Summering: Repetition och en bedrövlig berättelse vägs upp av en makalös final som kör över publiken. 

För regissören Chad Stahelski finns det ingen gräns för hur mycket action som kan implementeras på bioduken. John Wick har sedan debuten varit en uppvisning i konsten att ignorera måttlighet och hastighetsbegränsningar. Det är som en berg och dalbana där hela åkturen är en enda lång loop. Att sinnet, kroppen och själen är mörbultat efter upplevelsen spelar ingen roll för några av de inblandade. 

Inför omgång fyra har man låtit släppa de sista spärrarna. Där John Wick: Chapter 3  Parabellum kändes något återhållsam har alla tvivel och eventuella reservationer förts – eller senare sprängts, bort. Genom tre timmar serverar Stahelski en actionkavalkad som avför termer som måttfullhet och balans. Berättelsen och det övergripande mytologin, som involverar hotell och ett strikt kodex, är precis lika ointressant och löjeväckande som förr. Men att se John Wick i hopp om en gastkramande berättelse är i paritet med att förställa sig att en diet på ister är detsamma som en hälsosam kost. 

Därför är det aningen chockartat att Chapter 4 ägnar en ansenlig tid åt en utdragen och  ointressant intrig. En del av filmen som varken erbjuder spektakulära skottlossningar eller  spänning. Med tanke på den hiskeliga speltiden på tre timmar kan man bara ställa sig frågande om denna tafatta öppning ens var nödvändig. För Stahelski verkar inte heller särskilt intresserad att iscensätta någon vettig dramatik. De sekvenser som inte innehåller kulregn och ett överflöd kampsport är rena stoppklossar. För hur mycket Stahelski än försöker övertyga oss är det flagrant att ingen av karaktärerna är intressanta. Trots fenomenala förmågor som Ian McShane och – nyligen bortgångne, Lance Reddick är dramaturgin lika full av kulhål som något av filmens många stridsarenor. 

Keanu Reeves må vara en av filmindustrins mest sympatiska personer men hans skådespelarförmåga är dessvärre inte av samma kaliber. Det är ännu en gång stela replikskiften och ett skådespel som mest består av grymtningar och stela ’’yeah’’. 

Än värre är det för Bill Skarsgård som fått den otacksamma uppgiften att agera filmens stora antagonist. Förutom ett lövtunt underlag har Skarsgård också utrustats med en förkastlig fransk accent som inte ens hade godkänts i den svenska dubben av Hergés två ’’mästerdetektiver’’ Dupont och Dupond.  

Men det här är oväsentligt, John Wick Chapter 4 har bara ett mål… Att bjuda på action utan dess like. Och även om mycket känns igen från de tre tidigare filmerna råder det inget tvivel om att kvoten vad gäller slagsmål och så kallad ’’pang pang’’ fylls kvickt. Det här är en dödsbuffé där alla tänkbara skjutvapen, kvinnor och tillhyggen kommer till användning. Precis som förut är allting över-koreograferat, utdraget och fruktansvärt hedonistiskt vad gäller att vältra sig i stiliserat våld. Stahelski använder sig fortfarande av en stiliserad och aggressiv estetik som dränker bilderna i kraftfulla färger, med ett foto som är lika vasst som Wicks diverse huggvapen. 

Även om allting fortfarande är funktionellt – och utan tvekan underhållande, går det inte att undvika en påtaglig känsla av repetition. Avrättningar och handslagsmål har en kreativ gräns, flera gånger om känns den blodiga dödsbaletten som en stilfull men ihålig repris. Serien har också fått konkurrens av Nobody, som dessutom skrevs av John Wick-författaren Derek Kolstad. En film som i mångt och mycket förädlade formulan genom att erbjuda samma brutala action men med ett gladlynt förhållningssätt som inte var blyg att smyga in stora doser mörk humor. John Wick är fortfarande en makabert humorlös produktion, ibland går det så pass långt att man kan undra om det är vansinnes action som iscensätts och inte en Norén pjäs. 

Nu för en mer makaber analys, våldet är fortfarande distanserat och alltför lättsamt, även om det förekommer sekvenser som får publiken att gnissla tänder av obehag, finns det ändå ingenting som kan mäta sig med den brutalitet som vi fick se i den ökända buss-scenen från Nobody. Det blir inte bättre av att det fortfarande finns en aversion för närbilder. En majoritet av actionscenerna utspelar sig i vidvinkel, något som gör det lätt att följa det hektiska händelseförloppet men som också berövar dem på behövligt intimitet.  

Något som dock har justerats från Parabellum är strukturen. Där brändes de mest imponerande actionscenerna av för tidigt och vad som följde lyckades inte att imponera. Chapter 4 har en betydligt mer sund fördelning där actionscenerna gradvis eskalerar. Och det är i finalen som filmen kommer till liv. I en hysterisk sekvens som utspelar sig på Paris gator bjuder Stahelski  på den bästa actionscenen som serien någonsin producerat. Det påminner om en inspirerad Paul Greengrass och dennes fantastiska biljakt genom Moskva i The Bourne Ultimatum där intensiteten inte förstod att publiken kan behöva andas. Som de bästa av actionsekvenser lyckas man att hitta gnistan om och om igen. Det är som att allting har sparats för detta ögonblick och vi får en kakofoni av död, krut och eld som på egen hand motiverar biljettpriset.       

John Wick Chapter 4 är sannerligen inte nyskapande. Men genom en förbättrad struktur och en sanslös final lyckas Chad Stahelski faktiskt skapa ett mycket tillfredsställande stycke action som trots flagranta britser är värt ett biobesök.  

Betyg 6/10