Att kräva att årets upplaga av Stockholm Comic Con skulle vara i klass med den fantastiska omgången från 2019 vore vansinne. Den mässan går till historien som   helt oförglömlig, både utställare och gäster var i absolut toppklass. Då vi lämnade mässan på söndagen så kändes det som Stockholm Comic Con var redo att ta nästa steg och utmana större europeiska länder vad gäller kvalitetsmässor. Men en fasansfull pandemi och två år senare så ser den tidigare publiksuccén mycket annorlunda. För två år sedan var eventet så fullpackat att det knappt gick att ta fram en mobiltelefon ur en innerficka. Denna upplaga är luftigare, mer organiserad och framförallt… Striktare. Det geniala beslutet att kräva vaccinintyg skänker hela tillställningen en aura av omsorg och noggrannhet. Någon trängsel eller trafikstockning är det inte tal om på fredagen. Hallen är välfylld men inte till den graden att eventet blir omöjligt att uppskatta. 

Entusiasmen samt lättnaden att mässan kan anordnas är påtaglig. Att ännu en gång få se kostymklädda entusiaster och aspirerande artister i Artist Alley är nästan rörande efter två år av isolering och ensamhet. Jag blir ständigt påmind om vikten av populärkultur och att den är som bäst då den delas mellan människor. Att få insupa den fantastiska atmosfären, upphetsningen att se få sina intressen manifesteras fysiskt i kostymer eller statyer är omåttligt upplyftande. 

Givetvis kan mycket ifrågasättas. Att mässan fortfarande lägger stor möda på att marknadsföra celebriteter som aldrig dyker upp – David Harbour, börjar kännas cyniskt och hopplöst. Att Harbours avhopp annonserades några dagar innan mässan och att möjligheten till återköp av entrébiljetten nekades är oacceptabelt. Min egen naiva förhoppning om att mässan skulle kunna ta hit namn som exempelvis Stanley Lau eller J. Scott Campbell känns allt mer avlägsen. Självfallet så är Lau eller Campbell inte ens jämförbart med ett namn som Sean Astin eller ens Evanna Lynch för allmänheten, men med undantag för Cobie Smulders och Matt Mercer så har utbudet av celebra gäster varit tveksamt under årens gång. 

Den gamla käpphästen om bristen på kvalitetsvaror fortsätter också. Att GHeroes – den europeiska distributören av XM Studios, medverkade 2019 känns fortfarande som något ur en feberdröm. Aldrig tidigare har Sverige fått se maken till utställare, minnena från båset, där studions nya Green Goblin staty avtäcktes – där vi fick assistera med att dra bort det svarta skynket, är oförglömligt. Men antalet kvalitetsstatyer och andra mer substantiella produkter lyser med sin frånvaro. Det är fortfarande en uppsjö av dyra plastleksaker och serieproducerade attiraljer som går att hitta i matvarubutiker. Balansen mellan det kvalitativa och det prisvärda är fortfarande inte acceptabel och det är en genuin tragedi att besökarna inte kan exponeras för tillverkare som just XM Studios eller Sideshow Collectibles. 

House Of Heroes måste dock applåderas för att ha medtagit det legendariska numret av Amazing Fantasy # 15 där Spider-Man gjorde sitt första framträdande. Den helt otroliga prislappen på en kvartsmiljon svenska kronor kan vara det dyraste och mest historiska som någonsin visats på en svensk mässa. Artist Alley måste också belysas och berömmas, visserligen är hörnan mindre än tidigare, men kreativiteten och entusiasmen är densamma. Att bläddra i aspirerande artisters portföljer och ha meningsfulla konversationer med dem är svårslaget då det kommer till att få en värdefull inblick i ett kreativt sinne. 

På andra sidan hallen hittar vi årets samling av etablerade serieskapare, tecknare och författare i den så kallade Comic Village. Yanick Paquette, mest känd för sina Wonder Woman-illustrationer, visar sig vara en pratglad, trevlig och generös individ. Ett återkommande inslag för Paquette är att bjuda in barn och ungdomar att teckna med honom. Paqeutte efterfrågar ett valfritt monster och i utbyte så får den unga konstnären en valfri karaktär tecknad av Paquette. Tursamt nog får vi bevittna ett sådant utbyte och det hör till ett av mässans allra mesta värmande. David Baldeón som tecknat bland annat tecknat X-Men är på skojfriskt humör och menar att ett svar på min fråga – om Rogue någonsin kommer återvända till sin klassiska Jim Lee-outfit, kräver minst fem Infinity Stones i utbyte. Scott Koblish som ritat oräkneligt många Deadpool-omslag är – likt Paquette och Baldeón, fantastiskt generös. Han bjuder också på en underbar teckning då han får höra att en i vårat fantastiska team inte kunnat ta sig till mässan.

Även om Comic Con årgång 2021 varken är det största eller bästa som organiserats i världen – eller ens Sverige, så är det kanske den mest förlösande upplagan någonsin. Hela tillställningen känns som ett kraftfullt vrål om vikten av gemenskap och den helt ostoppbara kraften i uttryck som serietidningar, anime och interaktiva spel. Efter mer än ett år av ensamhet och isolering så kunde vi inte begära mycket mer.