Marvel’s Avengers Recension

All images courtesy and copyright of Square Enix and Marvel Games 2020

Summering: Det finns potential, men ett segt slutspel och repetitiva miljöer gör att världens mäktigaste hjältar stapplar in som interaktiv media. 

Vilket år… Det är svårt att formulera exakt hur bedrövligt och chockerande 2020 varit. Från den makabra pandemin som härjar runtom i världen och skördar mänskligt liv, till det politiska kaos som råder i öst och väst. Som jag skrev i vår eloge till Chadwick Boseman så är konsten en stor beståndsdel i mitt och så många andras liv. De drömvärldar som Marvel Studios bjudit in oss till de senaste åren, har varit som en hemkomst till en kär gammal vän. I ett par timmar så kan eskapismen ta över och alla problem – vardagliga, ekonomiska och sociala, kan ställa sig i skuggan medan striden mellan gott och ont utspelar sig på bioduken. 

Marvel Studios schema har varit huggit i sten. Antalet premiärer och produktioner har ökat lavinartat de senaste åren. Det fiktiva universumet har byggts ut som en amerikansk storstad under tidigt 1900-tal. Men 2020 innebar slutet för det ostoppbara lokomotivet. För ett tag sedan (då denna recension skrevs) så annonserade Walt Disney att Black Widow försenas till 2021. Detta resulterar i det första året på 11 år som Marvel Studios inte har släppt en biofilm. Inte för att bio och nöje är särskilt relevant då världen runtom oss rämnar, men flykten in till fantasin och tryggheten i en bekant drömvärld, har påtaglig effekt för vår gemenskap och våra mänskliga relationer. 

Istället får Marvel fans nöja sig med den ytterst intressanta WandaVision. Som – förhoppningsvis, släpps på Disney + senare i år, och Crystal Dynamics version av ’’the world’s mightiest heroes’’. Och att samla ihop denna trupp av superhjältar och placera dem i ett interaktivt paket har visat sig mer komplicerat än vanligt. Sedan annonseringen av spelet 2017, så har Square Enix och Crystal Dynamics häftat ihop sina läppar och vägrat att tala om spelet. 

När det stora presentationen skedde sommaren 2019, så var reaktionerna minst sagt ljumma. Den övervägande kritiken kring spelets design, och att ingen av karaktärerna är modellerade efter sina motsvarigheter på film är dock ett argument som har föga betydelse. Marvel Games och Crystal Dynamics har varit tydliga i att detta är en adaption som inte förhåller sig till någon tidigare etablerad version. Att således mala ned Crystal Dynamics för att Tony Stark inte ser ut som Robert Downey Jr. är lika befängt som att kritisera en ny Volvo-modell för att den inte kan flyga eller konverteras . 

Med den lilla fadäsen ur vägen så har det dock funnits andra alarmerande frågetecken kring spelet. Beslutet att stöpa Avengers i samma mall som Destiny eller The Division, även kallat ’’games as a service’’, var minst sagt oroväckande. Modellen har visat sig vara rent hopplös för att skapa ett fungerande narrativ som engagerar, och den eviga kampen för att hitta ny utrustning etc, är sällan intressant efter ett par veckor. Spelets utseende – tekniskt, har inte heller inspirerat särskilt mycket. Platt ljussättning och en allmän brist på detaljer har plågat Marvel’s Avengers hela vägen fram till release. 

Och Marvel’s Avengers är långtifrån guds gåva till spelmediet, med sina tekniska problem, repetitiva design och morbida buggar. Men trots det så finns det en kärna i spelet vars hjärta och ambition gör det väldigt underhållande och trivsamt. Framförallt så är det i kampanjläget som Marvel’s Avengers verkligen skiner. Med ett dugligt manus, och suverän personregi, så skapar man ett traditionellt men medryckande narrativ som roar och engagerar. Den verkliga stjärnan är Kamala Kahn – suveränt agerad av Sandra Saad. Förutom att vara en av Marvels bästa moderna karaktärer, så är denna version av den skojfriske och energiska tonåringen från New Jersey, fullkomligt utsökt. Kamalas entusiasm, naiva altruism och kämparglöd är genuint inspirerande. Det hade kunnat känns alltför sockrat och tillgjort, men det team av manusförfattare som Crystal Dynamics har samlat, har skapat en fantastisk version av en lika fantastisk karaktär, som utan tvekan uppfyller sin potential i att vara en aktuell och relevant person. 

Kampanjen är mestadels linjär och flera segment känns som hämtade ur Crystal Dynamics moderna Tomb Raider-trilogi. Med regisserade och bombastiska actionscener, som kombineras med ingående mellansekvenser. Då spelet presterar som bäst så är det svårt att inte dra på smilbanden, detta då man befinner sig mitt i en actionsekvens som kunde vara som hämtad ur valfri MCU-film, med spektakulära superkrafter och snabba replikskiften. 

Spelmässigt så är det långt ifrån avgrundsdjupt men inte heller ensidigt. Strider med robotar och hejdukar från A.I.M utgör det mesta av spelets gameplay. Stridssystemet är en något lättviktigare version av det klassiska ’’parera och slå’’-systemet från Batman Arkham-serien. Det består i lätta ’’kombos’’ och väl timade undanmanövrar. Den största behållningen är den visuella feedback som Crystal Dynamic skapat. Att se Kamala Kahn göra sig till en jätte och slå runt fiendesoldater som ett par bowlingkäglor är osannolikt tillfredsställande. Detsamma gäller att plöja stridsfältet med hjälp av Hulken som är precis så burdus och brutal som man kunnat föreställa sig. Black Widow är i sin tur full av finess och elegans, med en änterhake som tillåter henne att kasta sig från fiende til fiende i en rasande fart. 

Men där animationerna är genomgående bra – vad gäller striderna, så är ljudet rentav det motsatta. Både Thor och Captain America har begåvats med några av de värsta ljudeffekterna jag hört på länge. Den legendariska hammaren Mjolnir slår inte ned som ett hammarstäd från himlen då den träffar fiender, utan låter som en plåthammare som slår på en plastbalja. Detsamma gäller för Captain Americas ikoniska vibranium sköld som låter som ett lock till en soptunna. Där striderna är visuellt spännande så kan man inte berömma spelets teknik alltför mycket. Det ganska platta utseendet och bristen på rejäla texturer, plågar Marvel’s Avengers från början till slut. Det faktum att Thor’s mantel är lika slät som en barnrumpa orsakar sveda i ögonen.   

Det bristfälliga tekniska utseendet är dock ingenting då vi ser till vilket skick spelet befinner sig i. Trots att vi väntat i nästan två månader med en recension, för att ge Crystal Dynamics möjligheten att utfärda fixar och patchar, så befinner sig Marvel’s Avengers fortfarande i ett otroligt risigt skick. Innan den massiva patchen som anlände i slutet av september, så var flera segment rent ospelbara. Från groteska animationer, till rent katastrofala problem som tvingat spelare att radera sina sparfiler, så är Marvel’s Avengers ett av de mest trasiga spelen jag någonsin upplevt. Även om flera av de värsta problemen har rättats till så hämmas hela spelet av instabilitet. Det faktum att matchmaking fungerar lika bra som den amerikanska kongressen, är inget annat än en katastrof. 

Och som med tidigare ’’games as a service’’-produkter, så finns det problem i slutspelet. Efter att kampanjen är klar, så väntar ett antal repetitiva uppdrag som aldrig verkar vilja ta slut. Än värre blir det då spelet saknar någon som helst variation vad gäller miljö. De flesta uppdrag kulminerar i att vi får springa genom identiska laboratorium och korridorer som snabbt tar ut sin rätt. Och precis som med Borderlands 3 så finns det – för närvarande, ett klent incitament att fortsätta spela då man nått maxnivån för sina karaktärer. 

Med allt detta sagt så är stridssystemet och Crystal Dynamics uppenbara entusiasm och glädje för projektet det som får skutan att gå i land. Genom den minst sagt kaotiska lanseringen har utvecklaren haft god kommunikation med spelarbasen. Man har tagit till sig av kritiken och jobbar aktivt för att göra upplevelsen bättre, även om man kunde önska att saker och ting gick snabbare. Att man dessutom lovat en uppsjö av kostnadsfria expansioner och  karaktärer, gör mig hoppfull att detta blir det ’’evighetsspel’’ jag sökt efter så länge, där jag kan återkomma till en värld som jag sedan länge är helt förlorad i. Om så blir fallet återstår dock att se…  

Betyg 7/10 

The New Mutants Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2020

Summering: Hundraprocentigt skräp som återigen förnedrar fansen och de få hoppfulla som drömde om ett värdigt avslut på X-Men’s Fox era. 

Att förvänta sig stordåd ifrån en film som utsatts för mer förseningar än valfri SL – eller SJ-avgång, vore minst sagt dåraktigt. The New Mutants har befunnit sig i filmvärldens motsvarighet till limbo i åratal. Datum har kommit, datum har gått. Diskussionerna om filmen ens skulle gå upp på bio har varit ständiga, framförallt då hela filmindustrin befinner sig i en historiskt kris i och med COVID-19. För ett tag sedan, så klargjorde Disney (som numera kontrollerar 20th Century Studios – tidigare Fox) att deras live-action adaption av Mulan, skulle göras tillgänglig via deras streamingstjänst Disney +. Ett beslut som skakade hela filmindustrin. 

Regissören Josh Boone, producenten Simon Kinberg – eller annan inblandad i The New Mutants, måste ha haft graverande bilder, eller andra hållhakar på studioledningen, för att ha tilldelats en traditionell biodistribution framför Mulan. Skälet till denna paranoida och konspiratoriska tes grundas helt och hållet på den hädelse till film som The New Mutants faktiskt är. Vi lever i oroliga och otrygga tider, och varför biopubliken tvingas genomlida filmvärldens motsvarighet till en Golgatavandring, mitt i en humanitär kris, kommer bli den största gåtan sedan hönan eller ägget. Bortsett från James Mangold och Hugh Jackmans storstilade sorti med Logan, så har populärkulturens mest berömda mutanter fått en enkelbiljett raka vägen ned i filmhelvetet under de gångna åren. Sedan X-Men: Apocalypse så har X-Men-serien destruerat sig själv. Förra årets mega kalkon Dark Phoenix var så pass inkompetent och slarvig att den provocerar den mest timida och medgörliga av människor. 

Eländet och tortyren borde ha fått ett slut där. Den filmserie som delvis står till grund för Marvel Studios, Sam Raimis Spider-Man filmer etc, har förvandlats till ett tragiskt monster som svärtar när arvet från fantastiska filmer som X2 eller – redan nämnda, Logan. Den enda trösten är att The New Mutants innebär ett slut på dessa övergrepp på fantastiskt källmaterial. Och att vi – förhoppningsvis, kan få återse en reslig, relevant och påkostad X-Men adaption då Marvel Studios tar över – och startar om serien på nytt. 

Men innan den kommande pånyttfödelsen så måste vi uthärda en film – som på konststycket, lyckas placera sig före Dark Phoenix, vad gäller att vara skandalöst usel.

Omöjlig att titta på  

Deadpool öppnade upp för en serietidningsfilm som var aningen mer budgetvänlig, våldsammare och mer ’’vågad’’. Trots den restriktiva budgeten, så är Tim Millers film både välgjord och visuellt attraktiv. The New Mutants ryktas ha en budget som överskridit Deadpool. Om detta är ett räknefel eller ett försenat aprilskämt återstår att se, men The New Mutants verkar ha en budget i samma klass som en femårings veckopeng. Att det skett ekonomiska besparingar råder det inget tvivel på. Mest uppenbart blir det i filmens ljussättning som är obefintlig. Jag har ALDRIG sett något värre vad gäller brist på fotografisk kompetens. Förutom ett foto som är grumligt, fult och komponerat utan någon som helst baktanke. Så verkar Josh Boone ha gett fotografen Peter Deming direktiv om att helt utesluta ljussättning, lampor eller något som kan förtydliga vad som sker på duken. 

Hela The New Mutants är mer eller mindre omöjlig att titta på – i fler meningar än en. Det är som att befinna sig i en bunker, på ett par hundra kvadratmeter, som enbart lyses upp av en mikroskopisk diod. Hela filmens introduktion är ett virrvarr av siluetter som gapar och skriker, vad som faktiskt sker får publikens fantasi avgöra. Och kanske vore det att föredra att fantisera i ett mörkt rum, än att faktiskt behöva bevittna skräcken som följer efter inledningen. Den groteska ljussättningen – eller bristen på, gör att man knappt kan se vad någon utav karaktärerna försöker uttrycka eller säga. Inte för att det spelar någon roll då skådespeleriet från alla inblandade – minus Anya Taylor-Joy, skulle få The Room’s Tommy Wiseau att rodna. Detta är den mest hopplösa samling pappfigurer – som skall föreställa karaktärer, som jag sett på åratal. Trots karaktärernas fantastiska förmågor så är denna grupp mutanter lika roliga att titta på som torkande väggfärg. 

Ett monster till film

Manuskriptet är lika livligt som en zombie som maler på som en kaffekvarn hos en högt trafikerad Starbucks. Genom hela filmen så får vi ’’nöjet’’ att titta livslånga terapisessioner (något som publiken kommer behöva efter filmen), andningsövningar och lite pubertala lekar från filmens huvudpersoner. Filmens puls och tempo är så lågt att det bästa vore att ringa ambulansen och köra åbäket raka vägen till bårhuset. Trots en speltid på ynka 90 minuter, så känns The New Mutants längre än en resa runt vår egen galax. De få ledtrådar och referenser till det bredare X-Men-universumet, är så futtiga och menlösa att man kan fråga sig varför man ens gör sig besväret. De otaliga förseningarna, och justeringarna är  märkbara genom hela filmen. 

Det finns ingen som helst inspiration eller glädje i något som presenteras. Det här är ett monster till film som har satts ihop med hjälp av motorsåg, fogmassa och brutalt våld. Resultatet är lika beklämmande som att titta på en hemsk olycka. Och som avskedspresent så får vi en actionscen som är så skrattretande usel att det enda sättet – att rädda sitt förstånd, är att springa skrikande från salongen. The New Mutants är en vulgärt usel film som aldrig borde släppts loss på en ont anande biopublik. I ett redan bedrövligt år, så var detta det sista mänskligheten behövde. 

Betyg 1/10 

”A kid from Oakland believing in fairytales… ”

Notis: Denna text skrevs initialt för vårat Instagram konto, där vi uteslutande skriver på engelska. Eftersom texten blev för lång så publiceras den här istället. Då vi inte såg en möjlighet att översätta texten och bevara dess flöde och prosa, så har vi valt att publicera den på engelska.

In an already atrocious and heartbreaking year. That has been filled with bigotry, violence and a brutal pandemic. The loss of Chadwick Boseman further highlights the never ending tragedy of our everyday life. A tragedy which so many of us has been forced to endure recently. I’ve often said that the only thing that has kept me going through these turbulent and dark times has been art. Having the privilege of subterfuge in fictional worlds of storytellers and my relationship with my friends and family, has been the one constant that has enabled me to keep going in a world where tolerance, understanding and kindness, doesn’t seem to be prioritized anymore. Films, music, comics and other artistic forms of expression, has allowed me – and so many others, to gain some momentary shelter from a world that seems more and more alien to us. A world where we let xenophobia, fear and simplification of difficult matters, degrade us to hate and intolerance. If not for Marvel Studios and their beautiful work, which has given so many of us a platform, where we can be united, regardless of skin color, political affiliations or opinions. I don’t see how I could have mentally endured these last few years. 

Ryan Coogler and Chadwick Boseman, gifted us a movie that both thrilled, touched and moved an entire generation of moviegoers. Not only in its grand spectacle, but also in its deeply profound and heartfelt view of the world. A world which we should all strive for. A place where respect and empathy is put above personal vendettas and petty grovels. The finale, where T’Challa defeats his nemesis Erik Killmonger is – in my opinion, one of the most powerful moments in all of cinema. In that moment, Killmonger surrenders his hate and pain, and instead reminisces about his childhood. Where he describes himself a kid from Oakland who only believed in fairytales. 

Chadwick Boseman gave us all a way into that fairytale world. A fictional world we where ascended our differences. A place where the characters stood for integrity and decency. The passing of Boseman is the end of an all too short era. An era in which sisterhood and brotherhood, became a tad more true and present in our world. But as the king himself said, ’’death is not the end…’’. The legacy of Boseman lives on, and its now up to all of us to preserve and guard that legacy. We will do that through our passions, love and belief in creativity and expression. Wakanda may not exist in our world, but it will always be a part of our hearts. We must do everything in our power to never let go of our beliefs in fairy tales, even when the storyteller is no longer able to tell his story. Chadwick Boseman may no longer be with us – physically, but his deeds and gifts to the world will never leave us. 

Årskrönikan 2019

2019 går mot sitt slut och det har sannerligen varit ett innehållsrikt år som många gånger varit oförglömligt – av diverse anledningar, bra som dåliga . Vårt faktiska samhälle – det utanför fiktionen och de färgrika sagorna, fortsätter att splittras, söndras och fördärvas av olika krafter. Med tanke på att vi snart går in i ett nytt årtionde så är det omöjligt att inte se tillbaka under de gångna åren och fråga sig vad som egentligen gick så fel ? Hur vi inledde 10-talet med optimism och förhoppningar, och hur vi slutar här och nu. Tack och lov så har olika kulturella gärningar hjälpt oss genom dessa tuffa tider. Under årtiondet så har vi givits makalösa upplevelser inom musik, film och spel. Det har varit ett så händelserikt och späckat decennium, att funderingar och tankarna kring det får vänta till en separat och kommande artikel.  

Om ungefär ett år så fyller Tiger Film hela fem år, det har varit en unik och spännande resa som många gånger varit utmanande, men aldrig negativ. Vi växer sakteliga och börjar hitta olika uttrycksformer som passar vårt mer diversifierade material. Då vi öppnade ett Instagram-konto – efter mycket internera diskussioner, så fick vi möjligheten att effektiva dela med oss av vårt visuella material. 

Under åren som gått så har en av våra absoluta favorithändelser varit de utställningar vi fått arrangera  i samarbete med Filmstaden Täby, i samband med Marvel Studios eller Star Wars-premiärer. Efter ett antal år så lyckades vi – om vi tillåts vara något självgoda, göra våra två bästa utställningar hittills. Responsen från besökarna i och med Avengers Endgame premiären var fullkomligt överväldigade, med hjälp av nära och kära vänner, så samlade vi fler statyer än någonsin och fick vara med om en utställning som vi aldrig kommer att glömma bort. Detsamma gäller utställningen för The Rise Of Skywalker, som var en anstormning av nostalgi, entusiastiska diskussioner och barndomsminnen.   

Det är också i de mänskliga interaktionerna som året varit som allra mest givande. Trots att mycket av vår verksamhet är digital, så är det på mässor och utställningar som allt arbete blir till något mer substantiellt än bara besökssiffror. Sammankomsterna, med så många fantastiska människor, har varit en gudagåva. Vår resa ned till Köln, då vi fick träffa den europeiska distributören för XM Studios, är ytterligare ett underbart möte som sedan fick fortsätta i Stockholm då XM Studios gjorde sin debut på en skandinavisk mässa. Mässorna gav oss också möjlighet att möta ett antal av serievärldens mest hyllade. Paret David – och Meredith Finch visade sig vara minst lika exceptionella människor som kreatörer, med varma leenden och stor tålmodighet gjorde de varje tillfälle med fansen unikt. 

Stockholm Comic Con lyckades också få hit ett kreativt par i Amanda Conner och Jimmy Palmiotti, som även dem visade sig vara ett sant nöje att träffa. Att Conner också konstaterade – att omslaget till Captain Marvel #7 – som vi tagit med för signering, var det första hon signerat, var en minst sagt trevlig överraskning. Och att hastigt diskutera Prime 1 Studios kommande Joker staty – designad av Lee Bermejo, med skaparen själv, är också en stund för minnesgalleriet. 

Hela 2019 har dominerats av populärkultur. Avengers Endgame lyckades tillslut göra det som ingen annan film gjort – att gå om James Camerons Avatar, vad beträffar inkomster och bli den mest framgångsrika filmen någonsin. Det var ett viktigt ögonblick, inte bara för att den enorma finansiella succén innebär att Marvel och deras filmer fått en automatisk existens garant de närmsta åren, men att den subkultur, som så länge varit häcklad och ansetts som något trivialt, lyckades med att skaka om hela filmindustrin. 

Men denna seger för – subkulturer, nördar och entusiaster jorden över, visade sig vara kortvarig, i och med Martin Scorseses uttalande kring Marvel Studios, så restes murarna och fördomarna kring genrefilmer ännu en gång. Vi har undvikit att kommentera och engagera oss i detta elitistiska trams, men Scorseses uttalande gav tusentals människor en anledning att komma ut – och på de mest pinsamma vis attackera Marvel och de miljontals fans, som en lägre sorts människor, som saknar kapacitet att förstå ’’riktig film’’. Vad Scorseses än tycker och tror är hans ensak, men den hatstorm han skapat, och sättet den har ställt grupp mot grupp, förblir oförlåtligt, det har legitimerat allmänna påhopp och klassfördelningar, något som filmbranschen – minst av alla, behöver i en tid med våldsamma påhopp och en brist på total anständighet eller ansvar. 

Men oavsett vart man står i frågan om man gillar subkulturer eller inte, så glädjer det mig att den moderna mytbildningen lever vidare hos Marvel, DC och Star Wars. Vi stirrar oss blinda på termen superhjältar, ett koncept som ofta förknippas med ett bakrån som omedelbart stoppas av en gudalik figur, som sedan flyger iväg. Det må ha varit så det började för karaktärer som Stålmannen och Batman, men att tro att de inte har utvecklats, moderniserats, blivit mer komplexa och förnyat sig, är lika naivt som att tro att mänskligt berättande inte utvecklats sedan våra förfäder gjorde grottmålningar.   

I The Killing Joke, X-Men eller The Punisher, så är antalet intressanta karaktärer, fascinerande intriger och relevanta allegorier till dagens samhälle, minst lika närvarande som i de mest kvalitativa filmer eller TV-serier. Den tyska expressionismen använde sig gärna utav fantasifulla karaktärer och kreatur, se bara till Fritz Langs Metropolis, där robotar och futurism spelar en lika stor roll som samhällets revolt mot en totalitär överklass. Genom det imaginära och fantastiska, kan man skapa kraftfulla allegorier, paralleller och motiv. Att trivialisera sagor innehållandes fantasirika och mytiska attribut, är detsamma som att ifrågasätta hela vårt moderna berättande. Varken Shakespeare eller Kafka, värjde sig ifrån att gå långt ifrån vår egen verklighet, för att på så sätt ges en större verktygslåda, där de kunde utforska ytterst mänskliga ämnen och ting, med hjälp av magi och förvandlingar.  

Att tala om rasförtryck, orättvisor och förbjuden kärlek i mer abstrakta former kan vara minst lika effektivt – om inte mer, än ren facklitteratur. Det finns ett skäl till att karaktärer som, Prinsessan Leia, T’Challa och Peter Parker kan fånga fantasin, det är inte bara en fråga om deras extraordinära förmågor och epitetet, utan deras berättelser, deras upplevelser och trauman som gör dem enkla att identifiera med och finna tycke för. 

Vi har fått möjligheten – att i första hand, se vad dessa moderna myter kan ha för inverkan, då vi genomfört våra utställningar. Häpnaden och fascinationen för Captain Marvel och Rocket Raccoon – i statyform, handlar inte bara om att de tillintetgjort rymdskepp och rymdvarelser, det finns mänskligt element som fäster sig som en märla kring hjärtat, det må låta högtravande, men jag har sett och upplevt det själv. 

Scenen i Avengers Endgame – då karaktärerna vi lärt känna och stifta bekantskap med i över tio år, reser sig från askan – för att göra en sista ansats att besegra ondskan, är ett av väldigt få tillfällen då jag drabbats så pass emotionellt att jag har haft svårt att beskriva det i ord. Det handlade inte bara om det visuella fyrverkeriet, det var något klart mer personligt. Då jag fick privilegiet att se Sagan Om Konungens Återkomst på midnattspremiären i ung ålder, så föddes en guldstandard. Vartenda ögonblick, varje ansats och varje tickande sekund, vara lika verklig, viktig och betydelsefull som en dag i livet. Känslan av fullkomlig övertygelse, fascination och förundran lyckades Avengers Endgame återskapa. 

Att året därefter har gått i dessa fotspår är i mina ögon det kanske mest inspirerande, hur stora mängder av människor har kunnat samlas för att uppleva en och samma sak. Där deras intresset för Tony Stark eller Carol Danvers övervinner saker som hudfärg, politik och personliga värderingar.        

Bortom filmens värld, så visade Rammstein att man på ren och skär eldkraft, kan skaka om och förföra trettiotusen människor en grå Augusti kväll. Bruce Springsteen må inte ha turnerat med sitt album Western Stars, men konsertfilmen, där vi äntligen får höra materialet i en mer levande kontext, orsakar rysningar då man tänker tillbaka på versionerna av Rhinestone Cowboy och Chasin’ Wild Horses

Och i mer digitala världen kunde vi förundras av egensinniga kreationer som Death Stranding och Sekiro: Shadows Die Twice, två spel som vägrar att kompromissa. Men det är Respawn Entertainments Star Wars Jedi Fallen Order som drar det allra längsta strået, med sin polerade mekanik och passionerade berättelse – som dränks i entusiasm och energi. 

Avslutningsvis så återstår det bara att tacka alla er som följt med oss under årets gång. Resan fortsätter att vara fantastisk och ständigt överraskande. Vi önskar ett ett gott nytt år och ser fram emot vilka nya äventyr som väntar.   

Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är. 

På Återseende Och Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog

Årets Sämsta Filmer 2019

Vad vore en årssammanfattning utan en lista över de filmer som gjort vår tillvaro närmast outhärdlig. OBS: Denna lista är inte rangordnad 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Joker 

Vi må stå i minoritet vad gäller vårt omdöme om Todd Philips film om Arthur Fleck och hans resa att bli ’’The Clown Prince Of Crime’’. Men cynismen, självgodheten och det totalt amatörmässiga genomförandet, sticker i ögonen som vårluften hos en pollenallergiker. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

En Del Av Mitt Hjärta 

Vad du än gör nu för tiden, hör inte av dig ! Med en ensemble som inte kan sjunga, och ett hantverk som är snäppet under en amatörteater, så är Tomas Ledins lyrik i filmform, en av årets absolut sämsta. 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Midway 

Då Roland Emmerich höll sig till att strypa den goda smaken med Independence Day
The Day After Tomorrow eller 10,000 BC, så var det svårt att bli allt för provocerad. Men när Emmerich nu tar siktet på slaget om Midway och levererar en sjunkbomb utan dess like, med ett skådespel som gärna hade fått stå som testmål under kärnvapentestningen, så har det gått för långt. Det här är en fullkomlig skymf. 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Rambo: Last Blood 

Det kunde ha varit en underhållande och lite dråplig avslutning för Vietnam veteranen John Rambo. Istället fick vi något som är hämtat från Donald Trumps mest horribla våta drömmar, en rasistisk, fånig och tam axelryckning som skämmer ut sig själv under knappt 90 minuter.

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Angel Has Fallen 

Sylvester Stallone må skämma ut sig själv i Rambo: Last Blood, men det är nästan trivialt då vi jämför med Gerard Butler i den tredje filmen om ’’superagenten’’ Mike Bannon. Med usel produktion, gräsligt manuskript och en skogstokig Nick Nolte så är detta en av de mest ofrivilligt komiska filmerna på länge. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Annabelle Comes Home

Buttericks på Drottninggatan har mer skräckinjagande saker och ting än något vi hittar i Paret Warrens källare.  

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

X-Men Dark Phoenix 

En av de mest älskade berättelserna från den långa sagan om de altruistiska mutanterna, bär med sig en förbannelse då den nämns i samma mening som ordet filmatisering. Om Bret Ratners vulgära version var skäl nog för att börja tvivla på mänsklighetens fortsatta framtid, så lyckas Simon Kinberg bevisa att undergången snart är nära. Sophie Turner gråter mer än de mest inbitna Game Of Thrones fans efter finalen i säsong 8, sedan genomför hon usel yoga, och allt slutar med en märklig piruett rakt upp i luften. Om det låter bisarrt, tokigt och vansinnigt så är det ingeting mot att faktiskt behöva genomlida X-Men Dark Phoenix

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Hellboy (2019)

Makabert usel version som besudlar arvet från Guillermo Del Toros något bortglömda pärla. David Harbour gör en skamlig rolltolkning tillsammans med Sasha Lane, i en film som hör hemma i helvetes eldar. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Aladdin 

Vad är det här !? Guy Ritchie fortsätter att bryta ny mark, vad beträffar skandalös uselhet på film. 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

The Prodigy 

Det är ytterst svårt att avgöra vad som skrämmer mest, att denna film ens existerar eller Taylor Schilling och Peter Mooneys skådespel. 

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Escape Room 

Jag skulle ge ansenliga pengar för att ha getts möjligheten till att fly från denna helvetiska filmupplevelse. 

All images courtesy and copyright of SF Studios & Metafilm 2019

Aniara 

Med horribelt usla produktionsvärden, apokalyptiskt ruttet skådespel och ett genomförande som saknar motstycke – vad beträffar lågvattenmärke, så har svensk film nått en ny botten.   

Årets Bästa Staty 2019

All images courtesy and copyright of XM Studios 2019

Under 15 år inom hobbyn för statyer och film replikas, så har det aldrig varit så spännande och givande som nu. Vi får konstant nyheter om nya tillverkare, som alla har höga ambitioner för sina produkter. Design, finish och allmän kvalitet har också nått oanade höjder. Att hobbyn nu är tillgänglig i ett antal priskategorier är också betryggande då de försäkrar om att den kan spridas – och leva vidare. 

2019 erbjöd ett antal helt spektakulära pjäser. Sideshows Rogue Maquette kan mycket väl vara bland det bästa bolaget har gjort på år och dagar. Prime 1 lyckades äntligen släppa sin fantastiska Yennefer från The Witcher 3: The Wild Hunt. Men det är återigen XM Studios som vår egen röst faller på vad gäller årets staty. XM saknar fortfarande motstycke vad beträffar kvalitetskontroll och byggkvalitet, och 2019 blev ännu ett succé år för dem med statyer som Star Lord, Mystique och Magneto (Marvel Now). 

Aningen ironiskt och paradoxalt, så är årets bästa staty associerad med av av årets sämsta filmer – Dark Phoenix. Där Simon Kinberg mördade den klassiska X-Men-sagan, så gjorde XM Studios motsatsen med sin staty. Täckt i eld och med en stigande fågel Fenix bakom Jean Grey, så råder det inget tvivel om att detta epos i statyform representerar allt som filmen inte var: storslagen, mäktig och elegant. 

Tiger Film utser därmed XM Studios Dark Phoenix till 2019 års bästa staty      

Marvel Ultimate Alliance 3: The Black Order Recension

All images courtesy and copyright of Nintendo, Team Ninja, Marvel 2019

Summering: God underhållning som hade mått bra av lite mer omtanke vad beträffar finjustering. 

Efter årtionden av skräpspel – baserade på film eller serietidningar, så har spelindustrin äntligen fått den tid och resurser som behövs för att producera kvalitativa spelupplevelser vad berättar licensspel. Med exempel som Batman Arkham-trilogin och Spider-Man till Playstation 4 så har licensspel inte bara blivit bra, utan rentav fantastiska produkter. 

Där DC Comics har fått gått i bräschen på spelfronten, så har Marvel varit betydligt mer skygga – Spider-Man PS4 var – som sagt, lysande, men likaså exklusivt till Playstation 4. Under årets E3-mässa så valde Marvel Games att visa upp sitt så kallade Avengers-projekt – som bla utvecklas av 

Eidos Montreal och Crystal Dynamics. Den uppvisningen skapade starka – och inte helt positiva reaktioner, men trots det så kommer Marvel’s Avengers (spelets titel) att ses som den stora sjösättningen för Marvel Games, detta då publicering sker till – nästan, alla plattformar.  

Marvel Ultimate Alliance 3 är inte menad att vara någon pampig flaggbärare som skall skaka om industrin och placera Marvel – i spelformat, på kartan. Valet att låta spelet vara exklusivt till Nintendo Switch gör att spridningen – precis som med Spider-Man, är – aningen, begränsad. Marvel Ultimate Alliance har haft en märklig  och turbulent historik, den spelmässiga grunden lade Raven Software i sina X-Men Legends-spel. De två Legends-spelen kan enklast summeras med följande ord; asymmetriskt kameraperspektiv med rak action. 

Studion skulle senare få tillgång till hela Marvels karaktärsgalleri, och Raven Software använde fundamentet från X-Men Legends för att skapa det första Marvel Ultimate Alliance. Spelet visade sig vara energiskt och väldigt underhållande. Dessutom fick man hjälp av av den fantastiska animationsstudion Blur – som producerade ett antal helt eminenta mellansekvenser att ackompanjera spelet. 

What if ? 

Om Raven Software hade fått möjlighet att ytterligare förfina spelet i en uppföljare, så hade serien kanske inte mött ett öde som innebar en väntetid på nio år mellan det andra och tredje spelet. Uppföljaren – med det det otroligt nyskapande namnet, Marvel Ultimate Alliance 2, utvecklades inte av Raven, istället så fick Vicarious Visions nu ansvaret . 

En av många anledningar till föregångarens framgång, var Ravens uppenbara entusiasm att få stöpa sin egen berättelse inom Marvel universumets. Vicarious – som till största del sysslat med diverse portar till bärbara format – då som nu, hanterade uppföljaren med samma entusiasm som då de skapade anskrämliga ursäkter till spel som Shrek 2 till Game Boy Advance. 

Storyn var en skamlig pseudoversion av Civil War – innehållande ett justerat slut som var ett par ljusår ifrån ursprunget. Endast detta berättarmässiga svek borde räckt för en anmälan till allmänna reklamationsnämnden för bedrägeri. 

Spelmässigt hade det inte heller hänt särskilt mycket… Vad som var underhållande och tillgängligt i föregångaren, hade – tre år senare, blivit segt och stelt. 

För ett par år sedan så valde Activision att släppa nyversioner av både del ett – och två av Marvel Ultimate Alliance till den nuvarande konsolgenerationen, och bäst föredatumet var sedan länge  utgånget. Spelmässigt är de båda spelen – idag, snudd på ospelbara, med seg kontroll, usla menyer och ett sparsystem som borde förpassas till nästa års majbrasa. 

Arcade

Team Ninja, som nu tagit över som utvecklare, gör inga revolutionerande förändringar i och med del tre, men uppdaterar likväl tempot, kontrollen och flera grundfunktioner som resulterar i något som påminner om ett riktigt underhållande arkadspel. Och om Team Ninja getts tiden att utöka och polera ett antal detaljer så hade slutprodukten varit än bättre. 

Till ytan så har inte mycket förändrats sedan sist, perspektivet är – per default, inställt på att vara asymmetriskt, knapplayouten är nästintill identisk med tidigare versioner och något spelmässigt djup är det inte tal om. Team Ninja är som mest kända för sina omänskligt svåra 

Ninja Gaiden-spel. Den absurda svårighetsgraden har inte överlevt till Stan Lee och Jack Kirbys världar, men den fantastiska feedbacken – i de ständiga striderna, känns bättre än någonsin. Varje slag, energistråle eller avfyrad kula, resulterar i flygande skadevalörer ovanför fienderna, vars hälsa sakta men säkert sjunker. Detta system är precis så simpelt som det låter, men Team Ninja får själva action delen att kännas tillfredställande. 

Marvel-Premium 

Utan tillgången till några av popkulturens mest kända – och älskade, karaktärer, så hade det varit långt ifrån lika lockande att fortsätta. Berättelsen är lika platt som horisonten, och efter de episka och odödliga stunderna i Marvel Studios MCU, så känns det här som en ren lekstuga. Men den oundvikliga igenkänningsfaktorn bidrar med mycket mer än man kan ana… Över 30 spelbara karaktärer finns tillgängliga, där man tar inspiration från både filmerna, serietidningarna och de olika animerade TV-serierna för spelets utseende. 

Som alltid med ett så stort utbud av valbara karaktärer, så drar vissa ett längre strå än andra. Tex så är Spider-Man, Spider-Gwen och Miles Morales överdrivet effektiva medan Black Widow är fullkomligt värdelös – med usel skada och förkastliga specialattacker. Att en viss obalans och diskrepans uppstår då utvecklare har att göra med en såhär stor ensemble, går att ha överseende med. Men Team Ninja borde ändå ha finjusterat och kommit fram till en rimligare balans, detta skulle möjliggöra att spelare med önskade karaktärsuppsättningar inte bestraffas för sina val. 

Färgstarka aktörer… I teorin 

Presentationen och designen drar tankarna åt Marvel Vs Capcom 3, med sina starka färger och orimligt bisarra kroppsliga proportioner på karaktärerna. Den här stiliserade grafiken är som starkast då man släpper lös karaktärer som Storm eller Wasp, vars förmågor erbjuder storartade visuella under som tornados, blixtar och förstorade karameller – som blir till bomber.

Röstskådespelet är på pappret fläckfritt men i praktiken ytterst klent. Flera skådespelare från   Avengers: Earths Mightiest Heroes, återvänder. Med tanke på att den serien – i synnerhet, hör till gräddan av Marvels animerade TV-serier, så är det tragiskt att röstregin är mer eller mindre skrattretande. Eric Loomis som Tony Stark/Iron Man och Fred Tatasciore som Hulken är helt fenomenala i nämnd serie, Loomis röst är dessutom snarlik Robert Downey Jr, utan att för den delen framstå som en klen imitation. Men trots att dessa aktörer är rutinerade proffs, och även bekanta med karaktärerna de ger liv åt, så är framförandena helt livlösa. Det kan bero på det håglösa manus som enbart intresserar sig för att introducera så många karaktärer så fort som möjligt. 

Usla uppgraderingar 

Introduktioner och möten som borde kännas storslagna blir mest pliktskyldiga och slarviga. Även om Ultimate Alliance 3 har nära till arkadspel, så finns det ingen anledning till varför man gör berättandet sekunda. Och detta slarv rinner över på mycket annat. Varje karaktär har möjlighet att gå upp i grader och nå som långt som nivå 100, detta borde föra med sig handfasta och märkbara förbättringar. Men alla former av uppgraderingar och förbättringar är enbart statistiska, detta innebär att det är visuellt omöjligt att sen någon differentiera om ens karaktär befinner sig på lägsta – eller högstanivå.

Mer problem uppstår då vi tittar närmare på spelets interface – i synnerhet utvalda menyer. Istället för ’’loot’’ så plockar man på sig en drös av kristaller som på olika sätt förändrar attributen, efter upprepade speltimmar så har man samlat på sig ett hundratal av dessa. Detta vore inget större problem om det inte vore för att spelet har en gräns på hur många kristaller som man tillåts ha i sitt förvar. Då förrådet väl är fullt, så nekas man spela vissa lägen om man inte rensar upp. Detta är lättare sagt än gjort då det inte finns några som helst möjligheter att markera mer än en handfull åt gången. Detta usla design beslut orsakar konstant huvudbry och ett raseri som kan mätas med Hulken.  

Det finns också ett par tillfällen då spelaren kan konversera med ett icke spelbara karaktärer. Där Raven Software tog tillfället i akt att erbjuda unik dialog – beroende på vilka karaktärer man valde att spela med, så är konversationerna i Ultimate Alliance 3 inget annat än en total katastrof. Allting har skrivits med utgångspunkten – att allt, som sägs är någon form av generell dialog. Detta betyder att meningsbyten mellan syskon eller nära vänner, inte är anpassade, det påminner om diskussioner med en trasig robot. Detsamma gäller filmsekvenserna där Team Ninja överhuvudtaget inte anpassar för vilka karaktärer som faktiskt är aktiva. Och då har vi ändå inte talat om det som beskrivs som ’’alternativa utstyrslar’’… 

Snåla kostymval 

Där både Ultimate Alliance 1 – och 2 bjöd på genuina kostymbyten för sina karaktärer, så är allt som erbjuds denna gång ett par patetiska färgbyten, något som känns helt barockt. Detta gigantiska slarv sticker i ögonen, framförallt med tanke på att Team Ninja knappast har behövt uppfinna hjulet på nytt då det. (Obs, då denna recension publiceras så har Team Ninja tillkännagett att spelet kommer förses med genuina kostymbyten)            

Men trots dessa irriterande fel så finns det ett enormt underhållningsvärde i Marvel Ultimate Alliance 3. De gånger man får släppa loss – de så kallade, Extreme Attacks, så fylls hela skärmen av en visuell kakafoni där man pulvriserar motståndet med förödande attacker. Det är genomgående svårt att inte ha väldigt roligt då man tar sig igenom igenkännbara platser och stöter på bekanta ansikten – även om presentationen brister, min egen Marvel fanatism gör allting mer förlåtligt.  

Vid ett antal tillfällen så kan man faktiskt fråga sig om Marvel Ultimate Alliance 3 bör säljas som ett fullpris spel. Många gånger tangerar det att vara något som borde vara en ren onlineprodukt – med sitt skrala djup och bristfälliga polering, men med sitt Marvel-tema och underhållande strider så är det svårt att känna sig alltför missnöjd. 

Betyg 7/10     

Captain Marvel Blu Ray (2K) Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2019

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Captain Marvel på Blu Ray utav Disney Sverige. 

VARNING ! DENNA RECENSION INNEHÅLLER SPOILERS  

Film

När den svagaste filmen i ens årliga utbud, landar på ett snudd på perfekt betyg, så vet man att någonting har gått rätt. Captain Marvel når inte samma extraordinära höjder som Avengers: Endgame eller Spider-Man: Far From Home, men trots det så har vi att göra med en helt lysande film med kolossala mängder positiv energi, personlighet samt humor. 

Captain Marvel går tillbaka på fler än ett sätt. Utöver att filmen utspelar sig under mitten av 90-talet, så är strukturen och berättandet besläktat med de allra tidigaste filmerna från Marvel Studios – Iron Man och Captain America: The First Avenger. Detta innebär mindre explosiv action,  fokus ligger istället på filmens protagonist – Carol Danvers/Captain Marvel. Trots att man återgår till mer traditonella banor, så känns filmen långt ifrån förutsägbar eller formgjuten. 

Mycket av Danvers tidiga liv, reduceras till snabba tillbakablickar, ett smart drag som gör att filmmakarna kan bibehålla fokuset Danvers men ändå leverera en berättelse som inte är fastkedjad vid specifika hållpunkter, som så kallade ’’origin-stories’’ ofta kan vara. 

Filmens introduktion är aningen skakig, med ett skådespel som inte känns helt klockrent, men i och med att filmen fortgår så märks det hur regissörsduon Ryan Fleck och Anna Boden blir alltmer bekväma. Deras tidigare erfarenheter som regissörer till mycket små och koncentrerade berättelser om diverse livsöden på film, märks av i flera sekvenser, men det är i den helt fantastiska återföreningen mellan Brie Larson och Lashana Lynchs karaktärer då allt faller på plats; här injiceras perfekt dramatik, lysande skådespel och ofiltrerade känslostormar. Och därifrån så spurtar man fram till målsnöret med ett leende på läpparna. Kemin mellan Larson, Jackson och Lynch är lysande och Ben Mendelsohn i rollen som Skrull-ledaren Talos är trollbindande, tom Jude Law får godkänt, vilket är en mindre bedrift och katten Goose förblir oförglömlig. 

Plattformen – för den kommande uppföljaren, kunde inte varit bättre. Captain Marvel må inte ha det största spektaklet, men briljerar med färgstark personlighet, starkt skådespel och utomordentlig humor. 

Betyg 9/10  

Bild

Som ett brev på posten – eller försenade SJ avgångar, så levererar Disney en utgåva som får tittaren att häpna över den bildkvalitén. Captain Marvel innehåller ett antal mycket mörka scener, men detaljrikedomen och klarheten påverkas överhuvudtaget inte. Fotot är denna gång något plattare och mindre färggrant än filmer som Thor Ragnarok eller Guardians Of The Galaxy, men någon brist på skärpa är det inte tal om, hudfärger och ansikten återges med genial precision, pigment och andra detaljer är påtagliga genom varje scen oavsett belysning. 

Återigen så återstår det bara att dela ut ett toppbetyg för ännu en utomordentlig teknisk presentation. 

Betyg 10/10 

Ljud

Under slutet av 2017 så började Disney strypa sitt Blu Ray-ljud. Thor Ragnarok blev lite av en kalldusch då bas och diskant var kraftigt reducerade. Varför detta beslut togs har vi aldrig fått något konkret svar på. Men efter denna svacka så gick Disney – äntligen, tillbaka till sina igenkännbart dånade ljudspår i och med Ant-Man And The Wasp på Blu Ray. 

Captain Marvel är en anstormning av mullrande bas och strålande akustik. Scener ombord på diverse rymdskepp är distinkta och mer instängda än de sekvenser som utspelar sig i ett hus med träväggar. Utöver det så är dialogen mästerligt mixad, hur mycket musik och explosioner som än förekommer, så är vartenda ord glasklart. Den enda minimal kritiken är att det saknas detaljer, Doctor Strange – som besitter Marvels mest detaljerade ljudspår, har ett större mått av detaljer i actionscenerna. Trots det så kan ingen känna sig snuvad på ljudlig konfekt efter att ha upplevt Captain Marvel på Blu Ray. 

Betyg 9/10      

Extramaterial 

Och här var det tomt och klent… Igen… Marvel och Disney väljer fortfarande att ge oss skrala och opersonliga inblickar bakom kulisserna. Intervjuerna med skådespelare och regissörer är sterila och tillrättalagda, de inblickar vi får är så ytliga och korthuggna att det känns som hämtade ur ett riktigt menlöst presskit. 

Något oväntat är hur bra de borttagna scenerna är. Fleck och Bodens talang för att skapa dramatik är påtagligt i detta potpurri av alternativa och bortslängda sekvenser. Slutligen får vi ett kommentarspår som är det enda som kan kallas substantiellt på fronten för extramaterial. 

Betyg 5/10  

Spider-Man Far From Home Recension

All images courtesy and copyright of Sony Pictures and Marvel Studios 2019

Summering: Homerun… Igen… Far From Home tar allt vi älskade med Homecoming och utökar spelplanet på oväntade och geniala vis. Marvel har avslutar sitt 2019 med flaggan i topp. 

Detta kan ju inte vara möjligt ! Efter en tidernas mest storslagna, emotionella och drabbande konklusioner i Avengers Engame, så är Marvel tillbaka – efter ett fåtal månader, med ännu en film som går utan – eller klättrar, – ovanpå allt annat. 

 I dagsläget så sitter väl vi redan i en trång båt, på väg mot floden styx, ja, om båten hade namnet ’’Marvel Fanboy’’ på sidan av sitt skrov och slutdestinationen var en evig plats i dödsriket där massorna kommer anklaga en för att vara en korrupt Marvel/Disney fundamentalist – även om nu Spider-Man står under Sonys ägandeskap – då det gäller filmrättigheter. 

För flera så är Marvel enbart en fabrik, förvisso en framgångsrik sådan, men ändå en fabrik som  spottar ut ett antal filmer per år. Marvel Studios må idag vara ett oerhört väloljat maskineri, det råder ingen tvekan om att det är ett storbolag som allt mer närmar sig att bli ett varumärke – likt Hello Kitty som klistras fast på lunchlådor och sängkläder. 

Men mitt i stormen öga – med de historiska framgångarna, så ligger Marvels filmer som ett orubbligt fundament för bolaget och dess filosofier. Om Marvel Studios skall jämföras men någon sorts serietillverkare så är det i samma glamorösa sällskap som Rolls Royce, Rolex eller Leica – kameratillverkaren, skillnaden är bara att Marvels filmer kommer med en rimligare prislapp. 

Där andra sommar – och storfilmer känns som slapphänta Whooper hamburgare från Burger King, så står Marvel i ett helt annat led, där allt känns skräddarsytt och kärleksfullt.  

Filmvärldens Rolex 

Rolex och de andra nämnda lyxproducenterna är – precis som Marvel, jätteinstitutioner som idag associeras med en specifik livstil – och ett mått av extraordinär kvalité. Ingen kritiserar Rolls Royce då de visar upp den nya årsmodellen av deras legendariska Phantom. Om nu Spider-Man, Doctor Strange eller Black Panther är företagets diverse modeller, så är varje ny iteration bättre, mer avancerad men samtidigt klassisk och igenkännbar, och den elitism – som omger dessa lyxiga titaner, går inte att hitta hos Marvel heroiska ensemble. 

Att ständigt lyckas med att förbättra, innovera och förundra med varje ny film är en bedrift – lika enorm som då Spider-Man – begravd under tonvis med betong och sten, befriar sig från en oundviklig död för att rädda sina mest älskade. 

Efter flera av år skräpfilmer – som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man 1och 2, så hittade regissören Jon Watts en ungdomligare, lösare och mer emotionell kärna än både Sam Raimi och Marc Webb i Spider-Man Homecoming

Marvel är tjatiga på så sätt att de aldrig låter spektaklet ta överhanden, sekvensen där Watts återskapade den legendariska styrkebragden från berättelsen If This Be My Destiny – när Peter Parker begravs utav Michael Keatons Vulture, innehåller mer smärta, hoppfullhet och intensitet än Andrew Garfields och Tobey Maguires samlade insatser. 

Far From Home fortsätter – likt sin föregångare, studera Peter Parkers slitningar mellan livet som superhjälte och dennes mer ordinära tonårsproblem. Vi har sett det romantiska strulet tidigare samt de problem som kommer med att leva ett dubbelliv, men aldrig såhär energiskt, roligt och välspelat. Tom Holland, Jacob Batalon och Zendya besitter så mycket värme, karisma och kemi att de – endast i enkla förväxlingar, blir ett nöje att beskåda. Trion hittar en perfekt balans mellan allvar, självdistans och ungdomligt trams som är fantastiskt att beskåda. 

Mer humor 

Denna gång satsar Watts på mer humor än action, och till en början är alla fartfyllda skämt en aning oväntade, men likt roddarna på en galär, så är synergin mellan de olika segmenten snudd på perfekta. Filmen har ett tempo som kan knäcka toppatleter, men trots denna höga hastighet så känns Far From Home aldrig hetsig eller stressad. 

Jon Watts har ett järngrepp då det kommer till berättelse, detta gör att man kan introducera mycket udda, extrema och eklektiska segment. Watts tar aldrig något för givet, hungern och den ungdomliga ivern – från Watts dagar som indie-regissör, är ständigt närvarande. Framförallt så är filmen oerhört ödmjuk, i sina mest lättsamma scener kan det till och med slå över till att verka en aningen fånigt, men entusiasmen och oskyldigheten gör tveksamma moment till stor underhållning.  

Även om berättelsen i grund och botten handlar om en strid mellan ont mot gott, så är det Peter Parkers resa från tonåring till man som är filmens centrum. Och likt Endgame så är interaktioner och samtal lika spännande och mer essentiella gentemot filmens helhet än de kolossala actionscenerna. 

Då det kommer till rent spektakel så är ambitionerna större än någonsin. För första gången – i en  solofilm för Spider-Man, så rör man sig utanför New York. Peter Parkers mycket färggranna klass reser denna gång till Europa och dess mest igenkännbara städer såsom Venedig. 

Parker, Peter Parker 

Detta miljöombyte ger filmen en mer säregen och individualistisk karaktär än någon tidigare Spider-Man-film. Att Jon Watts också undviker att göra filmen till ren resereklam – för de respektive resmålen, är också uppskattat. Turerna mellan länder – samt Samuel L. Jacksons medverkan som superspionen Nick Fury, gör at Far From Home känns som Marvels svar på Mission Impossible eller James Bond.

Visuellt har man också valt att addera mer ljus till fotot och spela in fler scener i dagsljus. Genom detta beslut så kan de fantastiska specialeffekterna verkligen uppskattas. Venedig-sekvensen är tex helt spektakulär att beskåda, men några av de bästa vatteneffekter vi sett på film. Och spektaklet är lika explosivt och massivt som alltid då Marvel för feeling och inspiration. 

Spider-Man har nog aldrig rört sig samt haft en såhär vacker akrobatik någon tidigare gång, slutspurten tangerar att förlita sig en aning för mycket på CGI kavalkader, men det centreras tack vare stor humor och lysande skådespel. Det är framförallt den otroliga energin som övervinner alla hinder.  

Långt ifrån hemma… 

Titeln Far From Home syftar inte bara på att våra protagonister befinner sig tusentals kilometer hemifrån. Peter Parker långt ifrån är trygg med sig själv efter händelserna i Avengers Endgame. Den mer psykologiska aspekten – där karaktären, dras med skuldkänslor och isolering, är genuint drabbande och mer trovärdigt än då Shane Black försökte porträttera Tony Starks posttraumatiska stress i Iron Man 3. Där Peter Parker hungrande efter action och hjältedåd i Homecoming, så är han mer reserverad, grubblande och kritisk till sin roll som hjälte denna gång.  

Vad beträffar skådespelare – utöver den otroligt begåvade unga trion – Holland, Zendaya och Batalon, så får Samuel L. Jackson och Cobie Smulders oväntat mycket att göra. Smulders i synnerhet har nog aldrig varit såhär bra i rollen som Maria Hill, med mer humor och karisma än förut. Jon Favreaus Happy Hogan borde vara en permanent del av varje film som Marvel Studios gör, att den lite förvirrade och fumliga biroll fortfarande känns så sympatisk och varm är rentav fantastiskt. Jake Gyllenhaals är i sin tur stark och minnesvärd i rollen som Quentin Beck/Mysterio. 

En hundvalp som rör och förstör     

Sedan får vi överraskningar och nördiga påskägg som i alla fall får mig att lägga mig ned på golvet och skaka. Sättet man refererar och kopplar ihop med Marvels Studios tidigare filmer, skapar tårar i ögonen, hängivenheten till detaljer är inget annat än sinnesjuk. Hela filmen kan enklast beskrivas som en bedårande hundvalp, med oändliga mängder charm, oskyldighet och energi, det går inte att värja sig för värmen och lyckan som projiceras till publiken. 

Spider-Man Far From Home är en genialisk, energisk och utmattande åktur som visar att Marvel Studios bara har börjat. Slutspelet för det gamla gardet må vara över, men framtiden kunde inte ha sett mer ljus ut. Återigen så har Jon Watts och Marvel skapat ett genre-mästerverk som lämnar tittaren rörd och förstörd. 

Betyg 10/10 

Köln Juni-Juli 2019 Reseskildring

Efter ett antal år så lossande det äntligen… Tiger Film begav sig utomlands för att besöka sin första internationella mässa – CCXP – Comic Con Experience Cologne. 

Köln är – ur en mässynpunkt, mest känd för den oerhört populära Gamescom-mässan, som faktiskt passerar E3 då det kommer till antalet besökare. 

Att besöka valfri stad under högsommaren är verkligen inte att rekommendera, Tyskland i synnerhet har ett lynnigt och oförutsebart klimat som kan innebära fasansfulla vintrar som får våra Svenska att framstå som milda. Somrarna är precis lika extrema, just denna helg så drabbas den tyska staden av en värmebölja som nästan tangerar den jag upplevde i Madrid för sju år sedan, detta innebär torr luft och gassande sol. 

Logistiken – för transport från flygplatsen in till Köln, uppfyller den berömda klyschan om tysk ordning och reda. Från flygplatsen i Düsseldorf tar det knappt en timme att nå Kölns stadskärna. Och tillskillnad från Berlin, så är Köln en mer lättillgänglig stad – detta då staden skonats från den östeuropeiska järnridån, stadsplaneringen är mer enhetlig och logisk. 

Den världskända Kölnerdomen tronar över all annan arkitektur och kan nästan alltid ses, vart man än befinner sig i staden. Ordet episkt kan vara det mest överanvända ordet inom internet journalistik – tillsammans med förkortningen LOL, men denna makalösa konstruktion kan inte beskrivas med några andra ord. En 600 år lång konstruktion har skapat ett gotiskt och majestätiskt mästerverk som kan beundras i timtal. Och insidan är precis lika imponerande med en takhöjd som får Uppsala domkyrka att framstå som en jordkällare, så går det utmärkt att spendera dagar med att observera och förundras över de smärtsamt vackra glasmålningarna eller den massiva kyrkorgeln. 

Vår bas för resan blir ett allmängiltigt men funktionellt Marriot, beläget nära centralstationen. Och det är sällan jag finner något kritisera med hotellvistelser, men vi anar ugglor i mossen ganska snart, detta då rummet vi givits är varmare än den mördande hettan utanför – trots utlovad luftkonditionering. Efter ett antal timmar – och oförändrad temperatur, så kan vi inte göra något annat än att be receptionisten att undersöka vad problemet faktiskt är. Snart så står det klart att rummet i fråga har en kaputt AC, vilket ger oss en uppgradering till ett något större rum där man faktiskt har privilegiet att kunna andas. 

Hohe Straße, en jättelik shoppinggata som hade det mesta

Den självklara stadsvandringen/sightseeingen går genom en utav Kölns största shoppinggator – Hohe Straße, denna hårt trafikerade och innehållsrika aveny påminner om vår egen drottninggata – fast med betydligt intressantare butiker. Alltifrån ett gigantiskt MediaMarkt till Lego upptar hundratals kvadratmeter. Men den riktiga juvelen är Elbenwald – en nördbutik av rang, som har ett makalöst utbud av T-shirts från Marvel, DC och Game Of Thrones. Med en generös samling av memorabilia så vore det lätt att förlora sig här – om det inte vore för att det väntar en mässa dagen därpå. 

Promenaden fortsätter sedan mot restaurangen Okinii – en Sushi buffé, med ett upplägg som måste kallas genialiskt. Istället för att trängs och slåss vid stora tråg, så förses varje bord med en tablet där man helt enkelt beställer in det man vill ha med ett mellanrum på 15 minuter. Dessa typer av ’’all you can eat’’ brukar sällan vara något annat än kvantitet över kvalitet, men Okinii är  en fantastisk kulinarisk upplevelse. Alltifrån sjögräs-salladen till avokado rullarna är fräscha, smakrika och fantastiskt paketerade. Slutligen går färden mot ett köpcentrum för ett snabbt besök hos Lidl för att införskaffa litervis med vatten – för att klara av temperaturen på över 34 grader.

Denna varma dag avslutas senare med en oförglömlig vegansk Frozen Yoghurt hos Yomaro, som erbjuder stora portioner till ett väldigt lågt pris – ca 60 kronor för deras näst största bägare, fylld med färsk frukt och andra härliga toppingar.                       

Dagen därpå är det dags för resans huvudmål – Comic Con Experience, ännu en gång så visar sig kollektivtrafiken i Köln vara helt föredömlig, inom ett fåtal minuter så har vi anlänt till mässan, olyckligtvis så väntar en ganska lång promenad till mässan specifika hallar – detta i samma mördande hetta som dagen innan. 

”Gratefully accepted…”

Väl vid entrén så görs den obligatoriska säkerhetskontrollen och därefter väntar en härligt nedkyld mässhall. Den initiala entrén låter besökarna bekanta sig med mässans mest bombastiska och påkostade montrar. Här så trängs Marvel, DC/Warner Brothers, med jättelika utställningar där bland annat Christopher Nolans version av Batmobilen – The Tumbler kan beskådas. Att den senaste – och gräsligt fula, Zack Snyder-modellen även är på plats försöker jag enbart ignorera. 

Men resans huvudsakliga mål – utöver mässan, väntar i den närliggande systerlokalen. 
XM Studios har utlovat en monter med ett flertal splitternya statyer. För den som haft privilegiet att se eller äga en XM staty, vet att Singapore företaget levererar det absolut bästa inom sin sektor. XM’s europeiska partner och distributör – GHeroes, må inte ha en massiv monter – storleksmässigt, men vad som visas upp gör mig nästan lika knäsvag som Kölnerdomen.  

”Game over man !” – Ingenting rår på detta.

Att ens avgöra vart superlativen skall börja hagla är svårt. Varenda staty som visas upp är så spektakulära att vi faktiskt blir helt fartblinda. XM’s två 20th Century Fox licenser   – Alien och Predator, är representerade med två helt hysteriska statyer i skala 1/3. 

H.R Gigers Xenomorph/Alien kreation har aldrig sett bättre ut, dess gigantiska bas och oerhörda detaljrikedom får konkurrenternas versioner att blekna. Stan Winstons Predator är i sin tur elegant, mäktig och respektingivande. Detta estetiska vansinne fortsätter med statyer som Star Lord, Doctor Octopus och Colossus. 

The hero and statue we deserve

Att välja en favorit bland dessa ädelstenar är svårare än att lyssna på Nickelback, men Batman-pjäserna – Shogun Batman och Batman Sanity, är svårslagna. Den förstnämnda pjäsen placerar den mörke riddaren på en häst iförd samurairustning och med ett spjut i andra handen. Detaljerna och färgläggningen är oklanderlig, vare sig det gäller de små stenarna på basen eller de förgyllda detaljerna på rustningen. 

Batman Sanity – designad av David Finch och färdigställd av XM Studios.

Batman Sanity är i sin tur ett skrytbygge av bästa sort… Omgiven av fler skurkar än det finns maskrosor på än äng, så kan detta osannolikt vackra diorama beskådas i 360 grader – genom en roterande bas, så att besökarna skall kunna se varenda detalj. Att enbart hålla sig till en förhandsbokning visar sig därmed vara en utmaning av astronomiska proportioner. 

The one and only Emma Frost…

Men tillslut faller valet på Emma Frost från X-Men – som för första gången visades upp på denna mässa, den kyliga och uppkäftiga telepat går inte att värja sig ifrån. Valet är därmed gjort och en förhandsbokning är oundviklig. 

Vi har gjort ett par affärer med GHeores under den gångna åren, men tyvärr aldrig mött dem ansikte mot ansikte. XM talar ofta om att bolaget är en familj och att de gör allt för kunden, denna filosofi kunde inte varit mer sann då vi möter representanterna på mässan. Giorgio – chefen för GHeroes, och hans kollega – som jag olyckligtvis inte fick namnet på, är otroligt trevliga, entusiastiska samt pratglada. Det blir en lång diskussion om statyer och mässan.

David Finch – till höger, och hans fru Meredith – i vänstra hörnet, i full fart med att signera åt glada fans.

Resten av mässan är tyvärr inte riktigt lika förtrollande, symptomet med ett överflöd av skräpförsäljning, fortsätter – precis som i Stockholm, även här. Mängden piratkopierade produkter är alarmerade och avsaknaden av serietidningsförsäljare är inget annat än vansinnigt. Men detta halvdana utbud går att ha överseende med då mässan lyckats bjuda in ett par fantastiska gäster –  som David Finch och hans fru Meredith. Detta par är så charmerande, ödmjuka och generösa att det är svårt att inte rodna en aning då vi får våra serietidningar och art print’s signerade av dem. 

Mike Deodato – som ritat omsalgen till förra årets stora Marvel satsning – Infinity Wars (ej relaterat till filmen) signerar gladeligen de tidningar som vi medfört. Slutligen har vi Brian Azzarello, som skrivit Batman Damned – som blev oerhört kontroversiell för att ha visat en naken Bruce Wayne/Batman, med att vad det innebär. Azarello är inte känd som något vidare sympatisk herre – med ett surt och grinigt humör, men visar sig ändå vara fullt acceptabel att ha att göra med då det blir dags att signera vår Batman Damned #2.    

Det påtänkt maffiga Batman-seminariet, blev mest olustigt.

Mässan erbjuder också ett antal paneler och seminarium med sina gäster, det vi prickar in – som påstås sig fira Batmans 80 år inom populärkulturen, är långt ifrån så fantastiskt som det borde vara. Arrangörerna har lyckats placera seminariumet i den jättelika Thunder Theater – en mastodont arena – gjord för stora folkmassor, detta simultant som Nikolaj ’’Jamie Lannister ’’Coster-Waldu gör ett framträdande bara några meter därifrån. Detta praktfulla event blir således helt – nästan, tomt på besökare. 

Detta förvärras av seminariets deltagare. Eländet börjar med en intervjuare som – förutom mycket risig engelska, också för med sig frågor som får gästerna och publiken att vrida sig av obehag. Dessutom är konstnärerna Ivan Reis och Joe Prado, långt ifrån bekväma med att tala engelska. 

Brian Azarello är också tillbaka i sitt vanliga mode – dvs sur, bister och grinig. Situationen förvärras ytterligare av av att flera av frågorna handlar om narrativ – inte det visuella. Azarello – som är den enda som har gedigen erfarenhet som författare, blir därefter den som tvingas svara på frågorna. Givetvis blir vartenda svar korthugget, surmulet och stelt. Mitt i detta sitter David Finch, som desperat försöker liva upp panelen på diverse vis, tyvärr så lyckas dennes energi inte rädda panelen från att vara lite av ett platt fall.     

Efter detta blir det ytterligare en runda till XM Studios fantastiska bås för att fotografera så mycket som möjligt. Även om mässan kanske inte riktigt levde upp till arrangörens löfte – som menade att det skulle skrivas historia, så är det svårt att på något sätt känna sig missnöjd, med ett antal signerade affischer och tidningar i väskan, samt vår förhandsbokning av XM’s Emma Frost, så lämnar vi mässan med ett leende på läpparna. Och vetskapen om att XM/GHeroes också utlovat ett besök till Stockholm Comic Con gör avskedet lite lättare. 

Fantastic Store, levde upp till sitt namn.

Vår sista dag i Köln blir kort men ändå givande. Inget utlandsbesök är komplett utan en visit till en välsorterad serietidningsaffär. Tyvärr så har Tyskland fallit för lättjan – som är dubbning/översättning. De få serietidningar som fanns på mässan var uteslutande på tyska, men i butiken Fantastic Store, så går det bra att leta i tonvis med lådor efter åtråvärda tidningar på originalspråk.

Min personliga gral – Batgirl #23 Variant utav Joshua Middleton, finns självfallet inte att hitta, men det blir ändå  ett antal inköp. Personalen är dessutom mycket trevliga och det blir en ganska lång diskussion om svårigheterna att driva en nischbutik – även i storstad som Köln. Men tillslut har det blivit dags att lämna Köln, en oväntat trevlig, lättillgänglig och trivsam stad som jag gärna återvänder till.        

Från början hade Tiger Film ordet expedition i sitt namn, och det är först nu den delen av äventyret kan börja på allvar, var beredda på fler och mer omfattande resereportage i framtiden, tills dess – ’’Auf Wiedersehen.