Summering: Det tog nästan fyrtio år av hopplös väntan och krossade drömmar. Men Ghostbusters: Afterlife lyckas infria förhoppningarna om en modern, varm och autentisk fortsättning som både hyllar och tar konceptet in i nutiden. 

Ghostbusters är lite av ett udda fenomen i dagens filmklimat. Serien har aldrig nått samma framgångar som exempelvis Star Wars eller Indiana Jones. Trots det så finns det miljontals fans som är närmast religösa i sin vördnad för Ghostbusters. Mer än trettio år senare så är Ghostbusters fortfarande en lysande komedi som briljerar i både sitt manus och utförande.  

Men uppföljaren som utkom 1989 var en fantasilös och energilös soppa. Nådastöten kom 2016 då serien startades om. Trots en helt lysande ensemble med fantastiska SNL förmågor som Kristen Wiig, Kate McKinnon och Leslie Jones så var filmen en vanställd katastrof som fick Ghostbusters II att se ut som Rymdimperiet Slår Tillbaka. 

Sony valde dock att inte begrava serien efter denna självförvållade katastrof. Istället har man laddat om och gått tillbaka till rötterna – både framför och bakom kameran. Jason Reitman – som mestadels sysslat med små och säregna filmer som Juno och Up In The Air, träder nu in i rollen som regissör efter sin far Ivan. Och från första sekunden så är det tydligt att detta är lika mycket en hyllning till kultklassikern som en fortsättning. Elmer Bernsteins musik används flitigt och Reitman är inte rädd för att kasta in referenser på löpande band. 

Det hela kunde ha känts pliktskyldigt och mekaniskt, men Ghostbusters: Afterlife lyckas med samma imponerande balansgång som J.J Abrams Star Wars: The Force Awakens där det nya och gamla flätas ihop med stor finess. Reitman tar stark inspiration från Steven Spielbergs 80-tal och Abrams Super 8. Och med en rad imponerande skådespelarinsatser från filmens yngsta aktörer så känns det många gånger som att vara tillbaka med The Goonies. Ingen av karaktärerna är särskilt originella, men ensemblen agerar med stor inlevelse och humor. Ta den som alltid geniala Carrie Coon, materialet hon tilldelas kommer inte vinna några finpriser, men Coons fantastiska och helt opretentiösa skådespel gör en simpel karaktär både intressant och sympatisk. Paul Rudd är – som alltid, charmerande och får hela publiken att flina av välbehag. Det enda felet i ensemblen är Finn Wolfhard vars rollfigur känns som en eftertanke. Tillskillnad mot Mckenna Grace som är strålande i rollen som Wolfhards syster, så verkar Reitman och manusförfattaren Gil Kenan inte ha något större intresse för karaktären. Flera av scenerna då Wolfhard måste klara sig på egen hand är irrelevanta och gör filmen utdragen. 

Men Afterlife har inga aspirationer att vara någon djupt karaktärsstudie eller ett noggrant iscensatt familjedrama. Allting är avsiktligen gjort för att vara så brett, stort och tydligt som möjligt. Jason Reitmans förkunskaper om underfundig humor kommer väl till användning här. Ghostbusters: Afterlife fullkomligt överöser publiken med diverse skämt, stora som små. Mestadels fungerar det men ett område som inte kan mäta sig med originalet är den oerhörda udd som Harold Ramis, Rick Moranis och Dan Aykroyd tillförde som manusförfattare. Det märks av i en rad skämt som grundar sig i ordvitsar som är alltför repetitiva. Filmen kompenserar dock för denna brist på udd genom en rad strålande actionscener, ett område som Jason Reitman visar sig vara oväntat vass inom. Den klassiska Cadillacen Ecto-1 – som fram tills nu endast varit en glorifierad kuliss, blir här plattformen för en rad strålande jaktsekvenser som både är energiska och väldigt roliga.  

Kanske mest imponerande av allt är hur Reitman identifierar essensen av Ghostbusters. De referenser och vinkningar som förekommer är valda med stor omsorg, många nyversioner och uppföljare missförstår kärnan och själen i ursprungsfilmen men Reitman gör det motsatta. Referenserna till det förflutna må vara många, men inte en enda av dem känns ansträngd.     

Ghostbusters Afterlife är den film som entusiasterna och fansen har väntat på sedan Bill Murray och Sigourney Weaver kysstes utanför Shandor Building på Manhattan för mer än trettio år sedan. Det är en fartfylld, rolig och fantastiskt charmerande film som får tittaren att vilja spänna på sig en stor ryggsäck, dra på sig en beige overall och lyssna till Ray Parkers legendariska titellåt.  

Betyg 8/10