Summering: Ett emotionellt mästerverk med en berättelse i världsklass. Naughty Dog har gjort sitt bästa spel med en upplevelse som sent kommer glömmas. Bara tårar och eviga minnen återstår då allt tar slut.

Naughty Dog har alltid varit en kvalitetsutvecklare i mina ögon. Min relation med studion sträcker sig tillbaka till sent 90-tal. Detta då jag och en stor andel klasskamrater spelade igenom Crash Bandicoot 3: Warped. När studion gick vidare till att utveckla Jak & Daxter samt dess två uppföljare, så verkade Naughty Dog ha ställt in sig på att förverkliga drömmen om det perfekta plattformsspel. Men i och med Playstation 3 så sadlade studion om. Istället så gav man sig i kast med att producera – aningen, mer jordnära spel, utan talande djur och tidsresor. 

Uncharted-serien är en mastodont inom spelvärlden. Dess tekniska kompetens och oerhörda charm har gett Naughty Dog en närmast gudalik status inom spelindustrin. Uncharted har alltid varit fartfyllt, tekniskt fulländat och underhållande. Men spelens linjära och utsvarvade banor har – för min egen räkning, gjort det svårt att helt omfamna spelen. Många gånger så blir de grandiosa och explosiva actionscenerna alltför regisserade och snäva. Då spelaren misslyckas sekvenserna får ett abrupt avslut, så kan man se sömmarna. För att få ut det mesta ur Nathan Drakes eskapader bygger så krävs en närmast perfekt genomspelning. Utan misstag eller omstarter. Då The Last Of Us släpptes så ägde jag inte längre någon Playstation 3. Det ledde till att spelet blev aningen tandlöst då jag väl fick möjligheten att spela det på Playstation 4. Berättelsens vändningar och överraskningar hade redan blivit avslöjade genom otaligt många – spoilerfyllda, diskussioner runtom i media och på nätet. 

Min egen upplevelse med The Last Of Us Remastered kan endast beskrivas som steril. Det enda som återstod var gameplay, det mest essentiella – berättelsen, var närmast skadeskjuten efter väntetiden på ett år. Jag var inte heller helt förtjust i hur Naughty Dog försökte implementera utdragna pussel och alltför strikta sekvenser där spelaren mer eller mindre blev slussad genom olika narrativa sekvenser, där det spelmässiga helt fick ställa sig åt sidan. 

The Last Of Us Part II har inte haft någon smärtfri utveckling. Ett antal av de mest centrala personerna inom Naughty Dog har lämnat. Utvecklingen har pågått i 6 år. Ovanpå det så drabbades studion av ett dataintrång som ledde till att stora delar av berättelsen läckte ut på förhand. 

Och då vi lever i en tid då allting dissikeras och överanalyseras – vilket institutioner som Tiger Film är högst ansvariga för. Så har dessa läckor snabbt förvandlats till ett gift. Där jag själv har undvikit en stor del av marknadsföringen – och givetvis läckan, så har det inte gått att undgå den illvilja som spelet utsatts för på förhand. Redan nu känns The Last Of Us Part II som spelvärldens motsvarighet till The Last Jedi. Men vad allmänheten tycker är – tack och lov, inte relevant i denna recension. Frågan om kreativ frihet och ägandeskap får diskuteras en annan gång. Och att beröra något annat än hur chockerande briljant The Last Of Us Part II är, borde leda till en livslång vistelse i skamvrån. 

Öppna landskap 

Det finns linjära – och öppna spel. Det andra alternativet är mer kompatibelt med mina personliga preferenser. The Witcher 3: Wild Hunt, Grand Theft Auto 4-5 och Red Dead Redemption har alla en evig plats i mitt hjärta. Linjära spel förlitar sig på en dramaturgi som har mycket gemensamt med film – och teatervärlden. Där ett öppet spel blandar strikt narrativ med inslag av slump och simulation, så är ett linjärt spel regisserat och mer preciserat vad gäller att skapa engagemang för de narrativa händelserna. För att återgå till Uncharted så blir detta kontrollerande ramverk aningen bekymmersamt för mig själv. 

Det känns som en enorm berg och och dalbana där allting måste fungera felfritt. Framförallt så är Uncharted serienshysteriska tempo många gånger problematiskt. De tillfällena då spelaren fastnar är oftast detsamma som total katastrof. Då spelaren gång på gång misslyckas med plattformsmomenten, så är det som att Indiana Jones, mitt under Raiders Of The Lost Ark, råkar hoppa fel och flyger rakt ned i ett bottenlöst hål. Men istället för att filmen slutar i ett bisarrt antiklimax, så får vi i Uncharted spela om det tills vi hamlar rätt. Livligheten, intensiteten och spänning blir tillslut som bortblåst då man repeterar den episka sekvensen för tredje eller femte gången.  

’’Take a walk outside’’

I Part II så har Naughty Dog äntligen hittat en formula som gör att ett misslyckande inte är detsamma med att illusionen bryts. Detta löses i huvudsak genom att spelet har reducerat sina laddningstider. Inom bara ett fåtal sekunder så ges spelaren en chans att försöka igen. Detta gör att man bibehåller ett pulserande tempo. Att man också valt att ta bort stressiga moment som att fly från fallande byggnader, bidrar också till att spelaren inte motas fram. Där utforskande och upptäckande i Uncharted – och många andra spel, mest känns som en jakt på trivialt trams, som bara tjänar till att låsa upp trophies eller achievements. Så är varenda lugn stund i The Last Of Us Part II precis lika tillfredställande och imponerande som de sekvenser då helvetet brakar loss. 

Att söka efter ammunition eller resurser, som möjliggör överlevnad, är både tillfredställande och inlevelsefullt. Det känns aldrig som ett utdraget knapptryckande med menlösa belöningar. Justeringen av tempot gör att spelaren faktiskt kan utforska och ta sig god tid att söka runt i de detaljrika miljöerna. Harmonin mellan gameplay och detta geniala tempo är inget annat än snillrikt. Naughty Dog har lyckats dräpa den drake som gjort att linjära spel ofta kan kännas som en lång korridor. 

Spelvärlden har också öppnats upp markant. Det finns något naturligt och självklart i varenda miljö. Stunderna från det första spelet, då spelaren tvingades att flytta fler stegar än en byggnadsarbetare, eller skapa flottar, har reducerats och i många lägen tagits bort helt och hållet. Bandesignen är så pass intuitiv, att de pussel som kräver eftertanke, aldrig blir frustrerande eller långsökta. Varje avklarat pussel – och framsteg, känns betydande och relevant. Det är inte längre en barrikad endast fungerar som ett hinder för att skall fortsätta.  

City Of Ruins 

Denna spelmässiga harmoni ackompanjeras av en helt besinningslös hängivenhet till detaljrikedom och tekniskt djup. Vare sig spelaren söker efter bandage, eller en plattform – som kan föra en vidare, så har Naughty Dog fyllt spelet med dialog, unika animationer och otäckt stämningsfull musik, som går igång i precis rätt tillfälle. Att röra sig igenom de söndrade och förfallna miljöerna är en upplevelse i sig. Dialogen mellan karaktärer och deras makalöst uttrycksfulla kroppsspråk får tiden att stanna. 

The Last Of Us Part II tar stark inspiration från HBO-serien Chernobyl och Andrej Tarkovskijs Stalker vad gäller sin stämning och utseende. Det finns en stor reservation och betänksamhet i spelets narrativt. Visuellt så vilar det ett tydligt filmgryn över hela spelet. Frågan om spel kan förmedla samma emotionella tyngd och påverkan som en film eller pjäs har nu besvarats. The Last Of Us Part II innehåller några av de mest kraftfulla och finstämda scener jag någonsin upplevt, oavsett medium. Neil Druckmanns manus är inte helt befriat från klyschor eller förutsägbar struktur, men det är inte väsentligt. 

Doctor Strange regissören Scott Derrickson talade om att de bästa berättelser är simpla men innehållandes en ensemble utav intressanta karaktärer. Inget kunde vara mer träffsäkert då vi talar om The Lat Of Us Part II. Ashley Johnson – i rollen som Ellie, gör sitt livs roll, och den mest nyanserade och hängivna rolltolkningen som någonsin skådats i ett spel. Ellie är vuxnare och betydligt mer luttrad än sist. Trots att Ellie enbart består utav tusentals rader med kod, så är hon en av de mest fascinerande, trovärdiga och empatiska karaktärer jag någonsin haft nöjet att uppleva en berättelse tillsammans med. Det spelar ingen roll att Ellie omges av något så klyschigt som zombies. Berättelsen har ett hjärta stort nog att pumpa ut blod för hela vida världen. Johnsons ackompanjeras av ett gäng utomordentliga rolltolkningar, som alla agerar prestigelöst och med full hängivenhet till projektet. Vartenda ögonblick känns relevant, och varje sår eller skada som karaktärerna ådrar sig skapar ett hål i magen.   

Berättelsen är helt befriad från överdådighet eller pretentioner. De mest oförglömliga stunderna överträffar – med råge, de flesta filmer som belönats med en Oscar för bästa film de senate åren. Media och industrin talar ofta om ’’vuxna’’ spel. Vad det faktiskt betyder har aldrig klargjorts, men The Last Of Us Part II är både modigt och moget då man aldrig är rädd för att gå emot konventioner och förväntningar. 

’’Oh, the pictures have all been washed in black’’

Det här inte inte berättelsen som fansen ville ha, men det är den vi behöver – för att stjäla och parafrasera Gary Oldmans James Gordon från The Dark Knight. Det är häpnadsväckande hur stilla och tysta stunder blir till dramatiskt guld. Man förvånas och imponeras hur Neil Druckmann många gånger låter sina karaktärer vara icke verbala. Istället uttrycker deras anleten mer än ord någonsin skulle kunna. 

Även de – få, moment som kan tyckas var aningen överdramatiserade, sopar mattan med allting som exempelvis Alfonso Cuarón försökte sig på i Children Of Men. Gång på gång river The Last Of Us Part II ut spelarens hjärta och slår sönder det med ett järnrör. Spelupplevelsen är så utmattande och mörk att man känner sig dränerad efter långa sessioner. Men precis som efter hård fysisk träning så väntar en rush av endorfin och upphetsning efteråt. 

’’Still alive. Do I deserve to be? And if so, if so… Who answers?’’

Den negativa reaktionen gentemot Part II är också intressant då en stor del av spelets tematik berör hat och hämnd. Hämnden och aggressiviteten föder ondska, som i sin tur blir okontrollerbar. Även om berättelsen är mörk som en svensk vinternatt, så finns det en hoppfullhet som framträder i karaktärerna. Trots att de är känslomässigt ruinerade och förstörda utav den brutala omvärlden. Så bibehåller de en essens av mänsklighet där de drivs av kärlek och hängivenhet. Berättelsen känns därför som en en reflektion kring vår egen situation. I en värld där död och svek har blivit vardag , så känns det som att Neil Druckmann och hans karaktärer tror – och hoppas, på en emotionell fridfullhet. Där  grundvärderingar berörande hederlighet och ömhet, kan bli vår väg mot att frigöra oss från ondskans klor.                                

The Last Of Us Part II är dock inte berövad från att vara ett underhållande spel bara för att det besitter en mästerlig berättelse. Kombinationen av intensiva eldstrider, skräckfyllda moment i kusliga byggnader eller de stunder då vi endast får beskåda bedårande vacker utsikter, blandas ihop med ypperlig precision. Då spelaren tvingas till att använda all sin list och tänka snabbt, i de moment då vi möter de infekterade horderna, eller de rövarband som patrullerar gatorna. Så pumpar adrenalinet, med hjälp av sin helt obeskrivligt vackra grafik och kusligt levande animationer. Varenda blodig konfrontation blir till en skräckblandad eufori, där varje tryck på avtryckaren har avgörande betydelse. 

’’And now my bitter hands cradle broken glass… Of what was everything’’

Där andra spel hanterar döden med nonchalans, så djupdyker The Last Of Us Part II ned i frågeställningar om liv och död. Där man i Call Of Duty skjuter ned horder av fiender utan självbevarelsedrift, så är fienderna i Part II otäckt mänskliga. Kulor sliter sönder organ och lemmar. Vad som sedan följer är horribla skrik som skär i öron och själen. Part II är helt kompromisslöst vad gäller våld. Och där alltför många mediala uttrycksformer gör brutalt våld till en ytlig exhibition i det vulgära och magstarka, så gör The Last Of Us Part II raka motsatsen. Allra mest stötande är fiendernas reaktion över sina fallna kamrater. Varje AI-karaktär har ett namn, och varje död innebär ett emotionellt slag mot resterande fiender. Återigen så måste spelets animationer belysas, avrättningar och närstrider skildras med en sådan realism och brutalitet att man blir skakig.  

Utan att avslöja någonting om den briljanta berättelsen, så blir denna studie utav mord och uppoffring än mer potent desto längre spelet löper. Och intensiteten då vi möter de infekterade horderna är precis lika imponerande. Då spelaren flyr från massiva horder, eller tvingas uppleva att ens vapen klickar och multum av fiender rusar mot en, går inte att beskriva med futtiga formuleringar. Handsvett och mental utmattning är de allra mildaste symtomen som följer en en session med Part II. AMCs The Walking Dead framstår som ett smärre skämt då det ställs bredvid Naughty Dogs geniala skapande. Den terror och hjälplöshet som spelaren utsätts för, får kollegor som Resident Evil att vackla.   

Vackert som en tavla 

Självfallet går det inte att skriva en recension om ett Naughty Dog spel utan att nämna det tekniska och grafiska. Som vanligt så har tekniken tagits till sin spjutspets. Animationerna är – som nämnt, enastående. Ljussättningen och den övergripande designen är också av första klass. Flera stunder är så slående vackra att man lämnas med andnöd. Men precis som med berättelsen så är ingeting överdrivet eller exhibitionistiskt i det visuella. Istället blir det vardagliga och enkla poetiskt vackert. Gitarrer, solnedgångar eller stillastående vatten är som en tavla. Det är endast i några tveksamma texturer som vi påminns att även solen har sina fläckar. 

Inte ens i sina svagaste stunder är The Last Of Part II det minsta frustrerande eller ointressant. Där berättelsens struktur har sina stunder av stagnation och förutsägbarhet, så har det ingen effekt på den emotionella kraften som väller ur spelet. Då viss repetition kan tyckas vara nalkandes, så kastar Naughty Dog in överraskningar och nyheter som ändrar spelreglerna, vilket övervinner de mikroskopiska felen. 

’’Let me run into the rain… To be a human light again’’

Med en berättelse som kan kategoriseras som en framtida klassiker. En emotionell resonans som står sida vid sida med de mest dramatiska ögonblicken i kulturhistorien, så är The Last Of Us Part II en kärleksförklaring till genialiskt berättande och oförglömliga karaktärer. Det linjära spelet har uppnått perfektion och det är svårt att veta om Naughty Dog någonsin kommer kunna överträffa sig i efter detta. Då slutet väl kommer och eftertexterna rullar så finns det inga ord. Bara känslor, minnen och funderingar som räcker för ett par livstider framöver. Man lämnas tom, sorgsen, förstörd och helt knäckt. The Last Of Us Part II är ett mästerverk som stolt kan triumfera sig som mästarnas mästare.       

Betyg 10/10