Summering: Avengers Endgame får vänligt maka på sig. Spider-Man: No Way Home kan numera titulera sig som världens bästa serietidningsfilm. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Att försöka vara systematisk och objektiv då det kommer till att recensera Spider-Man: No Way Home är omöjligt, vad som utspelar sig på duken är en upplevelse av bibliska proportioner. Och i tillfällen som dessa så finns inte orken kvar att ens försöka att förklara briljansen gällande film-adaptioner av serietidningar. Ja, genren har serverat flera hemska skapelser som Green Lantern och Joel Schumachers två Batman-filmer. Dock är det absurt att fördöma en hel genre för ett fåtal snedsteg, den som känner sig manad kan undersöka antalet misslyckade drama-komedier, dokumentärer eller musikaler får nog förbereda sig på en brutal upplevelse. Alla genrer kan oscillera mellan briljans och elände. 

Sagan om min egen relation till Spider-Man tåls att berättas igen då jag tror – och hoppas, att den är universell. När Sam Raimi släppte loss sin version av (en av) världens mest välkända och älskade seriefigurer så gjorde han så mycket mer än att bara leverera en ypperlig actionfilm. 

Det var en mogen, genuin och seriös film som tog sitt källmaterial på fullaste allvar, utan att vara det minsta pretentiös eller högmodig. Raimi hittade en dramatisk nerv som blev fundamentet för filmens puls, hjärta och själ. Spider-Man förblir startpunkten för mitt eget filmintresse, filmens tematik och dramatik följer mig som min egen skugga tjugo år senare. 

Jon Watts har fullkomligt briljerat med sina två tidigare Spider-Man filmer. De har varit perfekta pusselbitar i det massiva filmiska universumet som Marvel byggt upp i över ett decennium. Watts två filmer om Spider-Man har också haft en helt egen identitet. De har alltid varit mer ungdomliga, naiva och uppriktiga i sina berättelser, karaktärer som Ned och Peter Parker är oerfarna och långt ifrån lika härdade och cyniska som Tony Stark eller Doctor Strange. Den ungdomliga naiviteten och den ständiga viljan att vara altruistisk fångar ungdomens många sidor där man kastas mellan det optimistiska och det helt förödande från stund till stund. 

Med No Way Home så skapar Jon Watts sitt magnum opus, allt som passerat och upplevts vad Spider-Man och andra MCU-filmer anbelangar, har banat vägen för detta. För den som trodde att Avengers Endgame var toppen på detta berg av genialitet måste tyvärr tänka om. Det är så pass enormt att det är svårt att fånga i ord, energin och skärpan tar mig tillbaka till premiärdagen då vi fick uppleva Raimis vision av Stan Lee och Steve Ditkos kreation. Varenda sekvens känns lika välarbetad som en toppmodell från Mercedes-Benz där varje beståndsdel; skådespelet, filmtekniken och manuskriptet är trimmat och förfinat till perfektion. Den magiska trion med Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon har precis som den välkända trion från Harry Potter växt upp – och ihop under åren som gått. Det har utvecklat en kemi som är lika genuin och underbar som en vacker solnedgång. Interaktionen, replikskiftena och alla små miner och gester är ett under att bevittna, de finns en sådan fallenhet för det humoristiska och det emotionella att en simpel konversation över en telefon blir hjärtevärmande. 

Hjärtat som driver No Way Home är så starkt att det kan återuppliva mumier. Här finns en charm och helt o-genant livsglädje för filmkonsten. Det leks, skojas och busas konstant, mängden skratt är exponentiellt fler än majoriteten av de komedier som utkommit de senaste tjugo åren. Vi har förvisso sett de här ingredienserna förut i Watts tidigare Spider-Man-filmer, söt tonårsdramatik, action och en moralsaga om rätt och fel. Men så här pass vass och kraftfullt har det aldrig varit tidigare. Vad som utspelas är essensen av det bästa actionfilmen har att erbjuda. Makalösa scener, karaktärer som förblir fast i minnet för all framtid och oväntat starka sekvenser som gör det omöjligt att inte fälla tårar. 

Actionscenerna är Marvels hittills mest ambitiösa, de tar flera välkända element från tidigare filmer och uppgraderar, förbättrar och förfinar allting. Många gånger är det så pass storslaget att det knappt går att ta in vid en första anblick. Mängden detaljer och vinkningar och påskägg är hysteriska. För alla oss som slaviskt går igenom varenda ruta för att hitta ledspår om framtiden kommer ha ofantligt mycket att bita i den närmaste tiden. 

No Way Home definierar begreppet gastkramande, efter tusentals filmer och hundratals recensioner så bygger man upp en viss distans till allt man ser. Upplevelsen måste gå att beskriva och destilleras i en text, oavsett längd. Men för första gången på mycket länge så sänker jag garden helt. Att behålla ett sakligt lugn är omöjligt då hela ens barndom valideras och återskapas framför ens ögon. Den där premiärdagen för nästan tjugo år sedan återuppstår framför mig, spänningen och adrenalinrushen vet inga gränser. Alla tidiga lördagsmornar då jag klistrade mig framför teven för att se nästa avsnitt av Spider-Man The Animated Series och uppslukas av den moderna mytbildningen som gav mig respit – från en hektisk och inte alltför spännande vardag, flammar upp inombords då spektaklet når sin peak. 

Ambitionsnivån är så pass hög att det skapar svindel känsla. Att Jon Watts klarar av att jonglera alla dessa bollar likt en cirkusmästare paralyserar tittaren. Jag har aldrig sett en film så är så pass vågad, komplex och orädd. Det finns inte ett enda felsteg och allting framförs med en sådan självsäkerhet och ödmjukhet att man enbart kan kapitulera. Om det skulle framföras någon form av kritik så är det att No Way Home tar god tid på sig innan den lägger in femmans växel, men jag kan uppskatta att Watts inte stressar fram någonting. Vardagslivet och skolarbete är en essentiell del för Peter Parker, Watts skapar en trovärdig miljö där vardagen är minst lika intressant som då det blir dags att swinga sig mellan skyskrapor. För efter intrigen så är det slut med hastighetsbegränsningar No Way Home har hittat någon filmisk motsvarighet till tyska autobahn, det är frihastighet och några lagar och bestämmelser gällande fart behöver inte tillgodoses. När bollen väl är i rullning så blir den till en ångvält som kör över allt. Logiska luckor blir helt irrelevanta då intensiteten och tempot skjuter i taket. 

Att detta är en film som är bäst sedd utan alltför mycket vetskap om innehållet behöver inte sägas. Överraskningarna och sättet de levereras lämnar tittaren mållös. Jon Watts verkar ha uppslukats av allt som relaterar till Spider-Man och hyllar karaktären på bästa sätt. För oss som växt upp med karaktären – som en självklar del av populärkulturen, så väntar stunder som kommer leva kvar tills mitt sista andetag. 

Spider Man: No Way Home är en grandios och helt fläckfri filmupplevelse som hör till det mest emotionella och kraftfulla jag upplevt på en bio. Jag önskar se mig själv som en vuxen man, men då allt är över och eftertexterna rullar har jag blivit ett barn igen som vågar tro på framtiden och fantasins oemotståndliga förmåga att fånga barn och vuxna. Ensam i salongen sitter jag kvar med tårar i ögonen och en fast tro på att film faktiskt kan läka alla sår för en kort tid. Det är bland det allra vackraste och mest rörande jag någonsin sett. 

Betyg 10/10