Det blir allt mindre innehåll här på Tiger Film, det är ingen idé att låtsas om något annat. Texterna har successivt börjat gå över till Kulturbloggen, något som varit en oerhört givande övergång. Att påstå att produktionstakten skulle öka tills 2024 vore därför en ren lögn, men förhoppningarna är att aningen mer innehåll skall kunna publiceras under nästa år. 2023 markerar dock ytterligare ett turbulent år för nöjesindustrin, förvisso har makalösa framgångar som Greta Gerwigs Barbie gett filmmediet ett rejält lyft i en tid då flera storfilmer och mastodont projekt har stapplat vad gäller det rent ekonomiska. Men dubbelstrejken i Hollywood blev en rejäl kallsup som påminde om att något djupt problematiskt, frustrerat och orättvist har rått under de gångna åren. Strejkerna är – från ett samhällsperspektiv, en del av ett större narrativ där den amerikanska medel – och arbetarklassen, för första gången på år och dagar ställer sig upp och slår tillbaka mot  Ayn Rand retoriken om värdet i koncentrerad rikedom och där egoism går före anständighet. Screen Actors Guild och dess avtal må nyligen ha blivit ratificerat men de exakta juridiska detaljerna och hur de kommer passa in i det komplexa maskineri som är filmindustrin lär dröja. Men strejkerna markerar också andra vårtor och fel inom industrin, framförallt medialt. 

De senaste årens mediala diskurs har inte legat på den stundande krisen i strejkerna, anledningarna och de strukturella problemen. Istället har – och fortsätter, diskussionen gälla triviala trams, exempelvis om Marvel Studios och om deras produktioner bör kategoriseras som film eller inte. Martin Scorsese fortsätter sitt närmaste maniska korståg där förhoppningen är att utradera allt med superkrafter från bioreportoaren. Resultatet har varit lönlöst, och den helt menlösa diskussionen har istället distraherat från genuina problem som kunde ha belysts och granskats genom de stora mediala organisationerna eller regissörer med det inflytande som Scorsese har, något som inte skett. Detta har lett till att 2024 ser ut att bli ett år i paritet med 2020, där premiärdatum kastas runt som basketbollar och ett flertal månader ser ut att vara fullkomligt tomma på några som helst  premiärer. En redan krisande biografbransch bävar redan och hur situationen lär se ut då vi summerar 2024 vill i alla fall inte jag föreställa mig.  

Men 2023 innehöll också flera fantastiska höjdpunkter som inte genomsyrades av medial enfald och menlös diskurs. Den nämnda Barbie av Greta Gerwig må bara ha fått 6/10 här på Tiger Film, ett betyg som jag personligen ångrar djupt. Få filmer har växt som Barbie – och då syftar jag inte på det ekonomiska, sättet filmen blandar komik, allvar och sylvass samhällskritik är inget annat än genialt och det har inte gått en dag utan att valfri scen eller replik har trätt fram i minnet. Även om Christopher Nolans Oppenheimer må vara en mer omspännande film – som på ytan är mer seriös, är det ingen diskussion om att 2023 går i rosa och för alltid kommer att minnas som det året Barbie regerade. Dock finns det ett par filmer som lyckades att gå än längre, däribland den helt makalösa Poor Things av Yorgos Lanthimos som ännu en gång lyckades briljera med en film som utgår från det hämningslösa och helt skamlösa. Resultatet är ett komiskt, varmt och helt oemotståndligt mästerverk där Emma Stone fullkomligt skämmer ut alla konkurrens, däribland den omtalade insatsen av Lily Gladstone i Scorseses Killers Of The Flower Moon. Också Alexander Payne sken med den underbara The Holdovers, en film som påminner om hur fantastisk Payne kan vara då han inte irrar runt med trams som Downsizing.       

Utanför filmens värld hände det också en rad händelser värda att uppmärksamma. Bruce Springsteen och E Street Bands spelningar för arenapublik på första gången på 6 år var fullkomligt makalösa. Trots en mer rigid spellista och aningen kortare konserter går det inte att undkomma att detta är en artist utan motstycke, vars gärning för allt vad det kvalitativa, omsorgsfulla och hängivna inte går att sätta i ord. Och inom det digitala var 2023 en ren triumf, först med Insomniacs uppföljare till Spider-Man. Denna gång utrustad med än mer spektakulär grafik, en egensinnig och mycket unik tappning av den – aningen, uttjatade symbiot-berättelsen. Bredvid detta actionmonument står det briljanta Baldur’s Gate 3 vars djup, minutiösa valmöjligheter och rent absurda längd endast kan lämna spelaren mållös. 

Sedan måste Stockholm Comic Con också berömmas. Efter en oerhört stapplande session under sommaren med Made In Asia då arrangören Heroes försökte sig på att rida på den alltmer populära animevågen, var mässan tillbaka i grandios form, större, bättre och mer energisk än någonsin. För första gången någonsin krävdes det multipla dagar för att uppelva allt. 

Så även i oerhört mörka, deprimerande och genuint frustrerande tider finns det höjdpunkter och ljusglimtar. Stunder vi måste lära oss att uppskatta och ta hand om, framförallt då världen i mångt och mycket står brand och där så många inte ens kan ta ett mål mat för givet. 2024 blir ett prövningens år, låt oss minnas de bästa från det gångna året och aldrig glömma att vara tacksam till att vi har möjlighet att få ta del av nämnda storverk. 

Årets bästa filmer 

1. Poor Things 

2. Spider-Man Across The Spider-Verse   

3. Barbie

4. Guardians Of The Galaxy Vol. 3  

5. Oppenheimer 

6. The Holdovers 

7. Mission Impossible Dead Reckoning Part One 

8. Past Lives 

9. Wonka  

Årets konsert 

Bruce Springsteen And The Street Band Ullevi 28-06-2023 

Årets Spel 

Baldurs Gate 3 och Spider-Man 2 

Årets Anime 

Jujutsu Kaisen Säsong 2