Summering: Stark insats från Clooney lyckas inte lyfta en förvirrad och tafatt film

Trots att George Clooney är ett av jordklotets mest igenkännbara ansikten, så har han hållit en ovanligt låg profil de senaste åren. Clooney har allt mer dedikerat sig åt regiarbeten och åsidosatt sin karriär som skådespelare. I och med den snillrika – och aningen bortglömda, Good Night And Good Luck, så positionerade sig Clooney som en regissör i toppklass. Den vassa och koncisa berättelsen om Edward R. Murrow och TV-kanalen CBS är fortfarande lysande vad gäller att fånga ett sargat USA under 50-talet. 

Tyvärr så har Clooney aldrig riktigt lyckats återskapa succén med Good Night An Good Luck. Filmer som Leatherheads, The Ides Of March och Suburbicon har alla placerat sig långt – långt, ned på listan vad gäller minnesvärda filmer. The Midnight Sky vänder tyvärr inte på denna negativa trend för Clooney i rollen som regissör. Det är återigen anonymt och blekt, helt berövat någon sorts engagemang eller meningsfullhet. Det enda riktigt förmildrande inslaget är Clooney själv som återvänder som aktör efter fyra år. 

Där alltför många Hollywoodprofiler vägrar att överge sina gamla knep och knop genom att spela snarlika roller gång på gång. Så är George Clooney i rollen som nedstämd forskare uppfriskande att se. Clooney agerar i tystlåtenhet och med stor ödmjukhet. Med sitt sparsamma agerande så skapar Clooney en karaktär med värme och stark empati. Trots att många av sekvenserna är utan dialog eller dramatiska skeenden, så är det ett rent nöje att spendera tid med Clooney då han interagerar med den unga debutanten Caoilinn Springall och hur deras unika – men intima, relation blir till filmens hjärta. 

Men bortsett från Clooneys utmärkta skådespel så återstår en ytterst håglös och tafatt upplevelse. The Midnight Sky må vara baserad på en roman – därmed måste någon sorts utstakad väg följas. Men det blir plågsamt uppenbart att delarna som utspelas på vår egen planet är betydligt mer säregna och intressanta än något som utspelar sig ovanför jordens atmosfär. 

Trots ett antal mycket duktiga aktörer som David Oyelowo och Felicity Jones, så är scenerna ute i rymden totalt ointressanta. Förutom en poetiskt vacker och stilfull rymdvandring så är det mer eller mindre helt stillastående då vi spenderar tid med de fem astronauterna. Det blir inte mycket bättre utav att Felicity Jones delegeras till att trycka på knappar och att se bekymrad ut. Med tanke på Jones enorma kapacitet, utstrålning och pondus så känns det som bortkastat att delegera en sådan kvalitetsaktör till att göra nästintill noll. Hela sektionen på den jättelika rymdfarkosten känns som ett desperat sätt att sälja in filmen som något mer extraordinärt än George Clooney vandrades genom minusgrader och snöstormar. Hela The Midnight Sky dras med att kännas som en enda stor parentes, där det sakans en tydlig vision. Mot slutet så verkar Clooney själv inte veta veta vad poängen med hela resan är. Dramatiken är stympad i och med det uppbrutna berättandet, skådespelet är ojämnt och den lilla vändningen på slutet är inget annat än en gäspning.    

Det är omöjligt att tycka illa om George Clooney som person eller som filmmakare. Tillskillnad mot så många andra kollegor – som gett sig i kast med att byta arbetsroll från aktör till regissör, så har Clooney lyckats avsevärt mycket bättre än de flesta. Därför är The Midnight Sky en både nedslående och bitter upplevelse. Det finns potential i  Clooneys skådespel, men detta förtas av en en håglöshet som hämmar från början till slut.          

Betyg 4/10