Summering: Det borde inte vara möjligt, men Marvel Studios gör, återigen, det omöjliga och höjer insatserna ytterligare efter den makalösa WandaVision och levererar storslagen action som inte har några problem att djupdyka i ett antal av samhällets mest aktuella frågor och debatter. 

Marvel Studios har lyckats med att bygga en tvåstegsraket som skulle få de allra mest lysande forskarna på NASA att häpna. Hela Marvel Cinematic Universe kan ses som en enda lång och genialisk vävning, där berättelserna, karaktärerna och relationerna sammanlänkas och ständigt skapar nya och fascinerande synergier med varandra, vilket tillåter ett grandiost och mytiskt berättande där sagan aldrig slutar. Ändå lyckas varje produktion kännas individuell och personlig, inte som en ensam och ointressant kugge i ett jättelikt maskineri. Det är en otrolig balansgång som, än så länge, är helt ensam i sina ambitioner och slutresultat.

The Falcon And The Winter Soldier (TFATWS) och WandaVision kunde inte har varit mer olika, för även om berättelserna utspelar sig i samma universum så är skillnaderna mellan  serierna, visuellt och berättarmässigt, lika åtskilda som ett päronträd och en kaktus. Istället för det långsamma och sluga David Lynch-berättandet som WandaVision tog till sin spets med sina många vändningar och mysterium, så går TFATWS tillbaka till fanfavoriten Captain America And The Winter Soldier med dess råa och, aningen, mer jordnära stil. De mer fantastiska elementen, såsom rymdskepp och tidsresor, är borta istället så klär man serien i en grå och allvarsam kostym. Även om det erbjuds action i toppklass så är inte det seriens mest essentiella del. TFATWS känns istället som en vidareutveckling av de frågeställningar som Ryan Coogler ställde i Black Panther. Hur fördomar och främlingsfientlighet ständigt är närvarande i vårt moderna samhälle och hur de döljs bakom en tunn fernissa av tillgjorda leenden och ihåliga politiska agendor. Flera inslag känns obehagligt aktuella då vi ser till det som sker i USA och dess systematiska rasism som förvärras för varje dag.  

Kari Skogland, som regisserar alla seriens avsnitt, låter även det visuella återspegla seriens sublima samhällskritik. Skogland har reducerat antalet kameror och låter dialogen och skådespelet vara oerhört ofiltrerat, detta då man dröjer sig kvar vid bilder på ansiktsuttryck och kroppsspråk. Antalet klipp är därefter minimala och kamerarörelserna nästintill obefintliga. Detta ger serien en kraftfull aura som klargör att berättelsen och dess budskap är avsevärt mer relevant än då  man rullar fram haubitsar och bombmattor i actionscenerna.     

Allvaret och den dramatiska intensiteten är märkbar hos hela ensemblen. Sebastian Stan, som mestadels har fått stå i skuggan av Chris Evans, får nu utrymme och tid att humanisera och fördjupa Bucky Barnes. Stan agerar med en tystlåten, men kraftfull, pondus vilket skänker karaktären ett välbehövligt djup som också kombineras med fantastiska stunder av torr humor. Men det är Anthony Mackie som verkligen får gå i bräschen vad gäller att expandera och fördjupa sin karaktär. Från att ha varit en underhållande andreman så får Sam Wilson hela scenen för sig själv. Mackie ger oss en både sympatisk och komisk rolltolkning som påminner en del om de mest dramatiska sekvenserna ur The Hurt Locker där Mackie balanserade mellan förtvivlan och hopp. Det är återigen i det enkla som Mackie verkligen skiner. TFATWS är villig att skildra vardagen,  de gånger i livet då färggranna kostymer och superförmågor spelar väldigt liten roll. Det finns något både värmande och tragiskt då man utforskar hjältedådens baksida och hur irrelevant mod och styrka kan vara då det kommer till att betala räkningar eller att endast överleva för dagen.

Men det är inte bara den titulära duon som får chans att utveckla sina rollfigurer. Daniel Brühl, som tilldelades den otacksamma rollen att vara enbart vara en halvdan eftertanke i Captain America: Civil War, visar sig denna gång vara något av ett mirakel. Brühl demonstrerar en makalös karisma där han bådar charmerar, skrämmer och fascinerar tittaren. Han är oberäknelig, kalkylerande och ständigt steget före. Hans interaktioner med den övriga ensemblen kan inte beskrivas som något annat än briljant. Också Emily VanCamp som Sharon Carter och Wyatt Russel är mycket bra i sina respektive roller. VanCamp, precis som Brühl, får återupprättelse genom mer speltid. Russel å andra sidan är lysande i en roll som rör sig i ett gränsland mellan det sympatiska och maniska . 

Där WandaVision kändes aningen ansträngd då det kom till sina actionscener så är TFATWS en mullrande ångvält som kör på utan några hämningar. I en rent galen inledning, som får de mest tokiga upptåg i Fast & Furious att kännas ålderdomliga, så höjer man ribban för allt som komma skall vad gäller serietidningsaction. Också våldet har blivit mer brutalt och närgånget. Det är smutsiga och svettiga strider som oftast slutar i brutala avslut där båda armar och ben offras. Och i seriens final så kör man över hela publiken med en besinningslös kavalkad av perfekt action som får mig att ifrågasatta varför syrgas inte ingår i Disney + prenumerationen. 

Den enda invändningen mot TFATWS är en final som är aningen för pompös och övertydlig. Från ha jobbat med kraftfulla ämnen och hanterat dem med stor varsamhet, så överges det diskreta och finkänsliga. Istället så förlitar man sig på ett högljutt och stötande soundtrack som kombineras med genuint klumpig dialog som drar fram en pekpinnepekoral ur hjältefickan och försöker skola publiken. Varför man överger det mogna och svårmodiga för en så pass förenklad avslutning är rent obegripligt. För att citera Ulf Lundell så hade ’’det klara och det enkla’’ varit bättre än denna stapplande final som känns lika subtil som NKs julskyltning. 

Men till och med detta snedsteg kan ursäktas, framförallt då man ser tillbaka på den briljans som visats upp igenom hela serien. TFATWS är en genialisk, intensiv, actionpackad och oväntat djuplodande berättelse. Faktumet att hela serien erbjuds direkt in i hemmet gör det hela än mer overkligt 

Betyg 9/10