Det blev en andra gång med Spectre, efter mycket tvekan och motvillighet. Det är inte direkt det mest prisvärda eller underhållande sättet man kan spendera två timmar och trettio minuter på. Och mitt betyg står fast vid den där molokna femman.

Spektaklet känns fortfarande oengagerade, trött och i sina sämsta stunder apatisk. De positiva punkterna från första omgången står sig dock som om de är nedförda i tysk cement. Hoytemas foto är bortom denna värld. Han positionerar och sätter samman bilderna med skrämmande precision och säkerhet. Färgkombinationerna,de olika färgfiltren blir en samlad styrka som träffar som ett knytnäveslag från Dave Bautistas trista mördarmaskin. Om Hoytema inte tar hem minst en nominering på nästa års Oscarsgala borde hela akademin spärras in i en minimal cell på livstid. Förtext-sekvensen är också en ren njutning med sin You Only Live Twice inspirerade orkestrering och sin sedvanliga visuella Bond-skuggstil.     

Sedan kan jag inte sluta tråna och drömma om samtliga klädesplagg som bärs av surpuppan Craig. Jany Temime som ännu en gång står för kostym förtjänar en stor högljudd eloge, det är en oförskämt väldresserad film precis som förra gången.  Att det blir ett framtida Blu Ray köp – för enskilda studier i Tom Ford kostymer och Crockett And Jones skor, känns lika säkert som att vi kommer få minusgrader, så stiligt är det.

Lea Seydoux och Christoph Waltz är fortfarande bara tunna skisser och känns mer ointressanta än en svensk slaskvår i mars månad. Seydoux ser ofta ut som om hon just vaknat efter en alldeles för sen och alkohol-inducerad kväll på Stureplan, ett slöare och mer oengagerat skådespel måste man leta efter med stråkastare och radar. Waltz Oberhauser är till och med svagare än Mathieu Amalrics Quantum Of Solace byråkrat som var lika skrämmande och hotfull som en Gyllene Tider konsert. Jag överdriver inte när jag påstår att klivet från Javier Bardem till Waltz är som att ta steget från en tre miljoner kronors Aston Martin DBS till en strypt EU-moped.

Känslan av uppgivenhet och frustration är den mest deprimerande delen av Spectre.

Actionsekvenserna saknar samhörighet med resten av filmen, Skyfalls största styrka låg i den ljuvliga blandningen av action med mening och en berättelse som lekte med förväntningarna. Den här gången känns det som om Mendes inte ens försöker, allt som vi tror kommer hända, händer. Alla kurvor tas med extremt ointresse och slentrianen blir som störst i filmens otillfredsställande klimax.

Vi kan kritisera och till och med hata Avengers: Age Of Ultron för dess svulstighet,röriga berättande och alldeles för stora tillit till Michael Bay liknande effekter. Ultron är en klumpig och överfylld historia som lämnade publiken utmattade och trötta. Men i jämförelse med knallpuffen som Spectre ger ifrån sig – hade jag nästan föredragit känslan av att ha sprungit tredubbla Stockholm-maraton, över den lätta sucken Spectre är.

Kontentan kvarstår – det här är årets största besvikelse.

Stiligt.Problematisk.Elegant.Chockerade.Trist.Rörig.Enfaldig – SPECTRE