Loki Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Mystisk, lockade och helt oemotståndligt då Tom Hiddleston får hålla i taktpinnen. 

De flesta uppföljare och följetonger brukar ofta ha sitt fundament i nostalgi och igenkänning. Givetvis har Marvel Studios inte värjt sig från detta, se bara till de otaliga hyllningarna till det gångna – bokstavligt talat, som vi fick se i Avengers Endgame. Nostalgivärdet må spela en stor roll, men Marvel har också en stark tro på framtiden och vägrar att bli stillasittande. Där många andra följetonger är slaviskt bundna till traditioner och regelverk, så är Marvel villiga att överge vinnande koncept och istället pröva på nya grepp för att expandera och fördjupa sitt ofattbart komplexa film och serie-universum. Marvel har alltid jobbat i faser, där varje fas har varit avsedd att leda fram till en specifik inflektionspunkt. De tidigare tre faserna var menade att nå sitt crescendo i den förlösande finalen i Endgame. Det var en resa som tog mer än ett decennium att slutföra.

I den fjärde – och nuvarande, fasen så har studiochefen Kevin Feige tydliggjort att de uppkommande projekten skall vara betydligt mer individuella och egensinniga. Publikfavoriter som Thor, Iron Man och Captain America må aldrig glömmas bort, men deras betydelse för framtiden är betydligt mindre relevant. 

Men att endast introducera nya karaktärer räcker inte, oavsett vilka personer vi kan tänkas stöta på de kommande åren så krävs det nya knep för att förnya och bibehålla publikens intresse, en återupprepning i nya kläder skulle genomskådas på nolltid. Med Loki så väljer man, precis som i tidigare Disney Plus serier, att helt och hållet frångå tidigare framgångsrecept, istället så står mystik, byråkrati och ett ganska allvarligt filosoferande i centrum. 

Steven Spielberg uttalade sig för en tid sedan om att Marvel och så kallade superhjältefilmer skulle gå samma öde till mötes som westernfilmer. En genre som upplevde oerhörda framgångar under 60 och 70-talet men som sedan imploderade. Vad Spielberg missförstod i sin jämförelse är att serietidningsfilmer inte är fastkedjade vid en specifik genre. Där westernfilmer oftast erbjuder snarlika miljöer och sällan blir något mer än ett ytliga pojkäventyr, med fåtal undantag som Once Upon A Time In The West och Unforgiven, så kan Marvel – och även konkurrenten DC – om de någon gång lyckas få ordning på sina katastrofala projekt, variera sig in absurdum. Som kreatör är man varken bunden till tidsperioder, genrer eller regler. Vad man än kan föreställa sig så finns det ett underlag i de mängder av serietidningar som finns tillgängliga. 

Loki må bjuda på storslagna vyer och makalösa specialeffekter, men precis som WandaVision och Falcon And The Winter Soldier så finns det ett genomtänkt och väldigt kraftfullt intellekt bakom det stora och häpnadsväckande. Marvel Studios och regissören Kate Herron har skapat en fantastisk och distinkt visuell profil som gör att Loki känns som ett grandiost kammarspel. Det guldpläterade och vackra Asgard är nu utbytt mot en skräckinjagande arkitektonisk brutalism som skapar en av de mest motbjudande och klaustrofobiska kontorsmiljöerna som någonsin skådats. Genom hela serien så är den fasansfulla och allsmäktiga byråkratin ett lika stort hot som valfri antagonist. Det är rent omöjligt att inte se allegorier och paralleller till vårt egna samhälle där byråkrati och osannolika företagspolicys dikterar vardagen för så många människor. Kontrakt, avtal och strikta regler är det enda som spelar någon roll i denna värld som känns som en förvriden släkting till valfri Östtysk institution. Men trots den existentiella krisen som infinner sig då arbete och byråkrati slukar människor så finns det ett härligt bus genom seriens sex avsnitt. De oräkneligt många absurda situationer som uppstår, i kombination med den sammanbitna estetiken, skapar något som kan kategoriseras som Marvels tolkning av Wes Anderson och vår egen Roy Anderson, även den något förbisedda Maniac av Cary Joji Fukunaga är en stor inspirationskälla där det absurda, udda och skruvade inte är långt borta. 

Loki är paradoxal på så sätt att den rör sig mellan att vara storslagen och fantastisk till att snabbt bli moloken, återhållsam och grubblande. Det är lika mycket en dekonstruktion av gudasagor och mytbildning som det är ett tvärt avbrott mot tidigare Marvel-produktioner. Frågeställningarna gällande ont och gott tar dock aldrig överhanden. Kate Herron är mycket medveten om vikten av humor då man behandlar saker som tidsresor och magi, och rent humoristiskt så verkar Loki på ett annat plan än exempelvis Thor Ragnarok med all sin bullriga briljans. Istället så bjuds det på träffsäkra skämt gällande arbetsmiljö, menlös livsstil och möjligheten att förändra sig själv och sin framtid. Tom Hiddleston är lika given och genial i sin roll som J.K Simmons var för Daily Bugle chefen J.Jonah Jameson i Sam Raimis Spider-Man. Hiddleston har genom åren utvecklat Loki från att vara en gestikulerande och grandios megaloman till en både nyanserad och mångbottnad karaktär.

Det är framförallt fascinerande att se hur Hiddleston initialt försöker återskapa sitt tidiga skådespel från Thor och den första Avengers-filmen. Under seriens gång så expanderas och utvecklas karaktären långt förbi det tidigare sett. Hiddleston är också en lysande komiker och har en fantastisk tajming för sina syrliga och högdragna repliker. Karaktären blir både sårbar och charmerande men också helt opålitlig. Kombinationen av det bekanta och nya skapar en spänning som inte hade varit möjlig om man endast valt att göra en traditionell följetång. Vid sin sida har Hiddleston en oväntat inspirerad och skämtglad Owen Wilson som är förvånansvärt bra i sin roll som orubblig arbetsnarkoman. Kemin mellan Hiddleston och Wilson är subtil, fylld av både antagonism och ömsesidig respekt.

Avslutningsvis så finner vi Sophia Di Martino som – inledningsvis, verkar vara aningen överväldigad, men som sakta men säkert blir ett underbart komplement till Hiddleston. Tyvärr så är relationen mellan Di Martino och Hiddleston underutvecklad och hade behövt mer tid för att känns fullt så trovärdig som Kate Herron önskar. Ytterligare  ett eller två avsnitt till hade skapat en bättre helhetsupplevelsen. I ett par sekvenser så stressar man igenom viktiga händelser och förenklar situationer för att nå fram till slutet.  Även om den final vi får är fullkomligt fenomenal så hade vägen dit gärna fått ta sig sin goda tid. För att nå fram till desserten så hoppar man över essentiella kosttillskott som grönsaker, vilket resulterar i ett ganska obekvämt vobblande. 

Men även om helhetsupplevelsen nu inte inte är fulländad så är höjdpunkterna och upplevelsen likaså magnifika som alltid då Marvel Studios är i sitt esse. Jag har sagt det förut men kommer fortsätta säga det tills något förändras, Disney gör för närvarande de mest spektakulära och påkostade serierna på jorden. Kevin Feiges löfte om att serierna skulle vara oskiljaktiga mot sina motparter på bio har inte bara infriats, det har överstigit alla tänkbara förväntningar. I seriens sista avsnitt får vi en sekvens som kommer lämna varenda Marvel älskare utan förmågan att andas. Och otaliga gånger under seriens gång så är spänningen och mystiken så pass intensiv att de allra minsta avslöjanden blir till ett bombnedslag. 

Om Herron och Marvel enbart kunnat gett ett par händelser och relationer lite mer tid att utvecklas så hade Loki varit fulländad. Finalen hade också gärna fått vara aningen mindre expositionstung, men vem klaga då vartenda avsnitt lämnar en hungrig efter mer ? Loki är en magisk upplevelse som ännu en gång sätter en ny standard för TV-serier. Aldrig tidigare har Marvel Cinematic Universe varit så pass vitalt, skojfriskt och lovande som nu. 

Betyg 9/10  

The Falcon And The Winter Soldier Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Det borde inte vara möjligt, men Marvel Studios gör, återigen, det omöjliga och höjer insatserna ytterligare efter den makalösa WandaVision och levererar storslagen action som inte har några problem att djupdyka i ett antal av samhällets mest aktuella frågor och debatter. 

Marvel Studios har lyckats med att bygga en tvåstegsraket som skulle få de allra mest lysande forskarna på NASA att häpna. Hela Marvel Cinematic Universe kan ses som en enda lång och genialisk vävning, där berättelserna, karaktärerna och relationerna sammanlänkas och ständigt skapar nya och fascinerande synergier med varandra, vilket tillåter ett grandiost och mytiskt berättande där sagan aldrig slutar. Ändå lyckas varje produktion kännas individuell och personlig, inte som en ensam och ointressant kugge i ett jättelikt maskineri. Det är en otrolig balansgång som, än så länge, är helt ensam i sina ambitioner och slutresultat.

The Falcon And The Winter Soldier (TFATWS) och WandaVision kunde inte har varit mer olika, för även om berättelserna utspelar sig i samma universum så är skillnaderna mellan  serierna, visuellt och berättarmässigt, lika åtskilda som ett päronträd och en kaktus. Istället för det långsamma och sluga David Lynch-berättandet som WandaVision tog till sin spets med sina många vändningar och mysterium, så går TFATWS tillbaka till fanfavoriten Captain America And The Winter Soldier med dess råa och, aningen, mer jordnära stil. De mer fantastiska elementen, såsom rymdskepp och tidsresor, är borta istället så klär man serien i en grå och allvarsam kostym. Även om det erbjuds action i toppklass så är inte det seriens mest essentiella del. TFATWS känns istället som en vidareutveckling av de frågeställningar som Ryan Coogler ställde i Black Panther. Hur fördomar och främlingsfientlighet ständigt är närvarande i vårt moderna samhälle och hur de döljs bakom en tunn fernissa av tillgjorda leenden och ihåliga politiska agendor. Flera inslag känns obehagligt aktuella då vi ser till det som sker i USA och dess systematiska rasism som förvärras för varje dag.  

Kari Skogland, som regisserar alla seriens avsnitt, låter även det visuella återspegla seriens sublima samhällskritik. Skogland har reducerat antalet kameror och låter dialogen och skådespelet vara oerhört ofiltrerat, detta då man dröjer sig kvar vid bilder på ansiktsuttryck och kroppsspråk. Antalet klipp är därefter minimala och kamerarörelserna nästintill obefintliga. Detta ger serien en kraftfull aura som klargör att berättelsen och dess budskap är avsevärt mer relevant än då  man rullar fram haubitsar och bombmattor i actionscenerna.     

Allvaret och den dramatiska intensiteten är märkbar hos hela ensemblen. Sebastian Stan, som mestadels har fått stå i skuggan av Chris Evans, får nu utrymme och tid att humanisera och fördjupa Bucky Barnes. Stan agerar med en tystlåten, men kraftfull, pondus vilket skänker karaktären ett välbehövligt djup som också kombineras med fantastiska stunder av torr humor. Men det är Anthony Mackie som verkligen får gå i bräschen vad gäller att expandera och fördjupa sin karaktär. Från att ha varit en underhållande andreman så får Sam Wilson hela scenen för sig själv. Mackie ger oss en både sympatisk och komisk rolltolkning som påminner en del om de mest dramatiska sekvenserna ur The Hurt Locker där Mackie balanserade mellan förtvivlan och hopp. Det är återigen i det enkla som Mackie verkligen skiner. TFATWS är villig att skildra vardagen,  de gånger i livet då färggranna kostymer och superförmågor spelar väldigt liten roll. Det finns något både värmande och tragiskt då man utforskar hjältedådens baksida och hur irrelevant mod och styrka kan vara då det kommer till att betala räkningar eller att endast överleva för dagen.

Men det är inte bara den titulära duon som får chans att utveckla sina rollfigurer. Daniel Brühl, som tilldelades den otacksamma rollen att vara enbart vara en halvdan eftertanke i Captain America: Civil War, visar sig denna gång vara något av ett mirakel. Brühl demonstrerar en makalös karisma där han bådar charmerar, skrämmer och fascinerar tittaren. Han är oberäknelig, kalkylerande och ständigt steget före. Hans interaktioner med den övriga ensemblen kan inte beskrivas som något annat än briljant. Också Emily VanCamp som Sharon Carter och Wyatt Russel är mycket bra i sina respektive roller. VanCamp, precis som Brühl, får återupprättelse genom mer speltid. Russel å andra sidan är lysande i en roll som rör sig i ett gränsland mellan det sympatiska och maniska . 

Där WandaVision kändes aningen ansträngd då det kom till sina actionscener så är TFATWS en mullrande ångvält som kör på utan några hämningar. I en rent galen inledning, som får de mest tokiga upptåg i Fast & Furious att kännas ålderdomliga, så höjer man ribban för allt som komma skall vad gäller serietidningsaction. Också våldet har blivit mer brutalt och närgånget. Det är smutsiga och svettiga strider som oftast slutar i brutala avslut där båda armar och ben offras. Och i seriens final så kör man över hela publiken med en besinningslös kavalkad av perfekt action som får mig att ifrågasatta varför syrgas inte ingår i Disney + prenumerationen. 

Den enda invändningen mot TFATWS är en final som är aningen för pompös och övertydlig. Från ha jobbat med kraftfulla ämnen och hanterat dem med stor varsamhet, så överges det diskreta och finkänsliga. Istället så förlitar man sig på ett högljutt och stötande soundtrack som kombineras med genuint klumpig dialog som drar fram en pekpinnepekoral ur hjältefickan och försöker skola publiken. Varför man överger det mogna och svårmodiga för en så pass förenklad avslutning är rent obegripligt. För att citera Ulf Lundell så hade ’’det klara och det enkla’’ varit bättre än denna stapplande final som känns lika subtil som NKs julskyltning. 

Men till och med detta snedsteg kan ursäktas, framförallt då man ser tillbaka på den briljans som visats upp igenom hela serien. TFATWS är en genialisk, intensiv, actionpackad och oväntat djuplodande berättelse. Faktumet att hela serien erbjuds direkt in i hemmet gör det hela än mer overkligt 

Betyg 9/10 

WandaVision Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Mästerligt nytt kapitel för Marvel med inspiration från David Lynch och Richard Yates. 

Efter ett år utan en enda MCU-film så återvänder Marvel Studios med WandaVision. Den första MCU-produktionen som är ämnad för TV och inte bioduken. Och trots att serien hämtar mycket ifrån sitcom klassiker från olika tidsperioder så vilar det inget som helst typsikt eller traditionellt över WandaVision. Faktum är att Marvel Studios mycket väl kan ha skapat sin mest vågade, ingående och fascinerande berättelse hittills. 

Trots osannolika framgångar, både kritiskt och kommersiellt så finns det alltid en fientlighet och skepsis mot all film som baserar sig på berättelser om män och kvinnor med osannolika förmågor. Det spelar ingen roll att Black Panther har hyllats universellt som ett historiskt steg för att representera svarta på film. Att flera av regissörerna som Marvel anlitat har uträttat stordåd utanför MCU-strukturen, exempelvis Taika Waititi med sin Oscarsvinnande Jojo Rabbit. Detta är en gammal käpphäst som jag tagit upp flera gånger, men då klimatet och diskussionerna inte verkar vilja förändras med tiden så måste den problematiska synen på serietidningsadaptioner ständigt tas upp. 

Nu spelar det förvisso ingen roll vad bitska kritiker och experter har att säga. Marvel är en av de mest avgörande och betydelsefulla aktörerna inom västerländsk film. Oavsett vad man kan tycka om deras filmer så är det ekonomiska avtrycket så stort att det inte går att bortse ifrån. 

Men Marvel Studios har kämpat för att inte förvandlas till en fabrik som spottar ut film efter film utan någon som helst identitet. Istället så jobbar studiochefen Kevin Feige på samma sätt som New England Patriots coachen Bill Belichick – ansedd som den amerikanska fotbollens mest briljante coach. New England och Marvel kräver disciplin och låter programmet som styr träningen – eller i det här fallet produktionen, vara i centrum. Detta gör att unga och något oerfarna filmmakare, med stark dramatisk läggning, som Chloe Zhao eller Cate Shortland, kan fokusera på de aspekter som de är som mest bekväma med och överlåta actionscener till ett rutinerat team som kan få publikens hakor att träffa marken snabbare än ett kursfall i Gamestop-aktien . 

Framförallt så är Marvels tålamod i det närmaste makalöst. Ingenting stressas fram och allting poleras och justeras in absurdum, samma tålamod har fått omvälva WandaVision. I och med ett nytt format med korta episoder istället för två timmars långfilmer, så hade det allra enklaste varit att plädera till största möjliga målgrupp och förenkla berättandet och ställa action i framkanten. 

Men istället så väljer seriens regissör Matt Shakman och skaparen Jag Schaeffer att  ignorera ropen efter kaotiska strider och makalösa vyer. Seriens introduktion kan vara bland det mest uppkäftiga och självsäkra jag sett på år och dagar. Där publiken förväntar sig en rockkonsert så får de istället en filharmonisk symfoniorkester. Med sitt svartvita foto och otäckt autentiska 50-tals miljöer så skapar man en helt unik upplevelse som ingen hade kunnat associera med Marvel. WandaVision har inga som helst betänkligheter vad gäller att emulera 50-talets fåniga humor, dess ytlighet och konstanta forcering. Det hade mycket lätt kunna kollapsa om utförandet hade känts tillgjort eller falskt, men då man är helt fokuserad och målmedveten så blir de märkliga, och platta skämten, meningsfulla då de lyckas kommentera det amerikanska samhället under den period som ansågs vara landets bästa. 

Den skinande ytan och de anstränga leendena speglar en verklighet där mörkret vilar undan ytan och där den perfekta fasaden bara är sekunder från att kollapsa. Det finns tydliga inslag av Richard Yates gravallvarliga Revolutionary Road som demolerade 50-talet och dess kutymer och standarder. Att Marvel Studios, Shakman och Schaeffer vågar gå hela vägen i sin vision är inget annat än häpnadsväckande. Men WandaVision är mer än en djupdykning i det problematiska amerikanska samhället. 

Genom seriens gång så ändras tidsperioder och berättelsen expanderar ständigt seriens ramar. Då man tror att allting verkar självklart så gör WandaVision om sig till något helt nytt. Den bisarra tonen och det smygande obehaget drar tankarna till David Lynch projekt som Twin Peaks och Mullholland Drive. Det finns inga reservationer vad gäller att helt och hållet ändra estetik, teknik och skådespel. Desto mer serien öppnar upp ju mer fängslande blir det. Det är närmast obeskrivligt tillfredsställande att se hur WandaVision binder ihop sina händelser med tidigare Marvel filmer. Kontinuiteten och den gemensamma världen är givetvis ingeting nytt, men Shakman och Schaeffer lyckas hitta nya infallsvinklar för händelser som vi trodde var avklarade sedan långt tillbaka. Och där de inledande avsnitten kan ses som aningen besynnerliga, så är seriens långsamma uppbyggnad mot sitt klimax olidligt spännande. 

Genom att anamma serieformatet så ges berättelsen ett helt annat andrum än om vi hade upplevt detta på en biograf. Marvel är fortfarande briljanta vad gäller att hantera sina karaktärer, de många och långa scenerna där Elizabeth Olsen och Paul Bettany endast  pratar om livet och vardagen är minst lika gastkramande som den legendariska slutstriden i Avengers Endgame. Att Bettany – trots smink och digitala effekter, kan presentera en av de mest mänskliga och sympatiska karaktärerna genren har sett säger en del om hur stark WandaVision är i sin personregi. Elizabeth Olsen får också visa upp en helt annan bredd än tidigare, hon blandar slapstickhumor med djupt allvar i en mix som aldrig känns överdriven. 

Och det är i seriens slutskede som dramatiken står i fullblom. Istället för att låta spektaklet och det storslagna vara i centrum så vrider man ned volymen och gör storartad konst i några av Marvels mest återhållsamma och tysta stunder. Därför är det aningen ledsamt att WandaVision i sitt sista avsnitt kapitulerar och lägger ned all sin tid på att skapa en actionpackad final. Det är visserligen inget fel på de actionscener vi erbjuds men de känns överflödiga då det är dramatiken och samtalen mellan Bettany och Olsen som är seriens hjärta. Finalen känns också något ofullständig, men detta kan mycket väl vara ett resultat av att vi var menade att få WandaVision i större sammanhang med filmer som Black Widow och Eternals innan pandemin krossade dessa planer. 

Men i en tid då vi inte givits något projekt som huserar en budget som kan jämföras med mindre länders bruttonationalprodukt så är detta en ren petitess. Trots en recension på över 7000 tecken så har vi ända inte kunnat diskutera den uppsjö av anmärkningsvärda inslag som WandaVision erbjuder. Alltifrån den makalösa vinjettmusiken, som blivit stora hits på streamingtjänster runtom, till produktionens oerhörda vidd, så känns det som att vi endast snuddat vid ytan för vad som gör WandaVision till en helt magisk upplevelse.  Precis som med The Mandalorian så har Disney återigen slagit sönder alla begränsningar för vad som kan tänkas visas på en tv. WandaVision är en intensiv, udda, mogen och orädd upplevelse som vittnar om att något speciellt och helt nytt väntar i och med Marvels fas 4. 

Betyg 10/10     

The Mandalorian Säsong 2 Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

Summering: Genialisk fortsättning på en serie som saknar motstycke vad gäller produktion och ambition 

Jon Favreau och Dave Filoni har skapat något mirakulöst… Även om TV-produktioner har uppnått en osannolikt hög produktionsnivå de senaste åren, så är de eskapader och visioner som vi får se i The Mandalorians andra säsong helt utan motstycke, både vad gäller TV och majoriteten av de filmer som visas på en biograf. För ett decennium sedan så hade tanken på en Star Wars-produktion – som inte var avsedd för biografer, varit skrattretande och lika långsökt som en bostad i Dödsstjärnan.

Men i och med det eskalerande kriget gällande abonnenter via streamingtjänster så har hela spelplanen byggts över vad vi kan förvänta oss att uppleva i TV-soffan. The Mandalorian är – trots mördande konkurrens och vedervärdigt näthat gentemot Disneys förvaltande Star Wars, en helt enastående skapelse som hänför och begeistrar genom genialisk produktion, minnesvärda karaktärer och en massiv förkärlek till källmaterialet. 

Star Wars är tyvärr inte lika gladlynt som för fem år sedan. J.J Abrams fick uppgiften att rädda serien från total undergång – orsakat av bla George Lucas, producenten Rick McCallum och många andra. Förväntningarna var på topp, stämningen innan och efter premiären av The Force Awakens var inget annat än magisk. Men i och med The Last Jedi så förändrades allt. Producenten Kathleen Kennedy, Abrams, Disney… Ja, till och med någon avhängd Ewok kostym, blev överrösta med hat, verbala övergrepp och allmän ärekränkning. Sedan dess har Star Wars blivit ett hatiskt inferno som inte går att närma sig utan att bära asbetskläder.          

Men The Mandalorian verkar ha lugnat ned detta vansinne. Påhoppen, hånen och den allmänna mobbningen har – för tillfället, upphört. Istället så dissekeras och hyllas varenda scen med internetfenomenet Baby Yoda. Uttrycket ’’ This is way’’ har blivit lika påtagligt som ’’May the force be with you’’. Det finns en uppståndelse, entusiasm och hoppfullhet kring The Mandalorian som tar en tillbaka till de svurna tider då Star Wars var gemytligt, spännande och fullt av möjligheter.  

I praktiken så avviker The Mandalorian inte mot det nya paradigm som Disney har infört  för Star Wars under 00-talet. Det är mognare, mer sansat och lustfyllt än då George Lucas ägnade scen efter sen med att förklara intergalaktiska handelsavtal.I och med sitt episodiska format så kan The Mandalorian vara mer återhållsam och detaljerad i sitt berättande. Flera stunder och moment i säsong två är svåra att förställa sig i en traditionell biofilm. Serien tillåts vara ingående, långsam och noggrann. I en spelfilm så hade flertalet av dessa stunder kunnat ställa till problem för tempot. Men uppdelat i åtta – relativt korta, avsnitt så kan Filoni och Favreau arbeta noggrant med karaktärsutvecklingen och erbjuda stillsamma – men minnesvärda, scener som djupdyker i den gedigna Star Wars historiken. Flera av seriens gästinhopp och påskägg får de mest inbitna fanatikerna att krevera när överraskning på överraskning hoppar fram som gubben ur lådan.    

Säsong 1 kritiserades för att vara aningen för osammanhängande. Istället för att nyttja en fem till sex timmar lång kontinuitet så valde man att fokusera på ett avsnitt i taget, med olika strapatser och äventyr som inte alltid var sammanlänkade. Detta är förpassat i och  med Säsong 2. Även om det finns ett och annat avsnitt som avviker så finns det inga som helt stoppklossar som – på ett provocerande sätt, förlänger säsongen, något som flertalet TV-serier dras med. Framförallt så märks det hur pass bekväma skaparna har blivit med serien. Det återfinns en självsäker attityd genom hela Säsong 2. Ingenting trevar eller tassar fram, oavsett vad som presenteras så läggs det fram med en oerhörd övertygelse.  

Berättelsen tillåts expandera och växa då man för första gången vågar koppla ihop allt som har med Star Wars att göra, oavsett medialt format. Lucasfilm har länge försökt skapa en massiv kontinuitet, inte bara genom filmerna, utan böcker, spel och serietidningar. Detta har många gånger känns som en övermäktig vision. Berättelserna och karaktärerna känns ofta isolerade från varandra. Kontinuitet från animerade serier – som Star Wars Rebels, tilläts endast figurera som knapphändiga påskägg i de fem filmerna som haft premiär sedan 2015. Om man jämför med hur Marvel Studios har integrerat sina berättelser så har – framförallt, den nya Star Wars-trilogin – vad gäller referenser, varit feg. Något som utan tvekan kan ses som en bortkastad möjlighet med tanke på hur kraftfull kontinuitet över de mediala gränserna kan vara.  

Detta misstag görs inte om i The Mandalorians andra säsong. Även om ett par inslag riskerar att gå över huvudet på dem som inte dedikerat sitt liv åt galaxen långt, långt borta, så är övertygelsen i berättelserna så pass stark att tittaren magnetiseras. De allra minsta hänvisningar, referenser och förklaringar får en helt annan betydelse då allt som tidigare skett – oavsett format, kan komma att ha en enorm betydelse för framtida händelser. Framförallt så är det slående hur lekande lätt allt verkar vara för Filoni, Favreau och den mycket kompetenta grupp av regissörer som anställts. Lucasfilm har länge arbetat efter en modell där filmskaparna själva skall ha så mycket utrymme och flexibilitet som möjligt. Oavsett vad man kan tycka om iden att inte planera den moderna trilogin på förhand, så kan ingen påstå att Lucasfilm styr sina regissörer och författare med järnhand. Trots att säsong 2 är klart mer sammanhängande i sin berättelse än säsong 1, så tillåts regissörer som Peyton Reed och Robert Rodriguez sätta sin egen prägel på sina respektive avsnitt, utan att någonsin avvika alltför mycket från helheten. Det här leder till en variation som gör varje avsnitt till en plattform där inprincip vad som helst kan hända. 

Och vad det gäller action så erbjuds ett veritabelt julbord av godsaker. Stunder som fansen väntat på i årtionden uppfylls äntligen. Återigen kan man bara häpna över vad Lucasfilm erbjuder tittarna. Säsong 2 innehåller några av de mest pulserande, intensiva och storslagna scener som Star Wars någonsin har visat upp. Då Säsong 2 är som bäst så är den nästan oskiljaktig mot Rogue One – som fortfarande kan ses som guldstandarden för action i en Star Wars-film. 

The Mandalorian Säsong 2 fortsätter också att briljera i sin produktion. Med den revolutionerade tekniken som döpts till ’’the volume’’ – som bygger upp digitala landskap genom monitorer och spelmotorn Unreal Engine, så skapas en serie vars visuella kvalitéer lamslår tittaren. Landskapen, världarna och vyerna som erbjuds saknar motstycke. Genom denna imponerande teknik så skapar man en vision av Star Wars som placerar sig precis rätt vad gäller nostalgi och nyskapande. Ralph McQuarries odödliga design förvaltas med en religös vördnad. Varenda mutter och landningsplattform hedrar den bortgångne visionärens briljans. Och i ett av seriens mest imponerande avsnitt så dras tankarna genast till de bilder som Annie Leibovitz tog under inspelningarna av Episode VII-IX. Att en serie avsedd för TV-apparater kan se såhär bra ut är inget annat än häpnadsväckande. Inte ens HBO har någon gång nått samma höjder – vad gäller produktion, som The Mandalorian. 

Det är endast i en och annan actionscen som man kan skymta brister. Framförallt Dave Filoni  – som fortfarande är oerfaren med ’’live action’’, kämpar med actionkoreografin. Men dessa felsteg vägs upp utav gastkramande sekvenser som skakar om och framkallar tårar av lycka. Då The Mandalorian är som bäst så förvandlar den publiken till små barn som för första gången fick se en ljussabel, höra Darth Vader andas eller John Williams musik. Man har hittat en kärna som påminner allt och alla om hur magisk äventyrs – och actiongenren kan vara. Det spelar ingen roll att det inte är lika djuplodande som då Ingmar Bergman eller Mike Leigh regisserar. Den upphetsning, glädje och energi som Säsong 2 erbjuder är minst lika meningsfull som ett intensivt relationsdrama. The Mandalorian för oss samman i vår entusiasm, passion och kärlek för den moderna mytbildningen. Och i tider som dessa, då vi alla är splittrade och långt ifrån varandra, så kan jag inte tänka mig något mer essentiellt.  

Med sin briljanta presentation och generösa berättelse så är The Mandalorian fortfarande helt ensam om att erbjuda äventyr och action i världsklass direkt in i folkhemmet. Faktumet att Disney lovat en uppsjö av serier som – förhoppningsvis, håller samma klass, får det makabra år som varit 2020 att framstå lite mer uthärdligt då vi verkar ha bättre tider att vänta i en galax långt, långt borta. 

Betyg 9/10 

Batwoman Säsong 1 Recension

All images courtesy and copyright of CW & Warner Brothers 2020

Summering: Försöket att ge oss något Batman relaterat på TV är chockartat dåligt. Det går inte att säga ett enda bra ord om den soppa som är Batwoman.     

Såhär illa trodde jag aldrig att det skulle bli… Men att räkna med någon form av normalitet i vårt nuvarande världsläge. Vore detsamma som att förneka all rim och reson. Vi har med ganska god frekvens alltid kunna publicera minst en recension i veckan och ett antal tävlingar i månaden. Den tiden är – som det ser ut nu, förbi. Biografer runtom i landet är stängda, och även om de skulle vara öppna så finns det inte mycket på horisonten förrän mitten av sommaren. 

Att köra på i gamla hjulspår är därmed uteslutet, och såldes har vi kommit till att  recensera CW’s Batwoman… Serien premiärvisade sitt första avsnitt i oktober förra året. Från den sekunden att serien ens annonserades så har klagomålen haglat ned. Tyvärr så verkar en gren av denna högljudda opposition bestå av en militant proteströrelse. Som per automatik försöker begå lönnmord på allt som rör begreppet ’’woke’’. Och tro mig, problemet med Batwoman är inte dess förhoppningar att jämna ut spelplanet för män och kvinnor. Dessa progressiva inslag är i slutändan det enda som kan kallas någotsånär beundransvärt med Batwoman. För när den sociologiska och hetlevrade genusdebatten väl har lagt sig, så återstår det bara att bedöma serien, något som bara kan beskrivas som en tortyr. 

Från första ruta så är Batwoman inget annat än en katastrof. Att expandera ytterligare, bortom den mycket korthuggna beskrivningen, kan endast beskrivas som livsfarlig. Men då det härjar en pandemi utan dess like, så tvingas vi bege oss rakt in i lejonkulan. För att ha något att recensera eller skriva om. CW förtjänar respekt för vad de har byggt upp med sitt Arrow-verse. Den högst medelmåttiga serien om Oliver Queens äventyr, har lyckats med en remarkabel bragd. Nämligen att stå som grund för ett delat universum. Som inte visar några som helst tecken på att avta. Detta vad gäller antal produktioner eller popularitet. En uppgift som visat sig vara närmast omöjlig för moderbolaget Warner Media att återupprepa med sitt hopplöst misslyckade DCEU. Arrow är långt ifrån en perfekt serie. Det är bäst att betrakta den som en tillfällig distraktion. Varken produktionen eller berättandet har någonsin varit mer än mediokert. Och likt så många andra TV-serier som inte backas upp utav exempelvis HBO eller AMC, så dras Arrow med utdragna säsonger. Där dötid och utfyllnad får stå i centrum minst en gång för mycket. Men när Batwoman springer in på spelplanen så förändras allt. Arrows malande tendenser är rent älskvärda då vi jämför med vad som erbjuds i Batwoman

Det finns saker som helst bör glömmas bort, hemska olyckor, trauman eller avskyvärda kulturella upplevelser. TV-versionen utav Birds Of Prey från tidigt 2000, är ett sådant exempel, en bortglömd kalkon som ingen vill kännas vid. I den gräsliga adaptionen så tvingades publiken uppleva visuell skräck utan dess like. Och det utan att serien någonsin var menad att placera sig i skräckgenren. Med skandalöst dåligt skådespeleri och ett berättande som verkar vara inspirerat utav Hallmarks sämsta såpor. Så massakreras karaktärer som Barbara Gordon och Black Canary. 

Usla ting är vanligtvis inte något man ämnar att efterapa. Men Batwoman är besatt av att sänka sig än lägre… Det finns segment i Batwoman som får mig att undra om allting inte bara är ett utdraget och alltför invecklat skämt. Seriens inledning förlitar sig på dramatik som är så pass kaputt att man kan fråga sig om det är den ökända blooper-reelen, som råkats publiceras som avsnitt. Batwoman har exempelvis inga förebråelser att vräka på med ofattbart usel popmusik för att ’’förhöja’’ stämningen. Det är illa nog att skådepelare som Ruby Rose och Rachel Skarsten agerar utan någon som helst inlevelse eller engagemang. Men då det nalkas romans och det öronbedövande soundtracket sparkar in dörren, så dör en liten bit av publiken och mänsklighetens värdighet. 

Det går inte summera i ord vad som sker då Rose och Meagan Tandy interagerar. Scenerna mellan dem är tänkt att vara en öm och problematisk romans. Men det blir istället till en skamlig fars där tondöv regi och kriminellt dåligt skådespel härjar fritt. Dougray Scott är en historia i sig. I rollen som Kate Kanes burduse och hårdhänta far, så kastas Scott mellan förtvivlan och hopplöshet. Varenda replik är ett otäckt grymtande som framförs med samma entusiasm som om det väntade cyanidpiller till middag. Scotts insats kan höra till det mesta desperata och tragiska predikament jag någonsin sett en aktör behöva ta sig igenom.    

Vad gäller det visuella så är det inte heller någon skönhetsupplevelse. Nog för att CW aldrig varit särskilt generösa vad gäller produktionsbudget, men trots att serien spelets in i vackra Vancouver, så ser allting ut som ett taskigt diorama. Batwoman har inte heller några förebråelser vad gäller att besudla det vackra arv som är Batman. Utan att säga för mycket, så stöter vi på ett antal bekanta ansikten, onda som goda. Synd då att kostym och mask verkar ha konstruerats utav cosplay aspiranter som inte har en aning om design, skrädderi eller passform. På sin höjd ser Batwoman ut som ett pinsamt Halloween-party. 

TV-serier har – tillskillnad mot filmer, möjligheten att lära sig utav sina misstag och justera dem med kort varsel. Batwoman har uppenbarligen satt skygglappar på masken, och trampar gasen i botten med destination bergväggen. Den redan miserabelt röriga och tafatta berättelsen dras ut och förlängs med vändningar som går att förutse timantal i förväg. Totalt pågår Batwoman i ofattbara trettontimmar. 

I och med den rådande Corona-pandemin, så har Batwoman – och ett antal andra CW series tvingats till att stänga ned sin produktion. Det innebär att det som nu kallas säsongsfinal, snarare känns som en upptakt till en faktiskt upplösning, den som aldrig hann spelas in. Att det historiska världsläget har förändrat villkoren för alla form av mediaproduktion är därför svårt att klandra Batwoman för. Problemet är bara det att hela säsongen känns meningslös. Det läggs energi på värdelösa biroller, absurda vändningar etc. Detta gör det redan hastiga – och otäckt otillfredsställande, avslutet än värre. 

Hela Batwoman är som ett avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Då man tror att man har sett allt så dras det fram något som får tittaren att tappa hakan. Batwoman är i all sin uselhet, minst lika skräckinjagande som då Ramsay tar fram döda råttor ur kastruller, eller presenterar råvaror som är så förruttnade att dem inte ens kan identifieras. Då allting rämnar ihop, och fullkomligt håglösa aktörer försöker skapa kemi, komik eller skräck, så blir man närmast paralyserad av bristen på talang, vett eller allmänt förstånd. 

Som ett ’’litet’’ tillägg, så är det värt att nämna den nyhet som dök upp mitt under skrivandet av denna recension. Ruby Rose meddelade – utan förvarning, att hon lämnar serien. Enligt en artikel utav Variety så sägs relationen mellan Rose och produktionsteamet varit allt annat än rosigt. Hur stor sanningshalten är i den utsagon låter jag förbli osagt. Däremot så kan jag bara vädja till resten av alla inblandade i serien att göra detsamma. Lämna allt och spring mot livbåtarna. Innan hela åbäket nått havets botten där det hör hemma.  

Betyg 1/10 

Netflix The Witcher Säsong 1

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Billig, tillkrånglad och ointressant adaption. Solid litteratur och världens bästa spel förtjänar bättre än detta. 

Desperate times calls for desperate measures. Vi missar att recensera allt för mycket mellan varven. Att skylla på faktumet att vi är en liten organisation är inte en adekvat anledning till varför vissa recensioner och analyser uteblir. Därmed tänker vi inte heller skylla på pandemin för uteblivit material. Istället har vi bestämt oss för att göra det bästa vi kan för att leverera texter, men av något annorlunda karaktär. Serier och filmer vi er hunnit recensera får vi nu äntligen möjlighet till att uttala oss om.  

Då hela världen har stannat upp, och tvingas att hålla sig inomhus och på långt avstånd ifrån vänner och familj. Så har de flesta av oss kapitulerat till någon utav de många streamingtjänster som finns till hands. 

Det är svårt säga om Tiger King hade kunnat bli till ett så pass stort fenomen, utan den förskräckliga pandemin. Det är nu mer än fem månader sedan säsong ett av The Witcher lanserades på Netflix. Detta gör att saker som spoilers och alltför ingående analyser kring berättelsens framtid, kan utforskas. Att min skepsis mot serien var stor gentemot serien – redan på ett tidigt stadium, går inte att sticka under stol med. 

Netflixs bästa serier har – Stranger Things undantaget, haft problem med när de kräver ansenlig budget och teknisk expertis. Så fort det nalkas specialeffekter, komplexa miljöer eller fantasirika landskap, så springer flera Netflix-serier in i en vägg. En barriär som består av budgetbegränsningar och en uppenbar brist på rutin. Där HBO konstant höjer ribban för vad som är möjligt inom TV-formatet, med exempel som Westworld och Watchmen. Så tycks Netflix mestadels göra utmattade försök att hinna ikapp. Och med den nyanlända Apple TV +, så har den tekniska diskrepansen bara blivit än mer märkbar. I serier som House Of Cards eller Orange Is The New Black, så kvittar det om några specialeffekter eller digitala miljöer ser tveksamma ut. Men då man väljer att adaptera The Witcher så duger inga halvmesyrer eller genvägar.      

Framgångssagan för den polska spelstudion CD Projekt Red är inget annat än makalös. Sedan det första Witcher-spelet släpptes 2007, som fungerande som en uppföljare till Andrzej Sapkowskis bokserie. Så har serien bara ökat i popularitet och attraherat mer och mer uppmärksamhet bland fans och media. The Witcher 3: The Wild Hunt, som avslutade monsterjägaren Geralts interaktiva saga, är fem år senare, fortfarande det bästa spelet jag någonsin haft nöjet att uppleva. TV-seriens ambitioner var aldrig att kopiera spelet. Istället så är det Sapkowskis böcker som – påstås, vara enväldig inspirationskälla. 

Det här försöket till att skapa distans mellan CD Projekt Red och Netflix kunde ha varit förståeligt och förlåtligt. Att försöka iscensätta en adaption – utav en adaption, där man har två ursprungskällor – böckerna och spelen, är som uppgjort för ett kreativt kaos utan dess like. 

Därför är det med viss förvåning att mycket i The Witcher känns som slapphänt plagiat, och i värsta fall piratkopiering. Seriens musik är en karbonkopia utav det igenkännbara soundtracket från spelen. Med sina skrikande körer och harmoniska harpor. Redan här uppstår stor förvirring, då man så ogenerat lånar något så pass ikonsikt som spelens soundtrack. Och det är inte bara i musiken som serien framstår suspekt. The Witcher är inte den typ av berättelse som tillåter genvägar eller budgetära besparingar. Det är en värld som är fylld av stora monster, magiska kreatur, sex och skoningslöst våld. 

Kombinationen av gyttja, smuts och magiska krafter, skapar en ogästvänlig men fascinerande plats. Det som sker i mörka grottor och hemliga rum är minst lika spännande som de stora bataljerna eller brutala konfrontationerna med hänsynslösa monster. Det är därmed inte en vision som kan överföras till ett rörligt medium utan stor kompetens och minsta lika stor budget. Och min fasa då producenten Sean Daniel annonserades som en av de kreativa hjärnorna för serien, har tyvärr förverkligats. 

Daniels som har haft ett fasansfullt kvalitetspann i sin karriär. Daniels har de senaste åren gjort en djupdykning ned i träsket för skandalös B-film. Och tyvärr ’’superproducenten’’ dragit med sig det sämsta från skamliga skräpfilmer som The Mummy (2017), eller ’’mästerverket’’ The Scorpion King: Book of Souls. Daniels två Mumien-filmer från 1999 respektive 2001, har en produktion som enklast kan summeras med; Hallmark möter History Channel. Med plastrekvisita, genomusla specialeffekter och skådespelare som alla verkar ha erbjudits valium för att orka ta sig igenom förnedringen. 

Man får i alla fall ge Daniels det faktum att hans signum alltid går att känna igen. The Witcher lider av precis samma B-doftande produktion. Vi bjuds på leksaksvärd, Buttericks kostymer och smink, som inte ens skulle vara godtagbart på Halloween. Därefter tillkommer kulisser som verkar ha plockats direkt från folkparkens mest taffliga teaterproduktion. Landskapet från Sapkowskis böcker, eller CDPRs spel, är sannerligen inte bildskönt. Men det är inte detsamma som livlöst. The Witcher misslyckas kapitalt med att skapa en värld eller omgivning som ens känns måttligt spännande. Vare sig det är befolkade städer eller snuskiga träskmarker, så är allting lika dött som en testzon för nukleära vapen. Att fotot dessutom är smetigt och platt, gör inte saken bättre. 

Om det nu bara varit visuella problem som plågade The Witcher, så hade man eventuellt kunnat kompensera med bra manus, engagerade berättande och minnesvärda rolltolkningar. Men det berättarmässiga är precis lika miserabelt som det visuella. Henry Cavills extremt stela och livlösa skådespel, kan i praktiken fungera för Geralt. Ständigt stoisk och reserverad, så behöver varken Cavill eller karaktären uttrycka särskilt mycket. Tyvärr så verkar producenter, regissörer och manusförfattare helt ha missat att Geralt, under den bistra uppsynen och hårdföra ytan, har makalöst torr humor och slagfärdiga gensvar. De tillfällen som man försöker skapa humor så blir effekten istället komiskt patetisk. Interaktionen mellan Cavill och Joey Batey i rollen som barden Dandelion, är rent förfärlig. dDet finns varken någon kemi eller trovärdighet i det udda förhållandet mellan den tjattrande barden och den robotliknande Geralt. Något som både böckerna och spelen lyckats förmedla. 

Bristen på någon som helst kemi eller karisma, plågar varenda aktör i serien. Anya Chalotra i rollen som Yennefer är både anonym och ointressant. Det tillkommer ett antal sektioner för Yennefer som adderats exklusivt för TV-serien. Dessa är menade att tillföra ett djup och en starkare sympati för en karaktär som i både skriven – och digitalform, är både arrogant, kylig och ytterst överlägsen. Tilläggen borde således ge en större insikt i karaktären och hennes diverse egenheter. Men scenerna med den yngre Yennefer, fullkomligt kapsejsar pga tveksamt skådespel och den undermåliga produktionen. Aspirationerna och ambitionerna att bli det nya Game Of Thrones är tydliga. Det känns närmast desperat då man förvandlar varenda actionscen till ett blodbad, där inälvor och kroppsdelar flyger kors och tvärs. Tyvärr så når man inte ens halvvägs till Westeros utan fastnar på medeltidsveckan i Visby. 

Och mitt i det här kaoset av oacceptabelt dåligt skådespel och ruttna produktionsvärden. Så krånglar seriemakarna till allting ytterligare genom att implementera ett uppbrutet berättande. Serien kastar sig mellan olika tidsperioder, och verkar helt övertygad om att man iscensätter något lika klurigt och uppfinningsrikt som HBOs Westworld. Men där Westworld är en sublim show, vars manus och produktion hör till industrins bästa, så blir  tidshoppen i The Witcher endast förvirrande. Berättandet förtas då majoriteten av  berättandet känns irrelevant. När publiken väl lagt ihop pusselbitarna, så är slutresultatet endast tillkrånglat.

Först i seriens sista avsnitt så börjar man släppa på det absurda mantrat med att förvrida till sin kronologi. Och i ett par ögonblick så känns några actionscenerna och de dramatiska integrationerna, som vaga skuggor utav det vi vant oss med från spelen eller litteraturen. Men på det stora hela så är The Witcher en uppblåst lajv sammankomst, helt befriat från entusiasm, korrekta kostymer eller någon som helst relevans. 

Betyg 2/10 

Jessica Jones Säsong 3 Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2019

Summering: Jessica Jones sista äventyr går i samma illavarslande fotspår som sin tidigare – genomusla säsong, med ruttet manuskript och usel karaktärsregi. 

När Disney+ avtäcktes – superstudions kommande streamingtjänst, så var det en tidsfråga innan kontakten skulle ryckas ut ifrån Netflix-uttaget. Samtliga Marvel-Netflix skulle snart läggas ned med omedelbar verkan. En inhemsk digitalplattform öppnar upp möjligheter och inkomstkällor som tidigare inte ens gått att drömma om. Det stora slaget om publikens tid och pengar, utkämpas numera hemma hos tittaren.

Men Marvel/Netflix-seriernas nedläggning kom plötsligt, vilket gjorde det svårt – om inte omöjligt, för manusförfattarna att hitta tillfredställande konklusioner för sina respektive serier. The Punisher säsong 2 kändes som ett enda långt mellanspel, detsamma kan sägas om Luke Cage. Daredevil avslutade förvisso på topp – då vi jämför med tidigare omgångar, men även där lämnades alltför många dörrar öppna. 

För Jessica Jones del, så försattes Melissa Rosenberg – seriens skapare, i en kreativ rävsax. Vad som var tänkt att vara ännu en byggsten i ett potentiellt större projekt, skulle nu behöva agera fullvärdig avslutning för en fyra år lång satsning. Det är därmed svårt att beskylla Rosenberg för att avslutet – som serveras här, är långt ifrån tillfredställande, men allt vi behöver genomlida på vägen dit är en annan historia…  

Turbulent resa 

Där seriens första säsong var en trubbig men acceptabel svängom inom genren kriminalthrillerns välbevandrade korridorer, så sköts detta åt sidan i den efterföljande säsongen. Förlusten av David Tennant som den motbjudande antagonisten Kilgrave, var på förhand ett kraftigt kreativt handikapp, men vad som faktiskt skedde var inte bara tveksamt, det var i det närmaste vedervärdigt. 

Hela den andra säsongen ägnandes åt ett antal spretiga och oengagerade sidospår som varken var genomtänka, passande eller ens intressanta. Samtliga Marvel/Netflix-serier har haft stora problem med att fylla ut sin längd på tretton avsnitt, ofta hamlar säsongerna i ett irriterande mönster där man tar ett steg fram och tre steg tillbaka. Flera trådar i det narrativa spindelnätet borde avslutas omgående, men de tillåts istället pågå och blir till ett blytungt sänke. 

Varning för återfall 

Detta kroniska problem fortsätter här… Säsong 3 av Jessica Jones må vara aningen mer fartfylld och intressant än sist. Serien återgår till att fokusera på detektivarbete och trasslet inom den instabila relationen mellan Jessica och hennes styvfamilj. Och fram till säsongens mitt är allt lunkande, mediokert och på gränsen till godtagbart. Men likt de värsta återfallsförbrytare, så rasar allt ihop då man försöker vidga berättelsen.

Vare sig det gäller litteratur eller film, så finns det inga regler eller bestämmelser för vad ens karaktärer kan behöva genomlida. Flera litterära klassiker slutar – som vi vet, i ren tragedi. Det man dock inte bör göra är att försätta sin egen produktion i knipa, detta genom att placera sig i narrativa återvändsgränder. Jessica Jones har ingen som helst pejl på sin berättelse eller karaktärer. Under säsongens gång så kör man ständigt fast, och desperat så försöker man lösa detta med hjälp av krystade klargöranden och löjeväckande tvistar som strider mot all logik.   

Karaktärer som varit krassa och pragmatiska realister, kan plötsligt förlora all intelligens och utföra provocerande idiotiska handlingar som osar av uselt författarskap. Berättarmässigt så slutar allt i ren och skär kakafoni, där man vrider ut och in på sig själv för att nå ända vägen fram.

Krackelerar överallt 

Serien fortsätter att krackelera i de mest grundläggande komponenterna; såsom skådespel och produktionskvalité. Krysten Ritter har bara blivit mer och mer apatisk, sömnig och opersonlig med årens gång, de gånger hon ombes bidra med en skrovlig berättarröst, så perforeras trumhinnorna utav bristen på inspiration. Rachael Taylor – i rollen som Jones syster Trish, kämpar med det mesta – den amerikanska accenten spricker fler gånger än jag kan räkna, och då Taylor måste visa upp några som helst känslor så transporteras vi till amatörteatern för dagisbarn. 

Och för att verkligen klargöra mellan ont och gott, så introduceras Benjamin Walkers karaktär – som bokstavligt talat blir ett moraliskt facit för samtliga karaktärer vi möter. Detta är inte enbart  konceptuellt bedrövligt, karaktären är också gnällig, patetiskt, dryg och osympatisk. Walkers agerande är – ovanpå allt, genant uselt.  

Ännu en gång så blir det Carrie-Anne Moss som skänker ensemblen någon som helst legitimitet.  Det är nästan obegripligt att Moss inte fått en mer lyckad karriär efter sin medverkan i The Matrix, återigen gör hon ett förträffligt porträtt av den iskalle och manipulativa toppjuristen Jeryn Hogarth. Eka Darville visar sig också mer kapabel än både Ritter och Taylor. Dessa två aktörer och deras karaktärer, kan vara det enda som känns konsekvent och engagerande genom säsongens gång.   

Räkna ned med dagar till Disney+      

Slutligen så får vi samma gamla taffliga actionscener, där man förlitar sig på uråldriga knep som vajrar och kass trickfilmning. Förfallet blir i slutändan totalt och det lilla underhållningsvärde som kunde hittas i seriens mitt är sedan länge oskadliggjort och begravt. Det är bara att börja räkna ned med dagar tills Disney+ lanseras, först då kanske vi kan få Marvel i ett episodiskt format som inte rör sig i gråzonen mellan dåligt och bedrövligt.  

Betyg 2/10    

Chernobyl Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers/HBO 2019

Summering: Plågsamt intensiv och skrämmande resa genom en av världshistoriens mest ödesmättade stunder. 

Trots att katastrofen vid kärnkraftverket Tjernobyl – för alltid, kommer finnas inskrivet i historieböckerna, så har väldigt få filmer – och/eller TV-serier, valt att dramatisera en katastrof som skulle ödelägga flertalet närliggande städer, döda tusentals människor och förändra världen för alltid. Sovjetunionens diverse retuscheringar av sin egen historia, har gjort det svårt för omvärlden att få en god insikt i vad som faktiskt gick fel den 26 april 1986. 

Det efterföljande arbetet att evakuera och rädda det som räddas kunde, förblir i något av ett mysteriöst mörker, där endast ett fåtal berättelser letat sig ut till omvärlden.  

Chernobyl kritiseras redan nu för att anamma en allt för dramatiserad och förvrängd bild utav händelseförloppet och de inblandade – och ansvariga, personerna. Det krävs ingen doktorerad historiker för att kunna peka ut de segment som strider mot sanningen. Flera gånger är dialogen också märkligt bombastisk och Stellan Skarsgård – i synnerhet, rosslar fram sina repliker som om han gjorde rollen som en högtravande domedagsprofet i en fantasyfilm. 

Men Craig Mazins – seriens skapare, vision för miniserien är inte att skapa en dokumentär med spelfilms inslag – likt James Marsh i Man On Wire. Detta är menat att fånga stämningen, desperationen och obehaget som hela världen drabbades av då nyheten om olyckan slog ned. 

Diktatorisk terror 

Förutom att skildra den faktiska katastrofen, så är Chernobyl en stark studie i det katastrofala politiska system som Sovjetunionen lutade sig mot fram till sitt fall. I de flesta västerländska skildringar av masstrauman – tsunamin i Phuket eller attackerna den elfte september, så står kaoset, ångesten och paniken hos de drabbade i centrum. De är intensivt, kaosartat och – per automatik, mycket dramatiskt. 

I Chernobyl så fångas istället invånarnas apati och oförstående gentemot olyckan. Det finns inte tillstymmelsen till oro eller skräck, propagandamaskinen har instiftat ett paradigm där den kommunistiska centralkommitténs ord är lag. Befolkningen lyder minsta vink och har inga som helst problem att evakueras på rekordtid – där de enbart får ta med sig det nödvändigaste och där de intals att de snart kan återvända…

Detta bisarra och otäcka lugn, ökar känslan av terror, stress och obehag för tittaren. Istället för att omedelbart agera och evakuera närområden, så väljer det sovjetiska ledarskapet att ljuga och ignorera det faktum att ett apokalyptiskt scenario står inför dörren.  

Biverkningarna av strålningen och det radioaktiva avfallet är groteskt där vi får se människokroppar som söndras ned till ett zombie-likt tillstånd. Lika skrämmande är de mer långsiktiga effekterna som skulle innebära döda spädbarn och flertalet mutationer i djurriket, men skildringen av lögnerna och de totalitära medel, som tas till för att undangömma olyckan, är precis lika skrämmande. 

Likheter med dagens politiska klimat

Vi lever i en tid då världen överöses av en stark högvåg – som inte ser några större problem med att bryta mot alla former av mänskliga lagar och konventioner, så känns de politiska viljorna – och agendorna i Chernobyl, både aktuella och kusligt besläktade med vad som sker i vår värld idag.  

Skildringen av de fega och arroganta personer som bär det största ansvaret för olyckan, saknar dock några som helt nyanser. De diverse antagonisterna skulle i realiteten kunna bära en svart hjälm, respirator och tillhörande svartmantel – ungefär så dynamiska är seriens mest uppenbara skurkar. Paul Ritter som gestaltar kraftverkets chefingenjör – Anatoly Dyatlov, kan mycket väl göra en av de mest vidriga, osympatiska och vedervärdiga människorna vi sett i en film eller TV-serie.

Utöver att vara ett rasande manifest över totalitära styren, så är Chernobyl utomordentlig som en riktigt nervigt thriller där karaktärerna kämpar mot en dånande domedagsklocka. HBOs klassiska produktionsvärden är på plats, med otroliga kulisser och fenomenala aktörer. Hela serien filmas i ett grönt och smetigt foto, som knappast kan beskrivas som vackert, men denna grovhuggna presentation bidrar till att få serien att verka mer realistisk till utseendet. 

Jared Harris briljerar 

Faktumet att alla aktörer talar fläckfri engelska är enbart distraherande i början, detta då seriens ledstjärna – Jared Harris, visar sig vara helt makalös i rollen som kärnforskaren Valery Legasov. Harris besitter en helt fantastisk karisma och scennärvaro som gör seriens många vetenskapliga föredrag till gastkramande dramatik. 

Och där alltför många skildringar av vår nutidshistoria, gärna lutar sig på sentimentalitet och falsk emotionell manipulation, så är Chernobyl kompromisslös, tragedin koncentreras inte bara till ett antal utvalda offer, utan hela den europeiska kontinenten och de horribla konsekvenser som olyckan skulle ha för djur och natur.

Chernobyl är må inte vara optimal för att användas som inlärningsmaterial i skolan, men som ett starkt och gripande drama så är den nästintill fulländad. 

Betyg 8/10       

Årets Bästa Blu Ray 2018

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Den här kategorin är helt ny för i år. Blu Ray releaser recenserar vi, men de är sällan så pass  intressanta, att de kan belysas i en helt egen priskategori. Formatet har egentligen aldrig varit bättre än det är just nu, men precis som med mycket annat, som fått tid att utvecklas och mogna, så har den allmänna standarden nått uppnått en nivå som enbart en handfull utgåvor kunde stoltsera med  Men i år så fanns det faktiskt en utgåva som måste få en strålkastare på sig. 

Warner Brothers förstod – tillslut, vilken skattkammare de suttit på med Batman The Animated Series. En del kan inte sluta tala om Gudfadern, Nyckeln Till Frihet eller Det Sjunde Inseglet, jag kan inte sluta tala om denna fabulösa TV-serie. 

Detta är grunden för hela min barndom, en betydande del i mitt intresse för serietidningar och framförallt, ett mandomsprov i djupa, mångfacetterade och mogna berättelser som kunde handla om allt ifrån psykisk ohälsa till ekonomiskt bedrägeri. 

Serien må vara över 25 år gammal nu, trots det så känns den än mer tidlös och modern då vi ser tillbaka på den idag. Utöver det briljanta innehållet så har Warner Brothers gjort ett snudd fläckfritt arbete med att restaurera bild och ljud. Bildkvalitén är rentav självlysande, de mörka och suggestiva färgerna får det att kännas som att vi befinner oss i en förförisk dimma. Shirley Walkers helt fantastiska musik har nog aldrig låtit såhär levande. 

Detta är kanske inte bara årets bästa box, utan till och med årtiondets, jag har svårt att se vad som skulle kunna utmana detta de kommande årens. 

Tiger Film utser därmed Batman The Animated Series till 2018 års bästa Blu Ray     

House Of Cards Säsong 6 Recension


All images courtesy and copyright of Netflix 2018 

Summering: Allt slutar i ett enda elände som förolämpar tittaren och där manusförfattarna självbelåtet smiter från sitt ansvar. Detta är skamligt uselt avslut…  

House Of Cards var serien som stack ut näsan och tog det första steget in i det om skulle bli en revolution för distribution av filmer och serier. År 2013 så var konceptet – att omgående leverera  tittarna en hel säsong, fortfarande helt oprövat. Det visade sig fungera och House Of Cards blev en stor kritiker – och publikfavorit. 

Att så tydligt inta positionen som en pionjär har inneburit att granskningen och bedömningen är något hårdare än i vanliga fall. House Of Cards är i grund och botten en nyversion av en BBC serie, som i sin tur byggde på en roman skriven av Michael Dobbs. Det är många och långa år sedan denna version utav House Of Cards ens befann sig i samma solsystem som ordet fräscht och innovativt.

Efter seriens andra säsong har det varit ett dödslopp rakt ned till närmsta soptipp. Idéerna är lika uttömda som vattenkällor i öknen. Vändningarna och spänningsmomenten har bara blivit mer och mer löjeväckande, ett besök till den topphemliga militärbasen Area 51 i Nevada öknen, där konspirationsteoretiker menar att rymdvarelser bor, känns inte alltför avlägset. 

Korthuset faller 

Då vi recenserade säsong 5 av House Of Cards så jämförde vi seriens övergripande kvalitet med det senare säsongerna av 24. Och med säsong 6 så har man nått hela vägen fram till den skrämmande låga nivån. Det fräcka och manipulativa konceptet från den första säsongen har förvandlats till en rörig och uttråkad historia, korthuset har rasat samman och denna gång permanent. 

Efter anklagelserna mot Kevin Spacey, så valde Netflix att avskeda huvudrollsinnehavaren med omedelbar verkan. Man kan se det som att bolaget satte ned foten, den moraliska problembet i detta är att Spacey långt innan #MeToo rörelsen varit i blåsväder kring sina mindre trevliga vanor. 

Usel krishantering 

Sättet man har hanterat denna kontrovers på, måste helt och hållet underkännas. Genom hela säsongen så försöker man distansera sig från Spacey och hans Frank Underwood på det mest krystade vis. Man kan fråga sig varför man ens valt att fortsätta serien efter avhoppet. Budskapet hade varit betydligt starkare om kontakten dragits ut helt och hållet. Säsong 6 kännas som en enda lång och ansträngd förlängning, man försöker desperat stabilisera en patient som de senaste åren varit hjärndöd. 

Robin Wright må vara samma kapabla skådespelerska, men grundmaterialet som hon getts denna gång skulle inte ens Jesus kunna vända till någonting positivt. Om detta hade varit ett skjutvapen så hade man utan större svårigheter kunnat höra hur det klickar då man trycker på avtryckaren. Berättelser och händelser som borde varit avklarade för åratal sedan, kommer nu tillbaka och tillför absolut ingenting, alla vändningar och chockmoment har flutit samman till fruktansvärd gröt. Med åren som gått så har House Of Cards också förlorat flertalet av sina mest  intressanta karaktärer och skådespelare.

Vägkoner 

Om man skulle ta ett klassfoto av denna säsongs ensemble så skulle det vara Robin Wright omgiven av vägkoner, ungefär så intresseväckande är de personer vi tvingas spendera åtta timmar med. Nytillskott som Greg Kinnear och Diane Lane är lövtunna skräpkaraktärer som tjänar ett lika stort syfte som en skidbacke i tropisk hetta. 

Den uppenbara desperationen hos skaparna är påtaglig, idéerna tryter och detta löser man genom att plump försöka reflektera nuvarande politiska händelser. Frank Pugliese och Melissa James Gibson – seriens primära författare och kontrollanter, verkar enbart ha satt sig ned med en uppsjö av morgontidningar och sedan lyft ett par rubriker från dessa, rakt in i manuset. Flera ämnen borde kännas glödheta, men i dessa inkapabla händer blir de enbart pinsamma och krystade. 

Och precis som med verklighetens mest makthungriga politiker, så vet säsong 6 inte när den bör lämna in sin avskedsansökan. Det är som en karusell som bara snurrar runt utan att någonsin stanna, saker och ting äktas och repeteras, halvfärdiga idéer planteras och glöms sedan bort. Tittarens tålamod prövas också som aldrig förr, säsongen må vara nedkortad – med hela fem avsnitt, trots detta så känns säsongen mer utmattande än att följa den nuvarande regeringsbildningen.   

Ett slag i ansiktet 

Men slutet då ? Efter allt detta elände så kan vi väl åtminstone delges en kraftfull konklusion efter de fem gångna åren ? Hela serien har en samlad speltid på över 70 timmar. Det är nästan tre dygn som vi gett till Netflix och House Of Cards. För denna uppoffring så får vi ett slag ansiktet som retur. Slutet kan vara bland det mest provokativa och frustrerande jag sett sedan David Chase valde att dra bort mattan under publikens fötter i The Sopranos sista avsnitt. 

Ett slut behöver inte vara definitivt, samtliga frågor måste inte besvaras, men det måste finnas en känsla av att samtliga kapitel är slut och att boken kan stängas igen. House Of Cards blir istället  en strandad val och tittarna lämnas under denna koloss för att sakta klämmas ihjäl. 

När ett sådant magnifikt djur dör på ett sådant brutalt vis, så är det en tragedi. Förhoppningarna om att House Of Cards – förhoppningsvis, aldrig återkommer, är snarare en välsignelse. 

Betyg 1/10