäller kolonisering och västvärldens övergrepp på urbefolkningar. Denna gång används dessa frågor för att komma närmare idén om livslånga trauman och behovet till försoning.

Där den förra antagonisten Killmonger drevs av ett raseri och en fundamentalistisk övertygelse möter vi nu ett minst lika fascinerande hot. Namor, som i serietidningen alltid porträtterats som en tjurskalle, har formats till en makalöst fascinerande karaktär. Tenoch Huerta är dessutom helt fantastisk i rollen. Huerta hittar en fantastisk balans mellan självsäkerhet, erfarenhet och empati. Trots att Namor agerar som filmens antagonist skapar Coogler ett scenario där båda sidor bär med sig brister. Konflikten blir därför inte en kamp mellan det goda och det onda utan två olika nationer vars ideologi och patriotism har försatt dem på kollisionskurs.   

Många gånger om har Marvel Studios kritiserats för alltför actionspäckade finaler som värderar kvalitet över kvalitet. Ett problem som studion alltmer blivit kvitt med åren. Wakanda Forever följer i Obi Wan Kenobi regissören Deborah Chows fotspår där finalen inte handlar om antalet förstörda byggnader, utan den känslomässiga explosionen som mynnar ut hos karaktärerna. Där Avengers Endgame finalen var en hysterisk glädjedans är detta en sorgsen vals där det inte finns någon vinnare, bara förlorare.     

Med det sagt är det ingen brist på storslagna scener och visuella under. Estetiskt är det – om möjligt, än mer exotiskt, spännande och innovativt än sist. Cooglers fascination för icke-västerländska kulturer fortsätter att influera filmen utseende. Flera gånger känns filmen som en utbildningsresa som utforskar delar av världen. Världsdelar och miljöer som oftast får agera anonyma kulisser i andra filmer. Fotografen Autumn Durald Arkapaw har också lyckats fånga några av de mest häpnadsväckande undervattens-scenerna på år och dagar. De grumliga dravlet från skräckexempel som James Wans Aquaman skäms ut med med fantastiska bilder, som dessutom inte får det att se ut som om skådespelarna håller på att drunkna. 

Flera sekvenser är bildlig poesi med otrolig färgsättning och underskön kompensation. Denna visuella skönhet får publiken att glömma att Coogler håller sig ifrån actionscener. Givetvis bjuds det även på en rad scener som får adrenalinet att pumpa. Ännu en gång visar sig Coogler vara en mästare på att iscensätta biljakter. Precis som jaktsekvensen i Busan från förra filmen är detta en nervpirrande berg och dalbana som drar fram stora leenden hos publiken. Vår egen Ludwig Göransson – som ännu en gång står för filmens musik, har gjort ett eminent jobb. Tillsammans med en rad välkända teman har Göransson också skrivit fleran nya klassiska stycken som kommer gå varma i mina hörlurar. 

Black Panther: Wakanda Forever är lågmäld men också bombastisk. Dess otroliga finkänslighet och kraftfulla skådespel gör det till det mest dramatiska Marvel Studios bjudit på. Förutom en aningen långsam upptakt till den tredje akten har Ryan Coogler skapat en fulländad uppföljare. En film som hyllar Chadwick Boseman men som också tar sina karaktärer och berättelse in i framtiden. Trots mörka tider, där sorg och ångest omger oss, tillåter Coogler publiken att rehabilitera sig i tre makalösa timmar. 

Betyg 10/10       

See How They Run Recension 

All images courtesy and copyright of Disney Searchlight Pictures 2022

Summering: Goda ambitioner förtas av fumligt utförande 

Agatha Christies mordmysterium verkar genomgå en mikrorenässans. I februari hade Kenneth Branaghs Döden På Nilen premiär. Snart anländer också uppföljaren till Rian Johnsons skarpsinniga Knives Out, som i mångt och mycket var den ultimata Christie hyllningen. Nu kommer See How They Run, en film som inte är skygg med att skylta med sin fascination för Christies verk. 

Idag är Christie en kommersiell institution som kan ta plats bredvid Hello Kitty eller McDonalds. Varumärket må vara förbrukat, utkört, förutsägbart och… Fullkomligt odödligt. Oavsett vad man anser om Christies författarskap råder det inget tvivel om att det, som nu blivit ett varumärke, är en självklar del av vår mediala vardag. 

See How They Run placerar mellan Rian Johnsons vision och en mer renodlad adaption. Detta är ett potpurri som hyllar – men även, parodierar Christies arbete. I och med att Christies bibliografi figurerat i tusentals olika skepnader finns det både ett och annat att skratta åt – och med. 

Men de här försöken till självironisk humor har blandat slutresultat. Hela introduktionen känns som en skrattretande Wes Andersons imitation. Det överdrivna bildspråket, det självbelåtna manuset samt en vanvettig Adrian Brody, lovar lika gott som en illröd varningsskylt rörande hygienen på en restaurang.      

Det här påfrestande tramsandet avtar sakteliga då det mest klassiska inslaget i en Christie berättelse blir aktuellt, brottsutredningen. Här lyckas regissören Tom George leka med de klassiska Christie-klyschorna, samtidigt som han skapar ett intresse för brottet. Här finns också en rad trevliga filmreferenser som inte är lika framträdande som Christie-vikningarna, men lika uppskattade för den som intresserat sig för klassisk brittiska filmstudios eller klassiska lyxhotell. När See How They Run är som bäst är det en bagatellartad förströelse. De bättre skämten får publiken att dra på smilbanden och mysteriet avtäcks i rimlig fart. 

Men för att verkligen lyfta en film med ett såhär klassiskt fundament krävs mer än sporadisk och lättsam underhållning, nämligen skärpa. Detta uteblir vad See How They Run anbelangar. Även om det finns goda idéer, är utförandet alltför platt för att göra något större avtryck. Där Rian Johnson lyckades sätta ihop en kraftfull och namnkunnig ensemble kunde inget vara mindre sant vad gäller de aktörer vi har att göra med här.

Att söka sig till mer okända ansikten är givetvis inte något negativt, men antalet karaktärer tillsammans med en bristande personregin gör majoriteten av karaktärerna ointressanta. David Oyelowo verkar ha fått obefintliga instruktioner och svarar med att göra en av årets mest överdrivna och fåniga rolltolkningar. 

Sedan är det rent oförlåtligt hur Saoirse Ronan behandlas. Även om jag inte är en hedersmedlem i Ronans fanklubb är det svårt att ursäkta hur hon behandlas här. Hennes osäkra och mycket påstridiga polisaspirant är frustrerande ihålig och platt. Alltför många gånger blir karaktären utstuderat förnedrad och fungerar endast som ett krasst skämt. Med tanke på att Ronan har visat prov på god skådespelarförmåga är detta beslut genuint irriterande.              

Sam Rockwell, som ännu en gång spelar djupt alkoholiserad, verkar lika apatisk till projektet som sin livströtta detektiv. Trots det finns det en avsevärt större respekt och baktanke med Rockwells karaktär, i alla fall då vi jämför med Ronan. Detta slösas dock bort då Tom George inte har kapacitet att göra någon seriös djupdykning. Istället blir det pliktskyldig dramatik mellan Ronan och Rockwell som är lika minnesvärd som den senaste Pampers-reklamen.   

Mycket av energin som figurerar under den tidiga utredningen försvinner också med tiden. Trots en knapp speltid på drygt nittio minuter känns upplevelsen utdragen. Tack och lov får publiken en final som inspirerar genom ett par galna upptåg som måste ses för att förstås. 

See How They Run har flera goda ideér men lyckas inte genomföra dem någon av dem med bravur, något som gör det hela medelmåttigt och ointressant.  

Betyg 5/10 

The Rolling Stones Friends Arena 31-07-2022 Recension 

Summering: En skakig resa slutar i en final som är sprängfylld av hits. Allting hålls ihop upp av en gränslöst energisk Mick Jagger. 

Det talas om flygande cirkusar, akter som reser från stad till stad, som alltid för med sig liv och stök. Rolling Stones är idag inte en cirkus utan ett museum. Notera att denna liknelse inte är negativ. Förutom Paul McCartney och Bob Dylan finns det få artister som bär med sig en liknande historia. Efter sextio år har låtar som Gimme Shelter och Sympathy For The Devil borrat sig djupt in i det kulturella medvetandet och är – nästan, lika essentiellt för mänskligheten som mjölk, bröd och vatten. Konserter har varit en minst betydande del för att bygga upp gruppens legendariska rykte. Moderna arenaspelningar hade med största sannolikhet inte varit detsamma utan Stones upptåg där scenshowen blev central för upplevelsen. 

Idag är Rolling Stones show knappast spektakulär eller ens märkvärdig. Det av största vikt är de tre återstående medlemmarna. Ordet legend används alltför ofta men inget annat kan beskriva Mick Jagger, Keith Richards och i viss mån Ron  ’’den nya medlemmen’’ Wood. Flera gånger känns konserten som en enda lång eloge till dessa tre herrar och deras gärningar under de gångna årtionden. När Jagger vandrar ut till lilla scenen ute i publikhavet skapar det nästan lika mycket jubelrop som när de största hitsen avfyras. 

Musikalsikt nådde bandet sin topp 2003. Då möttes den långa erfarenheten med nyvunnen energi och en renare livstil. Resultatet var ett inspirerat och tänt Stones som basunerade ut otroliga versioner av sina mest kända spår. Sedan 2006, efter att Keith Richards fallit från ett träd, vilket resulterade i en allvarlig hjärnskada, har bandet tappat kraften och lekfullheten. Dagarna då Keith kunde tituleras som världens bästa gitarrist är långt borta. I kombination med mycket allvarlig reumatism är kraften och förmågan att inspirera miljoner av hoppfulla gitarrister förlorad. Det är dock inte bara Keith som bär ansvaret vad gäller att Stones konserter blivit alltmer ointressanta. Stela setlists och en generell känsla av rutin har hämmat de senaste turnéerna. 

Spelningen på Friends ’’Europas sämsta’’ Arena bryter inte mot de många problem som präglat bandet de senaste åren, men trots det finns det imponerande stunder som påminner om varför Rolling Stones behållit sin relevans i mer än ett halvt århundrade.  

Mick Jagger är fortfarande den stora motorn och är helt osannolik. Genom två timmar gör han allt för att få publiken att tappa kontrollen och studsa runt som popcorn i en varm gryta. Trots långsammare steg och mindre spastiska rörelser är frontmannen omöjlig att ta ögonen ifrån. Jaggers röst är mer eller mindre identisk med inspelningar från 60-talet, med enkla medel kan han domptera en publik som få andra. I Out Of Control blir Jagger närmast besatt och vi får se dansrörelser som inte borde vara möjliga för en man som nyss fyllt 79 år. 

Ron Wood har också blivit mer exakt och detaljerad i sitt gitarrspel, han skänker musiken en behövlig riktning. Keith är däremot ett kapitel i sig. Med trötta rörelser och ett chockerande slarvigt gitarrspel är det ibland tragikomiskt att se och lyssna på. Wood får ta hand om de mest avancerade bitarna medan Keith är vilsen i pannkakan. Alltför många gånger verkar Richards spela efter eget huvud, utan hänsyn till vad som pågår. Detta gör att solon och riff anländer senare än kommunaltrafiken i rusningstid, något som skapar sliriga och röriga versioner av flera låtar. 

Starten är inte heller vidare intressant. Street Fighting Man stapplar fram och känns helt felplacerad som öppningslåt, Jagger är förvisso på tårna men resten av bandet har satt på autopiloten. Först i Out Of Time släpper känslan av rutin, den sedvanligt trötta och ointresserade Stockholmspubliken vaknar när Jagger drar igång allsång och får hela arenan att vifta med händerna. 

Det är först i Out Of Control som det hettar till på allvar… Jagger verkar ha blivit besatt och springer runt och dansar som om hela scenen stod i lågor. Steve Jordan, som fått den tunga uppgiften att ersätta Charlie Watts på trummor, stormtrivs i dessa mullrande låtar, och ger framträdandet en aggressiv kraft. Härifrån får konserten äntligen igång en puls som kompenserar för den rutinmässiga starten. 

You Can’t Always Get What You Want blir till en allsångsexplosion som förlängs och starar om och om. Living In A Ghost Town, som skrevs under pandemin, hör till det intressantaste Stones gjort på åratal och låter suveränt denna kväll. Åldern har tvingat bandet att sänka tempot på flera låtar men i långsammare spår som kan de plocka fram en fantastisk intensitet och tyngd. 

Detta härliga parti kulminerar dock i en smärre härdsmälta då Jagger lämnar scenen och låter Keith ta över micken. Favoriten You Got The Silver är förhållandevis duglig, även om framförandet är slarvigt och oseriöst. Det är i Connection som allting går käpprätt åt helvete. Precis som för femton år sedan – på den onödigt kontroversiella Ullevi spelningen, då Keith tog fram den makabert usla Wanna Hold You, håller konserten på att implodera. Vad som försiggår på scen går överhuvudtaget inte att beskriva. Richards ylar ur sig texten och irrar bort sig i en ren soppa som – tack och lov, avslutas illa kvickt. 

Efter denna travesti krävs det defibrillator och receptbelagd medicin för att få konserten på fötter. Genom den pulserande och publikfriande Miss You återvänder spelningen till de levande igen. Vad som återstår är en hitkavalkad som får den mest förbittrade att dra på mungiporna. Paint It Black aktiverar hela publiken och lägger in en ny växel. Start Me Up är fantastiskt energisk, varför den placerats mot slutet av setet och inte i början förblir ett mysterium. Men det är i kvällens version av Gimme Shelter som Stones briljerar.

Sången om krig och förstörelse har förekommit så ofta att den borde vara uttjatad. Ikväll är den aggressivare och mer aktuell än någonsin i och med krisläget i världen. Allt ramas in av en Ukrainsk flagga på storbildsskärmen. Sångerskan Lisa Fischer lämnade bandet 2015 och har nu ersatts av Sasha Allen som stått i bakgrunden hela kvällen, när Allens väl får ta sitt solo exploderar allt. Duetten – som följer, mellan Allen och Jagger, i den explosiva sektionen om våldtäkt och mord, suddas alla fel och brister bort. I detta ögonblick förkroppsligas rocken i en eldfängd, svettig och oförglömlig orkan. Detta rusar sedan in i Jumpin Jack Flash som lyfts upp av den rådande extasen, till och med Keith verkar vakna till liv och gör några av sina mest klassiska gitarrposer.      

Extranumren som följer är lika självklara som pliktskyldiga. Sympathy For The Devil kan mycket väl vara rockens mest svängiga låt. Versionen som spelades på Twickenham år 2003 är så pass intensiv, elegant och kaxig att den borde ersätta den officiella studioinspelningen. Den versionen innehåller också en Keith Richards i högform som med ett perfekt gitarrsolo fick mig att tappa hakan och själv plocka upp en gitarr. Versionen på Friends Arena är dock inte densamma, långt ifrån. Keith härjar runt och spelar sina sektioner utan eftertanke, låten tappar snart sitt livsviktiga groove och återigen håller det på att brista i sömmarna när övriga bandet hamlar i otakt. Det ser ut att sluta aningen taffligt men givetvis finns en bomb kvar, även om den är lika förutsägbar som en kavalkad av färggranna fyrverkerier på nyårsafton. 

Någonstans finns det – antagligen, en vetenskaplig rapport som påstår att Satisfaction kan av framföras hela Rolling Stones om de skulle befinna sig i en djup koma. Ordet sönderspelad och förutsägbar är bara ett par adjektiv som beskriver bandets största hit. Oavsett vad man kan tycka om denna ständigt återkommande avslutning går det inte att värja sig. Till och med läktarna, som befunnit sig i dvala, vaknar äntligen till liv när ett av världens mest igenkännbara riff täcker arenan. I slutet ansluter hela arenan till sjunga med i själva riffet, något Jagger eggar på genom att springa ut på lilla scenen och bränna ett antal miljarder kalorier. 

Långt innan konserten talades det om att nuvarande turnén kan vara bandets sista. Spelningen på Friends Arena går inte till historien men överträffar förväntningarna med råge. Trots flera tveksamma stunder och en Keith Richards som sett bättre dagar är det omöjligt att inte ha väldigt roligt med ett band som i flera avseenden saknar motstycke i musikhistorien. 

Betyg 7/10 

Bäst: Out Of Control, Jumpin Jack Flash, Gimme Shelter, Start Me Up, Living In A Ghost Town och Mick Jagger. 

Sämst: Keith Richards har inte en av sina bättre kvällar. Connection är tyvärr under all kritik. Friends Arena är dessutom Europas sämsta arena och borde genast stängas ned.  

Fråga: Hade det skadat med något extranummer efter Satisfaction ? 

Betyg på samtliga låtar

Street Fighting Man 6/10 

Hyllningsvideon med Charlie Watts är avsevärt mer imponerande än själva framförandet. 

Let’s Spend The Night Together 6/10 

Pianointrot är legendariskt, detsamma kan inte sägas om denna version som känns sömnig. Hjälper inte att publiken är mer intresserade av sitt Instagram-flöde än det som sker på scen. 

Tumbling Dice 6/10 

Tempot har sänkts till den milda grad att låten tappat stora delar av sin imponerande attityd. 

Out Of Time 7/10 

Nu händer det grejor. Jagger pratar på bruten svenska och får igång rejäl allsång.    

Out Of Control 8/10 

Vad händer !? Jagger får spel och rör sig likt en sprattelgubbe, Steve Jordan slår ned sina trummor i marken. Konsertens första stora ögonblick. 

Angie 7/10 

Stones mest omtyckta ballad får vuxna män att bryta ihop. Stabilt framförande om än inte sylvasst.   

You Can’t Always Get What You Want 7/10 

Spelar ingen roll var när och hur denna framförs. En superklassiker som skulle kunna spelas baklänges och tas emot med öppna armar. 

Living In A Ghost Town 8/10 

Stones har inte gjort ett vettigt album sedan Ronald Reagan var president. Pandemin fick dem att skriva denna, deras bästa låt på år och dagar. Framförandet är också strålande. 

Honky Tonk Woman 6/10  

Keith verkar sova och spelar sina klassiska riff med en sällsynt apati. Bandet tappar flera gånger bort sig och Jagger får piska ihop det hela på slutet genom att sporra publiken. 

You Got The Silver 5/10 

Kärleken som visas gentemot Keith är hjärtevärmande, och rockmusikens mest älskade buse ser genuint glad ut. Däremot hade framförandet gärna fått innehålla samma entusiasm som publiken uppvisar. 

Connection 2/10

Om det inte hade varit för att en av världens mest kända människor stod framför mikrofonen hade publiken behövt lämna i protest. Horribel version som imploderar då Keith knappt verkar veta vilken låt som spelas.   

Miss You 7/10 

Efter Connection hade till och med Star Star kunnat spelats och känts som en uppenbarelse. Denna ständiga favorit är nästan lika omöjlig att misslyckas med som You Can’t Always Get What You Want

Midnight Rambler 7/10 

Brukar vara ett intensivt och oemotståndligt bluesmonster, ikväll är den ovanligt och svajande. Först mott mitten släpps elden lös och allt kulminerar i en arbetsseger som påminner om Stones största stunder. 

Paint It Black 7/10 

Startar med viss slentrian, men nu börjar Stones ta fram sitt mest älskade material som känns närmast odödligt.   

Start Me Up 8/10

Borde vara en given öppnare, passar dock bra som adrenalinboost innan finalen. 

Gimme Shelter 9/10 

Kvällens stora höjdpunkt. Rock ’n roll i dess renaste och mest aggressiva form. Overkligt att Stones kan spela den med sådan intensitet och glöd. 

Jumpin Jack Flash 8/10 

Ett av tidernas mest igenkännbara gitarriff skickar ut en elektrisk chock i hela publiken. 

Sympathy For The Devil 5/10 

Utan Keith Richards i högform är detta en ren tomhylsa. 

Satisfaction 7/10 

Världens mest uttjatade låt tas emot med stora jubel.  

Thor Love And Thunder Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022

Summering: Trots en total avsaknad vad gäller allvar eller narrativ substans är Love And Thunder strålande underhållning.

När Taika Waititi tog sig an Thor Ragnarök befann sig karaktären långt ned vad gällde att sticka ut eller utmärka sig bland Marvels övriga karaktärer. Chris Hemsworth var dessutom måttligt road av tanken på att fortsätta agera som om karaktären vore en bullrande Shakespeare-gestalt.

Waititi valde därmed att vända upp och ned på hela konceptet. Thors stela manér fick åsidosättas för ett mer lekfullt skådespel från Hemsworth, något som passade huvudrollsinnehavaren som handen i handsken. Ragnarök kan ses som en enda lång dekonstruktion och renovering av en serie i kris och slutresultat var ypperligt. Det innebar en egensinnig tolkning som skiljde sig avsevärt från tidigare filmer och serietidningar. 

Beslutet att släppa loss Waititi utan restriktioner öppnade dörrar för både Marvel och Waititi. Fem år efter Ragnarök är Thor numera lika älskad och omfamnad som både Iron Man och Spider-Man. Waititi har dessutom tagit hem en Oscar för den fantastiska Jojo Rabbit. Man kan fråga sig om det går att fånga åskan i flaskan en gång till ? Nyckeln är att inte göra en upprepning utan en expansion av allt som gjorde Ragnarök till en sådan favorit. 

Love And Thunder må bära en Marvel logtyp men är en fullblodig Taika Waititi-produktion.  Detta innebär att gränslös energi och vansinnes tendenser – ännu en gång, får ta kontrollen över presentation och berättande. Efter att ha exponerats inför Waititis registil, som bäst kan beskrivas som en bångstyrig färgspruta inställd på högsta tryck, laddad med regnbågsfärger, borde vi vara förberedda på vad som väntar. Men att acklimatisera sig till denna energibomb är lika omöjligt som att vänja vid att åka bil i flera hundra kilometer i timmen. Inledningsvis är anfallet, med de olika stilarna och krockarna mellan de allvarliga, löjliga och ironiska, svårt att få grepp om. Energin, uppfinningsrikedomen och humorn har ökat exponentiellt sen sist. 

Flera av Marvels filmer kan kännas som en enda lång vansinnesfärd utan några hastighetsbegränsningar. Men vilken fart Love And Thunder håller går inte att säga. Om detta hade skett på en motorväg hade hela filmteamet behövt låsas in på livstid för grova trafikbrott. Tom Cruise må ha tagit publiken för en otrolig åktur i Top Gun Maverick, men frågan är om inte Love And Thunder kör ett antal hundra kilometer snabbare än valfritt jetflygplan. Det är inte heller i actionscenerna som den största urladdningen förkommer. Istället är humorn den stora motorn. Skämt per minut har en given plats i Guiness-rekordbok. Mest förunderligt är att Waititi aldrig bränner ut sig själv eller publiken.

Mycket av komiken förhöjs av Chris Hemsworth som fortsätter att trivas som fisken i vattnet med denna vimsiga iteration av Thor. Den gigantiska och måttligt klipske Korg är fortfarande obeskrivligt rolig och skulle utan problem kunna bära en helt egen film. Tessa Thompson är guld värd i rollen som Valkyrie, precis lika karismatisk och närvarande som sist. Elefanten i rummet har varit Natalie Portman som återvänder efter nästan tio års frånvaro i rollen som Jane Foster.

Portmans karriär – och hennes allmänna skådespel, har de senaste åren varit lika spännande som en burk vita bönor. Sällan har en skådespelare definierat slentrianmässig rutin som Portman. Hennes numera ökända signum med att stirra in i kameran och storgråta är lika pinsamt som det är tröttsamt. Serietidningsförfattaren Jason Aaron gjorde om Foster till en fantastisk karaktär genom att låta henne ta över manteln som Thor. Utrustad med hammaren Mjolnir och ett tungt emotionellt bagage står sig den berättelsen som en av de mest minnesvärda. Trots en personlig oro vad gäller Portmans förmåga lyckas Waititi och Hemsworth att sparka igång den vanligtvis gråa och effektsökande aktrisen. 

Här finns en humor och självdistans som inte setts sedan Portman agerade i Garden State. Det är som att poletten – delvis, trillat ned för Portman, varje roll måste inte innebära ett cyniskt färdmedel för en potentiell Oscarsnominering. Kemin mellan Foster och Thor är ljusår bättre än i någon av föregångarna. Romansen är oväntat charmerande och helt befriad från något ointressant trånande eller plumpa sexreferenser. 

Vad gäller att ta sig an action har Waititi aldrig haft samma kraft eller precision som bröderna Russo. Marvel har höjt ribban avsevärt för sina actionscener efter den helt bindgalna uppvisningen i Shang-Chi, där en enkel pendling i San Francisco blev till filmmagi. Koreografin i Love And Thunder är duglig men inte spektakulär, mellan varven visas det upp ett antal häftiga moment som framkallar rysningar, men det finns ingen sekvens som kan utnämnas som en framtida klassiker vad gäller att delge publiken en adrenalinrush. Det är istället den visuella iscensättningen som briljerar. Ett par actionscener hör till det mest stilfulla Marvel Studios visat upp. Här leks det med både kameravinklar, klippning och komposition, något som skapar surrealistiska och abstrakta stunder som känns som ett enda långt – och lyckat, experiment.

Men det finns också en hel del invändningar som hindrar Love And Thunder från att kunna utnämnas till en Marvel klassiker. MCU och dess fjärde fas har bestått av en rad filmer som inte gett oss någon föraning om slutdestinationen. Det har tillåtit regissörer att skapa mer egensinniga filmer, förvisso med en Marvel-stämpel men också försedda med stor individualism tematiskt och utseendemässigt. Love And Thunder må ha kopplingar och fundament i det etablerade filmuniversumet, men Taika Waititis fingeravtryck och influenser dikterar mer eller mindre allt. Detta gör att den dramatiska udden som gjort filmer som Black Panther och nu senast Spider-Man: No Way Home till oförglömliga bioupplevelser inte får någon framträdande roll. Waititi är ointresserad att addera något djup eller kraftfullt patos eller göra det hela till något annat än storslagen underhållning.

Love And Thunder må vara förstklassig som sommarmatiné men det djupsinniga som alltid varit närvarande i Marvels bästa stunder är underutvecklat. Detta blir som mest tydligt i en final som kunde ha varit förödande stark men som istället blir forcerad. Christian Bale i rollen som den maniska Gorr The God Butcher är också något av en besvikelse. Bale är galant då han får spotta ur sig repliker och röra sig likt en orm, men karaktären förkommer sporadiskt och känns som ett steg tillbaka vad gäller Marvel antagonister, framförallt då vi jämför med Tony Leungs otroliga Wenwu från Shang-Chi

Att det saknas en behövlig balans mellan komik och allvar är synd då Waititi har en förmåga att dramatisera och engagera, även i de mest löjeväckande stunder. Denna otroliga balansgång fick vi se prov på i Jojo Rabbit. Här finns ett fåtal scener som är medryckande på ett emotionellt plan. När väl mötet mellan det fåniga och allvarliga sker  kan vi skymta en obegränsad potential i Love And Thunder. Men dessa är sällsynta och alltför korta för att ändra på intrycket att Waititi endast vill ha roligt. 

Samtidigt är det svårt att fullt klandra Love And Thunder för dessa tillkortakommanden. Waititi är inte intresserad av någon en djupdykning i karaktärerna eller skapa allegorier till vårt nuvarande samhälle. Ingeting är på något större allvar och det tas inga fångar vad gäller att nedmontera typiska action-troper. Precis som Hunt For The Wilderpeople är allt en enda lång lek som slutar i totalt kaos. Att hela filmen kläs i ett soundtrack som består av elgitarrer och hårspray summerar det hela väl. Det är en stor publikfriande rockkonsert, även om lyriken som framförs inte kommer vinna något nobelpris i litteratur är det svårt att klaga då hela upplevelsen är ett förstklassigt inferno, bestående av fyrverkerier, komik och passion.        

Betyg 8/10 

Doctor Strange In The Multiverse Of Madness Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022

Summering: En skakig introduktion är snart glömd då Sam Raimi och Marvel Studios spränger alla gränser och tvingar publiken till närmsta akut som ett resultat av en euforisk överdos.  

Detta blir en ovanligt kort recension. Inte för att det inte finns saker och ting att diskutera i uppföljaren till en Marvel Studios mest underskattade filmer. Inte heller för att det inte finns fel och brister. Men när Doctor Strange In The Multiverse Of Madness når sina högsta toppar blir all former av kritik och vettiga formuleringar dränkta i nitroglycerin och sprängda i luften. 

För att inleda någotsånär objektivt så finns det uppenbara problem i Multiverse Of Madness. Intrigen lyckas inte fängsla och förundra, trots en actionfylld öppning är den där numera välkända magnetismen från tidigare MCU-filmer inte närvarande. Sam Raimi – som tagit över regissörsrollen efter Scott Derrickson, verkar aningen överväldigad i detta massiva universum. Raimi må vara en nyckelperson när det kommer till att ha formgett den moderna serietidningsfilmen, med den första Spider-Man-filmen, men detta projekt  är avsevärt mer komplext och mångbottnat, något som verkat utmana Raimi rejält.

Startsträckan är ovanligt glättig och lättsam, dessutom fylld av exposition och tveksam dialog som flera av skådespelarna verkar rejält obekväma med. Inledningsvis verkar Raimi inte alls utnyttja det faktum att mediet har vuxit, nyanserats och förändrats sedan han gjorde sin sista Spider-Man film för 15 år sedan – en i övrigt gräslig film. Kanske är en allmän ringrostighet som leder till denna inledande instabilitet, det är hela nio år sedan Raimis senaste biofilm, magplasket Oz The Great and Powerful

Det ser ut att vara upplagt för en besvikelse men när Xochitl Gomez ansluter till ensemblen tinar Raimi upp och gaspedalen trycks rakt ned i metallen. Doctor Strange In Multiverse Of Madness kan likans med en reseskildring. Färden till Arlanda går åt skogen, taxin fick både punktering och soppatorsk. Väl på flygplatsen är flyget försenat med ett antal timmar, dessutom visar sig flygfärden så pass turbulent att papperspåsen blivit en permanent bundsförvant. Det är först när planet landat som äventyret börjar och strapatserna på vägen glöms bort. När allting väl är igång så körs tittaren med en lyxig limousin till det bästa hotellet, beläget vid en plats som inte går att beskriva med ord. Och det som väntar när Multiverse Of Madness får upp farten så pass grandiost, mäktigt och vågat att det orsakar yrsel. 

Raimi hittar tillbaka till samma lekfulla och energiska regi som vi inte sett sedan Spider-Man 2. Actionscenerna är ett perfekt möte mellan galen fantasi och kirurgisk precision vad gäller koreografi. Visuellt tas de surrealistiska och färgsprakande scenerna från Derricksons första film till nästa nivå, resorna mellan universum verkligheter är fullkomligt vansinniga. Den visuella åktur som erbjuds kommer att försätta Gröna Lund, Liseberg och Tivoli i Köpenhamn i finansiell kris.

Raimi passar även på att se tillbaka på sin karriär och lånar flera inslag från sina tidigaste dagar som skräckregissör. Även om Multiverse Of Madness aldrig blir till en tvättäkta skräckfilm så är det en hyllning till genrens många egenheter och schabloner. I en renodlad skräckupplevelse hade flera av de otäckare inslagen känts som rena klyschor, här blir de till en kärleksfull reflektion till genren som startade Raimis karriär och skänker Multiverse Of Madness en udd av obehag. 

Men de visuella triumferna och de superba actionscenerna blir i det närmaste irrelevanta då filmen lägger in överväxeln och överöser fansen med godis som är så pass ljuvligt att det orsakar tårar av lycka. Utan att säga en stavelse för mycket så kan Multiverse Of Madness vara den mest extraordinära Marvel-festen som skådats tillsammans med Spider Man No Way Home. Då Raimi, producenten Kevin Feige och ensemblen tar i som om livet hängde på det finns inga hastighetsbegränsningar, lagar eller regler som kan appliceras. I en specifik scen nås ljusets hastighet och tänder eld på bioduken.

När detta inträffar har invändningarna och de logiska luckorna lika stor betydelse som bomull som kastas mot en vägg av pansar. I det tillfället spelar ingenting någon som helst roll länge.  Att samspelet mellan Benedict Cumberbatch och Benedict Wong är lysande, att filmen är fruktansvärt rolig, att Elizabeth Olsen är fullkomligt genial eller att Xochitl Gomez är underbar som America Chavez, passerar bara förbi då Multiverse Of Madness springer till bergets topp. Den enda naturliga reaktionen i denna eufori är att krevera på biogolvet och hoppas att ambulansen hinner fram innan hjärtinfarkten bjuder på en snabbiljett till bårhuset, jag skulle i alla fall kunna påstå att jag kan dö lycklig i sådana fall. 

Aldrig tidigare har något så imperfekt varit såhär pass omvälvande, euforiskt och oemotståndligt. Doctor Strange In The Multiverse Of Madness är som en enda lång rockkonsert där extranumren vägrar ta slut och där publiken aldrig verkar få nog av att dansa. Efter att ha fallit platt med Spider-Man 3 kan Raimi äntligen hovera sig med att ha skapat en sommar-blockbuster som sent kommer glömmas. Ronjas vårskrik är härmed irrelevant då Multiverse Of Madness finns att se på bio.           

Betyg 9/10 

The Northman Recension 

All images courtesy and copyright of UIP 2022

Summering: Robert Eggers försöker sitta på två stolar och faller snabbt ned emellan dem. The Northman må vara visuellt tilltalande men är i övrigt mestadels ointressant. 

The Witch och The Lighthouse är sannerligen inte några lättsmälta matinéer som är bäst att avnjuta en solig eftermiddag. Med sitt komplexa bildspråk och genuint otillgängliga manér så definieras Eggers två tidigare filmer av att vara svårtillgängliga. 

Med The Northman vill Eggers göra en aningen mer öppen film, detta genom att välja ett tema som just nu verkar vara det hetaste sedan Coco Chanel uppfann den lilla svarta – nämligen vikingar. 

Detta innebär att The Witch och dess kalla och karga New England har bytts till något så nyskapande som en kall och våt gräsplätt på Island. Överlag kramar sig Eggers fortfarande fast vid flera inslag som känns igen från förr. Detta leder oundvikligen till ett starkt mått av repetition för oss som tvingats se på talande getter eller Willem Dafoe och Robert Pattinson i svartvitt. Samtidigt som Eggers vägrar släppa taget om sina mest gamla vanor så verkar moderbolaget Comcast stå bakom kameran och hytta med näven, krävandes en mer kommersiell produkt som kan attrahera de stora massorna. 

Detta resulterar i en kraftig identitetskris vilket får The Northman att känns som två ihopsvetsade motpoler där det inte gjorts några försök att maskera fogen. Filmen oscillerar mellan att vara långsam och teatral till att bjuda på en rad stridsscener med yxor och andra krigiska tillhyggen. Tyvärr iscensätts actionscenerna med en provocerande apati, förhoppningen att skapa något realistiskt och jordnära, vad gäller att porträttera lemlästade kroppar och blodiga avrättningar, faller platt då stridsscenerna består av loja slagsmål som är lika spännande som att observera ett lokalt fyllebråk. Förhandsdiskussionerna om ett extremt våldsamt innehåll känns som den värsta sortens PR-hyperbol, valfritt Game Of Thrones-avsnitt bjuder på avsevärt mer chockerande moment än något i The Northman

När det inte far blankslipade vapen genom luften återstår en besynnerlig film vad gäller  dramaturgi, dessutom finns det ett genomgående problem vad gäller att hitta en konsekvent och fungerade ton. Skådespelet är bombastiskt, dånande och utan några större nyanser, något som passar denna berättelse som är en proto-Hamlet, problemet är att Eggers tar det högtravande och pompösa till komiska proportioner. Av någon anledning har gapiga ritualer fått lika stort spelrum som de mest avgörande dramatiska momenten. Att se Alexander Skarsgård grymta och ge ifrån sig gutturala läten i scen efter scen är ungefär lika kul som att bli levande begravd. Mängden primalskrik och högljudda klagomål är så pass återkommande och överdrivna att det framkallar ofrivilliga skratt från publiken. 

Ensemblen som är namnkunnig, innehållandes fantastiska aktörer som Anya Taylor Joy och Willem Dafoe känns som ett fräckt skyltfönster för att locka biobesökare. Joy går runt med döda ögon och måttligt intresse, Dafoes medverkan är så kort att Mikael Persbrandts inhopp i The Hobbit framstår som en huvudroll. Men den största boven i dramat är Nicole Kidman, med en hopplös uppsyn och ett engagemang som är obefintligt så gör Kidman en rollinsats som är fullkomligt gräslig. Att hennes stelopererade ansikte har samma uttrycksfullhet som en runsten hjälper inte. 

Det enda som överhuvudtaget känns konsekvent är det visuella. Island är poetiskt vackert och flera av landskapen kunde ha gjort sig utmärkt i på fotografiska museet. Men som mycket annat i The Northman ackompanjeras det positiva också av något negativt. De återkommande surrealistiska sekvenserna skär sig mot det mer jordnära vyerna, i värsta fall ser det ut som en klyschig och billig video för ett riktigt mossigt Heavy Metal-band.    

När väl eftertexterna rullar så evakuerar publiken lika snabbt som om biosalongen hade försatts i flammor. Förhoppningen om ett spännande och intensivt action-drama har runnit ut i sanden, det enda som återstår är en grymtande och barbröstad Alexander Skarsgård. The Northman är ojämn, splittrad och ytterst ordinär, något som är rent förödande i en genre som just nu är överbefolkad.

Betyg 4/10 

The Batman Recension 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2022

Summering: Regissören Matt Reeves har fått leva ut sina önskedrömmar för en av världens mest älskade kulturella ikoner. The Batman är en långsam, intensiv och förförisk film som påminner om att en man i svart mask och mantel kan vara bland det bästa man kan uppleva på film. 

Sedan Christopher Nolan avslutade sin Batman-trilogi med The Dark Knight Rises så har produktionsbolaget Warner Brothers famlat runt i mörkret som en fladdermus utan sonar. Insikten att pengamaskinen skulle stanna ledde till desperata och förhastade beslut som   hoppades fylla tomrummet efter de tre triumferna med Christian Bale i huvudrollen. Denna förtvivlan ledde till den makabra satsningen – DC Extended Universe, som var tänkt att emulera Marvel Studios med en rad integrerade filmer. Denna satsning plågar än idag biopubliken, DC-fans och den allmänna sinnesfriden. Det har gjort ont i både hjärtat och själen att se filmer som Batman V Superman eller Todd Phillips pretentiösa och självgoda Joker som besudlar det fantastiska arv som är Batman. 

Men för första gången sedan 2012 så har vi fått en Batman-film som faktiskt förstår essensen av hjälten, hans värld och behovet att förnya samtidigt som det ursprungliga hyllas. Tidigt så visar Reeves att han sitter på en stor kunskapsbas vad gäller Gotham Citys hämndlystna väktare. Här finns det referenser, vinkningar och kärleksbrev till allt som har med Batman att göra, ett par sekvenser som tydligt refererar till Batman The Animated Series min personliga favorit vad gäller Batman-tolkningar, leder till gåshud. Man kan fråga sig hur ytterligare en Batman-saga kan vara relevant efter så många försök, lyckade som misslyckade. Filmserier som Alien, Predator och nu senast Matrix har uppvisat ett tydligt bäst före datum med urusla och irrelevanta uppföljare. Men likt en klassisk teaterpjäs så kan Batman – och andra seriehjältar, alltid adapteras och moderniseras. Antalet uttrycksformer och fraseringar är oändliga, mötet mellan det nya och det gamla skapar en unik upplevelse som kan kommentera och analysera vårt samhälle avsevärt djupare än mycket av de stelopererade filmer som gör allt för att tilldelas en Oscarsnominering. 

Och i ett samhälle som idag präglas av konflikter – både väpnade och verbala, så blir Reeves version av Batman en spegel för nihilism, brutalitet och hopplöshet. The Batman är både mörk och många gånger krypande obehaglig, många av de mest påträngande sekvenserna påminner alltför mycket om händelser från vår egen vardag. Men även om realism och mörker är en stor del av Reeves vision så finns det också gott om fantastiska och surrealistiska inslag, framförallt porträttet av Gotham City. Tim Burtons vision av staden från 1989 står sig som en av de mest förtrollande, bisarra och oförglömliga jag någonsin sett i en film. Än idag kan jag ägna mig åt att pausa valfria segment ur filmen och studera arkitekturen, kostymerna och det fantastiska fotot. På en mässa i Köln så efterlyste den sublima serietecknaren David Finch ett stiliserat och drömlikt Gotham City, en stad som befinner sig på gränsen till det surrealistiska men som bibehåller ett ankare i vår egen vardag. Den storstad som målas upp i The Batman är många gånger en utveckling av de vi fick se i Burtons film men också The Animated Series. Det snillrika draget att spela in mycket av filmen i Storbritannien skapar en betongdjungel som känns bekant men också främmande. Otrolig industriell arkitektur kombineras med gotiska utsmyckningar och fönsterdesign av världsklass. Samtidigt är denna version av Gotham City motbjudande smutsigt, ful och nedgången. Här kan en mörk gränd eller ett raserat hus vara minst lika skräckinjagande och obehagligt som valfri antagonist försedd med superförmågor. 

Matt Reeves har i flera intervjuer talat om hur denna tolkning tar stor inspiration från skräckfilmen, detta visar sig inte bara vara ihåliga ord. Det finns flera sekvenser som presenteras med en fruktansvärd brutalitet som skänker The Batman en rå och hotfull aura, publiken får uppleva en värld som är på gränsen till att implodera, den allmänna misären och den totala avsaknaden av heder och empati är ett centralt dramatiskt tema. Det görs flera starka angrepp på socialmedia, politiskt hyckleri och ohämmad korruption. Där tidigare Batman-filmer har valt att ha antagonisterna som det största hotet mot Gotham så gör Matt Reeves hela samhället till en veritabel vätebomb vars totala avsaknad av empati kan sluka Gotham City när som helst. 

I rak motsats till Todd Phillips Joker så är samhällskritiken och allegorierna till dagsaktuella händelser implementerade med varsamhet och kunskap. Phillips var besatt av prestige vilket skapade en cynisk, kall och arrogant film som än idag provocerar mig djupt. Det var också tydligt att det inte fanns någon som helst entusiasm eller ens vilja att förstå materialet. Att ändra och justera sitt källmaterial kan vara detsamma som att vanhelga ett altare för många av de mest inbitna fansen. Men det finns också en stor spänning när en kompetent regissör och manusförfattare förädlar materialet och får det att passa in en personlig och självsäker vision. En vision som må vara annorlunda men ändå respektfull mot den långa historiken. Det förekommer ett flertal diskreta och snygga referenser till tidigare filmer, legendariska stunder från serietidningarna och andra fenomen som på något sätt relaterar till Batman. Reeves verkar ha läst och tolkat precis allt som har med den mörka hämnaren att göra. Där Zack Snyder endast verkade ha tittat på de visuella aspekterna i berättelser som The Dark Knight Returns för att sedan ignorera de dramatiska undertonerna, så har Reeves tagit fram en skalpell och noggrant analyserat dramat och karaktärerna. Ännu en gång är det tydligt hur filmskapare med en relation och förståelse till källmaterialet kan blanda professionalism och fanatism med oerhört lyckat resultat. 

Men ett vackert utseende och stiliga referenser till det förgångna räcker bara så långt. För hur mycket jag än beundrar att se på Tim Burtons version Gotham så är filmens berättelse en smärre katastrof, det är en rörig, svårbegriplig och kaosartad historia vars händelseförlopp är mer eller mindre obegripligt. Även Christopher Nolan har haft vissa narrativa svårigheter. Även den helt mästerliga The Dark Knight har flera berättarmässiga problem som skapar friktion vilket gör avslutningen långt ifrån lika lysande som resten av filmen. The Batman kan vara den mest sammanhållna Batman-filmen någonsin, här finns en målmedvetenhet vilket gör att berättelse rör sig sakteliga och noggrant framåt. Det är faktiskt förvånande hur pass tålmodig Reeves är vad gäller filmens tempo, istället för att bombardera publiken med action och vilda biljakter så är huvuddelen av filmen bestående av brottsundersökning och detektivarbete. Batman, i rollen som en mästerdetektiv har – mestadels, åsidosatts, men denna gång är mysteriet och konspirationen i centrum. Inledningsvis så är detta systematiska och noggranna sätt att berätta en historia aningen svårtillgängligt. Det hjälper inte heller att Reeves iscensätter inledningen med en berättarröst som känns påträngande och onödig, den värld som byggs upp talar för sig själv och det behövs inga rubriceringar och förtydliganden. Men när denna skakiga början är över så väntar stordåd, både vad gäller spänning och dramatik. 

Robert Pattinson porträtterar Batman/Bruce Wayne som en djupt sårad, deprimerad och bräcklig person. Självsäkerheten och förmågan att producera en skral fasad som odräglig playboy är inte möjligt för denna version av Wayne. Istället så har brottsbekämpandet, traumat från barndomen och den förfallande staden resulterat i en vilsen och uppgiven människa som inte längre vågar tro på sig själv eller framtiden. Den glåmiga och nedstämda stämningen kunde ha blivit ett sänke gjutet av bly, men Pattinson och Matt Reeves lyckas att skapa en empati hos publiken vilket gör att denna mycket återhållsamma hämnare blir fascinerande att följa. Det finns en sårbarhet som vi aldrig tidigare sett tidigare hos karaktären, och relationen med den lojala butlern Alfred är mer essentiell än någonsin. Andy Serkis förmedlar en fantastisk – och behövlig, värme i detta nattsvarta scenario, och den mest drabbande scenen är mellan denna surrogatfader – och son.

Men det är inte bara Robert Pattinson och Andy Serkis som är värda att belysa. Zoe Kravitz är fullständigt fenomenal som Selina Kyle/Catwoman. Efter Anne Hathaways förkastliga porträtt så är det en gudagåva att se Kravitz då hon förverkligar det bästa från författarinnan Joëlle Jones moderna version av karaktären, en gatusmart och kompromisslös överlevare vars emotionella tillstånd är lika skört som en tråd av glas. Paul Dano är i sin tur skräckinjagande som The Riddler, här gestaltad som en blandning mellan Zodiac-mördaren och John Doe från David Finchers Seven. Dano har ett animaliskt och helt oförutsägbart skådespel med en enorm bredd. Colin Farrell i rollen som Oswald Cobblepott/Pingvinen och Jeffrey Wright som Gothams allra hederligaste polis – James Gordon, är båda bra. Farrell – som är helt oigenkännlig, lyckas att maximera sin korta närvaro och skapa en karaktär som påminner om Robert De Niros tolkning av Al Capone från De Omutbara. Tyvärr så hamlar Wright lite i skymundan då Gordon mest får agera utfrågare och passiv förstärkning. Att dessa två karaktärer sägs förekomma i varsitt sidoprojekt på HBO Max känns både spännande och intressant.         

Actionscenerna är i sin tur förenklade och mer rudimentära. Den – medvetet, råa och fula koreografin drar tankarna åt Jacques Audiards film En Profet där filmens huvudkaraktär sakteliga utvecklades genom sitt våldsutövande. Inledningsvis så är våldet utan någon flärd eller grace, Pattinsons Batman använder sig av hundraprocentig brutalitet där alla former av slag och sparkar är tillåtna. Det påminner om en frenetisk boxningsmatch där maximal smärta är det enda som betyder något. Men sakteliga så förändras actionscenerna och även koreografin. När vi väl når slutetappen så har det skett en stor personlig förändring inom Bruce Wayne, något som spelgas i slagsmålen. Det här är ett mycket intressant sätt att visa på karaktärens mognad. Men den absolut bästa action-juvelen introduceras då den nya Batmobilen rullas ut, då vi får se den bästa biljakten i en Batman-film på år och dagar, denna vansinnes åktur är en enda lång hyllning till Steve McQueens Bullit och får det mest vi sett i de senaste Fast & Furious-filmerna att likna ett tamt lådbils-rally.  Fotografen Greg Fraiser – som tidigare fotograferat Rogue One och nu senast Dune, komponerar och färgsätter filmen i ett nedsläckt foto som andas film noir. Det vilar något analogt och gammalmodigt över det visuella, trots att det är inspelat med digitala filmkameror. Nattklubbar och smutsiga bakgator blir så mycket mer än bara en kuliss, de blir en del av filmens personlighet. Kompositören Michael Giacchino ackompanjerar detta med ett melodiskt och svepande soundtrack som tar stor inspiration från den bortgångne Shirley Walker och hennes magnifika musik från The Animated Series. Där Hans Zimmer allt mer börjar bli en ljudarkitekt, och frångått musikaliska teman och igenkännbara slingor, så har Giacchino följt i John Williams fotspår och skapar flera distinkta och minnesvärda teman som rör sig från att vara jazziga till Jerry Goldsmiths demoniska soundtrack från Alien. 

Trots att The Batman är lyckad i det mesta så finns det brister. Den tröga starten skapar aningen för mycket friktion i filmens inledande fas. Romansen mellan Pattinson och Kravitz är förvisso välspelad men de mer intima ögonblicken skulle behövt mer tid i ugnen. Bruce Waynes vardag hade också fått ta mer plats, hans allmänna anseende tas endast upp i marginalen och det hade varit till filmen föredel att expandera och utveckla subjekt som Wayne Enterprises och dess roll i den värld. Det finns också tillfällen då Matt Reeves hade kunnat gå ännu djupare, ett av filmens mest intressanta sidospår förenklas och berövar berättelsen på djup. 

Dessa felsteg är dock inte förödande utan en god påminnelse om att det finns rum för utveckling i en oundviklig uppföljare. Efter åratal av skräp, besvikelser och rent vansinne – i form av Zack Snyders fyra timmars version av Justice League, så är The Batman en lättnadens suck. Batman är äntligen tillbaka i sitt rätta element och en uppföljare kan inte komma snabbt nog. 

Betyg 9/10 

Uncharted Recension 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2022

Summering: Menlöst, innehållslöst och plastigt då en av spelvärldens mest älskade varumärken blir till film. 

Om det skulle genomföras en slumpmässig undersökning gällande några av de mest avgörande spelminnen i historien så lär Uncharted-serien förekomma många gånger om. Naughty Dog har skapat en pulserande, charmerade och actionfylld upplevelse som placerar spelaren mitt i kaotisk action som kantas av varma karaktärer. Sedan 2007, då det första spelet hade premiär, så har varumärket alltid varit associerat med att vara ett lyxäventyr vars grafik saknar motstycke. Men det är svårt att förstå varför Uncharted skulle behöva bli film. Händelser, som i filmformat, är både bekanta och förutsägbara kan blir i spelformat gastkramande. Att klättra uppför ett rämnade tåg, som är sekunder ifrån att krascha ned i avgrunden, är lika svettigt som att se på då bergsklättraren Alex Honnold från dokumentärfilmen Free Solo bestiger berget El Capitan utan några säkerhetsanordningar. Men när dessa stunder överförs till traditonell spelfilm så försvinner spänningen och intensiteten, framförallt om det genomförs så illa som i Uncharted – filmen.     

Spelen har sina rötter i filmer som Indiana Jones och Den Vilda Jakten På Stenen, det är raka äventyr som gärna rör sig mot det övernaturliga, spektakel och stordåd väntar mellan varje hörn. Därför är det aningen bisarrt varför någon skulle tro att det finns ett behov – eller en efterfrågan, att skapa en film baserat på ett spel som, i mångt och mycket, är en interaktiv actionfilm. Det är som att jaga sin egen svans och utdelningen är ungefär densamma. Tillskillnad mot en rad andra speladaptioner så är Uncharted åtminstone påkostad, Tom Holland, som blivit en publikfavorit i och med sin fantastiska version av Spider-Man, axlar rollen som äventyraren och charmören Nathan Drake. Det faktum att Holland medverkar skänker filmen – initialt, en mer respektabel aura, men tyvärr kan inte ens en filmstjärna av Hollands rang rädda ett projekt som befunnit sig skärselden under årtionden, där regissörer, skådespelare och manusförfattare kommit och gått. 

Spelseriens actionscener må vara legendariska men det är karaktärerna och deras interaktioner som givit Uncharted möjligheten att titulera sig som en spelklassiker. Nolan North, Emily Rose och Claudia Black skapade fantastiska personer med en enorm karisma. Karaktärsgalleriet är så pass gemytligt och sympatiskt att man skulle kunna spendera resten av sitt liv med dem på en avlägsen ö. Kemin mellan dem är också superb vilket gör enkla sekvenser som matlagning eller fredagsmys till ett nöje att beskåda. Det här mycket essentiella inslaget har helt ignorerats, eller i första fall fallerat, i filmversionen, det är rent skrämmande att se karaktärer som Chloe Frazer bli till en ensidig karikatyr som endast är ett trubbigt verktyg för att forcera berättelsen framåt. Det görs en rad försöka till att skapa kemi mellan Wahlberg och Holland men det är så pass slarvigt att munhugget emellan dem blir genant. Det är faktiskt länge sedan jag sett ett så här pass omaka par, Holland går på autopilot och detsamma gäller Wahlberg som uttråkat levererar ett potpurri av sina mest välkända roller. 

Ruben Fleischer, vars enda positiva merit har varit Zombieland 1 – och 2, har återigen lyckats med att rasera sitt CV. Det finns moment i Uncharted som har potential att vara storslagna och bli till en storslagen popcornfest, men Fleischer regisserar hela filmen med ena handen i fickan samtidigt som han surfar på webben med sin telefon.   

Actionscenerna befinner sig i en dvala och de har fyllts till bredden med usel koreografi som är så pass stel och mekanisk att det påminner om ett par duracellkaniner som springer runt i cirklar. Situationen blir än värre då Uncharted saknar någon som helst tyngd eller närvaro i sina actionsekvenser, detta trots att filmen marknadsförts som en ovanligt praktisk produktion som föredrar verkliga stuntmän kontra digitala. Allting mynnar ändå ut i ett artilleri av digitala specialeffekter som får majoriteten av filmen att se än mer syntetiskt ut än sin förlaga.    

Uncharted borde vara lös och ledig, iklädd en bekväm skjorta och ett par chinos. Istället så har man tvingat in filmen i en stel frack som varken tvättats eller skräddarsytts. Det enda positiva är Tom Holland som i en sekvens agerar som om livet hängde på det, för en enda sekund så känns Uncharted mänsklig, något som spelen alltid gjorde medan filmen knappt kan stava till det. 

Betyg 2/10