All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2018

En lysande Gary Oldman lyfter upp en oengagerande och snål film. En av världens mest berömda retoriker förtjänar bättre än att iscensättas på ett såhär tamt vis.   

Jag har använt den här liknelsen förut, men det är svårt att hitta någon bättre beskrivning av Darkest Hour än att den är som att besöka vaxkabinettet Madame Tussauds, till ytan skrämmande levande kopior av sina – sedan länge döda förebilder. De grundläggande komponenterna som fotot av den franska fotografen Bruno Delbonnel, är delvis snyggt komponerat med fågelperspektiv och det patenterade färgfiltret som han alltid använder. Kostym och scenografi är också mycket välarbetat. Alla dessa pluspoäng suddas sakta men säkert bort ju längre filmen avancerar. Scenerna är klumpigt iscensatta och kyligt utstuderade. Det känns som att titta på de skrämmande massgravarna som uppförts för de miljoner fallna soldaterna i andra världskriget, dött och kusligt.

Joe Wright verkar vara helt besatt av sitt hemland England, det räcker inte med att filmerna utspelar sig i typiska brittiska miljöer – godset i Försoning som exempel. Skådespelarna skall gärna ha sin födelseort på världens mest motståndskraftiga ö. Wrights filmer är – vid en första anblick, väldigt välgjorda, problemet är att han aldrig lyckas ingjuta liv eller engagemang i någon av dem. Försoning är trots sitt dramatiska krut helt berövad från någon sorts emotionell kontakt. Stolthet Och Fördom (2005) får inte ens den legendariskt karismatiska karaktären Elizabeth Bennet att stråla. Senast Wright gjorde film blev slutresultatet Pan, en gräslig historia som ingen vill komma ihåg.

The Longest Day 

Riktigt så illa är inte Darkest Hour, Wright känns nästan salig av lycka att inte behöva regissera dåligt animerade fåglar och kulisser som hämtats från barnrummet på IKEA. Wright får gå loss i pampiga miljöer som Wesminister Abbey och Downing Street, det ger Darkest Hour en stram och korrekt yta som känns väldigt brittisk.

Konstigt nog så räcker ingen av dessa påkostade inslag för att lyfta Darkest Hour från att kännas som filmad teater. Delbonnels foto är som sagt snyggt komponerat, där han placerar kameran, skådespelare och rekvisita. Men hans ständiga användande av färgfilter får filmen att bli onödigt grå och livlös, när det är som sämst påminner det om att titta på cement. Detta ger filmen ett trött framtoning, något som inte får ske i en film som flera gånger tangerar att bli ett kammarspel. Musiken som komponerats av Dario Marianelli är dånande och distraherande, den dränker flera scener i sin påträngande och osmakligt barocka natur.

2 Minutes to Midnight 

Så mycket mer än bara fotot är stelt. Karaktärerna känns om de rivits från skolans historieböcker, de ser ut och låter som de personer vi föreställer oss då vi läser om Churchills fantastiska karisma eller Neville Chamberlains ynkliga integritet. Men Wright går aldrig längre än så, karaktärerna förblir grovhuggna skepnader och förvandlas aldrig till riktiga människor som går att engagera sig för. Det är som ett ’’greatest hits”-paket – de olika låtarna är här utbytta mot diverse historiska tal och händelser som slängs upp på duken utan något större intresse.

Darkest Hour delar också många likheter med den – betydligt bättre filmen, Undergången – Hitler Och Tredje Rikets Fall. Varför man valt att ta efter en film om Adolf Hitler, för att sedan försöka överföra den till London och Churchill är snudd på obegripligt. Publikens inkörsport blir även här en ung och oerfaren sekreterare. Kammarspelet känns också igen då filmen förflyttar sig till den bunkern där de strategiska besluten tas. Tyvärr så har Darkest Hour också tagit efter Undergångens onödiga exkursioner där man pliktskyldigt försöker visa upp de politiska konsekvenserna utanför den instängda cirkeln av makthavare, då vi får se soldater till fälts så är hela filmen vara ute på tunn is. Det som inte berör Churchills största stunder i rampljuset är tråkiga och således helt förödande för filmens söliga tempo.

Lily James är inte heller den bästa av kandidater då det kommer till att fånga en publik. Alla dessa menlösa sidospår hade utan problem kunnat skickas till frontlinjerna för ett snabbt avslut.

Aces High

Vad som ger Darkest Hour någon som helst relevans är Gary Oldman i huvudrollen. Det må vara lockbete för en Oscarsstatyett, men Oldman är som alltid helt suverän. Även om hans ansikte är täckt med mask och smink, så fullkomligt lamslår Oldman publiken med en fantastisk pondus och en ännu bättre karisma. Churchill må vara en burdus alkoholist och Joe Wright är totalt ointresserad att närmare studera vem människan bakom spriten och den bombastiska rösten faktiskt var. Men inte en dessa anmärkningar rår på Oldmans otroliga uppvisning. Han får publiken att skratta, beundra och ibland även skälva av rädsla.

Kristen Scott Thomas är tyvärr delegerad till att sitta på avbytarbänken. Oldman och Thomas får knappt någon tid ihop. De mer dramatiskt intima scenerna – som relationen mellan Churchill och hans fru Clementine, är helt utan liv eller laddning. Och de tillfällen Lily James skall fungera som jämnvikt mot Oldman, blir det en generande uppvisning i en aktör som kan sitt jobb och en som – ”kanske”, behöver träna lite mer för att nå till samma potential. Så fort Oldman försvinner ut bild så faller Darkest Hour ihop som Hindenburg.

Utan sin fantastiska huvudrollsinnehavare hade hela Darkest Hour behövt skickats till akutoperation, där hade man behövt skära bort det mesta för att kunna hålla liv i en nästan död patient.

Betyg 5/10