All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: En iskall, respektlös och osmaklig exhibitionism gör ett ytterst känsligt ämne till rena rama såpan. Osmakligare och klumpigare blir det knappast. 

När man tar sig an ett så fruktansvärt tungt, allvarligt och tragiskt ämne som massmorden på Utøya och terrorattacken mot Oslo så krävs det respekt, fingerfärdighet och en enormt stor empati för offren och de drabbade. Inget av dessa återfinns i den här grymma, cyniska och exhibitionistiska filmen. 

Det finns idag våldsamma debatter kring vad en film kan ta upp för sorts ämnen. Flera skribenter kritiserade Kathryn Bigelow för sin film om upploppen i Detroit – hur den visade upp människans mest hänsynslösa och kyliga sidor. Hur man än vrider och vänder på det så finns den en del ämnen som oavsett hur finkänsligt de närmas kommer vara fruktansvärda att behöva se på film, vare sig det gäller Steven Spielbergs Schindlers List eller Terry Georges Hotel Rwanda, så är det svårsmälta upplevelser som etsar sig fast i minnet. Båda dessa exempel är fasansfulla upplevelser som påminner oss om några av världshistoriens mörkaste och mest skamfyllda ögonblick. 

Vad som gör dessa upplevelser till något mer än bara en studie i mörker och brutalitet är att de drivs av en berättelse, välarbetade karaktärer och en brinnande empati.  

Utøya 22 Juli struntar i alla dessa byggstenar och gör en pseudo fiktiv version som lämnar tittaren i fullständig provokation – av helt fel anledningar. 66 människor mördades den där ofattbara dagen för snart 7 år sedan, ytterligare åtta dog i bombattentatet. När man i dokumentärer och reportage försöker beskriva händelseförloppet på ön så låter det som en grotesk skräckfilm än något som är besläktat med verkligheten. Och just det obehaget är fångat i filmens inledande minuter, precis som när författaren Stig Dagerman planterade vetskapen om att ett barn just var på väg att dö, så är upptakten helt befriad från något sorts andrum. Varenda sekund känns som ett steg närmare det ofrånkomliga, kameran är påträngande intim och den disiga sommardagen skapar en olustig känsla. 

Denna lilla upptakt hade egentligen räckt, den är betydligt mer drabbande än något som följer. Det största problemet är dramatiken som används, Dagermans lilla novell är en mycket kort historia som får läsaren att skälva av obehag. Personregin som borde vara filmens kärna blir istället förbisedd för en mängd ihålig sentimentalitet där regissören Erik Poppe – på ett riktigt iskallt vis, slänger in klyschor och svajig dialog som helt berövar filmen från någon genuin emotion. 

Skeenden som borde vara hjärtkrossande kollapsar av denna grovhuggna regimetodik. Paul Greengrass (som också jobbar på en filmversion om terrorattentatet och morden i Oslo den 22 juli) må ha skapat enorm kontrovers med sin film om det fjärde kapade flygplanet den 11 september 2001. Greengrass hade i alla fall förståelsen att inte stirra sig blind på det som hände i flygplanet, den historien är fortfarande omdebatterad och filmen rättade sig efter – den så kallade, officiella Pentagon versionen. United 93 tog och också upp de övriga drabbade såsom flygledning och delar av försvaret. Detta gjorde att händelsen hamlade i centrum, inte en specifik person.

Poppe kunde ha gjort något liknande, visa upp vad som skedde i övriga delar av Oslo, larmcentralen och hur polisen mobiliserade för att tillslut- men för sent, ta sig ut till Utøya som ligger ett par mil utanför Oslo. När allting centreras kring dådet på ön och i synnerhet karaktären Kaja, så räknar jag kallt med att Poppe gjort en noga iscensättning av ett verkligt händelseförlopp, att filmen porträtterar en av de människorna som faktiskt tog sig levande ur det värsta massmordet i modern skandinavisk historia.

I sådana fall hade det varit enklare att ha överseende med det faktum att karaktärerna saknar substans, att dialogen är under all kritik och att hantverket är långt ifrån godkänt, en sådan genuin berättelse om överlevnad kan besegra de flesta narrativa problem

Men då eftertexterna rullar så slängs det en paj i ansiktet på både publiken och de drabbade. Först då klargör man att filmen har fiktiva element och att den enbart nyttjat lösryckta delar av skeendet. Här slutar i alla fall mitt överseende med bristerna, innan filmens faktiska start så inleder man med ett par dokumentära bilder där    regeringsbyggnaden bombas. Det här ingjuter en icke genuin och falsk fernissa som bara fortsätter sitt hyckleri genom att noga peka ut olika klockslag.

Det känns manipulativt och fel att blanda fiktion med verklighet då det kommer till denna hemska dag. Filmen nonchalerar händelsen genom att närma sig denna hemska tragedi som ett sorts dockskåp där man lite nonchalant flyttar om sina medverkande. 

Absolut värst är då man kastar in en plump politisk ståndpunkt i form av ett textmeddelande i filmens epilog – som jag förvisso helt håller med om, men i denna kontext känns det bara opportunistiskt, det blir ingen lång – eller nödvändig, lista med namn, bilder eller hyllningar till alla de som aldrig fick komma hem, bara en svart bakgrund med text som känns som tagen ifrån Wikipedia. Just då känner jag ett osedvanligt obehag.

Även om det passerat hela sju år så är det för tidigt och för opassande att filmatisera, särskilt om det är såhär respektlöst och ogenomtänkt.

Jag kan inte minnas den gång jag hade såhär stora reservationer med att dela ut ett lågt betyg, ämnet och händelsen är så pass hjärtskärande att det känns hemskt att konstatera att Utøya 22 Juli är ett totalt misslyckande.

Betyg 2/10