All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2024

Summering: Skräcklöst och utan någon som helst relevans för någon.  

I en tid då folk bönar och ber om att superhjältar skall begravas och aldrig komma tillbaka har nästa trend anlänt som ett brev på posten. Nu är det klassiska skräckfilmer som skall göras om – eller få uppföljare, avsedda att nollställa en kaotisk kronologi. Halloween, Hellraiser och nu senast Exorcisten är bara ett fåtal exempel. Dock har dessa projekt en sak gemensamt, slutresultatet har mestadels varit katastrofalt. Den senaste Exorcisten kallad Believer var ett smärre skämt och lyckades varken återställa serien efter förkastliga filmer som The Beginning eller The Exorcist II: The Heretic. 

The Omen är inte i närheten lika bejublad, älskad eller skräckinjagande som William Friedkins klassiska film. Däremot har den inslag som gjort den närmast kultförklarad, med korta moment av ohyggligt brutalt våld. Men precis som andra skräckklassiker belönandes – eller rättare sagt förbannades, filmen med en rad horribla uppföljare som knappt går att recensera utan att riskera hälsa och välbefinnande. Dessutom bjöds vi för på en totalt menlös remake år 2006 som endast lyckades med att få publiken att sucka djupt. 

Istället för att spinna vidare på remaken väljer man att gå tillbaka till källan med en prequel som utspelar sig i den kontinuitet som etablerades av Richard Donners första film. Mängden skräckfilmer i prequel format har dock visat sig lika pålitliga som svenska motorvägar under rasande snöstorm. Det primära problemet med The First Omen är att syftet och konceptet är fullkomligt ruttet. En prequel bör fördjupa och ge originalfilmen mer styrka. Det bör också finnas en vördnad och kärlek till filmens vars axlar man väljer att stå på. Men vad gäller någon mätbar kvantitet av passion är den närmast obefintlig. Förutom ett par snarlika kameraåkningar och bildkomposition från några av de mest klassiska scenerna från originalet så osar The First Omen av slentrian och ointresse. Berättelsen är befriad från någon som helst spänning eller relevans då publiken är alltför medveten om slutdestinationen. De bästa prequels lyckas skapa nya karaktärer och situationer som engagerar och åkallar kraftfull nostalgi, se bara till den geniala Rogue One A Star Wars Story. 

The First Omen har karaktärer som är lika intressanta som stinkande kompost. Det är en samling av klyschor och schabloner som fått mänsklig gestalt. Skådespelet är minst lika krystat och artificiellt, inte ens ett fullblodsproffs som Bill Nighy kan göra något annat än att håglöst se sig om efter nödutgången. 

Och sedan kommer vi till kardinalsynden, filmens berättarteknik och faktiska story förtjänar att gå ett dussin golgatavandringar. Regissören Arkasha Stevenson har ytterst begränsad erfarenhet och ovanan är plågsamt uppenbar. Stevenson har ett ypperligt uselt sätt att presentera berättelsen, vändningar som är avsedda att chockera blir till skrattretande platta fall, detta eftersom skeendena är uppenbara även för en fladdermus i strålkastarljus. Skräcken i The Omen har alltid varit tillfällig och explosiv, chockmomenten är koncentrerade till ett fåtal kota moment som ärrat otaliga. Med tanke på att ribban höjts för brutalitet på film sedan originalet från 1976 borde det inte vara några problem att spränga alla gränser vad gäller chockvärde. Men inte ens här kan The First Omen göra något annat än att leverera en djup suck. De få moment då blodutgjutning sker är bedrövliga, framförallt eftersom specialeffekterna som används är undermåliga.         

The First Omen är ett praktfiasko som har noll substans, noll relevans och absolut noll existensberättigande. Det är så pass överflödigt och förkastligt att man kan sakna tiden då Rob Zombie gjorde sin fasansfulla version av Halloween, där fanns det i alla fall en tanke, även om den var usel, ett stadium The First Omen lyckas att passera gång på gång. 

Betyg 1/10