Wild Horse Nine Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2026

Summering: Stabilt men förvånansvärt enkelt då Martin McDonagh återvänder men sin – på förhand, mest omtalade film någonsin. En god final kompenserar för en annars ytterst ordinär film. 

Efter tio år av recensioner är vissa utläggningar eller tankegångar – olyckligtvis, återkommande. Men den traditionella festivalpsykosen är ett tillstånd som borde studeras av alla som är det minsta intresserade av film, eller för den delen psykologi. För något händer då filmskribenter skickas till anrika tillställningar i Frankrike, Kanada eller Italien. Vi läser om ovationer som pågår längre än hela Wagners Nibelungens ring, superlativ som är lika fantastiska som superhjältar och en hysteri vad gäller att skyffla in kål i hypemaskinen.

Regissören Martin McDonagh har förvisso fog vad gäller att gjort sig förtjänt av stora förväntningar. Han har gått från klarhet till klarhet med Three Billboards Outside Ebbing, Missouri och senast The Banshees of Inisherin. Tillskillnad mot oprövade debutanter som fått åka till den franska rivieran eller sätta sig i en gondol – och som hyllas som det största sedan filmkameran uppfanns, har McDonagh ett CV värt namnet. Därför är det aningen bittert att konstatera att vi inte har att göra med ett nytt stycke snillrik dramatik, där vass dialog och mörka intriger går samman till något utomordentligt. Wild Horse Nine är konceptuellt lysande, en kolsvart komedi som vill studera amerikansk intervention och dess kaotiska resultat runtom i världen men slutresultatet är splittrat och till en stor del substanslöst.

Premisserna borde tillåta vass kritik, snillrika allegorier och eleganta subtila metaforer är oändliga. Men trots att McDonagh är en regissör som gärna utforskar det svåra och inte helt självklara – vilket borde göra koncepten här perfekta för honom, är detta en film som är märkligt enkel och i många fall närmast flamsig. Nog för att McDonagh alltid gillat sin bisarra och gapiga humor, In Bruges är en plågsam och mestadels jobbig historia där nonsens och trams vägrar upphöra. Men med tiden blev McDonagh bättre att balansera mellan galghumor och superb sotig dramatik. Denna gång verkar orken för tunga lyft vara borta och det hela blir istället en ganska riktningslös och stillastående kompis-komedi.

John Malkovichs har redan nu – mer eller mindre, blivit lovad en Oscar för sin insats, en vinst som mestadels tycks grunda sig i den oerhört långa och mångsidiga karriären. För rollen här är långtifrån det bästa eller mest häpnadsväckande som går att se i år, än mindre i Malkovich långa karriär. Det är som en kompilation av Malkovichs störta hits, lite nonsens, aggression, förolämpningar samt en och annan vass replik. Det är knappast dåligt men inte heller värt oändliga lovord.

Begreppet autopilot genomsyrar hela Wild Horse Nine. Sam Rockwell är bra men gör mer eller mindre samma buffliga – dock charmiga, kuf som han gjort i åtskilliga projekt. Filmens första timme är känns som en enda lång och menlös uppvärmning, berättelsen trampar mest vatten och vägrar att göra något av sin oerhörda potential. De politiska och ideologiska diskussionerna förekommer flyktigt och är märkligt simpla, till och med stilfulla metaforer måste förklaras, det är som att McDonagh tappat tron till sin egen publik.

Filmer befinner sig ovanför vattenytan men det går runt menlösa cirklar. Först mot den sista tredjedelen börjar filmen faktiskt röra sig framåt och konkluderar i en kompetent men knappast spektakulär final. Varför det tar nittio minuter att forma någon som helst vision eller ens mening förblir ett komplett mysterium.

Denna uppryckning gör att McDonagh fortfarande klarar sig undan att behöva stoltsera men en undermålig film, vad som istället kvarstår är en stabil fyrkant som dock måste klassas som en kolossal besvikelse med tanke på potentialen men också det hysterika  förhandssnacket.  

Betyg 6/10