All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2023

Summering: Greta Gerwig har skapat ett underhållande kaos som hade behövt aningen mer bensin och hästkrafter för att nå ända vägen fram. 

Man kan fråga sig om den traditionella marknadsföringen håller på att gå en långsam och plågsam död till mötes ? Det är omöjligt att inte fråga sig detta i och med den virala storm som byggts upp på internet gällande Barbie. Den sammanfallande premiären med Christopher Nolans Oppenheimer har skapat de tvehövdade monstret Barbenheimer som försatt nätet i eld och lågor. 

Förväntningarna och energin inför Barbie har vanligtvis bara funnits att hitta i sammanhang som Star Wars, Marvel eller James Bond. Få filmer fyller svenska biosalonger på premiärdagen nuförtiden, så det är sannerligen imponerande att träda in i en lobby som påminner om ett publikinsläpp till en Ullevi konsert. 

Stämningen är därmed på topp och det är svårt att inte dras med i den påtagliga  hoppfullheten. Dock är Barbie något av en ulv i fårakläder. Även om det tydliggjorts att den plastiga scenografin och pastellfärgerna bara är en sida av filmen är det nog få som kunde tro att regissören Greta Gerwig skulle släppa alla hämningar och leva loss på ett sätt som får hennes charmiga – men strikta, Little Women-adaption att kippa efter andan. Den här gången är det varken ära eller prestigefyllda priser som är avsikten med filmskapandet, bara att ha roligt. 

Att göra en renodlad Barbie-adaption, utan unik infallsvinkel, hade varit lika lyckat som att försöka övertala befolkningen om att asbest inte är detsamma som en hälsofara. Gerwig väljer därför att forma filmen i postmoderna traditioner, detta gör att självironisk humor och sarkasm dominerar. Det finns en tydlig och charmant fräckhet vad gäller att driva med konsumtionssamhället, förvridna ideal – både kroppsliga och moraliska, och människans tendens att vilja svepa saker och ting under mattan. Den syrliga satiren drar genast tankarna till en annan berömd leksaksfilm, nämligen The Lego Movie. En film som Gerwig verkar ha stirrat sig blind på, flera sekvenser och scenarion är mer eller mindre identiska. Att använda denna prövade formula har sina fördelar, den gladlynta och skojfriska attacken på konsumtionssamhället är lika underhållande som alltid. Samtidigt är det aningen fantasilöst, det förekommer inga större avvikelser eller modifikationer som hade kunnat skapa en mer särgen identitet från Phil Lord och Christopher Millers kultfilm. Greta Gerwig har i intervjuer alltid visat på en stor charm och energi, egenskaper som inte varit lika framträdande i hennes filmer. Men i Barbie vågar hon ta ut svängarna, som ovan nämnt verkar hon inte bekymrad om prestige eller att plädera till kräsna kritiker. Det gör att hon vågar vara politisk och lyfta fram rad idéer som osar av god potential men dessa blir tuktade och friserade av det etablerade ramverket som hon jobbar i. De mer vågade och säregna segmenten blir oftast bara tillfälliga och aldrig särskilt dominanta.

Gerwig är inledningsvis också trevande – kanske bländad av de ’’leksaker’’ och resurser  hon nu har tillgång till. Även om Barbie vill presentera en vild attityd är starten, trots den rosa chocken och de oväntat klatschiga låtvalen, aningen generisk och ointressant. Men ju längre filmen löper verkar Gerwigs självförtroende växa, det blir mer och mer rastlöst, busigt och kompromisslöst. Tillslut är alla inblandade villiga att släppa tyglarna och leva loss. Det innebär att ingenting – så längde det är godtagbart i en barntillåten film, är förbjudet. Det kastas in vilda jakter, politiska attacker som tar sig an toxiskt maskulina clowner som Andrew Tate och falska storbolagschefer. Att samtliga inblandade verkar haft oerhört roligt under inspelningen går inte heller att undkomma. Mängden trams och flams vet inga gränser, flera sekvenser som tangerar ren och skär buskis går dock att acceptera i och med den uppenbara skaparglädjen som närvarar. 

Trots att Gerwig öser på med allt mellan himmel och jord lyckas Barbie aldrig nå det stadiet då allting känns som ett rinnande vatten. Där kaospiloter – exempelvis Taika Waititi, lyckas få vansinnet som presenteras att blir energigivande får Gerwig många gånger slut på bränsle. Flera tillfällen som borde leda till komisk och energisk eufori blir onödigt utdragna. Framförallt slutet lider av att kännas aningen förutsägbart och repetitivt trots att Gerwig tömmer sitt kreativa förråd på det mesta i den tredje akten. Barbie kan inte heller undkomma att många gånger kännas aningen monoton, detta drabbar filmens humor där flera skämt upprepas minst en gång för mycket. 

Trots att mycket av filmen ägnas åt att förlöjliga och skratta åt flera moderna företeelser inom vårt minst sagt problematiska samhälle, görs det ett försök till ett mer hoppfullt och oskyldigt patos som är tänkt att blomma ut i slutet. Även om tanken är god är det klumpigt implementerat och känns betydligt mer forcerat än några av de mest absurda inslagen.

Något som däremot är oklanderligt är rollbesättningen. Margot Robbies överspel och allmänt taffliga agerande har sällan försett mig med ett leende på läpparna. Ryan Gosling och dennes träiga framtoning och stela mimik är inte heller någon personlig favorit. Men dessa – inte helt smickrande egenskaper, nyttjar filmen på ett genuint genialt sätt. Robbies begränsade och gestikulerande skådespel visar sig vara perfekt för en så pass överdriven och extrem karaktär som Barbie. De uppsända ögonen och den ansträngda framtoningen är helt perfekt och skänker flera scener en oväntad humor. Detsamma kan sägas om Gosling som är fenomenal, framförallt i filmens slutskede då Ken tvingas in i en annan roll än vad någon i publiken kunnat föreställ sig. Då skapas komiskt guld som fortfarande får mig att gapskratta vid tanken på händelserna. Att Gerwig lyckas använda aktörers svagheter och göra dem till styrkor är sannerligen imponerande.      

Då Barbie vågar att vara totalt hämningslös film är den i sitt esse. Att se Greta Gerwig kasta sig ur flygplanet utan en tanke på att kolla om fallskärmen ens fungerar är ett sant nöje. Resultatet är många gånger underhållande, bångstyrigt och totalt vansinnigt. Dock saknas det drivmedel för att nå ända fram och det landar i att vara ett underhållande kaos. 

Betyg 6/10