The Mandalorian Säsong 2 Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

Summering: Genialisk fortsättning på en serie som saknar motstycke vad gäller produktion och ambition 

Jon Favreau och Dave Filoni har skapat något mirakulöst… Även om TV-produktioner har uppnått en osannolikt hög produktionsnivå de senaste åren, så är de eskapader och visioner som vi får se i The Mandalorians andra säsong helt utan motstycke, både vad gäller TV och majoriteten av de filmer som visas på en biograf. För ett decennium sedan så hade tanken på en Star Wars-produktion – som inte var avsedd för biografer, varit skrattretande och lika långsökt som en bostad i Dödsstjärnan.

Men i och med det eskalerande kriget gällande abonnenter via streamingtjänster så har hela spelplanen byggts över vad vi kan förvänta oss att uppleva i TV-soffan. The Mandalorian är – trots mördande konkurrens och vedervärdigt näthat gentemot Disneys förvaltande Star Wars, en helt enastående skapelse som hänför och begeistrar genom genialisk produktion, minnesvärda karaktärer och en massiv förkärlek till källmaterialet. 

Star Wars är tyvärr inte lika gladlynt som för fem år sedan. J.J Abrams fick uppgiften att rädda serien från total undergång – orsakat av bla George Lucas, producenten Rick McCallum och många andra. Förväntningarna var på topp, stämningen innan och efter premiären av The Force Awakens var inget annat än magisk. Men i och med The Last Jedi så förändrades allt. Producenten Kathleen Kennedy, Abrams, Disney… Ja, till och med någon avhängd Ewok kostym, blev överrösta med hat, verbala övergrepp och allmän ärekränkning. Sedan dess har Star Wars blivit ett hatiskt inferno som inte går att närma sig utan att bära asbetskläder.          

Men The Mandalorian verkar ha lugnat ned detta vansinne. Påhoppen, hånen och den allmänna mobbningen har – för tillfället, upphört. Istället så dissekeras och hyllas varenda scen med internetfenomenet Baby Yoda. Uttrycket ’’ This is way’’ har blivit lika påtagligt som ’’May the force be with you’’. Det finns en uppståndelse, entusiasm och hoppfullhet kring The Mandalorian som tar en tillbaka till de svurna tider då Star Wars var gemytligt, spännande och fullt av möjligheter.  

I praktiken så avviker The Mandalorian inte mot det nya paradigm som Disney har infört  för Star Wars under 00-talet. Det är mognare, mer sansat och lustfyllt än då George Lucas ägnade scen efter sen med att förklara intergalaktiska handelsavtal.I och med sitt episodiska format så kan The Mandalorian vara mer återhållsam och detaljerad i sitt berättande. Flera stunder och moment i säsong två är svåra att förställa sig i en traditionell biofilm. Serien tillåts vara ingående, långsam och noggrann. I en spelfilm så hade flertalet av dessa stunder kunnat ställa till problem för tempot. Men uppdelat i åtta – relativt korta, avsnitt så kan Filoni och Favreau arbeta noggrant med karaktärsutvecklingen och erbjuda stillsamma – men minnesvärda, scener som djupdyker i den gedigna Star Wars historiken. Flera av seriens gästinhopp och påskägg får de mest inbitna fanatikerna att krevera när överraskning på överraskning hoppar fram som gubben ur lådan.    

Säsong 1 kritiserades för att vara aningen för osammanhängande. Istället för att nyttja en fem till sex timmar lång kontinuitet så valde man att fokusera på ett avsnitt i taget, med olika strapatser och äventyr som inte alltid var sammanlänkade. Detta är förpassat i och  med Säsong 2. Även om det finns ett och annat avsnitt som avviker så finns det inga som helt stoppklossar som – på ett provocerande sätt, förlänger säsongen, något som flertalet TV-serier dras med. Framförallt så märks det hur pass bekväma skaparna har blivit med serien. Det återfinns en självsäker attityd genom hela Säsong 2. Ingenting trevar eller tassar fram, oavsett vad som presenteras så läggs det fram med en oerhörd övertygelse.  

Berättelsen tillåts expandera och växa då man för första gången vågar koppla ihop allt som har med Star Wars att göra, oavsett medialt format. Lucasfilm har länge försökt skapa en massiv kontinuitet, inte bara genom filmerna, utan böcker, spel och serietidningar. Detta har många gånger känns som en övermäktig vision. Berättelserna och karaktärerna känns ofta isolerade från varandra. Kontinuitet från animerade serier – som Star Wars Rebels, tilläts endast figurera som knapphändiga påskägg i de fem filmerna som haft premiär sedan 2015. Om man jämför med hur Marvel Studios har integrerat sina berättelser så har – framförallt, den nya Star Wars-trilogin – vad gäller referenser, varit feg. Något som utan tvekan kan ses som en bortkastad möjlighet med tanke på hur kraftfull kontinuitet över de mediala gränserna kan vara.  

Detta misstag görs inte om i The Mandalorians andra säsong. Även om ett par inslag riskerar att gå över huvudet på dem som inte dedikerat sitt liv åt galaxen långt, långt borta, så är övertygelsen i berättelserna så pass stark att tittaren magnetiseras. De allra minsta hänvisningar, referenser och förklaringar får en helt annan betydelse då allt som tidigare skett – oavsett format, kan komma att ha en enorm betydelse för framtida händelser. Framförallt så är det slående hur lekande lätt allt verkar vara för Filoni, Favreau och den mycket kompetenta grupp av regissörer som anställts. Lucasfilm har länge arbetat efter en modell där filmskaparna själva skall ha så mycket utrymme och flexibilitet som möjligt. Oavsett vad man kan tycka om iden att inte planera den moderna trilogin på förhand, så kan ingen påstå att Lucasfilm styr sina regissörer och författare med järnhand. Trots att säsong 2 är klart mer sammanhängande i sin berättelse än säsong 1, så tillåts regissörer som Peyton Reed och Robert Rodriguez sätta sin egen prägel på sina respektive avsnitt, utan att någonsin avvika alltför mycket från helheten. Det här leder till en variation som gör varje avsnitt till en plattform där inprincip vad som helst kan hända. 

Och vad det gäller action så erbjuds ett veritabelt julbord av godsaker. Stunder som fansen väntat på i årtionden uppfylls äntligen. Återigen kan man bara häpna över vad Lucasfilm erbjuder tittarna. Säsong 2 innehåller några av de mest pulserande, intensiva och storslagna scener som Star Wars någonsin har visat upp. Då Säsong 2 är som bäst så är den nästan oskiljaktig mot Rogue One – som fortfarande kan ses som guldstandarden för action i en Star Wars-film. 

The Mandalorian Säsong 2 fortsätter också att briljera i sin produktion. Med den revolutionerade tekniken som döpts till ’’the volume’’ – som bygger upp digitala landskap genom monitorer och spelmotorn Unreal Engine, så skapas en serie vars visuella kvalitéer lamslår tittaren. Landskapen, världarna och vyerna som erbjuds saknar motstycke. Genom denna imponerande teknik så skapar man en vision av Star Wars som placerar sig precis rätt vad gäller nostalgi och nyskapande. Ralph McQuarries odödliga design förvaltas med en religös vördnad. Varenda mutter och landningsplattform hedrar den bortgångne visionärens briljans. Och i ett av seriens mest imponerande avsnitt så dras tankarna genast till de bilder som Annie Leibovitz tog under inspelningarna av Episode VII-IX. Att en serie avsedd för TV-apparater kan se såhär bra ut är inget annat än häpnadsväckande. Inte ens HBO har någon gång nått samma höjder – vad gäller produktion, som The Mandalorian. 

Det är endast i en och annan actionscen som man kan skymta brister. Framförallt Dave Filoni  – som fortfarande är oerfaren med ’’live action’’, kämpar med actionkoreografin. Men dessa felsteg vägs upp utav gastkramande sekvenser som skakar om och framkallar tårar av lycka. Då The Mandalorian är som bäst så förvandlar den publiken till små barn som för första gången fick se en ljussabel, höra Darth Vader andas eller John Williams musik. Man har hittat en kärna som påminner allt och alla om hur magisk äventyrs – och actiongenren kan vara. Det spelar ingen roll att det inte är lika djuplodande som då Ingmar Bergman eller Mike Leigh regisserar. Den upphetsning, glädje och energi som Säsong 2 erbjuder är minst lika meningsfull som ett intensivt relationsdrama. The Mandalorian för oss samman i vår entusiasm, passion och kärlek för den moderna mytbildningen. Och i tider som dessa, då vi alla är splittrade och långt ifrån varandra, så kan jag inte tänka mig något mer essentiellt.  

Med sin briljanta presentation och generösa berättelse så är The Mandalorian fortfarande helt ensam om att erbjuda äventyr och action i världsklass direkt in i folkhemmet. Faktumet att Disney lovat en uppsjö av serier som – förhoppningsvis, håller samma klass, får det makabra år som varit 2020 att framstå lite mer uthärdligt då vi verkar ha bättre tider att vänta i en galax långt, långt borta. 

Betyg 9/10 

Batwoman Säsong 1 Recension

All images courtesy and copyright of CW & Warner Brothers 2020

Summering: Försöket att ge oss något Batman relaterat på TV är chockartat dåligt. Det går inte att säga ett enda bra ord om den soppa som är Batwoman.     

Såhär illa trodde jag aldrig att det skulle bli… Men att räkna med någon form av normalitet i vårt nuvarande världsläge. Vore detsamma som att förneka all rim och reson. Vi har med ganska god frekvens alltid kunna publicera minst en recension i veckan och ett antal tävlingar i månaden. Den tiden är – som det ser ut nu, förbi. Biografer runtom i landet är stängda, och även om de skulle vara öppna så finns det inte mycket på horisonten förrän mitten av sommaren. 

Att köra på i gamla hjulspår är därmed uteslutet, och såldes har vi kommit till att  recensera CW’s Batwoman… Serien premiärvisade sitt första avsnitt i oktober förra året. Från den sekunden att serien ens annonserades så har klagomålen haglat ned. Tyvärr så verkar en gren av denna högljudda opposition bestå av en militant proteströrelse. Som per automatik försöker begå lönnmord på allt som rör begreppet ’’woke’’. Och tro mig, problemet med Batwoman är inte dess förhoppningar att jämna ut spelplanet för män och kvinnor. Dessa progressiva inslag är i slutändan det enda som kan kallas någotsånär beundransvärt med Batwoman. För när den sociologiska och hetlevrade genusdebatten väl har lagt sig, så återstår det bara att bedöma serien, något som bara kan beskrivas som en tortyr. 

Från första ruta så är Batwoman inget annat än en katastrof. Att expandera ytterligare, bortom den mycket korthuggna beskrivningen, kan endast beskrivas som livsfarlig. Men då det härjar en pandemi utan dess like, så tvingas vi bege oss rakt in i lejonkulan. För att ha något att recensera eller skriva om. CW förtjänar respekt för vad de har byggt upp med sitt Arrow-verse. Den högst medelmåttiga serien om Oliver Queens äventyr, har lyckats med en remarkabel bragd. Nämligen att stå som grund för ett delat universum. Som inte visar några som helst tecken på att avta. Detta vad gäller antal produktioner eller popularitet. En uppgift som visat sig vara närmast omöjlig för moderbolaget Warner Media att återupprepa med sitt hopplöst misslyckade DCEU. Arrow är långt ifrån en perfekt serie. Det är bäst att betrakta den som en tillfällig distraktion. Varken produktionen eller berättandet har någonsin varit mer än mediokert. Och likt så många andra TV-serier som inte backas upp utav exempelvis HBO eller AMC, så dras Arrow med utdragna säsonger. Där dötid och utfyllnad får stå i centrum minst en gång för mycket. Men när Batwoman springer in på spelplanen så förändras allt. Arrows malande tendenser är rent älskvärda då vi jämför med vad som erbjuds i Batwoman

Det finns saker som helst bör glömmas bort, hemska olyckor, trauman eller avskyvärda kulturella upplevelser. TV-versionen utav Birds Of Prey från tidigt 2000, är ett sådant exempel, en bortglömd kalkon som ingen vill kännas vid. I den gräsliga adaptionen så tvingades publiken uppleva visuell skräck utan dess like. Och det utan att serien någonsin var menad att placera sig i skräckgenren. Med skandalöst dåligt skådespeleri och ett berättande som verkar vara inspirerat utav Hallmarks sämsta såpor. Så massakreras karaktärer som Barbara Gordon och Black Canary. 

Usla ting är vanligtvis inte något man ämnar att efterapa. Men Batwoman är besatt av att sänka sig än lägre… Det finns segment i Batwoman som får mig att undra om allting inte bara är ett utdraget och alltför invecklat skämt. Seriens inledning förlitar sig på dramatik som är så pass kaputt att man kan fråga sig om det är den ökända blooper-reelen, som råkats publiceras som avsnitt. Batwoman har exempelvis inga förebråelser att vräka på med ofattbart usel popmusik för att ’’förhöja’’ stämningen. Det är illa nog att skådepelare som Ruby Rose och Rachel Skarsten agerar utan någon som helst inlevelse eller engagemang. Men då det nalkas romans och det öronbedövande soundtracket sparkar in dörren, så dör en liten bit av publiken och mänsklighetens värdighet. 

Det går inte summera i ord vad som sker då Rose och Meagan Tandy interagerar. Scenerna mellan dem är tänkt att vara en öm och problematisk romans. Men det blir istället till en skamlig fars där tondöv regi och kriminellt dåligt skådespel härjar fritt. Dougray Scott är en historia i sig. I rollen som Kate Kanes burduse och hårdhänta far, så kastas Scott mellan förtvivlan och hopplöshet. Varenda replik är ett otäckt grymtande som framförs med samma entusiasm som om det väntade cyanidpiller till middag. Scotts insats kan höra till det mesta desperata och tragiska predikament jag någonsin sett en aktör behöva ta sig igenom.    

Vad gäller det visuella så är det inte heller någon skönhetsupplevelse. Nog för att CW aldrig varit särskilt generösa vad gäller produktionsbudget, men trots att serien spelets in i vackra Vancouver, så ser allting ut som ett taskigt diorama. Batwoman har inte heller några förebråelser vad gäller att besudla det vackra arv som är Batman. Utan att säga för mycket, så stöter vi på ett antal bekanta ansikten, onda som goda. Synd då att kostym och mask verkar ha konstruerats utav cosplay aspiranter som inte har en aning om design, skrädderi eller passform. På sin höjd ser Batwoman ut som ett pinsamt Halloween-party. 

TV-serier har – tillskillnad mot filmer, möjligheten att lära sig utav sina misstag och justera dem med kort varsel. Batwoman har uppenbarligen satt skygglappar på masken, och trampar gasen i botten med destination bergväggen. Den redan miserabelt röriga och tafatta berättelsen dras ut och förlängs med vändningar som går att förutse timantal i förväg. Totalt pågår Batwoman i ofattbara trettontimmar. 

I och med den rådande Corona-pandemin, så har Batwoman – och ett antal andra CW series tvingats till att stänga ned sin produktion. Det innebär att det som nu kallas säsongsfinal, snarare känns som en upptakt till en faktiskt upplösning, den som aldrig hann spelas in. Att det historiska världsläget har förändrat villkoren för alla form av mediaproduktion är därför svårt att klandra Batwoman för. Problemet är bara det att hela säsongen känns meningslös. Det läggs energi på värdelösa biroller, absurda vändningar etc. Detta gör det redan hastiga – och otäckt otillfredsställande, avslutet än värre. 

Hela Batwoman är som ett avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Då man tror att man har sett allt så dras det fram något som får tittaren att tappa hakan. Batwoman är i all sin uselhet, minst lika skräckinjagande som då Ramsay tar fram döda råttor ur kastruller, eller presenterar råvaror som är så förruttnade att dem inte ens kan identifieras. Då allting rämnar ihop, och fullkomligt håglösa aktörer försöker skapa kemi, komik eller skräck, så blir man närmast paralyserad av bristen på talang, vett eller allmänt förstånd. 

Som ett ’’litet’’ tillägg, så är det värt att nämna den nyhet som dök upp mitt under skrivandet av denna recension. Ruby Rose meddelade – utan förvarning, att hon lämnar serien. Enligt en artikel utav Variety så sägs relationen mellan Rose och produktionsteamet varit allt annat än rosigt. Hur stor sanningshalten är i den utsagon låter jag förbli osagt. Däremot så kan jag bara vädja till resten av alla inblandade i serien att göra detsamma. Lämna allt och spring mot livbåtarna. Innan hela åbäket nått havets botten där det hör hemma.  

Betyg 1/10 

Netflix The Witcher Säsong 1

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Billig, tillkrånglad och ointressant adaption. Solid litteratur och världens bästa spel förtjänar bättre än detta. 

Desperate times calls for desperate measures. Vi missar att recensera allt för mycket mellan varven. Att skylla på faktumet att vi är en liten organisation är inte en adekvat anledning till varför vissa recensioner och analyser uteblir. Därmed tänker vi inte heller skylla på pandemin för uteblivit material. Istället har vi bestämt oss för att göra det bästa vi kan för att leverera texter, men av något annorlunda karaktär. Serier och filmer vi er hunnit recensera får vi nu äntligen möjlighet till att uttala oss om.  

Då hela världen har stannat upp, och tvingas att hålla sig inomhus och på långt avstånd ifrån vänner och familj. Så har de flesta av oss kapitulerat till någon utav de många streamingtjänster som finns till hands. 

Det är svårt säga om Tiger King hade kunnat bli till ett så pass stort fenomen, utan den förskräckliga pandemin. Det är nu mer än fem månader sedan säsong ett av The Witcher lanserades på Netflix. Detta gör att saker som spoilers och alltför ingående analyser kring berättelsens framtid, kan utforskas. Att min skepsis mot serien var stor gentemot serien – redan på ett tidigt stadium, går inte att sticka under stol med. 

Netflixs bästa serier har – Stranger Things undantaget, haft problem med när de kräver ansenlig budget och teknisk expertis. Så fort det nalkas specialeffekter, komplexa miljöer eller fantasirika landskap, så springer flera Netflix-serier in i en vägg. En barriär som består av budgetbegränsningar och en uppenbar brist på rutin. Där HBO konstant höjer ribban för vad som är möjligt inom TV-formatet, med exempel som Westworld och Watchmen. Så tycks Netflix mestadels göra utmattade försök att hinna ikapp. Och med den nyanlända Apple TV +, så har den tekniska diskrepansen bara blivit än mer märkbar. I serier som House Of Cards eller Orange Is The New Black, så kvittar det om några specialeffekter eller digitala miljöer ser tveksamma ut. Men då man väljer att adaptera The Witcher så duger inga halvmesyrer eller genvägar.      

Framgångssagan för den polska spelstudion CD Projekt Red är inget annat än makalös. Sedan det första Witcher-spelet släpptes 2007, som fungerande som en uppföljare till Andrzej Sapkowskis bokserie. Så har serien bara ökat i popularitet och attraherat mer och mer uppmärksamhet bland fans och media. The Witcher 3: The Wild Hunt, som avslutade monsterjägaren Geralts interaktiva saga, är fem år senare, fortfarande det bästa spelet jag någonsin haft nöjet att uppleva. TV-seriens ambitioner var aldrig att kopiera spelet. Istället så är det Sapkowskis böcker som – påstås, vara enväldig inspirationskälla. 

Det här försöket till att skapa distans mellan CD Projekt Red och Netflix kunde ha varit förståeligt och förlåtligt. Att försöka iscensätta en adaption – utav en adaption, där man har två ursprungskällor – böckerna och spelen, är som uppgjort för ett kreativt kaos utan dess like. 

Därför är det med viss förvåning att mycket i The Witcher känns som slapphänt plagiat, och i värsta fall piratkopiering. Seriens musik är en karbonkopia utav det igenkännbara soundtracket från spelen. Med sina skrikande körer och harmoniska harpor. Redan här uppstår stor förvirring, då man så ogenerat lånar något så pass ikonsikt som spelens soundtrack. Och det är inte bara i musiken som serien framstår suspekt. The Witcher är inte den typ av berättelse som tillåter genvägar eller budgetära besparingar. Det är en värld som är fylld av stora monster, magiska kreatur, sex och skoningslöst våld. 

Kombinationen av gyttja, smuts och magiska krafter, skapar en ogästvänlig men fascinerande plats. Det som sker i mörka grottor och hemliga rum är minst lika spännande som de stora bataljerna eller brutala konfrontationerna med hänsynslösa monster. Det är därmed inte en vision som kan överföras till ett rörligt medium utan stor kompetens och minsta lika stor budget. Och min fasa då producenten Sean Daniel annonserades som en av de kreativa hjärnorna för serien, har tyvärr förverkligats. 

Daniels som har haft ett fasansfullt kvalitetspann i sin karriär. Daniels har de senaste åren gjort en djupdykning ned i träsket för skandalös B-film. Och tyvärr ’’superproducenten’’ dragit med sig det sämsta från skamliga skräpfilmer som The Mummy (2017), eller ’’mästerverket’’ The Scorpion King: Book of Souls. Daniels två Mumien-filmer från 1999 respektive 2001, har en produktion som enklast kan summeras med; Hallmark möter History Channel. Med plastrekvisita, genomusla specialeffekter och skådespelare som alla verkar ha erbjudits valium för att orka ta sig igenom förnedringen. 

Man får i alla fall ge Daniels det faktum att hans signum alltid går att känna igen. The Witcher lider av precis samma B-doftande produktion. Vi bjuds på leksaksvärd, Buttericks kostymer och smink, som inte ens skulle vara godtagbart på Halloween. Därefter tillkommer kulisser som verkar ha plockats direkt från folkparkens mest taffliga teaterproduktion. Landskapet från Sapkowskis böcker, eller CDPRs spel, är sannerligen inte bildskönt. Men det är inte detsamma som livlöst. The Witcher misslyckas kapitalt med att skapa en värld eller omgivning som ens känns måttligt spännande. Vare sig det är befolkade städer eller snuskiga träskmarker, så är allting lika dött som en testzon för nukleära vapen. Att fotot dessutom är smetigt och platt, gör inte saken bättre. 

Om det nu bara varit visuella problem som plågade The Witcher, så hade man eventuellt kunnat kompensera med bra manus, engagerade berättande och minnesvärda rolltolkningar. Men det berättarmässiga är precis lika miserabelt som det visuella. Henry Cavills extremt stela och livlösa skådespel, kan i praktiken fungera för Geralt. Ständigt stoisk och reserverad, så behöver varken Cavill eller karaktären uttrycka särskilt mycket. Tyvärr så verkar producenter, regissörer och manusförfattare helt ha missat att Geralt, under den bistra uppsynen och hårdföra ytan, har makalöst torr humor och slagfärdiga gensvar. De tillfällen som man försöker skapa humor så blir effekten istället komiskt patetisk. Interaktionen mellan Cavill och Joey Batey i rollen som barden Dandelion, är rent förfärlig. dDet finns varken någon kemi eller trovärdighet i det udda förhållandet mellan den tjattrande barden och den robotliknande Geralt. Något som både böckerna och spelen lyckats förmedla. 

Bristen på någon som helst kemi eller karisma, plågar varenda aktör i serien. Anya Chalotra i rollen som Yennefer är både anonym och ointressant. Det tillkommer ett antal sektioner för Yennefer som adderats exklusivt för TV-serien. Dessa är menade att tillföra ett djup och en starkare sympati för en karaktär som i både skriven – och digitalform, är både arrogant, kylig och ytterst överlägsen. Tilläggen borde således ge en större insikt i karaktären och hennes diverse egenheter. Men scenerna med den yngre Yennefer, fullkomligt kapsejsar pga tveksamt skådespel och den undermåliga produktionen. Aspirationerna och ambitionerna att bli det nya Game Of Thrones är tydliga. Det känns närmast desperat då man förvandlar varenda actionscen till ett blodbad, där inälvor och kroppsdelar flyger kors och tvärs. Tyvärr så når man inte ens halvvägs till Westeros utan fastnar på medeltidsveckan i Visby. 

Och mitt i det här kaoset av oacceptabelt dåligt skådespel och ruttna produktionsvärden. Så krånglar seriemakarna till allting ytterligare genom att implementera ett uppbrutet berättande. Serien kastar sig mellan olika tidsperioder, och verkar helt övertygad om att man iscensätter något lika klurigt och uppfinningsrikt som HBOs Westworld. Men där Westworld är en sublim show, vars manus och produktion hör till industrins bästa, så blir  tidshoppen i The Witcher endast förvirrande. Berättandet förtas då majoriteten av  berättandet känns irrelevant. När publiken väl lagt ihop pusselbitarna, så är slutresultatet endast tillkrånglat.

Först i seriens sista avsnitt så börjar man släppa på det absurda mantrat med att förvrida till sin kronologi. Och i ett par ögonblick så känns några actionscenerna och de dramatiska integrationerna, som vaga skuggor utav det vi vant oss med från spelen eller litteraturen. Men på det stora hela så är The Witcher en uppblåst lajv sammankomst, helt befriat från entusiasm, korrekta kostymer eller någon som helst relevans. 

Betyg 2/10 

Jessica Jones Säsong 3 Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2019

Summering: Jessica Jones sista äventyr går i samma illavarslande fotspår som sin tidigare – genomusla säsong, med ruttet manuskript och usel karaktärsregi. 

När Disney+ avtäcktes – superstudions kommande streamingtjänst, så var det en tidsfråga innan kontakten skulle ryckas ut ifrån Netflix-uttaget. Samtliga Marvel-Netflix skulle snart läggas ned med omedelbar verkan. En inhemsk digitalplattform öppnar upp möjligheter och inkomstkällor som tidigare inte ens gått att drömma om. Det stora slaget om publikens tid och pengar, utkämpas numera hemma hos tittaren.

Men Marvel/Netflix-seriernas nedläggning kom plötsligt, vilket gjorde det svårt – om inte omöjligt, för manusförfattarna att hitta tillfredställande konklusioner för sina respektive serier. The Punisher säsong 2 kändes som ett enda långt mellanspel, detsamma kan sägas om Luke Cage. Daredevil avslutade förvisso på topp – då vi jämför med tidigare omgångar, men även där lämnades alltför många dörrar öppna. 

För Jessica Jones del, så försattes Melissa Rosenberg – seriens skapare, i en kreativ rävsax. Vad som var tänkt att vara ännu en byggsten i ett potentiellt större projekt, skulle nu behöva agera fullvärdig avslutning för en fyra år lång satsning. Det är därmed svårt att beskylla Rosenberg för att avslutet – som serveras här, är långt ifrån tillfredställande, men allt vi behöver genomlida på vägen dit är en annan historia…  

Turbulent resa 

Där seriens första säsong var en trubbig men acceptabel svängom inom genren kriminalthrillerns välbevandrade korridorer, så sköts detta åt sidan i den efterföljande säsongen. Förlusten av David Tennant som den motbjudande antagonisten Kilgrave, var på förhand ett kraftigt kreativt handikapp, men vad som faktiskt skedde var inte bara tveksamt, det var i det närmaste vedervärdigt. 

Hela den andra säsongen ägnandes åt ett antal spretiga och oengagerade sidospår som varken var genomtänka, passande eller ens intressanta. Samtliga Marvel/Netflix-serier har haft stora problem med att fylla ut sin längd på tretton avsnitt, ofta hamlar säsongerna i ett irriterande mönster där man tar ett steg fram och tre steg tillbaka. Flera trådar i det narrativa spindelnätet borde avslutas omgående, men de tillåts istället pågå och blir till ett blytungt sänke. 

Varning för återfall 

Detta kroniska problem fortsätter här… Säsong 3 av Jessica Jones må vara aningen mer fartfylld och intressant än sist. Serien återgår till att fokusera på detektivarbete och trasslet inom den instabila relationen mellan Jessica och hennes styvfamilj. Och fram till säsongens mitt är allt lunkande, mediokert och på gränsen till godtagbart. Men likt de värsta återfallsförbrytare, så rasar allt ihop då man försöker vidga berättelsen.

Vare sig det gäller litteratur eller film, så finns det inga regler eller bestämmelser för vad ens karaktärer kan behöva genomlida. Flera litterära klassiker slutar – som vi vet, i ren tragedi. Det man dock inte bör göra är att försätta sin egen produktion i knipa, detta genom att placera sig i narrativa återvändsgränder. Jessica Jones har ingen som helst pejl på sin berättelse eller karaktärer. Under säsongens gång så kör man ständigt fast, och desperat så försöker man lösa detta med hjälp av krystade klargöranden och löjeväckande tvistar som strider mot all logik.   

Karaktärer som varit krassa och pragmatiska realister, kan plötsligt förlora all intelligens och utföra provocerande idiotiska handlingar som osar av uselt författarskap. Berättarmässigt så slutar allt i ren och skär kakafoni, där man vrider ut och in på sig själv för att nå ända vägen fram.

Krackelerar överallt 

Serien fortsätter att krackelera i de mest grundläggande komponenterna; såsom skådespel och produktionskvalité. Krysten Ritter har bara blivit mer och mer apatisk, sömnig och opersonlig med årens gång, de gånger hon ombes bidra med en skrovlig berättarröst, så perforeras trumhinnorna utav bristen på inspiration. Rachael Taylor – i rollen som Jones syster Trish, kämpar med det mesta – den amerikanska accenten spricker fler gånger än jag kan räkna, och då Taylor måste visa upp några som helst känslor så transporteras vi till amatörteatern för dagisbarn. 

Och för att verkligen klargöra mellan ont och gott, så introduceras Benjamin Walkers karaktär – som bokstavligt talat blir ett moraliskt facit för samtliga karaktärer vi möter. Detta är inte enbart  konceptuellt bedrövligt, karaktären är också gnällig, patetiskt, dryg och osympatisk. Walkers agerande är – ovanpå allt, genant uselt.  

Ännu en gång så blir det Carrie-Anne Moss som skänker ensemblen någon som helst legitimitet.  Det är nästan obegripligt att Moss inte fått en mer lyckad karriär efter sin medverkan i The Matrix, återigen gör hon ett förträffligt porträtt av den iskalle och manipulativa toppjuristen Jeryn Hogarth. Eka Darville visar sig också mer kapabel än både Ritter och Taylor. Dessa två aktörer och deras karaktärer, kan vara det enda som känns konsekvent och engagerande genom säsongens gång.   

Räkna ned med dagar till Disney+      

Slutligen så får vi samma gamla taffliga actionscener, där man förlitar sig på uråldriga knep som vajrar och kass trickfilmning. Förfallet blir i slutändan totalt och det lilla underhållningsvärde som kunde hittas i seriens mitt är sedan länge oskadliggjort och begravt. Det är bara att börja räkna ned med dagar tills Disney+ lanseras, först då kanske vi kan få Marvel i ett episodiskt format som inte rör sig i gråzonen mellan dåligt och bedrövligt.  

Betyg 2/10    

Chernobyl Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers/HBO 2019

Summering: Plågsamt intensiv och skrämmande resa genom en av världshistoriens mest ödesmättade stunder. 

Trots att katastrofen vid kärnkraftverket Tjernobyl – för alltid, kommer finnas inskrivet i historieböckerna, så har väldigt få filmer – och/eller TV-serier, valt att dramatisera en katastrof som skulle ödelägga flertalet närliggande städer, döda tusentals människor och förändra världen för alltid. Sovjetunionens diverse retuscheringar av sin egen historia, har gjort det svårt för omvärlden att få en god insikt i vad som faktiskt gick fel den 26 april 1986. 

Det efterföljande arbetet att evakuera och rädda det som räddas kunde, förblir i något av ett mysteriöst mörker, där endast ett fåtal berättelser letat sig ut till omvärlden.  

Chernobyl kritiseras redan nu för att anamma en allt för dramatiserad och förvrängd bild utav händelseförloppet och de inblandade – och ansvariga, personerna. Det krävs ingen doktorerad historiker för att kunna peka ut de segment som strider mot sanningen. Flera gånger är dialogen också märkligt bombastisk och Stellan Skarsgård – i synnerhet, rosslar fram sina repliker som om han gjorde rollen som en högtravande domedagsprofet i en fantasyfilm. 

Men Craig Mazins – seriens skapare, vision för miniserien är inte att skapa en dokumentär med spelfilms inslag – likt James Marsh i Man On Wire. Detta är menat att fånga stämningen, desperationen och obehaget som hela världen drabbades av då nyheten om olyckan slog ned. 

Diktatorisk terror 

Förutom att skildra den faktiska katastrofen, så är Chernobyl en stark studie i det katastrofala politiska system som Sovjetunionen lutade sig mot fram till sitt fall. I de flesta västerländska skildringar av masstrauman – tsunamin i Phuket eller attackerna den elfte september, så står kaoset, ångesten och paniken hos de drabbade i centrum. De är intensivt, kaosartat och – per automatik, mycket dramatiskt. 

I Chernobyl så fångas istället invånarnas apati och oförstående gentemot olyckan. Det finns inte tillstymmelsen till oro eller skräck, propagandamaskinen har instiftat ett paradigm där den kommunistiska centralkommitténs ord är lag. Befolkningen lyder minsta vink och har inga som helst problem att evakueras på rekordtid – där de enbart får ta med sig det nödvändigaste och där de intals att de snart kan återvända…

Detta bisarra och otäcka lugn, ökar känslan av terror, stress och obehag för tittaren. Istället för att omedelbart agera och evakuera närområden, så väljer det sovjetiska ledarskapet att ljuga och ignorera det faktum att ett apokalyptiskt scenario står inför dörren.  

Biverkningarna av strålningen och det radioaktiva avfallet är groteskt där vi får se människokroppar som söndras ned till ett zombie-likt tillstånd. Lika skrämmande är de mer långsiktiga effekterna som skulle innebära döda spädbarn och flertalet mutationer i djurriket, men skildringen av lögnerna och de totalitära medel, som tas till för att undangömma olyckan, är precis lika skrämmande. 

Likheter med dagens politiska klimat

Vi lever i en tid då världen överöses av en stark högvåg – som inte ser några större problem med att bryta mot alla former av mänskliga lagar och konventioner, så känns de politiska viljorna – och agendorna i Chernobyl, både aktuella och kusligt besläktade med vad som sker i vår värld idag.  

Skildringen av de fega och arroganta personer som bär det största ansvaret för olyckan, saknar dock några som helt nyanser. De diverse antagonisterna skulle i realiteten kunna bära en svart hjälm, respirator och tillhörande svartmantel – ungefär så dynamiska är seriens mest uppenbara skurkar. Paul Ritter som gestaltar kraftverkets chefingenjör – Anatoly Dyatlov, kan mycket väl göra en av de mest vidriga, osympatiska och vedervärdiga människorna vi sett i en film eller TV-serie.

Utöver att vara ett rasande manifest över totalitära styren, så är Chernobyl utomordentlig som en riktigt nervigt thriller där karaktärerna kämpar mot en dånande domedagsklocka. HBOs klassiska produktionsvärden är på plats, med otroliga kulisser och fenomenala aktörer. Hela serien filmas i ett grönt och smetigt foto, som knappast kan beskrivas som vackert, men denna grovhuggna presentation bidrar till att få serien att verka mer realistisk till utseendet. 

Jared Harris briljerar 

Faktumet att alla aktörer talar fläckfri engelska är enbart distraherande i början, detta då seriens ledstjärna – Jared Harris, visar sig vara helt makalös i rollen som kärnforskaren Valery Legasov. Harris besitter en helt fantastisk karisma och scennärvaro som gör seriens många vetenskapliga föredrag till gastkramande dramatik. 

Och där alltför många skildringar av vår nutidshistoria, gärna lutar sig på sentimentalitet och falsk emotionell manipulation, så är Chernobyl kompromisslös, tragedin koncentreras inte bara till ett antal utvalda offer, utan hela den europeiska kontinenten och de horribla konsekvenser som olyckan skulle ha för djur och natur.

Chernobyl är må inte vara optimal för att användas som inlärningsmaterial i skolan, men som ett starkt och gripande drama så är den nästintill fulländad. 

Betyg 8/10       

Årets Bästa Blu Ray 2018

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Den här kategorin är helt ny för i år. Blu Ray releaser recenserar vi, men de är sällan så pass  intressanta, att de kan belysas i en helt egen priskategori. Formatet har egentligen aldrig varit bättre än det är just nu, men precis som med mycket annat, som fått tid att utvecklas och mogna, så har den allmänna standarden nått uppnått en nivå som enbart en handfull utgåvor kunde stoltsera med  Men i år så fanns det faktiskt en utgåva som måste få en strålkastare på sig. 

Warner Brothers förstod – tillslut, vilken skattkammare de suttit på med Batman The Animated Series. En del kan inte sluta tala om Gudfadern, Nyckeln Till Frihet eller Det Sjunde Inseglet, jag kan inte sluta tala om denna fabulösa TV-serie. 

Detta är grunden för hela min barndom, en betydande del i mitt intresse för serietidningar och framförallt, ett mandomsprov i djupa, mångfacetterade och mogna berättelser som kunde handla om allt ifrån psykisk ohälsa till ekonomiskt bedrägeri. 

Serien må vara över 25 år gammal nu, trots det så känns den än mer tidlös och modern då vi ser tillbaka på den idag. Utöver det briljanta innehållet så har Warner Brothers gjort ett snudd fläckfritt arbete med att restaurera bild och ljud. Bildkvalitén är rentav självlysande, de mörka och suggestiva färgerna får det att kännas som att vi befinner oss i en förförisk dimma. Shirley Walkers helt fantastiska musik har nog aldrig låtit såhär levande. 

Detta är kanske inte bara årets bästa box, utan till och med årtiondets, jag har svårt att se vad som skulle kunna utmana detta de kommande årens. 

Tiger Film utser därmed Batman The Animated Series till 2018 års bästa Blu Ray     

House Of Cards Säsong 6 Recension


All images courtesy and copyright of Netflix 2018 

Summering: Allt slutar i ett enda elände som förolämpar tittaren och där manusförfattarna självbelåtet smiter från sitt ansvar. Detta är skamligt uselt avslut…  

House Of Cards var serien som stack ut näsan och tog det första steget in i det om skulle bli en revolution för distribution av filmer och serier. År 2013 så var konceptet – att omgående leverera  tittarna en hel säsong, fortfarande helt oprövat. Det visade sig fungera och House Of Cards blev en stor kritiker – och publikfavorit. 

Att så tydligt inta positionen som en pionjär har inneburit att granskningen och bedömningen är något hårdare än i vanliga fall. House Of Cards är i grund och botten en nyversion av en BBC serie, som i sin tur byggde på en roman skriven av Michael Dobbs. Det är många och långa år sedan denna version utav House Of Cards ens befann sig i samma solsystem som ordet fräscht och innovativt.

Efter seriens andra säsong har det varit ett dödslopp rakt ned till närmsta soptipp. Idéerna är lika uttömda som vattenkällor i öknen. Vändningarna och spänningsmomenten har bara blivit mer och mer löjeväckande, ett besök till den topphemliga militärbasen Area 51 i Nevada öknen, där konspirationsteoretiker menar att rymdvarelser bor, känns inte alltför avlägset. 

Korthuset faller 

Då vi recenserade säsong 5 av House Of Cards så jämförde vi seriens övergripande kvalitet med det senare säsongerna av 24. Och med säsong 6 så har man nått hela vägen fram till den skrämmande låga nivån. Det fräcka och manipulativa konceptet från den första säsongen har förvandlats till en rörig och uttråkad historia, korthuset har rasat samman och denna gång permanent. 

Efter anklagelserna mot Kevin Spacey, så valde Netflix att avskeda huvudrollsinnehavaren med omedelbar verkan. Man kan se det som att bolaget satte ned foten, den moraliska problembet i detta är att Spacey långt innan #MeToo rörelsen varit i blåsväder kring sina mindre trevliga vanor. 

Usel krishantering 

Sättet man har hanterat denna kontrovers på, måste helt och hållet underkännas. Genom hela säsongen så försöker man distansera sig från Spacey och hans Frank Underwood på det mest krystade vis. Man kan fråga sig varför man ens valt att fortsätta serien efter avhoppet. Budskapet hade varit betydligt starkare om kontakten dragits ut helt och hållet. Säsong 6 kännas som en enda lång och ansträngd förlängning, man försöker desperat stabilisera en patient som de senaste åren varit hjärndöd. 

Robin Wright må vara samma kapabla skådespelerska, men grundmaterialet som hon getts denna gång skulle inte ens Jesus kunna vända till någonting positivt. Om detta hade varit ett skjutvapen så hade man utan större svårigheter kunnat höra hur det klickar då man trycker på avtryckaren. Berättelser och händelser som borde varit avklarade för åratal sedan, kommer nu tillbaka och tillför absolut ingenting, alla vändningar och chockmoment har flutit samman till fruktansvärd gröt. Med åren som gått så har House Of Cards också förlorat flertalet av sina mest  intressanta karaktärer och skådespelare.

Vägkoner 

Om man skulle ta ett klassfoto av denna säsongs ensemble så skulle det vara Robin Wright omgiven av vägkoner, ungefär så intresseväckande är de personer vi tvingas spendera åtta timmar med. Nytillskott som Greg Kinnear och Diane Lane är lövtunna skräpkaraktärer som tjänar ett lika stort syfte som en skidbacke i tropisk hetta. 

Den uppenbara desperationen hos skaparna är påtaglig, idéerna tryter och detta löser man genom att plump försöka reflektera nuvarande politiska händelser. Frank Pugliese och Melissa James Gibson – seriens primära författare och kontrollanter, verkar enbart ha satt sig ned med en uppsjö av morgontidningar och sedan lyft ett par rubriker från dessa, rakt in i manuset. Flera ämnen borde kännas glödheta, men i dessa inkapabla händer blir de enbart pinsamma och krystade. 

Och precis som med verklighetens mest makthungriga politiker, så vet säsong 6 inte när den bör lämna in sin avskedsansökan. Det är som en karusell som bara snurrar runt utan att någonsin stanna, saker och ting äktas och repeteras, halvfärdiga idéer planteras och glöms sedan bort. Tittarens tålamod prövas också som aldrig förr, säsongen må vara nedkortad – med hela fem avsnitt, trots detta så känns säsongen mer utmattande än att följa den nuvarande regeringsbildningen.   

Ett slag i ansiktet 

Men slutet då ? Efter allt detta elände så kan vi väl åtminstone delges en kraftfull konklusion efter de fem gångna åren ? Hela serien har en samlad speltid på över 70 timmar. Det är nästan tre dygn som vi gett till Netflix och House Of Cards. För denna uppoffring så får vi ett slag ansiktet som retur. Slutet kan vara bland det mest provokativa och frustrerande jag sett sedan David Chase valde att dra bort mattan under publikens fötter i The Sopranos sista avsnitt. 

Ett slut behöver inte vara definitivt, samtliga frågor måste inte besvaras, men det måste finnas en känsla av att samtliga kapitel är slut och att boken kan stängas igen. House Of Cards blir istället  en strandad val och tittarna lämnas under denna koloss för att sakta klämmas ihjäl. 

När ett sådant magnifikt djur dör på ett sådant brutalt vis, så är det en tragedi. Förhoppningarna om att House Of Cards – förhoppningsvis, aldrig återkommer, är snarare en välsignelse. 

Betyg 1/10 

Netflix Daredevil Säsong 3 Recension  

daredevil-s3-3

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Äntligen gick det hela vägen ! Bortsett från en och annan skavank, så är detta en rent av strålande version av Marvels djävulska hämnare.  

Egentligen är det inte tredje gången gillt för Hell’s Kitchens egen skyddsdjävul. Även om ett flertal av helst vill glömma bort The Defenders, så har den fettproppen fortfarande en viss bäring på berättelsen i den tredje säsongen av Daredevil. 

Daredevil är fortfarande kronjuvelen i Netflixs utbud av serier baserade på Marvels hjältar. Satsningen har under de tre gångna åren varit både ojämn och oftast otillfredsställande. Nyligen så annonserade man att både Luke Cage och Iron Fist skulle läggas ned, anledningen till varför är mer komplicerad än att responsen varit ljummen. Det ursprungliga avtalet mellan de båda parterna löper mot sitt slut, Disney börjar allt mer dra tillbaka sitt stöd för plattformen. Planerna är  att – så snart som möjligt, lansera en egen streamingtjänst, ett antal stora projekt har redan annonserats, därav den nästa mytomspunna Star Wars TV-serien. 

Flera av de redan sjösatte serierna kommer med största sannolikhet att flyttas över till den framtida tjänsten. Om nu detta kan vara den sista gången vi ser Daredevil – på Netflix, så har seriens förvaltare och skapare äntligen tagit sig i kragen. Denna tredje säsong är det absolut bästa som Marvel TV någonsin har erbjudit….

Ett utav många problemen och tillkortakommanden med tidigare Marvel/Netflix-serier, har varit en avsaknad på produktionsvärden och genomtänkta manuskript. Flera inslag har varit godkända – till och med bra, men oftast så begravs detta i en onödig mängd utfyllnad som gör att de tretton avsnitt långa säsongerna, alltid blir kulminerar att bli tråkiga och ointressanta. Strukturen där man hoppar fram och tillbaka i tiden, samt att man alltid väljer att intressera sig för ganska irrelevanta detaljer och biroller, gör att ingen av serierna funkat som en bra solid helhet . 

Manusarbetet är lika obeslutsamt och velande, man blandar extremt våld med uppenbart förutsägbara – till och med fåniga inslag, som dansande ninjor och karaktärers övertydliga moraliska ställningstaganden. The Punisher var ett steg rätt riktning efter alla dessa misslyckanden, serien hade ganska uppenbara problem, man lyckades i alla fall tygla sin spretighet och skapa en markant intressantare säsong.  

Rough Justice 

I säsong 3 av Daredevil fortsätter man utveckla och förbättra sig själv, man tar lärdom av – en del,  av sina tidigare misstag. Starten är lite för långsam för sitt eget bästa, men ungefär fyra avsnitt in så sätts bollen i rullning.  föregående säsonger tenderade som sagt att tappa bort sig själv, i diverse biroller med stelt skådespel. Den här gången så introduceras tittarna enbart till en ny nyckelspelare, FBI agenten Ray Nadeem spelad av Jay Ali. 

Detta är en karaktär som tillför ett nytt perspektiv på personerna och händelserna som vi redan känner till. Nadeem är en välskriven och genomtänkt karaktär som både är empatisk och mångfacetterad. Sedan har man äntligen förstått att introduktionen av en ny karaktär inte behöver innebära att man negligerar – Deborah Ann Wools Karen Page, Elden Hensons Foggy Nelson och självklart titelhjälten Matt Murdock/Daredevil spelad av Charlie Cox. 

Bättre skådespel med mer relevanta karaktärer 

Både Wool och Henson har flera gånger varit utmärkta exempel på seriens inkonsekventa och fragmenterade natur. Wool som mest har fungerat som ett överkänsligt nervvrak har äntligen fått mer att göra än att bara se förskräckt ut, Karen Page har en tydligare personlighet samt kraftfullare agenda, som delvis strider mot hennes bättre vetande. Hensons porträttering av Foggy Nelson har även det varit ensidigt, karaktären har vid ett antal tillfällen mest känts som en gnällig stoppkloss. Likt Karen Page så har karaktären fått mer matnyttiga uppgifter den här omgången, och känns som en sann vän och allierad i Murdocks kamp mot New Yorks kriminella kung – Wilson Fisk. 

Vincent D’Onofrio har alltid varit mest hyllade inslaget i tidigare säsonger, flera aspekter av hans skådespel har varit rentav strålande, problemet har varit materialet han fått att arbeta med. Fisks aggressiva utbrott och raseri får honom att kännas barnslig och instabil på ett sätt som inte velat gå ihop med den tillbakadragna och kalkylerande marionettspelare som manusförfattarna och D’Onofrio själv helst verkar vilja porträttera. Dessa karaktärsdrag har denna gång reducerats, och äntligen får vi en version av denna övergödda gangsterboss som känns både skrämmande och diabolisk. D’Onofrio fysiska närvaro innehåller en stor dos dolda aggressivitet som klart kuslig att beskåda. 

På skurkontot tillkommer även en av Daredevils mest välkända motståndare – Bullseye, den omänskligt träffsäkra och dödliga lönnmördaren som njuter av död och våld. Colin Farrell spelade samma karaktär i den ökänt gräsliga versionen från 2003, den uppvisningen i pajaskonster är borta här. Detta är en djupt skadad och sjuk individ som bär på ett både tragiskt och – ibland, empatiskt bagage. Wilson Bethel spelar rollen med en livsfarlig drivkraft och ger karaktären en oberäknelig natur som gör att varje scen spänd och krypande obehaglig. 

Love Is Blindness 

Själva dramat är också något mer raffinerat, ett par sekvenser är fortfarande onödigt långa och övertydliga. Återigen är det D’Onofrio som står för det mest intressanta dramatiska punkterna, karaktärens farligt dedikerade kärlek till sin älskare Vanessa – återigen spelad av Ayelet Zurer, är tragisk och finstämd på samma gång.

Seriens antagonister har aldrig varit bättre än såhär och dessa förbättringar selar en avgörande roll då det kommer till säsongens övergripande kvalitet. Charlie Cox är egentligen den enda av skådespelarna som verkar något osäker på vem Matt Murdock faktiskt är efter alla trauman, knäckta ben och ett ständigt oavbrutet predikament. När Cox skall agera ut ett par surrealistiska sekvenser så görs det med ett alltför platt överspel. 

Street Fighting Man  

Manusarbetet har uppenbarligen genomgått en renovering plus en ansiktslyft, men det är actionscenerna som verkar mest nytända och inspirerade, de är numera en njutning att beskåda.  Konceptet med att långa tagningar fortsätter, vissa scener pågår i evigheter utan ett enda klipp. Den där korridorscenen i Chan Wook Parks Old Boy, känns nu väldigt föråldrad i jämförelse. Precis som förr så är man inte återhållsam när det kommer till blod och knäckta ben, flera av slagsmålen är stora, härliga, extravaganser som alltid underhåller. 

Netflix har på senare tid börjat överge behovet av att ständigt låta sin säsonger vara minst tretton avsnitt långa. Den andra säsongen av Iron Fist var ett antal avsnitt kortare än föregående säsong, Daredevil däremot fyller fortfarande ut tretton avsnitt, och på ytan kan det tyckas vara ett misstag att inte koncentrera berättandet med hjälp av att reducera antalet avsnitt. Men man har återigen gjort självrannsakan och utnyttjar mycket av speltiden. En hel del utdragna och överflödiga bitar finns fortfarande, men mängden dödtid är tydligt reducerad. 

Det tog hela tre år och ett antal halvdana försök för att nå hit. Tillslut så har vi fått en välgjord, genomtänkt och intressant versin av Daredevil som är så pass bra att jag redan nu övervägar att återbesöka dessa tretton avsnitt en andra gång. 

Betyg 7/10   

Maniac Recension 

maniac01_28329

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse. 

Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film. 

Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som Sin Nombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.  

Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT 

Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar. 

maniac01_28229

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’

True Detective var  – enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation. 

När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat. 

Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås. 

McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower. 

Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat.  Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective. 

Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser. 

maniac-stills-04

Dreaming With A Broken Heart 

Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det…  Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer. 

Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hill  behandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party. 

Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga. 

maniac-stills-02

Dream Baby Dream 

Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära. 

Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och The Matrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik. 

Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga. 

Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här. 

maniac-stills-01

Working On A Dream 

Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten. 

Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, både irriterar och distraherar. Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att man  försöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.     

Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande. 

Betyg 8/10  

Collateral (Netflix/BBC) Recension 

p05vtvbf

All images courtesy and copyright of BBC/Netflix 2018

Summering: Bitvis underhållning räcker inte för att kompensera för en övertydlig och förutsägbar sekvens utav händelser, det är som mest underhållande då den – mellan varven, superba dialogen får stå i centrum. 

David Hare anses skriva den sortens dialog som flera av oss drömmer om att kunna använda sig av i ett argument eller debatt. Hastigheten och sättet han verbalt dräper motståndaren på är alltid lika underhållande att lyssna till. Bästa exemplet på Hares författarskap kan ses i hans pjäs Skylight, en modern teaterklassiker. Skylight år ett kammardrama som enbart kretsar kring att verbalt tillintetgöra sin motståndare. Den senaste versionen av Skylight hade Carey Mulligan i huvudrollen. Jag hade turen nog att få sen en av de föreställningarna i London, Mulligan må vara känd runt om i världen, men i hennes hemland Storbritannien är hon en legend som attraherar publik som ingen annan.

carey-mulligan-in-collateral-netflix

Jungleland

Bruce Springsteen skall ses på östkusten i USA, U2 i Dublin och Carey Mulligan i London. Extasen, publiktrycket och den närmast heliga stämningen utanför sceningången är en upplevelse man sent kommer glömma. Så att Hare skulle inleda ett nytt samarbete – som denna gång inte är  oåtkomligt bakom dyra teaterbiljetter, kan tyckas vara ett genidrag med både Hares och Mulligans popularitet i England. Och självfallet står BBC bakom produktionen.

I länder utanför det numera minimala brittiska imperiet, så serveras hela serien på ett bräde genom Netflix. Att två så stora talanger nu gör en serie som kan ses direkt i mobiltelefonen, är vid en snabb eftertanke ganska makalöst. Britterna har under alla årtionden av Morse och mord i byn Midsomer utvecklat en given fallenhet för torra och bitska kriminalinspektörer.

Och då vi ser till resurserna och kompetensen är det något tråkigt att Collateral aldrig höjer sig över att vara en glorifierad version av vår egen Beck eller Wallander. Mikael Persbrandts Gunvald Larsson har nu blivit till Mulligans vassa och trötta Kip Glaspie, en nyligen befordrad och driven utredare som är nästan lika ful i mun. Den här gången brinner David Hare för sin kritik mot det nuvarande brittiska samhället och främlingsfientligheten, han introducerar flera karaktärer med  invandrarbakgrund – specifikt mellanöstern, då Brexit just tagit plats kunde detta ha blivit lika träffsäkert som Karl Gerhards häcklande av Axelmakterna i sin sång om hästan från Troja.

I Skylight har berättelsen mer gemensamt med en epilog, de riktigt dramatiska händelserna har skett långt innan och karaktärerna reder egentligen bara ut vad som egentligen gick fel. Collateral verkar också sakna den första och andra akten, vi kastas direkt in i händelserna och karaktärernas vardag, detta gör att intrigen kan klaras av väldigt snabbt, och för att vara ett så pass ’’intellektuellt’ projekt så använder man sig av ett väldigt högt tempo där man forcerar och skär bort all form av dötid.

810f3e7c-d505-4fd5-9d63-d6324d5da6f9

State Trooper 

Komplikationerna av detta direkta sätt leder till att vi förlorar flera delar som hade varit intressanta att se mer av. Carey Mulligan är flera gånger för ansträngd för att kunna kännas helt klockren i rollen som lagens stenhårda väktare. Trots att man har Mulligan till sitt förfogande får hon förvånansvärt lite utrymme fram till seriens upplösning. Trots detta fel så har Mulligan äntligen lyckats hamla rätt efter ett par förlorade år med The Great Gatsby och Suffragette. Att se henne i något såhär annorlunda är uppfriskande och jag grämer mig att vi inte kan få en andra säsong.

Överlag är skådespelet kvalitativ rakt igenom, nästan alla roller fyllas av brittiska karaktärsskådespelare som lyckas göra soppa på en spik med tanke på den begränsade speltiden.

Det är tydligt att Hare inte är intresserad av att uteslutande fokusera på en specifik person den här gången. Collateral beskrivs som ett spindelnät där samtliga karaktärer i serien berörs av en specifik händelse. En bättre liknelse skulle vara en skål med spaghetti. Ett par stickspår känns meningsfulla och ger berättelsen mer än bara sin mordgåta, andra delar är helt onödiga och utan någon som helst betydelse. När dessa utsvävningar väl skall avslutas så sker det med att hela serien gör en vurpa och sedan lommar där ifrån skamset.

It’s Hard To Be A Saint In The City 

Den brinnande aktuella kritiken kring främlingsfientlighet och vardaglig rasism, hanteras inte heller på ett vidare elegant manér. Så fort det finns möjlighet till fördjupning  så tar man den enkla vägen. Alla de politiska inläggen känns som rabiata reklamutskick som man genast skickar vidare till papperskorgen. Allting måste förtydligas och överdrivas, efter ett tag blir det som en tråkig lektion i söndagsskolan. S.J. Clarkson regisserar också allting med en frånstötande kyla, samtliga människor är inte direkt några jag skulle uppskatta att bjuda in för en bit mat. Alla är kantstötta, fulla utav lögner, manipulation och vårdslöshet. Realistiskt absolut, men också utmattande och onyanserat.

Snedstegen blir tillslut för många och Collateral verkar nästan tro att tittaren är helt utan förmåga att sätta ihop ett och ett.

Ljuspunkterna finns, Carey Mulligan är som sagt utmärkt för det mesta, det vana hantverket och de solida skådespelarna gör att det aldrig känns alltför menlöst och det korta formatet på fyra avsnitt och fyra timmar är perfekt för en såhär kompakt berättelse.

En andra säsong skulle i det här fallet nästan bara kunna bli något positivt, tyvärr så verkar chanserna för en sådan nästan vara obefintliga. Således känns det som lite av ett slöseri med både tid och resurser för en slutprodukt som ofta bara är acceptabel.

Betyg 6/10