Eternals Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Summering: Ojämnt och inte alltid engagerande. Men trots flera problem så är det svårt att inte bli imponerad av Chloe Zhao och Marvel Studios helt kompromisslösa vision. 

Trots 2020 utan Marvels filmiska universum – Marvel Cinematic Universe, så har hungern och upphetsningen efter fler berättelser från det stora fiktiva universumet vägrat att avta. Efter Black Widow, den mästerliga Shang Chi och tre helt strålande serier på streamingtjänsten Disney Plus, så har Marvel återigen cementerat sig som popkulturens mest intressanta, underhållande och beroendeframkallande varumärke. Studions senaste år har känts som evighetslånga segertåg där varenda satsning – udda som säker, har slagit ned som en vätebomb. Fansen har ätit ur studions händer och repliker, scener och enkla rörelser har blivit ikoniska på rekordtid. 

Vanföreställningen att Marvel Studios gör samma film om och om igen har motbevisats med kraft de senaste åren. Istället för att återanvända karaktärer, regissörer och berättelser så väljer studion att ta risker, utforska nya och annorlunda områden som hämtas från deras det outtömliga arkivet av serietidningar. Variationen mellan filmerna har varit superb och faktumet att en mindre känd karaktär som Shang-Chi skulle innebära ren och skär filmmagi visar på Marvels oerhörda skicklighet samt vilja att inte fastna i mallar eller formler.   

Eternals är studions mest vågade produktion hittills. Det påståendet återkommer alltför ofta i diverse recensioner och artiklar, men i det här fallet så är det ett faktum. Det är udda och ofta bortglömd kreation av den legendariske Jack Kirby och dennes fascination för mytologiska gudar och deras olika gestalter. Men förutom de ursprungliga berättelserna av Kirby samt stark följetong av den eminente Neil Gaiman, så har Eternals blivit förbisedda av både författare och läsare. 

Marvel har tidigare gjort djupdykningar i sitt arkiv och lyckats fiska upp oslipade diamanter, exempelvis Guardians Of The Galaxy, en serie som var närmast okänd för allmänheten innan den omåttligt populära filmversionen av James Gunn. Eternals ger sig ut på outforskad mark, det känns i det närmaste som en blankt papper där författare och skapare kan ta sig stora kreativa friheter utan att behöva oroa sig för ett bombardemang av hatbrev. Adaptionen blir extra intressant i och med Chloé Zhao som regissör. Efter framgångarna med Oscarsvinnaren Nomadland så har förväntningarna för Eternals ökat dramatiskt under årets gång. Kombinationen Zhao och Marvel borde kunna vara lika eminent som Ryan Coogler och Black Panther. Marvel Studios har alltid låtit regissörer med läggning för det subtila och dramatiska att fokusera på sina styrkor och överlåta actionscener till ett rutinerat team inom studion. 

På senare tid har allt fler regissörer krävt autonomi över actionscenerna. Cate Shortland och hennes avskalade regi genomsyrade den sekvens då Florence Pugh och Scarlett Johansson drabbade samman i lägenhet, en scen som fick valfri episod ur serien om CIA-agenten Jason Bourne att blekna. Flera regissörer som tagit sig an Marvel-produktioner har visat sig klara av det spektakulära och explosiva utan problem. Destin Daniel Cretton integrerade actionscenerna i Shang-Chi med en närmast omänsklig skicklighet, något som gav oss den episka buss-scenen som står sig som en av filmhistoriens bästa vad gäller action. Chloé Zhao menar i en intervju att hon – precis som Shortland, inte har överlämnat ansvaret för actionscenerna till specialavdelningen hos Marvel. Det råder inget tvivel om att detta är ett produktivt möte mellan Marvel och Zhao, där deras båda egenskaper kombineras men där Zhaos vision får maximalt med utrymme. Detta sker på både gott och ont då Zhao inte är helt redo för en film av denna storleken. 

Det råder inget tvivel om att Zhao är en magnifik dramatiker som älskar att utforska mänskliga relationer, livsöden och ångestfyllda kval. Nomadland kombinerar det vemodiga och det euforiska i en sällsynt mix som gör att misären och kampen om överlevnad blir oväntat upplyftande. Det säger sig självt att det inte är lika lätt att identifiera sig med Eternals odödliga gudar som för Frances McDormands hårt arbetande nomad. Zhao gör dock ett mycket bra jobb vad gäller att humanisera och skapa karaktärer vars interaktioner och handlingar – utanför superkrafterna och explosionerna, är minst – om inte mer, intressanta än när hela världen står på spel. Aldrig tidigare har en MCU-produktion varit såhär subtil och lugn, ensemblen är återhållsam, exakt och mycket försiktig. Mestadels så är individerna i Eternals oerhört mänskliga vad gäller aspirationer och motivation, det finns inga tankar om världsherravälde, istället så är problemen och kvalen jordnära och ibland riktigt rörande. Det är framförallt fascinerande att se hur Chloé  Zhao eliminerar överspel eller överdrifter, Salma Hayek har nog aldrig varit såhär empatisk och varm i en roll, det finns ett självförtroende hos Zhao och ensemblen om att det mest grundläggande och simpla kan fascinera publiken. 

Men där dramatiken och tematiken är genomtänkt så är själva genomförandet som bäst haltande. Zhaos tidigare arbete har oftast koncentrerat sig på ett fåtal karaktärer, men här så måste hon kämpa med en massiv ensemble vilket skapar problem. Precis som de första X-Men-filmerna så finns det inte tillräckligt med tid för att lära komma de individer vi möter. En av Marvels mest framträdande styrkor har varit deras karaktärer som tåls att omfamnas, dyrkas och beundras årtionden efter att vi fått stifta bekantskap med dem. Men Eternals kan vara den första gången som karaktärerna inte tilltalar till den grad som de skulle behöva. Se till Richard Madden – som levererar en mycket stark och nyanserad rolltolkning, men vars brist på utrymme och relevanta sekvenser berövar hans karaktär Ikaris från att kännas komplett. Gemma Chan hamlar i en liknande sits, hennes karaktär Sersi är ibland svår att nå emotionellt, trots ett mycket fint agerande ifrån Chan.  

De karaktärer och aktörer som faktiskt lyckas med att avlämna ett djupare avtryck drabbas av filmens enorma storlek och de oundvikliga kompromisserna vad gäller spelrum. Detta är närmast tragiskt då Brian Tyree Henry, Lia McHugh och Lauren Ridloff är fantastiska i sina roller. Tyree Henry i synnerhet bjuder på filmens mest hjärtevärmande scen och Zhao frodas i en miljö där hon kan porträttera genuina och hjärtevärmande relationer. McHugh demonstrerar enorm självsäkerhet och karisma – trots sin unga ålder.  Ridloff – i rollen som Marvels första döva karaktär, har ett magiskt kroppsspråk och en oerhörd intensitet i sin blick.

Tyvärr så är problemen inte isolerade till ensemblen. Zhao har stora svårigheter med den numera ikoniska och patenterade humorn som blivit en grundpelare för så många Marvel- filmer. Ett antal kommentarer och slutklämmar – som hade kunnat bli underbara gapskratt, förtas av dålig tajming.

Att Chloé Zhao – precis som Cate Shortland, önskar att sätta sin egen prägel på de storslagna sammandrabbningarna är beundransvärt, men genomförandet är – likt personregin, ojämn. Genuint risiga digitala specialeffekter förföljer och hämmar mycket i Eternals och dränerar actionscenerna på någon som helst häfta eller kraft. Det blir en livslång cykel där karaktärer står och bankar på plastiga CGI-kreationer, vilket transporter tittaren till tillbaka ett antal decennium till något primitivt fighting-spel där slag och sparkar inte har någon fysisk effekt på motståndaren. För att göra saker och ting än värre så utspelar sig många av dessa scener i totalt mörker vilket ger otäcka associationer till Zack Snyders makabra tolkning av Stålmannen, Batman och Wonder Woman. I värsta fall känns det som en aningen mer påkostad version av Marvels största misslyckande, TV-serien Inhumans. Det tar också ett bra tag innan berättelsen får fotfäste, inledningen är en utdragen och förvirrad historia som inte fängslar tittaren. 

Felen och bristerna är många och uppenbara. Eternals står ibland lika stadigt som ett korthus på en stökig byggarbetsplats, det självklara och elementära som Marvel alltid lyckas med att erbjuda förekommer bara sporadiskt. Men Chloé Zhao vägrar att lägga sig platt…  Hon vägrar att släppa filmen trots turbulensen. 

Hennes ihärdiga kamp – där slutmålet är att bli bättre, är märkbar under resans gång. Någonstans i filmens mitt så börjar saker och ting -äntligen, rulla på utan större friktion. Zhao har då en tydligare idé om vilken film hon vill göra. Inledningen och dess förvirrade karaktär försvinner, insatserna blir plötsligt intressanta och karaktärerna enklare att sympatisera med. 

Eftersom actionscenerna inte fungerar som önskat så väljer Zhao en alternativ väg. Precis som Denis Villeneuves Dune så vill Zhao imponera på publiken med hjälp av vyer istället för action. Eternals har ett antal sekvenser som briljerar visuellt, omfånget och skalan är emellanåt gastkramande. Producenten och hjärnan bakom Marvel Studios – Kevin Feige, har länge talat om Zhao och hennes förkärlek för naturligt ljus och känsla för att skapa vackra scener utan efterbehandling. Många gånger så känns foto och komposition lika opretentiöst och vackert som i Nomadland. Zhao verkar fortfarande vara kvar i det ensamma USA som hon porträtterade i Oscarsbelönade film. När Eternals är dramatiskt starkast så är det en studie i ensamhet, relationer och vikten av att tillhöra ett community. Dessutom så serveras vi en fantastisk vändning som ställer om förväntningarna helt och hållet inför filmens klimax, något som skänker allting en välbehövlig intensitet. 

Eternals är sannerligen inte någon dans på rosor. Felen är närmast oräkneliga, alltifrån den sega berättelsen till de aningen anonyma karaktärerna gör det omöjligt att helt och hållet uppslukas. Men då de filosofiska undertonerna får ta överhanden och publiken tvingas till eftertanke så är det svårt att inte beundra Zhao och Marvel, trots att slutresultatet är ojämnt. Om de bästa av MCU-filmer kan liknas med ett japanskt snabbtåg –  utan fel eller förseningar, så är Eternals en resa signerat SJ där förseningarna är otaliga, resan är turbulent och inte alltid trevlig, men resenären kommer i alla fall fram trots komplikationerna, och resans slutmål är inte alls särskilt dumt. 

Betyg 7/10     

The French Dispatch Recension 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2021

Summering: Wes Andersson fortsätter att göra världens snyggaste nonsens.

Wes Anderson ses av kritiker och hängivna fans som en modern auteur. Hans fingerfärdighet för visuella detaljer har gett hans filmkatalog en helt unik stämpel. Men med ett tydligt fingeravtryck medföljer också klichéer och traditioner. Andersons filmer har med åren blivit mer intresserade av att tänja på de visuella gränserna på bekostnad av en fungerande story. Vad som har erbjudits senast har varit en radda av stela karaktärer som alla utstöter tramsig dialog och bär på ett självgott flin. Tiderna då vi hade möjlighet att uppleva en mer traditonella berättelse i en av Wes Andersons filmer är sedan länge borta. Efter The Life Aquatic så har Andersons verk blivit mer och mer egensinniga, tyvärr så har Anderson inte utvecklat sitt bildspråk vilket gör att det nu börjar kännas repetitivt.

The French Dispatch avviker inte från dessa problematiska tendenser. Visuellt är det lika finurligt som alltid, men det innebär också att all form av struktur åsidosätts för fåfäng exhibitionism som kväver möjligheterna att skapa en berättelse som matchar det utseendemässiga. Uppdelad i ett antal kapitel, som ofta känns helt orelaterade, så försöker Anderson iscensätta och emulera några av de mest omtalade europeiska auteurerna som Jean-Luc Godard, Francois Truffaut och Federico Fellini. Detta hade kunnat bli en filmfest där referenserna och parallellerna radades upp som storslagna tolkningar, men istället så påminner dessa vinkningar om gräsliga covers som vi tvingas  uthärda i program som Så Ska Det Låta. 

För hur mycket The French Dispatch än leker och bollar med sitt bildspråk eller blandar olika genres, så känns allting daterat och bekant. Det är som att Anderson inte vågar släppa taget om sina – numera, gamla signum och slaviskt försöker hitta sätt att implementera dem om och om igen. Det spelar ingen roll att scenografin är vacker och kompositionen lekfull eftersom scenerna som utspelar i dessa välklädda kulisser är totalt nonsens som vägrar ta slut. 

Även om The Grand Budapest Hotel och Isle Of Dogs inte föll mig i smaken så fanns det i alla fall en tydlig rödtråd som gick att spåra från början till slut. Men i och med att Anderson stirrat sig blind på den europeiska konstfilmen – exempelvis Fellinis 8 1/2, så väljer han att skapa ett episodiskt och uppbrutet berättande som är tröttsamt och korthugget. En majoritet av filmens kapitel är rena sammelsurium som kastar tittaren mellan olika stämningslägen och platta karaktärer. De inledande sekvenserna med Adrian Brody och Benicio Del Toro – bägge  två duktiga skådespelare, är en ren sandlåda som verkar pågår i evigheter. Då Francis McDormand gör entré i filmens mitt så återfås ett visst mått av behövlig mognad men Anderson vägrar att inrätta sig vad gäller att hålla ordning på sitt filmskapande. Oavsett vilka karaktärer vi får möta så är det ett oupphörligt tjattrande, dialogen är helt övertygad om sin egen briljans och det blir snart plågsamt självgott. Så fort någon av aktörerna skall husera verbalt så blir det en tillkrånglad och menlös rappakalja som inte ens framkallar ett minimalt flin. 

Det är inget nyhet att Anderson är överdrivet förtjust i sin egen kreativitet. Och hans sinne för detaljer och rekvisita, som tåls att beskådas om och om igen, är ständigt närvarande i The French Dispatch. Det är fortfarande som att träda in i ett massivt dockskåp som parat ihop sig med lustiga huset. Anderson är – som alltid, förtjust i att stilisera och leka med scenografin vilket skapar unika stunder då han väljer att transformera sina välgjorda kulisser mitt under pågående scener. Men trots att Andersons visuella signatur är framträdande genom hela filmen så blir alla visuella knep och udda grepp snart så pass överanvända att det tangerar att känns desperat. Det finns överhuvudtaget inget självförtroende för berättelsen och dess förmåga att fånga tittaren. Istället så bombarderas publiken med det ena visuella tricket efter det andra, det sker så pass ofta att man snart blir immuniserad emot dem. 

The French Dispatch må vara exceptionell när det kommer till att exemplifiera Wes Andersons säregna vision för filmmediet. Men bakom alla pastellfärger så återstår en klen och mycket självgod berättelse som inte på något sätt tar risker eller utmanar de konventioner vi sett sedan Rushmore. Men en sak står klart, ingen gör stilistiskt trams lika bra som Wes Anderson. 

Betyg 4/10

Halloween Kills Recension 

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2021

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Summering: Det evighetslånga blodbadet blir snabbt lika tröttsamt som bus eller godis på allhelgona. 

Halloween från 1978 står sig som en av de mest nervpirrande och otäcka filmupplevelser jag upplevt. Med enkla medel och begränsad budget så lyckades John Carpenter skapa en mardröm, där en man bakom ett lakan var bland det mest skräckinjagande som någonsin visats på film. Idag ser skräckgenren annorlunda ut, det subtila och krypande obehagliga har ersatts med det rent makabra, där människor mördas på de mest brutala sätt. Halloween har under årtiondena följts upp med så många uppföljare och nyversioner att det nått komiska proportioner. Versionen från 2018 var menad som en nystart där allting förutom den första filmen ignorerades. Get Out-producenten Jason Blums medverkan ingjöt hopp om en vass och modern tolkning. Men Halloween (2018) blev endast en parentes, bortsett från en intensiv och energisk Jamie Lee Curtis så fanns det inte mycket att vara glad över. Och Halloween Kills är inte filmen som bryter trenden vad gäller miserabla Halloween-uppföljare. Det är en fortsatt hjärndöd och ihålig mordmaskin som varken tillfredsställer den unga publiken eller de numera luttrade fansen.

Precis som den ursprungliga uppföljaren från 1981 så utspelar sig Halloween Kills minuterna efter slutet på den första filmen. Idén med en direkt uppföljare är i sig inte fel, men eftersom samtliga karaktärer och händelser från tre år sedan – minus Jamie Lee Curtis, är lika minnesvärda som regniga dagar så är det omöjligt att följa med i referenserna. Inte blir det bättre av att man gör direkta kopplingar till flera sidokaraktärer från originalfilmen. Dessa inslag känns överhuvudtaget inte naturliga eller genomtänkta, det blir endast till ointressanta efterkonstruktioner som snart leder till förvirring.     

Förutom det välgjorda introt som kärleksfullt iscensätter Carpenters original ned till minsta detalj, så är det återigen en fråga om tama skräckmoment som sätter blod och inälvor före allt annat.

De tillfällen som kunde blivit psykologisk skräck förvanskas av otålig regi som endast vill nå fram till blodbadet. Och redan efter det första våldsamma mordet börjar utmattningen märkas av, vad som följer är en orgie i bestialiska avrättningar som knappt går att se skillnad på. Våldet som sådant är också så pass extremt att det gränsar till att framstå som parodiskt, tillslut blir flödet av blod och kroppsvätskor så pass överdrivet att det är svårt att överhuvudtaget bry sig. Stunderna av genuint paralyserande skräck är nu reducerade till ett fåtal ’’hoppa-runt hörnet’’-moment som är lika förutsägbara som en tidtabell för valfri buss.     

Halloween Kills verkar också vara förvirrad vad gäller sitt mer substantiella innehåll. Mellan avrättningarna och blodbadet så försöker filmen att diskutera allvarliga samhällsproblem som grupptänkande och faran med medborgargarde, något som känns relevant med tanke på det vi fått se utspela sig i USA när ”pöbeln” har försökt ta kontrollen. Men dessa stunder av reflektion får ge vika för än mer död och trötta skräckklichéer. Karaktärsgalleriet vandrar rakt in i de mest uppenbara fällor. Inte ens Jamie Lee Curtis kan göra mycket för att väga upp slentrianen då hon bokstavligt talat förvisats till sängen genom hela filmen. Trots ett par nytillskott som Anthony Michael Hall så är skådespelet mestadels bedrövligt, Andi Matichak och Judy Greer skriker och gråter så pass mycket att man kan undra om de försöker imitera de flickor som grät och skrek då Beatles framträdde på Shea Stadium i New York. Trots att Halloween Kills önskar vara modern och aktuell så är flera porträtteringar av minoritetskaraktärer chockerande stereotypa, dessa generaliseringar är också betydligt otäckare än någon annat i filmen. Och efter att Michael Myers har avrättat fler människor än Kristian II så lämnas publiken med ett fasansfullt cliffhanger-slut som svider mer än en kökskniv i buken.      

Något som dock måste framhållas som positivt är musiken framförallt bidraget från det svenska bandet Ghost, tyvärr så måste vi vänta tills eftertexterna innan vi får höra Tobias Forge och hans melodiska monsterrock. 

Hela Halloween Kills är ett dödstråkigt slakthus som är helt befriat från finess eller uppfinningsrikedom. Michael Myers sköts och föll ned från en övervåning för 40 år sedan, sedan försvann han in i mörkret flåsandes och arg, för sin egen och vår skull borde han  stannat där för alltid.  

Betyg 2/10 

The Last Duel Recension 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2021

Summering: Ridley Scott kör fast i en seg gyttja där slarvig regi och stelt skådespel förtar de goda ambitionerna.

Under sin långa karriär som regissör har Ridley Scott gjort ett antal filmer som har en given plats i filmhistorien. Exempel på dessa mästerverk är bland annat Alien, Blade Runner och Gladiator. Många regissörer göra upp ett avtal med djävulen för att få stoltsera med endast en av dessa filmer på sitt CV. Men under hela sitt verksamma yrkesliv så kan Scott – som bäst, sammanfattas som ojämn. Mellan dessa filmpärlor så återfinner vi groteskt skräp som A Good Year och Prometheus

Den går gången så väljer Scott att studera kvinnors utsatthet med ett historiskt perspektiv. The Last Duel innehåller flera paralleller till #MeToo där korrupta män drivna av egoism och fåfänga, utnyttjar och förgriper sig på kvinnor som om de endast vore själlösa objekt. Att skapa en allegori i arkaisk miljö är konceptuellt intressant men The Last Duel kör fast i en seg gyttja där slarvig regi, stelt skådespel och oförlåtligt dåligt berättande förtar de goda ambitionerna. 

The Last Duel väljer bort action och fokuserar istället på en rad intriger. Förutom ett par stunder av brutalt våld, där blankslipade vapen genomborrar kroppar, så är detta långt ifrån något pulserande äventyr. I mångt och mycket så är The Last Duel ett medeltida rättegångsdrama där Scott – i bästa Rashomon-anda, delar upp sitt berättande i tre olika kapitel perspektiv som sakta men säkert kopplar samman händelseförloppet. Jag är personligen svag för juridik på film och med välskriven dialog så kan det vara obegripligt spännande. Men när vi har att göra med ett karaktärsgalleri som är lika spännande som en lövhög så blir de olika turerna och utsagorna bedövande tråkiga. Scott har aldrig varit vass vad gäller personregi men i The Last Duel så når den rekordlåg nivå. Trots att filmenutspelar sig i Frankrike så har Scott ignorerat att skapa en universal dialekt, detta innebär ett virrvarr av amerikanska, brittiska och franska-accenter som känns lika bisarat som en stridsvagn på ett medeltida slagfält. Att dessa bisarra accenter är som en nagel i ögat tydliggör The Last Duel och dess problem med att fängsla sin publik. Ingen opponerade sig emot att hela ensemblen i HBOs Chernobyl talade brittisk engelska istället för ryska. Chernobyl var så pass intensiv, suggestiv och medryckande att detta kreativa beslut aldrig blev till ett hinder. Men så fort Matt Damon eller Adam Driver öppnar munnen så väntar de mest obekväma film-accenterna sedan David Finchers svengelska. Om nu bara prosan hade varit i klass med Ibsen så hade dessa lingvistiska problem varit lappri. Men det som verbaliseras är faktiskt värre en accenterna, många gånger blir det till ett skamligt navelskådande där ensemblen tvingas att vända ut och in på sig själva för att framföra dialogen. Begreppet stelt skådespel får en helt ny betydelse då Damon och Driver – som båda är kompetenta aktörer, ser ut att vilja kasta sig utför ett stup för att undkomma obehaget. Även bagatellartade sekvenser blir så pass sammanbitna och stelfrusna att skådespelarnas tänder ser ut att vara på väg att explodera. 

Dessutom tar det evigheter innan Scott når fram till filmens kärna. Om TV3-programmet Grannfejden med Robert Aschberg hade utspelat sig under medeltidsveckan i Visby så hade den varit oskiljaktig från The Last Duel. Istället för att gå raka vägen till den centrala konflikten så får publiken stirra sig blind på kartor och tomtgränser, där landägare gnäller och klagar om kvadratmetrar. Då vi når fram till den centrala konflikten så är tittaren så pass dränerad och sömnig att det är svårt att bry sig. 

Om någon skulle våga sig på anteckna antalet felsteg på vägen mot klimax så skulle den svenska lagboken framstå som ett skillingtryck i jämförelse. Oavsett om det är Ben Afflecks skrattretande försupna adelsman, eller den tafatta slutstriden så är allting ett utdraget mähä. Scotts tolkning av 1300-talets Frankrike visar sig också vara misstänkt lik George R.R Martins fantasivärld Westeros. Med ett blått filter och pälsklädd ensemble så kan man undra om detta inte är ett förlorat auditionband för Game Of Thrones.

Inte ens de olika berättarperspektiven utnyttjas till fullo eftersom Scott undanhåller information och manipulerar berättelsen på sämsta tänkbara sätt. Det hela blir en narrativ gröt som är omöjlig att ta till sig. Det enda som kan lyftas fram som positiv är filmens final  då rättegångsdramatiken får stå i centrum. Även om publiken inte har någon som helst relation till karaktärerna eller berättelsen så lyckas Scott återfå fokus och skapa dramatik som inte känns helt artificiell. 

The Last Duel är en obekväm och fånigt teatral upplevelse som – tyvärr, börja indikera att Scott borde påskynda sin pensionen från filmskapandet.     

Betyg 4/10 

No Time To Die Recension 

All images courtesy and copyright of Universal Studios, MGM& EON 2021

Summering: No Time To Die lyckas tyvärr inte vara Bond-filmens motsvarighet till Avengers Endgame, det är en alltför överfylld och långdragen historia för att någon gång kunna kallas genialisk, men trots det så finns det tillräckligt med höjdpunkter och strålande action för att uppväga de många problemen. 

Efter en försening på mer än ett och ett halvt år så har den tjugofemte filmen om Storbritanniens mest älskade spion äntligen fått premiär. Ingen film är konstruerad att utstå en evighetslång marknadsföringskampanj, det finns goda skäl att filmbolag är oerhört försiktiga med att släppa trailers eller ens stillbilder innan en film, en alltför närgången och utdragen PR-kampanj kan tillslut leda till ointresse från allmänheten, se bara till de TV-spel som cirkulerat i flertal år utan släppdatum och där mängden marknadsföring gjort konsumenten mätt på produkten långt innan släppdatum. No Time To Die har hamlat mellan en sten och ett obehagligt hårt ställe, med en färdig marknadsföring och en stundande premiär som flyttats fram, fram och fram. Detta har lett till en uppsjö av trailers, artiklar och bilder som behövts rullas ut för att bibehålla intresset och upphetsningen, saker som borde vara stora överraskningar och chockmoment har därför tappat sin udd då de visats om och om igen på TV eller i YouTube-reklam. 

För det oerhört hängivna Bond-communityt så har varje försening varit som en kniv i ryggen, tillskillnad mot Star Wars, Marvel Studios eller DC så har Bond-fans endast en chans vart fjärde eller femte år att se det dem älskar mest på bio. No Time To Die har således en helt omöjlig uppgift, förutom den enorma väntetiden så representerar detta också Daniel Craigs sista framträdande som 007. Det är slutet på en era som inleddes med den kavata Casino Royale och som nådde mästerliga höjder i den magiska Skyfall.

Spectre var däremot en kalldusch och gav otäcka påminnelser om den genomsusla Quantum Of Solace, efter framgångarna med Skyfall så insisterade producenten och Bondfilmens-moder Barbara Broccoli, att Sam Mendes borde återvända som regissör, något som denne inte var villig att göra. Men efter en stor infusion av pengar så var saken klar. Men resultatet var en avslagen, riktningslös och krystad film som ville binda ihop tidigare berättelser och sätta dem i en spännande och nyskapande kontext. Resultatet blev som bäst mediokert och i värsta fall helt ointressant. No Time To Die regissören Cary Joji Fukunaga gör ett nytt försök med att placera Bond i en större kontext, där tidigare filmer spelar en avsevärd roll och där arvet – inte bara från Craig utan hela filmserien är vitalt. Och som en hyllning till nästan 60 år gammal filmserie så är No Time To Die en kavalkad av referenser och vinkningar till det förflutna. Hanz Zimmers soundtrack är genomgående genialiskt och tillskillnad mot Thomas Newman och David Arnold, som aktivt försökte undvika att förlita sig på det legendariska temat eller andra välkända Bond kompositioner, så anammar Zimmer helt och hållet historiken och tar för sig som om han vore ett barn i en godisbutik där ägaren gett carte blanche att äta tills magsäcken briserar. Det är ett sant nöje att höra passager och stycken från mästare som Monty Norman och John Barry, Zimmer tvekar inte heller att justera och modernisera det ståtliga och kraftfulla brasset för att göra det mer diskret och subtilt.       

Visuellt så genomför man samma typ av balansgång mellan det klassiska och moderna, vår egen Linus Sandgren jobbar med ett aningen grynigt foto och traditionella kameravinklar som påminner om de stunderna då Sean Connery flög över Japan med sin händiga gula helikopter Nellie. Audiovisuellt så är hela filmen ett rent smörgåsbord för Bond och – filmälskare, den beryktade budgeten på 200 miljoner dollar är märkbar vart man än tittar. 

Men oavsett hur vackert det är att se eller lyssna till No Time To Die så har det relativt liten betydelse om manuskriptet och berättandet inte är i toppklass. Och då James Bond är som bäst så utsätts publiken för en åktur och adrenalinrush utan dess like där man ler som en fåne genom hela filmen. Det är alltifrån de bitska replikerna, de fantastiska actionscenerna och framförallt en intensitet som skapar andnöd. Minnet av att se Skyfall och dess klassiska öppningsscen, eller dess oupphörliga framfart mot stratosfären i den gastkramande finalen är för evigt inbränt som ett filmminne för livet. Till och med Pierce Brosnan-eran hade flera stunder av ren och skär filmextas. Men trots att No Time To Die innehåller ett antal mycket bra och välgjorda actionscener så begeistrar dem inte till den grad man kunde ha önskat. Framförallt så blir de fantastiska upptågen berövade på syre då Cary Joji Fukunaga kämpar med filmens tempo. Flera sekvenser som kunde varit geniala, som den både otäcka och mysteriösa öppningen, är alltför långa och har ingen som helst förmåga att uppehålla en välbehövlig takt som balanserar mellan vackra destinationer och rasande action. Fukunaga har de senaste åren arbetat i ett episodiskt format med serier som True Detective och Maniac, något han behärskat och skördat stora framgångar med. Problemet är att Fukunaga behandlar hela No Time To Die som en TV-serie vad gäller struktur, i ett serieformat kan man ta sig tid åt sekvenser som i en långfilm blir påfrestande och ointressanta, men Fukunaga har inte gjort några förändringar vad gäller sekvenser som påminner om ett mindre vägstopp. Trots en speltid på nästan tre timmar så fastnar man i långa scener med oerhört tveksam dialog. En Bondfilm – framförallt Craig-eran, kräver en balans mellan det lugna och hektiska, där stunderna som inte innehåller krutrök, explosioner eller Lotus-bilar med Ubåtsfunktion, är spända och fungerar som en tryckkokare vad gäller stämningen och atmosfären. 

Att Fukunaga vill ägna mycket av filmen till att utforska och studera relationer i de stora karaktärsgalleriet är i tanken en mycket god ide, men när detta iscensätts utan någon som helst hänsyn till vad det gör med filmens tempo så blir flera stunder mest obekväma och något som man helst hade sluppit. Det hjälper inte heller att Fukunaga är överdrivet entusiastisk inför sin roll, han fullkomligt dammsuger de tidigare Craig-filmerna för referenser – stora som små, och har en önskan att binda ihop alla lösa trådar något som tillslut blir övermäktigt. Dessutom så kan Fukunaga inte heller hålla sig från att presentera mysterium och gåtor genom filmen, mestadels så byggs dessa upp med stor skicklighet, det är framförallt imponerande hur man skapar spänning i tysta momenten som är helt frånskilda biljakter och skottlossningar. Men uppgiften att besvara de frågor som ställts når knappt halvvägs. Som exempel kan vi se till Rami Malek i rollen som antagonist, som inte får något utrymme och hans motivation förblir luddig och i värsta fall klyschig. Och desto mer filmen löper desto klarare blir det att detta kan vara den allra sämsta av skurkar från Craig-eran. Malek verkar inte ha något vidare engagemang och hur mycket hyllningar och lovord han fått av sina medarbetare så kan hans insats inte kategoriseras som något annat än ointressant. 

Om filmen hade varit uppdelat i ett antal avsnitt så hade de lugna och timida stunderna varit mer acceptabla, men då No Time To Die hela tiden understryker och demonstrerar hur pass brådskande och allvarligt det faktiskt uppdraget är så blir det outhärdligt att behöva spendera tid med futila sekvenser mellan Daniel Craig och Lea Seydoux – som båda två göra bra insatser, trots obefintlig kemi. Nytillskottet Lashana Lynch har både attityden och skådespelarförmågan att slå publiken med häpnad, men inte hon får någon större möjlighet att bre ut sig. 

Oförmågan att skapa ett bra flyt förtar också flera actionscener. Trots fantastisk koreografi och otroligt hantverk så känner man sig nästan utmattad då adrenalinrushen väl tittar fram. Med det sagt så finns här sekvenser som utan tvekan kan stoltsera som bland de mest imponerande serien har presenterat. 

Den redan diskutabla dialogen måste dock belysas ännu en gång, No Time To Die gick igenom både en och annan manusförfattare, plus Danny Boyle som regissör. I vanliga fall så brukar omskrivna manuskript ta sig i slutänden om en stark vision kan ta ledningen, se till Rogue One: A Star Wars Story som genomgick stora produktionsproblem men som ändå lyckades kännas helgjuten i och med Tony Gilroy som assisterade med manus och ledde projektet fram till mållinjen. No Time To Die känns som en hydra vars huvuden utgörs av de fyra manusförfattarna. Dialogen är som allra mest beklämmande, att den tystlåtne och iskalla Bond plötsligt börjar yppa repliker som kunde varit hämtade från en Harelquin-novel är lika fel som George Clooney i Batman-kostym. 

Det finns en oerhörd vilja att göra No Time To Die både personlig och emotionell och den uppgiften kan enbart ses som halvfärdig. I och med den bristande kemin mellan Craig och Seydoux så blir deras romans och relation svår att fängslas av. Men det beror lika mycket på Fukunaga fel prioriterar och ger sekvenser utan större betydelse enormt spelrum. Faktumet att vi aldrig får vettiga svar på de många frågorna som ställts känns fruktansvärt provocerande med tanke på vilken effekt en bra upplösning skulle kunna ha haft. 

Men trots att helheten och det älskvärda tempot uteblir så är No Time To Die långt ifrån misslyckad. De enorma produktionsvärdena och de stabila hantverket paketerar hela upplevelsen i ett lyxpaket som heter duga. Och även om Fukunagas entusiasm får honom att tappa siktet emellanåt så kan man inget annat än beundra hans förkärlek till allt som är James Bond. Ana De Arams gör sin hittills bästa roll som den glada och energiska Paloma som är definitionen av vad en modern Bondbrud borde vara, med både karisma, intelligens och charm. För första gången på år och dagar får vi också en klassisk Bond-biljakt som helt ogenerat hyllar de mest galna stunderna från filmer som The Living Daylights och Goldfinger. Och så har vi slutet, efter en rad misslyckade försök engagera publiken emotionellt så trillar poletten slutligen ned. Hela avslutet är ett explosivt crescendo som berör något oerhört. I den stunden så känns allt överflöd av stillhet och menlös dialog faktiskt meningsfull. 

Trots sina otaliga problem så är det svårt att känna sig missnöjd med No Time To Die. Det är inte fulländat eller ens det bästa serien presterar, men det är en solid och framförallt kärleksfull hyllning till en filmserie som saknar motstycke i och med sin ålder på nästan 60 år, för att dra en klyscha, man lämnas inte skakad dock aningen rörd. 

Betyg 7/10                  

The Father Recension 

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2021

Summering: Kammardramat förblir lika fascinerande som alltid, att placera ett par aktörer i världsklass och låter dem husera ostört i två timmar leder till ett mirakulöst resultat. Med The Father så tar man kammardramat till sin spets och levererar en makalös film som förstenar och förhäxar tittaren från första till sista bildrutan. 

Florian Zeller långfilmsdebuterar med The Father som är en adaption av teaterpjäsen med samma namn, Zeller är dessutom ansvarig för både pjäsen och filmens manuskript.   

The Father utspelar sig i en storslagen och elegant lägenhet, men oavsett vart den hade utspelat sig så är scenografi och det visuella helt irrelevant. Detta är definitionen av avskalat filmskapande där allt tillägnas aktörerna. Zeller har en avskalad och direkt registil som bär tydliga spår av hans tid som teaterregissör. Det finns inget onödigt eller överflödigt i The Father, om det så hade behövts så hade allting lika gärna kunnat utspela sig i en av Lars Von Triers osynliga Dogville-kulisser. Från första stund då Olivia Colman äntrar genom ytterdörren så kan man nästan känna hur publiken tar ett djupt andetag inför vad som komma skall. Vad som sedan följer är en skådespelardemonstration som ringar in, understryker och tydligt deklarerar hur skådespeleri i världsklass skall se ut. 

Olivia Colman och hennes makalösa framgångar de senaste åren är en gåva från filmgudarna. Efter sin Oscarsbelönade roll i Yorgos Lanthimos mästerliga The Favourite så har Colman äntligen tilldelats den uppmärksamhet som hon alltid förtjänat. Colman är en unik aktör som helt åsidosätter glamouren, skandaler och trivialt trams. Hon är en skådespelerska som definierar sitt yrke med proffessionalitet och ödmjukhet. I rollen som desperat och utsliten dotter till en burdus, bufflig och hänsynslös Anthony Hopkins, så skapar Colman en roll som är lika djuplodande som den är empatisk och fascinerande. Demensen som drabbat Hopkins karaktärer är ständigt i centrum och genom Colmans skådespel så förmedlas och terrorn, sorgen och hopplösheten där verkligheten sakta men säkert håller på att försvinna från en familjemedlem. I och med att Anthony Hopkins väntar på andra sidan rummet så väntar också ett bestialiskt bra samspel. Interaktionen och meningsutbytena mellan Hopkins och Colman är fullkomligt förödande, de är blixtsnabba och kraftfulla, utan någon som helst pretention. Varje gång som en konflikt eller diskussion inleds mellan de två huvudpersonerna så är det som att bevittna de mest kraftfulla gudarna på Olympen drabba samman i en episk strid. Om The Father hade varit en actionhjälte så hade man fått självaste Chuck Norris att kissa nedför byxbenet. Detta är två aktörer i sitt absoluta esse, och det går inte en sekund utan att man hänförs av deras ofattbara talang. 

Men The Father är så mycket mer än ett kammardrama med genialisk dialog. Demensen och den ständiga bristen på att kunna uppfatta verkligheten iscensätts alldeles lysande. Zeller lyckas göra förvirringen till ett spänningsmoment där man ständigt frågar sig vad som händer. Faktumet att Hopkins karaktär är paranoid skapar scenarion som hade fått Hitchcock att gnissla sina tänder i avundsjuka. Zeller leker med förvirringen, han skapar spänning, obehag och skräck då varken Hopkins eller publiken förstår vad som händer. Är allt en komplott eller bara en mycket förvirrad mans psyke ? Mysteriet byggs sakta upp men säkert och det kulminerar i en helt förödande final. Det finns inte en sekund som inte är fullkomligt gastkramande. 

När allting väl är slut så är man lika utmattad, imponerad och skakad som efter en åktur i världens mest skräckfyllda berg och dalbana. Anthony Hopkins, Olivia Colman och Florian Zeller har skapt ett dramatiskt mästerverk som fullkomligt knäcker ryggraden på tillgjorda och pretentiösa filmskapare som innerst inne hoppas på själv-bekräftelse genom en guldbelagt statyett. 

Betyg 9/10        

Dune Recension 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Stabilt och funktionellt men långt ifrån magiskt  

Allt handlar om timing. Den klyschan är lika gammal, dammig och sorgen som en  kassettbandspelare på återvinningsstationen. Men i fallet med Frank Herberts Science Fiction epos Dune så kan man fråga sig om inte tiden – och samhället, har sprungit förbi den. Att idag läsa Herberts bok är en splittrad upplevelse, att filmskapare som George Lucas och Stanley Kubrick kikat både en och annan gång på sanddynerna och de metafysiska inslagen råder det inga tvivel om. I en tid då Science Fiction enbart bestod  av flygande tefat och gröna utomjordingar så var Dune en revolution, men idag är klimatet för genren något helt annat. Många av de innovationer som Herbert presenterade 1965 har blivit standardiserade – i många fall uttjatade. Inte blir det bättre av att Dune har filmatiserats ett antal gånger där slutresultatet har varit minst sagt oangenämt. Att nämna alla stapplande och sorgliga försök är som att läsa dödsannonser.  Den kaotiska och mer eller mindre obegripliga David Lynch-versionen anses som ett av filmhistoriens största fiaskon. Sedan har vi den kriminellt sjaskiga TV-serien utrustad med rekordlåg budget och det ökända och ofärdiga ”superprojektet” av Alejandro Jodorowsky som fått samma bisarra kultstatus som Tim Burtons nedlagda Stålmannen.   

Alla dessa misslyckanden, krossade förhoppningar och väntetiden – för en rekorderlig adaption – som får en svensk vårdkö att framstå kort, försätter regissören Denis Villeneuve tolkning av Herberts verk i en svår sits. Efter så lång tid och så många felsteg på vägen så måste Dune vara briljant, utomordentlig och i det närmsta revolutionär för att kännas relevant. Tyvärr så är Dune bara duglig, även om ambitionen och resurserna finns tillhands så visar sig projektet och bagaget vara övermäktigt. 

Inledningsvis skall det sägas att Villeneuves adaption är den bästa hittills, inte för att det säger särskilt mycket. Dune är både påkostad och dessutom oerhört ståtlig visuellt. Men tyvärr så räcker det inte hela vägen för att övertyga om att Herberts kreation är en allfader till all modern Science Fiction. Villeneuves tidigare filmer har – för personlig räkning, varit lika spännande som restskatt eller försenad hyra. Från den krystade Prisoners, till den helt anskrämliga Arrival och nu senast Blade Runner 2049, som liknande ett stycke risigt fan fiction, så är min egen uppskattning för Villeneuve minst sagt låg. Men Dune är som gjord för Villeneuve och dennes pretentiösa registil. Herberts mycket stela och osexiga prosa går som handen i handsken med Villeneuves kliniska och aningen känslokalla regi. 

Förutom att vara oerhört tung på exposition så är Herberts bok otydlig vad gäller att beskriva och måla upp det visuella. Detta tillåter Villeneuve att stöpa filmen i sin – vid det här laget, igenkännbara visuella stil som känns som ett möte mellan Christopher Nolans funktionella design och David Finchers glåmiga och sylvassa foto. 

Dune är många gånger mycket slående då Villeneuve bjuder på gigantiska rymdskepp, storslagna vyer över öknen och familjen Atreides karga hemvärld. Från ett rent visuellt perspektiv så har Villeneuve alltid varit kompetent och självsäker. Istället så är det hans otydliga, högtravande och alltför självgoda berättade som kapsejsar projekten som om de vore spelpjäser i Sänka Skepp. I och med att Herbert och Villeneuve befinner sig på samma breddgrad vad gäller det pompösa så blir Dune mer uthärdlig. Karaktärsgalleriet är lika djupt och nyanserat som en urklipp från ett radikalt partiprogram men detta avhjälps med en ensemble som är oerhört namntung. I och med att kända ansikten som Josh Brolin, Oscar Isaac och Javier Bardem så skapas en ytlig men acceptabel relation med publiken, även om karaktärerna som gestaltar knappast är minnesvärda eller särskilt intressanta. Rebecca Ferguson fortsätter att vandra runt i sömnen och är lika likgiltig som alltid. Timothée Chalamet som växt för varje roll och som senast gjorde en mycket minnesvärd insats i Greta Gerwigs Little Women, gör Paul Atreides till en klart mer empatisk och lättillgänglig person än den litterära förlagan. Där Atreides i novellen snabbt hittar sin roll som ostoppbar sagohjälte så lyckas Chalamet nyansera och skapa en välbehövlig ambivalens hos Paul. Vår egen Stellan Skarsgård är briljant och verkar ha ovanligt roligt i sin roll som den övergödde och hänsynslöse Baronen Harkonnen.   

Men det är inte ensemblen som får publiken att lösa en biljett till Dune. Marknadsföringen och dess trailers lovar något stort och så pass episkt att syrgas borde medföras. Intressant nog så skapar Villeneuve sitt spektakel med hjälp av vyer kontra action. Detta innebär att miljöer, rymdskepp och den enorma skalan på allting får stå för publikfrieriet. Även om tanken är god så stöter man på patrull då mycket har setts tidigare och i en betydligt mer energisk kontext. För hur man än vrider och vänder på det så har Dune sprungits förbi av oräkneligt många Science Fiction projekt genom åren. Det skulle ha krävts än mer krut, ambition och framförallt energi för att skapa en genuint engagerande upplevelse. Det blir inte bättre av att Villeneuve försöker iscensätta en rad närstrider som alla faller platt. Med genuint usel koreografi och apatisk regi så blir vartenda slagsmål till en lång och utdragen gäspning. 

Dune dras ständigt med att kännas acceptabel men aldrig spektakulär. Det finns potentiell för en genuin klassiker men man fastnar i utdragna scener som misslyckas med att tydliggöra sina idéer. Allting kulminerar i en oerhört utdragen final som lämnar flera frågor om den påstådda uppföljaren. Utan att avslöja för mycket så sker brytpunkten ungefär två tredjedelar in i boken – i strikt strid mot Villeneuves påstående om att filmen är menad att adaptera halva boken. Detta lämnar publiken med en olustig känsla där det känns som om vi bara fått en utdragen prolog och inte ens en första akt. 

Denis Villeneuve må ha gjort sin bästa film hittills men bristen på energi gör att  slutresultatet endast kan kallas acceptabelt. Förhoppningsvis kan en uppföljare binda ihop säcken och höja entusiasmen. 

Betyg 6/10                    

Reminiscence Recension 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Makalöst uselt då Lisa Joy får carte blanche att göra sin ’’drömfilm’’ 

Att ifrågasätta Lisa Joy och hennes intelligens vore lika skrattretande som de shamaner och vädertrollkarlar som varje dag lever rövare mot vaccin och andra empiriskt effektiva medicinska botmedel. Utbildad till jurist vid Harvard Law School och oerhört framgångsrik i rollen som producent för HBO-serien Westworld så är Joys meriter ingenting att fnysa åt. Men av någon outgrundlig anledning så är Hollywood fullt övertygade om att människor – som aldrig tidigare regisserat eller ens associerats med långfilmer, plötsligt blir lämpade för uppgiften tillföljd av en enda succé, i det här fallet Westworld. Med tanke på att flera mycket kompetenta tv-regissörer har haft svårigheter med att gå från TV till film så känns resan från producent till regissör helt uppåt väggarna. Se bara till The Sopranos och Game Of Thrones-regissören Alan Taylor som fick se sitt goda renommé raseras med Thor: The Dark World och Terminator Genisys.

Taylor kunde i alla fall kunde luta sig tillbaka på års erfaret inom tv-branschen, då vi faktiskt ser till Joys meriter inom mediaindustrin så är de lika magra som minimjölk. I hennes CV finner vi endast ett enda ynkligt avsnitt av Westworld som hon regisserat, men även i rollen som producent så har Joy endast producerat fem projekt. Det finns en uppsjö nyutexaminerade filmstudenter som kan stoltsera med mer yrkeserfarenhet. Dessutom så har manuset till Reminiscence legat nedfryst i över åtta år, något som omedelbart borde innebära kraftiga varningssignaler. Varför Joy plötsligt skulle vara rätt person för att omvandla denna fula ankunge till en svan kan nog ingen svara på. Det här är som att tro att en duktig husbyggare skulle kunna starta en skofabrik utan svårigheter. 

Men inom filmindustrin så är denna typ av resa mellan yrkesroller inte det minsta ovanlig eller ens uppseendeväckande. Medan lärare och andra samhällsarbetare kämpar för behörighet och drägliga löner så kan personer inom Hollywood – utan några vettiga meriter, tilldelas mastodont projekt. Och i de flesta av fallen så slutar denna vansinniga hybris i tragedi. Det kanske mest flagranta och upprörande exemplet är den makabert usla Transcendence som utkom 2014. Signerad Wally Pfister, vars enda merit var att ha fotograferat samtliga av Christopher Nolans filmer upptill The Dark Knight Rises, ett arbete han genomfört med stor bravur, men knappast något som – med automatik, borde leda till ett regissörsjobb och en påstådd budget på 100 miljoner dollar. Resultatet var så pass hemskt att det fortfarande förföljer mig i mina värsta mardrömmar. Efter detta fiasko så har Pfister fått ’’spektakulära hedersuppdrag’’ som att regissera två avsnitt av den nedlagda TV-serien The Tick samt en reklamfilm till snabbmatskedjan Taco Bell…. Endast en mycket grym och känslokall människa skulle önska att Lisa Joy hamlade i samma sits som Pfister.

Olyckligtvis så slår blixten ned på samma ställe. Hela Reminiscence är ett praktfiasko som utan problem platsar bredvid Pfisters groteska kreation. Dessutom så har Lisa Joy också sadlat sin debut med den mest pretentiösa och klumpiga dialog jag hört på år och dagar. Det är inte en fråga om vad som är fel i Reminiscence, utan vad som är rätt, tyvärr så finns ingenting som kan ens kan anses marginellt acceptabelt. Oavsett om det gäller det film-tekniska eller berättarmässiga så väntar något fruktansvärt. Det dränkta och raserade Miami som filmen utspelar sig i kunde ha varit stämningsfullt och atmosfärsikt, för en kort sekund så dras tankarna till författaren H.P Lovecraft och dennes försjunka stad R’lyeh. Med sina Art déco-inredningar så kunde Reminiscence varit en smart och modern tolkning av noir-filmen, det finns ett par mikroskopiska segment som skulle ha fungerat bra som en ren detektivberättelse. Men den ynkliga potentialen blir förbisedd, istället så får publiken utstå en malande och plågsamt överdriven berättarröst – signerad Hugh Jackman, som dumförklarar publiken. Vad som än sker på duken så måste allt förklaras noggrant och ingående. Koncepten och idéerna som presenteras är som bäst banala, i värsta fall imbecilla. Det finns ett fåtal filosofiska aspekter, men givetvis blir dessa så pass pretentiösa och självgoda att man inte kan göra något annat än att skaka på huvudet. Men tortyren slutar inte här, Hugh Jackmans berättarröst bjuder också på en bombmatta av metaforer och aforismer som är importerade från den mest bedrövliga pekoral. Efter ett tag så är den enda hälsosamma reaktionen att leta reda på närmsta livboj och kasta sig överbord, oavsett om det är vatten eller cement som väntar.

Trots sitt efternamn så är Joys regi utan någon som helst glädje eller entusiasm. Istället så  verkar hon vara lika laddad för sin arbetsuppgift som då man tvingas att hand om en extra stor last med smutstvätt. Miamis översvämmade gator och dess oundvikliga undergång blir tillslut bara till en löjlig liten plaskdamm som skådespelarna tvingas vada igenom. Att se Reminiscence är som att besöka ett bårhus, allt är sterilt, dött, hemskt och fasansfullt. Om man önskar att bli än mer deprimerad i dessa pandemi-tider så är det bara att lösa en biljett och känna hur mörkret och eländet slukar ens själ i Reminiscence.

Filmens berättelse är lika innovativ som en kokt korv med bröd och senap. Vändningarna och ’’överraskningarna’’ är lika effektiva som ett ärtrör mot en stridsvagn. Joy verkar ha spenderat majoriteten av produktionen med att snabbläsa ett par böcker i filmvetenskap för att sedan till punkt och pricka följa instruktionerna i den. Det känns konstant amatörmässigt, osäkert och totalt riktningslöst.

Det hade i alla fall varit en mager tröst om Reminiscence hade varit utan någon som helst mänsklig involvering, för att på så sätt förskona alla inblandande. Men till och med Hugh Jackman kommer behöva be om samma läkekrafter som hans X-Men karaktär Wolverine för att kunna återhämta sig efter detta. Jackman – som är en underhållare och scenpersonlighet av rang, tvingas muttra och grymta likt en upprörd sjöman. Hans karisma dränks i osannolikt usel dialog, mördande tråkig exposition och en karaktär som inte ens hade varit godtagbar i de de allra mest testosteron-fyllda actionfilmerna från 80-talet. Rebecca Fergusson fortsätter att slå världsrekord i konsten att vara totalt likgiltig i sitt skådespel. Precis som Jackman så har Fergusson den otacksamma uppgiften att spela en karaktär som är lika spännande som TVs testbild. Romansen och kemin mellan dessa två är inget annat än usel. Med tanke på att hela filmen bygger på denna – påstått, villkorslösa kärlek så faller allting platt. Inte blir det bättre av att Joy – av någon obegriplig anledning, objektifierar Fergusson med beklämmande kameravinklar, överdrivet sexuellt beteende och en uppsjö av karaktärer som flåsar likt hundar i värmen så fort hon stiger in i rummet. 

Att fortsätta med att lista alla felen är lönlöst, hur man än vrider och vänder på eländet så stöter man på något hemskt, det är som ett avsnitt av Arga Snickaren där varenda kvadratcentimeter är byggd utan kompetens eller kunskap. Det kan skrivas evighetslånga rapporter om det erbarmliga slutet, om ett antal karaktärer som endast är rasistiska stereotyper och actionscener som skulle göra Steven Seagal stolt över sitt nuvarande predikament. Lisa Joy må vara briljant som producent, jurist och affärskvinna, men yrkesrollen som regissör bör hon inte tillföra till sitt CV om hon värnar om att uppehålla sitt anseende. 

Betyg 1/10 

Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Särklassig action och oförglömliga karaktärer skapar 2021 års hittills bästa film. 

Det börjar bli tjatigt, men det spelar ingen roll… Marvel Studios briljerar igen med spektakulär action, en fantastisk ensemble och sin mest vågade och säregna film hittills. Argumentet och formuleringen må påminna om en robotpapegoja som hakat upp sig. Men vad gäller att bedöma Marvel Studios och deras produktioner så blir det förr eller senare oundvikligt att inte snubbla in på snarlika superlativ. Inte sedan Age Of Ultron har studion stapplat eller levererat något som inte varit bra. Det har aldrig handlat om att favorisera eller slaviskt berömma Marvel – något som flera konspirationsteorier grundar sig på. Som ett annat exempel på kontinuerligt högt kvalitet så kan man se till Pixar. En filmstudio som bibehållit en hög lägsta nivå i över tjugo år. Den tyska sportbilstillverkaren Porsche har inte förändrat mycket gällande designen för sin mest berömda modell – 911, men versionen som idag rullar på vägarna är utan tvekan den allra bästa, Porsche innoverar konstant men behåller också sin essens, detsamma gäller för Marvel och deras filmer. 

Marvel Studios må vara en filmfabrik – precis som vilket kommersiellt filmbolag som helst, men det som kommer ut ifrån rullbandet överträffar alltid studions forna projekt. MCU fundamentet som gjutits i över tio år är idag orubbligt. Men de förflutna glansdagarna är aldrig särskilt relevanta för studion då ny projekt anländer. Istället så tar studion djärva kliv framåt, tidigare galjonsfigurer pensioneras och framtiden är den största lockelsen, inte det förgångna. 

Med Shang-Chi så tar man inte ett steg framåt, istället så skuttar man fram rakt in på obeprövat territorium, men landningen kan jämföras med den bästa av friidrottare. Från första sekunden så demonstrerar man en uppkäftig och självsäker attityd, den ganska bastanta inledningen visar sig nämligen vara helt på mandarin. Med tanke på den eviga myten gällande att den amerikanska publiken avskyr att läsa textremsor, så kan detta vara bland det allra mest vågade jag sett i en storbudget film på länge. Detta kreativa beslut blir än mer kraftfullt och vågat i och med det politiska krisläget i USA, där människor med asiatisk härkomst förföljs och beskylls för att ligga till grund för COVID-pandemin. Likt Black Panther så är Shang-Chi en enda långhyllning till en vitt skild kultur. Den östasiatiska kulturen omfamnas på alla tänkbara vis, samtidigt så är filmen inte skygg vad gäller att närma sig familjeproblematiken som så många asiatiska immigranter mött då de stiger i land. Den asiatiske immigranten har länge ansetts vara en mönsterinvandrare, men denna ide har också inneburit stora komplikationer. De barn som växer upp i ett land som är främmande för föräldrarna tvingas till att anta en dubbelroll. En roll där man försöker hålla fast vid sitt ursprung, trots världen runtom kräver omedelbar assimilering. I ett nyligen utgivet exemplar av tidningen The New Yorker så ger journalisten Jiayang Fan ett mycket drabbande porträtt gällande hennes personliga identitetskris. En kris där hon har försökt att balansera mellan att vara trogen sin mor – som vägrar att lämna fosterlandet Kina bakom sig, både fysiskt och emotionellt. Samtidigt har Fan mött ett amerikanskt samhälle som föraktar henne för sitt ursprung men som kräver anpassning. Denna mycket svåra och komplicerade balansgång spelar en viktig roll i Shang-Chi, och regissören Destin Daniel Cretton förenklar inte denna svåra verklighet som så många invandrare – oavsett nationell bakgrund, möter. I en tid då främlingsfientligheten blir alltmer utbredd så känns Shang-Chi som ett uppvaknande gällande allas lika värde och hur kulturer kan samexistera och även berikas av varandra. 

Även om action och stora explosioner får stort spelrum i Shang-Chi så är Marvel duktiga på att hitta en mänskligt ankare som gör karaktärerna och händelserna betydelsefulla, inte till trista transportsträckor där actionscenerna är det enda av värde. Cretton har tidigare regisserat mindre och intima filmer vars fokus alltid legat på familjedramatiken och hur uppväxten påverkar oss genom hela livet. Familjebanden mellan Simu Liu och Tony Leung är själva hjärtat i Shang-Chi. Det är en både trovärdig och oerhört drabbande relation som såväl belyser både kärleken och antagonismen som kan finnas mellan fäder och deras söner. Ännu en gång så måste man häpna inför vilken ensemble Marvel har samlat. De – som alltid, ’’återhållsamma och insiktsfulla’’ diskussionerna på internet har sedan en tid tillbaka spekulerat i att huvudrollsinnehavaren Simu Liu inte har det som krävs för att leda en film av den här storleken. Trivialt tjafs om hans utseende och andra befängda påståenden har varit så pass högljudda att till och med branschtidningen Variety nämnt kritiken. 

Oavsett vad troll och belackare på nätet tycker så är Liu imponerande, både vad gäller sin fysisk och karisma. Framförallt så har han en magisk kemi med Awkwafina, förhållandet mellan dem två är charmerande, värmande och trovärdigt. Aldrig tidigare har Awkwafina varit såhär energisk, karismatisk eller rolig. Faktum är att Shang-Chi innehåller ett antal av Marvel Studios allra roligaste skämt, varav några av de bästa kommer från munhugget mellan Liu och Awkwafina. Men där denna duo må vara strålande så är det Tony Leung som stjäl showen. Det återhållsamma men ändå känslosamma skådespelet har – tyvärr, blir alltmer sällsynt i en värld där det subtila och diskreta blir alltmer ointressant, till och med inom det allra mest dramatiska och jordnära berättelserna. Men Leung tar det tystlåtna och kraftfulla till sin spets, det finns inte en gest, min eller replik som kan uppfattas som konstlad, överdriven eller kalkylerande. Leung har en makalös pondus som gör varenda scen han förekommer i gastkramande. Oavsett om det enbart handlar om att sitta vid ett skrivbord, eller att leda män in i krig, så är Leungs prestation trollbindande. Efter en relativt klen antagonist i Black Widow så återvänder man nu med en av Marvels absolut bästa skurkar. Precis som Erik Killmonger i Black Panther så är Leungs karaktär Wenwu empatisk och så långt ifrån en endimensionell karikatyr som man kan tänka sig. Att man vågar slå ett slag för Leungs diskreta – men exakta skådespel, i en film som inte är rädd för att höja volymen och överösa tittaren med hisnande action är förundransvärt. Att vi inte heller har fått stifta bekantskap med någon av filmens huvudkaraktärer i tidigare filmer, gör det bara än mer imponerande att vi får ett helt knippe med karaktär som kommer att älskas och minnas för resten av livet. 

Men när Shang-Chi väljer att ignorera hastighetsbegränsningarna så fullkomligt rämnar biosalongen. Vi har sett strider i rymden, intensiva slagsmål – där allt står på spel, samt en tvättbjörn som tömmer tusentals magasin i rymdvarelser. Men aldrig tidigare har en Marvel-film öst på så här mycket. En tidig actionsekvens är så pass rafflande att man måste nypa sig själv i armen – upprepade gånger, för att ens begripa vad som utspelar sig. Det är som att Jackie Chan och Buster Keaton har tagit sina bästa ögonblick och injicerat dem med steroider och matat dem med proteinpulver. Det är en obeskrivlig energi, intensitet och koreografi som visas upp gång på gång. Många actionscener får den klassiska striden mellan Captain America och Winter Soldier – i filmen med samma namn, att framstå som sömnig. Det är som att sitta i en bil som inte har någon maxhastighet, det går så pass snabbt att det gärna hade fått ingå ett par tabletter för att motverka yrsel – positivt sådan. 

Men förutom dessa magiska stunder, som flörtar med både Jackie Chan och Bruce Lees ’’greatest hits’’, så väljer man också att inspireras av modern Hong Kong-action som House Of Flying Daggers och Crouching Tiger, Hidden Dragon. Även för den som blivit mättad på danskoreografin och vajrarna så lyckas Cretton att framhäva ett berättande i dessa scener. Det kan endast beskrivas som Marvels första balett där man låter rörelser tala sitt eget språk. Faktumet att man blandar det brutala med det vackra skapar en behövlig variation som gör att Shang-Chi aldrig blir uttröttande eller ensidig. 

Dessutom så får vi ta del av spektakulära färger, autentiska och trovärdiga miljöer som transporterar publiken till en tid då Zhang Yimou var regissören på allas läppar. Men dessa inspirationskällor tar aldrig överhanden, tillskillnad från det internationella mega fiaskot The Great Wall så blir Shang-Chi aldrig forcerad eller främmande inför det orientaliska, istället så verkar Cretton stortrivas. Några klyschor eller fördomar är det inte tal om, och om det inte vore för ett par kopplingar till tidigare Marvel-filmer så hade man kunnat missta Shang-Chi för att vara en icke västerländsk film, något som enbart kan ses om en triumf.   

Det enda som hindrar Shang-Chi för att nå ett maxbetyg är en aningen medelmåttig final som inte alls når upp till samma höjder vad gäller action eller dramatik. Istället så blir det en tsunami av exhibitionistisk CGI och en segdragen slutkläm som saknar energin och inspirationen från tidigare delar av filmen. Utöver det så förekommer ett inslag – som förvisso är oerhört roligt, men som överdrivs och exploateras aningen för länge. 

Men i slutänden så är det inte denna tama final som man kommer att minnas. Istället så är det humorn och värmen mellan Simu Liu och Awkwafina, Tony Leungs storartade skådespel, de magiska slagsmålen och det pulserande soundtracket. Shang-Chi är en filmupplevelse i världsklass som låter oss bli förhäxade av kampsporten och den östasiatiska kulturen. Det är utan tvekan 2021 års hittills bästa film. 

Betyg 9/10    

The Suicide Squad Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Groteskt men underhållande då James Gunn får helt fritt spelrum 

Det har varit lika självklart som Arne Weise på julafton eller smågrodorna på midsommar. Sedan Zack Snyder satte tänderna i Stålmannen så har Warner Brothers och DC Comics åk störtlopp rakt ned i ett skållhett helvete. DC Extended Universe – Warner Brothers motsvarighet till Disney och Marvel Studios MCU, och dess track record sedan Man Of Steel år 2013, har varit katastrofalt. I bästa fall har det varit mediokert och ointressant, som värst, fullständigt odrägligt och så pass dåligt att biopubliken borde ha tilldelats permanenta rättigheter att återfå sina pengar så fort bokstäverna D och C förkommer på en filmaffisch. 

Suicide Squad av David Ayer är en av det förra årtiondets mest ökända filmer. Jag har diskuterat och fördömt den åtskilliga gånger, och att ägna en enda stavelse åt den vedervärdiga skapelsen vore att ge den mer uppmärksamhet än den förtjänar. Tanken på en uppföljare till en av 00-talets sämsta filmer är på pappret lika skrattretande som Jared Letos tolkning av Joker. Men efter att James Gunn blivit avskedad från Disney, efter att en  rad olämpliga Twitter-meddelande upptäcktes, så var Warner Brothers snabba på pucken och snappade upp Gunn som stod utan både studio och framtida projekt. Tre år efter Twitter-härvan så har saker och ting förändrats, Gunn har blivit återanställd av Disney och är just nu igång med förberedelserna för Guardians Of The Galaxy Vol. 3 samt ett DCEU-projekt centrerat kring John Cena karaktären Peacemaker – som även medverkar i The Suicide Squad

Gunns medverkan har lett till stora förändringar, stora delar av ensemblen från den första filmen är utbytt. Utan att säga det alltför högt så tydliggör Gunn att han inte har någon som helst avsikt att fortsätta i David Ayers fotspår. Det hade varit enkelt att enbart göra en Guardians Of The Galaxy i DC kostym, även om åsikterna går isär angående Vol. 2 så råder det inget tvivel om att Guardians – på väldigt kort tid, har blivit en pop-kulturellt  fenomen. Men Gunn är noga med att inte göra The Suicide Squad till en ytlig ommålning, istället så kan man dra paralleller till Rammstein och deras frontman Till Lindemann. Då den muskulöse och teatrala sångaren ställer sig på scen med det tyska metallbandet så väntar en regisserad, exakt och mycket bombastisk show. De andra medlemmarna har alla lika mycket makt som Lindemann och gruppen raffinerar och dämpar några av Lindemanns allra mest banala och infantila tendenser. Men då det vankas soloprojekt så finns några sådana spärrar inte kvar. Innan pandemin slog till så var Lindemann – bandet, den sista liveakten jag såg innan konserter blev ett minne blott. Showen på Annexet i Stockholm var en ren orgie i Lindemanns mest hämningslösa fetischer. Kroppsvätskor, nakna och privata kroppsdelar och skandalöst vulgära texter var bara toppen på isberget som var den konsert Lindemann bjöd på för ett och ett halvt år sedan. Utan Richard Z. Kruspe och resten av sina vapenbröder från Rammstein så återstår bara en ohämmad storm av galna idéer. Och det finns gott om paralleller att dra mellan Lindemann, Rammstein och James Gunn. Marvel Studios är en noggrann och kalibrerad maskin som är lika pålitligt och punktligt som ett japanskt snabbtåg. Gunns vision måste passa in och samverka med ett dussin andra filmmakare och demonproducenten Kevin Feige som ständigt briljerat och gjort allt för att expandera och förbättra MCU. Hos Warner Brothers  så har Gunn tilldelats en helt annan autonomi än hos Marvel. Enbart ett fåtal anmärkningar från studion justerat slutresultatet och studion har – enligt uppgift, hållit sig ifrån Gunns vision. Att studion helt överger ansvaret till en enda filmskapare kan ses som en ansvars abdikering, men med tanke på vad Warners kaotiska ledning har ställt till med tidigare så är detta strategiska val inte mer riskfyllt än då man bad ett PR-företag att klippa om Suicide Squad

Precis som när Till Lindemann inte har band på sig så blir slutresultatet långt ifrån lika klockrent och självklart som då han ingår i ett större sammanhang. James Gunn går fullkomligt bärsärkargång vad gäller precis allt. Influenser från tidigare projekt som Kick Ass-klonen Super och det kortlivade projektet James Gunn’s PG Porn är glasklara. Någon form av moderation eller återhållsamhet är det inte tal om, detta är allt eller inget, den där fylle-festen som aldrig vill ta slut eller en alltför sen och våt kväll på stan. Gunn har alltid regisserat sina filmer med en mycket sympatisk och underhållande nonchalans där han gärna drar publiken vid näsan med ett stort leende. Dramatiken undermineras medvetet med skämt, vad som borde bli actionscener blir istället till dansbattaljer. Denna spjuveraktiga charm och attityd står i första ledet i The Suicide Squad. Det är en kavalkad av precis allting, usel humor, ultravåld, familjedramatik, ihåliga karaktärer och tveksamt skådespel. Men Gunn är en kaospilot och han fullkomligt njuter av kakofonin. I en både brutal och humoristiskt introduktion så klargörs det att Ayers livlösa vision är lika död som stora axelvaddar. Ingenting är på särskilt stort allvar och begreppet pretentiöst är lika främmande som ödmjukhet eller förstånd hos Horace Engdahl. Den likbleka och ointressanta samlingen karaktärer från Ayers film är ersatta av en rad obskyra – och för den stora majoriteten biobesökare – som inte doktorerat i serietidningar, okända figurer. Detta ger Gunn enorm frihet då han kan forma om karaktärerna för att passa hans eklektiska stil. Förutom Margot Robbies Harley Quinn och Joel Kinnamans Rick Flag så är det inte mycket som överlevt från förgående film. John Cena, Idris Elba och Daniela Melchior är alla godkända i sina respektive roller, även om de två förstnämnda faller tillbaka i skådespel som är aningen för bekant och förutsägbart. Men The Suicide Squad  försöker inte ens att skapa karaktärer som är mer än underhållande karikatyrer. De få tillfällen då Gunn försöker tillföra något som helst emotionellt djup till sina antihjältar faller det platt, det byggs inte upp några odödliga band som den gången vi först fick möta Peter Quill, Groot, Rocket eller Drax, som bäst så får karaktärerna en och annan vass replik men inte så mycket mer. Margot Robbies överdrivna och enerverande tolkning av Harley Quinn har – tack och lov, tonats ned, för första gången någonsin så reducerar Gunn antalet scener där Robbie tvingas springa runt halvvaken och fungera som sexuellt lockbete. Tyvärr så går det inte att rädda porträtteringen av karaktären, efter både Suicide Squad och Birds Of Prey så är Quinn endast ett flamsigt komplement som forceras in där hon kan. Joel Kinnaman är precis lika hopplös som sist och varför Rick Flag, som är en av filmvärldens tråkigaste karaktärer, fortfarande är med förblir obegripligt. Den enda person eller ’’sak’’ som lämnar ett bestående intryck är den massiva och måttligt intelligenta King Shark vars röst görs av Sylvester Stallone. Precis som med den fåordige Groot så är det omöjligt att inte falla platt för den vandrande vithajen. Stallone har också tilldelats filmens absolut roligaste repliker, något som gör King Shark till den bästa DCEU karaktären någonsin.  

Där karaktärsgalleriet är en omaka bladning av allt mellan himmel och jord så är filmen och dess struktur ett rent sammelsurium. Den övergripande storyn är som bäst simpel och som värst irrelevant. Det känns som en mängd olika sketcher som varierar i kvalitet. Gunn har tagit stor inspiration från Quentin Tarantino, både visuellt och innehållsmässigt. Det finns oräkneligt många stunder då Gunn enbart leker med visuella effekter för att skapa eleganta övergångar eller diegetisk text. Det är snyggt och roande till en början, men då det ständigt repeteras känns det endast som en ihåligt trick. 

Det faktum att Gunn är herren i huset gör att ingenting är förbjudet. Därför rör sig The Suicide Squad mellan toppar och dalar som skulle få världens mest avancerade berg och dalbana att blekna. Humorn är i det närmaste schizofren, ibland lysande, ibland totalt vulgär. Och sådär håller det på, Gunn vägrar att kompromissa eller göra några som helst justeringar för att skapa en mer strömlinjeformad upplevelse. Det känns som att Gunn säger ’’hoppa’’ och Warner Brothers ’’svarar hur högt ?’’. Gunn har inga som helst spärrar eller reservationer anbelangade något, våldet och mängden blod som spills är fullkomligt häpnadsväckande. Hela The Suicide Squad känns som en tidsresa tillbaka till 80-talet, en tid då excesser och överdrifter var den mest naturliga sak på jorden. Det refereras hej vilt till grabbiga actionfilmer som Predator och Commando, förvisso slipper vi stora delar av sexismen men den maskulina flams mentaliteten kvarstår då John Cena drar sitt femte skämt som involverar könsdelar. Som bäst är det pinsamt underhållande och som värst rent imbecillt. Hela röran som är The Suicide Squad är svår att beskriva, för varje scen som får en att vilja slita sitt hår så väntar något underhållande och fräckt. Gunn regisserar hela filmen som om det vore den berömda hytt-scenen från Bröderna Marx En Kväll På Operan. Allting trycks in och packas som sardiner i en burk, sedan stängs dörren och gudbevare den som öppnar och får se kalabaliken som följer. Inte sedan Deadpool har en film rört sig så nära gränsen för det motbjudande och rent groteska utan att trilla över kanten.   

Tyvärr så kulminerar allting i en onödig och förutsägbar final som känns helt fel efter två timmar av galghumor och kompromisslöhet. The Suicide Squad är en soppa, men en underhållande sådan, det finns ingen baktanke eller några som helst intellektuella ambitioner, det handlar om kaos, totalt ofiltrerat och hämningslöst kaos. Och paradoxalt nog så visar sig kaos vara den rätta medicinen för ett filmuniversum som befunnit sig kris i åtta år. 

Betyg 6/10