All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2023

Summering: Hjärtligt och energiskt avslut på en av de mest osannolika framgångssagorna i modern filmhistoria.  

Då Guardians Of The Galaxy annonserades – som ett av många Marvel Studios projekt, för mer än tio år sedan möttes beskedet inte med några rungande applåder. Istället uppstod en stor förvirring. Detta var en av Marvels mer obskyra och undangömda hjältegrupper, långtifrån så kommersiella och igenkännbara som bolagets frontfigur Spider-Man. De konceptbilder som ackompanjerade annonseringen var inte till någon större hjälp för övertyga massorna om varför detta skulle bli nästa stora projekt. En talande tvättbjörn samt en man i märklig mask skulle nu ställa sig jämte en ikon som Iron Man ? 

Regissören James Gunn hade inte heller gjort mycket för att kunna tituleras som ett kreativt geni. Men Guardians Of The Galaxy var en fullkomlig explosion av energi, charm och storstilat äventyr. Succén tog de flesta på sängen, karaktärer som troddes vara irrelevanta blev nu publikfavoriter som snart kunde ses på skolväskor och matlådor världen över. 

Succén skulle fortsätta med Guardians Of The Galaxy Vol.2, även om mottagandet inte var lika entusiastiskt som för den första filmen behölls charmen. De fantastiska karaktärerna var också än mer sympatiska. Men sedan Vol.2 har saker och ting förändrats. James Gunn genomgick en medial storm då internettroll grävde upp en rad olämpliga skämt från regissörens Twitter-konto. Detta tvingade Gunn att avgå som regissör och lämna samtliga Marvel-projekt. Efter detta skulle konkurrenten Warner Brothers anställa Gunn som regissör för The Suicide Squad. Men Gunn skulle tillslut återfå sitt jobb som regissör hos Marvel Studios och därmed möjligheten att avsluta sin saga om galaxens väktare. Med största sannolikhet blir detta också Gunns sista Marvel-produktion då regissören numera inträtt som chef för DC’s filmdivision. 

Mycket står på spel och frågan är om Gunn har orken kvar att avsluta sin trilogi med ett färgsprakande fyrverkeri ? Någon brist på action, fart och fläkt är det inget tal om. Vol. 3 är ett rymdäventyr av första klass som bjuder på makalösa vyer, produktionsdesign som bländar och pulserande action. Men under denna fantastiska och påkostade yta gör Gunn ett mycket intressant val, istället för att öka insatserna och sätta universum på spel  begränsas istället omfånget. Berättelsen går istället tillbaka till de älskade huvudpersonerna och deras diverse emotionella ärr. 

Att skapa ett värdigt avslut kan höra till det mest problematiska och utmanande som finns för en berättare. Det finns oftast en impuls att utöka och expandera för att tillfredsställa publiken. Bruce Springsteen har talat om hur ett album som inleds med en grandios sång också bör avslutas med en sådan. Men vad som sker i Vol.3 är beundransvärt, det görs inga försök att skapa nya plattformar för kommande Marvel Studios-projekt. Istället utforskas den dynamik som byggts upp mellan karaktärerna. Marvel och deras olika hjältegrupper har alltid haft en gemensam nämnare. Oavsett om det är Avengers, X-Men eller Fantastic Four återkommer ett faktum… Grupperna bildar genuina familjer. Hjältarna och hjältinnorna blir till bröder och systrar, kärleken mellan dem blir också det enda som kan kompensera för deras problematiska bakgrunder – som oftast inkluderar ett allvarligt psykologiskt trauma. 

Denna dynamik är central för Vol.3. Filmens narrativa drivkraft utgår helt och hållet utifrån de band som byggts upp under nästan tio år, både mellan de fiktiva karaktärerna men likaså publiken och vår relation till berättelsen. Gunn har en fantastisk förmåga att förstå sin publik. Han ger utrymme åt flera bejublade sidofigurer, vilket skapar en gemytlig och inspirerande känsla. Men än mer beundransvärt är hur flera huvudpersoner får ställa sig åt sidan för att ge plats åt exempelvis Pom Klementieffs Mantis. Peter Quill har gjort sitt – berättarmässigt, och får istället processa de hjärnspöken som plågar honom. Detta drag är snillrikt då det alltid har varit gruppen som varit den sanna stjärnan i Guardians Of The Galaxy, inte en individuell karaktär. 

Även om det är fantastiskt underhållande då Gunn tänder stubinen för sina actionscener – och bränner mer krut än då det skjuts salut för hans majestät konungen, är det stunderna då karaktärerna interagerar, bråkar och samtalar – även om de mest triviala av ting, som filmens hjärta och själ är som mest framträdande. Den klassiska Marvel-kontinuiteten är inte bara effektiv för att bygga sammanlänkade och storslagna äventyr över flertalet filmer. Bakom kulisserna har aktörerna skapat en rutin och kemo som inte går att hitta i någon annan storfilm. 

Skådespelet är denna gång på sin spets och det finns nu ytterligare en dimension av självsäkerhet och bekvämlighet som skapar ett samspel i världsklass. Men medan de bekanta ansiktena får fantastiska scener och oupphörlig kärlek kan detsamma inte sägas vad gäller nytillskotten i karaktärsgalleriet. Will Poulter – som en strikt och aningen naiv Adam Warlock, är förvisso underhållande och karismatisk, men karaktären känns i slutänden marginell. Chukwudi Iwuji, som iklätt sig rollen som filmens antagonist, är – likt Poulter, mycket kompetent i sitt agerande, men det hade sannerligen inte skadat att få spendera mer tid med detta maktgalna geni – som har både en och annan parallell med verklighetens mest vansinniga visionär – Elon Musk. Iwuji tenderar också att spela över mellan varven, dock lyckas Gunn rättfärdiga det överdrivna agerandet genom att rama in vansinnet med ett par skarpsinniga filosofiska observationer. I dagens heta debatt om artificiell intelligens har Gunn – oavsiktligen (?), skapat en god tankenöt som skänker hela berättelsen ett oväntat intellektuellt djup. 

Dock är det Gunns konstanta passion och övertygelse som inspirerar och skänker Vol.3 en fantastisk livlighet. Att han fortfarande har energi och skaparglädje efter två filmer är beundransvärt, men det är modet att våga att göra filmen både fokuserad och känslosam som är den största bedriften. Med klassisk Disney-dramaturgi lyckas Gunn att göra oss knäsvaga inför animerade djur och ett enkelt patos som inte borde ha någon udd kvar. Men den helt besinningslösa övertygelsen, viljan att avsluta med värdigheten intakt, gör Vol.3 till en otroligt medryckande upplevelse. Det ena vansinnet efter det andra presenteras utan filmen någonsin tappar greppet om publiken. Detta är också ett oväntat mörkt kapitel, även om humorn alltid är närvarande känns det betydligt mer allvarsamt än förut. Något som också reflekteras i karaktärerna som alla förändrats, mognat och vuxit sedan vi först mötte dem.  

Utöver det har bildspråket också finslipats och den tekniska kompetensen har ökat med flera nivåer. Det här är utan tvekan en av de mest imponerande visuella upplevelserna som Marvel bjudit på tillsammans med Black Panther: Wakanda Forever. Pastellfärger och gigantiska science fiction landskap blir verkliga med hjälp av fantastiska specialeffekter, foto och komposition. Från ett rent actionperspektiv har det också skett förbättringar. Gunn har blivit en fantastisk koreograf och här finns trilogins mest imponerande och brutala actionscen som tåls att ses om och om igen. 

Betyder detta att Guardians Of The Galaxy Vol. 3 är ett perfekt avslut, likt den obestridda mästaren Spider-Man: No Way Home ? Svaret är – inte helt oväntat, nej. Hur mycket passion och driv som finns tillhands går det inte att undkomma att det finns sekvenser som känns som karbonkopior av numera kultförklarade scenen från de tidigare filmerna. Formulan som alltid bestått av vass humor, självironi – och en vilja att inte ta sig själv på särskilt stort allvar, är intakt med är många gånger lite för bekant för sitt eget bästa. Efter tre filmer och en rad inhopp i med både Avengers och Thor är det inte konstigt att ett visst mått av repetition skulle infinna sig. Tillskillnad mot Jon Watts, som kombinerade gammalt och nytt i No Way Home känns detta snarare som en lyxförpackad ’’greatest hits’’, eller en ny iPhone-modell, aningen förutsägbart – vad gäller det dramaturgiska, men också underbart polerad och vältrimmad.                   

Även om det finns ett mått av repetition går det inte att undkomma att Guardians Of The Galaxy Vol. 3 är en explosion av underhållning och skaparglädje. Även efter två timmar och trettio minuter går det inte att undkomma känslan att vi det hela hade fått pågå ett par timmar till. 

Betyg 9/10 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2023

Summering: Stort underhållningsvärde trots förlorade möjligheter vad gäller att skapa vassa allegorier. 

Omständigheterna som denna recension skrivs under är aningen annorlunda mot tidigare Marvel-filmer. På grund av diverse förhinder skrivs – och således, publiceras denna recension långt efter att den allmänna responsen från publik och kritiker utkommit. Ett scenario som aldrig är att föredra framför att publicera en recension i vakuum. 

Precis som med en rad andra popkulturella, framgångsrika och mycket populära ting har Marvel nu blivit toxiskt. Jag har många gånger skrivit om det och det vore trevligt att inte behöva påpeka detta faktum inför varje recension. Men faktum är att den entusiasm och glädje som fanns inför filmer som Infinity War och Endgame har försvunnit. Inte för att Marvel Studios fallit ihop – som många rabiata troll och näthatare menar, utan tillföljd av  ett onlineklimat som gör det omöjligt att avnjuta något med hög profil. För den pest som drabbade Star Wars efter The Last Jedi har nu spritt sig till Marvel. Pandoras låda, som numera spyr ur sig hat, misogyni och partiska politiska attacker – i huvudsak från den radikala högern, har gjort Marvel till en allmän slagpåse för allt som är fel med världen. 

Quantumania har inte heller fått gå oskadd från denna giftiga diskurs. Hatet från så kallade ’’fans’’ flödar på internet och självutnämnda ’’experter’’ ristar nu gravstenar för procenten Kevin Feige, MCU, Disney och allt mellan himmel och jord. 

Oavsett vad omvärlden anser bibehåller jag den ståndpunkten att Marvel gör storfilmer i världsklass. Produktioner som i stort sett endast kan jämföras med sig själva. I jämförelse med konkurrensen från förra året, med ’’mästerverk’’ som Black Adam, Jurassic World: Dominion eller Uncharted är det inte ens en diskussion. Marvel är fortfarande obestridda och helt utan konkurrens vad gäller att skapa storslagna actionfilmer. 

Även i ett fall som Quantumania, som inte är det bästa studion gjort, är kvalitén oerhört hög. Idén att producenten Kevin Feige endast kan lyckas om han gör ett par Avengers Endgame per år vore lika absurt som att förklara Apple som misslyckade om de inte lanserar en produkt lika inflytelserik som iPhone varje kvartal. Målet med den fjärde fasen i MCU var att bryta sig loss från det gamla, fortsätta avskedet från Endgame och ta sikte mot nya horisonter. Quantumania inleder nu fas fem men visar sig vara  något av en återgång, det är nu tydligare vart den övergripande berättelsen är på väg, något tidigare Marvel-filmer varit mer tydliga med, men även stämningsmässigt är detta en återgång till aningen mer lättsamma filmer som Joe Johnstons första film om Captain America. För där Black Panther: Wakanda Forever var ett långt och allvarsamt drama är detta en ren och skär äventyrsfilm. Det känns många gånger som en ren hyllning till söndagsäventyr som Forbidden Planet eller Flash Gordon. Det finns också flertalet vinkningar till Jules Verne och H.G Wells vad gäller upptäcktsresor och främmande platser som ockuperas av onda krafter. 

Regissören Peyton Reed verkar inte heller särskilt bekymrad med att leva upp till några förväntningar. Även om allting ramas in av grandiosa miljöer med gigantisk sci-fi arkitektur väljer Reed – likt Taika Waititi, att inte ta något på större allvar. Något som lär uppröra – redan, fientligt inställda tittare, men som måste berömmas då Reed och Marvel vägrar att homogenisera sina filmer efter förväntningar. Med tanke på att flera segment i filmen  endast kan klassas som vansinniga är det endast tillgagn för Reed att han väljer att regissera med ett leende på läpparna. Reed låter aldrig något bittert Zack Snyder humör ta överhanden vilket gör att det mest otroliga och urspårade kan accepteras. 

Men det finns invändningar och det infinner sig i huvudsak i filmens intrig. Av någon anledning har Reed svårt att ta sig an de element som tidigare varit självklara för honom. Sekvenserna i San Francisco är underhållande men saknar charmen och energin från föregående filmer. Denna osäkerhet drabbar relationen mellan Scott Lang och dottern Cassie, som förvisso är menad att vara obekväm, men den charmanta Paul Rudd och nykomlingen Kathryn Newton tar avsevärd tid att få ihop någon genuin kemi. Reed verkar ta djupa och lite nervösa andetag inför resan till kvantumuniversumet för när filmen väl påbörjar resan mot det okända verkar Reed ha vässat sina sinnen. 

Först då verkar visionen klarna, publiken överöses med hyllningar och referenser till det mest ädla av sci-fiction filmens grundpelare. Med hjälp av praktiskt smink återskapas känslan av riktigt 80-tals guld som Total Recall, med rymdvarelser som bosatt sig i buken hos folk. 

Berättelsen må trivas med att bara vara ett simpelt äventyr i lyxförpackning men det finns en rad inslag som hade haft potential att utvecklas. Det hade gjort Quantumania till något mer än bara storsalgen underhållning. Marvels serietidningar och filmer är som bäst då de kopplar ihop vår vardagliga och nutida problematik med sina fiktiva världar. Det finns en kraft i allegorier och jämförelser som inte går att bortse ifrån. Och Quantumania har flera gånger tillfällen att expandera sin berättelse. Jonathan Majors i rollen som den stridslystna och maktgalna Kang har flera spår av nutida demagoger och diktatorer som terroriserar länder och befolkningar runtom i världen. Men det görs aldrig några  exkursioner eller försök att vidga dessa paralleller. Majors är mycket stark i sin roll men hade kunnat bli än mer minnesvärd om Reed och manusförfattarna hade vågat dra än tydligare linjer till specifika amerikanska politiker eller ’’folkvalda’’ mordgalningar i öst. 

Det är inte bara här som det förloras potential, den underliggande dramatiken placerar brustna familjer i centrum. Både Evangeline Lillys Hope Van Dyne och Cassie Lang har genomgått traumatiska år utan en förälder vid sin sida. De har därefter anammat en hård världsbild. Denna tematik hade kunnat ge filmen en stark emotionell tyddrag. Det mest traditionella och enkelspåriga av  av Marvel-motton ’’with great power, comes great responsibility’’ må vara uttjatat men bidrar till att stärka tematiken. Tyvärr görs det inga större ansträngningar att utveckla dessa frön, de förblir dramatiska embryon som grävs ned och glöms bort.  

Även om det aldrig blir emotionellt engagerande är det dock svårt att inte bli väldigt road under resans gång. Visuellt är detta Ant-Man-trilogins mest ambitiösa åtagande hittills, neon, laserstrålar och fantastisk scenografi kraschar samman och skapar flera sekvenser som måste uppelvas på en bio. Och då kampen mot Kang trappas upp blir det klassiska äventyret än starkare och allt kulminerar i en oväntat brutal och närgången slutduell. 

Quantumania är inte någon Endgame eller Spider-Man: No Way Home, men några sådana ambitioner verkar inte heller ha funnits. Detta är Peyton Reeds hyllning till den mest traditionella av sci-fi filmer. Och som ett renodlat retro-äventyr med massiv budget är detta utan någon konkurrens. 

Betyg 8/10              

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022

Summering: Ryan Coogler har skapat en ultimat uppföljare som trots omöjliga odds levererar en fullkomlig upplevelse som inte lämnar någon oberörd. 

Saknaden av Chadwick Boseman går inte att understryka. Då nyheten om hans död ramlade in för två år sedan befann sig världen redan i ett uppbrutet tillstånd. Pandemin rasade, Black Lives Matter protesterna var i full gång efter George Floyds död. Sedan dess har världen behövt bearbeta sorg. Den sönderfallande demokrati, den tomma köksstolen efter COVID och ett brutalt samhälle, är bara några saker vi tvingats möta sedan 2020. Dessa trauman kräver tid och att en film med en budget på hundratals miljoner dollar kan hjälpa oss på vägen borde inte vara möjligt. 

I detta mörker visar sig Ryan Coogler vara en global terapeut. Wakanda Forever må vara ett spektakel där människor med extraordinära förmågor töjer på tyngdlagarna. Bakom  denna fantastiska yta finns en mänsklighet som få berättelser kan förmedla. 

Skälet till att jag föll handlöst inför Spider-Man och Batman i unga år berodde inte bara på de fantastiska förmågorna. Berättelserna hade en dragkraft och förmåga att förhäxa med spännande och tänkvärda scenarion. Precis som odödliga sagor är Marvel och DC perfekta plattformar för att skapa modern mytbildning. Det finns ett skäl till att klassiska sagor om Kung Arthur och Beowulf än idag kan fängsla. Samma DNA har flödat genom Marvel Studios filmer de senaste åren. En förklaring till att karaktärer som har nästan sextio år på nacken kan förtrolla miljontals av människor. 

Den senaste tiden har dock Marvel Studios blivit till den ultimata slagpåsen. Trots framgångarna och det liberala innehållet lyckas filmerna provocera som om de begått högförräderi. Högervridna influencers samt fans har gjort allt för att häckla filmernas alltmer progressiva natur. Utöver det fortsätter filmprofiler som Martin Scorsese och Alejandro Gonzales Inarittu att titulera filmerna som djävulens påfund. 

Coogler tar dock ingen notis om detta återkommande oväsen. Istället tar han sig an djup och svår tematik på ett moget och genuint sätt. Andra regissörer hade kunnat använda Bosemans bortgång för de mest sentimentala och cyniska syften. Även om vi påminns  om saknaden sköts det med en sådan ömhet att det aldrig blir till någon form av billig exploatering. Vi har att göra med en mycket intensiv studie vad gäller hanteringen av sorg och saknad. Bortgången blir allegorisk för det trauma världen genomgått de senaste åren. Coogler låter karaktärerna hantera sorgen på olika sätt och skapar därmed en stark parallell till de individuella sätt sorg kan manifestera sig hos människor. 

Iden att Marvel Studios är en själslös fyrverkerifabrik mosas en gång för alla av Wakanda Forever. Den skarpa dramatiken är alltid påtaglig och många gånger känns filmens mest actionfyllda stunder rent sekundära. 

Skådespeleriet står centrum och genom ett multum närbilder ramas skådespelarnas ansikten in med en otrolig intimitet. Relationerna och interaktionerna smäller högre än mycket av actionscenerna som förekommer. Stunderna mellan prinsessan Shuri och hennes mor Ramonda hör hemma på liten teater i New York där publiken trängs för att se innerligheten. Danai Gurira i rollen som Okoye får de mest hårdhudade actionstjärnor att framstå som ynkliga. Dominique Thorne, som fått ansvaret att spela det unga geniet Riri Williams – en av Marvels bästa moderna karaktärer, gör en strålande tolkning, som är aningen mer intensiv än förlagan. Men det är Letitia Wright som briljerar. Shuri tvingas denna gång genomgå en svår och krokig resa, Wright gör ett helt fantastik jobb med att kanalisera karaktärens interna stridigheter.      

Ensemblen verkar ha skärpt alla sina sinnen till det yttersta. De gör allt i sin makt för hedra Chadwick Boseman och hans arv med en film som vill överträffa sig själv gång på gång. I de mer stillsamma stunderna känns flera av konversationerna som rent terapeutiska, både för skådespelarna och publiken. Det vilar något stillsamt och lågmält över hela filmen, ingenting överdrivs eller förhastas. Introduktionen kan höra till det mest dramatiska Marvel gjort, utan specialeffekter eller superskurkar. De många hjärtslitande scenerna blir än mer kraftfulla av den genuina sorg som finns bakom kameran. 

Att filmen känns fullkomlig och inte hopklistrad är också något av ett mirakel. Trots flera omskrivningar och justeringar, som en följd av Bosemans bortgång, finns det inte ett skeende som känns forcerat. Tvärtom känns berättelsens tematik helt korrekt med den  övergripande konflikten mellan Wakanda och riket Talokan. Idén om trauma är inte bara relevant på det personliga planet utan också det globala. Coogler och manusförfattarna är måna om att skapa flera insikter vad gäller kolonisering och västvärldens övergrepp på urbefolkningar. Denna gång används dessa frågor för att komma närmare idén om livslånga trauman och behovet till försoning.

Där den förra antagonisten Killmonger drevs av ett raseri och en fundamentalistisk övertygelse möter vi nu ett minst lika fascinerande hot. Namor, som i serietidningen alltid porträtterats som en tjurskalle, har formats till en makalöst fascinerande karaktär. Tenoch Huerta är dessutom helt fantastisk i rollen. Huerta hittar en fantastisk balans mellan självsäkerhet, erfarenhet och empati. Trots att Namor agerar som filmens antagonist skapar Coogler ett scenario där båda sidor bär med sig brister. Konflikten blir därför inte en kamp mellan det goda och det onda utan två olika nationer vars ideologi och patriotism har försatt dem på kollisionskurs.   

Många gånger om har Marvel Studios kritiserats för alltför actionspäckade finaler som värderar kvalitet över kvalitet. Ett problem som studion alltmer blivit kvitt med åren. Wakanda Forever följer i Obi Wan Kenobi regissören Deborah Chows fotspår där finalen inte handlar om antalet förstörda byggnader, utan den känslomässiga explosionen som mynnar ut hos karaktärerna. Där Avengers Endgame finalen var en hysterisk glädjedans är detta en sorgsen vals där det inte finns någon vinnare, bara förlorare.     

Med det sagt är det ingen brist på storslagna scener och visuella under. Estetiskt är det – om möjligt, än mer exotiskt, spännande och innovativt än sist. Cooglers fascination för icke-västerländska kulturer fortsätter att influera filmen utseende. Flera gånger känns filmen som en utbildningsresa som utforskar delar av världen. Världsdelar och miljöer som oftast får agera anonyma kulisser i andra filmer. Fotografen Autumn Durald Arkapaw har också lyckats fånga några av de mest häpnadsväckande undervattens-scenerna på år och dagar. De grumliga dravlet från skräckexempel som James Wans Aquaman skäms ut med med fantastiska bilder, som dessutom inte får det att se ut som om skådespelarna håller på att drunkna. 

Flera sekvenser är bildlig poesi med otrolig färgsättning och underskön kompensation. Denna visuella skönhet får publiken att glömma att Coogler håller sig ifrån actionscener. Givetvis bjuds det även på en rad scener som får adrenalinet att pumpa. Ännu en gång visar sig Coogler vara en mästare på att iscensätta biljakter. Precis som jaktsekvensen i Busan från förra filmen är detta en nervpirrande berg och dalbana som drar fram stora leenden hos publiken. Vår egen Ludwig Göransson – som ännu en gång står för filmens musik, har gjort ett eminent jobb. Tillsammans med en rad välkända teman har Göransson också skrivit fleran nya klassiska stycken som kommer gå varma i mina hörlurar. 

Black Panther: Wakanda Forever är lågmäld men också bombastisk. Dess otroliga finkänslighet och kraftfulla skådespel gör det till det mest dramatiska Marvel Studios bjudit på. Förutom en aningen långsam upptakt till den tredje akten har Ryan Coogler skapat en fulländad uppföljare. En film som hyllar Chadwick Boseman men som också tar sina karaktärer och berättelse in i framtiden. Trots mörka tider, där sorg och ångest omger oss, tillåter Coogler publiken att rehabilitera sig i tre makalösa timmar. 

Betyg 10/10       

Summering: Trots en total avsaknad vad gäller allvar eller narrativ substans är Love And Thunder strålande underhållning.

När Taika Waititi tog sig an Thor Ragnarök befann sig karaktären långt ned vad gällde att sticka ut eller utmärka sig bland Marvels övriga karaktärer. Chris Hemsworth var dessutom måttligt road av tanken på att fortsätta agera som om karaktären vore en bullrande Shakespeare-gestalt.

Waititi valde därmed att vända upp och ned på hela konceptet. Thors stela manér fick åsidosättas för ett mer lekfullt skådespel från Hemsworth, något som passade huvudrollsinnehavaren som handen i handsken. Ragnarök kan ses som en enda lång dekonstruktion och renovering av en serie i kris och slutresultat var ypperligt. Det innebar en egensinnig tolkning som skiljde sig avsevärt från tidigare filmer och serietidningar. 

Beslutet att släppa loss Waititi utan restriktioner öppnade dörrar för både Marvel och Waititi. Fem år efter Ragnarök är Thor numera lika älskad och omfamnad som både Iron Man och Spider-Man. Waititi har dessutom tagit hem en Oscar för den fantastiska Jojo Rabbit. Man kan fråga sig om det går att fånga åskan i flaskan en gång till ? Nyckeln är att inte göra en upprepning utan en expansion av allt som gjorde Ragnarök till en sådan favorit. 

Love And Thunder må bära en Marvel logtyp men är en fullblodig Taika Waititi-produktion.  Detta innebär att gränslös energi och vansinnes tendenser – ännu en gång, får ta kontrollen över presentation och berättande. Efter att ha exponerats inför Waititis registil, som bäst kan beskrivas som en bångstyrig färgspruta inställd på högsta tryck, laddad med regnbågsfärger, borde vi vara förberedda på vad som väntar. Men att acklimatisera sig till denna energibomb är lika omöjligt som att vänja vid att åka bil i flera hundra kilometer i timmen. Inledningsvis är anfallet, med de olika stilarna och krockarna mellan de allvarliga, löjliga och ironiska, svårt att få grepp om. Energin, uppfinningsrikedomen och humorn har ökat exponentiellt sen sist. 

Flera av Marvels filmer kan kännas som en enda lång vansinnesfärd utan några hastighetsbegränsningar. Men vilken fart Love And Thunder håller går inte att säga. Om detta hade skett på en motorväg hade hela filmteamet behövt låsas in på livstid för grova trafikbrott. Tom Cruise må ha tagit publiken för en otrolig åktur i Top Gun Maverick, men frågan är om inte Love And Thunder kör ett antal hundra kilometer snabbare än valfritt jetflygplan. Det är inte heller i actionscenerna som den största urladdningen förkommer. Istället är humorn den stora motorn. Skämt per minut har en given plats i Guiness-rekordbok. Mest förunderligt är att Waititi aldrig bränner ut sig själv eller publiken.

Mycket av komiken förhöjs av Chris Hemsworth som fortsätter att trivas som fisken i vattnet med denna vimsiga iteration av Thor. Den gigantiska och måttligt klipske Korg är fortfarande obeskrivligt rolig och skulle utan problem kunna bära en helt egen film. Tessa Thompson är guld värd i rollen som Valkyrie, precis lika karismatisk och närvarande som sist. Elefanten i rummet har varit Natalie Portman som återvänder efter nästan tio års frånvaro i rollen som Jane Foster.

Portmans karriär – och hennes allmänna skådespel, har de senaste åren varit lika spännande som en burk vita bönor. Sällan har en skådespelare definierat slentrianmässig rutin som Portman. Hennes numera ökända signum med att stirra in i kameran och storgråta är lika pinsamt som det är tröttsamt. Serietidningsförfattaren Jason Aaron gjorde om Foster till en fantastisk karaktär genom att låta henne ta över manteln som Thor. Utrustad med hammaren Mjolnir och ett tungt emotionellt bagage står sig den berättelsen som en av de mest minnesvärda. Trots en personlig oro vad gäller Portmans förmåga lyckas Waititi och Hemsworth att sparka igång den vanligtvis gråa och effektsökande aktrisen. 

Här finns en humor och självdistans som inte setts sedan Portman agerade i Garden State. Det är som att poletten – delvis, trillat ned för Portman, varje roll måste inte innebära ett cyniskt färdmedel för en potentiell Oscarsnominering. Kemin mellan Foster och Thor är ljusår bättre än i någon av föregångarna. Romansen är oväntat charmerande och helt befriad från något ointressant trånande eller plumpa sexreferenser. 

Vad gäller att ta sig an action har Waititi aldrig haft samma kraft eller precision som bröderna Russo. Marvel har höjt ribban avsevärt för sina actionscener efter den helt bindgalna uppvisningen i Shang-Chi, där en enkel pendling i San Francisco blev till filmmagi. Koreografin i Love And Thunder är duglig men inte spektakulär, mellan varven visas det upp ett antal häftiga moment som framkallar rysningar, men det finns ingen sekvens som kan utnämnas som en framtida klassiker vad gäller att delge publiken en adrenalinrush. Det är istället den visuella iscensättningen som briljerar. Ett par actionscener hör till det mest stilfulla Marvel Studios visat upp. Här leks det med både kameravinklar, klippning och komposition, något som skapar surrealistiska och abstrakta stunder som känns som ett enda långt – och lyckat, experiment.

Men det finns också en hel del invändningar som hindrar Love And Thunder från att kunna utnämnas till en Marvel klassiker. MCU och dess fjärde fas har bestått av en rad filmer som inte gett oss någon föraning om slutdestinationen. Det har tillåtit regissörer att skapa mer egensinniga filmer, förvisso med en Marvel-stämpel men också försedda med stor individualism tematiskt och utseendemässigt. Love And Thunder må ha kopplingar och fundament i det etablerade filmuniversumet, men Taika Waititis fingeravtryck och influenser dikterar mer eller mindre allt. Detta gör att den dramatiska udden som gjort filmer som Black Panther och nu senast Spider-Man: No Way Home till oförglömliga bioupplevelser inte får någon framträdande roll. Waititi är ointresserad att addera något djup eller kraftfullt patos eller göra det hela till något annat än storslagen underhållning.

Love And Thunder må vara förstklassig som sommarmatiné men det djupsinniga som alltid varit närvarande i Marvels bästa stunder är underutvecklat. Detta blir som mest tydligt i en final som kunde ha varit förödande stark men som istället blir forcerad. Christian Bale i rollen som den maniska Gorr The God Butcher är också något av en besvikelse. Bale är galant då han får spotta ur sig repliker och röra sig likt en orm, men karaktären förkommer sporadiskt och känns som ett steg tillbaka vad gäller Marvel antagonister, framförallt då vi jämför med Tony Leungs otroliga Wenwu från Shang-Chi. 

Att det saknas en behövlig balans mellan komik och allvar är synd då Waititi har en förmåga att dramatisera och engagera, även i de mest löjeväckande stunder. Denna otroliga balansgång fick vi se prov på i Jojo Rabbit. Här finns ett fåtal scener som är medryckande på ett emotionellt plan. När väl mötet mellan det fåniga och allvarliga sker  kan vi skymta en obegränsad potential i Love And Thunder. Men dessa är sällsynta och alltför korta för att ändra på intrycket att Waititi endast vill ha roligt. 

Samtidigt är det svårt att fullt klandra Love And Thunder för dessa tillkortakommanden. Waititi är inte intresserad av någon en djupdykning i karaktärerna eller skapa allegorier till vårt nuvarande samhälle. Ingeting är på något större allvar och det tas inga fångar vad gäller att nedmontera typiska action-troper. Precis som Hunt For The Wilderpeople är allt en enda lång lek som slutar i totalt kaos. Att hela filmen kläs i ett soundtrack som består av elgitarrer och hårspray summerar det hela väl. Det är en stor publikfriande rockkonsert, även om lyriken som framförs inte kommer vinna något nobelpris i litteratur är det svårt att klaga då hela upplevelsen är ett förstklassigt inferno, bestående av fyrverkerier, komik och passion.        

Betyg 8/10 

Summering: En skakig introduktion är snart glömd då Sam Raimi och Marvel Studios spränger alla gränser och tvingar publiken till närmsta akut som ett resultat av en euforisk överdos.  

Detta blir en ovanligt kort recension. Inte för att det inte finns saker och ting att diskutera i uppföljaren till en Marvel Studios mest underskattade filmer. Inte heller för att det inte finns fel och brister. Men när Doctor Strange In The Multiverse Of Madness når sina högsta toppar blir all former av kritik och vettiga formuleringar dränkta i nitroglycerin och sprängda i luften. 

För att inleda någotsånär objektivt så finns det uppenbara problem i Multiverse Of Madness. Intrigen lyckas inte fängsla och förundra, trots en actionfylld öppning är den där numera välkända magnetismen från tidigare MCU-filmer inte närvarande. Sam Raimi – som tagit över regissörsrollen efter Scott Derrickson, verkar aningen överväldigad i detta massiva universum. Raimi må vara en nyckelperson när det kommer till att ha formgett den moderna serietidningsfilmen, med den första Spider-Man-filmen, men detta projekt  är avsevärt mer komplext och mångbottnat, något som verkat utmana Raimi rejält.

Startsträckan är ovanligt glättig och lättsam, dessutom fylld av exposition och tveksam dialog som flera av skådespelarna verkar rejält obekväma med. Inledningsvis verkar Raimi inte alls utnyttja det faktum att mediet har vuxit, nyanserats och förändrats sedan han gjorde sin sista Spider-Man film för 15 år sedan – en i övrigt gräslig film. Kanske är en allmän ringrostighet som leder till denna inledande instabilitet, det är hela nio år sedan Raimis senaste biofilm, magplasket Oz The Great and Powerful. 

Det ser ut att vara upplagt för en besvikelse men när Xochitl Gomez ansluter till ensemblen tinar Raimi upp och gaspedalen trycks rakt ned i metallen. Doctor Strange In Multiverse Of Madness kan likans med en reseskildring. Färden till Arlanda går åt skogen, taxin fick både punktering och soppatorsk. Väl på flygplatsen är flyget försenat med ett antal timmar, dessutom visar sig flygfärden så pass turbulent att papperspåsen blivit en permanent bundsförvant. Det är först när planet landat som äventyret börjar och strapatserna på vägen glöms bort. När allting väl är igång så körs tittaren med en lyxig limousin till det bästa hotellet, beläget vid en plats som inte går att beskriva med ord. Och det som väntar när Multiverse Of Madness får upp farten så pass grandiost, mäktigt och vågat att det orsakar yrsel. 

Raimi hittar tillbaka till samma lekfulla och energiska regi som vi inte sett sedan Spider-Man 2. Actionscenerna är ett perfekt möte mellan galen fantasi och kirurgisk precision vad gäller koreografi. Visuellt tas de surrealistiska och färgsprakande scenerna från Derricksons första film till nästa nivå, resorna mellan universum verkligheter är fullkomligt vansinniga. Den visuella åktur som erbjuds kommer att försätta Gröna Lund, Liseberg och Tivoli i Köpenhamn i finansiell kris.

Raimi passar även på att se tillbaka på sin karriär och lånar flera inslag från sina tidigaste dagar som skräckregissör. Även om Multiverse Of Madness aldrig blir till en tvättäkta skräckfilm så är det en hyllning till genrens många egenheter och schabloner. I en renodlad skräckupplevelse hade flera av de otäckare inslagen känts som rena klyschor, här blir de till en kärleksfull reflektion till genren som startade Raimis karriär och skänker Multiverse Of Madness en udd av obehag. 

Men de visuella triumferna och de superba actionscenerna blir i det närmaste irrelevanta då filmen lägger in överväxeln och överöser fansen med godis som är så pass ljuvligt att det orsakar tårar av lycka. Utan att säga en stavelse för mycket så kan Multiverse Of Madness vara den mest extraordinära Marvel-festen som skådats tillsammans med Spider Man No Way Home. Då Raimi, producenten Kevin Feige och ensemblen tar i som om livet hängde på det finns inga hastighetsbegränsningar, lagar eller regler som kan appliceras. I en specifik scen nås ljusets hastighet och tänder eld på bioduken.

När detta inträffar har invändningarna och de logiska luckorna lika stor betydelse som bomull som kastas mot en vägg av pansar. I det tillfället spelar ingenting någon som helst roll länge.  Att samspelet mellan Benedict Cumberbatch och Benedict Wong är lysande, att filmen är fruktansvärt rolig, att Elizabeth Olsen är fullkomligt genial eller att Xochitl Gomez är underbar som America Chavez, passerar bara förbi då Multiverse Of Madness springer till bergets topp. Den enda naturliga reaktionen i denna eufori är att krevera på biogolvet och hoppas att ambulansen hinner fram innan hjärtinfarkten bjuder på en snabbiljett till bårhuset, jag skulle i alla fall kunna påstå att jag kan dö lycklig i sådana fall. 

Aldrig tidigare har något så imperfekt varit såhär pass omvälvande, euforiskt och oemotståndligt. Doctor Strange In The Multiverse Of Madness är som en enda lång rockkonsert där extranumren vägrar ta slut och där publiken aldrig verkar få nog av att dansa. Efter att ha fallit platt med Spider-Man 3 kan Raimi äntligen hovera sig med att ha skapat en sommar-blockbuster som sent kommer glömmas. Ronjas vårskrik är härmed irrelevant då Multiverse Of Madness finns att se på bio.           

Betyg 9/10 

Summering: Särklassig action och oförglömliga karaktärer skapar 2021 års hittills bästa film. 

Det börjar bli tjatigt, men det spelar ingen roll… Marvel Studios briljerar igen med spektakulär action, en fantastisk ensemble och sin mest vågade och säregna film hittills. Argumentet och formuleringen må påminna om en robotpapegoja som hakat upp sig. Men vad gäller att bedöma Marvel Studios och deras produktioner så blir det förr eller senare oundvikligt att inte snubbla in på snarlika superlativ. Inte sedan Age Of Ultron har studion stapplat eller levererat något som inte varit bra. Det har aldrig handlat om att favorisera eller slaviskt berömma Marvel – något som flera konspirationsteorier grundar sig på. Som ett annat exempel på kontinuerligt högt kvalitet så kan man se till Pixar. En filmstudio som bibehållit en hög lägsta nivå i över tjugo år. Den tyska sportbilstillverkaren Porsche har inte förändrat mycket gällande designen för sin mest berömda modell – 911, men versionen som idag rullar på vägarna är utan tvekan den allra bästa, Porsche innoverar konstant men behåller också sin essens, detsamma gäller för Marvel och deras filmer. 

Marvel Studios må vara en filmfabrik – precis som vilket kommersiellt filmbolag som helst, men det som kommer ut ifrån rullbandet överträffar alltid studions forna projekt. MCU fundamentet som gjutits i över tio år är idag orubbligt. Men de förflutna glansdagarna är aldrig särskilt relevanta för studion då ny projekt anländer. Istället så tar studion djärva kliv framåt, tidigare galjonsfigurer pensioneras och framtiden är den största lockelsen, inte det förgångna. 

Med Shang-Chi så tar man inte ett steg framåt, istället så skuttar man fram rakt in på obeprövat territorium, men landningen kan jämföras med den bästa av friidrottare. Från första sekunden så demonstrerar man en uppkäftig och självsäker attityd, den ganska bastanta inledningen visar sig nämligen vara helt på mandarin. Med tanke på den eviga myten gällande att den amerikanska publiken avskyr att läsa textremsor, så kan detta vara bland det allra mest vågade jag sett i en storbudget film på länge. Detta kreativa beslut blir än mer kraftfullt och vågat i och med det politiska krisläget i USA, där människor med asiatisk härkomst förföljs och beskylls för att ligga till grund för COVID-pandemin. Likt Black Panther så är Shang-Chi en enda långhyllning till en vitt skild kultur. Den östasiatiska kulturen omfamnas på alla tänkbara vis, samtidigt så är filmen inte skygg vad gäller att närma sig familjeproblematiken som så många asiatiska immigranter mött då de stiger i land. Den asiatiske immigranten har länge ansetts vara en mönsterinvandrare, men denna ide har också inneburit stora komplikationer. De barn som växer upp i ett land som är främmande för föräldrarna tvingas till att anta en dubbelroll. En roll där man försöker hålla fast vid sitt ursprung, trots världen runtom kräver omedelbar assimilering. I ett nyligen utgivet exemplar av tidningen The New Yorker så ger journalisten Jiayang Fan ett mycket drabbande porträtt gällande hennes personliga identitetskris. En kris där hon har försökt att balansera mellan att vara trogen sin mor – som vägrar att lämna fosterlandet Kina bakom sig, både fysiskt och emotionellt. Samtidigt har Fan mött ett amerikanskt samhälle som föraktar henne för sitt ursprung men som kräver anpassning. Denna mycket svåra och komplicerade balansgång spelar en viktig roll i Shang-Chi, och regissören Destin Daniel Cretton förenklar inte denna svåra verklighet som så många invandrare – oavsett nationell bakgrund, möter. I en tid då främlingsfientligheten blir alltmer utbredd så känns Shang-Chi som ett uppvaknande gällande allas lika värde och hur kulturer kan samexistera och även berikas av varandra. 

Även om action och stora explosioner får stort spelrum i Shang-Chi så är Marvel duktiga på att hitta en mänskligt ankare som gör karaktärerna och händelserna betydelsefulla, inte till trista transportsträckor där actionscenerna är det enda av värde. Cretton har tidigare regisserat mindre och intima filmer vars fokus alltid legat på familjedramatiken och hur uppväxten påverkar oss genom hela livet. Familjebanden mellan Simu Liu och Tony Leung är själva hjärtat i Shang-Chi. Det är en både trovärdig och oerhört drabbande relation som såväl belyser både kärleken och antagonismen som kan finnas mellan fäder och deras söner. Ännu en gång så måste man häpna inför vilken ensemble Marvel har samlat. De – som alltid, ’’återhållsamma och insiktsfulla’’ diskussionerna på internet har sedan en tid tillbaka spekulerat i att huvudrollsinnehavaren Simu Liu inte har det som krävs för att leda en film av den här storleken. Trivialt tjafs om hans utseende och andra befängda påståenden har varit så pass högljudda att till och med branschtidningen Variety nämnt kritiken. 

Oavsett vad troll och belackare på nätet tycker så är Liu imponerande, både vad gäller sin fysisk och karisma. Framförallt så har han en magisk kemi med Awkwafina, förhållandet mellan dem två är charmerande, värmande och trovärdigt. Aldrig tidigare har Awkwafina varit såhär energisk, karismatisk eller rolig. Faktum är att Shang-Chi innehåller ett antal av Marvel Studios allra roligaste skämt, varav några av de bästa kommer från munhugget mellan Liu och Awkwafina. Men där denna duo må vara strålande så är det Tony Leung som stjäl showen. Det återhållsamma men ändå känslosamma skådespelet har – tyvärr, blir alltmer sällsynt i en värld där det subtila och diskreta blir alltmer ointressant, till och med inom det allra mest dramatiska och jordnära berättelserna. Men Leung tar det tystlåtna och kraftfulla till sin spets, det finns inte en gest, min eller replik som kan uppfattas som konstlad, överdriven eller kalkylerande. Leung har en makalös pondus som gör varenda scen han förekommer i gastkramande. Oavsett om det enbart handlar om att sitta vid ett skrivbord, eller att leda män in i krig, så är Leungs prestation trollbindande. Efter en relativt klen antagonist i Black Widow så återvänder man nu med en av Marvels absolut bästa skurkar. Precis som Erik Killmonger i Black Panther så är Leungs karaktär Wenwu empatisk och så långt ifrån en endimensionell karikatyr som man kan tänka sig. Att man vågar slå ett slag för Leungs diskreta – men exakta skådespel, i en film som inte är rädd för att höja volymen och överösa tittaren med hisnande action är förundransvärt. Att vi inte heller har fått stifta bekantskap med någon av filmens huvudkaraktärer i tidigare filmer, gör det bara än mer imponerande att vi får ett helt knippe med karaktär som kommer att älskas och minnas för resten av livet. 

Men när Shang-Chi väljer att ignorera hastighetsbegränsningarna så fullkomligt rämnar biosalongen. Vi har sett strider i rymden, intensiva slagsmål – där allt står på spel, samt en tvättbjörn som tömmer tusentals magasin i rymdvarelser. Men aldrig tidigare har en Marvel-film öst på så här mycket. En tidig actionsekvens är så pass rafflande att man måste nypa sig själv i armen – upprepade gånger, för att ens begripa vad som utspelar sig. Det är som att Jackie Chan och Buster Keaton har tagit sina bästa ögonblick och injicerat dem med steroider och matat dem med proteinpulver. Det är en obeskrivlig energi, intensitet och koreografi som visas upp gång på gång. Många actionscener får den klassiska striden mellan Captain America och Winter Soldier – i filmen med samma namn, att framstå som sömnig. Det är som att sitta i en bil som inte har någon maxhastighet, det går så pass snabbt att det gärna hade fått ingå ett par tabletter för att motverka yrsel – positivt sådan. 

Men förutom dessa magiska stunder, som flörtar med både Jackie Chan och Bruce Lees ’’greatest hits’’, så väljer man också att inspireras av modern Hong Kong-action som House Of Flying Daggers och Crouching Tiger, Hidden Dragon. Även för den som blivit mättad på danskoreografin och vajrarna så lyckas Cretton att framhäva ett berättande i dessa scener. Det kan endast beskrivas som Marvels första balett där man låter rörelser tala sitt eget språk. Faktumet att man blandar det brutala med det vackra skapar en behövlig variation som gör att Shang-Chi aldrig blir uttröttande eller ensidig. 

Dessutom så får vi ta del av spektakulära färger, autentiska och trovärdiga miljöer som transporterar publiken till en tid då Zhang Yimou var regissören på allas läppar. Men dessa inspirationskällor tar aldrig överhanden, tillskillnad från det internationella mega fiaskot The Great Wall så blir Shang-Chi aldrig forcerad eller främmande inför det orientaliska, istället så verkar Cretton stortrivas. Några klyschor eller fördomar är det inte tal om, och om det inte vore för ett par kopplingar till tidigare Marvel-filmer så hade man kunnat missta Shang-Chi för att vara en icke västerländsk film, något som enbart kan ses om en triumf.   

Det enda som hindrar Shang-Chi för att nå ett maxbetyg är en aningen medelmåttig final som inte alls når upp till samma höjder vad gäller action eller dramatik. Istället så blir det en tsunami av exhibitionistisk CGI och en segdragen slutkläm som saknar energin och inspirationen från tidigare delar av filmen. Utöver det så förekommer ett inslag – som förvisso är oerhört roligt, men som överdrivs och exploateras aningen för länge. 

Men i slutänden så är det inte denna tama final som man kommer att minnas. Istället så är det humorn och värmen mellan Simu Liu och Awkwafina, Tony Leungs storartade skådespel, de magiska slagsmålen och det pulserande soundtracket. Shang-Chi är en filmupplevelse i världsklass som låter oss bli förhäxade av kampsporten och den östasiatiska kulturen. Det är utan tvekan 2021 års hittills bästa film. 

Betyg 9/10    

Summering: Smutsigare, brutalare och mer experimentellt än någonsin. Cate Shortland vågar bryta från ett antal starka och beprövade Marvel-traditioner, vilket har leder till en både unik, fängslande och minnesvärd film.  

Efter att ha försenats tillföljd av pandemin så anländer äntligen Black Widow till biograferna och Disney Plus. För Marvels-fans – som jag själv, så har väntan varit extra plågsam, Marvel Cinematic Universe – förkortat till MCU, är en levande organism som ständigt rör sig framåt, utvecklas och fördjupas. I sin frånvaro från biorepertoaren så har Marvel Studios sjösatt en rad miniserier på Disney Plus, varav alla har överträffat de högt ställda förväntningarna. I och med den långa väntan så är förväntningarna extra spetsade. Efter såhär lång tid så är det mer eller mindre omöjligt att infria förväntningarna, tanken var att Black Widow skulle vara en sorts mjukstart till den fjärde MCU fasen, men istället så har filmen antagit skepnaden av en gudomlig räddare som skall få filmvärlden och biograferna på fötter igen. Och i jämförelse med kolosser som Avengers Endgame eller Spider-Man: Far From Home så framstår Black Widow aningen timid. Det blir inga revolutionerande avslöjanden eller ödesdigra konsekvenser för framtiden. Där detta kan låta som ett nederlag så tillåter filmens självständiga natur för stor kreativ frihet, Black Widow är Marvels – hittills, mest experimentella film där regissören Cate Shortland vänder upp och ned på förväntningar och förutfattade meningar gällande serietidningsfilmer. 

Efter mer än tjugo filmer så kan man fråga sig hur Marvel kan förnya sig ? Det finns fortfarande en överhängande skepsis mot studion, framförallt från ’’högre instanser’’ som Martin Scorsese, med sitt ökända – och måttligt bildade uttalande, om att Marvel inte gör filmer utan glorifierade karusellåk. Oavsett vad Scorsese eller andra självutnämnda ’’filmtsarer’’ anser så har Marvel gjort sitt yttersta för att skänka alla sin filmer en stark individuell identitet. Det är med andra ord ingen slump att regissörer som Taika Waititi kunde gå från att återuppliva Thor, vars tidigare filmer innan Ragnarok knappast fick någon att jubla, till den hyllade och prisbelönta Jojo Rabbit. Cate Shortland är mest känd för sitt historiska drama Lorne, som utspelar sig efter andra världskrigets slut. Lorne är en både svår och ansträngande film att se på, Shortland har en hård och hämningslös registil där hon inte är rädd att smutsa ned sig med frånstötande bilder och problematiska relationer. 

Det finns fördomar om att Marvel Studios inte ger sina regissörer tillräckligt med autonomi eller kreativt spelrum, att allt formas efter en förutbestämd mall. Black Widow fullkomligt destruerar dessa tankegångar genom att vara oerhört originell både vad gäller visuellt och dramatiskt. Från första scen så står det klart att Shortlands direkta och kompromisslösa registil injicerats rakt i Black Widows nacke. Majoriteten av Marvel-filmer associeras med högt tempo och stora doser humor, men Shortland värjer sig många gånger från adrenalinet, svetten och skratten. Hon cirkulerar kring de scener som är befriade från explosioner, eldstrider och kampsport. Precis som The Falcon And The Winter Soldier så använder Black Widow en handhållen kamera som tränger sig nära inpå skådespelarna. Detta skapar en naturalism som placerar berättelsen och karaktärerna i nedtonat och sobert ljus, helt frånskilt från det bombastiska och högljudda som så många actionfilmer – inklusive Marvel, har som ryggrad. Shortlands tidigare filmer har alla varit svårmodiga och aningen diffusa, med ett kryptiskt och reserverat berättade. Men den geniala producenten Kevin Feige – som är Marvel Studios hjärna och motor, har en osannolik förmåga att dra fram det bästa ur sina regissörer. Shortlands något bryska sätt att förhålla sig till sina karaktärer och även publiken har tonas ned och istället så vågar Shortland visa upp värme. 

Marvel har länge haft en underskattad och förbisedd förmåga att skapa stark dramatik som fängslar tittaren och gör filmerna till något mer än ihålig popcorn-underhållning. Denna dramatiska nerv blir essentiell för Shortland, istället för att bara låta sig bli inspirerad av action – och thrillergenren så uppvisar Shortland en oerhörd vördnad för regissörer som Debra Granik och Ingmar Bergman. Just vår svenska demonregissör kan tyckas vara vansinne att placera i samma mening som en Marvel-produktion, men genom filmen så är Shortland oerhört intresserad av hur miljöer kan berätta en historia samt potensen i laddade konversationer, Bergmans Höstsonaten gör sig påmind både en och annan gång. Det är uppfriskande att se Shortland oerhörda entusiasm inför både det vardagliga och häpnadsväckande. Shortland får alldaglig arkitektur – och pittoreska skogsmiljöer att bli lika spännande som rymdskepp och laserstrålar. Med den handhållna kameran och det stämningsfulla fotot så skapas en Marvel-film som är helt unik visuellt. Marvels intala och mest kända tema var superhjälten som hade ett liv utanför spänningen och dramatiken. Vardagen och alla dess utmaningar var ett minst lika stort hinder som superskurkar med försmak för världsherravälde. Denna vardag, långtifrån strålkastarljuset, är en av Black Widows allra starkaste kort; vad händer egentligen då man står ensam och tvingas att inse sin irrelevans i värld där gudar och spindelmän existerar ? Black Widow känns som ett vågat experiment där man blickar framåt och inleder en ny fas. Detta är märkbart gällande ensemblen, Scarlett Johansson må vara filmens huvudrollsinnehavare men det är Florence Pugh som – ännu en gång, lyser. Pugh skapar en stenhård men samtidigt mild karaktär som både charmerar och imponerar i sin stridskompetens. Om ryktena gällande Pughs fortsatta inblandning i detta filmiska universum stämmer så väntar något riktigt stort längre fram. 

I vår recensionen av WandaVision så nämnde jag hur regissörer som arbetar för Marvel – inklusive Shortland, oftast överlåter actionscenerna till rutinerade action-specialister inom studion. Detta tillåter oerfarna filmskapare att fokusera på sina styrkor och bortse från actiondelarna, som oftast är utanför deras expertis. Men i en intervju med Variety så motbevisar Shortland mitt icke-informerade påstående gällande hennes delaktighet i Black Widows actionscener. Shortland har enligt Variety-artikeln varit noggrann med att sätta sin prägel på actionsekvenserna om hon önskar porträttera som ett otäckt och motbjudande slagsmål på gatan. Detta har lett till att Black Widow – även i sina mest explosiva stunder, är oväntat jordnära, käftsmällar och bensparkar är denna gång inte bara något ihåligt poserande, oftast resulterar våldshandlingarna till brutna ben och jättelika blåmärken. Det är som att hjälteglorian och dess beskyddande ljus tagit ett steg tillbaka, flera sekvenser påminner om Martin Campbells Casino Royale där James Bond för första gången framstod som något mer än en oförstörbar stålman. I en sekvens så skildras våldet med en sådan ohygglig realism att den tvingar publiken till att grimasera. Sylvassa gliringar och one-liners ersätts av plågade skrik och blint raseri. Marvel har successivt gjort både sina filmer och serier allt mer våldsamma, men Black Widow tar detta till en ny nivå genom att markera effekten av det fysiska traumat. Denna vågade och  kompromisslösa presentation får filmen att kännas oväntat mörk och sammanbiten, det är inte fråga om något ytligt chockvärde, utan en tydlig markering att man – oavsett källmaterial, kan man skapa otroliga scenarion och scener som griper tag och fängslar tittaren. Inte sedan Steven Spielbergs Munich har spionage och lönnmord skildrats med samma intensitet som här.    

Samtidigt som Shortland är noga med att inte tumma alltför mycket på ’’realismen’’ så är hon inte heller skygg vad gäller att överrumpla publiken i filmens mest storslagna actionscener. Det lånas friskt ifrån Christopher McQuarries Mission Impossible och Paul Greengrass Bourne-filmer. Precis som när Greengrass iscensatte några av filmvärldens mest minnesvärda jakter – till fots och bil, så känns det befriande och uppfinningsrikt då allting upplevs genom en – aningen, mer realistisk lins än förut. Michael Mann och Kathryn Bigelows hårdföra och adrenalinpumpande action känns som en nära släkting och Black Widow är i sitt esse då den anammar ett symfoniskt kaos med krossat glas, förstörda leder och krutdoft, hastighetsmätaren slår inte i toppen förrän publiken ligger och kippar efter andan på biogolvet. 

Samtidigt som det finns mycket att berömma så är Black Widow inte perfekt. De senaste Marvel-filmerna har hittat sätt att uppnå ett crescendo som lämnar åskådarna helt knäckta, men Black Widow är en regression till MCU-filmer som Iron Man 3, där finalen oftast kändes ihålig och ogenomtänkt. Shortlands tidigare filmer har cirkulerat kring ett fåtal personer och deras livsöden. Black Widows stora ensemble verkar övermäktig för Shortland då hon har svårt att bestämma sig för vilken person hon vill slutföra resan med. Det starka karaktärsarbetet som är centralt i filmens första halva blir haltande mot mitten där dramatiken känns forcerad. Rachel Weisz och David Harbour, som båda verkar trivas i sina roller, blir tyvärr bara till stöttepelare för Johansson och Pugh. Filmens humor är inte heller fullt så lyckad som man kunnat önska. Det vilar ett sådant oerhört allvar över allting att de få försöken till humor kvävs. Finalen är inte bara bristande vad gäller bra action, flera av de mest intressanta beröringspunkterna förloras då Shortland verkar osäker på hur hon skall knyta ihop säcken. Entusiasmen och lekfullheten verkar helt ha försvunnit i slutet av produktionen, vad som borde vara en spektakulär final blir till en håglös parentes. 

Och ännu en gång så spökar det vad häller Marvel och deras antagonister, ett problem som jag hade hoppats skulle vara begravt vid det här laget i och med karaktärer som Vulture och Thanos. Den formidable Taskmaster – med sitt fotografiska muskelminne, får aldrig visa prov på sin förmåga. Ray Winstone, som är en av tidernas mest förbisedda och underskattade skådespelare, är på gränsen till något minnesvärt i sin roll som storskurk, men hans närvaro är så obefintlig att det är rent omöjligt att att finna något intresse för den manipulativa Dreykov. Många av dessa fel känns dock som gjorda att rättas till i ytterligare en film regisserad av Shortland och då inte nödvändigtvis en Black Widow 2 utan ett annat Marvel-projekt.

Samtidigt som det finns invändningar så kan man inte sluta tänka på flera sekvenser som i sin paradoxa- med poetisk skönhet och smutsigt våld, fängslar och bränner sig fast i långtidsminnet. Om detta vågade och riskfyllda filmskapande kommer vara framtiden för Marvel och MCU så väntar en helt ny era av makalösa filmer med lika fantastiska karaktärer.

Betyg 8/10