All images courtesy and copyright of Walt Disney 2023

Summering: En katastrofal första halva vägs upp en charmig andra hälft samt en lysande Melissa McCarthy.  

Vad som borde vara enkelt har nu blivit ett kaos. Och nej jag åsyftar inte filmen om H.C. Andersens älskade sjöjungfru. Nyversionen av Den Lilla Sjöjungfrun har blivit det senaste offret i det skrattretande kulturkrig som utkämpas av skrikhalsar på högerfalangen, ledda av ’’intellektuella genier’’ som Florida guvernören Ron DeSantis. Givetvis påstås 2023 års upplaga vara förklädd vänsterpropaganda, menad att hjärntvätta barn till den ’’fruktansvärda’’ insikten att det finns utrymme för en färgad kvinna att ta sig an en välkänd karaktär som Ariel. 

Bortsett från de rasistiska påhoppen har det funnits resonlig kritik, detta gällande Disneys fortsatta vilja att göra spelfilm av sina mest framgångsrika animerade filmer. Resultaten har minst sagt varit blandade. Vissa har mottagits varmt och genererat ohyggliga summor pengar, andra har fallit platt hos både kritiker och publik. Skönheten Och Odjuret var en plågsam kalkon med en katastrofal Emma Watson i huvudrollen. Djungelboken av Jon Favreau var däremot en påkostad och inspirerad tolkning som valde att röra sig närmare författaren Rudyard Kiplings ursprungliga verk. 

Regissören Rob Marshall är inte obekant att ta sig an Disney klassiker, senast gick det ypperligt med Mary Poppins Returns. Det är också ett av få projekt signerat av regissören som inte kraschat och brunnit som luftskeppet Hindenburg. Efter framgångarna med Chicago har Marshall befunnit sig på en skidbacke mot helvetet där det enda fiaskot efter det andra avlöst varandra. Det är överhuvudtaget svårt att finna orden för ’’filmer’’ som Nine eller Pirates Of The Caribbean: On Stranger Tides. 

Den Lilla Sjöjungfrun är – tack och lov, inte ett magplask men inte heller någon elegant  Esther Williams dykning. Det huvudsakliga problemet är att Marshall inte är tekniskt kompetent vad gäller specialeffekter. Trots en vana med storfilmer är det förvånande att filmen saknar någon visuell elegans. Det som borde vara spektakulära bilder på korallrev och färggranna fiskar ser ut som ett besök till en barrock och skrikig leksaksaffär. Vad som presenteras är en explosion av platta pastellfärger, plastiga landskap och många gånger om tveksamma digitala effekter. Att iscensätta sekvenser under vattenytan visar sig vara en fortsatt utmaning som få filmskapare kan hantera. Med Marshalls bristande hantverk blir samtliga sekvenser med simmande karaktärer något av en pina att uppelva då det känns artificiellt och livlöst. Detsamma kan sägas om ett antal av de musikaliska framträdandena. Alan Menkens musik må vara odödlig och melodiskt perfekt, men det ursäktar inte tafatt och slapp iscensättning. Några av de mest klassiska spåren – däribland ’’Part Of Your World’’, presenteras utan något som helst eftertryck. Halle Bailey i huvudrollen må förvisso besitta en både stark och klar stämma som gör sig utmärkt för materialet, men sättet som Marshall regisserar och komponerar scenerna ter sig oerhört platt och livlöst. 

Men brist på passion är dock en mikroskopisk synd då vi tvingas uppleva den uppdaterade versionen av ’’Under The Sea’’. Den klämkäcka låten har nu förvandlats till ett rent Las Vegas-nummer som hade fått Celine Dion att dra i nödbromsen. Här fortsätter Marshall att – helt utan finess eller kunskap, basunera ut tonvis med undermåliga digitala effekter och koreografi som får Christer Sjögrens ’’I Love Europe’’ att likna en utmanare till Cirque Du Soleil. Allting ser ut att vara nära en total härdsmälta… Men då filmen lämnar havet och rör sig upp på land händer något. Här förvandlas det istället till ett mer traditionellt och enkelspårigt romantiskt äventyr som funkar oväntat väl. 

Då Marshall inte måste hantera vatten eller specialeffekter frammanar han istället den charm och värme som kunde ses i de bästa stunderna från Mary Poppins Returns. Bailey och hennes motspelare Jonah Hauer-King har en god kemi, något som skapar ett påtagligt driv och intresse – även om King har lika mycket karisma och utstrålning som ett bildäck. Samtidigt ger den andra halvan också upphov till förvirring och frustration, detta eftersom det uppenbart finns mer att erbjuda än en kavalkad av kassa effekter. 

Vad gäller den löjeväckande rädslan att berättelsen skulle förvridas visar sig vara lika obefogad som den är skrattretande. Istället är det bristen på mod och innovation som blir ett ankare gjort av bly. Marshall vågar överhuvudtaget inte snudda vid en rad – potentiellt, intressanta frågor som faktiskt uppstår under filmens gång. Exempelvis människans vanskötsel av världshaven eller den alltid aktuella frågan om hur olika folkgrupper kan föras samman och komma till ett konsensus. Förvisso är dessa frågeställningar inget nytt under solen men med ett mått av vilja hade de kunnat integreras och ge berättelsen en udd av modernitet som tydliggjort varför en nyversion är relevant. Ariel förblir också en lika ointressant och passiv karaktär som alltid och Bailey har mikroskopiskt lite att göra då mer eller mindre ingenting skett för att ändra på det faktumet.  

Än mer konfunderande blir det då denna typ av potenta nytolkning faktiskt förekommer. Detta genom en Melissa McCarthy i toppform som dominerar varenda scen i rollen som den monstruösa Ursula. McCarthy förkroppsligar och tydliggör hur effektiv en nytolkning kan vara om dagsaktuella skådespelare – med rätt inställning och förmåga, får ta sig an klassiska karaktärer. Därför är det synd att totalsumman av projektet aldrig känns lika inspirerat eller självklart. 

Genom en andra halva som kan betygsättas som duglig räddar Den Lilla Sjöjungfrun sig själv från att hamla under vattenytan. Men med tanke på att det finns inslag och vinkningar till något genuint minnesvärt blir det hela till något av en otrevlig kallsup.          

Betyg 4/10