All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2025

Summering: Ytterligare ett magplask från av tidernas mest självgoda och okunniga regissörer. 

Lås alla fönster och dörrar ! Regissören Pablo Larraín är tillbaka i stan med ännu ett åbäke till film vars enda mål är att illvilligt roffa åt sig maximalt antal guldstatyetter och ihåliga utmärkelser. Resultatet är måhända inte fullt så gräsligt som då Larraín aktivt torterade publiken med sina vedervärdiga filmer om Jackie Kennedy eller Diana Spencer, men det är en klen tröst då Larraín alltmer cementerar sig som en av nutidens mest egoistiska, fartblinda och fullkomligt okunniga regissörer. 

Det gamla uttrycket om att den som luras andra gången bör skämmas har aldrig varit mer korrekt då Pablo Larraín diskuteras. Sedan den engelskspråkiga debuten med Jackie har Larraín bjudit på filmer som endast kan beskrivas som apokalyptiska. Att ens börja dissikera och analysera felen skapar en kraftig känsla av olust. Förutom ett frånstötande fult utseende och ett skräckinjagande lojt engagemang är Jackie och Spencer också självgott dravel som vältrar sig i outhärdliga pretentioner, genomuselt berättandet samt musik som kan kategoriseras som fysisk tortyr. Detta nådde sin kulmen i Spencer, något som borde varit väntat i och med det filmiska helvete som var Jackie. 

Larrain saknar alla kunskaper vad gäller personregi, insikt för sina karaktärer eller ens konsten att förmedla de mest simplistiska berättelser. 

Maria är dock inte fullt lika förödande usel, i alla fall initialt. Larraín har äntligen förstått att det finns ett värde i att presentera en film som inte ser ut som en fruktansvärd bilolycka. Fotot är denna gång fullt funktionellt utan kopiösa mängder frånstötande gryn eller dränerade färger. Vi slipper också den öronbedövande usla musiken som fick mig att överväga att ringa akuten då Spencer inledde ett soniskt övergrepp på tittaren. 

Men där är det slut med all form av nåd, vett eller ens rudimentära kunskaper i konsten att göra film. Trots att det finns en tematisk tanke med att fokusera sina filmer på historiska kvinnor i rampljuset har Larraín fortfarande inte utvecklat – eller brytt sig om,  konsten att skapa en film som faktiskt lägger sitt fokus på personen i fråga. Istället är det nu uppenbart att Larraín ego är större än världens alla operadivor ihop. Istället för att skapa ett genuint, omsorgsfullt och intimt porträtt av Maria Callas blir det istället en pervers utflykt i än mer navelskådande tjafs. Larraín gör allt för att addera skrattretande surrealistiska element och sanningsjusteringar så pass extrema att ett inhopp från jultomten med samtliga renar hade framstått mer trovärdigt. 

Angelina Jolie gör vad hon kan för att komma levande ut detta inferno av inkompetens. Hennes Callas bär med sig ett par ynka spår som kan kopplas till den äkta varan men eftersom manuskriptet hon tvingas jobba med är slarvigt och försett med barnslig och teatral dialog som gör att ingenting ter sig det minsta uppriktigt. Tanken att skapa en koncentrerad och tät film om operasångerskans sista dagar fallerar också totalt då Larrain förälskat sig i hiskeligt fåniga tillbakablickar menade att fånga relationen mellan Callas och Aristoteles Onassis, sekvenser som är lika banala som de är löjeväckande. 

Ännu en gång lyckas Pablo Larraín välja en historiskt intressant och ytterst relevant person och förvandla denne till ett kolossalt skämt på film. Det är en fortsatt frontalattack  på potential utan hänsyn till något annat än fullkomlig egoism och självgodhet. 

Betyg 2/10