Spider-Man: Miles Morales Recension

All images courtesy and copyright of Marvel/Sony Entertainment/Insomniac Studios 2021

Full Disclosure: Allt spelades igenom på Playstation 5 i performance RT-läget

Summering: Underbart men kort. 

Att behöva agera lanseringsspel är långt ifrån avundsvärt. Genom de åtta generationerna av spelkonsoler så har endast ett fåtal premiärspel varit minnesvärda. De krävs nog en rejäl reflektion för att erinra sig ’’underverk’’ som Ryse Son Of Rome till Xbox One eller Motorstorm till Playstation 3. Och den rådande pandemin har försvårat utvecklingen ytterligare. Men Insomniac har gjort det bästa av situationen och gett oss Miles Morales, en brygga mellan det hyllade Spider-Man (2018) och dess icke annonserade – men oundvikliga, uppföljare. 

En viss förvirring uppstod då Insomniac annonserade Miles Morales förra sommaren. Det tog tid innan man tydliggjorde att spelet inte var en renodlad uppföljare. Istället var det frågan om ett spel i samma härad som Uncharted: The Lost Legacy. Spelbranschen dras fortfarande med ett stigma vad anbelangar speltimmar i relation till priset på spelet. Den omedelbara frågan blir givetvis om Miles Morales är värt ett inköp med tanke på den begränsade speltiden ? Svaret är enkelt… Miles Morales må vara kort men är precis lika bra och fartfyllt som det spel vi hade nöjet att uppelva för snart tre år sedan.      

Marvel har dominerat filmindustrin under det gångna årtiondet. Men vad gäller spel så har man varit försiktig, reserverad och observant. Efter multum av licensfiaskon, som spelversionerna av Thor och Iron Man, så valde Marvel att helt ändra strategi. Inspirerat av Rocksteadys succé med Batman: Arkham Asylum så bröt man mot traditionen att para ihop spel och bioaktuell film. Istället gavs utvecklarna och flexibilitet. Därmed fick utvecklarna en anständig chans att kunna producera något mer än ett inspirationslöst hafsverk.

Spider-Man (2018) var det första spelet med väggklättraren som överhuvudtaget kunde kallas helgjutet. Även om Spider-Man 2 har byggt upp ett stort följe som förälskat sig i den öppna världen och härliga swingmekaniken, så var spelet – både då och nu, skralt och aningen ihåligt. Insomniac raffinerade den formulan och skänkte även spelet kopiösa mängder entusiasm och förkärlek för källmaterialet. Självfallet tog man också inspiration från Arkham Asylum i stridssystemet som har tydliga spår från Rocksteadys monolit med undan – och kontramanövrar. Resultatet var en supersuccé som på ett mycket kraftfullt sätt etablerade en självständig vision av Peter Parker, hans vänner och familj. Estetiskt blandade man från både serietidningar och film. Även om de akrobatiska hoppen mellan New Yorks skyskrapor fick de flesta på knän så var det berättelsen – med sina många finstämda stunder, som lever kvar och som på goda grunder anses vara en av de absolut bästa vad gäller Spider-Man. 

I och med sin starka grund så behöver inte Miles Morales gör några större förändringar i sitt gameplay eller berättande. Insomniac fortsätter att hantera karaktärer med silkesvantar och religös vördnad. Berättelsen är – lämpligt nog, långt ifrån lika komplex eller storslagen som sist. Istället för att utspela sig över hela Manhattan så centrar man Miles Morales i den norra delen av New York – Harlem. Scenerna som utspelar sig i det luggslitna Harlem känns betydligt intimare än senast. Framförallt så skapar Insomniac en genuin värme mellan invånarna i Harlem. Denna version av Spider-Man definierar begreppet ’’vänlig spindelgranne’’ ännu bättre än Peter Parker. En stor del av berättelsens patos ligger i värdet av ett sammanhållet ch solidariskt samhälle, där vänner, grannar och familj sluter sig samman och tar hand om varandra, oavsett om man har superkrafter eller inte. 

Även om berättelsen i sig är relativt enkel så är Insomniac suveräna då det kommer till engagera spelaren i karaktärerna. Även om det är ett sant nöje att rädda dagen från maktgalna skurkar eller rämnande broar så finns kärnan i det klara och det enkla. De scener som endast fokuserar på Miles och hans outtröttliga mor Rio Morales är inget annat än superba. Skådespelet och det varma manuskriptet gör det vardagliga och  ordinära till något fantastiskt. Något som måste ses som en bedrift i ett rättframt actionspel. 

Det begränsade omfånget och intima berättandet gör det acceptabelt att berättelsen denna gång är långt ifrån lika ödesmättad som då Doctor Octopus och hans Sinister Six hotade hela New York. Det solida fundamentet – med swingmekanik och närstrider, är precis lika tillfredsställande och eleganta som sist. Miles rör sig aningen mer lekfullt och trevande än Peter Parker. Insomniac har tillfört ett gäng nya animationer som differentierar Miles. Denna nyansering gör att spelet känns som något mer än en glorifierad ommålning.  

Miles bär också på ett antal unika förmågor som Peter Parker inte har tillgång till. Bioelektriciteten fungerar som en temporär turbo för att snabbare slå ut flera fiender på en gång. Detta är behövligt då Insomniac har ökat svårighetsgraden. Detta är ett betydligt  intensivare spel vad gäller striderna. Fienderna är mer pricksäkra och fler i antalet. Men för att väga upp detta så nyttjas Miles förmåga att göra sig osynlig – via ett biologiskt kamouflage, frekvent. Detta gör flera segment till spända stunder med taktiskt smygande. Denna funktion var minst sagt ofärdig i Spider-Man (2018). Att smyga och spela återhållsamt var inte möjligt då Insomniac – förr eller senare, tvingade spelaren till att engagera i tumultartat bråk. Här så uppmuntras istället spelaren att systematiskt slå ut de största hoten först, för att senare engagera i närstrider som blir mer hanterliga då man har tunnat ut motståndet. Denna mer flexibla spelstruktur har även letat sig in i sidouppdragen – som senast var skrala och ensidiga. Även om de slumpmässiga brotten kvarstår och är repetitiva, så har man lagt till ett antal substantiella sidoaktiviteter som känns konkreta och meningsfulla genom bra berättade och ett antal strålande gästinhopp som får Marvel fanatiker – som jag själv, att salivera. 

Dessutom paketeras Miles Morales i ett visuellt fyrverkeri. Med hjälp av Playstation 5 så har Insomniac skapat ett lamslående vackert spel som springer cirklar runt sin föregångare. Ljussättning, hudtexturer och animationer är fantastiska. Och med en silkeslen bilduppdatering och variabel upplösning så blir vartenda ögonblick ett studie i spelextas. Skådespelet förtjänar också att belysas, vare sig det gäller Nadji Jeter i huvudrollen eller Jacqueline Pinol som Miles mor Rio, så är detta skådespel av hög kaliber. Ett flertal hyllade serier och filmer kommer inte i närheten av att skapa samma empati för sitt karaktärsgalleri som Miles Morales.  

Den enda invändningen mot Miles Morales är att äventyret är aningen för kort, något som Insomniac förvarnade om. Men det är verkligen på gott och ont att vi lämnas med ett avslut som ber om en fortsättning, något som kan – och lär, dröja. Men faktumet att spelaren lämnas hungrandes efter så mycket mer kan knappast ses som ett alltför stort problem. Miles Morales är en ypperlig fortsättning som cementerar Spider-Man och hans vänner som galjonsfigurer i både film – och spelvärlden.   

Betyg 8/10 

Equinox Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2021

Summering: God inledning kulminerar i en bedrövlig rappakalja med en hysterisk huvudrollsinnehavare   

Det danska filmundret har undersökts, analyserats och dissikerats i årtionden. Att en relativt liten nation som Danmark nått sådana framgångar inom film är i det närmaste ofattbart. När vi jämför med vår egen inhemska filmindustri så tvingas man till att be en stilla bön till filmgudarna om förlåtelse för vad vi utsatt filmmediet för under de gångna åren. Men det finns inget felfritt i världen. Till och med en eminent filmnation som Danmark gör felsteg. Och tyvärr så är Equinox mer än bara ett snedsteg, det är en fullkomlig katastrof som många gånger om svärtar ned Danmarks fläckfria filmrenommé. 

En skräckserie i danskt utförande verkar på pappret inte fel. Även om Nicolas Winding Refn har spårat ur i sin internationella karriär, så visade han ändå att dansk film kan uttrycka sig på fler sätt än genom den välkända familjedramatiken som Susanne Bier byggt sin karriär på. Men Equinox är tyvärr inte skräckversionen av Pusher, istället är det en heffaklump som trampar i klaveret upprepade gånger. 

Men seriens första avsnitt lovar gott. Framförallt så lyckas man bygga upp oerhört obehaglig atmosfär som drar tankarna åt William Friedkins klassiska Exorcisten eller Polanskis Repulsion. Med ett likblekt foto och påträngande musik så blir introduktionsavsnittet både otäckt och fascinerande – trots att berättelsen är tillkrånglad och klumpig. Men ett solitt hantverk räcker bara så långt. Efter denna potenta inledning så åker hela serien raka vägen ned i helvetet med expressfart. Obehaget byts istället ut mot ett genomuselt berättande som kastar sig mellan tidsperioder och gör allting för att röra till det. 

Det finns en klassisk regel inom skräckfilmen som åberopar att mysteriet – eller monstret, bör hållas på långt avstånd för publikens blick, för att genom det okända skapa ett obehag. Men Equinox är helt ointresserad av att skapa någon mystik eller undran. Inledningsvis så håller serien sina spelkort nära bröstet och portionerar sparsamt ut förklaringar och avslöjanden. Men snart så är detta hemlighetsmakeri spolierat då man förgör sitt centrala mysterium genom att kasta ur sig flera tillbakablickar som helt förtar mysteriet. Det finns inget mer frustrerande än att behöva uppleva en berättelse där publiken är ett par steg före huvudpersonen. Equinox lägger dessutom enorm tid på att utreda det mysteriösa, men detta är lika effektivt som att skjuta varmluft på en stridsvagn då publiken redan är medvetna om svaren. 

Denna bedövande tristess blir inte bättre av att huvudrollsinnehavaren Danica Curcic mestadels ägnar sig åt överdrivan känsloutbrott. Equinox misslyckas med att skapa någon som helst empati för sin huvudperson. Det är inte en lätt uppgift att porträttera en skör och plågad karaktär. Men det finns sätt att göra kontinuerliga utbrott och ständig ångest intressant. Men Curcic och seriens skapare lyckas aldrig komma över denna besvärliga puckel. Istället så fastnar man i en gyttja där utbrott och hysteriskt skrikande haglar över tittaren. Efter ett tag så finns det inget annat alternativ än att skruva ned volymen för att bevara sinnesfriden. 

Trots en speltid på nästan 6 timmar så lyckas Equinox överhuvudtaget inte åstadkomma någonting. Det enda som inte totalförstörs i den klumpiga regin och anskrämliga berättelsen är Lars Brygmann i rollen som oerhört beklämd familjefar. Tillskillnad mot Curcic och resten av ensemblen så lyckas Brygmann skapa en djupt bekymrad och plågad person – som ändå bibehåller fler dimensioner än ren förtvivlan. Framförallt så skiner Brygmann i scenerna då han tvingas till att försöka hålla samman en familj som sakta men säkert håller på att implodera. Men självfallet så lyckas Equinox även lägga krokben för sig själv även här. Brygmanns relevans reduceras successivt med seriens gång.

Equinox kunde blivit en skräcktriumf, men istället så blir det en utdragen rappakalja som ingen borde ägna en minut åt. 

Betyg 2/10       

Soul Recension

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2021

Summering: En ojämn men underhållande färd genom förtvivlan och dagdrömmande 

Pixar har inte haft det lätt i år. Onward som utgjorde femtio procent av studions utbud  anlände samtidigt som de mest allvarliga Corona utbrotten. Filmen blev således en ekonomisk katastrof som snabbt fick skickas till streaming och Blu Ray. Med Soul så hoppades Pixar att kunna göra en triumferande återkomst till biograferna. Men denna förhoppning grusades då pandemin inte visar några tecken på att avta tills vaccination kunnat ske i större utsträckning. Soul har istället fått åka raka vägen till Disney +. 

Och nog är det glädjande att ha en Pixar film att avnjuta under dess besynnerliga juletider då familj, vänner och släkt inte kan sluta samman. Soul är precis som Onward inte det mest helgjutna eller eminenta som Pixar skapat, men den innehåller ändå flera moment som understryker varför studion har dominerat animerad film i nästan trettio år. 

Soul kan mycket vara Pixars mest vuxna och allvarsamma film hittills. Istället för att vara hoppfullt melankolisk som Toy Story 4 eller Upp så är detta det närmaste Pixar kommit att göra animerad diskbänksrealism. Soul är också tydligt influerad av Damian Chazelles två mest kända filmer, Whiplash och La La Land. Där huvudpersonen drömmer och hoppas på något bättre, och där perfektion endast kan uppnås genom uppoffring. Trots denna sammanbitna tematik så är Pixar experter på att förvandla det tunga och allvarliga  till något varmt och komiskt. Och de mer alldagliga scenerna som utspelar sig i ett fantastisk återgivet New York är också det som verkligen briljerar ut. Pixar visar upp en otrolig förmåga att göra det ordinära och alldagliga till något vackert. Det behövs inte storslagna vyer bestående utav barriärrev. Istället så har regissörerna Pete Docter och Kemp Powers hittat ett sätt att återge vår egen vardag – med alla fel och brister, och få den att kännas drömlik och exotisk. 

Och när filmen skiftar till en mer abstrakt form så blir det närmast antiklimaktisk då dessa sekvenser saknar energin och uppfinningsrikedomen från scenerna i New York. Flertalet av dessa abstrakta scener känns som halvdana efterkonstruktioner. I dessa stunder känns endast  Soul som en ofärdig avstickare till Inside Out. Flera inslag och händelser känns igen med två vitt skilda personligheter som tvingas genomgå en rad olika strapatser.        

Det enda riktigt märkvärdiga i ’’drömsekvenserna’’ scenerna är Pixars oerhörda visuella förmåga och precision. För första gången så väljer man att gå ifrån sin traditonella estetik, med otroliga animationer och fantastisk detaljrikedom. Soul tar inspiration av modern och abstrakt konst från konstnärer som Salvador Dali eller Picasso. Ett par scener är slående i all sin enkelhet då Pixar jobbar med en svartvit palett som får filmen att likna en massiv grafitmålning. Men trots denna uppfriskande visuella uppvisning i modern formgivning så räcker det inte till för att väga upp att faktum att flera segment känns onödiga och  på inspirationsfattiga. Det är som att Docter och Powers inte vågar lita på att en Pixar film kan vara vardaglig och befriad från de mer färgstarka inslagen. Filmen kommer först på banan igen då man återvänder till  New York. Något som förstärker känslan av att en stor del av berättelsen är överflödig. 

Men Soul är också skamlöst rolig, vilket uppväger många av problemen. Pixar är briljanta vad gäller igenkänningshumor. Och även om filmen utspelar sig på andra sidan atlanten –  i storstädernas storstad, så går det att relatera mycket som huvudpersonen Joe genomgår i sitt äventyr. Därför är det så ledsamt att filmen känner sig manad att ständigt röra sig ifrån den grå – men fantastiska vardagen och skjuta in onödiga tillägg, i tron om att det skall göra filmen mer tillgänglig.

I vanlig ordning så har Pixar tillgång till skådespelare i toppklass. Denna gång har man anlitat både Jaime Foxx och Tina Fey, varav båda gör utmärkta prestationer. Gång på gång så lyckas Pixar skapa en kreativ miljö för sina aktörer där de känns avslappnade och entusiatiska. Samspelet mellan Fey och Foxx är genomgående strålande, och deras rollprestationer förstärks av Pixars fantastiska animation som gör karaktärerna otroligt uttrycksfulla.

Även om Soul många gånger är splittrad och behövt en mer sammanhållen berättelse, så är det väldigt svårt att inte ha väldigt roligt under hela resans gång.

Betyg 7/10 

Se Upp För Jönssonligan Recension

All images courtesy and copyright of SF Studios 2020

Summering: Uselt Sickan ! 

Egentligen behövs det ingen recension. Titelns tre första ord summerar det hela väldigt väl… Undvik det här som om livet hängde på det. Jönssonligan är en svensk filmklenod. Det må inte vara de bästa filmerna som någonsin gjorts, eller ens det bästa svensk film haft att erbjuda. Men Sickan, Dynamit Harry och Vanheden har blivit en del av den svenska folksjälen. 

Till och med våra allra yngsta har växt upp med Gösta Ekmans hysteriska upptåg eller Ulf Brunnbergs ständigt återkommande ’’lysande’’ repliker . Till och med då serien sadlade om och tvingades fortsätta utan Ekman lyckades man ändå skapa ett par väldigt roliga episoder med hjälp av Peter Haber och Stellan Skarsgård. Men sedan Brunnberg och Björn Gustafson begravde serien med Jönssonligan Spelar Högt så har serien varit dödförklarad. Försöket att återuppliva den med 2015 års Den Perfekta Stöten var inget annat än en katastrof. Idén att göra om Jönssonligan till någon hårdkokt och genial gangsterfilm hör till det mest absurda jag sett sedan filmatiseringen av Yogi Björn. 

Nu har Tomas Alfredsson tagit på sig uppgiften att återuppliva den legendariska ligan. Förvisso så har Alfredsson insett att Jönssonligan gör sig bäst i ett något mer lättsmält format , men därefter så är detta precis lika desillusionerat och felbedömt som Den Perfekta Stöten. Att ta över efter Ekman och kompani är sannerligen ingen lätt uppgift. Att därefter modelera om karaktärerna är således inte fel. Problemet är bara den att Alfredson, Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar – som stått för manus, helt har ignorerat det faktum att man kanske borde introducera dessa karaktärsiterationer till publiken. 

Publiken förväntas istället att motta den nya ensemblen med öppna armar, trots att vi inte har någon som helst relation till någon av dem Det blir inte bättre av att varenda person är lika intressant som tuggummi på skosulan. Oavsett om det är Charles Ingvar eller Doris så är dessa tolkningar och representationer än tråkigare och intetsägande än de vi behövde se i Den Perfekta Stöten. Framförallt så verkar Alfredsson ha bestämt sig för att eliminera ett inslag – humor. 

Ja, ni läser rätt, denna versionen av Jönssonligan innehåller inte ett enda fungerade skämt. Man gör inte ens en ansats att försöka dra på smilbanden hos publiken.  I jämförelse med detta så är Steven Spielbergs Schindler’s List en skrattfest. Istället så har Alfredsson övertalar sig själv att Jönssonligans stryka ligger i dess story. Om det nu funnits något meningsfullt i berättelsen så hade det varit en sak. Men denna kupp, som påstås vara spektakulär – enligt filmen synopsis, får Cornflakes kuppen i Lilla Jönssonligan att framstå som det stora tågrånet. Ja, till och med lådbilsjakten från den bagatellen till film är storslagen filmkonst då då vi jämför med detta elände som pågår i två outhärdliga timmar.  

De klassiska kupperna – med tillbehör och attiraljer mellan himmel och jord, har nu bytts ut mot så pass långsökta och obegripliga inslag att ett besök utav rymdvarelser inte är långt borta. Och trots att Se Upp För Jönssonligan gör allt för att komplicera och ställa till saker och ting, så lyckas man endast vara chockerande tafatt i precis allt. Trots att Tomas Alfredson tidigare har visat på god förmåga till hantverk så verkar den ha fastnat i en snödriva från mega kalkonen The Snowman. Det här är en chockerade platt och eländig film att se på. Med förfasande fult foto, usla kulisser och groteska specialeffekter så är detta inte en film, snarare ett tarvligt klassarbete från grundskolan.   

Men denna tortyr räcker inte. Istället så lägger Alfredsson, Dorsin och kompani ut en bombmatta av fullkomlig galenskap. Vem har inte drömt om att se Reine Brynolfsson i clownperuk eller Hedda Stiernstedt och David Sundin sökandes efter en ledig bostad ? Mer än så behövs och kan inte sägas. Se Upp För Jönssonligan är dock perfekt för nyårsafton, som en kalkon utan dess like… 

Betyg 1/10 

Mank Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Briljant Gary Oldman och strålande dialog räddar en vilsen och förvirrad film. 

David Fincher ankagas ofta för att ha ett otillgängligt och kyligt sätt att regissera. Hans arbetsprocess – med oändliga tagningar och fullkomlig kompromisslöshet, har gjort honom ökänd hos många medarbetare. Men då Fincher lyckas med att iscensätta sina stora ambitioner så kan slutresultatet vara helt genialiskt. 

Fincher har en unik förmåga att bygga upp stämning och atmosfär som är så pass tät att den kväver tittaren. Detta är ett av skälen till att ett enkelt drama som The Social Network blir till en gastkramande thriller, trots att det i mångt och mycket händer väldigt lite i de konferensrum och studentbostäder som filmen utspelar sig i. Det finns en infernalisk intensitet i de sekvenser då Jesse Eisenberg och Andrew Garfield drabbar samman verbalt som kan ses om och om igen. 

Men för varje triumf som Fincher har bjudit på så har de följts upp med trevande och bortkomna projekt som Gone Girl eller The Curious Case Of Benjamin Button. Två filmer som är hantverksmässigt fläckfria, men vars narrativa innehåll och emotionella resonans är grumligt. Det är nu hela sex år sedan Gone Girl. Under den tiden så har Fincher hoppat mellan ett flertal projekt som antingen skjutits upp eller lagts ned. Med tanke på Finchers oerhörda förkärlek för saker som digitalfoto och spjutspetsteknik så är det aningen förvånande att hans återkomst till långfilmen är en djupdykning i nostalgi och naivt dagdrömmande om en svunnen era då Hollywood befann sig i en så kallad guldålder. 

Fincher är inte den regissör som man associerar med romanticism. Oftast är det osentimentalt, komprimerat och direkt, både vad gäller det emotionella och tekniska. Men det finns tillfällen då Fincher erkänt att han släppt garden och tillåtit sig bli ovanligt känslosam. I och med Benjamin Button så vittnade Fincher om att manuset drivit honom till tårar. Mank borde således vara ett minst lika personligt och emotionellt manuskript för Fincher. Författat av hans egen far Jack, så är detta det närmaste Fincher kommit ett familjeprojekt. 

Och det finns scener i Mank som utan tvekan hör till några av Finchers bästa och mest eldfängda. Framförallt så kan dialogen vara minst lika slagfärdig, syrlig och humoristisk som då Aaron Sorkin stod för manus i The Social Network. Detta ackompanjeras av en helt lysande Gary Oldman som på ett lekande lätt vis gör den burduse men välmenande Herman Mankiewicz till en ögonmagnet som inte går att slita sig ifrån. Oldmans skådespel är i riskzonen för att kunna uppfattas som överdrivet, men Fincher nyanserar Mankiewicz genom att skänka honom ett strakt rättspatos som gör det enkelt att spendera tid med karaktären, även om vissa personlighetsdrag kan ifrågasättas mellan varven. 

Men där Oldmans monologer och yvigt geniala agerande är skärpt så är filmens struktur raka motsatsen. Fincher verkar närmast oroad för att gå alltför hårt gentemot sin fars manuskript vad gäller nödvändiga förändringar och justeringar. I ett försök att spegla Orson Wells – för sin tid, revolutionerande klippning från Citizen Kane, så använder också Mank ett uppbrutet narrativ som många gånger motarbetar och förtar de stunder som verkligen sticker ut. För varje scen där Gary Oldman får stå på en imaginär sockerlåda och förföra publiken med ypperligt skriven dialog och briljant skådespel, så måste publiken genomlida scener som saknar relevans. Framförallt så är de moment som fokuserar på själva författandet av manuskriptet till Citizen Kane en flamsig lekstuga. Där verkar Fincher endast vara intresserad av att pröva sin toppmoderna teknik för att återskapa en så autentisk 30-tals estetik som möjligt. 

Och med sitt svartvita och sotiga foto så råder det inget tvivel om att Mank är formad med en vansinnig känsla för detaljrikedom. Fincher verkar närmast håna rabiata och inösande fotografer som Wally Pfister, vars tirader om analogt foto kontra digitalt blivit ökända, genom att visa att digitaltekniken kan åstadkomma vad som helst med rätt personer bakom spakarna. Med hjälp av sin trogna RED-kamera och fotografen Erik Messerschmidt så skapar Fincher en film som är skrämmande trovärdig och tidstrogen vad gäller det visuella. Alltifrån komposition, ljussättning och perspektiv är oskiljaktiga mot verk utav Billy Wilder eller Fritz Lang. Ljudspåret är dessutom mixat i mono och är fullt av – medvetna, fel som brus och distortion. Om man jämför med Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos Grindhouse, som också försökte återskapa känslan av slitage och ålderdomlighet, så framstår det försöket som ett smärre skämt. Vad gäller det visuella och Finchers ambition att återskapa 30-talet på film så är Mank fullkomligt fläckfri.   

Men även om Finchers tekniska bedrifter är bländande, så kompenserar det inte för  de gånger som filmen förlorar sig i helt menlösa sekvenser som endast förhalar och drar ut på händelserna, utan att för den delen ge något mervärde. I de stunder då manuset och dess välskrivna prosa inte får skina så tappar Fincher bort sig och förlitar sig endast på att blända tittaren med sin tekniska kompetens. 

Även om det är ett medvetet stilval att skildra författarskapet – utav en av filmhistoriens mest inflytelserika filmer, som ångestladdat, så är inte det en ursäkt för att skildringen av Mankiewicz kreativitet är utan någon som helst puls. Istället blir dessa ögonblick till jättelika farthinder som påminner om den sämsta sortens fogmassa. Och det är sannerligen på gott och ont hur Fincher bortser från alla i ensemblen förutom Oldman. Mankiewicz är den enda individ i persongalleriet som kan anses vara utvecklad och minnesvärd. Förvisso så verkar detta vara ett medvetet val. Alla runtom Mankiewicz framstår som skuggor – för att på så sätt lägga allt fokus på filmens protagonist. Men detta gör att de verbala konflikterna blir utan en värdig sparringpartner. Och varför Amanda Seyfried och Lilly Collins – med sitt livlösa och ointresserade skådespel, tillåts bre ut sig framför giganter som Charles Dance är fullkomligt barockt.         

Mank är visuellt briljant och bjuder på en Gary Oldman som utrustats med gensvar och replikskiften som orsakar extas. Men för varje instans av briljans så plågas filmen av ett förvirrat berättade, menlös utfyllnad och en Fincher som inte verkar helt säker på vad han vill åstadkomma. 

Betyg 6/10 

The Midnight Sky Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Stark insats från Clooney lyckas inte lyfta en förvirrad och tafatt film

Trots att George Clooney är ett av jordklotets mest igenkännbara ansikten, så har han hållit en ovanligt låg profil de senaste åren. Clooney har allt mer dedikerat sig åt regiarbeten och åsidosatt sin karriär som skådespelare. I och med den snillrika – och aningen bortglömda, Good Night And Good Luck, så positionerade sig Clooney som en regissör i toppklass. Den vassa och koncisa berättelsen om Edward R. Murrow och TV-kanalen CBS är fortfarande lysande vad gäller att fånga ett sargat USA under 50-talet. 

Tyvärr så har Clooney aldrig riktigt lyckats återskapa succén med Good Night An Good Luck. Filmer som Leatherheads, The Ides Of March och Suburbicon har alla placerat sig långt – långt, ned på listan vad gäller minnesvärda filmer. The Midnight Sky vänder tyvärr inte på denna negativa trend för Clooney i rollen som regissör. Det är återigen anonymt och blekt, helt berövat någon sorts engagemang eller meningsfullhet. Det enda riktigt förmildrande inslaget är Clooney själv som återvänder som aktör efter fyra år. 

Där alltför många Hollywoodprofiler vägrar att överge sina gamla knep och knop genom att spela snarlika roller gång på gång. Så är George Clooney i rollen som nedstämd forskare uppfriskande att se. Clooney agerar i tystlåtenhet och med stor ödmjukhet. Med sitt sparsamma agerande så skapar Clooney en karaktär med värme och stark empati. Trots att många av sekvenserna är utan dialog eller dramatiska skeenden, så är det ett rent nöje att spendera tid med Clooney då han interagerar med den unga debutanten Caoilinn Springall och hur deras unika – men intima, relation blir till filmens hjärta. 

Men bortsett från Clooneys utmärkta skådespel så återstår en ytterst håglös och tafatt upplevelse. The Midnight Sky må vara baserad på en roman – därmed måste någon sorts utstakad väg följas. Men det blir plågsamt uppenbart att delarna som utspelas på vår egen planet är betydligt mer säregna och intressanta än något som utspelar sig ovanför jordens atmosfär. 

Trots ett antal mycket duktiga aktörer som David Oyelowo och Felicity Jones, så är scenerna ute i rymden totalt ointressanta. Förutom en poetiskt vacker och stilfull rymdvandring så är det mer eller mindre helt stillastående då vi spenderar tid med de fem astronauterna. Det blir inte mycket bättre utav att Felicity Jones delegeras till att trycka på knappar och att se bekymrad ut. Med tanke på Jones enorma kapacitet, utstrålning och pondus så känns det som bortkastat att delegera en sådan kvalitetsaktör till att göra nästintill noll. Hela sektionen på den jättelika rymdfarkosten känns som ett desperat sätt att sälja in filmen som något mer extraordinärt än George Clooney vandrades genom minusgrader och snöstormar. Hela The Midnight Sky dras med att kännas som en enda stor parentes, där det sakans en tydlig vision. Mot slutet så verkar Clooney själv inte veta veta vad poängen med hela resan är. Dramatiken är stympad i och med det uppbrutna berättandet, skådespelet är ojämnt och den lilla vändningen på slutet är inget annat än en gäspning.    

Det är omöjligt att tycka illa om George Clooney som person eller som filmmakare. Tillskillnad mot så många andra kollegor – som gett sig i kast med att byta arbetsroll från aktör till regissör, så har Clooney lyckats avsevärt mycket bättre än de flesta. Därför är The Midnight Sky en både nedslående och bitter upplevelse. Det finns potential i  Clooneys skådespel, men detta förtas av en en håglöshet som hämmar från början till slut.          

Betyg 4/10 

The Prom Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Isande kall och cynisk film som överfaller publiken med gräslig musik och regi. 

Det tåls att sägas igen… Musikaler och mina personliga preferenser är inte kompatibla… Förutom ett fåtal undantag med Singing In The Rain och La La Land så är musikalen en vit kontinent som jag aldrig besöker. Men i kristider som dessa så måste drastiska metoder tas till vad gäller att recensera film. Den namnkunniga ensemblen som The Prom huserar kan knappast ifrågasättas. Meryl Streep och Nicole Kidman borde tillföra någon sorts substans med tanke på deras kompetens och erfarenhet. 

Men hela The Prom är raka motsatsen från kompetent. Regissören Ryan Murphy för med sig ett CV som skulle få synden själv att skämmas. Med fasansfulla projekt som TV-serien Glee och Julia Roberts fiaskot Eat Pray Love, så borde Netflix och alla inblandade vetat bättre än att släppa lös Murphy som en ilsken tjur i en porslinsbutik. Där Glee bombarderade tittaren med artificiella och zombie-lika coverversioner av älskade rock och – popklassiker, så är The Prom en kavalkad i bedrövlig smak och brist på någon som helst självdistans. För alla dem som haft missnöjet att behöva höra Glee utsätta Bruce Springsteen, U2 och Coldplay för tortyr, kan i alla fall trösta sig med att dessa övergrepp på kvalitetsmusik är triviala då man jämför med det vi behöver lyssna till i The Prom. 

En musikal utan bra musik är detsamma som ett fordon utan motor, ett flygplan utan vingar eller en lagsport utan spelare. Det tittaren tvingas se och höra i två anskrämliga timmar, är – påstådd, musik som får själen att vilja ta en enkelbiljett ned till floden Styx. Det är svårt att avgöra om det är lyriken eller musikaliteten som är den stora boven i dramat. Kritiken mot Mamma Mia, med dess tveksamma sånginsatser hos ’’musikaliska superförmågor’’ som Pierce Brosnan, känns helt irrelevanta då vi fått ta del av den mardröm som är James Corden sjungandes smörballader. Nog för att även de bästa musikaler kan kännas banala i många stunder, men The Prom har varken skam eller förstånd nog att inse vart man skall dra gränsen. Det finns inte ett sångnummer som inte orsakar rodnad och svettningar utav helt fel anledningar. Om det nu bara var gudlös musik som publiken behövde genomlida så hade det varit en sak. Men kanske än mer stötande är hur hela The Prom försöker kamouflera sig bakom flera viktiga samhällsdebatter rörande diskriminering mot homosexuella. Om The Prom och Ryan Murphy hade uppvisat något som helst genuint intresse för dessa frågor så hade detta tillägg inte varit något att höja på ögonbrynen för. Men hela filmen kläs in i en genomfalsk fernissa som förtydligar vilket hyckleri hela filmen är stöpt i. The Prom genomsyras av iskall cynism och förespråkar med näsan i vädret om rätt och fel utan något som helst eftertryck eller ärlighet. Den ursprungliga produktionen sägs ha inkluderat en stor dos satir riktat mot Broadway musikaler och dess kultur. Men alla försök att skapa komisk satir kollapsar då Murphy regisserar med en otäckt beräknade kyla.  

Och trots sin dugliga ensemble så är skådespelet i The Prom mediokert som bäst. Meryl Streep och Nicole Kidman agerar som barnkalas clowner som ansträngt och desperat försöker framkalla skratt. James Corden ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen. Och nykomlingen Jo Ellen Pellman behöver inte ens diskuteras då detta skulle resultera i ett alltför grymt omdömde.   

För att kompensera för denna ihålighet och brist på kompetens så får tittaren smaka på sockerbomber i form av ett skrattretande etos som innehåller så mycket kolesterol och kalorier att blodomloppet slutar fungera. Det är svårt att veta vad exakt The Prom är; ett urspårat desillusionerat vansinnesprojekt eller en misslyckad parodi över hela musikalgenren ? Svaret går inte att utreda. 

Betyg 1/10 

The Queen’s Gambit Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Stundtals lysande serie med en superb Anya-Taylor Joy i huvudrollen.

Berättelsen om boxaren Rocky är definitionen av den amerikanska drömmen. Hur mannen från gatan lyckas göra karriär och bli till en levande legend. Denna klassiska och igenkännbara dramaturgi genomsyrar mycket av The Queen’s Gambit. Trots den intellektuella fasaden, med snillrika beräkningar, strategier och förberedelser, så är detta i grund och botten en – något oväntat, upplyftande serie om möjligheterna att lyckas trots odrägliga förutsättningar. 

Schack anses vara en av de mest krävande och intellektuella företeelserna vi har. Mattematiken, planeringen och genomförandet kan jämställas med vilken lagsport som helst. Man kan också associera spelet med en viss kylig målmedvetenhet. Och det vilar något kallt och hårdhudat över The Queens Gambit, något som går hand i hand med huvudpersonen Elizabeths Harmons reserverade personlighet. Många gånger så känns det som att vi upplever allt genom hennes pragmatiska, återhållsamma och observerande ögon. Där exempelvis Mad Men ramade in sitt 60-tal i rosig nostalgi och glamorösa kläder, så är denna denna vision sparsmakad vad gäller att omvälva tittaren i någon form utav nostalgi. Det urvattnade fotot, de symmetriska och perfekt inredda miljöerna drar snarare tankarna åt David Finchers sterila och modernistiska stil från The Social Network. Och det finns också flera paralleller till Finchers modern klassiker. Som hur man lyckas göra stillsamheten till pulserande spänning. 

The Queen’s Gambit sänker sitt huvud och avvisar möjligheterna att ta några fångar, så är det en gastkramande och otäckt intensiv upplevelse. Precis som då Martin Campbell skapade nagelbitande spänning i Casino Royales pokersekvenser så gör seriens regissör Scott Frank sammandrabbningarna på det svartvita brädet till storslagen filmkonst. En mer eller mindre makalös bedrift med tanke på att allt som äger rum är handrörelser och intensiva blickar mellan motståndarna. Frank använder sig av en blixtsnabb klippning som får serien – och publikens, puls att skena. Tillsammans med ett suggestivt och elegant soundtrack från Carlos Rafael Rivera så finns det inte död sekund då de polariserade spelpjäserna marscherar fram. 

Anya Taylor Joys karriär har inte varit någon dans på rosor. Med ohyra som Morgan och The Witch på sitt CV så har det varit svårt att bedöma Joys förmåga som aktör. Men i och med sin insats här så har Joy skapat sig en språngbräda av rang. Uppgiften att porträttera en tystlåten, mystisk och ibland outgrundlig karaktär är både svårt och riskfyllt. Om det inte hanteras korrekt utav regissör och skådespelare så kan det bli en omöjligt för publiken att finna tycke eller ens intresse för protagonisten. Men Joy lyckas skapa en fascination för Harmon genom ett helt utsökt mimspel som förmedlar självsäkerhet, rädsla och förtvivlan. Trots att Harmon inte är något charmtroll så finns det en ständig empati som gör den sju timmar långa resan till ett nöje. Netflix och Frank har dessutom omgett Joy med ett antal karaktärsskådespelare som ackompanjerar sin huvudrollsinnehavare på bästa sätt. 

Harmons drogmissbruk och psykiska svårigheter blir kanske den mest centrala knutpunkten genom serien bortsett från schack spelandet. Piller och alkohol blir till seriens prisma antagonist. Och tyvärr så är det i dessa segment som The Queen’s Gambit blir aningen formell och förutsägbar. Där seriens inledning är en frontalattack med sina intensiva schackmatcher och hemlighetsfulla protagonist, så blir de senare avsnitten allt mer långsamma och passiva. Ju längre berättelsen löper, desto mer försöker manusförfattarna och Scott Frank öppna upp Harmon för publiken. Problemet är att den mer pratsamme versionen av Elizabeth är klart mer ointressant än den tysta och pragmatiska. Taylor Joy är i sitt esse i det reserverade, och det är beklagligt att man inte vågat bevara det återhållsamma och intensiva som återfinns i seriens första avsnitt. Finalen trampar runt i förutsägbara sumpmarker med tveksamma dramatiska inslag och stor brist på finess i berättandet. Hela avslutet blir snarare remi än ett schackmatt. 

Men The Queen’s Gambit är trots denna formsvacka omöjlig att inte rekommendera. Den lyckas sammanföra underhållning med detaljerat och blygsamt skådespel i en kombination som många gånger är oemotståndlig. 

Betyg 7/10      

Honest Thief Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2020

Summering: Trots stängda biografer och ett upprivet samhälle, så måste världen uthärda ännu en Liam Neeson-film som på det mest desperata sätt försöker återskapa ’’glansdagarna’’ med Taken. Resultatet är inget annat än gräsligt.       

Medan hela världen ställer om till en vardag som inte liknar något annat, så har Liam Neeson placerat sig i någon sorts tidsbubbla. En bubbla som gjort både honom och hans filmer immuna mot aktualitet och relevans. Förutom sin medverkan i A Monster Calls och Silence, så har Neesons filmografi de senaste tio åren varit filmvärldens motsvarighet till den värsta sortens snabbmat, där film efter film ser, luktar, och smakar identiskt – vilket i detta fallet är uselt. 

Det är genuint svårt att avgöra om Neeson bryr sig om skådespelarkonsten eller sin egen – allt mer destruerade, karriär. Vare sig det gällt Run All Night eller The Commuter, så har Neesons filmer blivit så repetitiva och identiska att det krävs ett mikroskop och DNA-prov för att avgöra skillnaden. 

Honest Thief verkar inledningsvis inte vara lika fanatisk, vad gäller att iscensätta ännu en pseudoversion av Taken. Isstället så ramas filmen in som en ’’heist’’-film, i bästa Oceans 11-anda. Men så då intrigen väl är över så står det klart att Liam Neeson och regissören Mark Williams är den värsta sortens återfallsförbrytare. På rekordtid så behöver publiken – ännu en gång, genomlida mördande tråkiga actionscener, biljakter som inte ens skulle hålla måttet i den sämsta av Beck-filmer, samt skådespeleri som får hjärnhalvorna separera med ett antal kvadratmeter. 

Just skådespelet och skådespelarensemblen sticker ut som ett grishuvud på en vegan-middag. Neeson maler – som alltid, på med samma gamla skrovliga röst och ihåliga hot. Sedan blir det oinspirerat skjutande och skrattretande förutsägbart. Men där Neesons karriär – och filmen, inte kan bryta sig loss från slentrian eller repetition, så är Kate Walsh och Jai Courtneys insatser rent allmänfarliga. Kemin mellan Walsh och Neeson är lika falsk som en Gucci kostym för fyrtio kronor. Romansen som skall driva filmen framåt är lika gemytlig att beskåda som den gång Ben Affleck och Jennifer Lopez torterade biopubliken i Gigli

Men detta är i närheten så horribelt som Jai Courtney och hans ’’påstådda’’ skådespel. Trots historiska misslyckanden med kalkonklassiker som A Good Day To Die Hard och Terminator Genisys, så har Courtney – på konststycket, lyckats med att bli än sämre vad gäller konsten att agera. Stel som lyktstolpe och utan ett uns karisma, så steglar Courtney tittarna med ett fullkomligt makabert skådespel som redan nu garanterar honom ett pris för årets sämsta skådespel. 

Mycket mer än så finns inte att säga… Honest Thief stapplar fram som en zombie ur valfri George A Romero-produktion. Försöken till skapa spänning eller oanade vändningar faller platt som en följd av apatisk regi och pinsamt låga produktionsvärden. Det mest hederliga Honest Thief skulle kunna göra är att utfärda en gigantisk varning för alla eventuella tittare, det vore i alla fall en marginell tröst… 

Betyg 1/10  

The New Mutants Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2020

Summering: Hundraprocentigt skräp som återigen förnedrar fansen och de få hoppfulla som drömde om ett värdigt avslut på X-Men’s Fox era. 

Att förvänta sig stordåd ifrån en film som utsatts för mer förseningar än valfri SL – eller SJ-avgång, vore minst sagt dåraktigt. The New Mutants har befunnit sig i filmvärldens motsvarighet till limbo i åratal. Datum har kommit, datum har gått. Diskussionerna om filmen ens skulle gå upp på bio har varit ständiga, framförallt då hela filmindustrin befinner sig i en historiskt kris i och med COVID-19. För ett tag sedan, så klargjorde Disney (som numera kontrollerar 20th Century Studios – tidigare Fox) att deras live-action adaption av Mulan, skulle göras tillgänglig via deras streamingstjänst Disney +. Ett beslut som skakade hela filmindustrin. 

Regissören Josh Boone, producenten Simon Kinberg – eller annan inblandad i The New Mutants, måste ha haft graverande bilder, eller andra hållhakar på studioledningen, för att ha tilldelats en traditionell biodistribution framför Mulan. Skälet till denna paranoida och konspiratoriska tes grundas helt och hållet på den hädelse till film som The New Mutants faktiskt är. Vi lever i oroliga och otrygga tider, och varför biopubliken tvingas genomlida filmvärldens motsvarighet till en Golgatavandring, mitt i en humanitär kris, kommer bli den största gåtan sedan hönan eller ägget. Bortsett från James Mangold och Hugh Jackmans storstilade sorti med Logan, så har populärkulturens mest berömda mutanter fått en enkelbiljett raka vägen ned i filmhelvetet under de gångna åren. Sedan X-Men: Apocalypse så har X-Men-serien destruerat sig själv. Förra årets mega kalkon Dark Phoenix var så pass inkompetent och slarvig att den provocerar den mest timida och medgörliga av människor. 

Eländet och tortyren borde ha fått ett slut där. Den filmserie som delvis står till grund för Marvel Studios, Sam Raimis Spider-Man filmer etc, har förvandlats till ett tragiskt monster som svärtar när arvet från fantastiska filmer som X2 eller – redan nämnda, Logan. Den enda trösten är att The New Mutants innebär ett slut på dessa övergrepp på fantastiskt källmaterial. Och att vi – förhoppningsvis, kan få återse en reslig, relevant och påkostad X-Men adaption då Marvel Studios tar över – och startar om serien på nytt. 

Men innan den kommande pånyttfödelsen så måste vi uthärda en film – som på konststycket, lyckas placera sig före Dark Phoenix, vad gäller att vara skandalöst usel.

Omöjlig att titta på  

Deadpool öppnade upp för en serietidningsfilm som var aningen mer budgetvänlig, våldsammare och mer ’’vågad’’. Trots den restriktiva budgeten, så är Tim Millers film både välgjord och visuellt attraktiv. The New Mutants ryktas ha en budget som överskridit Deadpool. Om detta är ett räknefel eller ett försenat aprilskämt återstår att se, men The New Mutants verkar ha en budget i samma klass som en femårings veckopeng. Att det skett ekonomiska besparingar råder det inget tvivel på. Mest uppenbart blir det i filmens ljussättning som är obefintlig. Jag har ALDRIG sett något värre vad gäller brist på fotografisk kompetens. Förutom ett foto som är grumligt, fult och komponerat utan någon som helst baktanke. Så verkar Josh Boone ha gett fotografen Peter Deming direktiv om att helt utesluta ljussättning, lampor eller något som kan förtydliga vad som sker på duken. 

Hela The New Mutants är mer eller mindre omöjlig att titta på – i fler meningar än en. Det är som att befinna sig i en bunker, på ett par hundra kvadratmeter, som enbart lyses upp av en mikroskopisk diod. Hela filmens introduktion är ett virrvarr av siluetter som gapar och skriker, vad som faktiskt sker får publikens fantasi avgöra. Och kanske vore det att föredra att fantisera i ett mörkt rum, än att faktiskt behöva bevittna skräcken som följer efter inledningen. Den groteska ljussättningen – eller bristen på, gör att man knappt kan se vad någon utav karaktärerna försöker uttrycka eller säga. Inte för att det spelar någon roll då skådespeleriet från alla inblandade – minus Anya Taylor-Joy, skulle få The Room’s Tommy Wiseau att rodna. Detta är den mest hopplösa samling pappfigurer – som skall föreställa karaktärer, som jag sett på åratal. Trots karaktärernas fantastiska förmågor så är denna grupp mutanter lika roliga att titta på som torkande väggfärg. 

Ett monster till film

Manuskriptet är lika livligt som en zombie som maler på som en kaffekvarn hos en högt trafikerad Starbucks. Genom hela filmen så får vi ’’nöjet’’ att titta livslånga terapisessioner (något som publiken kommer behöva efter filmen), andningsövningar och lite pubertala lekar från filmens huvudpersoner. Filmens puls och tempo är så lågt att det bästa vore att ringa ambulansen och köra åbäket raka vägen till bårhuset. Trots en speltid på ynka 90 minuter, så känns The New Mutants längre än en resa runt vår egen galax. De få ledtrådar och referenser till det bredare X-Men-universumet, är så futtiga och menlösa att man kan fråga sig varför man ens gör sig besväret. De otaliga förseningarna, och justeringarna är  märkbara genom hela filmen. 

Det finns ingen som helst inspiration eller glädje i något som presenteras. Det här är ett monster till film som har satts ihop med hjälp av motorsåg, fogmassa och brutalt våld. Resultatet är lika beklämmande som att titta på en hemsk olycka. Och som avskedspresent så får vi en actionscen som är så skrattretande usel att det enda sättet – att rädda sitt förstånd, är att springa skrikande från salongen. The New Mutants är en vulgärt usel film som aldrig borde släppts loss på en ont anande biopublik. I ett redan bedrövligt år, så var detta det sista mänskligheten behövde. 

Betyg 1/10