Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Särklassig action och oförglömliga karaktärer skapar 2021 års hittills bästa film. 

Det börjar bli tjatigt, men det spelar ingen roll… Marvel Studios briljerar igen med spektakulär action, en fantastisk ensemble och sin mest vågade och säregna film hittills. Argumentet och formuleringen må påminna om en robotpapegoja som hakat upp sig. Men vad gäller att bedöma Marvel Studios och deras produktioner så blir det förr eller senare oundvikligt att inte snubbla in på snarlika superlativ. Inte sedan Age Of Ultron har studion stapplat eller levererat något som inte varit bra. Det har aldrig handlat om att favorisera eller slaviskt berömma Marvel – något som flera konspirationsteorier grundar sig på. Som ett annat exempel på kontinuerligt högt kvalitet så kan man se till Pixar. En filmstudio som bibehållit en hög lägsta nivå i över tjugo år. Den tyska sportbilstillverkaren Porsche har inte förändrat mycket gällande designen för sin mest berömda modell – 911, men versionen som idag rullar på vägarna är utan tvekan den allra bästa, Porsche innoverar konstant men behåller också sin essens, detsamma gäller för Marvel och deras filmer. 

Marvel Studios må vara en filmfabrik – precis som vilket kommersiellt filmbolag som helst, men det som kommer ut ifrån rullbandet överträffar alltid studions forna projekt. MCU fundamentet som gjutits i över tio år är idag orubbligt. Men de förflutna glansdagarna är aldrig särskilt relevanta för studion då ny projekt anländer. Istället så tar studion djärva kliv framåt, tidigare galjonsfigurer pensioneras och framtiden är den största lockelsen, inte det förgångna. 

Med Shang-Chi så tar man inte ett steg framåt, istället så skuttar man fram rakt in på obeprövat territorium, men landningen kan jämföras med den bästa av friidrottare. Från första sekunden så demonstrerar man en uppkäftig och självsäker attityd, den ganska bastanta inledningen visar sig nämligen vara helt på mandarin. Med tanke på den eviga myten gällande att den amerikanska publiken avskyr att läsa textremsor, så kan detta vara bland det allra mest vågade jag sett i en storbudget film på länge. Detta kreativa beslut blir än mer kraftfullt och vågat i och med det politiska krisläget i USA, där människor med asiatisk härkomst förföljs och beskylls för att ligga till grund för COVID-pandemin. Likt Black Panther så är Shang-Chi en enda långhyllning till en vitt skild kultur. Den östasiatiska kulturen omfamnas på alla tänkbara vis, samtidigt så är filmen inte skygg vad gäller att närma sig familjeproblematiken som så många asiatiska immigranter mött då de stiger i land. Den asiatiske immigranten har länge ansetts vara en mönsterinvandrare, men denna ide har också inneburit stora komplikationer. De barn som växer upp i ett land som är främmande för föräldrarna tvingas till att anta en dubbelroll. En roll där man försöker hålla fast vid sitt ursprung, trots världen runtom kräver omedelbar assimilering. I ett nyligen utgivet exemplar av tidningen The New Yorker så ger journalisten Jiayang Fan ett mycket drabbande porträtt gällande hennes personliga identitetskris. En kris där hon har försökt att balansera mellan att vara trogen sin mor – som vägrar att lämna fosterlandet Kina bakom sig, både fysiskt och emotionellt. Samtidigt har Fan mött ett amerikanskt samhälle som föraktar henne för sitt ursprung men som kräver anpassning. Denna mycket svåra och komplicerade balansgång spelar en viktig roll i Shang-Chi, och regissören Destin Daniel Cretton förenklar inte denna svåra verklighet som så många invandrare – oavsett nationell bakgrund, möter. I en tid då främlingsfientligheten blir alltmer utbredd så känns Shang-Chi som ett uppvaknande gällande allas lika värde och hur kulturer kan samexistera och även berikas av varandra. 

Även om action och stora explosioner får stort spelrum i Shang-Chi så är Marvel duktiga på att hitta en mänskligt ankare som gör karaktärerna och händelserna betydelsefulla, inte till trista transportsträckor där actionscenerna är det enda av värde. Cretton har tidigare regisserat mindre och intima filmer vars fokus alltid legat på familjedramatiken och hur uppväxten påverkar oss genom hela livet. Familjebanden mellan Simu Liu och Tony Leung är själva hjärtat i Shang-Chi. Det är en både trovärdig och oerhört drabbande relation som såväl belyser både kärleken och antagonismen som kan finnas mellan fäder och deras söner. Ännu en gång så måste man häpna inför vilken ensemble Marvel har samlat. De – som alltid, ’’återhållsamma och insiktsfulla’’ diskussionerna på internet har sedan en tid tillbaka spekulerat i att huvudrollsinnehavaren Simu Liu inte har det som krävs för att leda en film av den här storleken. Trivialt tjafs om hans utseende och andra befängda påståenden har varit så pass högljudda att till och med branschtidningen Variety nämnt kritiken. 

Oavsett vad troll och belackare på nätet tycker så är Liu imponerande, både vad gäller sin fysisk och karisma. Framförallt så har han en magisk kemi med Awkwafina, förhållandet mellan dem två är charmerande, värmande och trovärdigt. Aldrig tidigare har Awkwafina varit såhär energisk, karismatisk eller rolig. Faktum är att Shang-Chi innehåller ett antal av Marvel Studios allra roligaste skämt, varav några av de bästa kommer från munhugget mellan Liu och Awkwafina. Men där denna duo må vara strålande så är det Tony Leung som stjäl showen. Det återhållsamma men ändå känslosamma skådespelet har – tyvärr, blir alltmer sällsynt i en värld där det subtila och diskreta blir alltmer ointressant, till och med inom det allra mest dramatiska och jordnära berättelserna. Men Leung tar det tystlåtna och kraftfulla till sin spets, det finns inte en gest, min eller replik som kan uppfattas som konstlad, överdriven eller kalkylerande. Leung har en makalös pondus som gör varenda scen han förekommer i gastkramande. Oavsett om det enbart handlar om att sitta vid ett skrivbord, eller att leda män in i krig, så är Leungs prestation trollbindande. Efter en relativt klen antagonist i Black Widow så återvänder man nu med en av Marvels absolut bästa skurkar. Precis som Erik Killmonger i Black Panther så är Leungs karaktär Wenwu empatisk och så långt ifrån en endimensionell karikatyr som man kan tänka sig. Att man vågar slå ett slag för Leungs diskreta – men exakta skådespel, i en film som inte är rädd för att höja volymen och överösa tittaren med hisnande action är förundransvärt. Att vi inte heller har fått stifta bekantskap med någon av filmens huvudkaraktärer i tidigare filmer, gör det bara än mer imponerande att vi får ett helt knippe med karaktär som kommer att älskas och minnas för resten av livet. 

Men när Shang-Chi väljer att ignorera hastighetsbegränsningarna så fullkomligt rämnar biosalongen. Vi har sett strider i rymden, intensiva slagsmål – där allt står på spel, samt en tvättbjörn som tömmer tusentals magasin i rymdvarelser. Men aldrig tidigare har en Marvel-film öst på så här mycket. En tidig actionsekvens är så pass rafflande att man måste nypa sig själv i armen – upprepade gånger, för att ens begripa vad som utspelar sig. Det är som att Jackie Chan och Buster Keaton har tagit sina bästa ögonblick och injicerat dem med steroider och matat dem med proteinpulver. Det är en obeskrivlig energi, intensitet och koreografi som visas upp gång på gång. Många actionscener får den klassiska striden mellan Captain America och Winter Soldier – i filmen med samma namn, att framstå som sömnig. Det är som att sitta i en bil som inte har någon maxhastighet, det går så pass snabbt att det gärna hade fått ingå ett par tabletter för att motverka yrsel – positivt sådan. 

Men förutom dessa magiska stunder, som flörtar med både Jackie Chan och Bruce Lees ’’greatest hits’’, så väljer man också att inspireras av modern Hong Kong-action som House Of Flying Daggers och Crouching Tiger, Hidden Dragon. Även för den som blivit mättad på danskoreografin och vajrarna så lyckas Cretton att framhäva ett berättande i dessa scener. Det kan endast beskrivas som Marvels första balett där man låter rörelser tala sitt eget språk. Faktumet att man blandar det brutala med det vackra skapar en behövlig variation som gör att Shang-Chi aldrig blir uttröttande eller ensidig. 

Dessutom så får vi ta del av spektakulära färger, autentiska och trovärdiga miljöer som transporterar publiken till en tid då Zhang Yimou var regissören på allas läppar. Men dessa inspirationskällor tar aldrig överhanden, tillskillnad från det internationella mega fiaskot The Great Wall så blir Shang-Chi aldrig forcerad eller främmande inför det orientaliska, istället så verkar Cretton stortrivas. Några klyschor eller fördomar är det inte tal om, och om det inte vore för ett par kopplingar till tidigare Marvel-filmer så hade man kunnat missta Shang-Chi för att vara en icke västerländsk film, något som enbart kan ses om en triumf.   

Det enda som hindrar Shang-Chi för att nå ett maxbetyg är en aningen medelmåttig final som inte alls når upp till samma höjder vad gäller action eller dramatik. Istället så blir det en tsunami av exhibitionistisk CGI och en segdragen slutkläm som saknar energin och inspirationen från tidigare delar av filmen. Utöver det så förekommer ett inslag – som förvisso är oerhört roligt, men som överdrivs och exploateras aningen för länge. 

Men i slutänden så är det inte denna tama final som man kommer att minnas. Istället så är det humorn och värmen mellan Simu Liu och Awkwafina, Tony Leungs storartade skådespel, de magiska slagsmålen och det pulserande soundtracket. Shang-Chi är en filmupplevelse i världsklass som låter oss bli förhäxade av kampsporten och den östasiatiska kulturen. Det är utan tvekan 2021 års hittills bästa film. 

Betyg 9/10    

Loki Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Mystisk, lockade och helt oemotståndligt då Tom Hiddleston får hålla i taktpinnen. 

De flesta uppföljare och följetonger brukar ofta ha sitt fundament i nostalgi och igenkänning. Givetvis har Marvel Studios inte värjt sig från detta, se bara till de otaliga hyllningarna till det gångna – bokstavligt talat, som vi fick se i Avengers Endgame. Nostalgivärdet må spela en stor roll, men Marvel har också en stark tro på framtiden och vägrar att bli stillasittande. Där många andra följetonger är slaviskt bundna till traditioner och regelverk, så är Marvel villiga att överge vinnande koncept och istället pröva på nya grepp för att expandera och fördjupa sitt ofattbart komplexa film och serie-universum. Marvel har alltid jobbat i faser, där varje fas har varit avsedd att leda fram till en specifik inflektionspunkt. De tidigare tre faserna var menade att nå sitt crescendo i den förlösande finalen i Endgame. Det var en resa som tog mer än ett decennium att slutföra.

I den fjärde – och nuvarande, fasen så har studiochefen Kevin Feige tydliggjort att de uppkommande projekten skall vara betydligt mer individuella och egensinniga. Publikfavoriter som Thor, Iron Man och Captain America må aldrig glömmas bort, men deras betydelse för framtiden är betydligt mindre relevant. 

Men att endast introducera nya karaktärer räcker inte, oavsett vilka personer vi kan tänkas stöta på de kommande åren så krävs det nya knep för att förnya och bibehålla publikens intresse, en återupprepning i nya kläder skulle genomskådas på nolltid. Med Loki så väljer man, precis som i tidigare Disney Plus serier, att helt och hållet frångå tidigare framgångsrecept, istället så står mystik, byråkrati och ett ganska allvarligt filosoferande i centrum. 

Steven Spielberg uttalade sig för en tid sedan om att Marvel och så kallade superhjältefilmer skulle gå samma öde till mötes som westernfilmer. En genre som upplevde oerhörda framgångar under 60 och 70-talet men som sedan imploderade. Vad Spielberg missförstod i sin jämförelse är att serietidningsfilmer inte är fastkedjade vid en specifik genre. Där westernfilmer oftast erbjuder snarlika miljöer och sällan blir något mer än ett ytliga pojkäventyr, med fåtal undantag som Once Upon A Time In The West och Unforgiven, så kan Marvel – och även konkurrenten DC – om de någon gång lyckas få ordning på sina katastrofala projekt, variera sig in absurdum. Som kreatör är man varken bunden till tidsperioder, genrer eller regler. Vad man än kan föreställa sig så finns det ett underlag i de mängder av serietidningar som finns tillgängliga. 

Loki må bjuda på storslagna vyer och makalösa specialeffekter, men precis som WandaVision och Falcon And The Winter Soldier så finns det ett genomtänkt och väldigt kraftfullt intellekt bakom det stora och häpnadsväckande. Marvel Studios och regissören Kate Herron har skapat en fantastisk och distinkt visuell profil som gör att Loki känns som ett grandiost kammarspel. Det guldpläterade och vackra Asgard är nu utbytt mot en skräckinjagande arkitektonisk brutalism som skapar en av de mest motbjudande och klaustrofobiska kontorsmiljöerna som någonsin skådats. Genom hela serien så är den fasansfulla och allsmäktiga byråkratin ett lika stort hot som valfri antagonist. Det är rent omöjligt att inte se allegorier och paralleller till vårt egna samhälle där byråkrati och osannolika företagspolicys dikterar vardagen för så många människor. Kontrakt, avtal och strikta regler är det enda som spelar någon roll i denna värld som känns som en förvriden släkting till valfri Östtysk institution. Men trots den existentiella krisen som infinner sig då arbete och byråkrati slukar människor så finns det ett härligt bus genom seriens sex avsnitt. De oräkneligt många absurda situationer som uppstår, i kombination med den sammanbitna estetiken, skapar något som kan kategoriseras som Marvels tolkning av Wes Anderson och vår egen Roy Anderson, även den något förbisedda Maniac av Cary Joji Fukunaga är en stor inspirationskälla där det absurda, udda och skruvade inte är långt borta. 

Loki är paradoxal på så sätt att den rör sig mellan att vara storslagen och fantastisk till att snabbt bli moloken, återhållsam och grubblande. Det är lika mycket en dekonstruktion av gudasagor och mytbildning som det är ett tvärt avbrott mot tidigare Marvel-produktioner. Frågeställningarna gällande ont och gott tar dock aldrig överhanden. Kate Herron är mycket medveten om vikten av humor då man behandlar saker som tidsresor och magi, och rent humoristiskt så verkar Loki på ett annat plan än exempelvis Thor Ragnarok med all sin bullriga briljans. Istället så bjuds det på träffsäkra skämt gällande arbetsmiljö, menlös livsstil och möjligheten att förändra sig själv och sin framtid. Tom Hiddleston är lika given och genial i sin roll som J.K Simmons var för Daily Bugle chefen J.Jonah Jameson i Sam Raimis Spider-Man. Hiddleston har genom åren utvecklat Loki från att vara en gestikulerande och grandios megaloman till en både nyanserad och mångbottnad karaktär.

Det är framförallt fascinerande att se hur Hiddleston initialt försöker återskapa sitt tidiga skådespel från Thor och den första Avengers-filmen. Under seriens gång så expanderas och utvecklas karaktären långt förbi det tidigare sett. Hiddleston är också en lysande komiker och har en fantastisk tajming för sina syrliga och högdragna repliker. Karaktären blir både sårbar och charmerande men också helt opålitlig. Kombinationen av det bekanta och nya skapar en spänning som inte hade varit möjlig om man endast valt att göra en traditionell följetång. Vid sin sida har Hiddleston en oväntat inspirerad och skämtglad Owen Wilson som är förvånansvärt bra i sin roll som orubblig arbetsnarkoman. Kemin mellan Hiddleston och Wilson är subtil, fylld av både antagonism och ömsesidig respekt.

Avslutningsvis så finner vi Sophia Di Martino som – inledningsvis, verkar vara aningen överväldigad, men som sakta men säkert blir ett underbart komplement till Hiddleston. Tyvärr så är relationen mellan Di Martino och Hiddleston underutvecklad och hade behövt mer tid för att känns fullt så trovärdig som Kate Herron önskar. Ytterligare  ett eller två avsnitt till hade skapat en bättre helhetsupplevelsen. I ett par sekvenser så stressar man igenom viktiga händelser och förenklar situationer för att nå fram till slutet.  Även om den final vi får är fullkomligt fenomenal så hade vägen dit gärna fått ta sig sin goda tid. För att nå fram till desserten så hoppar man över essentiella kosttillskott som grönsaker, vilket resulterar i ett ganska obekvämt vobblande. 

Men även om helhetsupplevelsen nu inte inte är fulländad så är höjdpunkterna och upplevelsen likaså magnifika som alltid då Marvel Studios är i sitt esse. Jag har sagt det förut men kommer fortsätta säga det tills något förändras, Disney gör för närvarande de mest spektakulära och påkostade serierna på jorden. Kevin Feiges löfte om att serierna skulle vara oskiljaktiga mot sina motparter på bio har inte bara infriats, det har överstigit alla tänkbara förväntningar. I seriens sista avsnitt får vi en sekvens som kommer lämna varenda Marvel älskare utan förmågan att andas. Och otaliga gånger under seriens gång så är spänningen och mystiken så pass intensiv att de allra minsta avslöjanden blir till ett bombnedslag. 

Om Herron och Marvel enbart kunnat gett ett par händelser och relationer lite mer tid att utvecklas så hade Loki varit fulländad. Finalen hade också gärna fått vara aningen mindre expositionstung, men vem klaga då vartenda avsnitt lämnar en hungrig efter mer ? Loki är en magisk upplevelse som ännu en gång sätter en ny standard för TV-serier. Aldrig tidigare har Marvel Cinematic Universe varit så pass vitalt, skojfriskt och lovande som nu. 

Betyg 9/10  

Black Widow Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Smutsigare, brutalare och mer experimentellt än någonsin. Cate Shortland vågar bryta från ett antal starka och beprövade Marvel-traditioner, vilket har leder till en både unik, fängslande och minnesvärd film.  

Efter att ha försenats tillföljd av pandemin så anländer äntligen Black Widow till biograferna och Disney Plus. För Marvels-fans – som jag själv, så har väntan varit extra plågsam, Marvel Cinematic Universe – förkortat till MCU, är en levande organism som ständigt rör sig framåt, utvecklas och fördjupas. I sin frånvaro från biorepertoaren så har Marvel Studios sjösatt en rad miniserier på Disney Plus, varav alla har överträffat de högt ställda förväntningarna. I och med den långa väntan så är förväntningarna extra spetsade. Efter såhär lång tid så är det mer eller mindre omöjligt att infria förväntningarna, tanken var att Black Widow skulle vara en sorts mjukstart till den fjärde MCU fasen, men istället så har filmen antagit skepnaden av en gudomlig räddare som skall få filmvärlden och biograferna på fötter igen. Och i jämförelse med kolosser som Avengers Endgame eller Spider-Man: Far From Home så framstår Black Widow aningen timid. Det blir inga revolutionerande avslöjanden eller ödesdigra konsekvenser för framtiden. Där detta kan låta som ett nederlag så tillåter filmens självständiga natur för stor kreativ frihet, Black Widow är Marvels – hittills, mest experimentella film där regissören Cate Shortland vänder upp och ned på förväntningar och förutfattade meningar gällande serietidningsfilmer. 

Efter mer än tjugo filmer så kan man fråga sig hur Marvel kan förnya sig ? Det finns fortfarande en överhängande skepsis mot studion, framförallt från ’’högre instanser’’ som Martin Scorsese, med sitt ökända – och måttligt bildade uttalande, om att Marvel inte gör filmer utan glorifierade karusellåk. Oavsett vad Scorsese eller andra självutnämnda ’’filmtsarer’’ anser så har Marvel gjort sitt yttersta för att skänka alla sin filmer en stark individuell identitet. Det är med andra ord ingen slump att regissörer som Taika Waititi kunde gå från att återuppliva Thor, vars tidigare filmer innan Ragnarok knappast fick någon att jubla, till den hyllade och prisbelönta Jojo Rabbit. Cate Shortland är mest känd för sitt historiska drama Lorne, som utspelar sig efter andra världskrigets slut. Lorne är en både svår och ansträngande film att se på, Shortland har en hård och hämningslös registil där hon inte är rädd att smutsa ned sig med frånstötande bilder och problematiska relationer. 

Det finns fördomar om att Marvel Studios inte ger sina regissörer tillräckligt med autonomi eller kreativt spelrum, att allt formas efter en förutbestämd mall. Black Widow fullkomligt destruerar dessa tankegångar genom att vara oerhört originell både vad gäller visuellt och dramatiskt. Från första scen så står det klart att Shortlands direkta och kompromisslösa registil injicerats rakt i Black Widows nacke. Majoriteten av Marvel-filmer associeras med högt tempo och stora doser humor, men Shortland värjer sig många gånger från adrenalinet, svetten och skratten. Hon cirkulerar kring de scener som är befriade från explosioner, eldstrider och kampsport. Precis som The Falcon And The Winter Soldier så använder Black Widow en handhållen kamera som tränger sig nära inpå skådespelarna. Detta skapar en naturalism som placerar berättelsen och karaktärerna i nedtonat och sobert ljus, helt frånskilt från det bombastiska och högljudda som så många actionfilmer – inklusive Marvel, har som ryggrad. Shortlands tidigare filmer har alla varit svårmodiga och aningen diffusa, med ett kryptiskt och reserverat berättade. Men den geniala producenten Kevin Feige – som är Marvel Studios hjärna och motor, har en osannolik förmåga att dra fram det bästa ur sina regissörer. Shortlands något bryska sätt att förhålla sig till sina karaktärer och även publiken har tonas ned och istället så vågar Shortland visa upp värme. 

Marvel har länge haft en underskattad och förbisedd förmåga att skapa stark dramatik som fängslar tittaren och gör filmerna till något mer än ihålig popcorn-underhållning. Denna dramatiska nerv blir essentiell för Shortland, istället för att bara låta sig bli inspirerad av action – och thrillergenren så uppvisar Shortland en oerhörd vördnad för regissörer som Debra Granik och Ingmar Bergman. Just vår svenska demonregissör kan tyckas vara vansinne att placera i samma mening som en Marvel-produktion, men genom filmen så är Shortland oerhört intresserad av hur miljöer kan berätta en historia samt potensen i laddade konversationer, Bergmans Höstsonaten gör sig påmind både en och annan gång. Det är uppfriskande att se Shortland oerhörda entusiasm inför både det vardagliga och häpnadsväckande. Shortland får alldaglig arkitektur – och pittoreska skogsmiljöer att bli lika spännande som rymdskepp och laserstrålar. Med den handhållna kameran och det stämningsfulla fotot så skapas en Marvel-film som är helt unik visuellt. Marvels intala och mest kända tema var superhjälten som hade ett liv utanför spänningen och dramatiken. Vardagen och alla dess utmaningar var ett minst lika stort hinder som superskurkar med försmak för världsherravälde. Denna vardag, långtifrån strålkastarljuset, är en av Black Widows allra starkaste kort; vad händer egentligen då man står ensam och tvingas att inse sin irrelevans i värld där gudar och spindelmän existerar ? Black Widow känns som ett vågat experiment där man blickar framåt och inleder en ny fas. Detta är märkbart gällande ensemblen, Scarlett Johansson må vara filmens huvudrollsinnehavare men det är Florence Pugh som – ännu en gång, lyser. Pugh skapar en stenhård men samtidigt mild karaktär som både charmerar och imponerar i sin stridskompetens. Om ryktena gällande Pughs fortsatta inblandning i detta filmiska universum stämmer så väntar något riktigt stort längre fram. 

I vår recensionen av WandaVision så nämnde jag hur regissörer som arbetar för Marvel – inklusive Shortland, oftast överlåter actionscenerna till rutinerade action-specialister inom studion. Detta tillåter oerfarna filmskapare att fokusera på sina styrkor och bortse från actiondelarna, som oftast är utanför deras expertis. Men i en intervju med Variety så motbevisar Shortland mitt icke-informerade påstående gällande hennes delaktighet i Black Widows actionscener. Shortland har enligt Variety-artikeln varit noggrann med att sätta sin prägel på actionsekvenserna om hon önskar porträttera som ett otäckt och motbjudande slagsmål på gatan. Detta har lett till att Black Widow – även i sina mest explosiva stunder, är oväntat jordnära, käftsmällar och bensparkar är denna gång inte bara något ihåligt poserande, oftast resulterar våldshandlingarna till brutna ben och jättelika blåmärken. Det är som att hjälteglorian och dess beskyddande ljus tagit ett steg tillbaka, flera sekvenser påminner om Martin Campbells Casino Royale där James Bond för första gången framstod som något mer än en oförstörbar stålman. I en sekvens så skildras våldet med en sådan ohygglig realism att den tvingar publiken till att grimasera. Sylvassa gliringar och one-liners ersätts av plågade skrik och blint raseri. Marvel har successivt gjort både sina filmer och serier allt mer våldsamma, men Black Widow tar detta till en ny nivå genom att markera effekten av det fysiska traumat. Denna vågade och  kompromisslösa presentation får filmen att kännas oväntat mörk och sammanbiten, det är inte fråga om något ytligt chockvärde, utan en tydlig markering att man – oavsett källmaterial, kan man skapa otroliga scenarion och scener som griper tag och fängslar tittaren. Inte sedan Steven Spielbergs Munich har spionage och lönnmord skildrats med samma intensitet som här.    

Samtidigt som Shortland är noga med att inte tumma alltför mycket på ’’realismen’’ så är hon inte heller skygg vad gäller att överrumpla publiken i filmens mest storslagna actionscener. Det lånas friskt ifrån Christopher McQuarries Mission Impossible och Paul Greengrass Bourne-filmer. Precis som när Greengrass iscensatte några av filmvärldens mest minnesvärda jakter – till fots och bil, så känns det befriande och uppfinningsrikt då allting upplevs genom en – aningen, mer realistisk lins än förut. Michael Mann och Kathryn Bigelows hårdföra och adrenalinpumpande action känns som en nära släkting och Black Widow är i sitt esse då den anammar ett symfoniskt kaos med krossat glas, förstörda leder och krutdoft, hastighetsmätaren slår inte i toppen förrän publiken ligger och kippar efter andan på biogolvet. 

Samtidigt som det finns mycket att berömma så är Black Widow inte perfekt. De senaste Marvel-filmerna har hittat sätt att uppnå ett crescendo som lämnar åskådarna helt knäckta, men Black Widow är en regression till MCU-filmer som Iron Man 3, där finalen oftast kändes ihålig och ogenomtänkt. Shortlands tidigare filmer har cirkulerat kring ett fåtal personer och deras livsöden. Black Widows stora ensemble verkar övermäktig för Shortland då hon har svårt att bestämma sig för vilken person hon vill slutföra resan med. Det starka karaktärsarbetet som är centralt i filmens första halva blir haltande mot mitten där dramatiken känns forcerad. Rachel Weisz och David Harbour, som båda verkar trivas i sina roller, blir tyvärr bara till stöttepelare för Johansson och Pugh. Filmens humor är inte heller fullt så lyckad som man kunnat önska. Det vilar ett sådant oerhört allvar över allting att de få försöken till humor kvävs. Finalen är inte bara bristande vad gäller bra action, flera av de mest intressanta beröringspunkterna förloras då Shortland verkar osäker på hur hon skall knyta ihop säcken. Entusiasmen och lekfullheten verkar helt ha försvunnit i slutet av produktionen, vad som borde vara en spektakulär final blir till en håglös parentes. 

Och ännu en gång så spökar det vad häller Marvel och deras antagonister, ett problem som jag hade hoppats skulle vara begravt vid det här laget i och med karaktärer som Vulture och Thanos. Den formidable Taskmaster – med sitt fotografiska muskelminne, får aldrig visa prov på sin förmåga. Ray Winstone, som är en av tidernas mest förbisedda och underskattade skådespelare, är på gränsen till något minnesvärt i sin roll som storskurk, men hans närvaro är så obefintlig att det är rent omöjligt att att finna något intresse för den manipulativa Dreykov. Många av dessa fel känns dock som gjorda att rättas till i ytterligare en film regisserad av Shortland och då inte nödvändigtvis en Black Widow 2 utan ett annat Marvel-projekt.

Samtidigt som det finns invändningar så kan man inte sluta tänka på flera sekvenser som i sin paradoxa- med poetisk skönhet och smutsigt våld, fängslar och bränner sig fast i långtidsminnet. Om detta vågade och riskfyllda filmskapande kommer vara framtiden för Marvel och MCU så väntar en helt ny era av makalösa filmer med lika fantastiska karaktärer.

Betyg 8/10 

The Falcon And The Winter Soldier Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Det borde inte vara möjligt, men Marvel Studios gör, återigen, det omöjliga och höjer insatserna ytterligare efter den makalösa WandaVision och levererar storslagen action som inte har några problem att djupdyka i ett antal av samhällets mest aktuella frågor och debatter. 

Marvel Studios har lyckats med att bygga en tvåstegsraket som skulle få de allra mest lysande forskarna på NASA att häpna. Hela Marvel Cinematic Universe kan ses som en enda lång och genialisk vävning, där berättelserna, karaktärerna och relationerna sammanlänkas och ständigt skapar nya och fascinerande synergier med varandra, vilket tillåter ett grandiost och mytiskt berättande där sagan aldrig slutar. Ändå lyckas varje produktion kännas individuell och personlig, inte som en ensam och ointressant kugge i ett jättelikt maskineri. Det är en otrolig balansgång som, än så länge, är helt ensam i sina ambitioner och slutresultat.

The Falcon And The Winter Soldier (TFATWS) och WandaVision kunde inte har varit mer olika, för även om berättelserna utspelar sig i samma universum så är skillnaderna mellan  serierna, visuellt och berättarmässigt, lika åtskilda som ett päronträd och en kaktus. Istället för det långsamma och sluga David Lynch-berättandet som WandaVision tog till sin spets med sina många vändningar och mysterium, så går TFATWS tillbaka till fanfavoriten Captain America And The Winter Soldier med dess råa och, aningen, mer jordnära stil. De mer fantastiska elementen, såsom rymdskepp och tidsresor, är borta istället så klär man serien i en grå och allvarsam kostym. Även om det erbjuds action i toppklass så är inte det seriens mest essentiella del. TFATWS känns istället som en vidareutveckling av de frågeställningar som Ryan Coogler ställde i Black Panther. Hur fördomar och främlingsfientlighet ständigt är närvarande i vårt moderna samhälle och hur de döljs bakom en tunn fernissa av tillgjorda leenden och ihåliga politiska agendor. Flera inslag känns obehagligt aktuella då vi ser till det som sker i USA och dess systematiska rasism som förvärras för varje dag.  

Kari Skogland, som regisserar alla seriens avsnitt, låter även det visuella återspegla seriens sublima samhällskritik. Skogland har reducerat antalet kameror och låter dialogen och skådespelet vara oerhört ofiltrerat, detta då man dröjer sig kvar vid bilder på ansiktsuttryck och kroppsspråk. Antalet klipp är därefter minimala och kamerarörelserna nästintill obefintliga. Detta ger serien en kraftfull aura som klargör att berättelsen och dess budskap är avsevärt mer relevant än då  man rullar fram haubitsar och bombmattor i actionscenerna.     

Allvaret och den dramatiska intensiteten är märkbar hos hela ensemblen. Sebastian Stan, som mestadels har fått stå i skuggan av Chris Evans, får nu utrymme och tid att humanisera och fördjupa Bucky Barnes. Stan agerar med en tystlåten, men kraftfull, pondus vilket skänker karaktären ett välbehövligt djup som också kombineras med fantastiska stunder av torr humor. Men det är Anthony Mackie som verkligen får gå i bräschen vad gäller att expandera och fördjupa sin karaktär. Från att ha varit en underhållande andreman så får Sam Wilson hela scenen för sig själv. Mackie ger oss en både sympatisk och komisk rolltolkning som påminner en del om de mest dramatiska sekvenserna ur The Hurt Locker där Mackie balanserade mellan förtvivlan och hopp. Det är återigen i det enkla som Mackie verkligen skiner. TFATWS är villig att skildra vardagen,  de gånger i livet då färggranna kostymer och superförmågor spelar väldigt liten roll. Det finns något både värmande och tragiskt då man utforskar hjältedådens baksida och hur irrelevant mod och styrka kan vara då det kommer till att betala räkningar eller att endast överleva för dagen.

Men det är inte bara den titulära duon som får chans att utveckla sina rollfigurer. Daniel Brühl, som tilldelades den otacksamma rollen att vara enbart vara en halvdan eftertanke i Captain America: Civil War, visar sig denna gång vara något av ett mirakel. Brühl demonstrerar en makalös karisma där han bådar charmerar, skrämmer och fascinerar tittaren. Han är oberäknelig, kalkylerande och ständigt steget före. Hans interaktioner med den övriga ensemblen kan inte beskrivas som något annat än briljant. Också Emily VanCamp som Sharon Carter och Wyatt Russel är mycket bra i sina respektive roller. VanCamp, precis som Brühl, får återupprättelse genom mer speltid. Russel å andra sidan är lysande i en roll som rör sig i ett gränsland mellan det sympatiska och maniska . 

Där WandaVision kändes aningen ansträngd då det kom till sina actionscener så är TFATWS en mullrande ångvält som kör på utan några hämningar. I en rent galen inledning, som får de mest tokiga upptåg i Fast & Furious att kännas ålderdomliga, så höjer man ribban för allt som komma skall vad gäller serietidningsaction. Också våldet har blivit mer brutalt och närgånget. Det är smutsiga och svettiga strider som oftast slutar i brutala avslut där båda armar och ben offras. Och i seriens final så kör man över hela publiken med en besinningslös kavalkad av perfekt action som får mig att ifrågasatta varför syrgas inte ingår i Disney + prenumerationen. 

Den enda invändningen mot TFATWS är en final som är aningen för pompös och övertydlig. Från ha jobbat med kraftfulla ämnen och hanterat dem med stor varsamhet, så överges det diskreta och finkänsliga. Istället så förlitar man sig på ett högljutt och stötande soundtrack som kombineras med genuint klumpig dialog som drar fram en pekpinnepekoral ur hjältefickan och försöker skola publiken. Varför man överger det mogna och svårmodiga för en så pass förenklad avslutning är rent obegripligt. För att citera Ulf Lundell så hade ’’det klara och det enkla’’ varit bättre än denna stapplande final som känns lika subtil som NKs julskyltning. 

Men till och med detta snedsteg kan ursäktas, framförallt då man ser tillbaka på den briljans som visats upp igenom hela serien. TFATWS är en genialisk, intensiv, actionpackad och oväntat djuplodande berättelse. Faktumet att hela serien erbjuds direkt in i hemmet gör det hela än mer overkligt 

Betyg 9/10 

WandaVision Recension

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Mästerligt nytt kapitel för Marvel med inspiration från David Lynch och Richard Yates. 

Efter ett år utan en enda MCU-film så återvänder Marvel Studios med WandaVision. Den första MCU-produktionen som är ämnad för TV och inte bioduken. Och trots att serien hämtar mycket ifrån sitcom klassiker från olika tidsperioder så vilar det inget som helst typsikt eller traditionellt över WandaVision. Faktum är att Marvel Studios mycket väl kan ha skapat sin mest vågade, ingående och fascinerande berättelse hittills. 

Trots osannolika framgångar, både kritiskt och kommersiellt så finns det alltid en fientlighet och skepsis mot all film som baserar sig på berättelser om män och kvinnor med osannolika förmågor. Det spelar ingen roll att Black Panther har hyllats universellt som ett historiskt steg för att representera svarta på film. Att flera av regissörerna som Marvel anlitat har uträttat stordåd utanför MCU-strukturen, exempelvis Taika Waititi med sin Oscarsvinnande Jojo Rabbit. Detta är en gammal käpphäst som jag tagit upp flera gånger, men då klimatet och diskussionerna inte verkar vilja förändras med tiden så måste den problematiska synen på serietidningsadaptioner ständigt tas upp. 

Nu spelar det förvisso ingen roll vad bitska kritiker och experter har att säga. Marvel är en av de mest avgörande och betydelsefulla aktörerna inom västerländsk film. Oavsett vad man kan tycka om deras filmer så är det ekonomiska avtrycket så stort att det inte går att bortse ifrån. 

Men Marvel Studios har kämpat för att inte förvandlas till en fabrik som spottar ut film efter film utan någon som helst identitet. Istället så jobbar studiochefen Kevin Feige på samma sätt som New England Patriots coachen Bill Belichick – ansedd som den amerikanska fotbollens mest briljante coach. New England och Marvel kräver disciplin och låter programmet som styr träningen – eller i det här fallet produktionen, vara i centrum. Detta gör att unga och något oerfarna filmmakare, med stark dramatisk läggning, som Chloe Zhao eller Cate Shortland, kan fokusera på de aspekter som de är som mest bekväma med och överlåta actionscener till ett rutinerat team som kan få publikens hakor att träffa marken snabbare än ett kursfall i Gamestop-aktien . 

Framförallt så är Marvels tålamod i det närmaste makalöst. Ingenting stressas fram och allting poleras och justeras in absurdum, samma tålamod har fått omvälva WandaVision. I och med ett nytt format med korta episoder istället för två timmars långfilmer, så hade det allra enklaste varit att plädera till största möjliga målgrupp och förenkla berättandet och ställa action i framkanten. 

Men istället så väljer seriens regissör Matt Shakman och skaparen Jag Schaeffer att  ignorera ropen efter kaotiska strider och makalösa vyer. Seriens introduktion kan vara bland det mest uppkäftiga och självsäkra jag sett på år och dagar. Där publiken förväntar sig en rockkonsert så får de istället en filharmonisk symfoniorkester. Med sitt svartvita foto och otäckt autentiska 50-tals miljöer så skapar man en helt unik upplevelse som ingen hade kunnat associera med Marvel. WandaVision har inga som helst betänkligheter vad gäller att emulera 50-talets fåniga humor, dess ytlighet och konstanta forcering. Det hade mycket lätt kunna kollapsa om utförandet hade känts tillgjort eller falskt, men då man är helt fokuserad och målmedveten så blir de märkliga, och platta skämten, meningsfulla då de lyckas kommentera det amerikanska samhället under den period som ansågs vara landets bästa. 

Den skinande ytan och de anstränga leendena speglar en verklighet där mörkret vilar undan ytan och där den perfekta fasaden bara är sekunder från att kollapsa. Det finns tydliga inslag av Richard Yates gravallvarliga Revolutionary Road som demolerade 50-talet och dess kutymer och standarder. Att Marvel Studios, Shakman och Schaeffer vågar gå hela vägen i sin vision är inget annat än häpnadsväckande. Men WandaVision är mer än en djupdykning i det problematiska amerikanska samhället. 

Genom seriens gång så ändras tidsperioder och berättelsen expanderar ständigt seriens ramar. Då man tror att allting verkar självklart så gör WandaVision om sig till något helt nytt. Den bisarra tonen och det smygande obehaget drar tankarna till David Lynch projekt som Twin Peaks och Mullholland Drive. Det finns inga reservationer vad gäller att helt och hållet ändra estetik, teknik och skådespel. Desto mer serien öppnar upp ju mer fängslande blir det. Det är närmast obeskrivligt tillfredsställande att se hur WandaVision binder ihop sina händelser med tidigare Marvel filmer. Kontinuiteten och den gemensamma världen är givetvis ingeting nytt, men Shakman och Schaeffer lyckas hitta nya infallsvinklar för händelser som vi trodde var avklarade sedan långt tillbaka. Och där de inledande avsnitten kan ses som aningen besynnerliga, så är seriens långsamma uppbyggnad mot sitt klimax olidligt spännande. 

Genom att anamma serieformatet så ges berättelsen ett helt annat andrum än om vi hade upplevt detta på en biograf. Marvel är fortfarande briljanta vad gäller att hantera sina karaktärer, de många och långa scenerna där Elizabeth Olsen och Paul Bettany endast  pratar om livet och vardagen är minst lika gastkramande som den legendariska slutstriden i Avengers Endgame. Att Bettany – trots smink och digitala effekter, kan presentera en av de mest mänskliga och sympatiska karaktärerna genren har sett säger en del om hur stark WandaVision är i sin personregi. Elizabeth Olsen får också visa upp en helt annan bredd än tidigare, hon blandar slapstickhumor med djupt allvar i en mix som aldrig känns överdriven. 

Och det är i seriens slutskede som dramatiken står i fullblom. Istället för att låta spektaklet och det storslagna vara i centrum så vrider man ned volymen och gör storartad konst i några av Marvels mest återhållsamma och tysta stunder. Därför är det aningen ledsamt att WandaVision i sitt sista avsnitt kapitulerar och lägger ned all sin tid på att skapa en actionpackad final. Det är visserligen inget fel på de actionscener vi erbjuds men de känns överflödiga då det är dramatiken och samtalen mellan Bettany och Olsen som är seriens hjärta. Finalen känns också något ofullständig, men detta kan mycket väl vara ett resultat av att vi var menade att få WandaVision i större sammanhang med filmer som Black Widow och Eternals innan pandemin krossade dessa planer. 

Men i en tid då vi inte givits något projekt som huserar en budget som kan jämföras med mindre länders bruttonationalprodukt så är detta en ren petitess. Trots en recension på över 7000 tecken så har vi ända inte kunnat diskutera den uppsjö av anmärkningsvärda inslag som WandaVision erbjuder. Alltifrån den makalösa vinjettmusiken, som blivit stora hits på streamingtjänster runtom, till produktionens oerhörda vidd, så känns det som att vi endast snuddat vid ytan för vad som gör WandaVision till en helt magisk upplevelse.  Precis som med The Mandalorian så har Disney återigen slagit sönder alla begränsningar för vad som kan tänkas visas på en tv. WandaVision är en intensiv, udda, mogen och orädd upplevelse som vittnar om att något speciellt och helt nytt väntar i och med Marvels fas 4. 

Betyg 10/10     

Marvel’s Avengers Recension

All images courtesy and copyright of Square Enix and Marvel Games 2020

Summering: Det finns potential, men ett segt slutspel och repetitiva miljöer gör att världens mäktigaste hjältar stapplar in som interaktiv media. 

Vilket år… Det är svårt att formulera exakt hur bedrövligt och chockerande 2020 varit. Från den makabra pandemin som härjar runtom i världen och skördar mänskligt liv, till det politiska kaos som råder i öst och väst. Som jag skrev i vår eloge till Chadwick Boseman så är konsten en stor beståndsdel i mitt och så många andras liv. De drömvärldar som Marvel Studios bjudit in oss till de senaste åren, har varit som en hemkomst till en kär gammal vän. I ett par timmar så kan eskapismen ta över och alla problem – vardagliga, ekonomiska och sociala, kan ställa sig i skuggan medan striden mellan gott och ont utspelar sig på bioduken. 

Marvel Studios schema har varit huggit i sten. Antalet premiärer och produktioner har ökat lavinartat de senaste åren. Det fiktiva universumet har byggts ut som en amerikansk storstad under tidigt 1900-tal. Men 2020 innebar slutet för det ostoppbara lokomotivet. För ett tag sedan (då denna recension skrevs) så annonserade Walt Disney att Black Widow försenas till 2021. Detta resulterar i det första året på 11 år som Marvel Studios inte har släppt en biofilm. Inte för att bio och nöje är särskilt relevant då världen runtom oss rämnar, men flykten in till fantasin och tryggheten i en bekant drömvärld, har påtaglig effekt för vår gemenskap och våra mänskliga relationer. 

Istället får Marvel fans nöja sig med den ytterst intressanta WandaVision. Som – förhoppningsvis, släpps på Disney + senare i år, och Crystal Dynamics version av ’’the world’s mightiest heroes’’. Och att samla ihop denna trupp av superhjältar och placera dem i ett interaktivt paket har visat sig mer komplicerat än vanligt. Sedan annonseringen av spelet 2017, så har Square Enix och Crystal Dynamics häftat ihop sina läppar och vägrat att tala om spelet. 

När det stora presentationen skedde sommaren 2019, så var reaktionerna minst sagt ljumma. Den övervägande kritiken kring spelets design, och att ingen av karaktärerna är modellerade efter sina motsvarigheter på film är dock ett argument som har föga betydelse. Marvel Games och Crystal Dynamics har varit tydliga i att detta är en adaption som inte förhåller sig till någon tidigare etablerad version. Att således mala ned Crystal Dynamics för att Tony Stark inte ser ut som Robert Downey Jr. är lika befängt som att kritisera en ny Volvo-modell för att den inte kan flyga eller konverteras . 

Med den lilla fadäsen ur vägen så har det dock funnits andra alarmerande frågetecken kring spelet. Beslutet att stöpa Avengers i samma mall som Destiny eller The Division, även kallat ’’games as a service’’, var minst sagt oroväckande. Modellen har visat sig vara rent hopplös för att skapa ett fungerande narrativ som engagerar, och den eviga kampen för att hitta ny utrustning etc, är sällan intressant efter ett par veckor. Spelets utseende – tekniskt, har inte heller inspirerat särskilt mycket. Platt ljussättning och en allmän brist på detaljer har plågat Marvel’s Avengers hela vägen fram till release. 

Och Marvel’s Avengers är långtifrån guds gåva till spelmediet, med sina tekniska problem, repetitiva design och morbida buggar. Men trots det så finns det en kärna i spelet vars hjärta och ambition gör det väldigt underhållande och trivsamt. Framförallt så är det i kampanjläget som Marvel’s Avengers verkligen skiner. Med ett dugligt manus, och suverän personregi, så skapar man ett traditionellt men medryckande narrativ som roar och engagerar. Den verkliga stjärnan är Kamala Kahn – suveränt agerad av Sandra Saad. Förutom att vara en av Marvels bästa moderna karaktärer, så är denna version av den skojfriske och energiska tonåringen från New Jersey, fullkomligt utsökt. Kamalas entusiasm, naiva altruism och kämparglöd är genuint inspirerande. Det hade kunnat känns alltför sockrat och tillgjort, men det team av manusförfattare som Crystal Dynamics har samlat, har skapat en fantastisk version av en lika fantastisk karaktär, som utan tvekan uppfyller sin potential i att vara en aktuell och relevant person. 

Kampanjen är mestadels linjär och flera segment känns som hämtade ur Crystal Dynamics moderna Tomb Raider-trilogi. Med regisserade och bombastiska actionscener, som kombineras med ingående mellansekvenser. Då spelet presterar som bäst så är det svårt att inte dra på smilbanden, detta då man befinner sig mitt i en actionsekvens som kunde vara som hämtad ur valfri MCU-film, med spektakulära superkrafter och snabba replikskiften. 

Spelmässigt så är det långt ifrån avgrundsdjupt men inte heller ensidigt. Strider med robotar och hejdukar från A.I.M utgör det mesta av spelets gameplay. Stridssystemet är en något lättviktigare version av det klassiska ’’parera och slå’’-systemet från Batman Arkham-serien. Det består i lätta ’’kombos’’ och väl timade undanmanövrar. Den största behållningen är den visuella feedback som Crystal Dynamic skapat. Att se Kamala Kahn göra sig till en jätte och slå runt fiendesoldater som ett par bowlingkäglor är osannolikt tillfredsställande. Detsamma gäller att plöja stridsfältet med hjälp av Hulken som är precis så burdus och brutal som man kunnat föreställa sig. Black Widow är i sin tur full av finess och elegans, med en änterhake som tillåter henne att kasta sig från fiende til fiende i en rasande fart. 

Men där animationerna är genomgående bra – vad gäller striderna, så är ljudet rentav det motsatta. Både Thor och Captain America har begåvats med några av de värsta ljudeffekterna jag hört på länge. Den legendariska hammaren Mjolnir slår inte ned som ett hammarstäd från himlen då den träffar fiender, utan låter som en plåthammare som slår på en plastbalja. Detsamma gäller för Captain Americas ikoniska vibranium sköld som låter som ett lock till en soptunna. Där striderna är visuellt spännande så kan man inte berömma spelets teknik alltför mycket. Det ganska platta utseendet och bristen på rejäla texturer, plågar Marvel’s Avengers från början till slut. Det faktum att Thor’s mantel är lika slät som en barnrumpa orsakar sveda i ögonen.   

Det bristfälliga tekniska utseendet är dock ingenting då vi ser till vilket skick spelet befinner sig i. Trots att vi väntat i nästan två månader med en recension, för att ge Crystal Dynamics möjligheten att utfärda fixar och patchar, så befinner sig Marvel’s Avengers fortfarande i ett otroligt risigt skick. Innan den massiva patchen som anlände i slutet av september, så var flera segment rent ospelbara. Från groteska animationer, till rent katastrofala problem som tvingat spelare att radera sina sparfiler, så är Marvel’s Avengers ett av de mest trasiga spelen jag någonsin upplevt. Även om flera av de värsta problemen har rättats till så hämmas hela spelet av instabilitet. Det faktum att matchmaking fungerar lika bra som den amerikanska kongressen, är inget annat än en katastrof. 

Och som med tidigare ’’games as a service’’-produkter, så finns det problem i slutspelet. Efter att kampanjen är klar, så väntar ett antal repetitiva uppdrag som aldrig verkar vilja ta slut. Än värre blir det då spelet saknar någon som helst variation vad gäller miljö. De flesta uppdrag kulminerar i att vi får springa genom identiska laboratorium och korridorer som snabbt tar ut sin rätt. Och precis som med Borderlands 3 så finns det – för närvarande, ett klent incitament att fortsätta spela då man nått maxnivån för sina karaktärer. 

Med allt detta sagt så är stridssystemet och Crystal Dynamics uppenbara entusiasm och glädje för projektet det som får skutan att gå i land. Genom den minst sagt kaotiska lanseringen har utvecklaren haft god kommunikation med spelarbasen. Man har tagit till sig av kritiken och jobbar aktivt för att göra upplevelsen bättre, även om man kunde önska att saker och ting gick snabbare. Att man dessutom lovat en uppsjö av kostnadsfria expansioner och  karaktärer, gör mig hoppfull att detta blir det ’’evighetsspel’’ jag sökt efter så länge, där jag kan återkomma till en värld som jag sedan länge är helt förlorad i. Om så blir fallet återstår dock att se…  

Betyg 7/10 

The New Mutants Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2020

Summering: Hundraprocentigt skräp som återigen förnedrar fansen och de få hoppfulla som drömde om ett värdigt avslut på X-Men’s Fox era. 

Att förvänta sig stordåd ifrån en film som utsatts för mer förseningar än valfri SL – eller SJ-avgång, vore minst sagt dåraktigt. The New Mutants har befunnit sig i filmvärldens motsvarighet till limbo i åratal. Datum har kommit, datum har gått. Diskussionerna om filmen ens skulle gå upp på bio har varit ständiga, framförallt då hela filmindustrin befinner sig i en historiskt kris i och med COVID-19. För ett tag sedan, så klargjorde Disney (som numera kontrollerar 20th Century Studios – tidigare Fox) att deras live-action adaption av Mulan, skulle göras tillgänglig via deras streamingstjänst Disney +. Ett beslut som skakade hela filmindustrin. 

Regissören Josh Boone, producenten Simon Kinberg – eller annan inblandad i The New Mutants, måste ha haft graverande bilder, eller andra hållhakar på studioledningen, för att ha tilldelats en traditionell biodistribution framför Mulan. Skälet till denna paranoida och konspiratoriska tes grundas helt och hållet på den hädelse till film som The New Mutants faktiskt är. Vi lever i oroliga och otrygga tider, och varför biopubliken tvingas genomlida filmvärldens motsvarighet till en Golgatavandring, mitt i en humanitär kris, kommer bli den största gåtan sedan hönan eller ägget. Bortsett från James Mangold och Hugh Jackmans storstilade sorti med Logan, så har populärkulturens mest berömda mutanter fått en enkelbiljett raka vägen ned i filmhelvetet under de gångna åren. Sedan X-Men: Apocalypse så har X-Men-serien destruerat sig själv. Förra årets mega kalkon Dark Phoenix var så pass inkompetent och slarvig att den provocerar den mest timida och medgörliga av människor. 

Eländet och tortyren borde ha fått ett slut där. Den filmserie som delvis står till grund för Marvel Studios, Sam Raimis Spider-Man filmer etc, har förvandlats till ett tragiskt monster som svärtar när arvet från fantastiska filmer som X2 eller – redan nämnda, Logan. Den enda trösten är att The New Mutants innebär ett slut på dessa övergrepp på fantastiskt källmaterial. Och att vi – förhoppningsvis, kan få återse en reslig, relevant och påkostad X-Men adaption då Marvel Studios tar över – och startar om serien på nytt. 

Men innan den kommande pånyttfödelsen så måste vi uthärda en film – som på konststycket, lyckas placera sig före Dark Phoenix, vad gäller att vara skandalöst usel.

Omöjlig att titta på  

Deadpool öppnade upp för en serietidningsfilm som var aningen mer budgetvänlig, våldsammare och mer ’’vågad’’. Trots den restriktiva budgeten, så är Tim Millers film både välgjord och visuellt attraktiv. The New Mutants ryktas ha en budget som överskridit Deadpool. Om detta är ett räknefel eller ett försenat aprilskämt återstår att se, men The New Mutants verkar ha en budget i samma klass som en femårings veckopeng. Att det skett ekonomiska besparingar råder det inget tvivel på. Mest uppenbart blir det i filmens ljussättning som är obefintlig. Jag har ALDRIG sett något värre vad gäller brist på fotografisk kompetens. Förutom ett foto som är grumligt, fult och komponerat utan någon som helst baktanke. Så verkar Josh Boone ha gett fotografen Peter Deming direktiv om att helt utesluta ljussättning, lampor eller något som kan förtydliga vad som sker på duken. 

Hela The New Mutants är mer eller mindre omöjlig att titta på – i fler meningar än en. Det är som att befinna sig i en bunker, på ett par hundra kvadratmeter, som enbart lyses upp av en mikroskopisk diod. Hela filmens introduktion är ett virrvarr av siluetter som gapar och skriker, vad som faktiskt sker får publikens fantasi avgöra. Och kanske vore det att föredra att fantisera i ett mörkt rum, än att faktiskt behöva bevittna skräcken som följer efter inledningen. Den groteska ljussättningen – eller bristen på, gör att man knappt kan se vad någon utav karaktärerna försöker uttrycka eller säga. Inte för att det spelar någon roll då skådespeleriet från alla inblandade – minus Anya Taylor-Joy, skulle få The Room’s Tommy Wiseau att rodna. Detta är den mest hopplösa samling pappfigurer – som skall föreställa karaktärer, som jag sett på åratal. Trots karaktärernas fantastiska förmågor så är denna grupp mutanter lika roliga att titta på som torkande väggfärg. 

Ett monster till film

Manuskriptet är lika livligt som en zombie som maler på som en kaffekvarn hos en högt trafikerad Starbucks. Genom hela filmen så får vi ’’nöjet’’ att titta livslånga terapisessioner (något som publiken kommer behöva efter filmen), andningsövningar och lite pubertala lekar från filmens huvudpersoner. Filmens puls och tempo är så lågt att det bästa vore att ringa ambulansen och köra åbäket raka vägen till bårhuset. Trots en speltid på ynka 90 minuter, så känns The New Mutants längre än en resa runt vår egen galax. De få ledtrådar och referenser till det bredare X-Men-universumet, är så futtiga och menlösa att man kan fråga sig varför man ens gör sig besväret. De otaliga förseningarna, och justeringarna är  märkbara genom hela filmen. 

Det finns ingen som helst inspiration eller glädje i något som presenteras. Det här är ett monster till film som har satts ihop med hjälp av motorsåg, fogmassa och brutalt våld. Resultatet är lika beklämmande som att titta på en hemsk olycka. Och som avskedspresent så får vi en actionscen som är så skrattretande usel att det enda sättet – att rädda sitt förstånd, är att springa skrikande från salongen. The New Mutants är en vulgärt usel film som aldrig borde släppts loss på en ont anande biopublik. I ett redan bedrövligt år, så var detta det sista mänskligheten behövde. 

Betyg 1/10 

”A kid from Oakland believing in fairytales… ”

Notis: Denna text skrevs initialt för vårat Instagram konto, där vi uteslutande skriver på engelska. Eftersom texten blev för lång så publiceras den här istället. Då vi inte såg en möjlighet att översätta texten och bevara dess flöde och prosa, så har vi valt att publicera den på engelska.

In an already atrocious and heartbreaking year. That has been filled with bigotry, violence and a brutal pandemic. The loss of Chadwick Boseman further highlights the never ending tragedy of our everyday life. A tragedy which so many of us has been forced to endure recently. I’ve often said that the only thing that has kept me going through these turbulent and dark times has been art. Having the privilege of subterfuge in fictional worlds of storytellers and my relationship with my friends and family, has been the one constant that has enabled me to keep going in a world where tolerance, understanding and kindness, doesn’t seem to be prioritized anymore. Films, music, comics and other artistic forms of expression, has allowed me – and so many others, to gain some momentary shelter from a world that seems more and more alien to us. A world where we let xenophobia, fear and simplification of difficult matters, degrade us to hate and intolerance. If not for Marvel Studios and their beautiful work, which has given so many of us a platform, where we can be united, regardless of skin color, political affiliations or opinions. I don’t see how I could have mentally endured these last few years. 

Ryan Coogler and Chadwick Boseman, gifted us a movie that both thrilled, touched and moved an entire generation of moviegoers. Not only in its grand spectacle, but also in its deeply profound and heartfelt view of the world. A world which we should all strive for. A place where respect and empathy is put above personal vendettas and petty grovels. The finale, where T’Challa defeats his nemesis Erik Killmonger is – in my opinion, one of the most powerful moments in all of cinema. In that moment, Killmonger surrenders his hate and pain, and instead reminisces about his childhood. Where he describes himself a kid from Oakland who only believed in fairytales. 

Chadwick Boseman gave us all a way into that fairytale world. A fictional world we where ascended our differences. A place where the characters stood for integrity and decency. The passing of Boseman is the end of an all too short era. An era in which sisterhood and brotherhood, became a tad more true and present in our world. But as the king himself said, ’’death is not the end…’’. The legacy of Boseman lives on, and its now up to all of us to preserve and guard that legacy. We will do that through our passions, love and belief in creativity and expression. Wakanda may not exist in our world, but it will always be a part of our hearts. We must do everything in our power to never let go of our beliefs in fairy tales, even when the storyteller is no longer able to tell his story. Chadwick Boseman may no longer be with us – physically, but his deeds and gifts to the world will never leave us. 

Årskrönikan 2019

2019 går mot sitt slut och det har sannerligen varit ett innehållsrikt år som många gånger varit oförglömligt – av diverse anledningar, bra som dåliga . Vårt faktiska samhälle – det utanför fiktionen och de färgrika sagorna, fortsätter att splittras, söndras och fördärvas av olika krafter. Med tanke på att vi snart går in i ett nytt årtionde så är det omöjligt att inte se tillbaka under de gångna åren och fråga sig vad som egentligen gick så fel ? Hur vi inledde 10-talet med optimism och förhoppningar, och hur vi slutar här och nu. Tack och lov så har olika kulturella gärningar hjälpt oss genom dessa tuffa tider. Under årtiondet så har vi givits makalösa upplevelser inom musik, film och spel. Det har varit ett så händelserikt och späckat decennium, att funderingar och tankarna kring det får vänta till en separat och kommande artikel.  

Om ungefär ett år så fyller Tiger Film hela fem år, det har varit en unik och spännande resa som många gånger varit utmanande, men aldrig negativ. Vi växer sakteliga och börjar hitta olika uttrycksformer som passar vårt mer diversifierade material. Då vi öppnade ett Instagram-konto – efter mycket internera diskussioner, så fick vi möjligheten att effektiva dela med oss av vårt visuella material. 

Under åren som gått så har en av våra absoluta favorithändelser varit de utställningar vi fått arrangera  i samarbete med Filmstaden Täby, i samband med Marvel Studios eller Star Wars-premiärer. Efter ett antal år så lyckades vi – om vi tillåts vara något självgoda, göra våra två bästa utställningar hittills. Responsen från besökarna i och med Avengers Endgame premiären var fullkomligt överväldigade, med hjälp av nära och kära vänner, så samlade vi fler statyer än någonsin och fick vara med om en utställning som vi aldrig kommer att glömma bort. Detsamma gäller utställningen för The Rise Of Skywalker, som var en anstormning av nostalgi, entusiastiska diskussioner och barndomsminnen.   

Det är också i de mänskliga interaktionerna som året varit som allra mest givande. Trots att mycket av vår verksamhet är digital, så är det på mässor och utställningar som allt arbete blir till något mer substantiellt än bara besökssiffror. Sammankomsterna, med så många fantastiska människor, har varit en gudagåva. Vår resa ned till Köln, då vi fick träffa den europeiska distributören för XM Studios, är ytterligare ett underbart möte som sedan fick fortsätta i Stockholm då XM Studios gjorde sin debut på en skandinavisk mässa. Mässorna gav oss också möjlighet att möta ett antal av serievärldens mest hyllade. Paret David – och Meredith Finch visade sig vara minst lika exceptionella människor som kreatörer, med varma leenden och stor tålmodighet gjorde de varje tillfälle med fansen unikt. 

Stockholm Comic Con lyckades också få hit ett kreativt par i Amanda Conner och Jimmy Palmiotti, som även dem visade sig vara ett sant nöje att träffa. Att Conner också konstaterade – att omslaget till Captain Marvel #7 – som vi tagit med för signering, var det första hon signerat, var en minst sagt trevlig överraskning. Och att hastigt diskutera Prime 1 Studios kommande Joker staty – designad av Lee Bermejo, med skaparen själv, är också en stund för minnesgalleriet. 

Hela 2019 har dominerats av populärkultur. Avengers Endgame lyckades tillslut göra det som ingen annan film gjort – att gå om James Camerons Avatar, vad beträffar inkomster och bli den mest framgångsrika filmen någonsin. Det var ett viktigt ögonblick, inte bara för att den enorma finansiella succén innebär att Marvel och deras filmer fått en automatisk existens garant de närmsta åren, men att den subkultur, som så länge varit häcklad och ansetts som något trivialt, lyckades med att skaka om hela filmindustrin. 

Men denna seger för – subkulturer, nördar och entusiaster jorden över, visade sig vara kortvarig, i och med Martin Scorseses uttalande kring Marvel Studios, så restes murarna och fördomarna kring genrefilmer ännu en gång. Vi har undvikit att kommentera och engagera oss i detta elitistiska trams, men Scorseses uttalande gav tusentals människor en anledning att komma ut – och på de mest pinsamma vis attackera Marvel och de miljontals fans, som en lägre sorts människor, som saknar kapacitet att förstå ’’riktig film’’. Vad Scorseses än tycker och tror är hans ensak, men den hatstorm han skapat, och sättet den har ställt grupp mot grupp, förblir oförlåtligt, det har legitimerat allmänna påhopp och klassfördelningar, något som filmbranschen – minst av alla, behöver i en tid med våldsamma påhopp och en brist på total anständighet eller ansvar. 

Men oavsett vart man står i frågan om man gillar subkulturer eller inte, så glädjer det mig att den moderna mytbildningen lever vidare hos Marvel, DC och Star Wars. Vi stirrar oss blinda på termen superhjältar, ett koncept som ofta förknippas med ett bakrån som omedelbart stoppas av en gudalik figur, som sedan flyger iväg. Det må ha varit så det började för karaktärer som Stålmannen och Batman, men att tro att de inte har utvecklats, moderniserats, blivit mer komplexa och förnyat sig, är lika naivt som att tro att mänskligt berättande inte utvecklats sedan våra förfäder gjorde grottmålningar.   

I The Killing Joke, X-Men eller The Punisher, så är antalet intressanta karaktärer, fascinerande intriger och relevanta allegorier till dagens samhälle, minst lika närvarande som i de mest kvalitativa filmer eller TV-serier. Den tyska expressionismen använde sig gärna utav fantasifulla karaktärer och kreatur, se bara till Fritz Langs Metropolis, där robotar och futurism spelar en lika stor roll som samhällets revolt mot en totalitär överklass. Genom det imaginära och fantastiska, kan man skapa kraftfulla allegorier, paralleller och motiv. Att trivialisera sagor innehållandes fantasirika och mytiska attribut, är detsamma som att ifrågasätta hela vårt moderna berättande. Varken Shakespeare eller Kafka, värjde sig ifrån att gå långt ifrån vår egen verklighet, för att på så sätt ges en större verktygslåda, där de kunde utforska ytterst mänskliga ämnen och ting, med hjälp av magi och förvandlingar.  

Att tala om rasförtryck, orättvisor och förbjuden kärlek i mer abstrakta former kan vara minst lika effektivt – om inte mer, än ren facklitteratur. Det finns ett skäl till att karaktärer som, Prinsessan Leia, T’Challa och Peter Parker kan fånga fantasin, det är inte bara en fråga om deras extraordinära förmågor och epitetet, utan deras berättelser, deras upplevelser och trauman som gör dem enkla att identifiera med och finna tycke för. 

Vi har fått möjligheten – att i första hand, se vad dessa moderna myter kan ha för inverkan, då vi genomfört våra utställningar. Häpnaden och fascinationen för Captain Marvel och Rocket Raccoon – i statyform, handlar inte bara om att de tillintetgjort rymdskepp och rymdvarelser, det finns mänskligt element som fäster sig som en märla kring hjärtat, det må låta högtravande, men jag har sett och upplevt det själv. 

Scenen i Avengers Endgame – då karaktärerna vi lärt känna och stifta bekantskap med i över tio år, reser sig från askan – för att göra en sista ansats att besegra ondskan, är ett av väldigt få tillfällen då jag drabbats så pass emotionellt att jag har haft svårt att beskriva det i ord. Det handlade inte bara om det visuella fyrverkeriet, det var något klart mer personligt. Då jag fick privilegiet att se Sagan Om Konungens Återkomst på midnattspremiären i ung ålder, så föddes en guldstandard. Vartenda ögonblick, varje ansats och varje tickande sekund, vara lika verklig, viktig och betydelsefull som en dag i livet. Känslan av fullkomlig övertygelse, fascination och förundran lyckades Avengers Endgame återskapa. 

Att året därefter har gått i dessa fotspår är i mina ögon det kanske mest inspirerande, hur stora mängder av människor har kunnat samlas för att uppleva en och samma sak. Där deras intresset för Tony Stark eller Carol Danvers övervinner saker som hudfärg, politik och personliga värderingar.        

Bortom filmens värld, så visade Rammstein att man på ren och skär eldkraft, kan skaka om och förföra trettiotusen människor en grå Augusti kväll. Bruce Springsteen må inte ha turnerat med sitt album Western Stars, men konsertfilmen, där vi äntligen får höra materialet i en mer levande kontext, orsakar rysningar då man tänker tillbaka på versionerna av Rhinestone Cowboy och Chasin’ Wild Horses

Och i mer digitala världen kunde vi förundras av egensinniga kreationer som Death Stranding och Sekiro: Shadows Die Twice, två spel som vägrar att kompromissa. Men det är Respawn Entertainments Star Wars Jedi Fallen Order som drar det allra längsta strået, med sin polerade mekanik och passionerade berättelse – som dränks i entusiasm och energi. 

Avslutningsvis så återstår det bara att tacka alla er som följt med oss under årets gång. Resan fortsätter att vara fantastisk och ständigt överraskande. Vi önskar ett ett gott nytt år och ser fram emot vilka nya äventyr som väntar.   

Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är. 

På Återseende Och Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog

Årets Sämsta Filmer 2019

Vad vore en årssammanfattning utan en lista över de filmer som gjort vår tillvaro närmast outhärdlig. OBS: Denna lista är inte rangordnad 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Joker 

Vi må stå i minoritet vad gäller vårt omdöme om Todd Philips film om Arthur Fleck och hans resa att bli ’’The Clown Prince Of Crime’’. Men cynismen, självgodheten och det totalt amatörmässiga genomförandet, sticker i ögonen som vårluften hos en pollenallergiker. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

En Del Av Mitt Hjärta 

Vad du än gör nu för tiden, hör inte av dig ! Med en ensemble som inte kan sjunga, och ett hantverk som är snäppet under en amatörteater, så är Tomas Ledins lyrik i filmform, en av årets absolut sämsta. 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Midway 

Då Roland Emmerich höll sig till att strypa den goda smaken med Independence Day
The Day After Tomorrow eller 10,000 BC, så var det svårt att bli allt för provocerad. Men när Emmerich nu tar siktet på slaget om Midway och levererar en sjunkbomb utan dess like, med ett skådespel som gärna hade fått stå som testmål under kärnvapentestningen, så har det gått för långt. Det här är en fullkomlig skymf. 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Rambo: Last Blood 

Det kunde ha varit en underhållande och lite dråplig avslutning för Vietnam veteranen John Rambo. Istället fick vi något som är hämtat från Donald Trumps mest horribla våta drömmar, en rasistisk, fånig och tam axelryckning som skämmer ut sig själv under knappt 90 minuter.

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Angel Has Fallen 

Sylvester Stallone må skämma ut sig själv i Rambo: Last Blood, men det är nästan trivialt då vi jämför med Gerard Butler i den tredje filmen om ’’superagenten’’ Mike Bannon. Med usel produktion, gräsligt manuskript och en skogstokig Nick Nolte så är detta en av de mest ofrivilligt komiska filmerna på länge. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Annabelle Comes Home

Buttericks på Drottninggatan har mer skräckinjagande saker och ting än något vi hittar i Paret Warrens källare.  

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

X-Men Dark Phoenix 

En av de mest älskade berättelserna från den långa sagan om de altruistiska mutanterna, bär med sig en förbannelse då den nämns i samma mening som ordet filmatisering. Om Bret Ratners vulgära version var skäl nog för att börja tvivla på mänsklighetens fortsatta framtid, så lyckas Simon Kinberg bevisa att undergången snart är nära. Sophie Turner gråter mer än de mest inbitna Game Of Thrones fans efter finalen i säsong 8, sedan genomför hon usel yoga, och allt slutar med en märklig piruett rakt upp i luften. Om det låter bisarrt, tokigt och vansinnigt så är det ingeting mot att faktiskt behöva genomlida X-Men Dark Phoenix

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Hellboy (2019)

Makabert usel version som besudlar arvet från Guillermo Del Toros något bortglömda pärla. David Harbour gör en skamlig rolltolkning tillsammans med Sasha Lane, i en film som hör hemma i helvetes eldar. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Aladdin 

Vad är det här !? Guy Ritchie fortsätter att bryta ny mark, vad beträffar skandalös uselhet på film. 

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

The Prodigy 

Det är ytterst svårt att avgöra vad som skrämmer mest, att denna film ens existerar eller Taylor Schilling och Peter Mooneys skådespel. 

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Escape Room 

Jag skulle ge ansenliga pengar för att ha getts möjligheten till att fly från denna helvetiska filmupplevelse. 

All images courtesy and copyright of SF Studios & Metafilm 2019

Aniara 

Med horribelt usla produktionsvärden, apokalyptiskt ruttet skådespel och ett genomförande som saknar motstycke – vad beträffar lågvattenmärke, så har svensk film nått en ny botten.