Thor Love And Thunder Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022

Summering: Trots en total avsaknad vad gäller allvar eller narrativ substans är Love And Thunder strålande underhållning.

När Taika Waititi tog sig an Thor Ragnarök befann sig karaktären långt ned vad gällde att sticka ut eller utmärka sig bland Marvels övriga karaktärer. Chris Hemsworth var dessutom måttligt road av tanken på att fortsätta agera som om karaktären vore en bullrande Shakespeare-gestalt.

Waititi valde därmed att vända upp och ned på hela konceptet. Thors stela manér fick åsidosättas för ett mer lekfullt skådespel från Hemsworth, något som passade huvudrollsinnehavaren som handen i handsken. Ragnarök kan ses som en enda lång dekonstruktion och renovering av en serie i kris och slutresultat var ypperligt. Det innebar en egensinnig tolkning som skiljde sig avsevärt från tidigare filmer och serietidningar. 

Beslutet att släppa loss Waititi utan restriktioner öppnade dörrar för både Marvel och Waititi. Fem år efter Ragnarök är Thor numera lika älskad och omfamnad som både Iron Man och Spider-Man. Waititi har dessutom tagit hem en Oscar för den fantastiska Jojo Rabbit. Man kan fråga sig om det går att fånga åskan i flaskan en gång till ? Nyckeln är att inte göra en upprepning utan en expansion av allt som gjorde Ragnarök till en sådan favorit. 

Love And Thunder må bära en Marvel logtyp men är en fullblodig Taika Waititi-produktion.  Detta innebär att gränslös energi och vansinnes tendenser – ännu en gång, får ta kontrollen över presentation och berättande. Efter att ha exponerats inför Waititis registil, som bäst kan beskrivas som en bångstyrig färgspruta inställd på högsta tryck, laddad med regnbågsfärger, borde vi vara förberedda på vad som väntar. Men att acklimatisera sig till denna energibomb är lika omöjligt som att vänja vid att åka bil i flera hundra kilometer i timmen. Inledningsvis är anfallet, med de olika stilarna och krockarna mellan de allvarliga, löjliga och ironiska, svårt att få grepp om. Energin, uppfinningsrikedomen och humorn har ökat exponentiellt sen sist. 

Flera av Marvels filmer kan kännas som en enda lång vansinnesfärd utan några hastighetsbegränsningar. Men vilken fart Love And Thunder håller går inte att säga. Om detta hade skett på en motorväg hade hela filmteamet behövt låsas in på livstid för grova trafikbrott. Tom Cruise må ha tagit publiken för en otrolig åktur i Top Gun Maverick, men frågan är om inte Love And Thunder kör ett antal hundra kilometer snabbare än valfritt jetflygplan. Det är inte heller i actionscenerna som den största urladdningen förkommer. Istället är humorn den stora motorn. Skämt per minut har en given plats i Guiness-rekordbok. Mest förunderligt är att Waititi aldrig bränner ut sig själv eller publiken.

Mycket av komiken förhöjs av Chris Hemsworth som fortsätter att trivas som fisken i vattnet med denna vimsiga iteration av Thor. Den gigantiska och måttligt klipske Korg är fortfarande obeskrivligt rolig och skulle utan problem kunna bära en helt egen film. Tessa Thompson är guld värd i rollen som Valkyrie, precis lika karismatisk och närvarande som sist. Elefanten i rummet har varit Natalie Portman som återvänder efter nästan tio års frånvaro i rollen som Jane Foster.

Portmans karriär – och hennes allmänna skådespel, har de senaste åren varit lika spännande som en burk vita bönor. Sällan har en skådespelare definierat slentrianmässig rutin som Portman. Hennes numera ökända signum med att stirra in i kameran och storgråta är lika pinsamt som det är tröttsamt. Serietidningsförfattaren Jason Aaron gjorde om Foster till en fantastisk karaktär genom att låta henne ta över manteln som Thor. Utrustad med hammaren Mjolnir och ett tungt emotionellt bagage står sig den berättelsen som en av de mest minnesvärda. Trots en personlig oro vad gäller Portmans förmåga lyckas Waititi och Hemsworth att sparka igång den vanligtvis gråa och effektsökande aktrisen. 

Här finns en humor och självdistans som inte setts sedan Portman agerade i Garden State. Det är som att poletten – delvis, trillat ned för Portman, varje roll måste inte innebära ett cyniskt färdmedel för en potentiell Oscarsnominering. Kemin mellan Foster och Thor är ljusår bättre än i någon av föregångarna. Romansen är oväntat charmerande och helt befriad från något ointressant trånande eller plumpa sexreferenser. 

Vad gäller att ta sig an action har Waititi aldrig haft samma kraft eller precision som bröderna Russo. Marvel har höjt ribban avsevärt för sina actionscener efter den helt bindgalna uppvisningen i Shang-Chi, där en enkel pendling i San Francisco blev till filmmagi. Koreografin i Love And Thunder är duglig men inte spektakulär, mellan varven visas det upp ett antal häftiga moment som framkallar rysningar, men det finns ingen sekvens som kan utnämnas som en framtida klassiker vad gäller att delge publiken en adrenalinrush. Det är istället den visuella iscensättningen som briljerar. Ett par actionscener hör till det mest stilfulla Marvel Studios visat upp. Här leks det med både kameravinklar, klippning och komposition, något som skapar surrealistiska och abstrakta stunder som känns som ett enda långt – och lyckat, experiment.

Men det finns också en hel del invändningar som hindrar Love And Thunder från att kunna utnämnas till en Marvel klassiker. MCU och dess fjärde fas har bestått av en rad filmer som inte gett oss någon föraning om slutdestinationen. Det har tillåtit regissörer att skapa mer egensinniga filmer, förvisso med en Marvel-stämpel men också försedda med stor individualism tematiskt och utseendemässigt. Love And Thunder må ha kopplingar och fundament i det etablerade filmuniversumet, men Taika Waititis fingeravtryck och influenser dikterar mer eller mindre allt. Detta gör att den dramatiska udden som gjort filmer som Black Panther och nu senast Spider-Man: No Way Home till oförglömliga bioupplevelser inte får någon framträdande roll. Waititi är ointresserad att addera något djup eller kraftfullt patos eller göra det hela till något annat än storslagen underhållning.

Love And Thunder må vara förstklassig som sommarmatiné men det djupsinniga som alltid varit närvarande i Marvels bästa stunder är underutvecklat. Detta blir som mest tydligt i en final som kunde ha varit förödande stark men som istället blir forcerad. Christian Bale i rollen som den maniska Gorr The God Butcher är också något av en besvikelse. Bale är galant då han får spotta ur sig repliker och röra sig likt en orm, men karaktären förkommer sporadiskt och känns som ett steg tillbaka vad gäller Marvel antagonister, framförallt då vi jämför med Tony Leungs otroliga Wenwu från Shang-Chi

Att det saknas en behövlig balans mellan komik och allvar är synd då Waititi har en förmåga att dramatisera och engagera, även i de mest löjeväckande stunder. Denna otroliga balansgång fick vi se prov på i Jojo Rabbit. Här finns ett fåtal scener som är medryckande på ett emotionellt plan. När väl mötet mellan det fåniga och allvarliga sker  kan vi skymta en obegränsad potential i Love And Thunder. Men dessa är sällsynta och alltför korta för att ändra på intrycket att Waititi endast vill ha roligt. 

Samtidigt är det svårt att fullt klandra Love And Thunder för dessa tillkortakommanden. Waititi är inte intresserad av någon en djupdykning i karaktärerna eller skapa allegorier till vårt nuvarande samhälle. Ingeting är på något större allvar och det tas inga fångar vad gäller att nedmontera typiska action-troper. Precis som Hunt For The Wilderpeople är allt en enda lång lek som slutar i totalt kaos. Att hela filmen kläs i ett soundtrack som består av elgitarrer och hårspray summerar det hela väl. Det är en stor publikfriande rockkonsert, även om lyriken som framförs inte kommer vinna något nobelpris i litteratur är det svårt att klaga då hela upplevelsen är ett förstklassigt inferno, bestående av fyrverkerier, komik och passion.        

Betyg 8/10 

Doctor Strange In The Multiverse Of Madness Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022

Summering: En skakig introduktion är snart glömd då Sam Raimi och Marvel Studios spränger alla gränser och tvingar publiken till närmsta akut som ett resultat av en euforisk överdos.  

Detta blir en ovanligt kort recension. Inte för att det inte finns saker och ting att diskutera i uppföljaren till en Marvel Studios mest underskattade filmer. Inte heller för att det inte finns fel och brister. Men när Doctor Strange In The Multiverse Of Madness når sina högsta toppar blir all former av kritik och vettiga formuleringar dränkta i nitroglycerin och sprängda i luften. 

För att inleda någotsånär objektivt så finns det uppenbara problem i Multiverse Of Madness. Intrigen lyckas inte fängsla och förundra, trots en actionfylld öppning är den där numera välkända magnetismen från tidigare MCU-filmer inte närvarande. Sam Raimi – som tagit över regissörsrollen efter Scott Derrickson, verkar aningen överväldigad i detta massiva universum. Raimi må vara en nyckelperson när det kommer till att ha formgett den moderna serietidningsfilmen, med den första Spider-Man-filmen, men detta projekt  är avsevärt mer komplext och mångbottnat, något som verkat utmana Raimi rejält.

Startsträckan är ovanligt glättig och lättsam, dessutom fylld av exposition och tveksam dialog som flera av skådespelarna verkar rejält obekväma med. Inledningsvis verkar Raimi inte alls utnyttja det faktum att mediet har vuxit, nyanserats och förändrats sedan han gjorde sin sista Spider-Man film för 15 år sedan – en i övrigt gräslig film. Kanske är en allmän ringrostighet som leder till denna inledande instabilitet, det är hela nio år sedan Raimis senaste biofilm, magplasket Oz The Great and Powerful

Det ser ut att vara upplagt för en besvikelse men när Xochitl Gomez ansluter till ensemblen tinar Raimi upp och gaspedalen trycks rakt ned i metallen. Doctor Strange In Multiverse Of Madness kan likans med en reseskildring. Färden till Arlanda går åt skogen, taxin fick både punktering och soppatorsk. Väl på flygplatsen är flyget försenat med ett antal timmar, dessutom visar sig flygfärden så pass turbulent att papperspåsen blivit en permanent bundsförvant. Det är först när planet landat som äventyret börjar och strapatserna på vägen glöms bort. När allting väl är igång så körs tittaren med en lyxig limousin till det bästa hotellet, beläget vid en plats som inte går att beskriva med ord. Och det som väntar när Multiverse Of Madness får upp farten så pass grandiost, mäktigt och vågat att det orsakar yrsel. 

Raimi hittar tillbaka till samma lekfulla och energiska regi som vi inte sett sedan Spider-Man 2. Actionscenerna är ett perfekt möte mellan galen fantasi och kirurgisk precision vad gäller koreografi. Visuellt tas de surrealistiska och färgsprakande scenerna från Derricksons första film till nästa nivå, resorna mellan universum verkligheter är fullkomligt vansinniga. Den visuella åktur som erbjuds kommer att försätta Gröna Lund, Liseberg och Tivoli i Köpenhamn i finansiell kris.

Raimi passar även på att se tillbaka på sin karriär och lånar flera inslag från sina tidigaste dagar som skräckregissör. Även om Multiverse Of Madness aldrig blir till en tvättäkta skräckfilm så är det en hyllning till genrens många egenheter och schabloner. I en renodlad skräckupplevelse hade flera av de otäckare inslagen känts som rena klyschor, här blir de till en kärleksfull reflektion till genren som startade Raimis karriär och skänker Multiverse Of Madness en udd av obehag. 

Men de visuella triumferna och de superba actionscenerna blir i det närmaste irrelevanta då filmen lägger in överväxeln och överöser fansen med godis som är så pass ljuvligt att det orsakar tårar av lycka. Utan att säga en stavelse för mycket så kan Multiverse Of Madness vara den mest extraordinära Marvel-festen som skådats tillsammans med Spider Man No Way Home. Då Raimi, producenten Kevin Feige och ensemblen tar i som om livet hängde på det finns inga hastighetsbegränsningar, lagar eller regler som kan appliceras. I en specifik scen nås ljusets hastighet och tänder eld på bioduken.

När detta inträffar har invändningarna och de logiska luckorna lika stor betydelse som bomull som kastas mot en vägg av pansar. I det tillfället spelar ingenting någon som helst roll länge.  Att samspelet mellan Benedict Cumberbatch och Benedict Wong är lysande, att filmen är fruktansvärt rolig, att Elizabeth Olsen är fullkomligt genial eller att Xochitl Gomez är underbar som America Chavez, passerar bara förbi då Multiverse Of Madness springer till bergets topp. Den enda naturliga reaktionen i denna eufori är att krevera på biogolvet och hoppas att ambulansen hinner fram innan hjärtinfarkten bjuder på en snabbiljett till bårhuset, jag skulle i alla fall kunna påstå att jag kan dö lycklig i sådana fall. 

Aldrig tidigare har något så imperfekt varit såhär pass omvälvande, euforiskt och oemotståndligt. Doctor Strange In The Multiverse Of Madness är som en enda lång rockkonsert där extranumren vägrar ta slut och där publiken aldrig verkar få nog av att dansa. Efter att ha fallit platt med Spider-Man 3 kan Raimi äntligen hovera sig med att ha skapat en sommar-blockbuster som sent kommer glömmas. Ronjas vårskrik är härmed irrelevant då Multiverse Of Madness finns att se på bio.           

Betyg 9/10 

Spider Man: No Way Home Recension 

All images courtesy and copyright of SF Studios 2021

Summering: Avengers Endgame får vänligt maka på sig. Spider-Man: No Way Home kan numera titulera sig som världens bästa serietidningsfilm. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Att försöka vara systematisk och objektiv då det kommer till att recensera Spider-Man: No Way Home är omöjligt, vad som utspelar sig på duken är en upplevelse av bibliska proportioner. Och i tillfällen som dessa så finns inte orken kvar att ens försöka att förklara briljansen gällande film-adaptioner av serietidningar. Ja, genren har serverat flera hemska skapelser som Green Lantern och Joel Schumachers två Batman-filmer. Dock är det absurt att fördöma en hel genre för ett fåtal snedsteg, den som känner sig manad kan undersöka antalet misslyckade drama-komedier, dokumentärer eller musikaler får nog förbereda sig på en brutal upplevelse. Alla genrer kan oscillera mellan briljans och elände. 

Sagan om min egen relation till Spider-Man tåls att berättas igen då jag tror – och hoppas, att den är universell. När Sam Raimi släppte loss sin version av (en av) världens mest välkända och älskade seriefigurer så gjorde han så mycket mer än att bara leverera en ypperlig actionfilm. 

Det var en mogen, genuin och seriös film som tog sitt källmaterial på fullaste allvar, utan att vara det minsta pretentiös eller högmodig. Raimi hittade en dramatisk nerv som blev fundamentet för filmens puls, hjärta och själ. Spider-Man förblir startpunkten för mitt eget filmintresse, filmens tematik och dramatik följer mig som min egen skugga tjugo år senare. 

Jon Watts har fullkomligt briljerat med sina två tidigare Spider-Man filmer. De har varit perfekta pusselbitar i det massiva filmiska universumet som Marvel byggt upp i över ett decennium. Watts två filmer om Spider-Man har också haft en helt egen identitet. De har alltid varit mer ungdomliga, naiva och uppriktiga i sina berättelser, karaktärer som Ned och Peter Parker är oerfarna och långt ifrån lika härdade och cyniska som Tony Stark eller Doctor Strange. Den ungdomliga naiviteten och den ständiga viljan att vara altruistisk fångar ungdomens många sidor där man kastas mellan det optimistiska och det helt förödande från stund till stund. 

Med No Way Home så skapar Jon Watts sitt magnum opus, allt som passerat och upplevts vad Spider-Man och andra MCU-filmer anbelangar, har banat vägen för detta. För den som trodde att Avengers Endgame var toppen på detta berg av genialitet måste tyvärr tänka om. Det är så pass enormt att det är svårt att fånga i ord, energin och skärpan tar mig tillbaka till premiärdagen då vi fick uppleva Raimis vision av Stan Lee och Steve Ditkos kreation. Varenda sekvens känns lika välarbetad som en toppmodell från Mercedes-Benz där varje beståndsdel; skådespelet, filmtekniken och manuskriptet är trimmat och förfinat till perfektion. Den magiska trion med Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon har precis som den välkända trion från Harry Potter växt upp – och ihop under åren som gått. Det har utvecklat en kemi som är lika genuin och underbar som en vacker solnedgång. Interaktionen, replikskiftena och alla små miner och gester är ett under att bevittna, de finns en sådan fallenhet för det humoristiska och det emotionella att en simpel konversation över en telefon blir hjärtevärmande. 

Hjärtat som driver No Way Home är så starkt att det kan återuppliva mumier. Här finns en charm och helt o-genant livsglädje för filmkonsten. Det leks, skojas och busas konstant, mängden skratt är exponentiellt fler än majoriteten av de komedier som utkommit de senaste tjugo åren. Vi har förvisso sett de här ingredienserna förut i Watts tidigare Spider-Man-filmer, söt tonårsdramatik, action och en moralsaga om rätt och fel. Men så här pass vass och kraftfullt har det aldrig varit tidigare. Vad som utspelas är essensen av det bästa actionfilmen har att erbjuda. Makalösa scener, karaktärer som förblir fast i minnet för all framtid och oväntat starka sekvenser som gör det omöjligt att inte fälla tårar. 

Actionscenerna är Marvels hittills mest ambitiösa, de tar flera välkända element från tidigare filmer och uppgraderar, förbättrar och förfinar allting. Många gånger är det så pass storslaget att det knappt går att ta in vid en första anblick. Mängden detaljer och vinkningar och påskägg är hysteriska. För alla oss som slaviskt går igenom varenda ruta för att hitta ledspår om framtiden kommer ha ofantligt mycket att bita i den närmaste tiden. 

No Way Home definierar begreppet gastkramande, efter tusentals filmer och hundratals recensioner så bygger man upp en viss distans till allt man ser. Upplevelsen måste gå att beskriva och destilleras i en text, oavsett längd. Men för första gången på mycket länge så sänker jag garden helt. Att behålla ett sakligt lugn är omöjligt då hela ens barndom valideras och återskapas framför ens ögon. Den där premiärdagen för nästan tjugo år sedan återuppstår framför mig, spänningen och adrenalinrushen vet inga gränser. Alla tidiga lördagsmornar då jag klistrade mig framför teven för att se nästa avsnitt av Spider-Man The Animated Series och uppslukas av den moderna mytbildningen som gav mig respit – från en hektisk och inte alltför spännande vardag, flammar upp inombords då spektaklet når sin peak. 

Ambitionsnivån är så pass hög att det skapar svindel känsla. Att Jon Watts klarar av att jonglera alla dessa bollar likt en cirkusmästare paralyserar tittaren. Jag har aldrig sett en film så är så pass vågad, komplex och orädd. Det finns inte ett enda felsteg och allting framförs med en sådan självsäkerhet och ödmjukhet att man enbart kan kapitulera. Om det skulle framföras någon form av kritik så är det att No Way Home tar god tid på sig innan den lägger in femmans växel, men jag kan uppskatta att Watts inte stressar fram någonting. Vardagslivet och skolarbete är en essentiell del för Peter Parker, Watts skapar en trovärdig miljö där vardagen är minst lika intressant som då det blir dags att swinga sig mellan skyskrapor. För efter intrigen så är det slut med hastighetsbegränsningar No Way Home har hittat någon filmisk motsvarighet till tyska autobahn, det är frihastighet och några lagar och bestämmelser gällande fart behöver inte tillgodoses. När bollen väl är i rullning så blir den till en ångvält som kör över allt. Logiska luckor blir helt irrelevanta då intensiteten och tempot skjuter i taket. 

Att detta är en film som är bäst sedd utan alltför mycket vetskap om innehållet behöver inte sägas. Överraskningarna och sättet de levereras lämnar tittaren mållös. Jon Watts verkar ha uppslukats av allt som relaterar till Spider-Man och hyllar karaktären på bästa sätt. För oss som växt upp med karaktären – som en självklar del av populärkulturen, så väntar stunder som kommer leva kvar tills mitt sista andetag. 

Spider Man: No Way Home är en grandios och helt fläckfri filmupplevelse som hör till det mest emotionella och kraftfulla jag upplevt på en bio. Jag önskar se mig själv som en vuxen man, men då allt är över och eftertexterna rullar har jag blivit ett barn igen som vågar tro på framtiden och fantasins oemotståndliga förmåga att fånga barn och vuxna. Ensam i salongen sitter jag kvar med tårar i ögonen och en fast tro på att film faktiskt kan läka alla sår för en kort tid. Det är bland det allra vackraste och mest rörande jag någonsin sett. 

Betyg 10/10

Eternals Recension 

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Summering: Ojämnt och inte alltid engagerande. Men trots flera problem så är det svårt att inte bli imponerad av Chloe Zhao och Marvel Studios helt kompromisslösa vision. 

Trots 2020 utan Marvels filmiska universum – Marvel Cinematic Universe, så har hungern och upphetsningen efter fler berättelser från det stora fiktiva universumet vägrat att avta. Efter Black Widow, den mästerliga Shang Chi och tre helt strålande serier på streamingtjänsten Disney Plus, så har Marvel återigen cementerat sig som popkulturens mest intressanta, underhållande och beroendeframkallande varumärke. Studions senaste år har känts som evighetslånga segertåg där varenda satsning – udda som säker, har slagit ned som en vätebomb. Fansen har ätit ur studions händer och repliker, scener och enkla rörelser har blivit ikoniska på rekordtid. 

Vanföreställningen att Marvel Studios gör samma film om och om igen har motbevisats med kraft de senaste åren. Istället för att återanvända karaktärer, regissörer och berättelser så väljer studion att ta risker, utforska nya och annorlunda områden som hämtas från deras det outtömliga arkivet av serietidningar. Variationen mellan filmerna har varit superb och faktumet att en mindre känd karaktär som Shang-Chi skulle innebära ren och skär filmmagi visar på Marvels oerhörda skicklighet samt vilja att inte fastna i mallar eller formler.   

Eternals är studions mest vågade produktion hittills. Det påståendet återkommer alltför ofta i diverse recensioner och artiklar, men i det här fallet så är det ett faktum. Det är udda och ofta bortglömd kreation av den legendariske Jack Kirby och dennes fascination för mytologiska gudar och deras olika gestalter. Men förutom de ursprungliga berättelserna av Kirby samt stark följetong av den eminente Neil Gaiman, så har Eternals blivit förbisedda av både författare och läsare. 

Marvel har tidigare gjort djupdykningar i sitt arkiv och lyckats fiska upp oslipade diamanter, exempelvis Guardians Of The Galaxy, en serie som var närmast okänd för allmänheten innan den omåttligt populära filmversionen av James Gunn. Eternals ger sig ut på outforskad mark, det känns i det närmaste som en blankt papper där författare och skapare kan ta sig stora kreativa friheter utan att behöva oroa sig för ett bombardemang av hatbrev. Adaptionen blir extra intressant i och med Chloé Zhao som regissör. Efter framgångarna med Oscarsvinnaren Nomadland så har förväntningarna för Eternals ökat dramatiskt under årets gång. Kombinationen Zhao och Marvel borde kunna vara lika eminent som Ryan Coogler och Black Panther. Marvel Studios har alltid låtit regissörer med läggning för det subtila och dramatiska att fokusera på sina styrkor och överlåta actionscener till ett rutinerat team inom studion. 

På senare tid har allt fler regissörer krävt autonomi över actionscenerna. Cate Shortland och hennes avskalade regi genomsyrade den sekvens då Florence Pugh och Scarlett Johansson drabbade samman i lägenhet, en scen som fick valfri episod ur serien om CIA-agenten Jason Bourne att blekna. Flera regissörer som tagit sig an Marvel-produktioner har visat sig klara av det spektakulära och explosiva utan problem. Destin Daniel Cretton integrerade actionscenerna i Shang-Chi med en närmast omänsklig skicklighet, något som gav oss den episka buss-scenen som står sig som en av filmhistoriens bästa vad gäller action. Chloé Zhao menar i en intervju att hon – precis som Shortland, inte har överlämnat ansvaret för actionscenerna till specialavdelningen hos Marvel. Det råder inget tvivel om att detta är ett produktivt möte mellan Marvel och Zhao, där deras båda egenskaper kombineras men där Zhaos vision får maximalt med utrymme. Detta sker på både gott och ont då Zhao inte är helt redo för en film av denna storleken. 

Det råder inget tvivel om att Zhao är en magnifik dramatiker som älskar att utforska mänskliga relationer, livsöden och ångestfyllda kval. Nomadland kombinerar det vemodiga och det euforiska i en sällsynt mix som gör att misären och kampen om överlevnad blir oväntat upplyftande. Det säger sig självt att det inte är lika lätt att identifiera sig med Eternals odödliga gudar som för Frances McDormands hårt arbetande nomad. Zhao gör dock ett mycket bra jobb vad gäller att humanisera och skapa karaktärer vars interaktioner och handlingar – utanför superkrafterna och explosionerna, är minst – om inte mer, intressanta än när hela världen står på spel. Aldrig tidigare har en MCU-produktion varit såhär subtil och lugn, ensemblen är återhållsam, exakt och mycket försiktig. Mestadels så är individerna i Eternals oerhört mänskliga vad gäller aspirationer och motivation, det finns inga tankar om världsherravälde, istället så är problemen och kvalen jordnära och ibland riktigt rörande. Det är framförallt fascinerande att se hur Chloé  Zhao eliminerar överspel eller överdrifter, Salma Hayek har nog aldrig varit såhär empatisk och varm i en roll, det finns ett självförtroende hos Zhao och ensemblen om att det mest grundläggande och simpla kan fascinera publiken. 

Men där dramatiken och tematiken är genomtänkt så är själva genomförandet som bäst haltande. Zhaos tidigare arbete har oftast koncentrerat sig på ett fåtal karaktärer, men här så måste hon kämpa med en massiv ensemble vilket skapar problem. Precis som de första X-Men-filmerna så finns det inte tillräckligt med tid för att lära komma de individer vi möter. En av Marvels mest framträdande styrkor har varit deras karaktärer som tåls att omfamnas, dyrkas och beundras årtionden efter att vi fått stifta bekantskap med dem. Men Eternals kan vara den första gången som karaktärerna inte tilltalar till den grad som de skulle behöva. Se till Richard Madden – som levererar en mycket stark och nyanserad rolltolkning, men vars brist på utrymme och relevanta sekvenser berövar hans karaktär Ikaris från att kännas komplett. Gemma Chan hamlar i en liknande sits, hennes karaktär Sersi är ibland svår att nå emotionellt, trots ett mycket fint agerande ifrån Chan.  

De karaktärer och aktörer som faktiskt lyckas med att avlämna ett djupare avtryck drabbas av filmens enorma storlek och de oundvikliga kompromisserna vad gäller spelrum. Detta är närmast tragiskt då Brian Tyree Henry, Lia McHugh och Lauren Ridloff är fantastiska i sina roller. Tyree Henry i synnerhet bjuder på filmens mest hjärtevärmande scen och Zhao frodas i en miljö där hon kan porträttera genuina och hjärtevärmande relationer. McHugh demonstrerar enorm självsäkerhet och karisma – trots sin unga ålder.  Ridloff – i rollen som Marvels första döva karaktär, har ett magiskt kroppsspråk och en oerhörd intensitet i sin blick.

Tyvärr så är problemen inte isolerade till ensemblen. Zhao har stora svårigheter med den numera ikoniska och patenterade humorn som blivit en grundpelare för så många Marvel- filmer. Ett antal kommentarer och slutklämmar – som hade kunnat bli underbara gapskratt, förtas av dålig tajming.

Att Chloé Zhao – precis som Cate Shortland, önskar att sätta sin egen prägel på de storslagna sammandrabbningarna är beundransvärt, men genomförandet är – likt personregin, ojämn. Genuint risiga digitala specialeffekter förföljer och hämmar mycket i Eternals och dränerar actionscenerna på någon som helst häfta eller kraft. Det blir en livslång cykel där karaktärer står och bankar på plastiga CGI-kreationer, vilket transporter tittaren till tillbaka ett antal decennium till något primitivt fighting-spel där slag och sparkar inte har någon fysisk effekt på motståndaren. För att göra saker och ting än värre så utspelar sig många av dessa scener i totalt mörker vilket ger otäcka associationer till Zack Snyders makabra tolkning av Stålmannen, Batman och Wonder Woman. I värsta fall känns det som en aningen mer påkostad version av Marvels största misslyckande, TV-serien Inhumans. Det tar också ett bra tag innan berättelsen får fotfäste, inledningen är en utdragen och förvirrad historia som inte fängslar tittaren. 

Felen och bristerna är många och uppenbara. Eternals står ibland lika stadigt som ett korthus på en stökig byggarbetsplats, det självklara och elementära som Marvel alltid lyckas med att erbjuda förekommer bara sporadiskt. Men Chloé Zhao vägrar att lägga sig platt…  Hon vägrar att släppa filmen trots turbulensen. 

Hennes ihärdiga kamp – där slutmålet är att bli bättre, är märkbar under resans gång. Någonstans i filmens mitt så börjar saker och ting -äntligen, rulla på utan större friktion. Zhao har då en tydligare idé om vilken film hon vill göra. Inledningen och dess förvirrade karaktär försvinner, insatserna blir plötsligt intressanta och karaktärerna enklare att sympatisera med. 

Eftersom actionscenerna inte fungerar som önskat så väljer Zhao en alternativ väg. Precis som Denis Villeneuves Dune så vill Zhao imponera på publiken med hjälp av vyer istället för action. Eternals har ett antal sekvenser som briljerar visuellt, omfånget och skalan är emellanåt gastkramande. Producenten och hjärnan bakom Marvel Studios – Kevin Feige, har länge talat om Zhao och hennes förkärlek för naturligt ljus och känsla för att skapa vackra scener utan efterbehandling. Många gånger så känns foto och komposition lika opretentiöst och vackert som i Nomadland. Zhao verkar fortfarande vara kvar i det ensamma USA som hon porträtterade i Oscarsbelönade film. När Eternals är dramatiskt starkast så är det en studie i ensamhet, relationer och vikten av att tillhöra ett community. Dessutom så serveras vi en fantastisk vändning som ställer om förväntningarna helt och hållet inför filmens klimax, något som skänker allting en välbehövlig intensitet. 

Eternals är sannerligen inte någon dans på rosor. Felen är närmast oräkneliga, alltifrån den sega berättelsen till de aningen anonyma karaktärerna gör det omöjligt att helt och hållet uppslukas. Men då de filosofiska undertonerna får ta överhanden och publiken tvingas till eftertanke så är det svårt att inte beundra Zhao och Marvel, trots att slutresultatet är ojämnt. Om de bästa av MCU-filmer kan liknas med ett japanskt snabbtåg –  utan fel eller förseningar, så är Eternals en resa signerat SJ där förseningarna är otaliga, resan är turbulent och inte alltid trevlig, men resenären kommer i alla fall fram trots komplikationerna, och resans slutmål är inte alls särskilt dumt. 

Betyg 7/10     

Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Särklassig action och oförglömliga karaktärer skapar 2021 års hittills bästa film. 

Det börjar bli tjatigt, men det spelar ingen roll… Marvel Studios briljerar igen med spektakulär action, en fantastisk ensemble och sin mest vågade och säregna film hittills. Argumentet och formuleringen må påminna om en robotpapegoja som hakat upp sig. Men vad gäller att bedöma Marvel Studios och deras produktioner så blir det förr eller senare oundvikligt att inte snubbla in på snarlika superlativ. Inte sedan Age Of Ultron har studion stapplat eller levererat något som inte varit bra. Det har aldrig handlat om att favorisera eller slaviskt berömma Marvel – något som flera konspirationsteorier grundar sig på. Som ett annat exempel på kontinuerligt högt kvalitet så kan man se till Pixar. En filmstudio som bibehållit en hög lägsta nivå i över tjugo år. Den tyska sportbilstillverkaren Porsche har inte förändrat mycket gällande designen för sin mest berömda modell – 911, men versionen som idag rullar på vägarna är utan tvekan den allra bästa, Porsche innoverar konstant men behåller också sin essens, detsamma gäller för Marvel och deras filmer. 

Marvel Studios må vara en filmfabrik – precis som vilket kommersiellt filmbolag som helst, men det som kommer ut ifrån rullbandet överträffar alltid studions forna projekt. MCU fundamentet som gjutits i över tio år är idag orubbligt. Men de förflutna glansdagarna är aldrig särskilt relevanta för studion då ny projekt anländer. Istället så tar studion djärva kliv framåt, tidigare galjonsfigurer pensioneras och framtiden är den största lockelsen, inte det förgångna. 

Med Shang-Chi så tar man inte ett steg framåt, istället så skuttar man fram rakt in på obeprövat territorium, men landningen kan jämföras med den bästa av friidrottare. Från första sekunden så demonstrerar man en uppkäftig och självsäker attityd, den ganska bastanta inledningen visar sig nämligen vara helt på mandarin. Med tanke på den eviga myten gällande att den amerikanska publiken avskyr att läsa textremsor, så kan detta vara bland det allra mest vågade jag sett i en storbudget film på länge. Detta kreativa beslut blir än mer kraftfullt och vågat i och med det politiska krisläget i USA, där människor med asiatisk härkomst förföljs och beskylls för att ligga till grund för COVID-pandemin. Likt Black Panther så är Shang-Chi en enda långhyllning till en vitt skild kultur. Den östasiatiska kulturen omfamnas på alla tänkbara vis, samtidigt så är filmen inte skygg vad gäller att närma sig familjeproblematiken som så många asiatiska immigranter mött då de stiger i land. Den asiatiske immigranten har länge ansetts vara en mönsterinvandrare, men denna ide har också inneburit stora komplikationer. De barn som växer upp i ett land som är främmande för föräldrarna tvingas till att anta en dubbelroll. En roll där man försöker hålla fast vid sitt ursprung, trots världen runtom kräver omedelbar assimilering. I ett nyligen utgivet exemplar av tidningen The New Yorker så ger journalisten Jiayang Fan ett mycket drabbande porträtt gällande hennes personliga identitetskris. En kris där hon har försökt att balansera mellan att vara trogen sin mor – som vägrar att lämna fosterlandet Kina bakom sig, både fysiskt och emotionellt. Samtidigt har Fan mött ett amerikanskt samhälle som föraktar henne för sitt ursprung men som kräver anpassning. Denna mycket svåra och komplicerade balansgång spelar en viktig roll i Shang-Chi, och regissören Destin Daniel Cretton förenklar inte denna svåra verklighet som så många invandrare – oavsett nationell bakgrund, möter. I en tid då främlingsfientligheten blir alltmer utbredd så känns Shang-Chi som ett uppvaknande gällande allas lika värde och hur kulturer kan samexistera och även berikas av varandra. 

Även om action och stora explosioner får stort spelrum i Shang-Chi så är Marvel duktiga på att hitta en mänskligt ankare som gör karaktärerna och händelserna betydelsefulla, inte till trista transportsträckor där actionscenerna är det enda av värde. Cretton har tidigare regisserat mindre och intima filmer vars fokus alltid legat på familjedramatiken och hur uppväxten påverkar oss genom hela livet. Familjebanden mellan Simu Liu och Tony Leung är själva hjärtat i Shang-Chi. Det är en både trovärdig och oerhört drabbande relation som såväl belyser både kärleken och antagonismen som kan finnas mellan fäder och deras söner. Ännu en gång så måste man häpna inför vilken ensemble Marvel har samlat. De – som alltid, ’’återhållsamma och insiktsfulla’’ diskussionerna på internet har sedan en tid tillbaka spekulerat i att huvudrollsinnehavaren Simu Liu inte har det som krävs för att leda en film av den här storleken. Trivialt tjafs om hans utseende och andra befängda påståenden har varit så pass högljudda att till och med branschtidningen Variety nämnt kritiken. 

Oavsett vad troll och belackare på nätet tycker så är Liu imponerande, både vad gäller sin fysisk och karisma. Framförallt så har han en magisk kemi med Awkwafina, förhållandet mellan dem två är charmerande, värmande och trovärdigt. Aldrig tidigare har Awkwafina varit såhär energisk, karismatisk eller rolig. Faktum är att Shang-Chi innehåller ett antal av Marvel Studios allra roligaste skämt, varav några av de bästa kommer från munhugget mellan Liu och Awkwafina. Men där denna duo må vara strålande så är det Tony Leung som stjäl showen. Det återhållsamma men ändå känslosamma skådespelet har – tyvärr, blir alltmer sällsynt i en värld där det subtila och diskreta blir alltmer ointressant, till och med inom det allra mest dramatiska och jordnära berättelserna. Men Leung tar det tystlåtna och kraftfulla till sin spets, det finns inte en gest, min eller replik som kan uppfattas som konstlad, överdriven eller kalkylerande. Leung har en makalös pondus som gör varenda scen han förekommer i gastkramande. Oavsett om det enbart handlar om att sitta vid ett skrivbord, eller att leda män in i krig, så är Leungs prestation trollbindande. Efter en relativt klen antagonist i Black Widow så återvänder man nu med en av Marvels absolut bästa skurkar. Precis som Erik Killmonger i Black Panther så är Leungs karaktär Wenwu empatisk och så långt ifrån en endimensionell karikatyr som man kan tänka sig. Att man vågar slå ett slag för Leungs diskreta – men exakta skådespel, i en film som inte är rädd för att höja volymen och överösa tittaren med hisnande action är förundransvärt. Att vi inte heller har fått stifta bekantskap med någon av filmens huvudkaraktärer i tidigare filmer, gör det bara än mer imponerande att vi får ett helt knippe med karaktär som kommer att älskas och minnas för resten av livet. 

Men när Shang-Chi väljer att ignorera hastighetsbegränsningarna så fullkomligt rämnar biosalongen. Vi har sett strider i rymden, intensiva slagsmål – där allt står på spel, samt en tvättbjörn som tömmer tusentals magasin i rymdvarelser. Men aldrig tidigare har en Marvel-film öst på så här mycket. En tidig actionsekvens är så pass rafflande att man måste nypa sig själv i armen – upprepade gånger, för att ens begripa vad som utspelar sig. Det är som att Jackie Chan och Buster Keaton har tagit sina bästa ögonblick och injicerat dem med steroider och matat dem med proteinpulver. Det är en obeskrivlig energi, intensitet och koreografi som visas upp gång på gång. Många actionscener får den klassiska striden mellan Captain America och Winter Soldier – i filmen med samma namn, att framstå som sömnig. Det är som att sitta i en bil som inte har någon maxhastighet, det går så pass snabbt att det gärna hade fått ingå ett par tabletter för att motverka yrsel – positivt sådan. 

Men förutom dessa magiska stunder, som flörtar med både Jackie Chan och Bruce Lees ’’greatest hits’’, så väljer man också att inspireras av modern Hong Kong-action som House Of Flying Daggers och Crouching Tiger, Hidden Dragon. Även för den som blivit mättad på danskoreografin och vajrarna så lyckas Cretton att framhäva ett berättande i dessa scener. Det kan endast beskrivas som Marvels första balett där man låter rörelser tala sitt eget språk. Faktumet att man blandar det brutala med det vackra skapar en behövlig variation som gör att Shang-Chi aldrig blir uttröttande eller ensidig. 

Dessutom så får vi ta del av spektakulära färger, autentiska och trovärdiga miljöer som transporterar publiken till en tid då Zhang Yimou var regissören på allas läppar. Men dessa inspirationskällor tar aldrig överhanden, tillskillnad från det internationella mega fiaskot The Great Wall så blir Shang-Chi aldrig forcerad eller främmande inför det orientaliska, istället så verkar Cretton stortrivas. Några klyschor eller fördomar är det inte tal om, och om det inte vore för ett par kopplingar till tidigare Marvel-filmer så hade man kunnat missta Shang-Chi för att vara en icke västerländsk film, något som enbart kan ses om en triumf.   

Det enda som hindrar Shang-Chi för att nå ett maxbetyg är en aningen medelmåttig final som inte alls når upp till samma höjder vad gäller action eller dramatik. Istället så blir det en tsunami av exhibitionistisk CGI och en segdragen slutkläm som saknar energin och inspirationen från tidigare delar av filmen. Utöver det så förekommer ett inslag – som förvisso är oerhört roligt, men som överdrivs och exploateras aningen för länge. 

Men i slutänden så är det inte denna tama final som man kommer att minnas. Istället så är det humorn och värmen mellan Simu Liu och Awkwafina, Tony Leungs storartade skådespel, de magiska slagsmålen och det pulserande soundtracket. Shang-Chi är en filmupplevelse i världsklass som låter oss bli förhäxade av kampsporten och den östasiatiska kulturen. Det är utan tvekan 2021 års hittills bästa film. 

Betyg 9/10    

Loki Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Mystisk, lockade och helt oemotståndligt då Tom Hiddleston får hålla i taktpinnen. 

De flesta uppföljare och följetonger brukar ofta ha sitt fundament i nostalgi och igenkänning. Givetvis har Marvel Studios inte värjt sig från detta, se bara till de otaliga hyllningarna till det gångna – bokstavligt talat, som vi fick se i Avengers Endgame. Nostalgivärdet må spela en stor roll, men Marvel har också en stark tro på framtiden och vägrar att bli stillasittande. Där många andra följetonger är slaviskt bundna till traditioner och regelverk, så är Marvel villiga att överge vinnande koncept och istället pröva på nya grepp för att expandera och fördjupa sitt ofattbart komplexa film och serie-universum. Marvel har alltid jobbat i faser, där varje fas har varit avsedd att leda fram till en specifik inflektionspunkt. De tidigare tre faserna var menade att nå sitt crescendo i den förlösande finalen i Endgame. Det var en resa som tog mer än ett decennium att slutföra.

I den fjärde – och nuvarande, fasen så har studiochefen Kevin Feige tydliggjort att de uppkommande projekten skall vara betydligt mer individuella och egensinniga. Publikfavoriter som Thor, Iron Man och Captain America må aldrig glömmas bort, men deras betydelse för framtiden är betydligt mindre relevant. 

Men att endast introducera nya karaktärer räcker inte, oavsett vilka personer vi kan tänkas stöta på de kommande åren så krävs det nya knep för att förnya och bibehålla publikens intresse, en återupprepning i nya kläder skulle genomskådas på nolltid. Med Loki så väljer man, precis som i tidigare Disney Plus serier, att helt och hållet frångå tidigare framgångsrecept, istället så står mystik, byråkrati och ett ganska allvarligt filosoferande i centrum. 

Steven Spielberg uttalade sig för en tid sedan om att Marvel och så kallade superhjältefilmer skulle gå samma öde till mötes som westernfilmer. En genre som upplevde oerhörda framgångar under 60 och 70-talet men som sedan imploderade. Vad Spielberg missförstod i sin jämförelse är att serietidningsfilmer inte är fastkedjade vid en specifik genre. Där westernfilmer oftast erbjuder snarlika miljöer och sällan blir något mer än ett ytliga pojkäventyr, med fåtal undantag som Once Upon A Time In The West och Unforgiven, så kan Marvel – och även konkurrenten DC – om de någon gång lyckas få ordning på sina katastrofala projekt, variera sig in absurdum. Som kreatör är man varken bunden till tidsperioder, genrer eller regler. Vad man än kan föreställa sig så finns det ett underlag i de mängder av serietidningar som finns tillgängliga. 

Loki må bjuda på storslagna vyer och makalösa specialeffekter, men precis som WandaVision och Falcon And The Winter Soldier så finns det ett genomtänkt och väldigt kraftfullt intellekt bakom det stora och häpnadsväckande. Marvel Studios och regissören Kate Herron har skapat en fantastisk och distinkt visuell profil som gör att Loki känns som ett grandiost kammarspel. Det guldpläterade och vackra Asgard är nu utbytt mot en skräckinjagande arkitektonisk brutalism som skapar en av de mest motbjudande och klaustrofobiska kontorsmiljöerna som någonsin skådats. Genom hela serien så är den fasansfulla och allsmäktiga byråkratin ett lika stort hot som valfri antagonist. Det är rent omöjligt att inte se allegorier och paralleller till vårt egna samhälle där byråkrati och osannolika företagspolicys dikterar vardagen för så många människor. Kontrakt, avtal och strikta regler är det enda som spelar någon roll i denna värld som känns som en förvriden släkting till valfri Östtysk institution. Men trots den existentiella krisen som infinner sig då arbete och byråkrati slukar människor så finns det ett härligt bus genom seriens sex avsnitt. De oräkneligt många absurda situationer som uppstår, i kombination med den sammanbitna estetiken, skapar något som kan kategoriseras som Marvels tolkning av Wes Anderson och vår egen Roy Anderson, även den något förbisedda Maniac av Cary Joji Fukunaga är en stor inspirationskälla där det absurda, udda och skruvade inte är långt borta. 

Loki är paradoxal på så sätt att den rör sig mellan att vara storslagen och fantastisk till att snabbt bli moloken, återhållsam och grubblande. Det är lika mycket en dekonstruktion av gudasagor och mytbildning som det är ett tvärt avbrott mot tidigare Marvel-produktioner. Frågeställningarna gällande ont och gott tar dock aldrig överhanden. Kate Herron är mycket medveten om vikten av humor då man behandlar saker som tidsresor och magi, och rent humoristiskt så verkar Loki på ett annat plan än exempelvis Thor Ragnarok med all sin bullriga briljans. Istället så bjuds det på träffsäkra skämt gällande arbetsmiljö, menlös livsstil och möjligheten att förändra sig själv och sin framtid. Tom Hiddleston är lika given och genial i sin roll som J.K Simmons var för Daily Bugle chefen J.Jonah Jameson i Sam Raimis Spider-Man. Hiddleston har genom åren utvecklat Loki från att vara en gestikulerande och grandios megaloman till en både nyanserad och mångbottnad karaktär.

Det är framförallt fascinerande att se hur Hiddleston initialt försöker återskapa sitt tidiga skådespel från Thor och den första Avengers-filmen. Under seriens gång så expanderas och utvecklas karaktären långt förbi det tidigare sett. Hiddleston är också en lysande komiker och har en fantastisk tajming för sina syrliga och högdragna repliker. Karaktären blir både sårbar och charmerande men också helt opålitlig. Kombinationen av det bekanta och nya skapar en spänning som inte hade varit möjlig om man endast valt att göra en traditionell följetång. Vid sin sida har Hiddleston en oväntat inspirerad och skämtglad Owen Wilson som är förvånansvärt bra i sin roll som orubblig arbetsnarkoman. Kemin mellan Hiddleston och Wilson är subtil, fylld av både antagonism och ömsesidig respekt.

Avslutningsvis så finner vi Sophia Di Martino som – inledningsvis, verkar vara aningen överväldigad, men som sakta men säkert blir ett underbart komplement till Hiddleston. Tyvärr så är relationen mellan Di Martino och Hiddleston underutvecklad och hade behövt mer tid för att känns fullt så trovärdig som Kate Herron önskar. Ytterligare  ett eller två avsnitt till hade skapat en bättre helhetsupplevelsen. I ett par sekvenser så stressar man igenom viktiga händelser och förenklar situationer för att nå fram till slutet.  Även om den final vi får är fullkomligt fenomenal så hade vägen dit gärna fått ta sig sin goda tid. För att nå fram till desserten så hoppar man över essentiella kosttillskott som grönsaker, vilket resulterar i ett ganska obekvämt vobblande. 

Men även om helhetsupplevelsen nu inte inte är fulländad så är höjdpunkterna och upplevelsen likaså magnifika som alltid då Marvel Studios är i sitt esse. Jag har sagt det förut men kommer fortsätta säga det tills något förändras, Disney gör för närvarande de mest spektakulära och påkostade serierna på jorden. Kevin Feiges löfte om att serierna skulle vara oskiljaktiga mot sina motparter på bio har inte bara infriats, det har överstigit alla tänkbara förväntningar. I seriens sista avsnitt får vi en sekvens som kommer lämna varenda Marvel älskare utan förmågan att andas. Och otaliga gånger under seriens gång så är spänningen och mystiken så pass intensiv att de allra minsta avslöjanden blir till ett bombnedslag. 

Om Herron och Marvel enbart kunnat gett ett par händelser och relationer lite mer tid att utvecklas så hade Loki varit fulländad. Finalen hade också gärna fått vara aningen mindre expositionstung, men vem klaga då vartenda avsnitt lämnar en hungrig efter mer ? Loki är en magisk upplevelse som ännu en gång sätter en ny standard för TV-serier. Aldrig tidigare har Marvel Cinematic Universe varit så pass vitalt, skojfriskt och lovande som nu. 

Betyg 9/10  

Black Widow Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Smutsigare, brutalare och mer experimentellt än någonsin. Cate Shortland vågar bryta från ett antal starka och beprövade Marvel-traditioner, vilket har leder till en både unik, fängslande och minnesvärd film.  

Efter att ha försenats tillföljd av pandemin så anländer äntligen Black Widow till biograferna och Disney Plus. För Marvels-fans – som jag själv, så har väntan varit extra plågsam, Marvel Cinematic Universe – förkortat till MCU, är en levande organism som ständigt rör sig framåt, utvecklas och fördjupas. I sin frånvaro från biorepertoaren så har Marvel Studios sjösatt en rad miniserier på Disney Plus, varav alla har överträffat de högt ställda förväntningarna. I och med den långa väntan så är förväntningarna extra spetsade. Efter såhär lång tid så är det mer eller mindre omöjligt att infria förväntningarna, tanken var att Black Widow skulle vara en sorts mjukstart till den fjärde MCU fasen, men istället så har filmen antagit skepnaden av en gudomlig räddare som skall få filmvärlden och biograferna på fötter igen. Och i jämförelse med kolosser som Avengers Endgame eller Spider-Man: Far From Home så framstår Black Widow aningen timid. Det blir inga revolutionerande avslöjanden eller ödesdigra konsekvenser för framtiden. Där detta kan låta som ett nederlag så tillåter filmens självständiga natur för stor kreativ frihet, Black Widow är Marvels – hittills, mest experimentella film där regissören Cate Shortland vänder upp och ned på förväntningar och förutfattade meningar gällande serietidningsfilmer. 

Efter mer än tjugo filmer så kan man fråga sig hur Marvel kan förnya sig ? Det finns fortfarande en överhängande skepsis mot studion, framförallt från ’’högre instanser’’ som Martin Scorsese, med sitt ökända – och måttligt bildade uttalande, om att Marvel inte gör filmer utan glorifierade karusellåk. Oavsett vad Scorsese eller andra självutnämnda ’’filmtsarer’’ anser så har Marvel gjort sitt yttersta för att skänka alla sin filmer en stark individuell identitet. Det är med andra ord ingen slump att regissörer som Taika Waititi kunde gå från att återuppliva Thor, vars tidigare filmer innan Ragnarok knappast fick någon att jubla, till den hyllade och prisbelönta Jojo Rabbit. Cate Shortland är mest känd för sitt historiska drama Lorne, som utspelar sig efter andra världskrigets slut. Lorne är en både svår och ansträngande film att se på, Shortland har en hård och hämningslös registil där hon inte är rädd att smutsa ned sig med frånstötande bilder och problematiska relationer. 

Det finns fördomar om att Marvel Studios inte ger sina regissörer tillräckligt med autonomi eller kreativt spelrum, att allt formas efter en förutbestämd mall. Black Widow fullkomligt destruerar dessa tankegångar genom att vara oerhört originell både vad gäller visuellt och dramatiskt. Från första scen så står det klart att Shortlands direkta och kompromisslösa registil injicerats rakt i Black Widows nacke. Majoriteten av Marvel-filmer associeras med högt tempo och stora doser humor, men Shortland värjer sig många gånger från adrenalinet, svetten och skratten. Hon cirkulerar kring de scener som är befriade från explosioner, eldstrider och kampsport. Precis som The Falcon And The Winter Soldier så använder Black Widow en handhållen kamera som tränger sig nära inpå skådespelarna. Detta skapar en naturalism som placerar berättelsen och karaktärerna i nedtonat och sobert ljus, helt frånskilt från det bombastiska och högljudda som så många actionfilmer – inklusive Marvel, har som ryggrad. Shortlands tidigare filmer har alla varit svårmodiga och aningen diffusa, med ett kryptiskt och reserverat berättade. Men den geniala producenten Kevin Feige – som är Marvel Studios hjärna och motor, har en osannolik förmåga att dra fram det bästa ur sina regissörer. Shortlands något bryska sätt att förhålla sig till sina karaktärer och även publiken har tonas ned och istället så vågar Shortland visa upp värme. 

Marvel har länge haft en underskattad och förbisedd förmåga att skapa stark dramatik som fängslar tittaren och gör filmerna till något mer än ihålig popcorn-underhållning. Denna dramatiska nerv blir essentiell för Shortland, istället för att bara låta sig bli inspirerad av action – och thrillergenren så uppvisar Shortland en oerhörd vördnad för regissörer som Debra Granik och Ingmar Bergman. Just vår svenska demonregissör kan tyckas vara vansinne att placera i samma mening som en Marvel-produktion, men genom filmen så är Shortland oerhört intresserad av hur miljöer kan berätta en historia samt potensen i laddade konversationer, Bergmans Höstsonaten gör sig påmind både en och annan gång. Det är uppfriskande att se Shortland oerhörda entusiasm inför både det vardagliga och häpnadsväckande. Shortland får alldaglig arkitektur – och pittoreska skogsmiljöer att bli lika spännande som rymdskepp och laserstrålar. Med den handhållna kameran och det stämningsfulla fotot så skapas en Marvel-film som är helt unik visuellt. Marvels intala och mest kända tema var superhjälten som hade ett liv utanför spänningen och dramatiken. Vardagen och alla dess utmaningar var ett minst lika stort hinder som superskurkar med försmak för världsherravälde. Denna vardag, långtifrån strålkastarljuset, är en av Black Widows allra starkaste kort; vad händer egentligen då man står ensam och tvingas att inse sin irrelevans i värld där gudar och spindelmän existerar ? Black Widow känns som ett vågat experiment där man blickar framåt och inleder en ny fas. Detta är märkbart gällande ensemblen, Scarlett Johansson må vara filmens huvudrollsinnehavare men det är Florence Pugh som – ännu en gång, lyser. Pugh skapar en stenhård men samtidigt mild karaktär som både charmerar och imponerar i sin stridskompetens. Om ryktena gällande Pughs fortsatta inblandning i detta filmiska universum stämmer så väntar något riktigt stort längre fram. 

I vår recensionen av WandaVision så nämnde jag hur regissörer som arbetar för Marvel – inklusive Shortland, oftast överlåter actionscenerna till rutinerade action-specialister inom studion. Detta tillåter oerfarna filmskapare att fokusera på sina styrkor och bortse från actiondelarna, som oftast är utanför deras expertis. Men i en intervju med Variety så motbevisar Shortland mitt icke-informerade påstående gällande hennes delaktighet i Black Widows actionscener. Shortland har enligt Variety-artikeln varit noggrann med att sätta sin prägel på actionsekvenserna om hon önskar porträttera som ett otäckt och motbjudande slagsmål på gatan. Detta har lett till att Black Widow – även i sina mest explosiva stunder, är oväntat jordnära, käftsmällar och bensparkar är denna gång inte bara något ihåligt poserande, oftast resulterar våldshandlingarna till brutna ben och jättelika blåmärken. Det är som att hjälteglorian och dess beskyddande ljus tagit ett steg tillbaka, flera sekvenser påminner om Martin Campbells Casino Royale där James Bond för första gången framstod som något mer än en oförstörbar stålman. I en sekvens så skildras våldet med en sådan ohygglig realism att den tvingar publiken till att grimasera. Sylvassa gliringar och one-liners ersätts av plågade skrik och blint raseri. Marvel har successivt gjort både sina filmer och serier allt mer våldsamma, men Black Widow tar detta till en ny nivå genom att markera effekten av det fysiska traumat. Denna vågade och  kompromisslösa presentation får filmen att kännas oväntat mörk och sammanbiten, det är inte fråga om något ytligt chockvärde, utan en tydlig markering att man – oavsett källmaterial, kan man skapa otroliga scenarion och scener som griper tag och fängslar tittaren. Inte sedan Steven Spielbergs Munich har spionage och lönnmord skildrats med samma intensitet som här.    

Samtidigt som Shortland är noga med att inte tumma alltför mycket på ’’realismen’’ så är hon inte heller skygg vad gäller att överrumpla publiken i filmens mest storslagna actionscener. Det lånas friskt ifrån Christopher McQuarries Mission Impossible och Paul Greengrass Bourne-filmer. Precis som när Greengrass iscensatte några av filmvärldens mest minnesvärda jakter – till fots och bil, så känns det befriande och uppfinningsrikt då allting upplevs genom en – aningen, mer realistisk lins än förut. Michael Mann och Kathryn Bigelows hårdföra och adrenalinpumpande action känns som en nära släkting och Black Widow är i sitt esse då den anammar ett symfoniskt kaos med krossat glas, förstörda leder och krutdoft, hastighetsmätaren slår inte i toppen förrän publiken ligger och kippar efter andan på biogolvet. 

Samtidigt som det finns mycket att berömma så är Black Widow inte perfekt. De senaste Marvel-filmerna har hittat sätt att uppnå ett crescendo som lämnar åskådarna helt knäckta, men Black Widow är en regression till MCU-filmer som Iron Man 3, där finalen oftast kändes ihålig och ogenomtänkt. Shortlands tidigare filmer har cirkulerat kring ett fåtal personer och deras livsöden. Black Widows stora ensemble verkar övermäktig för Shortland då hon har svårt att bestämma sig för vilken person hon vill slutföra resan med. Det starka karaktärsarbetet som är centralt i filmens första halva blir haltande mot mitten där dramatiken känns forcerad. Rachel Weisz och David Harbour, som båda verkar trivas i sina roller, blir tyvärr bara till stöttepelare för Johansson och Pugh. Filmens humor är inte heller fullt så lyckad som man kunnat önska. Det vilar ett sådant oerhört allvar över allting att de få försöken till humor kvävs. Finalen är inte bara bristande vad gäller bra action, flera av de mest intressanta beröringspunkterna förloras då Shortland verkar osäker på hur hon skall knyta ihop säcken. Entusiasmen och lekfullheten verkar helt ha försvunnit i slutet av produktionen, vad som borde vara en spektakulär final blir till en håglös parentes. 

Och ännu en gång så spökar det vad häller Marvel och deras antagonister, ett problem som jag hade hoppats skulle vara begravt vid det här laget i och med karaktärer som Vulture och Thanos. Den formidable Taskmaster – med sitt fotografiska muskelminne, får aldrig visa prov på sin förmåga. Ray Winstone, som är en av tidernas mest förbisedda och underskattade skådespelare, är på gränsen till något minnesvärt i sin roll som storskurk, men hans närvaro är så obefintlig att det är rent omöjligt att att finna något intresse för den manipulativa Dreykov. Många av dessa fel känns dock som gjorda att rättas till i ytterligare en film regisserad av Shortland och då inte nödvändigtvis en Black Widow 2 utan ett annat Marvel-projekt.

Samtidigt som det finns invändningar så kan man inte sluta tänka på flera sekvenser som i sin paradoxa- med poetisk skönhet och smutsigt våld, fängslar och bränner sig fast i långtidsminnet. Om detta vågade och riskfyllda filmskapande kommer vara framtiden för Marvel och MCU så väntar en helt ny era av makalösa filmer med lika fantastiska karaktärer.

Betyg 8/10 

The Falcon And The Winter Soldier Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Det borde inte vara möjligt, men Marvel Studios gör, återigen, det omöjliga och höjer insatserna ytterligare efter den makalösa WandaVision och levererar storslagen action som inte har några problem att djupdyka i ett antal av samhällets mest aktuella frågor och debatter. 

Marvel Studios har lyckats med att bygga en tvåstegsraket som skulle få de allra mest lysande forskarna på NASA att häpna. Hela Marvel Cinematic Universe kan ses som en enda lång och genialisk vävning, där berättelserna, karaktärerna och relationerna sammanlänkas och ständigt skapar nya och fascinerande synergier med varandra, vilket tillåter ett grandiost och mytiskt berättande där sagan aldrig slutar. Ändå lyckas varje produktion kännas individuell och personlig, inte som en ensam och ointressant kugge i ett jättelikt maskineri. Det är en otrolig balansgång som, än så länge, är helt ensam i sina ambitioner och slutresultat.

The Falcon And The Winter Soldier (TFATWS) och WandaVision kunde inte har varit mer olika, för även om berättelserna utspelar sig i samma universum så är skillnaderna mellan  serierna, visuellt och berättarmässigt, lika åtskilda som ett päronträd och en kaktus. Istället för det långsamma och sluga David Lynch-berättandet som WandaVision tog till sin spets med sina många vändningar och mysterium, så går TFATWS tillbaka till fanfavoriten Captain America And The Winter Soldier med dess råa och, aningen, mer jordnära stil. De mer fantastiska elementen, såsom rymdskepp och tidsresor, är borta istället så klär man serien i en grå och allvarsam kostym. Även om det erbjuds action i toppklass så är inte det seriens mest essentiella del. TFATWS känns istället som en vidareutveckling av de frågeställningar som Ryan Coogler ställde i Black Panther. Hur fördomar och främlingsfientlighet ständigt är närvarande i vårt moderna samhälle och hur de döljs bakom en tunn fernissa av tillgjorda leenden och ihåliga politiska agendor. Flera inslag känns obehagligt aktuella då vi ser till det som sker i USA och dess systematiska rasism som förvärras för varje dag.  

Kari Skogland, som regisserar alla seriens avsnitt, låter även det visuella återspegla seriens sublima samhällskritik. Skogland har reducerat antalet kameror och låter dialogen och skådespelet vara oerhört ofiltrerat, detta då man dröjer sig kvar vid bilder på ansiktsuttryck och kroppsspråk. Antalet klipp är därefter minimala och kamerarörelserna nästintill obefintliga. Detta ger serien en kraftfull aura som klargör att berättelsen och dess budskap är avsevärt mer relevant än då  man rullar fram haubitsar och bombmattor i actionscenerna.     

Allvaret och den dramatiska intensiteten är märkbar hos hela ensemblen. Sebastian Stan, som mestadels har fått stå i skuggan av Chris Evans, får nu utrymme och tid att humanisera och fördjupa Bucky Barnes. Stan agerar med en tystlåten, men kraftfull, pondus vilket skänker karaktären ett välbehövligt djup som också kombineras med fantastiska stunder av torr humor. Men det är Anthony Mackie som verkligen får gå i bräschen vad gäller att expandera och fördjupa sin karaktär. Från att ha varit en underhållande andreman så får Sam Wilson hela scenen för sig själv. Mackie ger oss en både sympatisk och komisk rolltolkning som påminner en del om de mest dramatiska sekvenserna ur The Hurt Locker där Mackie balanserade mellan förtvivlan och hopp. Det är återigen i det enkla som Mackie verkligen skiner. TFATWS är villig att skildra vardagen,  de gånger i livet då färggranna kostymer och superförmågor spelar väldigt liten roll. Det finns något både värmande och tragiskt då man utforskar hjältedådens baksida och hur irrelevant mod och styrka kan vara då det kommer till att betala räkningar eller att endast överleva för dagen.

Men det är inte bara den titulära duon som får chans att utveckla sina rollfigurer. Daniel Brühl, som tilldelades den otacksamma rollen att vara enbart vara en halvdan eftertanke i Captain America: Civil War, visar sig denna gång vara något av ett mirakel. Brühl demonstrerar en makalös karisma där han bådar charmerar, skrämmer och fascinerar tittaren. Han är oberäknelig, kalkylerande och ständigt steget före. Hans interaktioner med den övriga ensemblen kan inte beskrivas som något annat än briljant. Också Emily VanCamp som Sharon Carter och Wyatt Russel är mycket bra i sina respektive roller. VanCamp, precis som Brühl, får återupprättelse genom mer speltid. Russel å andra sidan är lysande i en roll som rör sig i ett gränsland mellan det sympatiska och maniska . 

Där WandaVision kändes aningen ansträngd då det kom till sina actionscener så är TFATWS en mullrande ångvält som kör på utan några hämningar. I en rent galen inledning, som får de mest tokiga upptåg i Fast & Furious att kännas ålderdomliga, så höjer man ribban för allt som komma skall vad gäller serietidningsaction. Också våldet har blivit mer brutalt och närgånget. Det är smutsiga och svettiga strider som oftast slutar i brutala avslut där båda armar och ben offras. Och i seriens final så kör man över hela publiken med en besinningslös kavalkad av perfekt action som får mig att ifrågasatta varför syrgas inte ingår i Disney + prenumerationen. 

Den enda invändningen mot TFATWS är en final som är aningen för pompös och övertydlig. Från ha jobbat med kraftfulla ämnen och hanterat dem med stor varsamhet, så överges det diskreta och finkänsliga. Istället så förlitar man sig på ett högljutt och stötande soundtrack som kombineras med genuint klumpig dialog som drar fram en pekpinnepekoral ur hjältefickan och försöker skola publiken. Varför man överger det mogna och svårmodiga för en så pass förenklad avslutning är rent obegripligt. För att citera Ulf Lundell så hade ’’det klara och det enkla’’ varit bättre än denna stapplande final som känns lika subtil som NKs julskyltning. 

Men till och med detta snedsteg kan ursäktas, framförallt då man ser tillbaka på den briljans som visats upp igenom hela serien. TFATWS är en genialisk, intensiv, actionpackad och oväntat djuplodande berättelse. Faktumet att hela serien erbjuds direkt in i hemmet gör det hela än mer overkligt 

Betyg 9/10 

WandaVision Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Mästerligt nytt kapitel för Marvel med inspiration från David Lynch och Richard Yates. 

Efter ett år utan en enda MCU-film så återvänder Marvel Studios med WandaVision. Den första MCU-produktionen som är ämnad för TV och inte bioduken. Och trots att serien hämtar mycket ifrån sitcom klassiker från olika tidsperioder så vilar det inget som helst typsikt eller traditionellt över WandaVision. Faktum är att Marvel Studios mycket väl kan ha skapat sin mest vågade, ingående och fascinerande berättelse hittills. 

Trots osannolika framgångar, både kritiskt och kommersiellt så finns det alltid en fientlighet och skepsis mot all film som baserar sig på berättelser om män och kvinnor med osannolika förmågor. Det spelar ingen roll att Black Panther har hyllats universellt som ett historiskt steg för att representera svarta på film. Att flera av regissörerna som Marvel anlitat har uträttat stordåd utanför MCU-strukturen, exempelvis Taika Waititi med sin Oscarsvinnande Jojo Rabbit. Detta är en gammal käpphäst som jag tagit upp flera gånger, men då klimatet och diskussionerna inte verkar vilja förändras med tiden så måste den problematiska synen på serietidningsadaptioner ständigt tas upp. 

Nu spelar det förvisso ingen roll vad bitska kritiker och experter har att säga. Marvel är en av de mest avgörande och betydelsefulla aktörerna inom västerländsk film. Oavsett vad man kan tycka om deras filmer så är det ekonomiska avtrycket så stort att det inte går att bortse ifrån. 

Men Marvel Studios har kämpat för att inte förvandlas till en fabrik som spottar ut film efter film utan någon som helst identitet. Istället så jobbar studiochefen Kevin Feige på samma sätt som New England Patriots coachen Bill Belichick – ansedd som den amerikanska fotbollens mest briljante coach. New England och Marvel kräver disciplin och låter programmet som styr träningen – eller i det här fallet produktionen, vara i centrum. Detta gör att unga och något oerfarna filmmakare, med stark dramatisk läggning, som Chloe Zhao eller Cate Shortland, kan fokusera på de aspekter som de är som mest bekväma med och överlåta actionscener till ett rutinerat team som kan få publikens hakor att träffa marken snabbare än ett kursfall i Gamestop-aktien . 

Framförallt så är Marvels tålamod i det närmaste makalöst. Ingenting stressas fram och allting poleras och justeras in absurdum, samma tålamod har fått omvälva WandaVision. I och med ett nytt format med korta episoder istället för två timmars långfilmer, så hade det allra enklaste varit att plädera till största möjliga målgrupp och förenkla berättandet och ställa action i framkanten. 

Men istället så väljer seriens regissör Matt Shakman och skaparen Jag Schaeffer att  ignorera ropen efter kaotiska strider och makalösa vyer. Seriens introduktion kan vara bland det mest uppkäftiga och självsäkra jag sett på år och dagar. Där publiken förväntar sig en rockkonsert så får de istället en filharmonisk symfoniorkester. Med sitt svartvita foto och otäckt autentiska 50-tals miljöer så skapar man en helt unik upplevelse som ingen hade kunnat associera med Marvel. WandaVision har inga som helst betänkligheter vad gäller att emulera 50-talets fåniga humor, dess ytlighet och konstanta forcering. Det hade mycket lätt kunna kollapsa om utförandet hade känts tillgjort eller falskt, men då man är helt fokuserad och målmedveten så blir de märkliga, och platta skämten, meningsfulla då de lyckas kommentera det amerikanska samhället under den period som ansågs vara landets bästa. 

Den skinande ytan och de anstränga leendena speglar en verklighet där mörkret vilar undan ytan och där den perfekta fasaden bara är sekunder från att kollapsa. Det finns tydliga inslag av Richard Yates gravallvarliga Revolutionary Road som demolerade 50-talet och dess kutymer och standarder. Att Marvel Studios, Shakman och Schaeffer vågar gå hela vägen i sin vision är inget annat än häpnadsväckande. Men WandaVision är mer än en djupdykning i det problematiska amerikanska samhället. 

Genom seriens gång så ändras tidsperioder och berättelsen expanderar ständigt seriens ramar. Då man tror att allting verkar självklart så gör WandaVision om sig till något helt nytt. Den bisarra tonen och det smygande obehaget drar tankarna till David Lynch projekt som Twin Peaks och Mullholland Drive. Det finns inga reservationer vad gäller att helt och hållet ändra estetik, teknik och skådespel. Desto mer serien öppnar upp ju mer fängslande blir det. Det är närmast obeskrivligt tillfredsställande att se hur WandaVision binder ihop sina händelser med tidigare Marvel filmer. Kontinuiteten och den gemensamma världen är givetvis ingeting nytt, men Shakman och Schaeffer lyckas hitta nya infallsvinklar för händelser som vi trodde var avklarade sedan långt tillbaka. Och där de inledande avsnitten kan ses som aningen besynnerliga, så är seriens långsamma uppbyggnad mot sitt klimax olidligt spännande. 

Genom att anamma serieformatet så ges berättelsen ett helt annat andrum än om vi hade upplevt detta på en biograf. Marvel är fortfarande briljanta vad gäller att hantera sina karaktärer, de många och långa scenerna där Elizabeth Olsen och Paul Bettany endast  pratar om livet och vardagen är minst lika gastkramande som den legendariska slutstriden i Avengers Endgame. Att Bettany – trots smink och digitala effekter, kan presentera en av de mest mänskliga och sympatiska karaktärerna genren har sett säger en del om hur stark WandaVision är i sin personregi. Elizabeth Olsen får också visa upp en helt annan bredd än tidigare, hon blandar slapstickhumor med djupt allvar i en mix som aldrig känns överdriven. 

Och det är i seriens slutskede som dramatiken står i fullblom. Istället för att låta spektaklet och det storslagna vara i centrum så vrider man ned volymen och gör storartad konst i några av Marvels mest återhållsamma och tysta stunder. Därför är det aningen ledsamt att WandaVision i sitt sista avsnitt kapitulerar och lägger ned all sin tid på att skapa en actionpackad final. Det är visserligen inget fel på de actionscener vi erbjuds men de känns överflödiga då det är dramatiken och samtalen mellan Bettany och Olsen som är seriens hjärta. Finalen känns också något ofullständig, men detta kan mycket väl vara ett resultat av att vi var menade att få WandaVision i större sammanhang med filmer som Black Widow och Eternals innan pandemin krossade dessa planer. 

Men i en tid då vi inte givits något projekt som huserar en budget som kan jämföras med mindre länders bruttonationalprodukt så är detta en ren petitess. Trots en recension på över 7000 tecken så har vi ända inte kunnat diskutera den uppsjö av anmärkningsvärda inslag som WandaVision erbjuder. Alltifrån den makalösa vinjettmusiken, som blivit stora hits på streamingtjänster runtom, till produktionens oerhörda vidd, så känns det som att vi endast snuddat vid ytan för vad som gör WandaVision till en helt magisk upplevelse.  Precis som med The Mandalorian så har Disney återigen slagit sönder alla begränsningar för vad som kan tänkas visas på en tv. WandaVision är en intensiv, udda, mogen och orädd upplevelse som vittnar om att något speciellt och helt nytt väntar i och med Marvels fas 4. 

Betyg 10/10     

Marvel’s Avengers Recension

All images courtesy and copyright of Square Enix and Marvel Games 2020

Summering: Det finns potential, men ett segt slutspel och repetitiva miljöer gör att världens mäktigaste hjältar stapplar in som interaktiv media. 

Vilket år… Det är svårt att formulera exakt hur bedrövligt och chockerande 2020 varit. Från den makabra pandemin som härjar runtom i världen och skördar mänskligt liv, till det politiska kaos som råder i öst och väst. Som jag skrev i vår eloge till Chadwick Boseman så är konsten en stor beståndsdel i mitt och så många andras liv. De drömvärldar som Marvel Studios bjudit in oss till de senaste åren, har varit som en hemkomst till en kär gammal vän. I ett par timmar så kan eskapismen ta över och alla problem – vardagliga, ekonomiska och sociala, kan ställa sig i skuggan medan striden mellan gott och ont utspelar sig på bioduken. 

Marvel Studios schema har varit huggit i sten. Antalet premiärer och produktioner har ökat lavinartat de senaste åren. Det fiktiva universumet har byggts ut som en amerikansk storstad under tidigt 1900-tal. Men 2020 innebar slutet för det ostoppbara lokomotivet. För ett tag sedan (då denna recension skrevs) så annonserade Walt Disney att Black Widow försenas till 2021. Detta resulterar i det första året på 11 år som Marvel Studios inte har släppt en biofilm. Inte för att bio och nöje är särskilt relevant då världen runtom oss rämnar, men flykten in till fantasin och tryggheten i en bekant drömvärld, har påtaglig effekt för vår gemenskap och våra mänskliga relationer. 

Istället får Marvel fans nöja sig med den ytterst intressanta WandaVision. Som – förhoppningsvis, släpps på Disney + senare i år, och Crystal Dynamics version av ’’the world’s mightiest heroes’’. Och att samla ihop denna trupp av superhjältar och placera dem i ett interaktivt paket har visat sig mer komplicerat än vanligt. Sedan annonseringen av spelet 2017, så har Square Enix och Crystal Dynamics häftat ihop sina läppar och vägrat att tala om spelet. 

När det stora presentationen skedde sommaren 2019, så var reaktionerna minst sagt ljumma. Den övervägande kritiken kring spelets design, och att ingen av karaktärerna är modellerade efter sina motsvarigheter på film är dock ett argument som har föga betydelse. Marvel Games och Crystal Dynamics har varit tydliga i att detta är en adaption som inte förhåller sig till någon tidigare etablerad version. Att således mala ned Crystal Dynamics för att Tony Stark inte ser ut som Robert Downey Jr. är lika befängt som att kritisera en ny Volvo-modell för att den inte kan flyga eller konverteras . 

Med den lilla fadäsen ur vägen så har det dock funnits andra alarmerande frågetecken kring spelet. Beslutet att stöpa Avengers i samma mall som Destiny eller The Division, även kallat ’’games as a service’’, var minst sagt oroväckande. Modellen har visat sig vara rent hopplös för att skapa ett fungerande narrativ som engagerar, och den eviga kampen för att hitta ny utrustning etc, är sällan intressant efter ett par veckor. Spelets utseende – tekniskt, har inte heller inspirerat särskilt mycket. Platt ljussättning och en allmän brist på detaljer har plågat Marvel’s Avengers hela vägen fram till release. 

Och Marvel’s Avengers är långtifrån guds gåva till spelmediet, med sina tekniska problem, repetitiva design och morbida buggar. Men trots det så finns det en kärna i spelet vars hjärta och ambition gör det väldigt underhållande och trivsamt. Framförallt så är det i kampanjläget som Marvel’s Avengers verkligen skiner. Med ett dugligt manus, och suverän personregi, så skapar man ett traditionellt men medryckande narrativ som roar och engagerar. Den verkliga stjärnan är Kamala Kahn – suveränt agerad av Sandra Saad. Förutom att vara en av Marvels bästa moderna karaktärer, så är denna version av den skojfriske och energiska tonåringen från New Jersey, fullkomligt utsökt. Kamalas entusiasm, naiva altruism och kämparglöd är genuint inspirerande. Det hade kunnat känns alltför sockrat och tillgjort, men det team av manusförfattare som Crystal Dynamics har samlat, har skapat en fantastisk version av en lika fantastisk karaktär, som utan tvekan uppfyller sin potential i att vara en aktuell och relevant person. 

Kampanjen är mestadels linjär och flera segment känns som hämtade ur Crystal Dynamics moderna Tomb Raider-trilogi. Med regisserade och bombastiska actionscener, som kombineras med ingående mellansekvenser. Då spelet presterar som bäst så är det svårt att inte dra på smilbanden, detta då man befinner sig mitt i en actionsekvens som kunde vara som hämtad ur valfri MCU-film, med spektakulära superkrafter och snabba replikskiften. 

Spelmässigt så är det långt ifrån avgrundsdjupt men inte heller ensidigt. Strider med robotar och hejdukar från A.I.M utgör det mesta av spelets gameplay. Stridssystemet är en något lättviktigare version av det klassiska ’’parera och slå’’-systemet från Batman Arkham-serien. Det består i lätta ’’kombos’’ och väl timade undanmanövrar. Den största behållningen är den visuella feedback som Crystal Dynamic skapat. Att se Kamala Kahn göra sig till en jätte och slå runt fiendesoldater som ett par bowlingkäglor är osannolikt tillfredsställande. Detsamma gäller att plöja stridsfältet med hjälp av Hulken som är precis så burdus och brutal som man kunnat föreställa sig. Black Widow är i sin tur full av finess och elegans, med en änterhake som tillåter henne att kasta sig från fiende til fiende i en rasande fart. 

Men där animationerna är genomgående bra – vad gäller striderna, så är ljudet rentav det motsatta. Både Thor och Captain America har begåvats med några av de värsta ljudeffekterna jag hört på länge. Den legendariska hammaren Mjolnir slår inte ned som ett hammarstäd från himlen då den träffar fiender, utan låter som en plåthammare som slår på en plastbalja. Detsamma gäller för Captain Americas ikoniska vibranium sköld som låter som ett lock till en soptunna. Där striderna är visuellt spännande så kan man inte berömma spelets teknik alltför mycket. Det ganska platta utseendet och bristen på rejäla texturer, plågar Marvel’s Avengers från början till slut. Det faktum att Thor’s mantel är lika slät som en barnrumpa orsakar sveda i ögonen.   

Det bristfälliga tekniska utseendet är dock ingenting då vi ser till vilket skick spelet befinner sig i. Trots att vi väntat i nästan två månader med en recension, för att ge Crystal Dynamics möjligheten att utfärda fixar och patchar, så befinner sig Marvel’s Avengers fortfarande i ett otroligt risigt skick. Innan den massiva patchen som anlände i slutet av september, så var flera segment rent ospelbara. Från groteska animationer, till rent katastrofala problem som tvingat spelare att radera sina sparfiler, så är Marvel’s Avengers ett av de mest trasiga spelen jag någonsin upplevt. Även om flera av de värsta problemen har rättats till så hämmas hela spelet av instabilitet. Det faktum att matchmaking fungerar lika bra som den amerikanska kongressen, är inget annat än en katastrof. 

Och som med tidigare ’’games as a service’’-produkter, så finns det problem i slutspelet. Efter att kampanjen är klar, så väntar ett antal repetitiva uppdrag som aldrig verkar vilja ta slut. Än värre blir det då spelet saknar någon som helst variation vad gäller miljö. De flesta uppdrag kulminerar i att vi får springa genom identiska laboratorium och korridorer som snabbt tar ut sin rätt. Och precis som med Borderlands 3 så finns det – för närvarande, ett klent incitament att fortsätta spela då man nått maxnivån för sina karaktärer. 

Med allt detta sagt så är stridssystemet och Crystal Dynamics uppenbara entusiasm och glädje för projektet det som får skutan att gå i land. Genom den minst sagt kaotiska lanseringen har utvecklaren haft god kommunikation med spelarbasen. Man har tagit till sig av kritiken och jobbar aktivt för att göra upplevelsen bättre, även om man kunde önska att saker och ting gick snabbare. Att man dessutom lovat en uppsjö av kostnadsfria expansioner och  karaktärer, gör mig hoppfull att detta blir det ’’evighetsspel’’ jag sökt efter så länge, där jag kan återkomma till en värld som jag sedan länge är helt förlorad i. Om så blir fallet återstår dock att se…  

Betyg 7/10