Summering: Två mycket bra och ett mästerligt spel har samlats i ett stabilt paket som – mestadels, är ett nöje att uppleva, både för nya och återkommande spelare.   

Full Disclosure : Allting spelades igenom på en Playstation 5 i grafikläget.

För att denna recension skall bli så överskådlig som möjligt så kommer tre individuella betyg delas ut för de respektive spel, följt av ett slutbetyg för hela Legendary Edition. 

Fjorton år efter att spelare blev förälskade i Biowares grandiosa rymdopera så återvänder Mass Effect och dess två uppföljare. Som ett sammanslaget paket är det många gånger ofattbart bra. Möjligheten att spela igenom hela sagan från början tillslut, utan de långa väntetiderna mellan spelen, ger en unik inblick i spelutveckling. Från det första spelet, och dess många egenheter, till den Gears Of War-doftande actionkavalkaden i det sista spelet, så är det en fascinerande resa som påminner om den tiden då Bioware kunde titulera sig som en av världens bästa spelutvecklare. Det Bioware som existerar idag är i det närmaste ett urholkat skjul, studions fasad är så obefintlig att man kan se igenom både planket, isoleringen och tapeten. Tiden då Bioware ledde utvecklingen för västerländska rollspel är en svunnen tid som man enbart kan blicka tillbaka på med stor nostalgi och sorg. Från det helt geniala Knights Of The Old Republic, som förhäxade mig som ung spelare, till Mass Effect 2 och dess oförglömliga självmordsuppdrag, så fanns det få utvecklare som kunde mäta sig med Bioware vad gällde författarskap, spelmöjligheter och flexibilitet att förändra berättelsen. Men enbart ett skelett återstår från dessa glansdagar, och för varje nytt projekt som landar blir skelettet alltmer likt en fossil. Med katastrofala spel som Anthem och Mass Effect: Andromeda färskt i minnet så kan man fråga sig om Bioware någonsin kommer att kunna återhämta sig ? Legendary Edition känns därför som ett steg i en process som förhoppningsvis leder till en pånyttfödelse.

Mass Effect 1

Det är ingen överraskning att det första spelet i serien har åldrats allra sämst. Mass Effect 1 är, från ett gameplay-perspektiv, en mycket udda produkt som till ytan ser ut att vara ett actionspel, men vars mekanik är förankrad i traditionell RPG-statistisk. Mass Effect 1 är fortfarande något av en vattendelare, vissa applåderar de väldigt arkaiska systemen där siffror och statistik spelar större roll än reaktionsförmåga. Andra, som hört om den beryktade sega kontrollen, tveksamma fordonsuppdragen och de stora tekniska problemen, har helt och hållet hoppat över spelet och gått raka vägen in i uppföljaren. De spelare som fortfarande håller Mass Effect 1 som seriens höjdpunkt var kritiska till uppföljarnas mer strömlinjeformade design. Framförallt så var de mer linjära nivåerna ett hett omdebatterad ämne då jämförelser gjordes med Mass Effect 1. Ett och ett halv decennium senare så visar sig dessa större miljöer ha åldrats chockerande illa. Flera sidouppdrag resulterar i ett fasansfullt springande, eller långsamt joggande då  Commander Shephard rör sig i snigelfart. Spelaren tvingas till att gå fram och tillbaka över stora ytor, för att snart tvingas till ett annat område, som i sin tur endast kan nås genom en undangömd bro eller en udda korridor. Denna utdragna och bisarra design var en nödvändighet i en tid då tekniken inte tillätt alltför mycket, men idag är det ofrånkomligt att inte bli utmattad efter ett dussin sega jogging turer från öst till väst.  

Bioware har dock renoverat och uppdaterat eldstriderna för att få dem mer i linje med de två uppföljarna. Numera kan alla klasser använda den fulla vapenarsenalen, vilket öppnar för ett mer varierat spel. Dessutom har man justerat hårkorset, vilket resulterar i bättre precision vid vapenanvändande. Att ta skydd bakom väggar eller gråsuggor är, olyckligtvis, fortfarande automatiserat, vilket innebär att det är precis lika opålitligt som tidigare. Mestadels så är denna brist på precision inte alltför förödande, de fiender som spelaren möter är relativt passiva, vilket förenklar de gånger Shepard vägrar att klistra sig fast vid valfritt skydd. Men tyvärr så finns det ett par fiendetyper, i synnerhet den skuttande och spattiga Geth Hopper, vars namn indikerar rörelsemönstret, som är en ren plåga att bekämpa. Det är i det närmaste en omöjlig uppgift att träffa dessa skållade svetsloppor då kontrollen, fortfarande, är för långsam för att vara kompatibel med den blixtsnabba reaktionsförmåga som dessa konfrontationer kräver. I en relativt tidig sektion, där denna skuttande ohyra förekommer, så lever de dyra handkontrollerna farligt, även för den mest timida av spelare. Inte blir det bättre av att den artificiella intelligensen, som styr de två kompanjonerna som ständigt är med spelaren, inte är fullt så stridsdugliga som kan kunde han önskat. Trots löften om en förbättrad AI så tenderar ens allierade att exponera sig mitt ute i stridsfältet, vilket oftast medför att de är utslagna långt innan man hinner ge dem relevanta kommandon.

Visuellt så har man höjt upplösningen på texturer, justerat ljussättningen och gjort ett antal korrigeringar för att skapa en mer respektabel produkt vad gället utseende. Med hjälp av artificiell intelligens så har Bioware förbättrat texturer och totalrenoverat flera karaktärsmodeller och miljöer. Det finns numera tydliga mönster i klädtexturer och markant förbättrade partikeleffekter, vilket gör flera av de öde planeter man utforskar blir  slående då man tittar upp mot stjärnhimlen. 

Och det råder inget som helst tvivel om att Legendary Edition är att föredra framför någon tidigare version. Att Playstation 5 och Xbox Series X spelare erbjuds 60 rutor, i 4K upplösning, gör att de äldre utgåvorna kan begravas till sjös.

Men det är viktigt att komma ihåg att Legendary Edition inte är en remake, utan en lyxigare remaster. Detta innebär att flera visuella skavanker, som stela animationer, kvarstår. Många av de mänskliga karaktärsmodellerna är som hämtade ur en skräckfilm, med livlösa ögon och fasansfull design. Det kanske mest uppseendeväckande felet är att det fortfarande finns spår av så kallad textur ’’pop-in’’, vilket var det mest ökända problemet med originalversionen, att detta markanta fel kvarstår får mig att häpna.

Men styrkan i Mass Effect 1 och dess uppföljare har alltid legat i karaktärerna och berättandet. Trots de mediokra animationerna så skapar Bioware fantastiska personer  som lyfts upp av starkt röstskådespel. Min personliga spelomgång har skett med en kvinnlig Commander Shepard, vilket är det absolut bästa alternativt vad gäller skådespelet för spelarkaraktären. Jennifer Hale, som med rätta har kallats för röstskådespelets Meryl Streep, skiner med sin bestämda och varma stämma, tillskillnad mot den manliga versionen som görs av Mark Meer, så finns det ett helt annat avtryck och allvar hos Hale. Flera ögonblick, som har upplevts åtskilliga gånger tidigare, känns nästan som nya då Hale står för röstskådespelet. 

Dock så måste ett uttalande som Jennifer Hale gjort under marknadsföringen av Legendary Edition belysas. I och med de mycket restriktiva animationerna så ombads skådespelarensemblen att överdriva sitt skådespel, för att på så vis kompensera för ansikten som ofta ser ut att vara marionettdockor, med uppspärrade ögon och en stel mun som öppnar och stänger sig likt en automatisk skjutdörr. Flera konversationer präglas av ett visst överspel som i bästa fall är charmigt fånigt och i värsta fall skrattretande.  

Men allra mest centralt är passionen och entusiasmen för berättandet, något som smittar av sig på spelaren. Det finns inte många universum som är så pass välbyggda, intressanta och omspännande som det Bioware har skapat med Mass Effect. Det är märkbart hur självsäkra och övertygade skaparna förblir genom trilogin, potpurrit av influenser från klassiska Sci-Fi monoliter so  Star Wars, Star Trek och Battlestar Galactica, gifter sig på ett spektakulärt vis. Det är fortfarande helt omöjligt att inte falla platt för spelets många karaktärer. Från den stele men varmhjärtade Garrus, den bullriga och sympatiska Wrex, eller Tali, vars energi och naivitet smittar av sig, trots att hon är fånge i en hermetiskt tillsluten dräkt. Trots att andra utvecklare har kommit ikapp, och även gått förbi Bioware, vad gäller att skapa flexibla narrativ, så innehåller Mass Effect 1, fortfarande, några helt extraordinära sekvenser där spelaren vaggas in i en oerhört stark illusion där berättelsen tycks vara helt formbar efter ens individuella beslut .

Mass Effect 1 hade mått bra av än mer justeringar och modifikationer. Men med sitt starka manus och fenomenala karaktärer så är det svårt att slita sig från denna klassiska inledning, framförallt med tanke på vad som väntar i del två…  

Betyg 8/10 

Mass Effect 2 

Liknelsen må vara fantasilös men det finns inget bättre att jämföra med. Den andra delen i Mass Effect-sagan är motsvarigheten till Star Wars och uppföljaren Empire Strikes Back. Det är en mer ingående, rutinerad och fokuserad produkt, som mer än tio år senare, står sig som ett av de bästa spelen någonsin. Från den chockerande öppningen till den helt magnifika finalen så är Mass Effect 2 fullkomligt briljant. Manusförfattarna och röstskådespelarna har blivit mer bekväma med sitt material. Jennifer Hale har laddat om och bjuder på en rolltolkning i världsklass, trots att Shepard enbart är en avatar för spelaren, så lyckas Hale injicera så mycket personlighet och pondus att karaktären aldrig framstår som en karaktärslös robot. 

Berättelsen är dessutom mer skärpt än sist. Bioware hade inga som helst betänkligheter att skapa ett mer linjärt spel för att på så sätt kunna erbjuda flera, strålande, regisserade sekvenser som drar tankarna åt Naughty Dog och deras Uncharted-serie, det klassiska Among Thieves var fortfarande färskt i minnet vid den tiden då Mass Effect 2 kom ut. Det finns så ofattbart många klassiska ögonblick att det är en rent omöjlig uppgift att välja ut några favoriter. Men det slutgiltiga uppdraget, där man ställs inför en nervpärs utan dess like, är precis lika ångestladdat som första gången det begav sig in i lejonkulan. Karaktärsgalleriet som utforskas är, med undantag för de två DLC-karaktärerna Zaeed och Kasumi, makalösa. Ett antal gamla favoriter återkommer, men mestadels så möter vi nya och intressanta personer, som alla bär på mörka hemligheter och personliga kval som spelaren måste klara upp. Detta leder till spelets legendariska lojalitetsuppdrag. Dessa är oförglömliga djupdykningar i varenda ackompanjerande karaktär. Oavsett vilken karaktär det gäller så får vi uppleva ett Bioware i absolut toppform, med varierade uppdrag, fantastiskt manus och spelarbeslut som många gånger är nagelbitande svåra. Dessa stunder hör fortfarande till bland det bästa spelmediet har ett erbjuda, och att de är minst lika kraftfulla och minnesvärda som för elva år sedan.

Spelbarheten genomgick också en rejäl renovering i och med uppföljaren, detta innebär   att eldstriderna är betydligt bättre. Genom att röra sig allt närmare Epic och deras Gears Of War-serie så gör Bioware Commander Shepard redo för fullskaligt krig, denna gång med superförmågor som faktiskt är användbara. Att lyfta upp fiender i luften för att sedan skjuta ned dem som lerduvor, är numera fullt gångbart då ens specialförmågor faktiskt kan träffa det avsedda målet. Att man adderat ett fungerande coversystem ger också bättre kontroll över de många intensiva eldstriderna. Trots dessa förbättringar så är Mass Effect 2, från ett gameplay-perspektiv, fortfarande inte helt fulländat. Shepard rör sig stelt och långsamt, vilket gör några av de mest utmanande konflikterna onödigt svåra. Men då vi jämför med vad vi behövde dras med i Mass Effect 1, gällande precision och kontroll, så finns det inte mycket att diskutera.   

Mass Effect 2 är också vida överlägset sin föregångare visuellt. De multum av miljöer och planeter som man besöker är mer distinkta och unika. Man har förvisso krympt spelplanen, vilket gör att den tidigare massiva rymdstationen the Citadel enbart består av ett par våningar. Där detta kan tyckas vara begränsande så är det ovärderligt vad gäller att effektivisera spelupplevelsen. Att inte behöva springa över stora ytor, som varken är attraktiva eller intressanta, bortsett från ett och annat landmärke, är en gudagåva i ett såhär pass stort spel. Istället för att spendera tid på mördande tråkiga transportsträckor så kan man istället ägna sig åt meningsfulla uppgifter och de berättelser som ackompanjerar. I Legendary Edition så medföljer också samtliga av spelets många DLC expansioner, där den absoluta höjdpunkten är Lair Of The Shadow Broker. Detta makalösa segment hör till ett av de bästa och mest underhållande genom hela serien. 

Oavsett om det är första gången eller hundrade gången man upplever Mass Effect 2 så står det sig som en ofattbart stark upplevelse. Med sitt magnifika berättande, magiska karaktärer och majestätiska slut så är Mass Effect 2 fortfarande värdigt titeln som ett av de bästa spelen någonsin. 

Betyg 10/10

Mass Effect 3 

Detta är början på slutet, både för Bioware och Mass Effect-serien. Från triumfen med Mass Effect 2 så blev Mass Effect 3 ett radioaktivt spel som plågades av hat, kontroverser och troll. Förutom den infekterade debatten kring det kontroversiella slutet så var Mass Effect 3 tydligt influerat av moderbolaget Electronic Arts och dess, numera, odrägliga sätt att exploatera spelaren. Detta makabra beteende var – och är, märkbart vart man än tittar. Exempelvis så höll man tillbaka DLC från spelaren vars innehåll visade sig vara vitalt för berättelsen. Dessutom erbjöds ett gräsligt Multiplayer-läge, som i sin tur krävde en engångskod för att kunna spelas, tanken var att motverka att konsumenter skulle köpa begagnade exemplar av spelet. Att Electronic Arts och Bioware var snabba med att annonsera ett släppdatum så tidigt som 2011, bara ett år efter Mass Effect 2, borde ha satt igång den allra största av varningslampor. Det råder inget tvivel om att hela Mass Effect 3 känns stressat, rumphugget och aningen skralt. 

Men det är också fel att helt avföra Mass Effect 3. För även om slutet är precis så frustrerande som sist, och sidouppdragen är så skrala att man kan fråga sig om det är en rudimentär artificiell intelligens som satt ihop dem, så finns det väldigt mycket att uppskatta. Röstskådespelet och animationerna är de absolut bästa i hela spelserien, Jennifer Hale tillåts att vara än mer subtil och diskret i sitt agerande. De scener då man får spendera tid med sina allierade är hjärtevärmande och ibland riktigt rörande. Att spelarens alla beslut följer med genom de tre spelen, skapar en oerhört personlig och individuell upplevelse som kommer till sin spets i del tre. Spelmässigt är den tredje delen också helt lysande. Kontrollen är mer exakt och Shepard har nu möjlighet att båda hoppa, på utsatta platser, samt förmågan att utföra rullningar åt sidan, vilket visar sig vara ovärderligt för att överleva. Trots att actionsekvenserna aldrig varit spelseriens stora behållningen, så är Mass Effect 3 ett rent nöje att spela. Bioware tog också det kloka beslutet att expandera vapenurvalet, vilket gör att spelaren kan skräddarsy sin stridsstil helt efter eget huvud. 

En handfull av huvuduppdragen hör också till det allra bästa serien har att erbjuda. Naughty Dog influenserna är ännu en gång tydliga, det finns ett superbt driv och sättet som Bioware regisserar actionscener på i Mass Effect 3 har studion aldrig lyckats återskapa efteråt. Men där flera sekvenser är makalösa så omges de av lika mycket meningslös utfyllnad. Genom hela spelet så tvingas spelaren att genomföra kriminellt tråkiga uppgifter, som att leta reda på teologiska dokument eller hitta gamla vaser som kommit bort från slumpmässiga karaktärer man springer på i förbifarten. Även om uppdragen som avvek från huvudberättelsen i Mass Effect 1 inte var särskilt varierade, så var de i alla fall relativt ingående och arbetade. Och lite stel repetition hade definitivt varit att föredra mot de multum av ’’hämta och lämna’’ uppgifter som basuneras ut i Mass Effect 3. Då man är inne på sin hundrade intergalaktiska upphämtning kan man fråga sig om spelet inte borde döpts om till Mass FedEx. Denna vedervärdiga design plågar numera alla moderna Bioware spel, vilket osar av brist på fantasi och kreativitet. 

Och den stora elefanten i rummet – det ytterst kontroversiella slutet, är tyvärr lika katastrofalt nu som då. Precis som då nyversionen av Battlestar Galactica gick på grund, likt skeppet Titanic, i sin katastrofala final, så är konklusionen till Mass Effect 3 en total tragedi. All form av logik och rationalitet överges, istället serveras ett slut som hör hemma i en frikyrka, där verkligheten är lika avlägsen som planeten Pluto. Som en ytterligare observation gällande Mass Effect 3 och dess slut, så är kritikstormen som följde, starten på en obehaglig era då hat på internet gick från att vara trivialt till att bli ett hot mot hela samhället. Det multum av mordhot och påhopp som följde kan ses som en minst lika stor faktor i varför Bioware förföll så pass snabbt, i och med att flera nyckelpersoner lämnade studion. Mass Effect 3 är långt ifrån en katastrof, något som så många rabiata hatare velat framställa det som. Här finns flera moment som hör till seriens allra mest kraftfulla och minnesvärda. Det är bara synd att man förr eller senare måste svälja ett avslut som är lika surt som Börje Ahlstedt. 

Slutsats 

Mass Effect Legendary Edition är långtifrån fulländad. En fullskalig nyversion hade varit det mest önskvärda. Där de tre spelen kunde bli unisona både vad gäller grafik och gameplay, samt radikala förädlingar för att rätta till mer strukturella problem, inklusive det ’’populära’’ slutet i del tre. Men önskedrömmar är föga behjälpligt i en recension. Mass Effect Legendary Edition erbjuder tre mycket starka spel, varav ett hör till spelhistoriens allra bästa. För den som aldrig tidigare upplevt Commander Shepard och dennes resa från soldat till galaktiskt hjälte så väntar ett gastkramande äventyr med oförglömliga karaktärer. Även för oss veteraner, som upplevt denna berättelse förr, så är det ett sant nöje att kunna uppelva hela sagan igen. Mass Effect-sagan må inte vara utan sina kritiker eller problem, men då allt är sagt och gjort så är det omöjligt att inte bli helt uppslukad i det otroliga universum som Bioware skapat. 

’’I’m Commander Shepard, and this is my favorite remaster on the Citadel’’ 

Betyg 9/10