Att kräva att årets upplaga av Stockholm Comic Con skulle vara i klass med den fantastiska omgången från 2019 vore vansinne. Den mässan går till historien som helt oförglömlig, både utställare och gäster var i absolut toppklass. Då vi lämnade mässan på söndagen så kändes det som Stockholm Comic Con var redo att ta nästa steg och utmana större europeiska länder vad gäller kvalitetsmässor. Men en fasansfull pandemi och två år senare så ser den tidigare publiksuccén mycket annorlunda. För två år sedan var eventet så fullpackat att det knappt gick att ta fram en mobiltelefon ur en innerficka. Denna upplaga är luftigare, mer organiserad och framförallt… Striktare. Det geniala beslutet att kräva vaccinintyg skänker hela tillställningen en aura av omsorg och noggrannhet. Någon trängsel eller trafikstockning är det inte tal om på fredagen. Hallen är välfylld men inte till den graden att eventet blir omöjligt att uppskatta.
Entusiasmen samt lättnaden att mässan kan anordnas är påtaglig. Att ännu en gång få se kostymklädda entusiaster och aspirerande artister i Artist Alley är nästan rörande efter två år av isolering och ensamhet. Jag blir ständigt påmind om vikten av populärkultur och att den är som bäst då den delas mellan människor. Att få insupa den fantastiska atmosfären, upphetsningen att se få sina intressen manifesteras fysiskt i kostymer eller statyer är omåttligt upplyftande.
Givetvis kan mycket ifrågasättas. Att mässan fortfarande lägger stor möda på att marknadsföra celebriteter som aldrig dyker upp – David Harbour, börjar kännas cyniskt och hopplöst. Att Harbours avhopp annonserades några dagar innan mässan och att möjligheten till återköp av entrébiljetten nekades är oacceptabelt. Min egen naiva förhoppning om att mässan skulle kunna ta hit namn som exempelvis Stanley Lau eller J. Scott Campbell känns allt mer avlägsen. Självfallet så är Lau eller Campbell inte ens jämförbart med ett namn som Sean Astin eller ens Evanna Lynch för allmänheten, men med undantag för Cobie Smulders och Matt Mercer så har utbudet av celebra gäster varit tveksamt under årens gång.
Den gamla käpphästen om bristen på kvalitetsvaror fortsätter också. Att GHeroes – den europeiska distributören av XM Studios, medverkade 2019 känns fortfarande som något ur en feberdröm. Aldrig tidigare har Sverige fått se maken till utställare, minnena från båset, där studions nya Green Goblin staty avtäcktes – där vi fick assistera med att dra bort det svarta skynket, är oförglömligt. Men antalet kvalitetsstatyer och andra mer substantiella produkter lyser med sin frånvaro. Det är fortfarande en uppsjö av dyra plastleksaker och serieproducerade attiraljer som går att hitta i matvarubutiker. Balansen mellan det kvalitativa och det prisvärda är fortfarande inte acceptabel och det är en genuin tragedi att besökarna inte kan exponeras för tillverkare som just XM Studios eller Sideshow Collectibles.
House Of Heroes måste dock applåderas för att ha medtagit det legendariska numret av Amazing Fantasy # 15 där Spider-Man gjorde sitt första framträdande. Den helt otroliga prislappen på en kvartsmiljon svenska kronor kan vara det dyraste och mest historiska som någonsin visats på en svensk mässa. Artist Alley måste också belysas och berömmas, visserligen är hörnan mindre än tidigare, men kreativiteten och entusiasmen är densamma. Att bläddra i aspirerande artisters portföljer och ha meningsfulla konversationer med dem är svårslaget då det kommer till att få en värdefull inblick i ett kreativt sinne.
På andra sidan hallen hittar vi årets samling av etablerade serieskapare, tecknare och författare i den så kallade Comic Village. Yanick Paquette, mest känd för sina Wonder Woman-illustrationer, visar sig vara en pratglad, trevlig och generös individ. Ett återkommande inslag för Paquette är att bjuda in barn och ungdomar att teckna med honom. Paqeutte efterfrågar ett valfritt monster och i utbyte så får den unga konstnären en valfri karaktär tecknad av Paquette. Tursamt nog får vi bevittna ett sådant utbyte och det hör till ett av mässans allra mesta värmande. David Baldeón som tecknat bland annat tecknat X-Men är på skojfriskt humör och menar att ett svar på min fråga – om Rogue någonsin kommer återvända till sin klassiska Jim Lee-outfit, kräver minst fem Infinity Stones i utbyte. Scott Koblish som ritat oräkneligt många Deadpool-omslag är – likt Paquette och Baldeón, fantastiskt generös. Han bjuder också på en underbar teckning då han får höra att en i vårat fantastiska team inte kunnat ta sig till mässan.
Även om Comic Con årgång 2021 varken är det största eller bästa som organiserats i världen – eller ens Sverige, så är det kanske den mest förlösande upplagan någonsin. Hela tillställningen känns som ett kraftfullt vrål om vikten av gemenskap och den helt ostoppbara kraften i uttryck som serietidningar, anime och interaktiva spel. Efter mer än ett år av ensamhet och isolering så kunde vi inte begära mycket mer.
Summering: Sorgest, ilsket och melodiskt då Pearl Jam återvänder med sitt först album på 7 år.
Återigen har en musikrecension dröjt in absurdum. Förra rået var det Bruce Springsteens Western Stars som inte fick en genomgående recension förrän konsertfilmen – med samma namn, hade premiär på hösten. Vad gäller musik så har – iaf jag, ett behov av att låta album och dess spår, få gro och växa till sig. Håkan Hellströms 2 Steg Från Paradise, kändes vid en första genomlyssning som ett halvfärdigt kollage. Men med tiden så växte albumet. Än idag förblir det min personliga favorit vad gäller Hellström.
Pearl Jam har idag friheten och lyxen att kunna ta sig sin tid. Tidsspannet mellan skivorna har bara ökat för varje gång. Backspacer utkom 2009, uppföljaren Lightning Bolt släpptes 2013. Gigaton utkom i mars. Det är med andra ord den längsta väntan någonsin för ett Pearl Jam-album. Bandets energiska och ostoppbara gitarrist Mike McCready påpekade i ett pressutskick att inspelningsprocessen varit lång och svår. Med tanke på att sångaren Eddie Vedder redan 2018 deklarerade att inspelningen pågick, så är det uppenbart att processen inte varit så smidig och enkelspårig som bandet hade hoppats på. Pearl Jams skivor har alla tydliga influenser ifrån den era som de skapats i. Efter supersuccén Ten, så följde Vs. Ett kolsvart och brutalt verk som slår lyssnaren i magen med sin nihilistiska lyrik och vassa gitarr-riff. Skivan skapades som en motreaktion mot de enorma framgångar som bandet upplevde efter debuten. Rio Act – som spelades in efter tragedin i Roskilde, är sammanbitet och ångestfyllt.
I en tid då världen endast verkar fara djupare och djupare in i kaos, död och hopplöshet, så känns Gigaton som en snudd på perfekt följeslagare. Om man letar efter en kompanjon som vägrar att se ljuset, och som aggressivt angriper det – stort som smått, som kan anses ligga till grund för de problem som manifesterar sig varje dag, så är albumet en livslång vän.
Det fantastiska skivomslaget säger egentligen allt. Naturens vackra glaciärer som sakta men säkert faller samman på grund av klimatförstöring och människans hejdlösa brist på ansvarstagande. Soniskt så är skivan något mjukare än de hänsynslösa attacker som kunde hittas på Lightning Bolt. Inledningen med Who Ever Said och SuperbloodWolfmoon känns som spetsade kreationer från Backspacer. Att gruppen fortfarande kan blanda sina rakbladsvassa riff med aggressiv punk, och få det att kännas relevant, intressant och igenkännbart, säger en del om bandets ständiga vilja att aldrig kompromissa eller hänge sig åt trender.
Där den inledande introduktionen känns igen, så bryter man helt och hållet av med den suggestiva Dance Of The Clairvoyants. Där gitarristen Stone Gossard och basisten Jeff Ament har bytt instrument, för att skapa ett verk som bärs fram av en trippande synth som ackompanjerar lyrik om förtvivlan och insikter, vad gäller våra vardagliga liv. DOTC känns som Gigatons kärna, där man svetsar samman hopplöshet och frustration.
DOTC leder sedan in i den rosenrasande och pricksäkra Quick Escape. En spottloska gentemot det helvete vi sett byggas upp under fyra år av Trump och hans rysliga politik. Quick Escape träffar nästan lika hårt som bandets genialiska Do The Evolution. Än mer slående än det blinda raseriet. Är de stunder då man blandar det melodiska med en mer preciserad kritik mot världsproblemen som vi idag möter. Seven O’ Clock och Retrograde känns som moderna Pearl Jam-klassiker. Vedder har på senare år vässat sin förmåga att skriva enkla men oförglömliga ballader, de två nämnda exemplen är ytterligare bevis på hur sofistikerad Vedder , gruppens melodier och lyrik kan vara. Bilderna som målas upp i Seven O’ Clock hör hemma på en biograf, och dramatiken i Retrograde är inget annat än briljant.
Tyvärr så tappar albumet iktning mot mitten. Spår som Buckle Up och Comes Then Goes, känns som halvdana prototyper. Båda hade behövt mer tid och eftertanke för att efterlämna ett rejält intryck. Detsamma kan sägas om Never Destination och Take The Long Way, som i en live kontext, har alla möjligheter i världen att bli lysande. Men som i sina studioversioner känns lika ointressanta som My Father’s Son. En låt som inte fick något värde förrän den framfördes live och förvandlades från anonym fogmassa till ett nervigt monster.
Men på det hela så kompenserar mästerverk som Retrograde och Quick Escape för albumets svackor. Det är långt ifrån det bästa Pearl Jam gjort, men samtidigt finns det inte ett spår som inte har potential att kunna utvecklas till något storslaget då bandet väl ger sig ut på vägarna igen. Även om det dröjer till nästa sommar… Om ens då… Gigaton är en sammanbiten, moloken och sorgsen skiva som på ett utomordentligt sätt kontextualiserar den mänskliga kris som pågått i flera år, och som år 2020 har utvecklats till något monstruöst. Det finns en viss tröst i att ett av världens bästa band sörjer med oss.
Betyg 8/10
Bästa spår: Quick Escape, Dance Of The Clairvoyants, Seven O’ Clock, Retrograde.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020
Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Western Stars utav Warner Brothers för recension.
Film
Det är aningen svårt – även efter andra omgången med Western Stars, att avgöra om det borde ses som en faktisk film eller renodlad live konsert. Även om filmen och Bruce Springsteen åkte runt ett flertal högt profilerade filmfestivaler, så känns de sektionerna som inte involverar musiken som utfyllnad. Då Bruce Springsteen i intervjuer får tala ut, och ingående ge sin syn på vårt samhälle, så är han en en gastkramande berättare. Bara det faktum att talet introduktionstalet till The River – på livealbumet 1975-85, är minst lika gripande och emotionellt som det mästerliga spåret, säger något om hur Springsteen kan trollbinda både i ord och musik.
Och de passager som återfinns mellan framförandet av Western Stars-albumet, innehåller mycket av prosan och poesin, som gör att jag kan förlora mig i timtals utav intervjuer som mannen från New Jersey gett under sina många år som artist. Tyvärr så känns filmens diverse mellanrum inte helt naturliga, scenerna med Terrence Malick-liknande estetik är långt ifrån någon uppenbarelse. Springsteens utläggningar kännas aningen ansträngda och konstlade i detta format.
Men detta är lätt att ha överseende med då konserten är i fullgång. Western Stars växer för varje gång, och även ett relativt bagatellartat spår som Hitch Hikin’ blommar ut och återger grandiosa berättelser om upplevelser i den västra delen av USA. Än mer storslaget blir det i mästerverk som titelspåret eller den obeskrivligt vackra Chasin’ Wild Horses, som har ett av de allra finaste och mest emotionella arrangemangen Springsteen någonsin komponerat. Förutom den något menlösa Stones, där Patti Scialfas förfärliga sånginsats saboterar det mesta, så är framförandena helt klanderfria. Och då finalen väl tar plats, i den stunden när publiken får uppleva extas i sin renaste form. I och med coverversionen av Rhinestone Cowboy. Så är den tveksamma utfyllnaden bortglömd. Vad som kvarstår är genialisk musik, skriven och framförd utav en artist som saknar motstycke på alla plan.
Betyg 8/10
Bild
Western Stars blandar Springsteens privata bildmaterial med soldränkta bilder på slätter och galloperande hästar. Att det således uppstår diskrepanser beroende på vilket material som är i bild, är därmed förståeligt. Western Stars har sin berättarmässiga grund i karaktärer vars ’’glory days’’ är långt förbi. De är stuntmän vars ben är redo för skroten, eller bedagade statister, vars historier om en filminspelning med John Wayne är det enda som lyser upp dennes menlösa tillvaro. Man har därefter försökt ge Western Stars visuella influenser som kärleksfullt tittar åt Sergio Leone och John Ford. Scenerna då Springsteen inte befinner sig på scen har en märkbart mattkvalitet, något som berövar bilden på djup och skärpa.
Men precis som med den faktiska filmen, så är det då konserten som skiner. Även om lite utav mattheten kvarstår, så är närbilder på Springsteens ansikte, eller stränginstrument, återgivna med stor klarhet och skärpa. Färgpaletten och den dramatiska scenbelysningen gör att bilden har ett något övermättad färgton, men som i sin kontext bidrar till en tät atmosfär som förstärker musikens makalösa lyrik.
Betyg 8/10
Ljud
Med sitt Dolby Atmos-spår så har Western Stars en öppen och extremt detaljerad ljudbild som överträffar det mesta Springsteen släppt vad gäller sina konsertfilmer. Det är närmast kusligt hur naturliga och närvarande stränginstrumenten är. Här kan man utan problem urskilja individuella strängar och plektrum som slår emot dem. Det enda som håller ljudspåret tillbaka är mixen utav Bossens röst, som är något instängd och tillbakahållen. Detta var något som även var påtagligt då filmen visades på bio, och verkar tyvärr vara en del av ljudmixen. Något som berövar Western Stars på möjligheten att klassas som en referenskopia vad gäller ljud.
Betyg 8/10
Extramaterial
Här är det lika tomt som på prärien. Disken bjuder inte på något som helst extramaterial.
Summering: Vulgärt vidrigt men bitvis löjligt underhållande då Til Lindemann drar ut på turné utan bomber och granater.
För ett halvår sedan så gjorde Rammstein en fullkomligt genialisk spelning på Stockholm Stadion. Där kombinerades genialisk ’’Industri-Heavy Metal’’ och gastkramande specialeffekter. Man kan fråga sig om Rammsteins otroliga framgångar bara har att göra med det faktum att bandet omfamnar sitt hemland Tyskland och vägrar att forma sig efter musikindustrins diverse normer ?
Med Lindemanns spelning på Annexet står det dock klart att den tyska sextetten framgångar, inte bara bygger på gigantiska explosioner och galna sketcher på scen. Där Rammsteins är lika vältrimmad, precis och gedigen som den bästa Mercedes Benz- modellen, så känns Lindemann mest som ett glatt hobbyprojekt där ingenting är på större allvar. Nog känner man igen den bombastiska basgången, den dånande rytmen och Til Lindemanns stämma, men musikaliskt är Lindemann inte ens nära Rammsteins allra svagaste stunder. Konsertens stärks inte heller av att mycket av setlisten består av material från den snudd på o-lyssningsbara skivan Skills And Pills, där Til Lindemanns mest pubertala, banala och infantila tendenser har fått florera utan några som helst spärrar eller hämningar.
Gräsligt vulgärt
Om nu lyriken i de engelskspråkiga låtarna skulle få den ökända porrfilmen Deep Throat att rodna, så är det ingenting mot vad som utspelar sig på den stora videoskärmen bakom scenen. Att ens börja beskriva vad som visas upp skulle med största sannolikhet leda till en natt – eller två, i närmsta häkte för oanständigt allmänt beteende, men chockvärdet att få se alla tänkbara sexuella perversioner blir snart ganska tröttsamt. Och med tanke på den övergripande kvaliteten i det engelska materialet så är det inte alltför svårbegripligt varför man valt att försöka intressera publiken med bilder och sekvenser som tar vulgariteten till helt nya nivåer.
Men där flera sektioner blir tjatiga, så råder det inget tvivel om att Lindemann och hans kompanjoner verkar ha väldigt roligt på scen. Det märks framförallt i en inspirerad och farligt rytmisk ’’Platz Eins’’ där hela Annexet förvandlas till ett färgglatt disco, med en Lindemann som åker rakt ut i publiken i en stor plastbubbla. Och det är just sådana utspel som gör konserten till en komisk och underhållande fars.
Bombarderas med fisk och tårtor
Då Lindemann springer och kör ut en hel vagn ful med tårtor, som sedan slungas ut i publiken, eller då man med en gigantisk slangbella börjar bombardera hela Annexet med råfisk, så börjar det känna som att Lindemann hittat hem. Där kombineras den totala oräddheten från de bästa Rammstein stunderna och intimiteten som mindre arenor tillåter. Och i den absoluta finalen, då man avfyrar tre musikaliska sprängladdningar i ’’Ach So Gern’’, ’’Gummi’’ och ’’Steh Auf’’, så känns det som att Lindemann och bandet ar hittat hem till en lekstuga som är både rolig och musikaliskt intressant.
2019 går mot sitt slut och det har sannerligen varit ett innehållsrikt år som många gånger varit oförglömligt – av diverse anledningar, bra som dåliga . Vårt faktiska samhälle – det utanför fiktionen och de färgrika sagorna, fortsätter att splittras, söndras och fördärvas av olika krafter. Med tanke på att vi snart går in i ett nytt årtionde så är det omöjligt att inte se tillbaka under de gångna åren och fråga sig vad som egentligen gick så fel ? Hur vi inledde 10-talet med optimism och förhoppningar, och hur vi slutar här och nu. Tack och lov så har olika kulturella gärningar hjälpt oss genom dessa tuffa tider. Under årtiondet så har vi givits makalösa upplevelser inom musik, film och spel. Det har varit ett så händelserikt och späckat decennium, att funderingar och tankarna kring det får vänta till en separat och kommande artikel.
Om ungefär ett år så fyller Tiger Film hela fem år, det har varit en unik och spännande resa som många gånger varit utmanande, men aldrig negativ. Vi växer sakteliga och börjar hitta olika uttrycksformer som passar vårt mer diversifierade material. Då vi öppnade ett Instagram-konto – efter mycket internera diskussioner, så fick vi möjligheten att effektiva dela med oss av vårt visuella material.
Under åren som gått så har en av våra absoluta favorithändelser varit de utställningar vi fått arrangera i samarbete med Filmstaden Täby, i samband med Marvel Studios eller Star Wars-premiärer. Efter ett antal år så lyckades vi – om vi tillåts vara något självgoda, göra våra två bästa utställningar hittills. Responsen från besökarna i och med Avengers Endgame premiären var fullkomligt överväldigade, med hjälp av nära och kära vänner, så samlade vi fler statyer än någonsin och fick vara med om en utställning som vi aldrig kommer att glömma bort. Detsamma gäller utställningen för The Rise Of Skywalker, som var en anstormning av nostalgi, entusiastiska diskussioner och barndomsminnen.
Det är också i de mänskliga interaktionerna som året varit som allra mest givande. Trots att mycket av vår verksamhet är digital, så är det på mässor och utställningar som allt arbete blir till något mer substantiellt än bara besökssiffror. Sammankomsterna, med så många fantastiska människor, har varit en gudagåva. Vår resa ned till Köln, då vi fick träffa den europeiska distributören för XM Studios, är ytterligare ett underbart möte som sedan fick fortsätta i Stockholm då XM Studios gjorde sin debut på en skandinavisk mässa. Mässorna gav oss också möjlighet att möta ett antal av serievärldens mest hyllade. Paret David – och Meredith Finch visade sig vara minst lika exceptionella människor som kreatörer, med varma leenden och stor tålmodighet gjorde de varje tillfälle med fansen unikt.
Stockholm Comic Con lyckades också få hit ett kreativt par i Amanda Conner och Jimmy Palmiotti, som även dem visade sig vara ett sant nöje att träffa. Att Conner också konstaterade – att omslaget till Captain Marvel #7 – som vi tagit med för signering, var det första hon signerat, var en minst sagt trevlig överraskning. Och att hastigt diskutera Prime 1 Studios kommande Joker staty – designad av Lee Bermejo, med skaparen själv, är också en stund för minnesgalleriet.
Hela 2019 har dominerats av populärkultur. Avengers Endgame lyckades tillslut göra det som ingen annan film gjort – att gå om James Camerons Avatar, vad beträffar inkomster och bli den mest framgångsrika filmen någonsin. Det var ett viktigt ögonblick, inte bara för att den enorma finansiella succén innebär att Marvel och deras filmer fått en automatisk existens garant de närmsta åren, men att den subkultur, som så länge varit häcklad och ansetts som något trivialt, lyckades med att skaka om hela filmindustrin.
Men denna seger för – subkulturer, nördar och entusiaster jorden över, visade sig vara kortvarig, i och med Martin Scorseses uttalande kring Marvel Studios, så restes murarna och fördomarna kring genrefilmer ännu en gång. Vi har undvikit att kommentera och engagera oss i detta elitistiska trams, men Scorseses uttalande gav tusentals människor en anledning att komma ut – och på de mest pinsamma vis attackera Marvel och de miljontals fans, som en lägre sorts människor, som saknar kapacitet att förstå ’’riktig film’’. Vad Scorseses än tycker och tror är hans ensak, men den hatstorm han skapat, och sättet den har ställt grupp mot grupp, förblir oförlåtligt, det har legitimerat allmänna påhopp och klassfördelningar, något som filmbranschen – minst av alla, behöver i en tid med våldsamma påhopp och en brist på total anständighet eller ansvar.
Men oavsett vart man står i frågan om man gillar subkulturer eller inte, så glädjer det mig att den moderna mytbildningen lever vidare hos Marvel, DC och Star Wars. Vi stirrar oss blinda på termen superhjältar, ett koncept som ofta förknippas med ett bakrån som omedelbart stoppas av en gudalik figur, som sedan flyger iväg. Det må ha varit så det började för karaktärer som Stålmannen och Batman, men att tro att de inte har utvecklats, moderniserats, blivit mer komplexa och förnyat sig, är lika naivt som att tro att mänskligt berättande inte utvecklats sedan våra förfäder gjorde grottmålningar.
I The Killing Joke, X-Men eller The Punisher, så är antalet intressanta karaktärer, fascinerande intriger och relevanta allegorier till dagens samhälle, minst lika närvarande som i de mest kvalitativa filmer eller TV-serier. Den tyska expressionismen använde sig gärna utav fantasifulla karaktärer och kreatur, se bara till Fritz Langs Metropolis, där robotar och futurism spelar en lika stor roll som samhällets revolt mot en totalitär överklass. Genom det imaginära och fantastiska, kan man skapa kraftfulla allegorier, paralleller och motiv. Att trivialisera sagor innehållandes fantasirika och mytiska attribut, är detsamma som att ifrågasätta hela vårt moderna berättande. Varken Shakespeare eller Kafka, värjde sig ifrån att gå långt ifrån vår egen verklighet, för att på så sätt ges en större verktygslåda, där de kunde utforska ytterst mänskliga ämnen och ting, med hjälp av magi och förvandlingar.
Att tala om rasförtryck, orättvisor och förbjuden kärlek i mer abstrakta former kan vara minst lika effektivt – om inte mer, än ren facklitteratur. Det finns ett skäl till att karaktärer som, Prinsessan Leia, T’Challa och Peter Parker kan fånga fantasin, det är inte bara en fråga om deras extraordinära förmågor och epitetet, utan deras berättelser, deras upplevelser och trauman som gör dem enkla att identifiera med och finna tycke för.
Vi har fått möjligheten – att i första hand, se vad dessa moderna myter kan ha för inverkan, då vi genomfört våra utställningar. Häpnaden och fascinationen för Captain Marvel och Rocket Raccoon – i statyform, handlar inte bara om att de tillintetgjort rymdskepp och rymdvarelser, det finns mänskligt element som fäster sig som en märla kring hjärtat, det må låta högtravande, men jag har sett och upplevt det själv.
Scenen i Avengers Endgame – då karaktärerna vi lärt känna och stifta bekantskap med i över tio år, reser sig från askan – för att göra en sista ansats att besegra ondskan, är ett av väldigt få tillfällen då jag drabbats så pass emotionellt att jag har haft svårt att beskriva det i ord. Det handlade inte bara om det visuella fyrverkeriet, det var något klart mer personligt. Då jag fick privilegiet att se Sagan Om Konungens Återkomst på midnattspremiären i ung ålder, så föddes en guldstandard. Vartenda ögonblick, varje ansats och varje tickande sekund, vara lika verklig, viktig och betydelsefull som en dag i livet. Känslan av fullkomlig övertygelse, fascination och förundran lyckades Avengers Endgame återskapa.
Att året därefter har gått i dessa fotspår är i mina ögon det kanske mest inspirerande, hur stora mängder av människor har kunnat samlas för att uppleva en och samma sak. Där deras intresset för Tony Stark eller Carol Danvers övervinner saker som hudfärg, politik och personliga värderingar.
Bortom filmens värld, så visade Rammstein att man på ren och skär eldkraft, kan skaka om och förföra trettiotusen människor en grå Augusti kväll. Bruce Springsteen må inte ha turnerat med sitt album Western Stars, men konsertfilmen, där vi äntligen får höra materialet i en mer levande kontext, orsakar rysningar då man tänker tillbaka på versionerna av Rhinestone Cowboy och Chasin’ Wild Horses.
Och i mer digitala världen kunde vi förundras av egensinniga kreationer som Death Stranding och Sekiro: Shadows Die Twice, två spel som vägrar att kompromissa. Men det är Respawn Entertainments Star Wars Jedi Fallen Order som drar det allra längsta strået, med sin polerade mekanik och passionerade berättelse – som dränks i entusiasm och energi.
Avslutningsvis så återstår det bara att tacka alla er som följt med oss under årets gång. Resan fortsätter att vara fantastisk och ständigt överraskande. Vi önskar ett ett gott nytt år och ser fram emot vilka nya äventyr som väntar.
Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är.
Snart så lyses Sverige upp i en konfekt av färger och explosioner på natthimlen. Det årliga nyårsfyrverkeriet må ställa till med ett härans liv och skrämma livet ur våra fyrbenta vänner. Men inte ens det totala användandet av smällare och raketer kommer kunna mäta sig med Rammsteins konsert på Stockholms Stadion i augusti. De tyska industrirockarna har länge haft ett resume som en live-akt utan dess like. Eld, mer eld och könsdelar som skjuter ut… ja, något, är bara ett fåtal av de inslag som förekommit då Till Lindemann och hans skogstokiga kompanjoner dragit ut på vägarna.
Med sin starka nya skiva, och en stadiumturné, så tar Rammstein nästa steg i sin karriär som showartister. Showen, volymen och explosionerna har aldrig varit påtagligare, stiligare eller så… ja, bombastiska. Introduktionen, men en explosion som får halva Sverige att skaka, är bara början. Vad som sedan sker är ett ursinnigt och precist musicerade där man kombinerar bomber och granter med stenhård – men ändå melodisk musik, som får publiken att tappa fattningen.
Sättet Lindemann kommenderade hela arenan i Ich Will förblir ett av årets mest magiska ögonblick.
Tiger Film utser därmed Rammstein på Stockholm Stadion den 14 augusti till 2019 års bästa konsert
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019
Summering: Känslorna må aldrig ta slut, och sommaren må vara kort, men En Del Av Mitt Hjärta hade gärna få ta slut med omedelbar verkan.
Det enda gensvar man kan ge En Del Av Mitt Hjärta – filmen som följer samma konceptuella stig som Mamma Mia och We Will Rock You, är en djup suck och ett ansikte som försänks i darrande händer.
Efter att Guy Richie brutit ned alla möjliga barriärer – för den goda smaken, med sin adaption av Disneys Aladdin, så trodde jag – i min naivitet, att maxgränsen var uppnådd för hur bedrövlig en film kan kan vara, innan den beger sig in i någon sorts skärseld mellan det outhärdligt usla och det förunderligt bisarra. Innan vi går och igång – och blir – än mindre, laddade och tända, så är det värt att nämna att intentionerna med filmen inte är fel. En Del Av Mitt Hjärta har – som titeln avslöjar, en del av ett hjärta, det finns inget självgott eller uppblåst vad beträffar ambitionerna, tanken är att göra en rak och enkel film som skall kunna avnjutas på juldagen, tillsammans med kopiösa mängder julmust och annat sockerrikt tilltugg som december månaden erbjuder.
Men i och med att detta har nämnts så står jag helt handfallen och aningen mållös inför uppgiften att recensera En Del Av Mitt Hjärta. Vi har sett ett antal extremer – vad beträffar musikaler de senaste åren, i den enda änden finner vi mästerverket La La Land, som redan nu kan benämnas som en klassiker av rang, och på den mindre smickrande ändan så finner vi Mamma Mia. Att dessa ens nämns i samma text är skräckinjagande, men så pass stor har diskrepansen varit inom genren de senaste åren. Då Pierce Brosnan tog ton – och bedövade en hel genration, med sin falsksång i S.O.S, så trodde jag att bottnen var nådd. Någonstans under de multum av förfasande usla Idol-auditions, ligger Brosnans sånginsats och förmultnar, det kan mycket väl vara den mest plågsamma musikaliska stunden i filmhistorien.
Några utav de sämsta sånginsatserna någonsin
Men drygt tio år senare så har den före detta James Bond-aktören fått sällskap utav hela ensemblen från En Del Av Mitt Hjärta. Det är förvisso svårt att – exakt, avgöra vart problemet med det musikaliska sitter: om det bara är en fråga om total oförmåga att sjunga – gällande varenda medverkande aktör, eller om det är ljudmixen som spökar. Hur som helst så har man på konststycket lyckas bräcka Brosnans obeskrivligt dåliga insats. Vare sig det är Malin Åkerman eller Jonas Karlsson som brister ut i sång, så är det som når publikens öron lika trivsamt som att få en huligantuta inkörd i hörselgången. Varenda stavelse som mynnar ut är både falsk och tillgjord, tilliten till sina egna aktörer verkar vara obefintlig vad beträffar deras förmåga att ens kunna sjunga Ledins enkla ’’na na’’-texter. Malin Åkerman själv talade – väldigt självmedvetet, i en intervju för ungefär tio år sedan, om lådor som hjälper till med rösten.
Om det är en röstlåda, en döende kråka eller för den delen en katt som torteras, som resulterat i denna ljudtortyr, är oväsentligt. Jag har under alla mina år som filmentusiast aldrig hört något som låter så här hemskt i en biosalong. Jean Hagens Lina Lamont från Singin’ In The Rain skulle utan större problem kunna ställas på operans stora scen och klara sig galant i jämförelse. Ljudmixen får alla att låta som gälla robotar, där all form av uttrycksfullt – eller livlighet, slagits ned men en jättelik spikklubba.
Tappar fattningen
En musikal utan bra sångare är detsamma som ett flygplan utan motor eller vingar. Olyckligtvis – för publiken och allmänheten, så slutar inte katastrofen här. Att förvänta sig samma färgexplosion och snygga koreografi som i Damien Chazelles film om paret Mia och Sebastian, vore fullkomligt befängt. Men En Del Av Mitt Hjärta har ett hantverk och utförande som är så undermåligt att det får mig att tappa fattningen under längre perioder.
Danskoreografin – och kontexten, som Ledins musik används i, är så skrattretande usel att ansiktet blir illrött av skam. Det finns alltid ett mått av banalitet i musikaler, men det kan motverkas genom starka karaktärer, bra humor och – framförallt, oerhört professionellt handlag. Manuset och dess story är inte menat att stå jämte något ur Victor Sjöströms portfölj, men de karikatyrer som målas upp här hade inte ens godkänts för ett parodiskt avsnitt av Kalle Anka.
Att Åkerman är aningen obekväm och stel kan vara ursäktat – svenskan är inte hennes första språk, men att Jonas Karlsson och Marie Richardson är lika levande som två stelfrusna marionetter, indikerar hur detta manuskript inte ens kan räddas utav tusen mirakel hämtade hämtade ifrån Betlehem på julafton.
Ledins text ’’om bilder som aldrig suddas ut’’ stämmer förvisso väldigt väl med det mesta som målas upp under filmens gång. Skräcken att se hur ’’Sommaren Är Kort’’ eller ’’Sensuella Isabella’’ iscensättas – med en banalitet utan dess like‚ kommer för alltid att få en del av mitt eget hjärta att aldrig slå igen.
Förvridet underhållande
Och bland sandaler i plast och glassar i munnen, så börjar En Del Av Mitt Hjärta träda in i en sällsynt dimension där uselheten går utanför all rim och reson. Oavsett om vi har att göra med Jonas Karlsson – sjungades en helt morbid version av ’’Just Nu’’ eller faktumet att dialogen och alla interaktioner är som slitna ur malätna dokusåpor, så uppnår En Del Av Mitt Hjärta en sällsynt status där hela travestin är så pass genomusel att den blir förvridet underhållande. Det finns bara ett enda Ledin citat som passar som adekvat avslutning på detta bisarra elände till film och recension: ’’Jag förstod aldrig riktigt, vad som hände den där gången, förutom att allt blev fel…’’
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019
Summering: Springsteen har fulländat sitt mästerliga album med hjälp av fantastiska analyser och ett framförande i världsklass
Vi begick ett flagrant misstag då vi utlovade en recension av Bruce Springsteens senaste album Western Stars i somras, för att sedan – helt sonika, missa tillfället för en relevant recension.
Utan Bruce Springsteens musik, konserter och artistskap så är står Tiger Film utan sina mest essentiella lemmar och organ. Några av de mest tillfredsställande texterna vi fått äran att skriva har varit de gånger vi recenserat olika E Street band konserter från jordens alla hörn. Western Stars skiljer sig avsevärt från vad Springsteen publicerat de senaste årtiondet, efter det lyckades och bejublade Seeger Sessions-projektet, så har den gode Bruce uteslutande arbetat med material för E Street Band. Det har gett oss ett antal fantastiska – och många gånger, underskattade album som det helt magnifika Magic från 2007.
Springsteen är ingen främling för att kunna ändra om sitt material för att passa den uttrycksform han känner sig mest manad och inspirerad att prova på. The River följdes upp av Nebraska, ett album som sångaren själv beskrivit som ’’rock bottom’’ rent emotionellt. Där The River har överlyckliga högtrycks låtar som ’’Out In The Street’’ och ’’Cadillac Ranch’’, så finns det inget som helst ljus i Nebraska – där karaktärerna är dömda att ruttna bort i döende städer, eller väntar på att bli avrättade.
Där E Street Band-skivorna alltid är episka och nyanserade – med sina stora arrangemang och grandiosa berättelser, så är det betydligt mer tillgängliga än Nebraska. Western Stars är inte menat att spelas under en kväll tillsammans goda vänner och full fest, det kräver tid och funderande. Därför var det svårt att recensera albumet med en deadline, precis som en bra bröddeg har det behövt jäsa.
Fulländad form
Och för den som haft privilegiet att se Springsteen live, vet att det är där som musiken verkligen blir fulländad. Albumen är bara ett första steg i de sagor och berättelser mannen från New Jersey delger sina lyssnare. Det är alltid svårt att evaluera ett Springsteen- album utan att ha hört delar av materialet framföras på scen. Men med Western Stars stod det klart att Springsteen inte avsåg att turnera med albumet, precis som med Nebraska så kommer det – med största sannolikhet, bakas in då den – omtalade och framtida – E Street Band skivan, väl kommer ut och dess medföljande turnén inträffar. Därmed så verkade möjligheterna att få höra Western Stars i sin full blom vara avlägsna. Western Stars (biofilmen) råder bot på det problemet…
Outlaw Bruce
I en kombination av Terrence Malick influenser och renodlad konsertfilm, så tar Springsteen och bjuder in sin publik till sin renoverade ’’lada’’, där han framför albumet med ett fåtal E Street Band-medlemmar: frun Patti Scialfa, Soozie Tyrell och Charles Giordano, och en stor samling nyförvärvade musiker. Mellan varje låt så tillåts Springsteen pröva på sina aspirationer att regissera en westernfilm, med rusande hästar, whiskey och ödelandskap.
Dessa iscensatta sekvenser är sannerligen inget uppseendeväckande, för ett antal år sedan släppte Springsteen en musikvideo till ’’Hunter Of Invisible Game’’, och fem år senare så känns den som en visuell ritning för Western Stars. Det är långa och svepande bilder på landskap och vardagliga bestyr, med en Bruce i rollen som karaktärerna från sångens lyrik.
From Small Things (Big Things One Day Come)
Den beskrivningen är mer eller mindre identisk med det vi upplever i filmens övergångar. På egen hand så hade detta kunnat bli ren och skär utfyllnad, vars syfte endast är till för att dra ut på speltiden, men Springsteen använder dessa pauser till att skapa en kondenserad version av sina konserter i filmformat. De monologer Springsteen ofta använder sig på konserterna, är aldrig till för ren exhibitionism eller egoism, de legendariska talet före ’’The River’’ – från Live 1975-85, är numera en lika essentiell del av låtens narrativ.
Observationerna och tankegångarna kring de diverse låtarna från Western Stars, är precis lika substantiella och gripande. Förutom att albumet har nått sin fulländade musikaliska form, så får varje låt mer mening och betydelse. Springsteens kommentarer och tankegångar hade mycket väl motiverat biljettpriset, men själva konserten är givetvis huvudrätten.
Och aldrig har något så förutsägbart varit så härligt, myten – eller faktumet, att allt Springsteens live framförande förädlar studioinspelningarna visar sig vara sant även denna gång. Från första ackordet så slås lyssnaren av kraften, precisionen och intensiteten. Små och tystlåtna alster som ’’Hitch Hikin’’ exploderar likt en supernova. Att visuellt kunna se hur hela orkestern samverkar med Springsteens overkliga inlevelse gör varje not oförglömlig.
Here to win
Versionerna av ’’Chasin’ Wild Horses’’ och ’’There Goes My Miracle’’ kan inte beskrivas med något annat ord än fullkomlig perfektion. Arrangemanget på den förstnämnda var redan enastående i studioversionen – och bland det allra vackraste Springsteen skrivit, men här så förhöjs det sorgsna eposet om jakten på sinnesfrid och inre tillfredställande, till en berättelse som utmanar valfritt Oscarsvinnande manuskript. Inte ens Scialfas ylande på ett fåtal spår är tillräckligt för att förstöra magin.
Sedan ges publiken en bonus i form av den genuint episka covern av ’’Rhinestone Cowboy’’, och precis som med Springsteen-versionen av Suicides ’’Dream Baby Dream’’ så blir låten något helt annat då Springsteen framför den. Det är så genialiskt att länder runt om i världen borde lagföra att spela den på alla framtida Springsteen-konserter.
Om det inte vore för att biosalonger inte tillåter samma beteende som på ett dansgolv på valfri sportarena, så hade ett jättelikt jämföra hopp varit den enda vettiga responsen.
Summering: Mästerlig show och ett genialt framförande gör den tyska sextetten till kungar och härskare över hårdrockens förlovade land.
Att bjuda på en show utan dess like är idag svårt om inte omöjligt…
Då U2 revolutionerade scenkonstruktioner med sin Zoo TV-Turné under 90-talet, så skapade man flera ideal och standardiseringar som flera musiker och band anammat sedan dess. 20 år senare så är storbildskärmar, häftiga ljuseffekter och jättelika scenbyggen inget nytt under solen.
Där Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr fyller sina stora LED-skärmar med vackra bilder och fagra vyer – samt ett stort mått av ömhet, så tar Rammstein fram ett hutlöst bombardemang av konfetti, eld, mer eld och rekvisita som får de mest påkostade Broadway-shower att framstå som skamliga. Om den irländska kvartetten är Bruce Banner, så är Rammstein det gröna alter egot Hulken, stor, stark och beredd att krossa allt i sin väg…
Rammstein vet inte ens vad ordet subtilt är. Genom konsertens två timmar så är det ett furiöst angrepp med dånande volym, mäktigt scenskådespel och musik så hård att man kan undra om Stadions träbänkar kommer vara intakta dagen efter konserten.
De tyska hårdrockarna har under åren byggt upp ett renommé som vansinniga våghalsar som inte är rädda för något. Det är inte bara de brutala texterna och djävulskt medryckande riffen som föranlett detta. Ingeting är tabu i Til Lindemanns lyrik, vare sig det gäller perverst sex eller makabra mord. Saker som inte borde vara möjliga – eller tillåtet, blir verklighet i Rammsteins musik och deras visuella eskapader.
Grå och ful kväll
Just denna gråa och avslagna Onsdagskvällen – som konserten utspelar sig under, är inledningsvis regnig och kylig, knappast något idealt klimat för en utomhuskonsert. Hela Stockholm håller dessutom på att återvända hem efter solsemestrar och utlandsresor, med allt vad det innebär med jetlag och krypande arbetsångest. Stämningen på vägen till arenan är knappast så elektriskt som den skulle kunna vara.
Men Rammstein kunde inte bry sig mindre om saker och ting som väder, vardagar eller otillåtna ljudnivåer. Konserten inleds med den största explosionen jag sett utanför en Hollywoodfilm. Den allt mer åldrande Stockholm Stadion kränger och bågnar som en risig träkoja i stormens öga då detta ursinne öppnar konserten.
’’Krasch, bang, boom !’’
Smällen är så kraftfull att boenden i området är förlåtna om de misstänker att hemvärnet provskjuter med landets samtliga fältkanoner. Publiken blir helt omtöcknad av detta startskott, men istället för att elda på detta extatiska tillfälle, så framför Rammstein den stillsamma Was Ich Liebe, där bandmedlemmarna sakta men säkert går upp på scenen. Men efter denna lilla välkomstdrink så är det slut med uppvärmningen…
Links 2 3 4 blir som ett slag i magen, ljudnivån är så kraftig att kroppen närmast vibrerar. Bandet spelar dessutom så tungt och hänsynslöst att de utan problem kan sänka en pansarkryssare.
Det bindgalna och fokuserade framförandet hade tagit bandet långt, men Rammstein är mer än bara hårda riff och sylvassa syntar. Showen spelar en minst lika central del i bandets konserter som deras musik. Och i och med denna turné så har bandet lyckats överträffa sig själva. Visuellt är konserten fulländad, man lyckas inkludera allt som gett gruppen sitt renommé som ett rockband utan dess like.
Starkare än någonsin på de största arenorna
Tidigare har man hållit sig till medelstora arenor, det är först nu som man tar steget till de helt gigantiska spelplatserna. Ett antal artister misslyckas kapital med att anpassa sig till de större utrymmena, showen kan helt plötsligt eka ihåligt och scennärvaron försvinner ut i tomma luften – se Håkan Hellström på just Stockholm Stadion 2017.
Rammstein bygger sina spelningar på tight koreografi och noga repeterade manövrar. Klivet till de riktigt stora arenorna är därför inget problem, inramningen och den mäktiga scenen förstärker bara det osannolika som publiken får bevittna. Det är en blandning av alltifrån cirkus, teater, opera samt väckelsemöte. De världskända pyroeffekterna brinner som helveteseldar, varenda explosion får publiken att rycka till. Många band låter sina effekter bli till en kakafoni, Rammsteins samtliga påhitt är däremot genomtänkta, vackra och gastkramande. Här finns inte en gnista som inte har regisserats minutiöst. För att dram fram fördomarna så är showen ett tyskt precisionsinstrument som är fullkomligt ofelbart.
I och med denna perfekta regi så får vi ett spektakel som inte kan upplevas någon annanstans. Flera av gruppens mest kända episoder finns givetvis beskådas på YouTube. Men ingen film eller ljudupptagning kan återge den genuint fysiska påfrestningen som är en Rammstein konsert, elden flamberar arenan och dess besökare, fyrverkeriet bländar och de tokiga upptågen på scen förtrollar.
Perfekt setlist
Hårdrockskonserter kan ibland bli monotona. Metallicas besök på Ullevi i år innehöll exempelvis ett par inslag som orsakade flera stillastående sektioner. Att spela nytt material är inte heller problemfritt. Men Rammsteins senaste – och namnlösa, album blir till showens ankare, det är inte tal om några pliktskyldigheter, allting flyter samman till en fantastisk helhet. Några döda eller utdragna partier finns inte att hitta. Även de avskalade balladerna blir strålande andningstillfällen istället för rastlösa stoppklossar.
Spår som Puppe, kunde ha blivit problematiska – med sin utdragna och svåra struktur. Men detta undviks i stunden då Til Lindemann vandrar upp på scenen med en gigantisk barnvagn som sedan börjar brinna – samtidigt dränks arenan i kolsvart konfetti.
Att bevittna detta är inget annat än obeskrivligt. Den helt bisarra inramningen är både vacker och vansinnig. Och dessa galna inslag överträffas gång på gång under kvällens gång. Deutschland hör till det bästa som hårdrocken gett världen de senaste åren. Videon till detta mästerverk är minst lika utsökt, framförandet på scen tar med sig de illröda laserstrålarna och det episka soundet. Radio och Mein Teil är adrenalinruscher som blandas ihop med pop-syntar respektive gigantiska eldkastare.
Rekord i höjdhopp
Gränsen mellan det löjliga och dramatiska blir snart svåra att fånga i ord, vad bandet än hittar på så fungerar det. Och då Christian Lorenz börjar hamra introt till Du Hast så blir det än bättre… Stockholmspubliken är inte lätt att tas med – synnerligen inte på en vardag, men nere på planen så verkar alla vara som förhäxade. Stadion må vara en plats för atletiska prestationer, och publiken i de främre leden slår de flesta svenska rekord i höjdhoppning.
Efter superhiten så sprutar man in raketbränsle i den tjutande och våldsamma motorn som driver konserten. Sonne håller på bränna ned hela Östermalm, elden spurtar och får varenda åskådare att svettas. Här så börjar jag spekulera i om Rammstein kan agera som potentiellt substitut för vår egen sol då denna slocknar. Men sedan så dämpar man hastigt denna eufori.
Popmonster
Snabbt och problemfritt så ger sig bandet ut i publikhavet och promenerar till en plattform placerad i arenans mitt. Där framförs en öm och försynt version av Engel med hjälp av pianoduon Jatekok. Efteråt så görs det omöjliga – att varva upp publiken ytterligare efter att ha sänkt tempot. Ausländer förvandlas till ett popmonster som får arenan att vibrera utav hysterisk dans. Du Riechst So Gut attackerar huvudstaden – volymen verkar – mot alla odds, bli än högre.
Förutom den helt menlösa Pussy, så är konsertens sista två nummer fullkomligt enastående. Självbetitlade Rammstein lyser upp hela Svealand, trycket och styrkan i det monotona riffet kan krossa cement. Ich Will är bortom alla ord, det går så snabbt att det känns som att vara fastspänd på motorhuven till en bil – vars förare har tappat förståendet, och kör i fullfart nedför autobahn, publiken kan inte sluta hoppa och även på läktarna är det full kalabalik.
Über allen
När allting väl är slut så hungrar jag redan efter mer. Så här mäktig, gripande och vacker har hårdrocken nog aldrig varit, konkurrenter som AC/DC och även Metallica framstår som klena ursäkter i jämförelse med denna perfekta tyska rockmaskin. För att parafrasera – ’’Rammstein, Rammstein über allen’’.
Betyg 10/10
Bäst: Du Hast, Deutschland, Ich Will, Sonne, Mein Herz Brennt, Rammstein, Du Riechst So Gut.
Sämst: Pussy.
Fråga: Hur många samtal fick larmcentralen egentligen under kvällens gång ?
Betyg på samtliga låtar
Was Ich Liebe – 8/10
Tung, atmosfärisk och elektrisk öppning.
Links 2 3 4 – 9/10
Stamp och tramp, nu är det slut med lugnet.
Tattoo – 8/10
Solitt spår från gruppens senaste album med en tillhörande bombastisk refräng.
Sehnsucht – 7/10
Fartfylld gammal goding som är en aningen felplacerad.
Zeig Dich – 8/10
Gregorianska körer och stenhårt riff gör detta till en grandios stund.
Mein Herz Brennt – 10/10
Rammstein möter Led Zeppelins Kashmir, så mäktig att man tappar andan, publikens allsång är guld värd.
Puppe – 9/10
Svårmodig och lynnig historia som bärs upp av ett skådespel som inkluderar ett magiskt konfettiregn, monsterbebisar och Til Lindemann med handhållen kamera.
Heirate Mich 6/10
Aningen blek efter briljansen i föregående spår.
Diamant – 7/10
Fin och tyst liten brandfilt.
Deutschland – 10/10
Bland det mäktigaste och mest storslagna som hårdrocken någonsin levererat. Inleds med galen dans och Christian Lorenz spelandes på sin synt uppe i en hiss (!). Styrkan i framförandet är oförglömlig.
Radio – 9/10
Än mer guld från senaste skivan, ett industriellt popmonster.
Mein Teil – 8/10
Galen uppvisning som inkluderar eldkastare, kanoner och slaktknivar.
Du Hast – 10/10
Går knappt att beskriva detta i ord… Frågan är bara om pyroeffektenra eller publiken är bäst ?
Sonne – 10/10
Sundsvall brann ned för över hundra år sedan, om detta pågått aningen längre så hade nog Stockholm mött samma öde. Såhär mycket eld trodde jag bara fanns i vår egen sol.
Engel – 7/10
Bandet strosar ut mitt i publikhavet och ställer sig på en mindre scen. Vad som följer är ett tyst och diskret framförande av publikfavoriten.
Ausländer – 9/10
Efter att ha åkt gummibåt tillbaka på publikhavets armar, så avlossas ännu ett djävulskt medryckande spår från det självbetitlade albumet.
Du Rieschst So Gut 10/10
Brinnande pilbågar och ett minst lika eldfängt riff, nere på plan så börjar golvet rämna.
Pussy – 4/10
Pubertalt tjafs.
Rammstein – 10/10
Publiken längst fram är förhoppningsvis brandsäkra, det ensidiga och mullrande riffet vänder upp och ned på precis allting.
Ich Will – 10/10
’’Händerna i luften’’ – beordrar Lindemann, med tanke på hysterin så hade han lika gärna kunnat be hela publiken flyga, det hade nog inte varit helt omöjligt heller med tanke på euforin…
Det är en lokal som huvudsakligen är menad för långa föredrag om alltifrån kompostering till redovisningar av diagram och staplar. Men denna kväll är konferenslokalen Stockholm Waterfront en svettig, personlig liten pub – eller klubb, där ett övertänt och självsäkert band – där bara de mest essentiella medlemmarna deltar, får lokalen att skaka av jubel och dånande applåder.
2013 så publicerade musiktidningen Rolling Stone en lista över de absolut bästa live artisterna för tillfället. De vanliga misstänkta – Bruce Springsteen, The Rolling Stones och U2, krönte såklart de ärofyllda topplatserna, men på plats nummer 28 så fann vi Patti Smith.
Smiths karriär spänner över fyrtio år, från att ha börjat i punkens tuffa tecken, så har Smith byggt upp ett rykte som aktivist inom ett antal samhällsfrågor. Men utöver sin status som politisk förkämpe, så är hon inskriven i musikhistorien som en av de allra största och mest inflytelserika artisterna i modern tid.
Ikon med dolda skatter
Smith har – enligt sig själv, bara haft en enda riktig hit – Because The Night, som Bruce Springsteen gav henne, stora delar av hennes eget författade material, är långt ifrån igenkännbart för de stora massorna. Likt många andra geniala liveakter, så kan Smiths livekonserter inte verka mycket för världen – rent visuellt, på scen blandar hon poesi, rock och berättelser, det låter sannerligen inte som något recept för en euforisk live upplevelse, snarare ett fängslande seminarium.
Därmed kan man fråga sig hur detta skall funka i en konferenslokal, som dessutom är fylld med några av de mest svårflirtade åskådarna på denna jord – Stockholmspublik. Och för att göra oddsen värre så inträffar konserten mitt i veckan på en ganska såsig onsdag kväll.
Direkt från New York
Scenen som sådan är inte bara spartansk, den är i det närmaste obefintlig. När Patti Smith äntrar är det på det mest alldagliga sätt, plötsligt dyker hon upp bakom ett par tunna svarta draperier. Gruppen på totalt fyra man – Smith inkluderat, ser ut att vara influgna från något minimalt gig på en bar i New Yorks mest bohemiska regioner.
Men bra artistskap behöver inte konfetti, lasershow eller ens någon större ljudanläggning för att skapa magi på scen. Setet må bara bestå av femton låtar, men från första ackordet så gör Patti Smith sitt material till öppna skattkistor för lyssnaren. Vartenda ord, varje gest förstärker ett låtmaterial som gör sig helt ypperligt i detta intima format.
Rockpoet och profet
Smith är numera minst lika mycket författare som rockmusiker, lyriken och den ogenerade rösten ligger stark i ljudmixen, Smith leker shaman och framkallar otäckt gripande monologer där hon förkastar ett samhälle som styrs av storföretag och bindgalna politiker.
Tappningarna av Neil Youngs After The Gold Rush och Midnight Oils Beds Are Burning, är helt oförglömliga med ett komp som är långt ifrån tekniskt perfekt, men helt i unison med Smiths musikaliska stil.
Flera tillfällen förvandlas spelningen till långa diktläsningar – som dessutom är improviserade, men detta hanteras med sådan bravur att det inte går att slita sig från den spektakulära uppvisningen som Smith bjuder på. Denna kväll är artisten från Chicago också på sitt – välkänt, glada humör och skämtar och drar lokala anekdoter om Sverige, Stockholm och Greta Thunberg.
Episk avslutning
Allt som framförs är av högsta kvalitet, men det är på slutet av det korta setet som denna finstämda kväll blir till en rasande rockkonsert, av högsta dignitet. Because The Night får hela lokalen på fötter, Smith manar fram så många hon kan att ta sig allra längst fram till scenkanten, och därmed är folkfesten ett faktum. Gloria – som avlöser Smith och Springsteens mästerverk, låter precis lika intensiva som på 70-talet. Precis som de bästa av artister, så har Patti Smith utvecklat sitt artistskap under de gångna årtiondena, den ungdomliga energin må vara något reducerad, men istället så har en mer världsvan, poetisk och karismatisk artist framträtt.
Smith anpassar hela showen efter sin ålder och kunskap, och där artister som Kiss och Bon Jovi kämpar med att försöka uppehålla sin image som unga hungriga rockare – och misslyckas kapitalt, så skäms inte Smith för att hennes hår blivit grått och att hon numera också är mer beläst och vis än tidigare. I avslutningen People Have The Power tas extasen och masspsykosen till sin absoluta höjd, blandningen av hoppfullhet och ilsken protestsång, kunde inte vara mer passande med tanke på den värld vi idag lever i.
I det ögonblicket så briljerar Patti Smith till den mildra grad, att jag blir fullkomligt övertygad om att bästa rockmusiker har en sak gemensamt med himmelskt vin, det blir bara bättre med åren…
Betyg 8/10
Bäst: Because The Night, Gloria, After The Gold Rush, People Have The Power och Beds Are Burning.
Sämst: Hade gärna fåt vara ett par låtar längre.
Fråga: Hur kan en sjuttioårig dam med en nackskada, vara mer energisk och fängslande än hela den samlade moderna popindustrin ?
Tiger Film 