A Quiet Place Part II Recension

All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2021

Summering: Mer action och mindre skräck då John Krasinski återvänder med uppföljaren till en av de mest omtalade skräckfilmerna på år och dagar. 

Ibland känns det som att den moderna skräckfilmen har två olika lägen. Antingen så är det blodsdrypande, frånstötande och – överfyllt, med ’’hoppa till-effekter’’ se The Nun eller Saw. Den andra sorten är en svårmodig och krånglig sorts film som gärna tar sig tid och bibehåller en påtaglig kyla och distans mot publiken, ett bra exempel på detta är den omtalade Hereditary med Toni Colette i huvudrollen. A Quiet Place och dess uppföljare, som innovativt nog döpts till Part II, placerar sig någonstans mellan dessa två poler, den undviker att vältra sig i det groteska och motbjudande, men blir därefter inte heller pretentiös eller högmodig. 

Ekonomiskt och intäktsmässigt så är skräckfilmen också det närmaste filmindustrin har till ett jättelikt lotteri. Då lyckan är framme så kan framgångarna vara obegripligt stora, A Quiet Place var just en sådan unik vinstlott. Med en budget på knappt 17 miljoner dollar, lyckades man att håva in imponerande 340 miljoner dollar. En uppföljare var därmed oundviklig, och för John Krasinski, som både regisserade och medverkade i filmen, blev den lilla vanten till en kostym och en uppföljare var därför helt oundviklig. 

Trots dessa framgångar så har Krasinski, enligt uppgift, varit reserverad vad gäller att skapa en uppföljare. När regissörer eller kreatörer tvekar, vad gäller att återvända till ett tidigare projekt, så är det vanligtvis en indikation på att något inte stämmer. Se bara till Sam Mendes och dennes arbete med James Bond-filmen Spectre, som i kontrast till den mästerliga Skyfall knappt förtjänade att putsa sin föregångares gummistövlar. Men Krasinski är varken trött eller utan inspiration vad A Quiet Place Part II anbelangar, istället så svidar han om och förvandlar uppföljaren till en klart mer energisk och actionbetonad produktion som gör sitt bästa att inte förlita sig på de tidigare framgångarna. Krasinski vill denna gång skapa en mer intensiv film, vilket resulterar i en upplevelse som många gånger är diametralt motsatt mot den syrefattiga och tunga stämningen från den första filmen. De utdragna och långsamma stunderna av obehag finns kvar, men de är långt ifrån lika centrala som sist. Istället så skapas en blodröd intensitet där stress, adrenalin och oerhörd brutalitet står i första ledet. Det finns ett sorts ordnat kaos genom hela filmen, isolering och tystnad omges av fruktansvärd ångest och terror, detta högtryck gör Part II till en tryckkokare som är på bristningsgränsen till att explodera.  

Ett ledmotiv för hela berättelsen verkar ha varit det klassiska begreppet där den jagade blir till jägaren. Där man tidigare kuvade sig för hotet så vågar man nu möta det, oavsett om överlevnadschanserna är oerhört små. A Quiet Place Part II är också visuellt mer tilltalande än sin föregångare. De klassiska skräckklyschorna, med obefintlig ljussättning och trånga utrymmen, byts ut mot dagsljus och relativt öppna ytor, detta blir ett visuellt stöd för att markera att filmens protagonister befinner sig i en ny fas vad gäller att överleva. Emily Blunt må inte ha mycket att säga men i ett par korta ögonblick så utstrålar hon en fantastisk moderlig värme som känns genuin, något som är essentiellt då  familjerelationen är vital för att skapa ett emotionellt ankare i en film där dialog i stort sett är obefintlig. Millicent Simmonds och Noah Jupe är också starka i sin roller som Blunts barn och de kompletterar varandra väl med ett mycket känsligt och lågmält skådespel. Men filmens verkliga stjärna är Cillian Murphy, i en nedtonad, tragisk och utmärglad roll så levererar Murphy en av sina allra starkaste rolltolkningar som på ett sublimat sätt demonstrerar hopplöshet och förfall utan några som helst överdrifter.  

Faktumet att Krasinski vägrar att släppa taget om tystnaden och det subtila är lika imponerande som sist. Skådespelarensemblen tvingas gestikulera och framhäva sina känslor genom kroppsspråk, något som är precis lika effektivt som sist. Den oerhörda terrorn och frustrationen i att inte kunna uttrycka sig verbalt blir en minst lika stor psykologisk påfrestning som det ständiga monsterhotet. Det är svårt att inte dra tankarna åt den geniala U2 låten ’’Running To Stand Still’’, där låtens huvudperson tvingas att gråta utan att snyfta, prata utan att tala och skrika utan att höja sin röst. De kanske mest nervpirrande scenerna är då karaktärerna genomgår obeskrivlig smärta, både emotionellt och fysiskt, och hur de måste lägga band på sig själva och helt kväva sitt behov att ventilera. Att de normala medlen för kommunikation och förmedlande av känslor är helt uteslutna, skapar en tragisk och otäck parallell med vårt nuvarande pandemi-samhälle, där mänsklig beröring och närhet har fått ställa sig åt sidan. 

Som en ren adrenalinrush är A Quiet Place Part II helt strålande, flera tillfällen får pulsen att rusa och gör om biografluften till en laddad och tjock massa som kväver publiken. Men som med många adrenalinrusher så är en rekyl oundviklig. Tyvärr så lyckas man inte bibehålla tempot och intensiteten hela vägen fram till målsnöret. Mot filmens mitt så verkar Krasinski bli osäker och börjar iscensätta rena repriser av de skräckscenarion vi upplevde från föregångaren. Det finns fortfarande en stor elegans i dessa stunder, men det är uppenbart att filmens mitt hade mått bra av ytterligare ett par bearbetningar. Och även om man är duktig på att undvika skräckklyschorna så är man inte immun emot dem. Ett par händelseförlopp är aningen förutsägbara och för alla oss som spelat The Last Of Us och dess uppföljare så känns flera scenarion alltför bekanta. Dessutom är avslutet abrupt och känns endast som en brygga som kommer att leda till ännu en uppföljare. 

Även om det finns invändningar med A Quiet Place Part II så är den totala upplevelsen endast positiv. Med sin osannolika intensitet och mycket kompetenta hantverk så är A Quiet Place Part II elegant, intensiv och medryckande, något som få moderna skräckfilmer lyckas vara. 

Betyg 7/10