All images courtesy and copyright of Lionsgate 2025

Summering: Trots att Ana De Armas greppat tag om taktpinnen är allt som inte är våldsam action mer eller mindre omöjligt att titta på. 

Efter att ha misslyckats att ådra sig några större jubel för exkursionen The Continental görs nu ett nytt försök att expandera det vi kan kalla för ett Wick-Verse. Med andra ord ett sammankopplat universum där filmer och serier går hand i hand, där en sorts övergripande mytologi skapas. I rätt händer finns det få saker som kan vara så potent som ett semi-mytologiskt universum på film. Star Wars närmast odödliga attribut kan i stor utsträckning tillskrivas till att serien bygger på klassisk mytbildning och välbeprövade arketyper, både vad gäller karaktärerna men också berättelserna. 

Med Ballerina vill seriens nuvarande kreativa huvudman Chad Stahelski cementera John Wick som ett permanent uttryck. En sorts omedelbart identifierbar stämpel som utlovar allt serien blivit känt för, i huvudsak besinningslös action. 

Och nog levererar Ballerina allt som John Wick gjort sig känt för. Publiken får actionscener som imponerar djupt men också ett generellt filmskapande som endast kan kategoriseras som amatörmässigt vad gäller berättande och skådespel. 

För bytet av protagonist, från den stela och okarismatiska Keanu Reeves till Ana De Armas, har måttlig effekt vad gäller att höja karisma eller uttrycksfullhet. De Armas är stel, charmlös vilket gör att de – få, emotionella scenernaliknar något från en sjaskig såpa som göms undan på dagtid. Keanu Reeves – som gör ett par korta inhopp, har inte heller gjort mycket för att förbättra sitt agerande. Tvärtom gör Reeves sin tveklöst sämsta insats här sedan den legendariskt usla clownshowen i Bram Stokers Dracula. 

Utöver det är allt som inte är fullskaligt krig också rena transportsträckor. Det görs flera försök att skapa häfta och pondus i otaliga referenser och vinkningar tillbaka till tidigare ögonblick och händelser. Dock så förstår inte regissören Len Wiseman att dessa måste förtjänas genom att engagera och fängsla publiken, något som givetvis inte är fallet. Därför faller alla gästinhopp och vinkningar till det gångna platt. 

Och trots att huvudpersonen nu bytts ut mot en kvinna görs det alltför lite med denna möjlighet. Förutom en bortkastad kommentar kring könsskillnaderna i strid är detta definitionen av en kvinna i en manlig kropp, en klyscha som varit omdiskuterad i skräckfilmer. Dessutom är filmen alltför osäker vad gäller att foga en ny väg, därför lutar den sig på samma trötta klyschor med onödigt ödesmättad och humorlös dialog, filmen tror fortfarande att dess klumpiga dramatik faktiskt intresserar, utöver det har vi ett utseende som alltför många gånger påminner om en ren musikvideo. 

Men det är nog ingen som löste biljett till Ballerina för något engagerande berättande. För vad gäller actionscenerna hettar det till, bokstavligen. Där John Wick-filmerna förlitade sig på en mer elegant form av våldsutövning där allt skedde i vidvinkel, är Ballerina  närgången och – utan tvekan, mer brutal. Tillsammans med en helt snillrik ljuddesign skapas fysiska och intensiva actionscener som inte har några eftertankar vad gäller att lemlästa allt som rör sig. Den faktiska finalen är också genuint imponerade med en jättelik scen som känns som om Rammstein låten Feuer Frei! blivit till en hel actionfilm.  

Därmed finns det utrymme och potential till utveckling. Något som gärna får framträda i en uppföljare som förhoppningsvis innebär en film som faktiskt kan klassas som en film och inte bara transportsträckor med action. 

Betyg 4/10