Summering: Trots en brinnande satir och en vass Leonardo DiCaprio så faller det platt till följd av slarvig regi och en hopplös Jennifer Lawrence. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Hur Adam McKay uppnått sin status som en regissör av rang är sannerligen inte lätt att förstå då vi ser tillbaka på hans historik. Karriären inleddes med att regissera ett antal avsnitt av Saturday Night Live. Efter det så kom långfilmsdebuten Anchorman – som inte föll mig i smaken, men som uppnådde kultstatus. 

Efter det följde ’’en rad klassiska mästerverk’’ som Talladega Nights, Step Brothers och The Other Guys. Det fanns nog ingen som överhuvdtaget kunde föreställa sig att McKay skulle försöka slå in sig på en mer seriös bana. Men The Big Short – i ursprungsform  en ingående och genuint chockerande berättelse om finansvärldens girighet, blev i McKays händer ett katastrofalt spektakel som placerade en naken Margot Robbie i ett badkar och Christian Bale på trummor. 

McKay har en registil som kan jämföras med TV-Shop. Ordet måttfull existerar inte i ordboken, istället så är det en veritabel bombmatta av impulser, hopp-klippning och icke-diegetisk text som hamrar in budskapen. 

Denna oerhört aggressiva och framfusiga stil är både ensidig och tröttsam, men när McKay valde att filmatisera den före detta vicepresidenten Dick Cheney dramatiska – och inte helt okontroversiella, liv, så var denna sträva och direkta registil mycket passande. Trots att halten trams och flams var densamma som i The Big Short så var Vice i slutändan en fullt acceptabel film med en oerhört kraftfull rollprestation från Christian Bale. Allt som allt är McKays karriär som en mer seriös filmskapare svår att ta på allvar. Tyvärr så innebär Don’t Look Up en kraftig försämring av den redan tveksamma snittkvalitén som McKay bjudit på. Denna gång överges verkligheten för en originell berättelse med starka surrealistiska inslag som genast drar tankarna åt Spike Jonze  minnesvärda Adaptation. Händelserna och karaktärerna befinner sig i en sorts hyperaktiv verklighet där munhugg, svordomar och känsloutbrott är betydligt vanligare än alldagligt beteende. 

Trots den oerhört artificiella presentationen så är Don’t Look Up i mångt och mycket en samhällssatir som tar sig an alltifrån Donald Trump, fake news, Silicon Valley-bolag, rasism, korruption… En väl genomförd satir kan vara en utmärkt ventil för publik och filmskapare, framförallt då vi ser till de oerhört mörka och deprimerande tider vi lever i. Problemet är att alla dessa ämnen hanteras slarvigt och utan någon vidare eftertanke. Meryl Streep som får ’’äran’’ att skapa en kvinnlig Trump-kopia har flera sekvenser som kunde varit både roliga och träffsäkra. Men Adam McKay regisserar allting så pass slarvigt att dessa referenser och igenkännings-moment endast blir irriterande i sin övertydlighet. 

Ämnena som berörs må vara högaktuella och därmed utmärkta att förlöjliga, men det måste ske med en stark vision och ett fläckfritt genomförande, något som helt saknas här. Alla ämnen trycks det in i ansiktet på publiken, efter ett tag känns det som att bli tvångsmatad. För att dölja avsaknaden av någon som helst elegans så utökar McKay sina mest enerverande tendenser där hela det sedvanliga artilleriet av textmeddelande, abrupt musik och tafatt cynism fullkomligt sköljer över publiken. Filmens oerhört pessimistiska och nästan nihilistiska attityd känns också helt felplacerad. Humorn rör sig mellan barnsligt kiss – och bajs humor till grova sexskämt, det finns ingen harmoni mellan dessa extremer och i slutändan blir allting endast till nonsens.                

Det blir inte bättre av att Jennifer Lawrence är tillbaka med sitt standardiserade och hysteriska agerande som är precis lika ointressant som alltid. Trots en tvåårig paus från skådespeleriet så känns Lawrence utbränd och framförallt slarvig. Ännu en gång så måste publiken stå ut med en bunt grimaser, gallskrikande och allmän neuros. Men i skådespelarensemblen så finns också den strimma ljus som lyckas avvärja en total katastrof. Leonardo DiCaprio inleder stillsamt och nästan avslaget, men hans prestation vissa sig vara  både kraftfull, rolig och oväntad. Framförallt så är det fantastiskt att DiCaprio inte har några problem med att ta sig an en roll som inte är heroisk eller det minsta prestigefylld. 

Don’t Look Up må ha flera intressanta ideér, att McKay vill utmana vårt moderna och alltmer skrämmande samhälle måste applåderas. Men då allt är genomfört med en sådan uppenbar brist på kunskap eller måttlighet så blir slutresultatet genomgående ointressant. 

Betyg 4/10