Soul Recension

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2021

Summering: En ojämn men underhållande färd genom förtvivlan och dagdrömmande 

Pixar har inte haft det lätt i år. Onward som utgjorde femtio procent av studions utbud  anlände samtidigt som de mest allvarliga Corona utbrotten. Filmen blev således en ekonomisk katastrof som snabbt fick skickas till streaming och Blu Ray. Med Soul så hoppades Pixar att kunna göra en triumferande återkomst till biograferna. Men denna förhoppning grusades då pandemin inte visar några tecken på att avta tills vaccination kunnat ske i större utsträckning. Soul har istället fått åka raka vägen till Disney +. 

Och nog är det glädjande att ha en Pixar film att avnjuta under dess besynnerliga juletider då familj, vänner och släkt inte kan sluta samman. Soul är precis som Onward inte det mest helgjutna eller eminenta som Pixar skapat, men den innehåller ändå flera moment som understryker varför studion har dominerat animerad film i nästan trettio år. 

Soul kan mycket vara Pixars mest vuxna och allvarsamma film hittills. Istället för att vara hoppfullt melankolisk som Toy Story 4 eller Upp så är detta det närmaste Pixar kommit att göra animerad diskbänksrealism. Soul är också tydligt influerad av Damian Chazelles två mest kända filmer, Whiplash och La La Land. Där huvudpersonen drömmer och hoppas på något bättre, och där perfektion endast kan uppnås genom uppoffring. Trots denna sammanbitna tematik så är Pixar experter på att förvandla det tunga och allvarliga  till något varmt och komiskt. Och de mer alldagliga scenerna som utspelar sig i ett fantastisk återgivet New York är också det som verkligen briljerar ut. Pixar visar upp en otrolig förmåga att göra det ordinära och alldagliga till något vackert. Det behövs inte storslagna vyer bestående utav barriärrev. Istället så har regissörerna Pete Docter och Kemp Powers hittat ett sätt att återge vår egen vardag – med alla fel och brister, och få den att kännas drömlik och exotisk. 

Och när filmen skiftar till en mer abstrakt form så blir det närmast antiklimaktisk då dessa sekvenser saknar energin och uppfinningsrikedomen från scenerna i New York. Flertalet av dessa abstrakta scener känns som halvdana efterkonstruktioner. I dessa stunder känns endast  Soul som en ofärdig avstickare till Inside Out. Flera inslag och händelser känns igen med två vitt skilda personligheter som tvingas genomgå en rad olika strapatser.        

Det enda riktigt märkvärdiga i ’’drömsekvenserna’’ scenerna är Pixars oerhörda visuella förmåga och precision. För första gången så väljer man att gå ifrån sin traditonella estetik, med otroliga animationer och fantastisk detaljrikedom. Soul tar inspiration av modern och abstrakt konst från konstnärer som Salvador Dali eller Picasso. Ett par scener är slående i all sin enkelhet då Pixar jobbar med en svartvit palett som får filmen att likna en massiv grafitmålning. Men trots denna uppfriskande visuella uppvisning i modern formgivning så räcker det inte till för att väga upp att faktum att flera segment känns onödiga och  på inspirationsfattiga. Det är som att Docter och Powers inte vågar lita på att en Pixar film kan vara vardaglig och befriad från de mer färgstarka inslagen. Filmen kommer först på banan igen då man återvänder till  New York. Något som förstärker känslan av att en stor del av berättelsen är överflödig. 

Men Soul är också skamlöst rolig, vilket uppväger många av problemen. Pixar är briljanta vad gäller igenkänningshumor. Och även om filmen utspelar sig på andra sidan atlanten –  i storstädernas storstad, så går det att relatera mycket som huvudpersonen Joe genomgår i sitt äventyr. Därför är det så ledsamt att filmen känner sig manad att ständigt röra sig ifrån den grå – men fantastiska vardagen och skjuta in onödiga tillägg, i tron om att det skall göra filmen mer tillgänglig.

I vanlig ordning så har Pixar tillgång till skådespelare i toppklass. Denna gång har man anlitat både Jaime Foxx och Tina Fey, varav båda gör utmärkta prestationer. Gång på gång så lyckas Pixar skapa en kreativ miljö för sina aktörer där de känns avslappnade och entusiatiska. Samspelet mellan Fey och Foxx är genomgående strålande, och deras rollprestationer förstärks av Pixars fantastiska animation som gör karaktärerna otroligt uttrycksfulla.

Även om Soul många gånger är splittrad och behövt en mer sammanhållen berättelse, så är det väldigt svårt att inte ha väldigt roligt under hela resans gång.

Betyg 7/10 

Se Upp För Jönssonligan Recension

All images courtesy and copyright of SF Studios 2020

Summering: Uselt Sickan ! 

Egentligen behövs det ingen recension. Titelns tre första ord summerar det hela väldigt väl… Undvik det här som om livet hängde på det. Jönssonligan är en svensk filmklenod. Det må inte vara de bästa filmerna som någonsin gjorts, eller ens det bästa svensk film haft att erbjuda. Men Sickan, Dynamit Harry och Vanheden har blivit en del av den svenska folksjälen. 

Till och med våra allra yngsta har växt upp med Gösta Ekmans hysteriska upptåg eller Ulf Brunnbergs ständigt återkommande ’’lysande’’ repliker . Till och med då serien sadlade om och tvingades fortsätta utan Ekman lyckades man ändå skapa ett par väldigt roliga episoder med hjälp av Peter Haber och Stellan Skarsgård. Men sedan Brunnberg och Björn Gustafson begravde serien med Jönssonligan Spelar Högt så har serien varit dödförklarad. Försöket att återuppliva den med 2015 års Den Perfekta Stöten var inget annat än en katastrof. Idén att göra om Jönssonligan till någon hårdkokt och genial gangsterfilm hör till det mest absurda jag sett sedan filmatiseringen av Yogi Björn. 

Nu har Tomas Alfredsson tagit på sig uppgiften att återuppliva den legendariska ligan. Förvisso så har Alfredsson insett att Jönssonligan gör sig bäst i ett något mer lättsmält format , men därefter så är detta precis lika desillusionerat och felbedömt som Den Perfekta Stöten. Att ta över efter Ekman och kompani är sannerligen ingen lätt uppgift. Att därefter modelera om karaktärerna är således inte fel. Problemet är bara den att Alfredson, Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar – som stått för manus, helt har ignorerat det faktum att man kanske borde introducera dessa karaktärsiterationer till publiken. 

Publiken förväntas istället att motta den nya ensemblen med öppna armar, trots att vi inte har någon som helst relation till någon av dem Det blir inte bättre av att varenda person är lika intressant som tuggummi på skosulan. Oavsett om det är Charles Ingvar eller Doris så är dessa tolkningar och representationer än tråkigare och intetsägande än de vi behövde se i Den Perfekta Stöten. Framförallt så verkar Alfredsson ha bestämt sig för att eliminera ett inslag – humor. 

Ja, ni läser rätt, denna versionen av Jönssonligan innehåller inte ett enda fungerade skämt. Man gör inte ens en ansats att försöka dra på smilbanden hos publiken.  I jämförelse med detta så är Steven Spielbergs Schindler’s List en skrattfest. Istället så har Alfredsson övertalar sig själv att Jönssonligans stryka ligger i dess story. Om det nu funnits något meningsfullt i berättelsen så hade det varit en sak. Men denna kupp, som påstås vara spektakulär – enligt filmen synopsis, får Cornflakes kuppen i Lilla Jönssonligan att framstå som det stora tågrånet. Ja, till och med lådbilsjakten från den bagatellen till film är storslagen filmkonst då då vi jämför med detta elände som pågår i två outhärdliga timmar.  

De klassiska kupperna – med tillbehör och attiraljer mellan himmel och jord, har nu bytts ut mot så pass långsökta och obegripliga inslag att ett besök utav rymdvarelser inte är långt borta. Och trots att Se Upp För Jönssonligan gör allt för att komplicera och ställa till saker och ting, så lyckas man endast vara chockerande tafatt i precis allt. Trots att Tomas Alfredson tidigare har visat på god förmåga till hantverk så verkar den ha fastnat i en snödriva från mega kalkonen The Snowman. Det här är en chockerade platt och eländig film att se på. Med förfasande fult foto, usla kulisser och groteska specialeffekter så är detta inte en film, snarare ett tarvligt klassarbete från grundskolan.   

Men denna tortyr räcker inte. Istället så lägger Alfredsson, Dorsin och kompani ut en bombmatta av fullkomlig galenskap. Vem har inte drömt om att se Reine Brynolfsson i clownperuk eller Hedda Stiernstedt och David Sundin sökandes efter en ledig bostad ? Mer än så behövs och kan inte sägas. Se Upp För Jönssonligan är dock perfekt för nyårsafton, som en kalkon utan dess like… 

Betyg 1/10 

Mank Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Briljant Gary Oldman och strålande dialog räddar en vilsen och förvirrad film. 

David Fincher ankagas ofta för att ha ett otillgängligt och kyligt sätt att regissera. Hans arbetsprocess – med oändliga tagningar och fullkomlig kompromisslöshet, har gjort honom ökänd hos många medarbetare. Men då Fincher lyckas med att iscensätta sina stora ambitioner så kan slutresultatet vara helt genialiskt. 

Fincher har en unik förmåga att bygga upp stämning och atmosfär som är så pass tät att den kväver tittaren. Detta är ett av skälen till att ett enkelt drama som The Social Network blir till en gastkramande thriller, trots att det i mångt och mycket händer väldigt lite i de konferensrum och studentbostäder som filmen utspelar sig i. Det finns en infernalisk intensitet i de sekvenser då Jesse Eisenberg och Andrew Garfield drabbar samman verbalt som kan ses om och om igen. 

Men för varje triumf som Fincher har bjudit på så har de följts upp med trevande och bortkomna projekt som Gone Girl eller The Curious Case Of Benjamin Button. Två filmer som är hantverksmässigt fläckfria, men vars narrativa innehåll och emotionella resonans är grumligt. Det är nu hela sex år sedan Gone Girl. Under den tiden så har Fincher hoppat mellan ett flertal projekt som antingen skjutits upp eller lagts ned. Med tanke på Finchers oerhörda förkärlek för saker som digitalfoto och spjutspetsteknik så är det aningen förvånande att hans återkomst till långfilmen är en djupdykning i nostalgi och naivt dagdrömmande om en svunnen era då Hollywood befann sig i en så kallad guldålder. 

Fincher är inte den regissör som man associerar med romanticism. Oftast är det osentimentalt, komprimerat och direkt, både vad gäller det emotionella och tekniska. Men det finns tillfällen då Fincher erkänt att han släppt garden och tillåtit sig bli ovanligt känslosam. I och med Benjamin Button så vittnade Fincher om att manuset drivit honom till tårar. Mank borde således vara ett minst lika personligt och emotionellt manuskript för Fincher. Författat av hans egen far Jack, så är detta det närmaste Fincher kommit ett familjeprojekt. 

Och det finns scener i Mank som utan tvekan hör till några av Finchers bästa och mest eldfängda. Framförallt så kan dialogen vara minst lika slagfärdig, syrlig och humoristisk som då Aaron Sorkin stod för manus i The Social Network. Detta ackompanjeras av en helt lysande Gary Oldman som på ett lekande lätt vis gör den burduse men välmenande Herman Mankiewicz till en ögonmagnet som inte går att slita sig ifrån. Oldmans skådespel är i riskzonen för att kunna uppfattas som överdrivet, men Fincher nyanserar Mankiewicz genom att skänka honom ett strakt rättspatos som gör det enkelt att spendera tid med karaktären, även om vissa personlighetsdrag kan ifrågasättas mellan varven. 

Men där Oldmans monologer och yvigt geniala agerande är skärpt så är filmens struktur raka motsatsen. Fincher verkar närmast oroad för att gå alltför hårt gentemot sin fars manuskript vad gäller nödvändiga förändringar och justeringar. I ett försök att spegla Orson Wells – för sin tid, revolutionerande klippning från Citizen Kane, så använder också Mank ett uppbrutet narrativ som många gånger motarbetar och förtar de stunder som verkligen sticker ut. För varje scen där Gary Oldman får stå på en imaginär sockerlåda och förföra publiken med ypperligt skriven dialog och briljant skådespel, så måste publiken genomlida scener som saknar relevans. Framförallt så är de moment som fokuserar på själva författandet av manuskriptet till Citizen Kane en flamsig lekstuga. Där verkar Fincher endast vara intresserad av att pröva sin toppmoderna teknik för att återskapa en så autentisk 30-tals estetik som möjligt. 

Och med sitt svartvita och sotiga foto så råder det inget tvivel om att Mank är formad med en vansinnig känsla för detaljrikedom. Fincher verkar närmast håna rabiata och inösande fotografer som Wally Pfister, vars tirader om analogt foto kontra digitalt blivit ökända, genom att visa att digitaltekniken kan åstadkomma vad som helst med rätt personer bakom spakarna. Med hjälp av sin trogna RED-kamera och fotografen Erik Messerschmidt så skapar Fincher en film som är skrämmande trovärdig och tidstrogen vad gäller det visuella. Alltifrån komposition, ljussättning och perspektiv är oskiljaktiga mot verk utav Billy Wilder eller Fritz Lang. Ljudspåret är dessutom mixat i mono och är fullt av – medvetna, fel som brus och distortion. Om man jämför med Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos Grindhouse, som också försökte återskapa känslan av slitage och ålderdomlighet, så framstår det försöket som ett smärre skämt. Vad gäller det visuella och Finchers ambition att återskapa 30-talet på film så är Mank fullkomligt fläckfri.   

Men även om Finchers tekniska bedrifter är bländande, så kompenserar det inte för  de gånger som filmen förlorar sig i helt menlösa sekvenser som endast förhalar och drar ut på händelserna, utan att för den delen ge något mervärde. I de stunder då manuset och dess välskrivna prosa inte får skina så tappar Fincher bort sig och förlitar sig endast på att blända tittaren med sin tekniska kompetens. 

Även om det är ett medvetet stilval att skildra författarskapet – utav en av filmhistoriens mest inflytelserika filmer, som ångestladdat, så är inte det en ursäkt för att skildringen av Mankiewicz kreativitet är utan någon som helst puls. Istället blir dessa ögonblick till jättelika farthinder som påminner om den sämsta sortens fogmassa. Och det är sannerligen på gott och ont hur Fincher bortser från alla i ensemblen förutom Oldman. Mankiewicz är den enda individ i persongalleriet som kan anses vara utvecklad och minnesvärd. Förvisso så verkar detta vara ett medvetet val. Alla runtom Mankiewicz framstår som skuggor – för att på så sätt lägga allt fokus på filmens protagonist. Men detta gör att de verbala konflikterna blir utan en värdig sparringpartner. Och varför Amanda Seyfried och Lilly Collins – med sitt livlösa och ointresserade skådespel, tillåts bre ut sig framför giganter som Charles Dance är fullkomligt barockt.         

Mank är visuellt briljant och bjuder på en Gary Oldman som utrustats med gensvar och replikskiften som orsakar extas. Men för varje instans av briljans så plågas filmen av ett förvirrat berättade, menlös utfyllnad och en Fincher som inte verkar helt säker på vad han vill åstadkomma. 

Betyg 6/10 

The Midnight Sky Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Stark insats från Clooney lyckas inte lyfta en förvirrad och tafatt film

Trots att George Clooney är ett av jordklotets mest igenkännbara ansikten, så har han hållit en ovanligt låg profil de senaste åren. Clooney har allt mer dedikerat sig åt regiarbeten och åsidosatt sin karriär som skådespelare. I och med den snillrika – och aningen bortglömda, Good Night And Good Luck, så positionerade sig Clooney som en regissör i toppklass. Den vassa och koncisa berättelsen om Edward R. Murrow och TV-kanalen CBS är fortfarande lysande vad gäller att fånga ett sargat USA under 50-talet. 

Tyvärr så har Clooney aldrig riktigt lyckats återskapa succén med Good Night An Good Luck. Filmer som Leatherheads, The Ides Of March och Suburbicon har alla placerat sig långt – långt, ned på listan vad gäller minnesvärda filmer. The Midnight Sky vänder tyvärr inte på denna negativa trend för Clooney i rollen som regissör. Det är återigen anonymt och blekt, helt berövat någon sorts engagemang eller meningsfullhet. Det enda riktigt förmildrande inslaget är Clooney själv som återvänder som aktör efter fyra år. 

Där alltför många Hollywoodprofiler vägrar att överge sina gamla knep och knop genom att spela snarlika roller gång på gång. Så är George Clooney i rollen som nedstämd forskare uppfriskande att se. Clooney agerar i tystlåtenhet och med stor ödmjukhet. Med sitt sparsamma agerande så skapar Clooney en karaktär med värme och stark empati. Trots att många av sekvenserna är utan dialog eller dramatiska skeenden, så är det ett rent nöje att spendera tid med Clooney då han interagerar med den unga debutanten Caoilinn Springall och hur deras unika – men intima, relation blir till filmens hjärta. 

Men bortsett från Clooneys utmärkta skådespel så återstår en ytterst håglös och tafatt upplevelse. The Midnight Sky må vara baserad på en roman – därmed måste någon sorts utstakad väg följas. Men det blir plågsamt uppenbart att delarna som utspelas på vår egen planet är betydligt mer säregna och intressanta än något som utspelar sig ovanför jordens atmosfär. 

Trots ett antal mycket duktiga aktörer som David Oyelowo och Felicity Jones, så är scenerna ute i rymden totalt ointressanta. Förutom en poetiskt vacker och stilfull rymdvandring så är det mer eller mindre helt stillastående då vi spenderar tid med de fem astronauterna. Det blir inte mycket bättre utav att Felicity Jones delegeras till att trycka på knappar och att se bekymrad ut. Med tanke på Jones enorma kapacitet, utstrålning och pondus så känns det som bortkastat att delegera en sådan kvalitetsaktör till att göra nästintill noll. Hela sektionen på den jättelika rymdfarkosten känns som ett desperat sätt att sälja in filmen som något mer extraordinärt än George Clooney vandrades genom minusgrader och snöstormar. Hela The Midnight Sky dras med att kännas som en enda stor parentes, där det sakans en tydlig vision. Mot slutet så verkar Clooney själv inte veta veta vad poängen med hela resan är. Dramatiken är stympad i och med det uppbrutna berättandet, skådespelet är ojämnt och den lilla vändningen på slutet är inget annat än en gäspning.    

Det är omöjligt att tycka illa om George Clooney som person eller som filmmakare. Tillskillnad mot så många andra kollegor – som gett sig i kast med att byta arbetsroll från aktör till regissör, så har Clooney lyckats avsevärt mycket bättre än de flesta. Därför är The Midnight Sky en både nedslående och bitter upplevelse. Det finns potential i  Clooneys skådespel, men detta förtas av en en håglöshet som hämmar från början till slut.          

Betyg 4/10 

The Prom Recension

All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Isande kall och cynisk film som överfaller publiken med gräslig musik och regi. 

Det tåls att sägas igen… Musikaler och mina personliga preferenser är inte kompatibla… Förutom ett fåtal undantag med Singing In The Rain och La La Land så är musikalen en vit kontinent som jag aldrig besöker. Men i kristider som dessa så måste drastiska metoder tas till vad gäller att recensera film. Den namnkunniga ensemblen som The Prom huserar kan knappast ifrågasättas. Meryl Streep och Nicole Kidman borde tillföra någon sorts substans med tanke på deras kompetens och erfarenhet. 

Men hela The Prom är raka motsatsen från kompetent. Regissören Ryan Murphy för med sig ett CV som skulle få synden själv att skämmas. Med fasansfulla projekt som TV-serien Glee och Julia Roberts fiaskot Eat Pray Love, så borde Netflix och alla inblandade vetat bättre än att släppa lös Murphy som en ilsken tjur i en porslinsbutik. Där Glee bombarderade tittaren med artificiella och zombie-lika coverversioner av älskade rock och – popklassiker, så är The Prom en kavalkad i bedrövlig smak och brist på någon som helst självdistans. För alla dem som haft missnöjet att behöva höra Glee utsätta Bruce Springsteen, U2 och Coldplay för tortyr, kan i alla fall trösta sig med att dessa övergrepp på kvalitetsmusik är triviala då man jämför med det vi behöver lyssna till i The Prom. 

En musikal utan bra musik är detsamma som ett fordon utan motor, ett flygplan utan vingar eller en lagsport utan spelare. Det tittaren tvingas se och höra i två anskrämliga timmar, är – påstådd, musik som får själen att vilja ta en enkelbiljett ned till floden Styx. Det är svårt att avgöra om det är lyriken eller musikaliteten som är den stora boven i dramat. Kritiken mot Mamma Mia, med dess tveksamma sånginsatser hos ’’musikaliska superförmågor’’ som Pierce Brosnan, känns helt irrelevanta då vi fått ta del av den mardröm som är James Corden sjungandes smörballader. Nog för att även de bästa musikaler kan kännas banala i många stunder, men The Prom har varken skam eller förstånd nog att inse vart man skall dra gränsen. Det finns inte ett sångnummer som inte orsakar rodnad och svettningar utav helt fel anledningar. Om det nu bara var gudlös musik som publiken behövde genomlida så hade det varit en sak. Men kanske än mer stötande är hur hela The Prom försöker kamouflera sig bakom flera viktiga samhällsdebatter rörande diskriminering mot homosexuella. Om The Prom och Ryan Murphy hade uppvisat något som helst genuint intresse för dessa frågor så hade detta tillägg inte varit något att höja på ögonbrynen för. Men hela filmen kläs in i en genomfalsk fernissa som förtydligar vilket hyckleri hela filmen är stöpt i. The Prom genomsyras av iskall cynism och förespråkar med näsan i vädret om rätt och fel utan något som helst eftertryck eller ärlighet. Den ursprungliga produktionen sägs ha inkluderat en stor dos satir riktat mot Broadway musikaler och dess kultur. Men alla försök att skapa komisk satir kollapsar då Murphy regisserar med en otäckt beräknade kyla.  

Och trots sin dugliga ensemble så är skådespelet i The Prom mediokert som bäst. Meryl Streep och Nicole Kidman agerar som barnkalas clowner som ansträngt och desperat försöker framkalla skratt. James Corden ser ut att vilja springa skrikande från inspelningen. Och nykomlingen Jo Ellen Pellman behöver inte ens diskuteras då detta skulle resultera i ett alltför grymt omdömde.   

För att kompensera för denna ihålighet och brist på kompetens så får tittaren smaka på sockerbomber i form av ett skrattretande etos som innehåller så mycket kolesterol och kalorier att blodomloppet slutar fungera. Det är svårt att veta vad exakt The Prom är; ett urspårat desillusionerat vansinnesprojekt eller en misslyckad parodi över hela musikalgenren ? Svaret går inte att utreda. 

Betyg 1/10 

The New Mutants Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2020

Summering: Hundraprocentigt skräp som återigen förnedrar fansen och de få hoppfulla som drömde om ett värdigt avslut på X-Men’s Fox era. 

Att förvänta sig stordåd ifrån en film som utsatts för mer förseningar än valfri SL – eller SJ-avgång, vore minst sagt dåraktigt. The New Mutants har befunnit sig i filmvärldens motsvarighet till limbo i åratal. Datum har kommit, datum har gått. Diskussionerna om filmen ens skulle gå upp på bio har varit ständiga, framförallt då hela filmindustrin befinner sig i en historiskt kris i och med COVID-19. För ett tag sedan, så klargjorde Disney (som numera kontrollerar 20th Century Studios – tidigare Fox) att deras live-action adaption av Mulan, skulle göras tillgänglig via deras streamingstjänst Disney +. Ett beslut som skakade hela filmindustrin. 

Regissören Josh Boone, producenten Simon Kinberg – eller annan inblandad i The New Mutants, måste ha haft graverande bilder, eller andra hållhakar på studioledningen, för att ha tilldelats en traditionell biodistribution framför Mulan. Skälet till denna paranoida och konspiratoriska tes grundas helt och hållet på den hädelse till film som The New Mutants faktiskt är. Vi lever i oroliga och otrygga tider, och varför biopubliken tvingas genomlida filmvärldens motsvarighet till en Golgatavandring, mitt i en humanitär kris, kommer bli den största gåtan sedan hönan eller ägget. Bortsett från James Mangold och Hugh Jackmans storstilade sorti med Logan, så har populärkulturens mest berömda mutanter fått en enkelbiljett raka vägen ned i filmhelvetet under de gångna åren. Sedan X-Men: Apocalypse så har X-Men-serien destruerat sig själv. Förra årets mega kalkon Dark Phoenix var så pass inkompetent och slarvig att den provocerar den mest timida och medgörliga av människor. 

Eländet och tortyren borde ha fått ett slut där. Den filmserie som delvis står till grund för Marvel Studios, Sam Raimis Spider-Man filmer etc, har förvandlats till ett tragiskt monster som svärtar när arvet från fantastiska filmer som X2 eller – redan nämnda, Logan. Den enda trösten är att The New Mutants innebär ett slut på dessa övergrepp på fantastiskt källmaterial. Och att vi – förhoppningsvis, kan få återse en reslig, relevant och påkostad X-Men adaption då Marvel Studios tar över – och startar om serien på nytt. 

Men innan den kommande pånyttfödelsen så måste vi uthärda en film – som på konststycket, lyckas placera sig före Dark Phoenix, vad gäller att vara skandalöst usel.

Omöjlig att titta på  

Deadpool öppnade upp för en serietidningsfilm som var aningen mer budgetvänlig, våldsammare och mer ’’vågad’’. Trots den restriktiva budgeten, så är Tim Millers film både välgjord och visuellt attraktiv. The New Mutants ryktas ha en budget som överskridit Deadpool. Om detta är ett räknefel eller ett försenat aprilskämt återstår att se, men The New Mutants verkar ha en budget i samma klass som en femårings veckopeng. Att det skett ekonomiska besparingar råder det inget tvivel på. Mest uppenbart blir det i filmens ljussättning som är obefintlig. Jag har ALDRIG sett något värre vad gäller brist på fotografisk kompetens. Förutom ett foto som är grumligt, fult och komponerat utan någon som helst baktanke. Så verkar Josh Boone ha gett fotografen Peter Deming direktiv om att helt utesluta ljussättning, lampor eller något som kan förtydliga vad som sker på duken. 

Hela The New Mutants är mer eller mindre omöjlig att titta på – i fler meningar än en. Det är som att befinna sig i en bunker, på ett par hundra kvadratmeter, som enbart lyses upp av en mikroskopisk diod. Hela filmens introduktion är ett virrvarr av siluetter som gapar och skriker, vad som faktiskt sker får publikens fantasi avgöra. Och kanske vore det att föredra att fantisera i ett mörkt rum, än att faktiskt behöva bevittna skräcken som följer efter inledningen. Den groteska ljussättningen – eller bristen på, gör att man knappt kan se vad någon utav karaktärerna försöker uttrycka eller säga. Inte för att det spelar någon roll då skådespeleriet från alla inblandade – minus Anya Taylor-Joy, skulle få The Room’s Tommy Wiseau att rodna. Detta är den mest hopplösa samling pappfigurer – som skall föreställa karaktärer, som jag sett på åratal. Trots karaktärernas fantastiska förmågor så är denna grupp mutanter lika roliga att titta på som torkande väggfärg. 

Ett monster till film

Manuskriptet är lika livligt som en zombie som maler på som en kaffekvarn hos en högt trafikerad Starbucks. Genom hela filmen så får vi ’’nöjet’’ att titta livslånga terapisessioner (något som publiken kommer behöva efter filmen), andningsövningar och lite pubertala lekar från filmens huvudpersoner. Filmens puls och tempo är så lågt att det bästa vore att ringa ambulansen och köra åbäket raka vägen till bårhuset. Trots en speltid på ynka 90 minuter, så känns The New Mutants längre än en resa runt vår egen galax. De få ledtrådar och referenser till det bredare X-Men-universumet, är så futtiga och menlösa att man kan fråga sig varför man ens gör sig besväret. De otaliga förseningarna, och justeringarna är  märkbara genom hela filmen. 

Det finns ingen som helst inspiration eller glädje i något som presenteras. Det här är ett monster till film som har satts ihop med hjälp av motorsåg, fogmassa och brutalt våld. Resultatet är lika beklämmande som att titta på en hemsk olycka. Och som avskedspresent så får vi en actionscen som är så skrattretande usel att det enda sättet – att rädda sitt förstånd, är att springa skrikande från salongen. The New Mutants är en vulgärt usel film som aldrig borde släppts loss på en ont anande biopublik. I ett redan bedrövligt år, så var detta det sista mänskligheten behövde. 

Betyg 1/10 

Tenet Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020

Summering: Christopher Nolan slår knut på sig själv i ett förvirrat försök att överträffa sina tidigare – och överlägsna, eskapader i konsten att förföra biopubliken.  

Där de flesta andra filmmakare och filmstudios, har valt att försena sina repertoarer, så har Christopher Nolan varit tydlig med att Tenet skulle gå upp på biografer, utan försening. Nolan har talat om hur han hoppas att Tenet skall fungera som ett dragplåster. Som kickstartar den krisande biografbranschen. Efter att ha uträttat stordåd med Dunkirk, så återvänder Nolan nu till mer igenkännbart territorium. Med brutalistisk design och klinisk estetik. Tyvärr så blir Tenet inte någon spirituell uppföljare till den mästerliga Inception, utan en släkting till det förvirrade, överdådiga och ointressanta filmskapande som var Interstellar

Varmt, kallt eller lagom 

Man talar ofta om filmmakare som tekniker eller dramatiker. Heat-regissören Michael Mann är ett praktexempel på en regissör som föredrar det visuella över det dramatiska. Hans karaktärer är ofta iskalla, svårtillgängliga och sällan minnesvärda. Mike Leigh å andra sidan, bortser gärna från det exteriöra och dedicerar sig åt skådespelet och karaktärerna. Med mikroskopisk hängivenhet till dramatiska detaljer. Christopher Nolan kan liknas vid en urmakare. Han besitter en osannolik förmåga att skapa filmmekanik som är helt förtrollande att beskåda. För att – återigen, tala om Inception, så är detta ett fulländat mästerverk, där varje komponent är tillverkad med en precision som inte är av denna världen. Sättet Nolan fångar och involverar publiken i filmens osannolika handling. Är fortfarande exemplariskt vad gäller att transportera tittaren till ett plats där allt filmmakaren målar upp accepteras och omfamnas av tittaren. 

Kombinationen av intensivt berättande och teknisk perfektion, är det som utmärkt Nolan som en filmskapare av rang. Vad gäller det dramatiska så har Nolan – i omgångar, visat sig vara kompetent men inte genialisk. Där det bästa exemplet på Nolans personregi går att se i samspelet mellan Rebecca Hall och Christian Bale i The Prestige. Ett kriminellt underskattat stycke skådespel som borde belysas för sin naturlighet och värme. Nolan hanterar dramatiken som bäst i spridda skurar, och de gånger han förlitat sig alltför mycket på att skapa ett intresse för sina karaktärer – på ett emotionellt plan, så fallerar det. Far och dotter-relationen i Interstellar är fylld av suspekt kemi och ett överflöd av banal sentimentalitet. 

Dramatik utan intresse 

Tenet kan vara Nolans mest dramatiska film någonsin. Action och spektakel får mestadels ställa sig åt sidan för utdragna konversationer och mängder av exposition. Det här hade inte varit anmärkningsvärt om det inte vore för det faktum att karaktärsgalleriet i Tenet har ett omfång som rör sig mellan ointressant till rent fånigt. De scener som skall skapa empati för personerna känns mekaniska och onaturliga. Karaktärerna är endast till som  som en katalysator för att kunna avancera berättelsen. En berättelse som endast kan beskrivas som en sörja. 

Där Inception fångar och övertygar i varje ögonblick, så verkar Nolan haft kalla fötter genom hela skapandet av Tenet. Koncepten och idéerna som filmer bygger på förklaras in absurdum. Och även om Nolan gör sitt bästa i att förankra sina koncept i vetenskap och logik, så blir en majoritet av sekvenserna till mördande tråkig exposition som aldrig vill ta slut. Bara det faktum att det förekommer whiteboard-presentationer – som förklarar de mer ingående beståndsdelarna av berättelsen, indikerar att något inte står rätt till. 

Ingen gastkramande öppning 

Nolan har alltid haft en förmåga att skapa introduktioner till sina filmer som genast greppar tag. Därefter så vaggas åskådaren in i filmens diverse spelregler. Detta uteblir i Tenet introduktion, som bäst beskrivs som seg. Till och med den oändligt långa startsträckan i Interstellar känns som en åktur i världens snabbaste berg och – dalbana då vi jämför med Tenet. Nolans unika talang att skapa actionscener utan dess like verkar också ha tagit sjukledigt. De adrenalinkickar som delades ut då Tom Hardys Bane kapade ett flygplan i The Dark Knight Rises, eller då verkligheten vändes upp och ned i hotellscenen i Inception, uteblir. Istället blir det tafatta biljakter, stela slagsmål och en final som är fullständigt obegriplig. 

Utan att vara alltför ingående eller vårdslös vad gäller att diskutera filmens centrala koncept – tidsresor, så känns detta som en illa genomtänk gimmick. Inceptions  drömlandskap kunde ha utmanats om Nolan hade gått in med samma fantasi och kreativitet. Tenet känns närmast föråldrad då man iscensätter tidsresandet, där det varken förekommer innovation eller uppfinningsrikedom. Många gånger känns det som om Nolan backat bandet – bokstavligt talat. De enorma stunderna – med snillrik komposition uteblir, och kulminerar istället i ett bunt underkokta koncept som är så abstrakta att de orsakar huvudbry. Den evighetslånga expositionen är inte heller till någon större hjälp. Flera gånger så bryter Tenet mot sitt imaginära regelverk. Det här kan mycket väl vara Nolans mest själviska och egoistiska film. Tenet har inget som helst intresse att skapa ett solitt flöde eller att kompromissa idéer som inte fungerar i realiteten. Allra mest uppenbart blir det i filmens final, som kan liknas vid kreativ hedonism. Det är en fullkomligt trasig actionsekvens som är helt omöjlig att förstå eller följa, som dessutom pågår längre än universum självt. 

Fåfängt 

Att Nolan vurmat för hur han undvikt CGI och andra digitala tricks och knep, förstärker bara känslan att detta är ett projekt som skapats utifrån ren fåfänga. Även om Nolan iscensatt en majoritet av sekvenserna utan trickfilmningar etc, så är detta irrelevant då ingen av de ’’storslagna’’ sekvenserna ger något utslag på pulsmätaren. Och i en scen så verkar Nolan ha fått för sig att han gör en dyr version av Jönssonligan. Där John David Washington, ställer upp en mängd olika rekvisit för föremål som behövs. Hela Tenet dras med att känns ogenomtänkt, koncepten och berättelsen känns inte ens halvfärdiga. Nolan serverar en trerättersmeny, bestående av helt råa ingredienser. Det hjälper inte att man har duktiga skådespelare som Washington och Elizabeth Debicki tillhands, då karaktärerna är ointressanta och livlösa.  

Ofärdig och underkokt

Alla de här problemen hade varit aningen mer lättsmälta om det inte vore för att Nolan så tydligt lutar sig på sina tidigare filmer. Estetiken, fotot och musiken kunde lika gärna ha figurerat i en fjärde Batman-film. Nolan vill både äta kakan och ha kvar den. Han vill utforska ny mark utan att vara villig att överge sina gamla vanor. Och även om hantverket fortfarande är solitt, så är det långt ifrån lika fulländat som i tidigare filmer. Tenet är en ofärdig, grovhuggen och utdragen historia som flagrant misslyckas med sina aspirationer att locka massorna tillbaka till biograferna. 

Betyg 4/10 

De Förbannade Åren Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2020

Summering: Det saknas kraft och stryka för att lyfta ett många gånger överambitiöst familjedrama. 

Andra världskriget är – på goda grunder, den kanske mest medialt exponerade tidsepoken. Oavsett om det gäller film, litteratur eller spel, så återkommer perioden gång på gång. Förutom de enormt brutala stridigheterna länder emellan, och de militära uppoffringarna så finns det oändligt många berättelser och händelser som inte rör det rent militära. Än idag lever både fascismen och nazismen vidare, och en högerpopulistisk våg sveper över västvärlden. 75 år sedan krigets slut, så är mediamanipulation och politisk enstyre, fortfarande närvarande i Europa.     

De Förbannade Åren borde därför kunna efterlämna ett starkt avtryck i dessa turbulenta tider. Tillskillnad mot så många andra berättelser från andra världskriget så undviker man i stort att beröra det militära eller topp-politiska spelet. Istället är det en inblick i hur det danska folket påverkades i och med den Tyska ockupationen. Hur den nazistiska ideologin skata men säkert trängde in i hushållen och splittrade familjer, där vissa valde att ta avstånd från ideologin, medan andra omfamnade den. Denna splittring och intensiva ideologiska konflikt är något som regissören Anders Refn lyckas förmedla väldigt väl. Refn är mogen och förståndig nog att inte dela upp det danska folket i onda eller goda grupperingar. Istället så blir filmen en petriskål där vi får se hur en rad olika personligheter påverkas av ockupationen. Det finns en stor finkänslighet i det sätt Refn porträtterar Sara Viktoria Bjerregaard Christensen karaktär Helene. En karaktär som  ovilligt drag in i den nazistiska ideologin genom en romans med en tysk ubåtskapten. 

Det här närmandet gentemot nazister är en balansgång som kräver enorm fingerfärdighet. Att skapa en alltför ljuvlig romans, där den ungdomliga naiviteten förblindar och används som ursäkt, kunde ha slagit fel. Men denna relation drar tankarna åt en historia ifrån Lena Einhorns dokumentärfilm Ninas Resa. Där berättar Einhorns mor – Nina, en mycket insiktsfull och rörande berättelse om ett kortvarigt möte (ej romantiskt) med en tysk soldat. Dilemmat och utmaningen med att hitta en balans i att kunna humanisera tyska soldater, utan att på något sätt förmildra deras handlingar, är mer än tillräckligt för att fylla ut speltiden på 150 minuter. 

Men denna trassliga och komplexa romans blir bara till en liten bisats i de De Förbannade Åren. Refn har storslagna ambitioner med filmen. Filmen cirkulerar kring den välbärgade familjen överklass familjen Skov, som blir till filmens narrativa plattform. Det här ger möjligheter till ett större omfång vad gäller att porträttera det danska samhället under ockupationen. Refn tar sig an svåra moraliska frågor. Det kanske mest intressanta är dilemmat att lägga sig platt och producera tyskt krigsmateriel, för att på så vis kunna bevara jobb. Men Refn visar också upp början på den danska motståndsrörelsen, samt den spända stämningen inom familjen. Där de vitt skilda politiska viljorna mellan familjemedlemmarna frontalkrockar med varandra och resulterar i enorma konflikter. 

Mängden berättarstoff känns som upplagt för TV-serie, där man kunde följa familjedynastin mer försiktigt och utan tvära kast. Men i detta mer komprimerade format så blir denna anstormning av antalet berättelser övermäktigt. För även om det finns ett antal grandiosa stunder, där Refn skapar trovärdig och exakt dramatik, så är helheten – som bäst, grovhuggen. Berättelsen vill allt för mycket och spretar åt alla möjliga håll. Vi får ingen kontakt med filmens ensemble, då vi får allt för lite tid att lära känna dem. Trots starka skådespelare som Jesper Christensen, så efterlämnar ingen av karaktärerna något långvarigt intryck. Christensen klarar sig på sin enorma rutin och fantastiska pondus, men för många av de yngre aktörerna så blir denna fattiga personregi rent förödande. En majoritet av karaktärerna flyter ihop då de saknar personlighet, och tillsammans med ett bombardemang av narrativa sidospår och mindre berättelser så blir ett antal sektioner av De Förbannade Åren rent menlösa.  

För mitt i familjedynamiken och företagspolitiken, så forcerar man in ett antal inslag som känns helt frånskilda den huvudsakliga berättelsen om familjen Skov och deras kamp att klara sig i en förödande destruktiv miljö. Det mest förödande exemplet är – sorgligt nog, delen som berör motståndsrörelsen. Där detta borde vara ett segment som tänder hoppet och orsakar glöd i blicken, så blir det enbart till tafatt utfyllnad där väldigt lite uträttas rent berättarmässigt. Planläggningen och de hemliga mötena känns som utvattnade försök att iscensätta Ken Loachs The Wind That Shakes The Barley, utan den brittiska regissörens patenterade personregi. 

Den uppenbara bristen på fokus leder till att De Förbannade Åren aldrig fångar publiken. I jämförelse med den – tragiskt, bortglömda Flamman och Citronen, så är De Förbannade Åren närmast håglös och utan något som helst bett. I en tid då högerpopulismen brer ut sig, i Europa – och i synnerhet Skandinavien, så behövs det en brinnande passion då man tar sig an något så kraftfullt och skrämmande som den tyska ockupationen av Danmark. Men mjölksyran och utmattningen tränger sig på alltför tidigt och inte ens några av de mest dramatiska ögonblicken får igång något större engagemang. Det är som att Refn försöker driva en isbrytare med en mopedmotor, själv skrovet är imponerande, men då det kommer till att faktiskt ta sig någonvart så faller man platt – eller rättare sagt, står helt stilla.   

På det hela så är det beklagligt att De Förbannade Åren aldrig lyfter. För här finns det ett antal scener och brottstycken som briljerar. Framförallt så är det en tekniskt kompetent produktion, med ett stämningsfullt foto, som ramar in det ockuperade Danmark med en kyla och närvaro som får vårt grannland att kännas både bekant men samtidigt främmande. Men som helhet är De Förbannade Åren splittrad och ofärdig. Bara det faktum att filmen får ett abrupt slut, då saker och ting verkligen börjar bli intressanta, förstorar bara filmens problematik. Det känns som att vi enbart har sett den första delen i något mycket större. Och då filmens speltid faktiskt är massiva 150 minuter, så känns ett antiklimax som det sista vi behövde. 

Betyg 6/10                     

Star Wars Episode IX: The Rise Of Skywalker Blu Ray (2K) Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Star Wars Episode IX: The Rise Of Skywalker på Blu Ray utav Disney Sverige. 

VARNING ! DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS

Film

Vad som började som en galant återkomst med The Force Awakens. Slutade, tillföljd av andra omständigheter än filmerna själva, i en smärre härdsmälta. Det fanns en tid då George Lucas var jämställd med djävulen. Den ökända dokumentärfilmen People Vs George Lucas, är ett manifest mot alla cinematiska synder som Lucas begick. Från de minst sagt kontroversiella korrigeringarna i originaltrilogin, till de hädelser som var Episode I-III.

Tjugoett år efter att The Phantom Menace haft premiär, så verkar detta var bortglömt. Den tiden då J.J Abrams och Kathleen Kennedy blev hyllade som hjältar, då de stolt annonserade att den nya trilogin skulle vara en återgång till det traditonella, med analogt foto och mer praktiska effekter, är ett minne blott. Idag är Kennedy, Abrams och Rian Johnson, den nya slagpåsen ute i cyberrymden. Den giftiga responsen, och det helt odrägliga klimatet, som en liten skara så kallade ’’fans’’ har orsakat. Är inget annat än skandalöst. Grova förolämpningar, kränkningar och mordhot är bara ett fåtal otyg som använts för att försöka sänka Lucasfilm och dess medarbetare . 

George Lucas har nu gått från satan till att bli frälsaren själv. Namnlistor har skapats för att låta Lucas återvända till bolaget och diktera den kreativa riktningen för filmserien. Denna schizofrena mentalitet visar att Star Wars har blivit omöjligt att arbeta med för en kreatör som inte vill följa ett strikt och bevandrat protokoll. Att avvika från normerna – som Johnson gjorde, är detsamma som att skriva om delar av bibeln. Men att göra en helt traditionell Star Wars-film som The Force Awakens, är inte heller något som verkar ha mottagits väl av samma fans som förfasade sig över att The Last Jedi skulle spela efter strikta spelregler. 

The Last Jedi innebar en hatstorm som jag aldrig tidigare har skådat. Det är så pass tragiskt och utmattande att följa efterspelet kring Rian Johnsons film, att jag önskar att det infördes allmän tystnadsplikt kring filmen. Jag har försvarat Johnson och filmen i över två och ett halvt år. Och jag kommer fortsätta att göra det.

J.J Abrams fick återigen återvända till regissörsstolen, efter att Jurassic World-regissören Colin Trevorrow hoppat av. Jag har aldrig träffat J.J Abrams, men enligt uppgift sägs regissören vara en av de allra trevligaste och vänligaste. Både mot fans och sina medarbetare. Enligt Kevin Smith så skapar Abrams en stämning på inspelningarna där alla känner sig delaktiga och sedda utav Abrams.    

Den här önskan att vara alla till lags, och att alltid vara villig att lyssna, är The Rise Of Skywalkers största svaghet. Efter mordhot, trakasserier och litervis med vidriga kränkningar, så verkar det som att Kathleen Kennedy och Lucasfilm har fått nog utav hatet. The Rise Of Skywalker känns därefter många gånger som ett långt – och onödigt, reparationsarbete, endast skapat för att få tyst på glåporden och hånen. 

Allt det som ifrågasattes i The Last Jedi, adresseras och korrigeras. Det verkar som att filmen rättar sig efter en imaginär kravlista. Som skrivits utav de mest aggressiva kritikerna. Många gånger känns det som om Abrams agerar som anden i flaskan. Där varje bisarr önskedröm uppfylls. Försöket att tillfredsställa en aggressiv minoritet leder till att filmen saknar struktur. 

Efter den helt magnifika öppningen, så blir Abrams och produktionen till en stressad reparatör. The Rise Of Skywalker verkar lida av fantomskador, där man försöker gipsa och läka åkommor som aldrig fanns där från början. Mycket av berättelsen ägnas åt ett överdrivet flängande. Berättandet forceras och komprimeras för att kunna nå fram till de punkter där man – ansträngt, kan backa bandet för mycket utav händelserna i The Last Jedi

Det mest påträngande och onödiga fixet kommer i och med Rey och hennes ursprung. Att denna löjliga kontrovers får ta upp en så stor del av av filmen speltid, är inget annat än förkastligt. Istället för att ge tid åt exempelvis Keri Russels stenhårda Zorii Bliss, eller Richard E. Grants kylige Enric Pryde, så ältas denna helt menlösa punkt. Något som borde varit slutdiskuterat då Kylo Ren gav det bittra beskedet att Rey inte kom från några speciella.. Genom att försöka tillgodose att hysteriska krav, så får Abrams inget utrymme att laborera eller vara kreativ. Alltför mycket av filmen känns som en gång på glas, ett blygt försök att inte skapa mer kontrovers. 

Att en gapig minoritet har fått diktera så mycket av The Rise Of Skywalker är både frustrerande och oförståeligt. För då vi ser till faktiska genomförandet, personregi, skådespel etc. Så finns det väldigt lite att ifrågasätta. Daisy Ridley och Adam Driver är båda utmärkta. Abrams igenkännbara humor är förfriskande och hjärtevärmande. Och flera sekvenser, såsom introduktionen till Kejsare Palpatines gigantiska flotta, är fullkomligt spektakulära. 

Dessa höjdpunkter, den fantastiska produktionen och faktumet att vi kan få en Star Wars-film – som inte förnedrar sina skådespelare, eller filmkonsten. Är en mindre gåva från filmgudarna. Och bortsett från Marvel Studios, så är Lucasfilm fortfarande i en klass för sig, vad gäller att profilera och demonstrera hur bra och imponerande produktioner – med en budget som motsvarar vissa länders BNP, kan vara.  

Betyg 8/10        

Bild

J.J Abrams var mycket tydlig med att The Force Awakens skulle filmas med analoga kameror. Detta för att efterlikna originaltrilogins utseende. Den visionen är lika viktig nu som då. Bilden vi får bär tydliga spår av celluloid. Det finns en märkbar kornighet genom hela filmen. Scenerna som utspelar sig på ökenplaneten Pasaana är oerhört ljusa och gör kornigheten mycket märkbar. Analoga filmkameror och projektor, för med sig ett uns matthet, med färger som är aningen mindre mättade än hos de digitala motsvarigheterna. 

Där The Last Jedi hade en mycket kraftig färgpalett, som dränkte vissa scener i monotona färger. Så är The Rise Of Skywalker mer reserverad vad gäller färger. Mängden analogt gryn gör att flera scener inte är så knivskarpa som man kunnat hoppas på. The Rise Of Skywalker är också en mörk film vad gäller det visuella. Mycket av sekvenserna utspelar sig i grottor eller katakomber, som är befriade från naturligt ljus. Sekvenserna på Sith-planeten Exegol kan endast klassas som mediokra ur ett bildmässigt perspektiv. 

I inledningen, då Kylo Ren sakta rör sig igenom Palpatines laboratorium, är närmast smetig, och det sakans riktigt stark svärta. Detta förvärras då man tillsatt rök och dimma för att förhöja atmosfären. Däremot så finns det gott om detaljer i närbilder och texturer – då ljussättningen tillåter. Reys ansikte, eller C-3POs blankpolerade gulddelar, är otroligt detaljrika och naturliga. Ljussabel-striden, utanpå den totalförstörda Dödsstjärnan, är inget annat än spektakulär. Här gör den matta paletten underverk. Vattenvågorna och de dyblöta kostymerna återges med otrolig precision, och det är nästan så att man kan känna det isande vattnet som dränker Kylo Ren och rey. På det hela så är det en solid visuell presentation, som exemplifierar för – och nackdelar, med att spela in en film analogt. 

Betyg 8/10               

Ljud

Jag trodde – och hoppades, att problemet med Disneys ökänt volymfattiga Blu Ray-släpp, var förbi. Men tyvärr så återvänder denna hemska egenskap med The Rise Of Skywalker. Den legendariska introduktionen, då Star Wars-loggan kastas emot publiken, och John Williams musik dundrar ut ur högtalarna. Är en fullkomlig explosion på biografer. Stråkarna och brasset, skall helst vara så starkt att publiken hoppar ur sätet utav förvåning. Tyvärr så är denna effekt helt frånvarande på Blu Ray-utgåvan. Standardvolym är närmast omöjligt att lyssna till. Det är så svagt att all detaljrikedom och klarhet uteblir. Som exempel är stråkarna och blåsinstrumenten – i den klassiska öppningsmusiken, löjligt dämpade och klena. 

Det är först då vi vågar öka volymen – DRASTISKT , som det faktiskt börjar hända saker. Då volymen är uppskruvad så är The Rise Of Skywalker ett bombardemang av avgrundsdjup bas och uppfinningsrik ljuddesign – och mix. Så fort en ljussabel tänds, eller Millenium Falcon dundrar in, så skakar väggar och byggnadsfundament.

Framförallt så är det imponerade hur detaljrik ljudmixen är. Återigen så är scenen på den förstörda Dödsstjärnan filmens sanna höjdpunkt, både vad gäller bild och ljud. Då Rey klättrar uppför totalförstörda cylindrar, och då hon äntrar tronrummet, så mixas musiken och atmosfäriska ljud på ett eminent vis som placerar oss mitt i vraket och de spöklika korridorerna. Om det inte vore för den skandalöst låga volymen, så hade detta ljudspår kunnat stå sig som en referenskopia i många år framöver. 

Betyg 9/10  

Extramaterial 

Tyvärr så uteblir J.J Abrams kommentars spår. Detta kompenseras med en uppsjö av diverse dokumentärer som tar oss bakom kulisserna. Där The Last Jedis dokumentär fungerade som en fluga på väggen. Utan någon exakt struktur eller alltför många intervjuer. Så är detta en återgång The Secrets Of The Force Awakens. Detta innebär hjärtliga intervjuer med en storleende Daisy Ridley, en entusiastisk Abrams och fantastiska inblickar i hur mycket arbete och kärlek som ägnats åt de allra minsta detaljerna. 

Det fullkomligt skär i hjärtat då vi förstår hur mycket tankeverksamhet och kreativitet som bara fick stå i centrum i ett fåtal minuter – och i värsta fall sekunder. Det är med andra ord svårt att känna sig alltför besviken beträffande bristen på ett kommentars spåret, när vi får en så ingående genomgång av allt som krävdes för att färdigställa den jättelika produktionen. 

Betyg 8/10        

Bloodshot Recension

All images courtesy and copyright of SF Studios 2020

Summering: Intetsägande, tråkigt och billigt actionfiasko med en rosslande Vin Diesel i centrum. 

Att kritisera Bloodshot för dess totala brist originalitet, dess logiska luckor – som får filmens berättelse att se ut som en Schweizerost, är lika lönlöst som att bli arg på vädret eller alltför högvolym på en hårdrocks konsert. Det här var aldrig tänkt att skapa någon större intellektuell stimulans. Däremot så finns det inga ursäkter för en skrämmande brist på energi och en håglös presentation som är rent amatörmässig. 

Vin Diesel – som står som också står som producent, påstår sig ha stora ambitioner med Bloodshot, planen är att låta detta vara den första i en serie som skall ha potential för något ’’stort’’. Hur det blir med den saken återstår att se, men i en tid då biopubliken blir att mer kräsen och har vant sig med actionfilmer utav mycket högkaliber, så är det mer eller mindre omöjligt att se hur Bloodshot skall kunna utmärka sig, detta då den brister på alla tänkbara plan. Den enda förmildrande faktorn är en intressant start, där man implementerar en klumpig, men välmenande twist. 

Detta, tillsammans med de starka Robocop influenserna, drar tankarna åt den förbisedda Upgrade utav Leigh Whannell, som också berörde saker som högteknologiska proteser och religösa allegorier, där uppståndelsen från de döda är centralt i berättelsen. Upgrade visade att man kan ta ett välbekant koncept och göra det både intressant och intensivt. Whannell lät också Upgrade vara oerhört brutal i sitt våld, vilket leder hela vägen tillbaka till Paul Verhoevens superklassiker. 

Malande gröt 

Men då Bloodshot är klar med sin intrig så står det klart att någon möjlighet till succé – eller ens acceptabel underhållning, är tillintetgjord. Istället för att försöka konstruera en vital berättelse, med fortsatta vändningar och duglig action, så devalverar filmen ned sig till en malande gröt där man slaviskt hänger sig till actionscener som enklast beskrivs som katastrofala. Att filmen gjorts på en begränsad budget – 45 miljoner dollar enligt uppgift, så ger det ingen dispans till att actionscenerna är omänskligt utdragna, spänningslösa och tekniskt uråldriga. Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt, men att leverera något såhär tamt är i det närmaste en förolämpning mot publiken. Det finns inte en actionsekvens som inte dränks i dålig ljussättning och fånig slowmotion, dessutom är de mest intensiva delarna sönderklippta och filmade med alldeles för närgångna vinklar, något som gör att alla slagsmål och eldstrider är omöjliga att följa. 

De stunder som har potential reduceras till en klaustrofobisk gröt där vartenda moment ser identiskt ut med det förra. Inte ens ett par hetsiga jaktscener orsakar något annat än en stor gäspning. Filmens utseende finns det inte heller mycket att säga om utan att vara behöva vara högst oartig. Som bäst når den upp till den mest mediokra av MTV-musikvideos, och i sämsta fall så är det Resebyrån TUI som har lånat ut sitt bortklippta material för en solsemester på valfri destination. Trots klinisk design och futuristiska inslag, så vilar det något billigt och plastigt över hela produktionen, vart man än tittar så känns filmen snål och sniken. 

Vin Diesel är Laurence Olivier…. I jämförelse med Lamorne Morris

Vad skådespelet anbelangar så är det nog enklast att summera det med ordet undermåligt. Vin Diesel har aldrig varit någon större charmör, och insatsen här gör inte mycket för att ändra på det, återigen så är det rosslande repliker och flexande med stora biceps… Och inte så mycket mer… Men i jämförelse med Lamorne Morris så är Vin Diesel vår tids Laurence Olivier. 

Morris gör en roll som är så pass enerverande, idiotisk och pinsam att tom bilsalongens filmprojektor blir högröd i ansiktet av genans. Inte ens den eminente Guy Pearce får ihop något av värde i en makabert platt roll. Eländet fortsätter då filmen försöker visa upp sin ’’humoristiska’’ sida. Det går inte att finna ett enda skämt som inte är lika torrt som fnöske. Till råga på allt så är den komiska timingen fullkomligt skrattretande, tom Shane Blacks genomusla snuskskämt från Predator är rent geniala i jämförelse.     

King Kong från 1933 är mer trovärdig 

Mot slutet så är den potentiellt intressanta starten utraderad. Som avskedspresent så får publiken smaka på en grundlöst usel actionscen, med CGI som får King Kong från 1933 att verka fotorealistisk. bara det faktum att filmen tror sig ha hittat komiskt guld i ett skrattretande penis-skämt säger det mesta… 

Betyg 2/10