Promising Young Woman Recension

All images courtesy and copyright of Universal Studios 2021

Summering: Intressant men ofullständig hämndberättelse.  

Carey Mulligan är något av ett unikt fall som skådespelerska. Då hon debuterade i An Education blev hon genast kategoriserad som en ’’it girl’’. Hon titulerades som en ny Audrey Hepburn och hennes namn verkade vara skrivet i stjärnorna. Över tio år senare så är Mulligans karriär ett fascinerande mysterium. Fantastiska alster som Shame och Drive trängs tillsammans med tortyrliknande filmer som The Great Gatsby och Wall Street Money Never Sleeps. Oavsett vad man kan tycka om Mulligans filmval så är hon fortfarande en aktris av högrang. Framförallt är hennes teaterroller i hemstaden London något av en ’’måste upplevelse’’. Då Mulligan agerade i Skylight år 2014 så flockades britterna kring teatern som om det var Rolling Stones som stod på scen. Respekten och kärleken till Mulligan i hemlandet är lika ohämmad som då Håkan Hellström uppträder på Ullevi. 

I och med pandemin så blev Oscarsfältet – som allt annat i världen, urholkat. Vanligtvis dikterar Oscarsgalan hela filmkalendern från höst till tidig vår. Filmbolag lägger ut bombmattor med så kallade ’’Oscarsfilmer’’, som är designade för att kamma hem så många nomineringar som möjligt, om det är kvalitet eller skärp som levereras har ingen betydelse. Men då COVID-19 har vänt upp och ned på allt mellan himmel och jord, så ändrade akademin slutdatum för när en film måste ha haft premiär för att kunna nomineras. Och då vi ser på den skandalomsusade Golden Globe-galan så resulterade bristen på film i ett antal nomineringar som skulle fått den tyska B-films mästaren Uwe Boll att häpna.

Promising Young Woman var på förhand tippad som en ’’awards season darling’’. Inte sedan 2009 hade Mulligan känts lika ämnad för en Oscarsnominering. Även om Promising Young Woman nu inte är fullts så spektakulär som förhandssnacket lovat, så är det upplyftande att se hur roligt Carey Mulligan verkar ha i rollen som förbittrad och cynisk rättskämpe. 

Inledningsvis så kan man anta att Promising Young Woman följer i samma brutala spår som ’’rape-revenge’ filmer som Meir Zarchis I Spit On Your Grave. Hela introduktionen känns som en plattfotad hybrid mellan Zatchis kultklassiker och Death Wish. Men den ständigt närvarande horbilden och förväntningarna om extremt våld nyttjas på ett oväntat och intressant sätt. Där exempelvis Hard Candy lade stort fokus vid det fysiska våldet så agerar Promising Young Woman på ett mer subtilt plan. 

Samhällets systematiska och dolda sexism är en minst lika relevant som filmens primära antagonist. Flera sekvenser drar tankarna åt de fruktansvärda berättelser vi hört efter skapandet av MeToo-rörelsen. Ett samhälle där kvinnor negligeras och åsidosätts till följd av en tystnadskultur och allmän skepsis mot deras utsatthet. Trots att regissören Emerald Fennell är aningen för grovhuggen i sin hantering av dessa ämnen, vilket ofta leder till överdrifter och tveksamma generaliseringar, så lyckas man ändå beröra flera kritiska samhällsfrågor på ett intressant sätt. 

Promising Young Woman är som allra starkast då den antar en gestalt som omges av nihilism och cynism. Då Mulligans karaktär Cassie vandrar genom det gråa och livlösa Ohio så dras tankarna genast åt Robert De Niros förbittrade och mordiska Travis Bickle i Taxi Driver. Mulligan, som vanligtvis inte associeras med instabila och våldsamma karaktärer, lyckas hitta en balans mellan det absurda och väldigt rörande. Tyvärr så är den faktiska filmen inte lika professionell, eller övertygande, som sin huvudrollsinnehavare.

Alltför ofta så är Promising Young Woman passiv och orörlig, de gånger man borde kört på utan några hämningar blir istället ett reserverat trampande där väldigt lite uträttas. Mulligans solida skådespel är i dessa menlösa stunder det enda som skänker filmen någon som helst substans.  

Överlag hade ett mått av kompromisslöhet passat filmen som handen i handsken. För det är i det totalt hopplösa och förtvivlade som Promising Young Woman är som bäst, då allt hopp är ute, då vansinnet, desperationen och förtvivlan blir den enda utvägen. Även om jag ogärna upplever den helt förödande brutala Hard Candy en gång till, så hade jag önskat att vi åtminstone fick ett och annat genuint chockmoment som hade lämnat blodsmak i munnen. Även om Fennel önskar vara återhållsam vad gäller fysiskt våld, så är filmens subtila stunder inte tillräckligt kraftfulla för att kompensera för bristen på en isande brutalitet. 

Promising Young Woman är långt ifrån någon perfekt hämndresa, oviljan att helat måla i svarta färger och släcka alla ljus gör att det många gånger endast känns som en bitsk liten bagatell. Men frågeställningarna som erbjuds gör det tillräckligt intressant för att faktiskt motivera en titt. 

Betyg 6/10       

Godzilla Vs. King Kong Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Inte ens med två av filmvärdens mest berömda monster så lyckas man inte med att åstadkomma något annat än en hopplös soppa innehållandes gräsligt skådespel och en hopplöst virrig berättelse . 

Det var ingen som efterfrågade en film med djupa veck i pannan och allvarlig uppsyn. Istället vore ett rakt och enkelt matinéäventyr full godtagbart då det kommer till att producera en film där två av världens mest igenkännbara filmmonster/varelser drabbar samman. Men det är de gångerna det enkla krånglas till och förvrids som den denna sanna katastrofen kan inträffa. Vanligtvis kan filmer fungera med ett fåtal starka ingredienser, men regissören Adam Wingard har slagit knut på sig själv och adderat tusental vilket skapar en soppa med så gräslig smak att ansiktet antar samma färg som Hulken. Men så relativt milda uttryck och begrepp som sabotage eller misslyckande är tyvärr alldeles för genröst då vi diskuterar Godzilla Vs. King Kong.

Sedan Marvel Studios sjösatte sitt Marvel Cinematic Universe så har hela Hollywood försökt skapa liknande plattformar  där ett helt universum kan utspela sig i ett antal olika filmer och TV-serier. Tyvärr så har majoriteten av dessa delade filmuniversum blivit filmvärldens motsvarighet till det ökända vansinnesprojektet Dragons Gate som går att beskåda vid E4’an. Utsidan må vara pampig och uppseendeväckande, men vid en närmare titt så väntar fallfärdiga byggnader och en interiör som är lika ihålig som en grop. Oavsett om det varit Universal, med deras försök att bygga upp ett skräckuniversum, med den helt bedrövliga versionen av Mumien med Tom Cruise i huvudrollen, eller Warner Brothers och deras DC Extended Universe, så har det slutat i tragedi. 

Men Warner har vägrat att ge sig vad gäller sitt ’’monsterverse’’. Trots ett ljummet mottagande för Gareth Edwards Godzilla, dess uppföljare King Of Monsters eller Kong: Skull Island, så har Warner Brothers trampat på som en ilsken tjur, fast beslutna om att nå ändhållplatsen, som påstås vara Godzilla Vs. King Kong

Ibland kan ihärdigheten och självförtroendet leda till något bra, en turbulent start betyder ingenting om slutdestinationen visar sig vara utopisk. Men det är endast under kraftig berusning, skyhög feber eller vapenhot som man kan kategorisera Godzilla Vs. King Kong som ens acceptabel. Ingen förväntade sig att Adam Wingard, vars CV är lika brett som ett myrkliv, skulle drabbas av en lidnerskknäpp och åstadkomma någon storartat. Om Godzilla Vs. King Kong hade haft ett uns charm, något som helst sinne för humor eller imponerande action, så hade det kunnat kompensera för de otaliga brister som ständigt håller på att få filmen att kapsejsa som skeppet Vasa.   

För Adam Wingard så verkar även de mest basala kriterierna för underhållning vara fullkomligt omöjliga att uppfylla. Det spelar ingen roll hur absurd eller overklig en film är, om det finns något som förankrar filmen i någotsånär sympatiskt eller igenkännbart, som karaktärer, komik eller berättande, så kan man övervinna det mesta, även om resten av bygget håller på att rämna. Titta bara på Jake Kasdans nyversionen av Jumanji där Dwayne Johnson, Jack Black och Karen Gillan bjuder på grandios underhållning trots ett tunt koncept. 

Tyvärr så har ’’monsterverse’’ och dess karaktärsgalleri, sedan första början, varit lika charmerande som ett plattdäck mitt i rusningstrafiken. Trots en rad mycket kompetenta aktörer som Bryan Cranston, Ken Watanabe, Kyle Chandler och Elizabeth Olsen så är det en rent omöjlig uppgift att erinra sig någon av de personer vi stött på. Men där tidigare skådespeleri har oscillerat mellan att vara skrämmande, tafatt till rent apatiskt, så har Adam Wingard – osannolikt nog, lyckats sänka nivån ytterligare. Rebecca Hall, som tyvärr, har hamlat sidledes i sin karriär och aldrig kapitaliserat på sin mycket goda förmåga att agera, levererar ett skådespel som är så dött och mekaniskt att man kan undra om Hall endast är en CGI-rendering. Av någon anledning har Halls huvud gått i baklås vilket gör att hon levererar alla sina repliker med huvudet på sne och med uppspärrade ögon. 

Det är som att titta på en bisarr version av mördardockan Chucky från Child’s Play så fort Hall dyker upp. Tursamt nog för Hall så är hennes genuint dödar och skräckinjagande  agerande ett minimalt problem då vi ser till resten skådespelarensemblen. 

Demián Bichir har, efter sin Oscarsnominerade roll i A Better Life, bestämt sig för att korsfästa hela sin karriär med en kalkonkavalkad utan dess like med ’’underverk’’ som The Nun och The Grudge. Bichir självdestruktiva karriärsval fortsätter här med en prestation som hör hemma i skamvrån på en clownutbildning. Alexander Skarsgård får den stora äran att springa runt i cirklar och se ut som om han just insett att han glömt stänga av spisen. Dessa skådespelarmässiga djävulsgåvor avrundas med Millie Bobby Brown vars mun, precis som Halls huvud, har låst sig och får stå på glänt som en fågelholk. 

Men varken skådespelet eller berättelsen spelar någon större roll, det mest essentiella, i en genrefilm som detta, är om actionscenerna håller måttet och kan erbjuda ett grandiost popcornspektakel. Med två tillgångar som King Kong och Godzilla borde lite nervpirrande och exalterande action vara en barnlek att åstadkomma, även för den minst rutinerade av filmmakare. Tyvärr så visar det sig att Adam Wingard är lika okunnig att iscensätta action som att regissera sina skådespelare. Det blir ett evighetslångt bankande där King Kong och Godzilla ser ut som två påverkade wrestlers, vars bäst före datum passerat. Trots att hela storstäder reduceras till grus och explosioner som smäller mer än tolvslaget på nyårsafton, så är slutresultatet så pass dött att man kan känna hur livet sugs ur kroppen. 

Som om detta inte vore illa nog så gör man inte ens ett försök till att skapa någon som helst röd tråd. Det hade inte behövts något förfinat eller slugt Christopher Nolan berättande, den mest spartanska berättelse hade kunnat fungera som struktur. Men precis som med allt annat i filmen så kastar man bara in första bästa ide utan att reflektera kring om det fungerar. Hela Godzilla Vs Kong känns som en enda lång improvisation där allt som kunde gå fel har gått fel. Allting kulminerar i en final som hör till det mest patetiska jag sett sedan nyversionen av Clash Of The Titans med Sam Worthington i huvudrollen. 

Att misslyckas med Godzilla Vs Kong är som att misslyckas med poppa mikropopcorn . Det borde inte gå, men Adam Wingard och Warner Brothers har bevisat att inte ens naturlagar gäller vad en helt anskrämliga filmer anbelangar. 

Betyg 1/10  

Mortal Kombat Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Obeskrivligt uselt då Mortal Kombat, återigen, blir film. 

Endast en mycket cynisk och illvillig kraft kan ha önskat att vi skulle behöva genomlida en genuin skräpfilm i en tid då oro, obehag och osäkerhet sveper över världen. Så kallade campfester kan ha sin charm. Vem kan ogilla Sylvester Stallone i det hiskeligt ruttna Cobra ? Där actionscenerna, produktionen och berättelsen knappt kan mäta sig med ett skolprojekt från årskurs ett när det kommer till berättarteknik. Men dessa kalkonfestligheter är oftast omedvetna om sin brist på kompetens. Man sätter bokstavligt talat nycklarna i bilen, växlar upp och trycker ned gaspedalen hårt. Vad som händer därefter är upp till ödet och slumpen… 

Att Mortal Kombat skulle bli en vändpunkt för filmer baserade på TV-spel var det nog ingen som hade tänkt sig. Det är överhuvudtaget svårt att förstå anledningen varför man gör ytterligare ett försök att adaptera utgivaren Midway och utvecklaren NetherRealms kultklassiska fighting med tanke på vad som hände sist då karaktärer som Scorpion och Sub-Zero blev till kött och blod kontra ettor och nollor . Spelmässigt så har Mortal Kombat alltid anammat det ,med stor självinsikt‚ det allra fånigaste och mest banala. Alltifrån det överdrivna  våldet till röstskådespelet osar av D-film, och spelens berättelser står inte i kö för att vinna ett Augustpris. Men det tarvliga tramset lyckas ändå att   fungera i den kontext som NetherRealm bygger upp. Spelen har en glimt i ögat som drar tankarna åt det mest töntiga och skrattretande actionfilmerna från sent 80-tal och tidigt 90-tal. Men charm, eller ens den mest grundläggande förståelsen för underhållning går inte att hitta i en enda cell hos Mortal Kombat (2021). Istället är detta fullblodsskräp då det är som allra värst. Många gånger är det så pass ruttet och förfallet att det inte ens går att skratta åt att hela filmen är som en tiondeklassens parkteater, där kulisserna rämnar och där skådespelet på sin höjd skulle kunna övertyga en skalbagge.     

Men det finns faktiskt en del – om än liten, som bör belysas, filmens inledande minut är både snygg och välgjord. Ett vackert feodalt Japan visas upp med fina färger och stilig arkitektur, och för en liten stund finns det ett litet hopp om att Mortal Kombat kanske har potentiell att åtminstone vara dräglig. Men då denna ynka minut har passerat så är det en kapplöpning rakt ned mot jordens medelpunkt. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja gräva. Jag får någon obehaglig känsla att Mortal Kombat försätter en i samma stämningsläge som då Winston Churchill anlände till Berlin efter krigsslutet och såg ut över en fullkomligt förstörd stad där förödelsen nådde lika långt som horisonten. 

Trots att Warner Brothers, som fram till ett par dagar sedan, ägdes av telefonbolaget AT&T, är det mesta skuldsatta företaget på jorden, så finns det inga som helst ursäkter varför Mortal Kombat håller samma visuella nivå som en hemmafilm på YouTube. Oavsett om det gäller fotot och dess kompositionen, klippningen etcetera, så är det som att titta på någon fruktansvärd olycka. Jag har använt liknelsen tidigare, men det finns julkalendrar som är mer övertygande rent estetiskt än det vi får se här. Med en påstådd budget på 55 miljoner dollar så kan man fråga sig om det inte pågått något ekonomiskt svindleri bakom kulisserna. Med tanke på att dagens teknik kan kompensera för det mesta, se bara till regissören Tim Miller och vad denne lyckades åstadkomma med Deadpool för en snarlik budget, så finns det inga ursäkter för att Mortal Kombat är anskrämlig att titta på. Med pappkulisser och inspelningsplatser som ser ut att vara inspelade i ett gräsligt industriområde, så är det en ohygglig syn som väntar. 

Om det visuella inte ens når ovan vattenytan så återstår bara actionscenerna som den sista frälsningen. Där spelen har gjort sig kända för sin ohämmade brutalitet och rent vulgära avslutande attacker, där man decimerar och separera kroppsdelar samtidigt som det flyter med blod än under den franska revolutionen, så är det sista hoppet att Mortal Kombat kanske kunde göra något av detta hypervåld. Men givetvis så serveras ytterligare ett ruttet ägg vars stank följer en långt efter att filmen tagit slut. I bästa fall så liknar handgemänget ett fyllebråk på den lokala puben, med skådespelare som ligger i en hög och klumpigt slår på varandra. Vad gäller det blodsdrypande och rent perversa våldet så bjuds det bara på en riktigt ’’hårresande’’ avrättning – som jämfört med det som visats i de senaste spelen, är relativt tafatt. Resten fylls ut med genomusel koreografi och stunts som är lika viga och graciösa som en flodhäst på en balanslina.  

Mortal Kombat hade dock kunnat komma undan med denna hysteriska inkompetens om regissören Simon McQuoid haft ett enda roligt ben i kroppen. Tyvärr så är försöken till humor lika lyckade som ståuppkomik mellan två affärsjurister på en firmafest. Till och med Joaquin Phoenixs kalkonskämt på ståuppklubben i Joker (2019) är komiskt guld i jämförelse. Inte blir det bättre av att majoriteten av ensemblen är lika charmiga som en hungrig anakonda utan någon som helst förmågan att agera. 

Då allting är över så kan man bara be en stilla bön till högre makter om att helvetet som just genomlidits aldrig mer kommer att upprepas. Mortal Kombat är så pass inkompetent och charmlös att den får sitt äldre syskon – adaptionen från 1995, att framstå som ett revolutionerande mästerverk. Där kunde man i alla fall skratta åt det platta fallet, denna gången kan bara kippa efter andan och vara tacksam för att man undkommit med livet i behåll. 

Betyg 1/10          

Nomadland Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2021

Summering: Trots en totalt misär och ett samhälle som kollapsat sedan länge, så bibehåller Nomadland en optimism och hoppfullhet som stannar kvar länge hos tittaren. 

Det borde finnas en ny term för amerikanska independentfilmer som utspelar sig mitt ute i den amerikanska naturen, där naturkrafter, vackra landskap och öde motorvägar är lika vitala för filmen som karaktärsgalleriet. Snötäckta berg och amerikanska småstäder skapar omedelbart associationer till filmer som Frozen River och Fargo. Men Nomadland är långt ifrån lika intensiv eller spänningsfylld som någon av dess två exempel. Istället så är det en studie av ett samhälle i total kris. Efter finanskraschen 2008 så skrevs kartan om för hela USA. Fallande bostadspriser skapade ett klimat där arbetare inte längre kunde flytta runt då deras primära ekonomiska säkerhet – bostaden, hade tappat så mycket i värde att en försäljning inte längre var möjlig utan en massiv förlust. Detta gjorde att arbetsmarknaden stagnerade då orter som erbjöd jobb inte kunde attrahera arbetskraft då förflyttning var omöjlig. 

Nomadland är en en frontalattack på ett amerikanskt samhälle som misslyckats, förstörts och dränerats av girighet och likgiltighet inför mänskligt lidande. Chloe Zhao är dock aldrig högljudd eller framfusig i sin kritik, tillskillnad mot Oliver Stone som regisserar klumpigt och går fram som en ångvält så är Zhao oerhört subtil. Hon lyckas fånga den absurda amerikanska jobbmarknaden där gigekonomin har blivit dominant. Hur fast arbete enbart är en dagdröm och där varje minut är en fråga om överlevnad. 

Med den som alltid lysande Frances McDormand i huvudrollen så behöver Zhao inte håller förvrida eller överdriva sin dramatik. Här finns inga utbrott eller exhibitionistiska floder av tårar. Istället så är McDormand ensam, uthållig och ständigt stark. Och trots den misär och hårda vardag som karaktärerna genomgår så lyckas Zhao ändå fånga och belysa ett förlorat USA där individualism inte innebar egoism. Hon lägger ett stort fokus på hur grupperingar och eldsjälar kan skapa en gemenskap som kanske inte resulterar i en enkel vardag, men en plats där anständighet och ömhet finns i överflöd. Detta är ett USA innan den orangea skräcken, ett land där konservativa som liberala kunde åsidosätta sin skiljaktigheter och sluta sig samman för att klara sig. 

Samtidigt så är Chloe Zhao inte naiv gällande den livssituation som McDormands karaktär befinner sig i. Där optimismen och möjligheten till ett nytt liv alltid finns tillgängligt, så tydliggör Zhao hur bilden av frihet och oberoende är förvrängd om den inte delas med andra. Hur ensamheten och den ständiga kampen för total frihet kan bli till ett fängelse. På många sätt så känns Nomadland som en förlängning och klar förbättring av Sean Penn filmen Into The Wild. Trots ett lysande Eddie Vedder-soundtrack så plågades Into The Wild av ett alltför förkommande hipstersymptomen som präglar alltför många amerikanska independentfilmer. Det gick inte att ta livsödet på allvar då berättelsen var förpackat i svarta jeans och basker. Nomadland är helt befriad från några som helt pretentiösa inslag och känns därmed rå men ändå bearbetad.   

Nomadland sneglar också på den engelska regissören Mike Leigh och hans extraordinära sätt att skapa scener på frihand. Flera medverkande i Nomadland är riktiga nomader som valt att leva utanför samhällets struktur. Detta gör att flera sekvenser som skulle kunnat bli emotionellt manipulativa istället blir oerhört drabbande. Det är dem små berättelserna om förlust, misslyckande och uppgivenhet som stannar kvar och låter oss förstå hur farligt ett likgiltigt samhälle kan vara.   

Det enda flagranta felet som Nomadland gör är i dess val av musik. Ludovico Einaudi som  är filmens kompositör överdriver sina kompositioner och gör dem svulstiga, påträngande och ytterst opassande. Med tanke på hur många gånger tystnaden får stå i centrum så är det obegripligt att man valt ett soundtrack som är antitesen till allt Nomadland representerar. Sedan är slutet så pass öppet att det känns ofärdigt. Även om ambivalens kan vara kraftfullt så hade en aningen mer konkret konklusion inte suttit helt fel. 

Chloe Zhao har skapat en vacker, eftertänksam och personlig film som gör en både hoppfull och nedstämd. Det är en paradox utan dess like som paketerats i en ypperlig film som måste upplevas. 

Betyg 8/10 

Zack Snyder’s Justice League Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Efter fyra år av pläderingar från internet och en fankampanj utan dess like så har Zack Snyders version av Justice League landat. Historien bakom denna fyra timmars version är dock betydligt mer intressant än något i själva filmen. Zack Snyders Justice League är precis som Man Of Steel eller Batman v Superman en likblek, död och helt hopplös historia som får en att ifrågasätta filmmediets existensberättigande. 

Inte en enda människa på jorden skulle önska att utsätta sin värsta fiende för det Zack Snyder behövt genomlida de senaste åren. Efter att en av hans döttrar begått självmord så behövde Snyder lämna över Justice League till Joss Whedon. Resultatet var en slarvig film som klippts ihop i total desperation. Detta resulterade i en film som verkade vara konstruerad efter önskemål från en fokusgrupp. Responsen från biobesökare var minst sagt återhållsam. Justice League ledde till en massiv ekonomisk förlust för Warner Brothers och moderbolaget AT&T, vilket satte hela DCEU satsningen i gungning. Men efter skandaler involverande alltifrån Joss Whedons beteende, Henry Cavills mustasch och ett segt rykte som insisterade att Snyders version bara vara ett par klipp ifrån att vara klart, så lät Warner Snyder fastställa sin film, en beslut som kostat närmare 70 miljoner dollar. 

Och med tanke på uppståndelsen och den fanatiska tron att Snyders Justice League är det mest spektakulära sedan luftkonditioneringen, skivat bröd och hjulet gör det faktiska slutresultatet än mer tragiskt. För efter nästan fyra långa år fyllda av förhoppningar så är Justice League precis det man kunde förvänta sig, en helt identitetslös och ytlig Snyder produktion utan något som helst engagemang. Det finns inget som dikterar att regissörer som börjat sin bana som reklamfilmsregissörer inte kan blomma, det är bara att se till exempel som David Fincher eller Spike Jonze som båda har uträttat stordåd. Men Zack Snyder regisserar fortfarande film som om de vore korta vinjetter för Coca Cola eller toalettpapper med mer på rullen. Snyder har alltid varit mån om sin ’’estetik’’, vilket inneburit att allt han regisserat sedan remaken av Dawn Of The Dead sett ut som ett gymnasialt experiment där all färg har vridits ur fotot. Dessutom har Snyder alltid varit fixerad vid att fotografera sina filmer utan något som helst ljus. Detta i kombination med den icke mättade färgpaletten har gjort det rent omöjligt att se på Snyders filmer utan att drabbas av allvarliga synskador. Självfallet är även Justice League identisk i sitt bildspråk med det Snyder gjort tidigare, försedd med en estetik som får Francisco Goyas makabra målning av guden Saturnus, som slukar sin egen son, att framstå som en solig sommardag. Och som om detta inte vore nog så har Snyder fått för sig att bildformatet 4:3 är överlägset widescreen. Detta innebär att hela Justice League presenteras i ett format som gör att filmen ser ut som ett uppblåst frimärke. Det känns som att titta på en gammal bootleg där synfältet har reducerats. Detta leder i sin tur till att filmen känns klaustrofobisk, och med tanke på de långa och – otäckt tråkiga, actionscenerna så är det obegripligt varför man väljer att närmast censurera stora delar av händelserna. Inte för att det gör någon egentlig skada, precis som i versionen från 2017 så är de ’’storslagna striderna’’ precis lika uselt koreograferade och regisserade som sist. Det är explosioner, kolsvart foto och en kavalkad i skrattretande dåliga specialeffekter. 

Att detta skulle vara markant annorlunda mot Joss Weedon versionen visar sig också vara en ren lögn. I bästa fall handlar det om förlängda sekvenser och i värsta fall tillägg som gör storyn än mer konfunderande. Snyder har aldrig varit någon stor berättare eller särskilt bevandrad i konsten att få fram det bästa ur sina aktörer. Men även om man, som alltid med serietidningsfilmer, får acceptera logiska luckor och udda inslag, så verkar Snyder inte ens angelägen att få sin film att fungera berättarmässigt. Där Whedon versionen är en korthuggen och simpel historia så har Snyder korvstoppat sin version med sekvenser och utläggningar som endast tjänar till att tråka ut och förvirra. Till och med som ett livslångt DC-fan så är flera av händelserna helt obegripliga.

Men de gånger Snyder inte irrar runt i en berättelse som är snårigare än en tropisk djungel så får vi ett par helt ’’makalösa’’ stunder med ett gäng karaktärer som vi borde älska och dyrka, men som i Snyders händer är lika roliga som parkeringsböter. Oavsett om det är Wonder Woman, Batman eller Aquaman så är personregin och skådespelet så pass undermåligt att man skulle behöva namnlappar på karaktärerna för att separera dem om det inte vore för deras individuella och ikoniska kostymer. Ben Affleck tittar sammanbitet in i kameran med tom och sorgsen blick och försöker desperat att få fram något annat än sura grymtningar. Jason Momoa försöker i sin tur efterapa Afflecks brist på karisma genom att leverera alla sina repliker med så mycket rost på stämbanden att man kan fråga sig om han inte medverkar i en reklamfilm för Fishermans Friend. Sedan har vi Gal Gadot som är stel som lyktstolpe mitt i en sibirisk vinter, samt Ezra Miller och Ray Fisher, som båda två ser ut som om de av en olyckshändelse råkat kliva in på inspelningen. 

Hela DCEU satsningen har länge varit kritiserad för sin brist på humor eller någon som helst självdistans. Tyvärr så har Snyder inte lärt sig ifrån sina misstag och fortsätter att stöpa sina filmer i en mall som får en Lars Noren pjäs att framstå upplyftande. I och med att Justice League nu distribueras digitalt så har Snyder inte behövt tänka på något form av åldersmärkning. Detta innebär att vi, precis som i Directors Cut versionen av Batman V Superman: Dawn Of Justice, får se kopiösa mängder av CGI-blod som känns som en efterkonstruktion utan dess like. Att flera karaktärer också är fula i mun gör inget annat än att förstärka intrycket att Snyder är helt oförmögen att hitta en balans i sina filmer. 

Och utan att överdriva så kan Zack Snyder nog vara filmvärldens absolut sämsta lyssnare. Ödmjukhet brukar ta överhanden då ens alster kraschar och brinner som Hindenburg. Det amerikanska samhället sägs erbjuda båda andra, tredje och fjärde chanser, så länge personen i fråga är villig att förändra sig. Men påhejad av Warner Bros så har Snyder enbart lärt sig att arrogans, pretentioner och självgodhet är lösningen på allt. Under produktionens gång så har Snyder spytt ur sig citat efter citat som bestämt hävdar att detta är ett magnum opus av sällan skådat slag. Detta för oss fram till den kanske mest groteska punkten – speltiden. Med en speltid på fyra timmar så är Justice League längre än De Sju Samurajerna, 2001 En Rymdodyssé och Lawrence Of Arabia. Det är svårt att veta om det hela är ett aprilskämt eller inte. Vi har genom flera mästerliga TV-serier sett hur man kan använda förlängd speltid till att låta de små och tysta ögonblicken bli mer avgörande utan att de känns ointressanta eller överflödiga. Men trots en speltid som överskrider flera miniserier så uträttar Snyder absolut ingenting. Istället känns det som om man har dammsugit klipprummet och fogat ihop det man hittat med limm, våld och en motorsåg. Att filmen är indelad i sex olika delar förstärker bara känslan av att Snyder är vilsen, okunnig och helt oförmögen att göra en sammanhängande film. 

Så efter fyra timmar av mörker, rutten action och horribel musik så erbjuds publiken inte bara en, utan tre (!?) olika cliffhangers som med stor sannolikhet aldrig kommer att få någon upplösning. Att så flagrant köra över sin publik är i det närmaste ett brott mot all form av normal anständighet. Snyders arrogans, hybris och storhetsvansinne har således lett till att en – påstått, ofärdig film fortfarande inte ens kan ses som halvfärdig då det inte finns ett acceptabelt klimax. Om detta är något sätt att återigen få igång en fankampanj för en eventuell uppföljare vill jag inte ens spekulera i. Faktum är att jag ifrågasätter hela filmmediet efter fyra timmar med en film som inte ens kan bestämma sig om det är en TV-serie eller en långfilm. I den scen då Ray Fisher och Ezra Miller skändar en gravplats så skapar Snyder i alla fall någon sort poetisk allegori för hela filmen. Justice League borde ha begravits för årtal sedan. Men Snyder har satt på sig vitrock och bestämt sig för att leka Dr. Frankenstein. Resultatet är mer groteskt, motbjudande och skräckinjagande än det monster som Mary Shelly skrev om för nästan etthundra år sedan, den monstruösa skapelsen hade i alla fall ett gott hjärta, något som Justice League inte ens kan stava till. 

Betyg 1/10  

Wonder Woman 1984 Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: En fullkomlig härdsmälta till film som önskar vara nostalgisk men som endast framstår föråldrad och unken. 

Det var upp till Patty Jenkins att rädda filmåret 2020. Med en helt utblåst, raserad och förstörd filmkalender – utan en enda storfilm under de gångna 12 månaderna, så låg det ett stort ansvar på Jenkins och Wonder Womans axlar. Efter flera förseningar och misslyckade lanseringar så tog Warner Brothers de ödesdigra beslutet att – i USA, släppa filmen simultant på biografer och streamingstjänsten HBO Max.

Även om jag själv inte var överdrivet förtjust i Wonder Woman, så är det utan tvekan den DCEU film som gjort störst avtryck inom den moderna popkulturen. Wonder Woman figurerar i flera diskussioner rörande genusstudier och har hjälpt till att förändra debatten för hur kvinnliga hjältar kan porträtteras i actionfilmer. Regissören Patty Jenkins har inte precis hållit sig i skymundan vad gäller att förespråka för behövliga förändringar inom filmindustrin. De goda aspirationerna går givetvis inte att ifrågasätta, filmindustrin – precis som många andra sektorer inom nöjesindustrin, plågas av klyftor mellan män och kvinnor. Övertrampen, orättvisorna och fördomarna, för vem som kan göra film, är fortfarande inte eliminerade. 

Men även om Jenkins hade haft ambitioner och visioner som överträffade Martin Luther King, Ghandi och Nelson Mandela så hade det spelat väldigt lite roll då hon paketerar dem i en film som tidigt går på ett bananskal som placerats ovanpå en oljefläck. Wonder Woman 1984 är en hopplöst kaotisk film film som mer eller mindre motarbetar de agendor Jenkins önskar lyfta fram. 

Trots otroliga framgångar för Black Panther och The Dark Knight, så är genren som hånfullt benämns som ’’superhjältefilm’’ fortfarande lika uppskattad som en avbildning av djävulen själv under högmässan av filmkritiker. Men Wonder Woman och Patty Jenkins har överlag skonats från de glåpord och surmulna artiklar som kastas längs med vägen då Spider-Man eller Iron Man äntrar biograferna. Jenkins film har fått en seriös aura omkring sig och lyfts ofta fram som ett föredömligt exempel över vad genren borde vara. Därför är det med stor förvåning som jag konstaterar att Wonder Woman 1984 går rakt in i varenda klyschig fälla vad gäller ’’superhjältefilmen’’.

Mycket av fördomarna – och hatet, mot filmer om män och kvinnor i trikåer begåvade med superstyrka ligger i en förutfattad mening gällande berättelsernas komplexitet. De allra tidigaste verken om Stålmannen eller Läderlappen har – precis som mycket annan popkultur från samma tipsperiod – exempelvis Tom Carter-novellerna, enkla narrativa uppbyggnader, bristfälligt djup och väldigt lite nyanseringar. Berättelserna är oftast konstruerade med ett hot som snabbt neutraliseras av protagonisten vilket får staden och dess invånare att jubla. Men där exempelvis deckarromaner har fått florera och existera ostört jämte litterära kolosser som August Strindberg så har serietidningar och dess filmadaptioner aldrig fått samma respekt eller utrymme. Serietidningar – och filmer baserade på dem, har idag gått förbi alla schabloner gällande avsaknad på avancerat berättande och välskrivna karaktärer. Black Panther, The Dark Knight och Hellboy (2004) är bara ett fåtal exempel där filmskapare i världsklass har gjort fantastiska adaptioner och minst lika häpnadsväckande filmer. 

Genren har utvecklats och är ständigt på jakt efter nya sätt att förbättra och förnya sig. Patty Jenkins har således blivit tilldelad en unik möjlighet med en uppföljare till en så pass omtalad och älskad film som Wonder Woman. Det mest logiska steget borde vara att följa i den tradition som ofta innebär att uppföljaren är bättre. Spider-Man 2 och X-Men 2 är är båda uppföljare som gjorde allt rätt. Men Patty Jenkins har gjort det absurda beslutet att inte följa denna redan beprövade modell. Istället så har man hoppat över den stabila tvåan och gått rakt in i den livsfarliga trean vad gället kvalitet. Och på den sidan staketet väntar överfyllda, kaotiska och avskydda filmer som Spider-Man 3, X-Men The Last Stand och Batman Forever. Och tyvärr så får Wonder Woman 1984 placera sig i denna samling av totalt urspårade uppföljare. 

Jenkins verkar nämligen ha tappat kontrollen över sin film. Wonder Woman 1984 är en fullkomlig härdsmälta vad gäller att presentera en sammanhängande och engagerande berättelse. Problemen börjar redan i filmens introduktion som känns utdragen och meningslös för vad som komma skall . I Monster så visade Jenkins att hon har en otrolig förmåga att tränga ner under skinnet på sina karaktärer. Därefter skapar hon hjärtskärande scener där de faller samman emotionellt. Tyvärr så har denna finkänslighet försvunnit någon gång på vägen. Wonder Woman 1984 är istället fånigt sentimental, många gånger så känns det som att titta på Oprah Winfrey då hon skänker gåvor till utsatta familjer och publiken gråter floder av tårar. Detta överdrivna och påträngande känsloläge genomsyrar filmen från början till slut. 

Wonder Woman var ingen djupdykning i krigarprinsessan Dianas psyke, Jenkins valde att göra henne stoisk och rakryggad. Men trots det så fanns det en nerv i filmen som gjorde det möjligt att engagera sig för en karaktär som i grund och botten är lika fläckfri som Stålmannen. Det personliga och intima engagemanget är helt och hållet bortblåst här. Istället så irrar Jenkins ned sig i ett uselt berättande där man försöker pracka på publiken  ofärdiga idéer som förklaras hastigt för att på så vis försöka maskera deras ihålighet. Själva berättelsen är förvånansvärt simpel och verkar vilja emulera den era då superhjältar inte behövde bekymra sig om samhällets mer vardagliga problem, istället så är det lastgamla koncept som global förstöring och världsherravälde som står i centrum. Det är inget fel att nostalgiskt titta tillbaka på den tiden då serietidningen endast var i sin linda. Men med tanke på hur Jenkins länge pratat om att föra genren vidare så känns det vansinnigt att man har valt att stöpa filmen i en så platt mall. Det är inte fråga om härlig nostalgi utan irriterande ålderdomlighet som känns malplacerad, hela filmen borde ha klätts i malkulor med tanke på dess fixering vid det förgångna. 

Wonder Woman 1984 försöker dessutom förlita sig på en rad skämt som faller platt. Humor i filmer med fantastiska inslag är i det närmaste ett måste. Det är sätt att släppa in tittaren i en fantasivärld, samtidigt som man skapar en behövlig distans så att vissa ingående koncept inte upplevs alltför överdrivna eller pretentiösa. Men Wonder Woman 1984 misslyckas totalt med att hitta en balans i sin humor. De något lättsammare sekvenserna med Gal Gadot och Kristen Wiig är inget annat än totala fiaskon vad gäller att framkalla skratt eller igenkänningshumor. Resten av skämten ägnas helt och hållet till att flina åt åttiotalets diverse excesser vad gäller mode och materialsim. Tyvärr så är dessa moment lika hopplösa som resten av filmen och dess usla sinne för humor. 

Jenkins verkar frustrerad och bitter över att hon inte kan få ihop en film som fungerar på något plan. Den här irritationen är märkbar vad gäller de nytillkomna karaktärer som introduceras. Kristen Wiig åsidosätts helt och hållet, hennes karaktär Barbara Minerva är i serietidningen en av de mest essentiella karaktärerna i Wonder Woman-mytologin. Här så har hon endast blivit till en bedrövlig eftertanke som tvingats in i en berättelse där hon har väldigt lite att tillföra. Till och med Diana själv åsidosätts, hennes personliga resa känns komprimerad och korthuggen. De kval hon ställs inför känns artificiella och överflödiga då de berörts tidigare. För att vara en film som hänger sig åt ideér om önsketänkande och förhoppningar, så är Jenkins vision subatmoiskt liten. Trots en större budget och flertal möjligheter att expandera sin berättelse, så siktar Wonder Woman 1984 skrattretande lågt. Det känns aldrig som en fullfjädrad uppföljare, snarare ett menlöst interlude.   

Överlag är hela filmen ansträngd och sättet Jenkins har korvstoppat hela berättelsen med vaga referenser och karaktärer från serietidningens långa historik känns lika ihåligt som en fågelholk. Filmen drar tankarna åt Sam Raimis helt makabert usla Spider-Man 3 där hela filmen tycktes vara byggd på varmluft, där samtliga antagonister och händelser trycktes ihop i en enda röra som inte lämnade något som helst avtryck förutom att provocera tittaren. 

Inte heller actionfantasterna får mycket att bli glada över. På sin höjd så är Wonder Woman 1984 acceptabel som actionfilm, men här finns inget som kan mäta sig med den redan ikoniska scenen ute på slagfältet från den första filmen. Den stora finalen är tyvärr en Zack Snyder-inspirerad mardröm som utspelar sig i totalt mörker. Detta ackompanjeras av grötig koreografi med en frenetisk och kaotisk klippning.  

Mitt i detta så blir det också glasklart att Gal Gadot inte är någon aktör som är redo att ta sig an Shakespeare eller Ibsen. Trots ett antal år att förbättra sitt agerande så verkar Gadot ha genomgått en regression. Hon är helt utan någon passion, intensitet eller värme. De få komiska stunder som Diana hamlar i blir smärtsamt obekväma att titta på i och med det döda skådespelet. Inte blir det bättre av en Chris Pine som ger ordet sparlåga en ny betydelse. Men det är faktiskt i denna överlag mediokra skådespelarensemble som vi finner en ljusglimt. Pedro Pascal får förvisso spela en monstruös karikatyr, men han lyckas hitta en balans mellan det rent absurda och mänskliga. Trots att Pascal flera gånger spelar över och tuggar sönder rekvisita så tilldelas han ett antal scener som faktiskt fungerar emotionellt, även om Jenkins valt att ackompanjera dem med tårgas. Man måste också berömma Patty Jenkins för att ha förbättrat sitt bildspråk. Wonder Woman 1984 är – bortsett från den gräsliga finalen, den mest stiliga DCEU-filmen hittills, med god bildkomposition och lagom mättade färger som skapar en klart attraktivare visuell upplevelse än sist. Hans Zimmers pulserande och intensiva temamusik är också en fröjd att lyssna till i sin nya iteration som framhäver en helt ny aggressivitet.  

Men med tanke på förväntningarna och den långa väntetiden så är Wonder Woman 1984 ett kapitalt misslyckande. Med sin förvirrade story, usla karaktärsarbete och överdrivna  sentimentalitet så är det ett antiklimax utan dess like.

Betyg 2/10   

Monster Hunter Recension

All images courtesy and copyright of Sony Pictures 2021

Summering: Förkastligt skräp som bör undvikas till varje pris 

Myten om att TV-spel inte kan berätta medryckande historier är lika falsk som att jorden är platt eller att en diktatur är bättre än en demokrati. Spelbranschen kan mycket väl vara det mest spännande mediet som vi idag har tillgång till. Det är en ständigt växande bransch som utvecklas i rasande fart och begeistrar om och om igen med mer avancerad grafik och raffinerade berättarmetoder. Det känns helt överflödigt att nämna exempel som The Last Of Us eller Red Dead Redemeption 2. Där berättas historier i världsklass som  slår stora filmmästare på fingrarna vad gäller sitt utförande. 

Men där TV-spel frodas och växer så är de olika filmadaptionerna av dem något helt annat. Det har pratats om att det bara är en tidsfråga innan filmer som baseras på spel kan bli kvalitativa. Att det krävs en rosettesten som gör att en film baserat på ett spel kan komma att engagera lika mycket som spelupplevelsen hemma i soffan. 

Att påstå att en speladaption aldrig kan – eller kommer, att kunna vara bra vore fullkomligt befängt. Med de rätta kreativa själarna så kan vad som helst bli bra film. Men tyvärr så är  Paul W.S. Anderson inte rätt man för jobbet. Efter en kavalkad av plågsamt mög som Resident Evil-serien, Death Race och The Three Musketeers så borde det stått klart sedan länge att Anderson inte är rätt karl av förvalta någonting som man önskar associera med begrepp som bra – eller ens drägligt. 

Återigen så kastar sig Anderson över ytterligare en omtyckt japansk spelserie. Jag har tyvärr inte spelat något av Monster Hunter spelen men är i alla fall bekant med konceptet. Det är ett actionbetonat och djupt spel – vad gäller dess system och mekanik, där spelaren ständigt uppgraderar sin utrustning och sina förmågor för att kunna dräpa än större monster. Denna loop är oerhört beroendeframkallande, men vad gäller det berättarmässiga lämnar det en del att önska. Därför hade det varit önskvärt att Anderson fyllde ut storyn en aning, tog sig friheter och byggde upp en lättsam actionfilm med bra effekter och stora bataljer med ruskiga kreatur. 

Men trots att Anderson varit verksam som regissör i mer än tjugo år så verkar han   genomgå en regression för varje ny film som tillkommer i repertoaren. En del regissörer inser sina begränsningar presenterar sina alster med ett mått av ödmjukhet, Roger Corman och hans radda utav högst tveksamma produktioner är ett bra exempel på skräp med hjärta. 

Paul W.S. Anderson har varken charm, ödmjukhet eller humor i sitt filmskapande. Trots att Monster Hunter inte lämpar sig för en särskilt seriös presentation så är filmen lika torr som den mördande tråkiga öken som majoriteten av filmen utspelar sig i. Då fåtal försök som är menade att producera ett minimalt leende på läpparna är genuint tragiska.  Även om Resident Evil (2002) knappast är ämnad för historieböckerna, så kunde Anderson i det fallet åtminstone bjuda på lite brutalt våld som fick folk på skolgården att entusiastiskt tala om det blodiga lasernätet. Men Monster Hunter är så pass gräslig att valfritt moment ur Resident Evil-filmerna är i klass med den actionkavalkad som George Miller bjöd på i den moderna klassikern Mad Max Fury Road. Trots ett galleri av stora och skräckinjagande monster från spelserien så har Anderson valt att försöka iscensätta någon nyversion av Tremors, minus budget. Det blir inte bättre av att varenda actionscen genomförs med identisk koreografi och kameravinklar. Många gånger kan man fråga sig om filmkopian har gått sönder då stora delar av filmen repeterar sig som ett jättelikt hack i en vinylskiva.    

Som med majoriteten av Andersons filmer så får hustrun Milla Jovovich axla ansvaret som huvudrollsinnehavare. Olyckligtvis nog så är Jovovich precis lika oförmögen att utvecklas som sin ’’sämre hälft’’. Med ett stenansikte och utan någon som helst utstrålning så vankar Jovovich igenom filmen och stirrar in i kameran som om den förolämpat henne grovt. Men där Milla gör en väntad – och kass, repris så är det fysiska undret Tony Jaa den kanske mest provocerande aspekten av Monster Hunter. Jaa har förvisso aldrig gjort en film som kan anses vara bra, men de otroliga fysiska bragderna han bjudit biopubliken på saknar motstycke. Valfri actionscen ur Jaas internationella genombrott Ong-Bak får mig fortfarande att häpna. 

Om Monster Hunter i alla fall hade kunnat bjuda på ett par moment med Tony Jaa i toppform så hade det kunnat väga upp de förkastliga specialeffekterna, den helt obefintliga storyn och de dödstrista actionscenerna. Men allt vi får se av Jaa är en volt, lite jogging och en herrans massa bisarra gester. 

När det väl står kvar att allt filmenhar att erbjuda är ett par bedrövliga monster som är mindre trovärdiga än valfritt monster från King Kong – årgång 1933, så börjar hopplöshetens mörker sluka en. Monster Hunter är en ohygglig upplevelse som fullkomligt besudlar spel och – filmmediet. Det faktum att jag lyckades somna hela två gånger under filmens korta speltid kan mycket väl vara det enda skälet till att jag fortfarande har förståndet kvar i behåll. 

Betyg 1/10 

Spider-Man: Miles Morales Recension

All images courtesy and copyright of Marvel/Sony Entertainment/Insomniac Studios 2021

Full Disclosure: Allt spelades igenom på Playstation 5 i performance RT-läget

Summering: Underbart men kort. 

Att behöva agera lanseringsspel är långt ifrån avundsvärt. Genom de åtta generationerna av spelkonsoler så har endast ett fåtal premiärspel varit minnesvärda. De krävs nog en rejäl reflektion för att erinra sig ’’underverk’’ som Ryse Son Of Rome till Xbox One eller Motorstorm till Playstation 3. Och den rådande pandemin har försvårat utvecklingen ytterligare. Men Insomniac har gjort det bästa av situationen och gett oss Miles Morales, en brygga mellan det hyllade Spider-Man (2018) och dess icke annonserade – men oundvikliga, uppföljare. 

En viss förvirring uppstod då Insomniac annonserade Miles Morales förra sommaren. Det tog tid innan man tydliggjorde att spelet inte var en renodlad uppföljare. Istället var det frågan om ett spel i samma härad som Uncharted: The Lost Legacy. Spelbranschen dras fortfarande med ett stigma vad anbelangar speltimmar i relation till priset på spelet. Den omedelbara frågan blir givetvis om Miles Morales är värt ett inköp med tanke på den begränsade speltiden ? Svaret är enkelt… Miles Morales må vara kort men är precis lika bra och fartfyllt som det spel vi hade nöjet att uppelva för snart tre år sedan.      

Marvel har dominerat filmindustrin under det gångna årtiondet. Men vad gäller spel så har man varit försiktig, reserverad och observant. Efter multum av licensfiaskon, som spelversionerna av Thor och Iron Man, så valde Marvel att helt ändra strategi. Inspirerat av Rocksteadys succé med Batman: Arkham Asylum så bröt man mot traditionen att para ihop spel och bioaktuell film. Istället gavs utvecklarna och flexibilitet. Därmed fick utvecklarna en anständig chans att kunna producera något mer än ett inspirationslöst hafsverk.

Spider-Man (2018) var det första spelet med väggklättraren som överhuvudtaget kunde kallas helgjutet. Även om Spider-Man 2 har byggt upp ett stort följe som förälskat sig i den öppna världen och härliga swingmekaniken, så var spelet – både då och nu, skralt och aningen ihåligt. Insomniac raffinerade den formulan och skänkte även spelet kopiösa mängder entusiasm och förkärlek för källmaterialet. Självfallet tog man också inspiration från Arkham Asylum i stridssystemet som har tydliga spår från Rocksteadys monolit med undan – och kontramanövrar. Resultatet var en supersuccé som på ett mycket kraftfullt sätt etablerade en självständig vision av Peter Parker, hans vänner och familj. Estetiskt blandade man från både serietidningar och film. Även om de akrobatiska hoppen mellan New Yorks skyskrapor fick de flesta på knän så var det berättelsen – med sina många finstämda stunder, som lever kvar och som på goda grunder anses vara en av de absolut bästa vad gäller Spider-Man. 

I och med sin starka grund så behöver inte Miles Morales gör några större förändringar i sitt gameplay eller berättande. Insomniac fortsätter att hantera karaktärer med silkesvantar och religös vördnad. Berättelsen är – lämpligt nog, långt ifrån lika komplex eller storslagen som sist. Istället för att utspela sig över hela Manhattan så centrar man Miles Morales i den norra delen av New York – Harlem. Scenerna som utspelar sig i det luggslitna Harlem känns betydligt intimare än senast. Framförallt så skapar Insomniac en genuin värme mellan invånarna i Harlem. Denna version av Spider-Man definierar begreppet ’’vänlig spindelgranne’’ ännu bättre än Peter Parker. En stor del av berättelsens patos ligger i värdet av ett sammanhållet ch solidariskt samhälle, där vänner, grannar och familj sluter sig samman och tar hand om varandra, oavsett om man har superkrafter eller inte. 

Även om berättelsen i sig är relativt enkel så är Insomniac suveräna då det kommer till engagera spelaren i karaktärerna. Även om det är ett sant nöje att rädda dagen från maktgalna skurkar eller rämnande broar så finns kärnan i det klara och det enkla. De scener som endast fokuserar på Miles och hans outtröttliga mor Rio Morales är inget annat än superba. Skådespelet och det varma manuskriptet gör det vardagliga och  ordinära till något fantastiskt. Något som måste ses som en bedrift i ett rättframt actionspel. 

Det begränsade omfånget och intima berättandet gör det acceptabelt att berättelsen denna gång är långt ifrån lika ödesmättad som då Doctor Octopus och hans Sinister Six hotade hela New York. Det solida fundamentet – med swingmekanik och närstrider, är precis lika tillfredsställande och eleganta som sist. Miles rör sig aningen mer lekfullt och trevande än Peter Parker. Insomniac har tillfört ett gäng nya animationer som differentierar Miles. Denna nyansering gör att spelet känns som något mer än en glorifierad ommålning.  

Miles bär också på ett antal unika förmågor som Peter Parker inte har tillgång till. Bioelektriciteten fungerar som en temporär turbo för att snabbare slå ut flera fiender på en gång. Detta är behövligt då Insomniac har ökat svårighetsgraden. Detta är ett betydligt  intensivare spel vad gäller striderna. Fienderna är mer pricksäkra och fler i antalet. Men för att väga upp detta så nyttjas Miles förmåga att göra sig osynlig – via ett biologiskt kamouflage, frekvent. Detta gör flera segment till spända stunder med taktiskt smygande. Denna funktion var minst sagt ofärdig i Spider-Man (2018). Att smyga och spela återhållsamt var inte möjligt då Insomniac – förr eller senare, tvingade spelaren till att engagera i tumultartat bråk. Här så uppmuntras istället spelaren att systematiskt slå ut de största hoten först, för att senare engagera i närstrider som blir mer hanterliga då man har tunnat ut motståndet. Denna mer flexibla spelstruktur har även letat sig in i sidouppdragen – som senast var skrala och ensidiga. Även om de slumpmässiga brotten kvarstår och är repetitiva, så har man lagt till ett antal substantiella sidoaktiviteter som känns konkreta och meningsfulla genom bra berättade och ett antal strålande gästinhopp som får Marvel fanatiker – som jag själv, att salivera. 

Dessutom paketeras Miles Morales i ett visuellt fyrverkeri. Med hjälp av Playstation 5 så har Insomniac skapat ett lamslående vackert spel som springer cirklar runt sin föregångare. Ljussättning, hudtexturer och animationer är fantastiska. Och med en silkeslen bilduppdatering och variabel upplösning så blir vartenda ögonblick ett studie i spelextas. Skådespelet förtjänar också att belysas, vare sig det gäller Nadji Jeter i huvudrollen eller Jacqueline Pinol som Miles mor Rio, så är detta skådespel av hög kaliber. Ett flertal hyllade serier och filmer kommer inte i närheten av att skapa samma empati för sitt karaktärsgalleri som Miles Morales.  

Den enda invändningen mot Miles Morales är att äventyret är aningen för kort, något som Insomniac förvarnade om. Men det är verkligen på gott och ont att vi lämnas med ett avslut som ber om en fortsättning, något som kan – och lär, dröja. Men faktumet att spelaren lämnas hungrandes efter så mycket mer kan knappast ses som ett alltför stort problem. Miles Morales är en ypperlig fortsättning som cementerar Spider-Man och hans vänner som galjonsfigurer i både film – och spelvärlden.   

Betyg 8/10 

Equinox Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2021

Summering: God inledning kulminerar i en bedrövlig rappakalja med en hysterisk huvudrollsinnehavare   

Det danska filmundret har undersökts, analyserats och dissikerats i årtionden. Att en relativt liten nation som Danmark nått sådana framgångar inom film är i det närmaste ofattbart. När vi jämför med vår egen inhemska filmindustri så tvingas man till att be en stilla bön till filmgudarna om förlåtelse för vad vi utsatt filmmediet för under de gångna åren. Men det finns inget felfritt i världen. Till och med en eminent filmnation som Danmark gör felsteg. Och tyvärr så är Equinox mer än bara ett snedsteg, det är en fullkomlig katastrof som många gånger om svärtar ned Danmarks fläckfria filmrenommé. 

En skräckserie i danskt utförande verkar på pappret inte fel. Även om Nicolas Winding Refn har spårat ur i sin internationella karriär, så visade han ändå att dansk film kan uttrycka sig på fler sätt än genom den välkända familjedramatiken som Susanne Bier byggt sin karriär på. Men Equinox är tyvärr inte skräckversionen av Pusher, istället är det en heffaklump som trampar i klaveret upprepade gånger. 

Men seriens första avsnitt lovar gott. Framförallt så lyckas man bygga upp oerhört obehaglig atmosfär som drar tankarna åt William Friedkins klassiska Exorcisten eller Polanskis Repulsion. Med ett likblekt foto och påträngande musik så blir introduktionsavsnittet både otäckt och fascinerande – trots att berättelsen är tillkrånglad och klumpig. Men ett solitt hantverk räcker bara så långt. Efter denna potenta inledning så åker hela serien raka vägen ned i helvetet med expressfart. Obehaget byts istället ut mot ett genomuselt berättande som kastar sig mellan tidsperioder och gör allting för att röra till det. 

Det finns en klassisk regel inom skräckfilmen som åberopar att mysteriet – eller monstret, bör hållas på långt avstånd för publikens blick, för att genom det okända skapa ett obehag. Men Equinox är helt ointresserad av att skapa någon mystik eller undran. Inledningsvis så håller serien sina spelkort nära bröstet och portionerar sparsamt ut förklaringar och avslöjanden. Men snart så är detta hemlighetsmakeri spolierat då man förgör sitt centrala mysterium genom att kasta ur sig flera tillbakablickar som helt förtar mysteriet. Det finns inget mer frustrerande än att behöva uppleva en berättelse där publiken är ett par steg före huvudpersonen. Equinox lägger dessutom enorm tid på att utreda det mysteriösa, men detta är lika effektivt som att skjuta varmluft på en stridsvagn då publiken redan är medvetna om svaren. 

Denna bedövande tristess blir inte bättre av att huvudrollsinnehavaren Danica Curcic mestadels ägnar sig åt överdrivan känsloutbrott. Equinox misslyckas med att skapa någon som helst empati för sin huvudperson. Det är inte en lätt uppgift att porträttera en skör och plågad karaktär. Men det finns sätt att göra kontinuerliga utbrott och ständig ångest intressant. Men Curcic och seriens skapare lyckas aldrig komma över denna besvärliga puckel. Istället så fastnar man i en gyttja där utbrott och hysteriskt skrikande haglar över tittaren. Efter ett tag så finns det inget annat alternativ än att skruva ned volymen för att bevara sinnesfriden. 

Trots en speltid på nästan 6 timmar så lyckas Equinox överhuvudtaget inte åstadkomma någonting. Det enda som inte totalförstörs i den klumpiga regin och anskrämliga berättelsen är Lars Brygmann i rollen som oerhört beklämd familjefar. Tillskillnad mot Curcic och resten av ensemblen så lyckas Brygmann skapa en djupt bekymrad och plågad person – som ändå bibehåller fler dimensioner än ren förtvivlan. Framförallt så skiner Brygmann i scenerna då han tvingas till att försöka hålla samman en familj som sakta men säkert håller på att implodera. Men självfallet så lyckas Equinox även lägga krokben för sig själv även här. Brygmanns relevans reduceras successivt med seriens gång.

Equinox kunde blivit en skräcktriumf, men istället så blir det en utdragen rappakalja som ingen borde ägna en minut åt. 

Betyg 2/10       

Soul Recension

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2021

Summering: En ojämn men underhållande färd genom förtvivlan och dagdrömmande 

Pixar har inte haft det lätt i år. Onward som utgjorde femtio procent av studions utbud  anlände samtidigt som de mest allvarliga Corona utbrotten. Filmen blev således en ekonomisk katastrof som snabbt fick skickas till streaming och Blu Ray. Med Soul så hoppades Pixar att kunna göra en triumferande återkomst till biograferna. Men denna förhoppning grusades då pandemin inte visar några tecken på att avta tills vaccination kunnat ske i större utsträckning. Soul har istället fått åka raka vägen till Disney +. 

Och nog är det glädjande att ha en Pixar film att avnjuta under dess besynnerliga juletider då familj, vänner och släkt inte kan sluta samman. Soul är precis som Onward inte det mest helgjutna eller eminenta som Pixar skapat, men den innehåller ändå flera moment som understryker varför studion har dominerat animerad film i nästan trettio år. 

Soul kan mycket vara Pixars mest vuxna och allvarsamma film hittills. Istället för att vara hoppfullt melankolisk som Toy Story 4 eller Upp så är detta det närmaste Pixar kommit att göra animerad diskbänksrealism. Soul är också tydligt influerad av Damian Chazelles två mest kända filmer, Whiplash och La La Land. Där huvudpersonen drömmer och hoppas på något bättre, och där perfektion endast kan uppnås genom uppoffring. Trots denna sammanbitna tematik så är Pixar experter på att förvandla det tunga och allvarliga  till något varmt och komiskt. Och de mer alldagliga scenerna som utspelar sig i ett fantastisk återgivet New York är också det som verkligen briljerar ut. Pixar visar upp en otrolig förmåga att göra det ordinära och alldagliga till något vackert. Det behövs inte storslagna vyer bestående utav barriärrev. Istället så har regissörerna Pete Docter och Kemp Powers hittat ett sätt att återge vår egen vardag – med alla fel och brister, och få den att kännas drömlik och exotisk. 

Och när filmen skiftar till en mer abstrakt form så blir det närmast antiklimaktisk då dessa sekvenser saknar energin och uppfinningsrikedomen från scenerna i New York. Flertalet av dessa abstrakta scener känns som halvdana efterkonstruktioner. I dessa stunder känns endast  Soul som en ofärdig avstickare till Inside Out. Flera inslag och händelser känns igen med två vitt skilda personligheter som tvingas genomgå en rad olika strapatser.        

Det enda riktigt märkvärdiga i ’’drömsekvenserna’’ scenerna är Pixars oerhörda visuella förmåga och precision. För första gången så väljer man att gå ifrån sin traditonella estetik, med otroliga animationer och fantastisk detaljrikedom. Soul tar inspiration av modern och abstrakt konst från konstnärer som Salvador Dali eller Picasso. Ett par scener är slående i all sin enkelhet då Pixar jobbar med en svartvit palett som får filmen att likna en massiv grafitmålning. Men trots denna uppfriskande visuella uppvisning i modern formgivning så räcker det inte till för att väga upp att faktum att flera segment känns onödiga och  på inspirationsfattiga. Det är som att Docter och Powers inte vågar lita på att en Pixar film kan vara vardaglig och befriad från de mer färgstarka inslagen. Filmen kommer först på banan igen då man återvänder till  New York. Något som förstärker känslan av att en stor del av berättelsen är överflödig. 

Men Soul är också skamlöst rolig, vilket uppväger många av problemen. Pixar är briljanta vad gäller igenkänningshumor. Och även om filmen utspelar sig på andra sidan atlanten –  i storstädernas storstad, så går det att relatera mycket som huvudpersonen Joe genomgår i sitt äventyr. Därför är det så ledsamt att filmen känner sig manad att ständigt röra sig ifrån den grå – men fantastiska vardagen och skjuta in onödiga tillägg, i tron om att det skall göra filmen mer tillgänglig.

I vanlig ordning så har Pixar tillgång till skådespelare i toppklass. Denna gång har man anlitat både Jaime Foxx och Tina Fey, varav båda gör utmärkta prestationer. Gång på gång så lyckas Pixar skapa en kreativ miljö för sina aktörer där de känns avslappnade och entusiatiska. Samspelet mellan Fey och Foxx är genomgående strålande, och deras rollprestationer förstärks av Pixars fantastiska animation som gör karaktärerna otroligt uttrycksfulla.

Även om Soul många gånger är splittrad och behövt en mer sammanhållen berättelse, så är det väldigt svårt att inte ha väldigt roligt under hela resans gång.

Betyg 7/10