All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2026

Summering: Förnöjsam men i slutänden menlös uppföljare till den moderna kultklassikern. 

Det fanns en tid då uppföljare till något som inte verkade inom skräck-, action eller äventyrsgenren tordes otänkbart. Men i en era då även Downtown Abbey kan kallas för en filmtrilogi kan till och med Djävulen Bär Prada tilldelas en uppföljare. Att historien inte upprepar sig utan snarare rimmar är ett alltför välkänt begrepp, och då det kommer till Djävulen Bär Prada 2 finns det osannolikt många likheter med Oliver Stones Wall Street och dess uppföljare Money Never Sleeps. Både Prada och Wall Street utvecklade gradvis ett kultfölje och har långtifrån de mest sympatiska galjonsfigurerna i form av Michael Douglas Gordon Gekko och Meryl Streeps iskalla Miranda Prisetly 

Men där Oliver Stone ville sätta en rad nya figurer i centrum, däribland det katastrofala beslutet att låt Shia LaBeouf spela huvudrollen och därmed mata hela filmen – för att citera Gunvald Larsson, med nitroglycerinkabbar, väljer den återvändande regissören David Frankel att ge all tid till den ursprungliga kärntruppen med Anne Hathaway, Stanley Tucci, Emily Blunt samt Streep. Faktumet att Streep accepterat att propert delta i en uppföljare – tillskillnad mot sin rena cameo i Mamma Mia Here We Go Again, är i sig något av en bedrift. Därför hade nog de flesta hoppats på ett manuskript och genomförande som befann sig på en högre nivå än något som snarare liknar ett forcerat första utkast. 

Att flera uppföljaren mottas med cynism och skepsis år 2026 är lika självklart som lynnigt aprilväder. Men ingen – varken framför eller bakom kameran, verkar det minsta bekymrad – än mindre benägen, att faktiskt addera ett existensberättigande. Bristen på inspiration eller laddning är märkbart redan i filmens affisch som på det mest fantasilösa sätt demolerar den otäckt stilistiska klackskon med en treudd genom att klumpigt endast addera sko nummer två. Och förutom ett par platta referenser till att – osannolika, tjugo år passerat sedan originalfilmen, är det en kavalkad av klyschor som alltid ackompanjerar uppföljare som tagit sin goda tig på sig. Det blir en och annan vinkning till de mest älskade stunderna från förr, några stela skämt kring åldrande samt ett par pannkakasplatta sidofigurer menade att addera någotsånär nytt men som mest känns som varmluft.     

Att formulan för uppföljare av det här slaget har inneboende strukturella svagheter är dock acceptabelt, detta kan vägas upp av entusiasm och en uppenbar glädje att äntligen återförenas. Stämningen och entusiasmen är dock på samma nivå som den vi kan se från propagandakanaler i diktaturer. Hela filmen masar sig fram som efter en horribel bakfylla och allt känns lika pliktskyldigt som den obligatoriska – och avskydda, vårstädningen. De klassiska stunderna av diabolisk tyranni från Streep är nu som bortblåsta, det blir istället lite obetydlig stel obekvämhet samt en uppsjö av Anne Hathaways ikonsikt fåniga gestikulerande med tänder och ögonbryn. Emily Blunt, som hade sitt stora genombrott med den första filmen, genom en helt genialiskt syrlig och bitsk insats, är denna gång den enda som verkar det minsta engagerad men då filmens manus är vatten värt blir det inga stunder av briljant torr brittisk humor. Meryl Streep kan fortfarande dräpa med sin iskalla blick och hennes minst lika svidande oneliners men det är avsevärt mer avtrubbat för att inte säga ointresserat omgång två. 

Mitt i denna jämngråa massa finns dock teman och ämnen som är raka motsatsen mot övriga filmen, det vill säga intressant, relevant och betydelsefull. Bland annat diskuteras det modern medialandskapet och dess alltmer irrelevanta position i en tid då journalistisk ersatts av influencers och likes. Även tragiken att substantiella, välarbetade och tidskrävande journalistiska åtaganden åsidosätts för trender och hoppet om att vinna maximalt antal klick nämns både en och annan gång. Här finns även diskussioner om faran i konsolidering samt de offer som skördas genom  jättelika uppköp inom mediavärlden, Paramount-Warner Bros affären host host… 

Detta är ämnen och diskussioner som är förvånansvärt relevanta, givetvis behandlas de också med samma repsekt som den nuvarande amerikanska regimen tar hand om Vita Huset. Allt förenklas, trivialiseras och bryts ned till löjligt enkla konklusioner. Inte för att en film som avser leverera maximal underhållning måste komma fram till slutsatser värda att publiceras i akademiska sammanhang, men att de förbises till denna grad utan ens humor eller ironi blir absurt. 

Det enda som faktiskt förmildrar det hela är att det – trots det åtskilliga felen, finns spår av det ganska unika underhållningsvärdet som del ett bar med sig. Även om allt är flera steg sämre än sist finns här stunder värda ett fniss eller två. Att vi också får se ett par superba bilder från den eminent vackra Galleria Vittorio Emanuele i Milano skadar inte heller, dock är inget av detta värt biljettpriset. 

Betyg 5/10