Summering: Trots stängda biografer och ett upprivet samhälle, så måste världen uthärda ännu en Liam Neeson-film som på det mest desperata sätt försöker återskapa ’’glansdagarna’’ med Taken. Resultatet är inget annat än gräsligt.       

Medan hela världen ställer om till en vardag som inte liknar något annat, så har Liam Neeson placerat sig i någon sorts tidsbubbla. En bubbla som gjort både honom och hans filmer immuna mot aktualitet och relevans. Förutom sin medverkan i A Monster Calls och Silence, så har Neesons filmografi de senaste tio åren varit filmvärldens motsvarighet till den värsta sortens snabbmat, där film efter film ser, luktar, och smakar identiskt – vilket i detta fallet är uselt. 

Det är genuint svårt att avgöra om Neeson bryr sig om skådespelarkonsten eller sin egen – allt mer destruerade, karriär. Vare sig det gällt Run All Night eller The Commuter, så har Neesons filmer blivit så repetitiva och identiska att det krävs ett mikroskop och DNA-prov för att avgöra skillnaden. 

Honest Thief verkar inledningsvis inte vara lika fanatisk, vad gäller att iscensätta ännu en pseudoversion av Taken. Isstället så ramas filmen in som en ’’heist’’-film, i bästa Oceans 11-anda. Men så då intrigen väl är över så står det klart att Liam Neeson och regissören Mark Williams är den värsta sortens återfallsförbrytare. På rekordtid så behöver publiken – ännu en gång, genomlida mördande tråkiga actionscener, biljakter som inte ens skulle hålla måttet i den sämsta av Beck-filmer, samt skådespeleri som får hjärnhalvorna separera med ett antal kvadratmeter. 

Just skådespelet och skådespelarensemblen sticker ut som ett grishuvud på en vegan-middag. Neeson maler – som alltid, på med samma gamla skrovliga röst och ihåliga hot. Sedan blir det oinspirerat skjutande och skrattretande förutsägbart. Men där Neesons karriär – och filmen, inte kan bryta sig loss från slentrian eller repetition, så är Kate Walsh och Jai Courtneys insatser rent allmänfarliga. Kemin mellan Walsh och Neeson är lika falsk som en Gucci kostym för fyrtio kronor. Romansen som skall driva filmen framåt är lika gemytlig att beskåda som den gång Ben Affleck och Jennifer Lopez torterade biopubliken i Gigli. 

Men detta är i närheten så horribelt som Jai Courtney och hans ’’påstådda’’ skådespel. Trots historiska misslyckanden med kalkonklassiker som A Good Day To Die Hard och Terminator Genisys, så har Courtney – på konststycket, lyckats med att bli än sämre vad gäller konsten att agera. Stel som lyktstolpe och utan ett uns karisma, så steglar Courtney tittarna med ett fullkomligt makabert skådespel som redan nu garanterar honom ett pris för årets sämsta skådespel. 

Mycket mer än så finns inte att säga… Honest Thief stapplar fram som en zombie ur valfri George A Romero-produktion. Försöken till skapa spänning eller oanade vändningar faller platt som en följd av apatisk regi och pinsamt låga produktionsvärden. Det mest hederliga Honest Thief skulle kunna göra är att utfärda en gigantisk varning för alla eventuella tittare, det vore i alla fall en marginell tröst… 

Betyg 1/10