Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar utav Warner Brothers. 

Film 

Ett kvartal senare har världen förändrats till följd av Corona-pandemin. Men en saker är åtminstone konsekvent. Birds of Prey är precis lika genomusel då som nu. Där världen befinner sig i ett kaos utan dess like, så kan detsamma sägas om Warner Brothers – eller mer exakt, DC. Bolaget har annonserat en Snyder-version av Justice League, och Suicide Squad-regissören David Ayer, bombarderar allmänheten på sociala medier med material från en av det förra årtiondets mest bedrövliga filmer. Dessa faktum kan tillängas en helt egen text, men att någonting inte står rätt till hos WB är bärmast självlysande. 

Detta förvirrade kaos har visserligen pågått länge. Sedan Christopher Nolan avslutade sin Dark Knight-trilogi så har ingenting varit sig likt. Warner Brothers har fått se sig fullkomligt förnedrade av sin ärkerival Marvel Studios, som ritat om kartan för allt som kan kategoriseras som storfilm. Birds Of Prey var tänkt som en vassare, ’’vuxnare’’ och mer hämningslös film. Åldersgränsen tilläts att trissas upp och Margot Robbie intog rollen som producent. Även om ambitionerna och förhoppningarna var att skapa en sorts DC-version utav Deadpool, så har de aspirationerna krossats. Birds Of Prey är en okontrollerbar härdsmälta som saknar någon som helst pli eller förstånd vad gäller att konstruera en fungerande film. Det är kavalkad utav omogna impulser och rent banala idéer som slängs åt tittarens håll. 

Det spelar ingen roll att karaktärerna svär som borstbindare. Eller att de går loss i våldsamma utbrott som skulle fått den svenska 70-tals censuren att behöva uppsöka professionell hjälp. Birds Of Prey är chockerande lamslagen, tråkig och enerverande. Hela upplevelsen är som en genomgång av hela Buttericks-sortimentet. Det är den ena tragikomiska plojen efter det andra visas upp. Skillnaden är att Buttericks-alternativet erbjuder ett gott skratt. Endast en mycket vriden och grym människa skulle kunna skratta åt något så löjeväckande som Birds Of Prey… Tårar i mängder vore mer passande…       

Betyg 1/10 

Bild 

Birds Of Prey har en extrem färgpalett som inte har några betänkligheter att överexponera sina färger. Allting verkar ha stöpts ur en visuell mall som gör att bilden känns som dränkt i neon – även då den enda ljuskällan är solljus. Man använder även ett mycket grovkornigt filter för att skapa en hård och ogästvänlig bild. Trots dessa visuella knep, så presenteras Blu Ray-utgåvan med god detaljrikedom. Framförallt möbeltexturer är förvånansvärt exakta och realistiska. Detsamma kan sägas om hudtexturer. För att vara en film som inte har några större problem att omfamna det surrealistiska, så är det fascinerande att detaljrikedomen och dess presentation är så pass naturlig som den är. 

Betyg 8/10   

Ljud 

Där bilden överraskar så fullkomligt säckar det ihop vad gäller ljudet. Birds Of Prey har en ljudmix som verkar ha framställs i en konservburk. All form av detaljrikedom eller god akustik saknas. Slutscenen i det övergivna nöjesfältet är lika livlös som de lik som huvudpersonerna efterlämnar. Baskanalen träder endast fram sporadiskt och känns mestadels klen. Inte blir det bättre av att volymen har skruvats ned väsentligt.

Betyg 4/10 

Extramaterial 

Birds Of Prey följer trenderna vad gäller storfilmer med mediokert extramaterial. ’’Birds Eye View Mode’’ känns som något som hämtats från den tidiga HD-DVD-eran. Med en bunt irrelevant fakta som poppar upp mellan varven. Resten av materialet består av torra och korthuggna smådokumentärer som känns löjeväckande tillrättalagda och regisserade. 

Betyg 2/10