Summering: Fruktansvärt uselt då Halo blir till TV-serie.  

I dagens giftiga online-klimat hittas ett sektlikt beteende där minsta lilla avvikelse från källmaterialet är detsamma som att klä av sig framför påven och visa en tatuering av djävulen på en nedre regioner. I fallet med Halo – tv-serien, har en stor del av kritiken varit riktad mot många av de liberala justeringar och förändringar som gjorts från spelen. Men det mer relevanta frågan vi borde ställa oss är inte varför det skett förändringar, utan om det faktiskt fungerat. I fallet med Halo så är svaret ett dånande nej… 

Drömmen om kvalitativ Halo-adaption har cirkulerat sedan nästan tjugo år tillbaka när Peter Jackson anmälde intresse för en spel och filmproduktion. Jacksons storslagna planer florerade dock aldrig. Neil Blomkamp verkade under en tid vara redo för att inta regissörsstolen och Jackson beredd att assistera i rollen som producent, men efter att Blomkamp fått dille för att göra visuellt tilltalande – men narrativt ointressant nonsens – Elysium och Chappie, var även detta försök redo att begravas. Årtionden senare och i ett totalt förändrat medialandskap, har Halo tillslut blivit TV-serie. Att något så kostsamt som Halo kan presenteras i ett episodiskt format hade varit omöjligt att föreställa i den tidsperioden när Jackson talade om sina planer för en adaption. I och med serier som Westworld, Game Of Thrones och de superba Disney + satsningarna som The Mandalorian och Loki, har TV-serier inte bara blivit ett gångbart medium för kostsamma och storslagna produktioner, utan något som i många fall kan vara att föredra om på  berättelsen behöver mer utrymme än vad som kan erbjudas i en långfilm på tvåtimmar. 

Halo är inte heller helt okomplicerad vad gäller sin berättelse. Den ursprungliga spelutvecklaren Bungie var inte några mästare vad gällde att skapa djupa eller ens engagerande berättelser, originaltrilogin må innehålla enorma mängder stoff som har utvecklats i ett antal böcker, animerade serier och långa Wikis på internet. Men vad spelaren ofta får uppelva är raka, enkla och förvirrande historier som kastar in teologi, profetior och märkliga begrepp som –  utan vidare efterforskningar, är omöjliga att begripa. Först när utvecklaren 343 Industries tog över serien efter Bungie med Halo 4 skapades en mer emotionell berättelse. Flera inslag var fortfarande svåra att förstå, flera händelser krävde förkunskaper för att uppnå full dramatisk effekt. Men tillskillnad mot Bungies originaltrilogi fanns det en avsevärt större fingerfärdighet vad gällde karaktärerna. Den tysta och – nästintill, känslolösa Master Chief och dennes relation med den artificiella intelligensen Cortana var genuint engagerande och skänkte spelet ett hjärta som Bungie inte lyckades att lyfta fram. Samma emotionella finkänslighet fanns även i seriens senaste spel – Halo Infinite, som fortsatte att göra Master Chief till något mer än en ointressant och karaktärslös krigsmaskin. 

Att starta om, förtydliga och förenkla Halos krångliga berättande då steget tags till TV är därför välkommet. Men de mycket drastiska förändringar som gjorts tjänar inget syfte förutom att förenkla och forcera en löjeväckande simpel och rörig berättelse som överhuvudtaget inte vet vart den skall ta vägen under nio avsnitt. Om det endast var seriens berättelse som felade så hade mycket kunnas ursäktas om vi hade fått fantastiska actionscener, storslagna science-fiction vyer eller karaktärer som var marginellt intressantare än finalisterna från den senaste säsongen av Big Brother. Men som ett brev på posten kan inget av dessa krav uppfyllas. 

Oavsett vart man tittar så är Halo ett korthus som placerats mitt i en orkan. Försöken att göra Master Chief och hans specialtrupp mer mänskliga och empatiska faller platt på grund av ett uselt manuskript och en inkompetent regi som inte förmår att engagera. The Mandalorian har visat prov på att det går att både agera, samt projicera en stark närvaro, även om ansikte och kropp är begravet under hjälm och rustning. Pablo Schreiber gör sitt bästa att imitera Pedro Pascals bestämde steg och fåordiga maner, men det finns ingen som helst tillit från seriens skapare och föreståndare Steven Kane och Kyle Killen om att Schreiber kan skapa en empatisk roll i all sin anonymitet. Väldigt snart blir de många – och erbarmliga, försöken att humanisera Master Chief skräckinjagande. I dess stunder blir hela serien till någon absurd version av fisken ur vattnet, där Master Chief/John tvingas till att förnedra sig själv i en rad rysliga sekvenser som är befriade från både vett eller budget. Karaktärsstudien kunde ha varit av intresse om Schreiber hade gjort något annat än att grymta fram sina repliker, eller om seriens miljöer hade varit inspelat i något annat än ett IKEA lager. Halo är besatt av gråa väggar, horribla specialeffekter och ett skådespel som inte ens hade varit acceptabelt för volontärer från en amatörteater. 

 Även om det inte har hymlats med att serien avviker från spelen, både vad gäller händelser och karaktärer, så är det helt oförståeligt att det inte har kunnat framställas en berättelse som ens är begriplig. Det finns ett överflöd av menlösa sidohistorier som hela tiden tar täten och sätter den större konflikten mot det utomjordiska hotet i bagageutrymmet. Kanske mest oförlåtligt den unga aktrisen Yerin Ha som tilldelats en groteskt uselt roll som endast fungerar som en nagel i ögat på allt och alla. Vad som är tänkt att vara den huvudsakliga humaniserande katalysatorn för Master Chief blir snart en makabert tråkig, irriterande och illa skriven surpuppa som inte fyller någon funktion. Och bristen på funktion eller mening genomsyrar hela serien, trots hela nio avsnitt så lyckas man inte få igång någonting. Det är som att se på Peter Carlsson från Stig Helmer komedin SOS – en segelsällskapsresa då denna desperat försöker starta sin aktersnurra utan resultat. För att kompensera för bristen på intressant innehåll så bombarderas tittaren med en rad scener där karaktärerna glor in i väggar, stönar och beklagar sig över sin existens, något som också publiken borde göra efter att ha genomlidit serien. Flera avsnitt är lika levande som mumier, i synnerhet det som är tänkt att utforska Master Chef och dennes snåriga bakgrund kan höra till bland det mest ointressanta som visats på en TV på år och dagar. Publiken får utstå ett helt avsnitt som bokstavligt talat består av att titta på barnteckningar och köksredskap, det är nästan, nästan, lika mördande tråkigt som det låter. 

Inte ens när det kommer till action förmår sig Halo att göra någonting annat än att emulera filmversionen av Doom med Dwayne Johnson. Vi får ett par urusla scener som försöker återskapa första-persons vyn från spelen, men kamerakontrollen och de usla effekterna får det hela att likna ett hafsverk från någon uråldrig YouTube-kanal. I övrigt så smäller man av ett par explosioner, kastar in en rad uselt animerade rymdvarelser och slagsmål som är lika graciösa som att se ett fyllo försöka ta sig uppför en trappa. 

Det enda som ens kan kallas är Jen Taylor som återvänder från spelen för att ge röst åt Cortana. Taylors varma, klarsynta och skärpta tolkning ger en aning om vad som kunde ha varit om de inblandade hade sett det hela som något mer än en enkel lönecheck. Halo är fullkomligt katastrofal från första till sista avsnittet, för den som undrar hur Uwe Boll skulle klara av att göra en svensk julkalender i sci-fi miljö har nu fått ett svar…     

Betyg 1/10