Frekvensen av aktivitet här på Tiger Film har tyvärr varit alltför låg och i mer tydliga termer oacceptabla. Tanken att skriva mer ingående och – än mer, personliga texter gällande de områden inom nöjesvärlden som ligger närmast mitt personliga intresse har tyvärr misslyckats. I och med min övergång till att publicera mitt skrivande för Kulturbloggen nyttjas mycket av min tillgängliga tid där. Ett beslut som jag delvis är nöjd med då texterna har större spridning och jag inte behöver stå i administrativa sysslor. 

Ett par milstenar framträdde dock under året vad gäller Tiger Film. Efter tio verksamma år fick vi äntligen ett betyg publicerat på en digitalaffisch, mer exakt för Captain America Brave New World, en liten bedrift som i det stora hela inte spelar någon roll men också ett litet tecken på marginell framgång efter så många år. 

Jag brukar vanligtvis summera, diskutera händelser och förändringar som hänt under det gångna året, oftast med uppenbar skepsis. Det gångna året och de oerhört brutala och svåra förändringarna som filmindustrin men givetvis världen behövt genomgå tillföljd av Trump regimen i USA är bortom det skrämmande och livsfarliga. Vi ser bolag kapitulera för hotfulla repressalier från myndigheter som korrumperats och numera används som politiska vapen. Uppköp där människor som David Ellison och fadern Larry Ellison ämnar att bygga om kulturyttringar men också nyhetsrapporteringar till vanställd propaganda där endast personer som Jon Voight, Sylvester Stallone och den ständigt ’’eminente’’ Mel Gibson dikterar villkoren. Det brukar sägas att ålen innebär ett mått av illusionslöshet, att förhoppningarna, idealismen som kan associeras med saker och ting skata men säkert bryts ned. Att filmbranschen knappast är den glamourösa, vänster liberala och artistiskt drivna plats som så många drömmer – samt hoppas på, är knappast någon överraskning. 

Men förutom ett par modiga aktörer som Mark Ruffalo, Pedro Pascal – som alltid vågat nyttja sina plattformar och aldrig inställt sig och vänt kappan efter vinden, är det genuint förkrossande att se andra tiga och vägra ta ställning för grundläggande demokratiska värderingar. Inte ens i en tid då artistisk frihet är under än mer granskning och direkt censur genom skrämda storbolag är det tragikomiskt att se vanligtvis gapande kåsörer som Martin Scorsese, Francis Ford Coppola eller den som alltid groteskt pompösa och självgoda chefkritikern Owen Gleiberman knipa mun. Personer som målade ut superhjältar och trikåer som det största hotet för filmen och bions fortlevnad. Nu är samma röster knäpptysta då en hel administration direkt hotar med att ta kreativ kontroll över filmer och där Trumps absurda dröm om en ’’icke woke’’ Rush Hour besannas inom loppet av några timmar. En plats där nämnda trion med Voight, Stallone och Gibson utnämnts till ambassadörer och som gärna instämmer i den absurda och det helt ogenomförbara hotet om att applicera strafftullar på filmer som inte spelats in i USA.

2025 och framtiden blir istället en sorts horribel och svårmodig prognos kring vad som väntar, en tid av kapitulation, normalisering och acceptans av det absurda och moraliskt felaktiga. Givetvis var detta ett år som också innehöll ljuspunkter, däribland Yorgos Lanthimos återkomst med Bugonia som kanske inte briljerade till den grad Poor Things gjorde men som ändå står sig som årets bästa film. Bruce Springsteens 2025 turné må ha nyttjat flera bekanta strukturer från 2023 och 2024, men modet att bygga om konsertens narrativ till att nu handla om ett USA i fritt fall och hans direkt attack mot regimens förkastliga överträdelser mot mänskliga rättigheter gav låtar som Youngstown och Murder Incorporated än mer svarta och kraft. Avslutningen med den legendariska covern på Bob Dylans Chimes Of Freedom känns fortfarande overklig att ha fått uppleva live. 

Japansk anime och dess fortsatta framgångar som en förkrossande populärt massmedium slutar inte heller att värma eller inspirera. De sanslösa framgångarna för Demon Slayer Infinity Castle går inte att värja sig för. Att filmer som Chainsaw Man samt Jujutsu Kaisen Execution, där den sista endast var en glorifierad summering, kunde fylla en hel hel IMAX salong i huvudstaden var tillräckligt för att bekräfta att fenomenet kring anime nu står inför möjligheten att gå förbi flera amerikanska popkulturella kolosser, framförallt om avsmaken för land i väst blir alltmer väckande.     

Men även amerikansk popkultur hade sina ljusa stunder, däribland den underbara Thunderbolts, James Gunns starka nylansering av Stålmannen eller den aningen förbisedda Fantastic Four. 

Att 2026 lär bli prövande råder det inget tvivel om, jag vill inte heller – på samma sätt som förr, lova ökad aktivitet eller grandiosa förändringar här på Tiger Film, men förhoppningen om de där långa, ofiltrerade och – förhoppningsvis, noga genomtänka texterna och funderingarna kring det jag håller som viktigast för mina olika passioner förblir i alla fall en brinnande förhoppning om fröbättring. Det enda som vi idag kan och måste hålla fast vid. 

Årets bästa film 

Bugonia 

Årets plats 

Tokyo 

Årets anime 

Demon Slayer