Summering: Billig, tillkrånglad och ointressant adaption. Solid litteratur och världens bästa spel förtjänar bättre än detta. 

Desperate times calls for desperate measures. Vi missar att recensera allt för mycket mellan varven. Att skylla på faktumet att vi är en liten organisation är inte en adekvat anledning till varför vissa recensioner och analyser uteblir. Därmed tänker vi inte heller skylla på pandemin för uteblivit material. Istället har vi bestämt oss för att göra det bästa vi kan för att leverera texter, men av något annorlunda karaktär. Serier och filmer vi er hunnit recensera får vi nu äntligen möjlighet till att uttala oss om.  

Då hela världen har stannat upp, och tvingas att hålla sig inomhus och på långt avstånd ifrån vänner och familj. Så har de flesta av oss kapitulerat till någon utav de många streamingtjänster som finns till hands. 

Det är svårt säga om Tiger King hade kunnat bli till ett så pass stort fenomen, utan den förskräckliga pandemin. Det är nu mer än fem månader sedan säsong ett av The Witcher lanserades på Netflix. Detta gör att saker som spoilers och alltför ingående analyser kring berättelsens framtid, kan utforskas. Att min skepsis mot serien var stor gentemot serien – redan på ett tidigt stadium, går inte att sticka under stol med. 

Netflixs bästa serier har – Stranger Things undantaget, haft problem med när de kräver ansenlig budget och teknisk expertis. Så fort det nalkas specialeffekter, komplexa miljöer eller fantasirika landskap, så springer flera Netflix-serier in i en vägg. En barriär som består av budgetbegränsningar och en uppenbar brist på rutin. Där HBO konstant höjer ribban för vad som är möjligt inom TV-formatet, med exempel som Westworld och Watchmen. Så tycks Netflix mestadels göra utmattade försök att hinna ikapp. Och med den nyanlända Apple TV +, så har den tekniska diskrepansen bara blivit än mer märkbar. I serier som House Of Cards eller Orange Is The New Black, så kvittar det om några specialeffekter eller digitala miljöer ser tveksamma ut. Men då man väljer att adaptera The Witcher så duger inga halvmesyrer eller genvägar.      

Framgångssagan för den polska spelstudion CD Projekt Red är inget annat än makalös. Sedan det första Witcher-spelet släpptes 2007, som fungerande som en uppföljare till Andrzej Sapkowskis bokserie. Så har serien bara ökat i popularitet och attraherat mer och mer uppmärksamhet bland fans och media. The Witcher 3: The Wild Hunt, som avslutade monsterjägaren Geralts interaktiva saga, är fem år senare, fortfarande det bästa spelet jag någonsin haft nöjet att uppleva. TV-seriens ambitioner var aldrig att kopiera spelet. Istället så är det Sapkowskis böcker som – påstås, vara enväldig inspirationskälla. 

Det här försöket till att skapa distans mellan CD Projekt Red och Netflix kunde ha varit förståeligt och förlåtligt. Att försöka iscensätta en adaption – utav en adaption, där man har två ursprungskällor – böckerna och spelen, är som uppgjort för ett kreativt kaos utan dess like. 

Därför är det med viss förvåning att mycket i The Witcher känns som slapphänt plagiat, och i värsta fall piratkopiering. Seriens musik är en karbonkopia utav det igenkännbara soundtracket från spelen. Med sina skrikande körer och harmoniska harpor. Redan här uppstår stor förvirring, då man så ogenerat lånar något så pass ikonsikt som spelens soundtrack. Och det är inte bara i musiken som serien framstår suspekt. The Witcher är inte den typ av berättelse som tillåter genvägar eller budgetära besparingar. Det är en värld som är fylld av stora monster, magiska kreatur, sex och skoningslöst våld. 

Kombinationen av gyttja, smuts och magiska krafter, skapar en ogästvänlig men fascinerande plats. Det som sker i mörka grottor och hemliga rum är minst lika spännande som de stora bataljerna eller brutala konfrontationerna med hänsynslösa monster. Det är därmed inte en vision som kan överföras till ett rörligt medium utan stor kompetens och minsta lika stor budget. Och min fasa då producenten Sean Daniel annonserades som en av de kreativa hjärnorna för serien, har tyvärr förverkligats. 

Daniels som har haft ett fasansfullt kvalitetspann i sin karriär. Daniels har de senaste åren gjort en djupdykning ned i träsket för skandalös B-film. Och tyvärr ’’superproducenten’’ dragit med sig det sämsta från skamliga skräpfilmer som The Mummy (2017), eller ’’mästerverket’’ The Scorpion King: Book of Souls. Daniels två Mumien-filmer från 1999 respektive 2001, har en produktion som enklast kan summeras med; Hallmark möter History Channel. Med plastrekvisita, genomusla specialeffekter och skådespelare som alla verkar ha erbjudits valium för att orka ta sig igenom förnedringen. 

Man får i alla fall ge Daniels det faktum att hans signum alltid går att känna igen. The Witcher lider av precis samma B-doftande produktion. Vi bjuds på leksaksvärd, Buttericks kostymer och smink, som inte ens skulle vara godtagbart på Halloween. Därefter tillkommer kulisser som verkar ha plockats direkt från folkparkens mest taffliga teaterproduktion. Landskapet från Sapkowskis böcker, eller CDPRs spel, är sannerligen inte bildskönt. Men det är inte detsamma som livlöst. The Witcher misslyckas kapitalt med att skapa en värld eller omgivning som ens känns måttligt spännande. Vare sig det är befolkade städer eller snuskiga träskmarker, så är allting lika dött som en testzon för nukleära vapen. Att fotot dessutom är smetigt och platt, gör inte saken bättre. 

Om det nu bara varit visuella problem som plågade The Witcher, så hade man eventuellt kunnat kompensera med bra manus, engagerade berättande och minnesvärda rolltolkningar. Men det berättarmässiga är precis lika miserabelt som det visuella. Henry Cavills extremt stela och livlösa skådespel, kan i praktiken fungera för Geralt. Ständigt stoisk och reserverad, så behöver varken Cavill eller karaktären uttrycka särskilt mycket. Tyvärr så verkar producenter, regissörer och manusförfattare helt ha missat att Geralt, under den bistra uppsynen och hårdföra ytan, har makalöst torr humor och slagfärdiga gensvar. De tillfällen som man försöker skapa humor så blir effekten istället komiskt patetisk. Interaktionen mellan Cavill och Joey Batey i rollen som barden Dandelion, är rent förfärlig. dDet finns varken någon kemi eller trovärdighet i det udda förhållandet mellan den tjattrande barden och den robotliknande Geralt. Något som både böckerna och spelen lyckats förmedla. 

Bristen på någon som helst kemi eller karisma, plågar varenda aktör i serien. Anya Chalotra i rollen som Yennefer är både anonym och ointressant. Det tillkommer ett antal sektioner för Yennefer som adderats exklusivt för TV-serien. Dessa är menade att tillföra ett djup och en starkare sympati för en karaktär som i både skriven – och digitalform, är både arrogant, kylig och ytterst överlägsen. Tilläggen borde således ge en större insikt i karaktären och hennes diverse egenheter. Men scenerna med den yngre Yennefer, fullkomligt kapsejsar pga tveksamt skådespel och den undermåliga produktionen. Aspirationerna och ambitionerna att bli det nya Game Of Thrones är tydliga. Det känns närmast desperat då man förvandlar varenda actionscen till ett blodbad, där inälvor och kroppsdelar flyger kors och tvärs. Tyvärr så når man inte ens halvvägs till Westeros utan fastnar på medeltidsveckan i Visby. 

Och mitt i det här kaoset av oacceptabelt dåligt skådespel och ruttna produktionsvärden. Så krånglar seriemakarna till allting ytterligare genom att implementera ett uppbrutet berättande. Serien kastar sig mellan olika tidsperioder, och verkar helt övertygad om att man iscensätter något lika klurigt och uppfinningsrikt som HBOs Westworld. Men där Westworld är en sublim show, vars manus och produktion hör till industrins bästa, så blir  tidshoppen i The Witcher endast förvirrande. Berättandet förtas då majoriteten av  berättandet känns irrelevant. När publiken väl lagt ihop pusselbitarna, så är slutresultatet endast tillkrånglat.

Först i seriens sista avsnitt så börjar man släppa på det absurda mantrat med att förvrida till sin kronologi. Och i ett par ögonblick så känns några actionscenerna och de dramatiska integrationerna, som vaga skuggor utav det vi vant oss med från spelen eller litteraturen. Men på det stora hela så är The Witcher en uppblåst lajv sammankomst, helt befriat från entusiasm, korrekta kostymer eller någon som helst relevans. 

Betyg 2/10