Summering: Mästerligt nytt kapitel för Marvel med inspiration från David Lynch och Richard Yates. 

Efter ett år utan en enda MCU-film så återvänder Marvel Studios med WandaVision. Den första MCU-produktionen som är ämnad för TV och inte bioduken. Och trots att serien hämtar mycket ifrån sitcom klassiker från olika tidsperioder så vilar det inget som helst typsikt eller traditionellt över WandaVision. Faktum är att Marvel Studios mycket väl kan ha skapat sin mest vågade, ingående och fascinerande berättelse hittills. 

Trots osannolika framgångar, både kritiskt och kommersiellt så finns det alltid en fientlighet och skepsis mot all film som baserar sig på berättelser om män och kvinnor med osannolika förmågor. Det spelar ingen roll att Black Panther har hyllats universellt som ett historiskt steg för att representera svarta på film. Att flera av regissörerna som Marvel anlitat har uträttat stordåd utanför MCU-strukturen, exempelvis Taika Waititi med sin Oscarsvinnande Jojo Rabbit. Detta är en gammal käpphäst som jag tagit upp flera gånger, men då klimatet och diskussionerna inte verkar vilja förändras med tiden så måste den problematiska synen på serietidningsadaptioner ständigt tas upp. 

Nu spelar det förvisso ingen roll vad bitska kritiker och experter har att säga. Marvel är en av de mest avgörande och betydelsefulla aktörerna inom västerländsk film. Oavsett vad man kan tycka om deras filmer så är det ekonomiska avtrycket så stort att det inte går att bortse ifrån. 

Men Marvel Studios har kämpat för att inte förvandlas till en fabrik som spottar ut film efter film utan någon som helst identitet. Istället så jobbar studiochefen Kevin Feige på samma sätt som New England Patriots coachen Bill Belichick – ansedd som den amerikanska fotbollens mest briljante coach. New England och Marvel kräver disciplin och låter programmet som styr träningen – eller i det här fallet produktionen, vara i centrum. Detta gör att unga och något oerfarna filmmakare, med stark dramatisk läggning, som Chloe Zhao eller Cate Shortland, kan fokusera på de aspekter som de är som mest bekväma med och överlåta actionscener till ett rutinerat team som kan få publikens hakor att träffa marken snabbare än ett kursfall i Gamestop-aktien . 

Framförallt så är Marvels tålamod i det närmaste makalöst. Ingenting stressas fram och allting poleras och justeras in absurdum, samma tålamod har fått omvälva WandaVision. I och med ett nytt format med korta episoder istället för två timmars långfilmer, så hade det allra enklaste varit att plädera till största möjliga målgrupp och förenkla berättandet och ställa action i framkanten. 

Men istället så väljer seriens regissör Matt Shakman och skaparen Jag Schaeffer att  ignorera ropen efter kaotiska strider och makalösa vyer. Seriens introduktion kan vara bland det mest uppkäftiga och självsäkra jag sett på år och dagar. Där publiken förväntar sig en rockkonsert så får de istället en filharmonisk symfoniorkester. Med sitt svartvita foto och otäckt autentiska 50-tals miljöer så skapar man en helt unik upplevelse som ingen hade kunnat associera med Marvel. WandaVision har inga som helst betänkligheter vad gäller att emulera 50-talets fåniga humor, dess ytlighet och konstanta forcering. Det hade mycket lätt kunna kollapsa om utförandet hade känts tillgjort eller falskt, men då man är helt fokuserad och målmedveten så blir de märkliga, och platta skämten, meningsfulla då de lyckas kommentera det amerikanska samhället under den period som ansågs vara landets bästa. 

Den skinande ytan och de anstränga leendena speglar en verklighet där mörkret vilar undan ytan och där den perfekta fasaden bara är sekunder från att kollapsa. Det finns tydliga inslag av Richard Yates gravallvarliga Revolutionary Road som demolerade 50-talet och dess kutymer och standarder. Att Marvel Studios, Shakman och Schaeffer vågar gå hela vägen i sin vision är inget annat än häpnadsväckande. Men WandaVision är mer än en djupdykning i det problematiska amerikanska samhället. 

Genom seriens gång så ändras tidsperioder och berättelsen expanderar ständigt seriens ramar. Då man tror att allting verkar självklart så gör WandaVision om sig till något helt nytt. Den bisarra tonen och det smygande obehaget drar tankarna till David Lynch projekt som Twin Peaks och Mullholland Drive. Det finns inga reservationer vad gäller att helt och hållet ändra estetik, teknik och skådespel. Desto mer serien öppnar upp ju mer fängslande blir det. Det är närmast obeskrivligt tillfredsställande att se hur WandaVision binder ihop sina händelser med tidigare Marvel filmer. Kontinuiteten och den gemensamma världen är givetvis ingeting nytt, men Shakman och Schaeffer lyckas hitta nya infallsvinklar för händelser som vi trodde var avklarade sedan långt tillbaka. Och där de inledande avsnitten kan ses som aningen besynnerliga, så är seriens långsamma uppbyggnad mot sitt klimax olidligt spännande. 

Genom att anamma serieformatet så ges berättelsen ett helt annat andrum än om vi hade upplevt detta på en biograf. Marvel är fortfarande briljanta vad gäller att hantera sina karaktärer, de många och långa scenerna där Elizabeth Olsen och Paul Bettany endast  pratar om livet och vardagen är minst lika gastkramande som den legendariska slutstriden i Avengers Endgame. Att Bettany – trots smink och digitala effekter, kan presentera en av de mest mänskliga och sympatiska karaktärerna genren har sett säger en del om hur stark WandaVision är i sin personregi. Elizabeth Olsen får också visa upp en helt annan bredd än tidigare, hon blandar slapstickhumor med djupt allvar i en mix som aldrig känns överdriven. 

Och det är i seriens slutskede som dramatiken står i fullblom. Istället för att låta spektaklet och det storslagna vara i centrum så vrider man ned volymen och gör storartad konst i några av Marvels mest återhållsamma och tysta stunder. Därför är det aningen ledsamt att WandaVision i sitt sista avsnitt kapitulerar och lägger ned all sin tid på att skapa en actionpackad final. Det är visserligen inget fel på de actionscener vi erbjuds men de känns överflödiga då det är dramatiken och samtalen mellan Bettany och Olsen som är seriens hjärta. Finalen känns också något ofullständig, men detta kan mycket väl vara ett resultat av att vi var menade att få WandaVision i större sammanhang med filmer som Black Widow och Eternals innan pandemin krossade dessa planer. 

Men i en tid då vi inte givits något projekt som huserar en budget som kan jämföras med mindre länders bruttonationalprodukt så är detta en ren petitess. Trots en recension på över 7000 tecken så har vi ända inte kunnat diskutera den uppsjö av anmärkningsvärda inslag som WandaVision erbjuder. Alltifrån den makalösa vinjettmusiken, som blivit stora hits på streamingtjänster runtom, till produktionens oerhörda vidd, så känns det som att vi endast snuddat vid ytan för vad som gör WandaVision till en helt magisk upplevelse.  Precis som med The Mandalorian så har Disney återigen slagit sönder alla begränsningar för vad som kan tänkas visas på en tv. WandaVision är en intensiv, udda, mogen och orädd upplevelse som vittnar om att något speciellt och helt nytt väntar i och med Marvels fas 4. 

Betyg 10/10