All images courtesy and copyright of Universal 2023

Summering: Måhända är det inte felfritt men trots det makalöst imponerande och oförskämt medryckande. Christopher Nolan har gjort sin bästa film sedan Inception.  

Filmkritikern och – numera, konsertarrangören Orvar Säfström presterade en formula för filmserier som Star Trek, Fredag Den 13’e, ett sätt att förskona sig från det sämsta. Se varann film…. Detta besynnerliga system visar sig också vara applicerbart för Christopher Nolans filmskapande. Interstellar må ha varit en publik – och kritikerfavorit, men får mig fortfarande att sucka i och med Matthew McConaugheys överdrivna skådespel. Filmens absurda slutkläm visade också upp Nolans sämsta tendenser som filmskapare, högdragen pseudo-intellektualism och en överskattning av sin egen berättarförmåga som ofta resulterar i krystade inslag, exempelvis den inte helt geniala scenen där två färjor håll gisslan i The Dark Night. 

Men efter Interstellar kom Dunkirk, ett stycke briljant film som påminde om varför Nolan är en mästare vad gäller att fånga publiken och briljera med ett hantverk som andra regissörer bara kan drömma om. Men givetvis skulle pendeln svängt tillbaka med Tenet, en totalt hopplös film som slog knut på sig själv. Dessutom släpptes den då COVID-19 rasade, allt detta medan en hysterisk och förblindad Nolan raljerade om att biografbesök skulle rädda mänskligheten under pågående pandemi. 

Efter tre år och ett studiobyte till Universal – Nolan övergav Warner Brothers efter deras beslut att släppa majoriteten av sina filmer direkt till streaming under 2020, har det blivit dags för Nolan att lämna det övernaturliga och fantastiska. 
Istället för att bege sig ut i rymden eller utforska drömvärldar gör Nolan en av sina mest jordnära och återhållsamma filmer sedan det mästerliga genombrottet Memento. 

I flera intervjuer har Nolan talat om att Robert Oppenheimers liv är den mest dramatiska berättelsen han skådat. Oppenheimers liv och arbete befinner sig och i en korsning där världen träder in i en ny era där teknologi och vetenskap skulle bli alltmer sammanlänkat med människans vardag. Men tillskillnad mot striden vid Dunkirk är sagan om Oppenheimer – på pappret, inte lämpad för att bli gastkramande spänning på film. Det är inte tal om några nervpirrande strider i luften eller någon brutal kamp om överlevnad på ett slagfält. Istället är det långa utläggningar om atomklyvning, plutonium och rökiga rum där politik och internationella relationer står i centrum. Det låter som en god och lärorik historieskrivning, inte som något som kan uppehålla tittarens intresse i tre timmar. Christopher Nolan har dock sneglat på David Finchers klassiker The Social Network och hittat ett sätt att göra förhandlingar och steril forskning till nagelbitare. Likt Fincher hittar Nolan en makalös intensitet som gör att varenda sekvens fängslande och omöjlig att ta ögonen ifrån. Manhattan projektet blir därför inte en vetenskaplig utläggning utan till ett rasande lopp där varenda sekund kan vara avgörande för att färdigställa projektet. Nolan lyckas också tillföra den förföriska och hypnotiska stämningen från sina sanna epos som Inception där allting som presenteras på vita duken får publiken att skrika efter mer. 

Oppenheimer känns också många gånger som en sorts summering av det bästa Nolan gjort. Det som alltid snillrika hantverket tas till sin spets. Kostym, scenografi och fotografi är fläckfritt och känns i många fall otäckt autentiskt. Regissörens närmast ohälsosamma övertygelse om praktiska effekter och analogt foto visar sig denna gång vara befogat då det skapar en närvaro och autenticitet som är sällsynt. Sekvenserna i staden Los Alamos i New Mexico ter sig närmast dokumentära, den omtalade provsprängningen är en rysare utan dess like. Här blir varje liten darrande rörelse och svettdroppe till en thriller i sig och det är bevis på verkligt storslaget filmskapande att då något vi har facit till kan kännas lika magiskt och exalterande som då Batman tvingades jaga Heath Ledgers Joker genom Gothams gator på sin motorcykel.                    

Nolan lyckas till och med integrera lite av det episka narrativ från de älskade Batman-filmerna. Sättet de historiska personerna presenteras och diskuteras görs med samma dånande pompa och ståt som den mycket snygga vinkningen till Joker i Batman Begins. Det vilar något grandiost och sakralt då personer som Albert Einstein eller President Harry Truman introduceras till publiken, något som gör det hela oväntat närbesläktat med de bästa av serietidningsfilmer då välkända karaktärer refereras eller presenteras. 

Ordet audiovisuellt återkommer ständigt då Nolan skall förklara värdet av film. Och Hoyte Van Hoytemas fotografi och Ludwig Göranssons musik lyftas fram. Hoytema förmedlar – tillskillnad mot Nolans föregående fotograf, den numera utskämda Wally Pfister, en rustik och intim känsla som gör att Nolans generella preferens för en mer kall estetik känns mer mänsklig. Precis som i Dunkirk har Hoytema en fantastisk förmåga att fånga ansikten utan att det känns påträngande eller pretentiöst. 

Personregi har dock aldrig varit Nolans starkaste attribut, hans filmer är som starkast då hans koncept utförs fläckfritt och tar med publiken på en intellektuell och nervkittlande resa som får en att urbryta i jubel då allt är slut, se The Dark Knight eller Inception. Karaktärerna är bara kuggar i ett maskineri, de är inte utan känslor eller humanitet, men det aspekterna är sällan centrala. Därför är en person Robert Oppenheimer ett perfekt subjekt för Nolan. Den verklige Oppenheimer var en komplex person som hade en försmak för det teatrala och som inte var lätt att tolka. 

Cillian Murphy som – förutom TV-serien Peaky Blinders, har varit delegerad till biroller får äntligen träda fram i en roll som känns som gjord för honom. Murphy väljer dock att inte göra det till en exhibitionistisk och självupptagen reklamfilm för nästa års Oscarsgala. Precis som den fantastiska Olivia Colman är detta skådespel i sin renaste och mest opretentiösa form. Murphy lyckas göra Oppenheimer både enigmatisk och empatisk, det finns något fascinerande och djupt mänskligt bakom hans orubbliga fascination för vetenskapen. De sekvenser som framförallt framhäver denna humanitet är de gånger Oppenheimer tvingas att anta sig rollen som familjefar. Den kamp han ständigt för mellan sitt arbete och att hålla samman sitt familjeliv – som ständigt är på bristningsgränsen, blir fantastisk drabbande i och med Murphys exakta och inlevelsefulla skådespel.          

Ensemblen är också en av de mest namnkunniga och imponerande som skådats på ett bra tag. Även i mindre bioroller förekommer stjärnor som Florence Pugh och Matt Damon. Men det är inte fråga om att blända med stjärnglans, att rollbesätta med bekanta ansikten visar sig bli helt essentiellt då Oppenheimer inkluderar flera nyckelpersoner som endast förekommer flyktigt – som ett resultat av de många forskare och individer som spelade viktiga roller i projektet och Oppenheimers liv. 

Genom att använda sig av mycket bekanta ansikten blir berättelsen och personerna enklare att följa. Något som är välkommet då Nolan återigen använder ett uppbrutet berättande som inledningsvis inte är helt intuitivt. Introduktionen är en kakofoni av bilder och ljud som tar oss rakt in i Oppenheimers tankevärld, en imponerande men svårsmält start som också bryts upp med en rad andra sekvenser som inte tycks höra ihop. Precis som i Memento eller Inception lägger Nolan ett pussel som successivt blir mer begripligt för publiken. Då allt närmar sig klimax blir dessa berättarmässiga beslut fullt förståeliga, även om avkastningen inte är lika potent som i de två ovannämnda filmerna. 

Begreppet utmaning brukar ofta förekomma då Nolans filmer beskrivs, hur han gillar berättelser som är strukturellt komplexa och inte helt greppbara vid en första anblick. I sina bästa stunder blir denna mysteriösa komplexitet magisk, i de sämsta fall frustrerande och makalöst egoistisk. I fallet med Oppenheimer tillkommer utmaningen i historieskrivningen eller snarare publikens kunskaper. För även om det inte behövs något examen i amerikansk historia är förkunskaper utan tvekan behjälpliga. Flera händelser, personer och konversationer blir först fullt dramatiskt potenta då historien som kom före och efter är känd för tittaren. Oppenheimer är en av få filmer – utan att framstå elitiskt, som ger mer utdelning desto mer förkunskap publiken äntrar med. Framförallt är filmens avslutning inte i närheten lika potent om den historiska bakgrunden inte känns till. 

Det finns ett fåtal problem som håller Oppenheimer från att kunna klassas som ett felfritt mästerverk. Då filmen går in i sin sista fas känns den aningen uttömd. Den blodröda intensiteten som byggts upp under filmens två tredjedelar avtar. Det tar ett litet tag innan Nolan hittar pulsen och kan fängsla publiken igen. Utöver det slarvas det rejält med porträttet av Katherine ’’Kitty’’ Oppenheimer, Emily Blunt gör sitt yttersta men Nolan verkar både ointresserad och förvirrad kring hur karaktären skall porträtteras. Vad som börjar som en djupt osympatisk och självisk karaktär skall i slutet bli till filmens ryggrad och själ, något som känns oförtjänt då Nolan inte gjort någonting för att göra publiken engagerad i förhållandet mellan makarna Oppenheimer. 

Trots att Nolan inte landar planet fullt så elegant som man kunde hoppats på är Oppenheimer en fantastisk film som i sina bästa stunder är i det närmaste oförglömlig. Det är ett stycke superb populärhistoria som levereras i lyxförpackning. 

Betyg 9/10