All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2024

Summering: En osannolik fest som påminner om hur magiskt kollektivt nörderi kan vara i en biosalong 

I en tid då allt har vänt sig mot Marvel Studios, då många ’’experter’’ skriver långa och ointressanta parentationer för hela MCU-projektet. Men i denna kaotiska era har en film lyckas fånga allmänhetens intresse, likt Marvel-filmer från en svunnen era. 

Trots Hugh Jackmans bejublade återkomst som Wolverine är det ändå osannolikt att Deadpool blivit det många kallat för Marvels sista hopp. Karaktären är en typisk 90-tals skapelse, en ponny med ett enda ynkligt trick och två – förvisso underhållande filmer, men som knappast kan kallas för det bästa genren har att erbjuda. Tanken att sammanföra nytt och gammalt har dock visat sig leda till några av de mest extatiska och euforiska stunderna Marvel erbjudit. Spider-Man: No Way Home står sig fortfarande som ett av de mest magiska ögonblicken någonsin i en biosalong. 

Deadpool & Wolverine försöker inte att överraska med samma oerhörda sprängkraft som då Andrew Garfield och Tobey Maguire återvände till sina respektive Peter Parker-versioner. Istället är det en hyllning till en gången era av Marvel-filmer som producerades under 20th Century Fox, innan Disney köpte bolaget. En era som endast kan klassas som ytterst turbulent trots flera framgångsrika och hyllade filmer som X-Men 2, Logan och Days of Future Past.   

I och med att denna era mottagits med så blandad respons passar det dock utmärkt att låta det vansinne – som är Deadpool, sätta punkt för denna unika men ojämna period av filmer. Att bara förlita sig på nostalgi och påskägg räcker bara så långt, för även om Hugh Jackmans återkomst är precis så fantastisk som förväntat då Reynolds – stöddigt, annonserade det, behövs något mer, det hemliga vapnet visar sig vara Shawn Levy som tar över rollen som regissör. Levy har tidigare arbetat med Jackman men också gjort sig känd för sitt arbete med Stranger Things. Och efter två filmer – där uppföljaren endast kan klassa som en karbonkopia av den första filmen, behövs något nytt och inspirerat för att göra det hela till en händelse av rang, inte bara en uppföljare där siffran tre gömts undan. 

Shawn Levy visar sig vara den perfekta regissören för jobbet, från att bara ha varit en kavalkad av roliga – men aningen tjatiga, orgier i ovårdat språk, där Ryan Reynolds lider av akut mundiarré, lyckas nu Levy kontrollera det yviga och röriga till sin fördel. I och med att hela Marvel-skafferiet står öppet kan Levy gotta sig med en rad nya leksaker som varken Tim Miller eller David Leitch hade tillgång till. Deadpool har aldrig varit rädd för multum av referenser och vassa gliringar vad gäller klyschor inom serietidningsfilmer. 

Men med det kolossala Marvel-maskineriet på plats har det funnits en oro från vissa att moderbolaget Disney skulle försöka mildra de värsta upptågen. Inget kunde vara mindre sant, istället är allting uppskruvat bortom Spinal Tap gränsen på maxvolym elva. Att äntligen fusionera ihop de två världarna visar sig vara lysande då Deadpool och dennes skruvade upptåg är det enklaste sättet att skapa en brygga mellan det som idag kallas X-Men Fox-verse och MCU. I den rödklädda antihjältens barnsliga upptåg krävs inga vidare förklaringar eller ingående presentationer för att förklara det ena och det andra. 

Men att nu ha en arsenal av karaktärer, en budget som är större än de tidigare två filmerna ihop, ger nya möjligheter för total hysteri, både vad gäller att skapa ett extravagant Marvel spektakel – som gräver djupt och får inbitna fans på knän, men som också lär en gammal hund en rad nya tricks. För första gången sedan den första filmen känns konceptet livskraftigt och potent, det finns en uppenbar ådra av energi och skaparglädje, inte bara hos Shawn Levy utan Ryan Reynolds som verkar ha druckit ett trettiotal glas Red Bull till frukost innan sitt dagliga morgonkaffe. Allt detta leder till en euforisk, grotesk och chockerande skojfrisk åktur och ger publiken allt de vill ha. Detta är så kallad fan service på högsta nivå och mestadels genomfört med samma framgång som i No Way Home.             

Det görs också flera innovationer som leder till ett behövligt ansiktslyft, även om tidigare Deadpool-filmer varit ytterst kompetenta visuellt och koreografiskt har de aldrig framstått unika eller säregna vad action beträffar. Levy tillför en behövlig dos kreativitet till den osannolika massakern som utspelas på bioduken. Scenerna må fortfarande vara hårt koreograferade men mycket av den tuktade John Wick-koreografi som infördes av David Leitch är nu utbytt mot något betydligt lekfullare. Levy leker med kameraåkningar vilket skapar ett lekfullt utseende som passar utmärkt för den galenskap som utspelas framför publiken. Många gånger om känns Deadpool & Wolverine som en ren vansinnesfärd, den ena överraskningen efter den andra avlöser, det regnar referenser och makalösa smådetaljer som endast kalenderbitare kommer förstå.     

Shawn Levy visar sig vara en av få regissörer som förstår begreppet nörd. Detta innebär att de gästspel och avgrundsdjupa hyllningarna till klassiska serietidningar känns genuina och inte som cyniska försök att ytligt appellera till fans, något som förra årets The Flash alltför många gånger tangerade att göra.  

Mer än något annat framstår Deadpool & Wolverine som en sann biohändelse, en film som får publiken på fötter och där alla är inbjudna, trots det oerhört barnförbjudna innehållet. Detta är mer än något annat en hyllning till den tid då Marvel filmer fick biografer att fyllas, där den delade kontinuiteten och avslöjanden ledde till jubel som bara kunde hittas på livekonserter.  

Som kronan på verket har vi Hugh Jackman. Det kunde varit en såsig och oinspirerad återkomst som i slutändan bara gav ett tillskott i kassan och inte något av värde vad gäller att addera till karaktären. Men Jackman visar – mot alla tänkbara odds, att han har mer att ge denna älskade karaktär. Detta är – likt filmen, en summering och hyllning till det som varit, samtidigt som man bygger en ny väg framåt. Denna version av Logan/Wolverine bevarar många av de kvalitéer vi vant oss vid samtidigt som Jackman adderar en oerhörd sårbarhet som i mångt och mycket är lika drabbande som den var i Logan för sju år sedan. Det är omöjligt att inte önska sig ett par filmer till med Jackman, framförallt när nu karaktären – äntligen, kommit hem till Marvel Studios.     

Dock finns det påtagliga brister och rena misstag. För en film som verkar fullt medveten om de strukturella problem som ett antal MCU-filmer dras med, något den gärna förlöjligar och hånar med sin traditionellt spydiga humor, faller den själv för den mest klassiska av fällor, nämligen en makalöst färglös och ointressant skurk. Emma Corrin i rollen som Cassandra Nova är i början på något storslaget och minnesvärt, men det kulminerar i överspel och en genuint otillfredsställande final som delegerar henne till samma hörn som Christopher Eccleston eller Lee Pace. Filmens berättelse kommer inte heller vinna några priser, den fungerar istället som en plattform för diverse upptåg mellan Reynolds och Jackman, något som inte går att klaga på då dessa scener är då filmen är självlysande.   

Men det behöver inte vara fläckfritt för att resultera i en patenterad eufori som en film signerad Marvel kan erbjuda. Det konstanta glädjeruset, det hämningslösa våldet och en sporrad Shawn Levy tillsammans med Reynolds och Jackman skapar magi många gånger. Detta är en sommarfilm i dess renaste, mest förädlade och bästa form. 

Betyg 9/10