All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2023

Summering: Det blir ingen storslagen återkomst, snarare en trist påminnelse om att vissa saker hör hemma på ett museum. 

Indiana Jones figurerar bredvid filmserier som Star Wars och James Bond vad gäller kultstatus. Men ibland är minnen förrädiska, Indiana Jones visar sig vara en serie som har svårt att fungera i en tid då hela filmlandskapet ritats om och domineras av mer episka och våghalsiga produktioner, både vad gäller skala och fantasi. 

Serien anländer inte heller med något fläckfritt renommé. Raiders Of The Lost Ark må vara en äventyrsklassiker av rang. Det Sista Korståget hör till en av mina absoluta favoritfilmer. Harrison Ford och Sean Connerys far och son-duo är minst lika briljant, älskvärd och bländade som de mest klassiska av radarpar på film, däribland Robert Redford och Paul Newman från Blåsningen. Men bredvid dessa två pärlor finns rent mög som De Fördömdas Tempel och Kristalldödskallens Rike, varav den första är ointressant och glåmig, den sista fullkomligt anskrämlig, som kronan på verket innehåller den också  den talanglöse Shia LaBeouf som är en tidsinställd bomb för vilken film som helst. 

Serien befinner sig i – efter misslyckandet med Kristalldödskallens Rike, i en skrämmande snarlik situation som Star Wars årgång 2005, efter att George Lucas imploderat som filmskapare och levererat tre gräsliga filmer. Som – oavsett vad verklighetsförnekare vill övertyga världen om, fick många att ifrågasätta hela sin dedikation och kärlek till Star Wars. Men J.J Abrams lyckades med det omöjliga, han livade upp och förnyade serien med The Force Awakens, injicerade glädje och passion som fick mig att inse att alla de där timmarna i Star Wars-lexikon och fascination för Darth Vader-cosplay inte var förgäves, Star Wars blev – och förblir, relevant och modernt igen, allt tack vare Abrams. 

Jag har tidigare skrivit om hur unga regissörer – som följer i sina hjältars fotspår, oftast har en bättre möjlighet till att göra en bra uppföljare är originalmakarna. De har växt upp, smittats och hänförts av originalfilmerna och drömt om möjligheten att själva få berätta en egen historia inom det redan etablerade ramverket. James Mangold har också den fantastiska Logan på sitt CV, en film som – han själv menar, är en sorts prototyp för den dramaturgi som används i Dial Of Destiny. Både är filmer om åldrade män som tiden sprungit ifrån. Det bådade gott, jag höll ut hoppet om att Mangold skulle briljera och göra vad Abrams gjorde för Star Wars. Visa för världen varför Indiana Jones fortfarande är en filmserie och karaktär värd att offra tid och pengar för. 

Men istället påminns jag om att Mangold snarare borde bli känd för sin otroliga inkonsekvens som regissör. För bortsett från Logan och den alldeles fantastiska Walk The Line är många av de filmer Mangold gjort inte några lysande exempel på god filmkonst. Rent skräp som The Wolverine och den ganska hopplösa Ford V. Ferrari utgör ett stort del av det arv som Mangold efterlämnat. Dial Of Destiny visar sig inte vara en ny Logan utan ett sorgligt bevis att serien borde ha tagit farväl då Indy, tillsammans med sin far Henry, Sallah och Marcus Bordy red ut i solnedgången. 

Det skall dock konstateras att James Mangold inte gjort sig skyldig till skapandet av en sämre film än Kristalldödskallens Rike. Det är dock en klen tröst men tanke på väntetiden på 15 år. Problemet är inte att det görs några direkta magplask utan den fullkomliga brist på någon som helst energi eller uppfinningsrikedom. Trots en rapporterad jättebudget på nästan 300 miljoner dollar är hela produktionen oväntat plastig och intetsägande. Till och med rent fotografiskt är det rent amatörmässigt många gånger om. Som en förespråkare och vän till digitalt foto får Dial Of Destiny mig att – för första gången på årtionden, ifrågasätta tekniken. Inget må tangera Kristalldödskallens Rike generiska utseende – som ironiskt nog var fotad analogt, men Dial Of Destiny är farligt nära. Fotot är berövat på detaljer eller liv, det är som att titta på samma horribla bilder som Robert Rodriguez bjöd på i Once Upon A Time In Mexico, där digitaltekniken var i sin linda och inte alls redo att användas för biofilm. 

Inte ens i den scen där Mangold försöker att återskapa glansdagarna, i en omtalad prolog, där Ford med hjälp digitalteknik gjorts femtio år yngre, lyckas han skapa någon varm nostalgi. Istället framstår denna prolog endast som en blek skugga av vad som en gång var. Dessutom har filmskapare fortfarande inte förstått att det inte räcker med att föryngra ansiktet för att sälja in illusionen om en yngre aktör. Som diskuterat av många andra var detta problem även närvarande i The Irishman, inget har gjorts för att ändra på det faktum att aktören bakom det unga ansiktet har ett äldre kroppsspråk. Detta gör att den Indy som syns på bioduken ser ut som brukligt men rör sig stelt. Denna slapphänta inställning genomsyrar det mesta i filmen. Allting levereras med en suck och en bister uppsyn.   

Mangold verkar inte det minsta entusiasmerad över sitt arbete. Seriens klassiska och våghalsiga actionscener har alltid genomförts med en intensitet och brutalitet som gjort dem minnesvärda. Vem minns inte den fantastiska sekvensen från Raiders Of The Lost Ark då Indiana Jones/stuntmannen Vic Armstrong – utan några som helst säkerhetslinor, drogs bakom en lastbil i fullfart ? 

Att genomföra något så farligt idag vore både oansvarigt och oacceptabelt, men det ursäktar inte att alla actionscener känns helt menlösa. Många gånger är konceptet roligare än den slutgiltiga produkten. En jakt genom Tanger på Tuk Tuk, en vansinnigt lopp genom ett packat Manhattan på häst eller galna eskapader ovanpå ett skenande tåg. Det låter fantastiskt…. På pappret…. Men det långt ifrån detsamma på film. De få tillfällen James Mangold visar intresse är de scener då Harrison Ford får spela en åldrad hjälte, ärrad, stel i lederna och inte det minsta sugen på äventyr. Här finns ett djup, ömhet och omsorg som är frånvarande i precis allt annat. Harrison Ford är också lysande i dessa tillfällen och tycks verkligen trivas med att visa upp en hjälte som inte längre har någon större lust att vara heroisk eller djärv. 

En film som grävde ned sig i denna tematik hade varit välkommen men också helt orealistisk då det är Indiana Jones vi talar om, inte Scener Ur Ett Äktenskap. Försöket att ge Indy en ny partner eller följeslagare visar sig dock vara ett fatalt misstag, förvisso kunde inget bli värre än det vi behövde uppleva med LaBeouf men tyvärr får den duktiga Phoebe Waller Bridge ett unket stycke manus att jobba med. Hennes Helena Shaw är skriven utan någon som helst eftertanke vilket gör karaktären till en fladdrande och många gånger osympatisk karaktär som varken är intressant eller särskilt underhållande. Mads Mikkelsen klarar sig dock bättre i rollen som filmen antagonist och är utan tvekan en av de bättre skurkarna serien sett, framförallt med tanke på Cate Blanchetts taffliga insats relativt färskt i minnet.      

Men hur det än vrids och vänds på det hela förblir Dial Of Destiny som bäst bara acceptabel. Det flyter på, men det bränner aldrig till eller får publiken att reagera med jubel. För att vara en återkomst som vi behövt vänta på i 15 år känds det otroligt tafatt och avslaget. Det enda riktigt konsekventa är känslan av funktionellt men totalt omärkvärdigt. Tyvärr kan inte ens denna mediokra kvalitetsnivå uppehålls. Då det väl är dags att avsluta det hela bjuds publiken på en av de sämsta upplösningarna jag sett i en storfilm. Det är inte en fråga om att filmen väljer att hela och hållet anamma det övernaturliga, det är numera rutin för serien och full accepterat, istället är det som att budgeten blivit dränerad. Vad vi får se prov på är historiskt dålig produktionsdesign och specialeffekter som inte ens hade hållit måttet för tio år sedan. Hela slutet känns som en härdsmälta där alla inblandade ger upp och uppsöker lägsta gemensamma nämnare. Detta blir än mer förundransvärt då Mangold inte varit skygg med att kritisera allt och alla som håller på med storfilm. Dessutom har han lagt fram en rad självskrivna idéer för hur saker och ting skall göras för produktioner av detta slaget. När Mangold själv begår den största filmsynden på år och dagar, utan att blinka, framstår dessa kåserier som den värsta sortens hyckleri.   

Att påstå att ett uselt slut är tillräckligt för att sänka ett betyg från dugligt till icke godkänt är  barnsligt och inte särskilt seriöst. Men detta erbarmliga slut blir också en sorts summering kring allt som är fel med Dial Of Destiny. Det är en trött, oinspirerad och oerhört generisk film som aldrig kommer till skott. Den verkar inte heller förstå – eller uppskatta, att den behandlar en av de mest älskade filmikonerna genom tiderna. Allt är endast en dag på jobbet, ännu en trist uppföljare… 

Drömmen om fullkomlig återupprättelse blir endast flyktig i ett fåtal scener, resten är endast en tragisk påminnelse om att vissa saker är bättre på ett museum. I och med Dial Of Destiny blir det tydligt att även Indiana Jones borde sättas bakom en glasmonter, på så vis är lite av hedern i behåll.     

Betyg 5/10