Etikettarkiv: James Bond

The Girl In The Spider’s Web Recension 

Publicerad den av
0022

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En barrock och fullkomligt chockerande usel film som gör narr av allt Lisbeth Salander är och var. 

Vad är det här !? Egentligen kan man inleda denna recension med riktigt stora ord, obscena eller slagkraftiga, men det spelar det knappast någon större roll. Lisbeth Salander var en gång i tiden en fiktiv pionjär som slog hål på alla fördomar, klyschor och förutfattade meningar. 

Hon var en iskall men empatisk själ som trollband läsare runtom hela världen. Stieg Larssons tre första böcker om den piercade och tatuerade superhjältinnan har sålt i oräkneligt många exemplar. Kontroverserna och diskussionerna om och kring böckerna har varit minst lika många, med arvstvister och en rand med skandalösa böcker om författaren själv. Måhända så dessa romaner inte i klass med T.S Elliot eller F. Scott Fitzgerald, men som underhållning är de fullkomligt lysande. 

Inför The Girl In The Spider’s Web så stod vi inför viktigt beslut – skulle David Lagercrantz böcker läsas eller inte ? Rent arbetsmässigt borde det första alternativet ha genomförts, men efter hela fyra biofilmer – där storyn redan rullats ut, så beslutade vi att – uteslutande, analysera och bedöma The Girl In The Spider’s Web som film.  

Som tidigare nämnt så har hela fyra olika filmatiseringar gjorts av Larsons böcker, alla har haft sina styrkor och svagheter. Där Män Som Hatar Kvinnor är en fullt acceptabel adaption, så är uppföljarna skam på torra land, beslutet att låta dem fullföljas som TV-filmer måste höra till ett av de mest bedrövliga besluten någonsin. 

David Finchers filmatisering hade kanske lite för mycket gemensamt med Niels Arden Oplevs film, men det var en mörk och intensiv film där Fincher – som alltid, skänkte projektet sin absurda perfektionism och stil. Mottagandet var bra men inte extatiskt, men någon rusning till biograferna blev det inte, ekonomiskt var The Girl With The Dragon Tattoo nästintill en flopp. Sony – som stod som producerande bolag och även distributör, fick göra en avsevärd avskrivning som efterföljd. Förhoppningarna att producera potentiella uppföljare söndrades. 

0041

Turn My World To Black 

Men från ingenstans så kom nyheten att Millenium-serien skulle få en litterär följetång. David Lagercrantz skulle nu ta över där Larsson slutade. Sony sadlade om och tog in ett nytt team för att filmatisera romanen. Denna gång väljer man att mer eller mindre bortse från Larsons två uppföljare, The Girl In The Spider’s Web utspelar sig i ett sorts berättarmässigt vakuum där man inte vill tillkännage Finchers film, men ändå försöker spinna vidare på de redan etablerade narrativa trådarna. Om detta nu låter helt förvirrat så är det ingeting emot vad som väntar. 

Fede Alvarez som står som regissör, har tidigare gjort en helt gräslig nyversion av Sam Raimis Evil Dead och sedan den nervpirrande Don’t Breathe. Alvarez filmer har alltid varit tekniskt kompetenta, Evil Dead är en av de mest bloddrypande och brutala skräckfilmerna som gjorts detta årtionde. Där det brister för Alvarez är i hans personregi, manuset innehåller flera intressanta möjligheter för karaktärerna att båda utvecklas och förändras, men Alvarez tycks aldrig kunna inspirera eller förhöja sin skådespelare. Oftast blir det monotont då de alltid spelar över. Aktörerna som tidigare funnits tillhands har inte varit av någon vidare högkaliber, så med en ensemble som pryds av både Claire Foy och ett axplock av andra uppkommande europeiska filmcelebriteter, så finns det inga ursäkter…

0091

Tattoed Everything

Olyckligtvis är det uppenbart att problemet inte ligger hos aktörerna utan hos regissören. Där Fincher och Oplev tydligt definierade berättelsens diverse karaktärer, så är The Girl In The Spider’s Web en härdsmälta då det kommer till personregi eller något som helst engagemang för sin ensemble. Trots att Claire Foy har enorm potens som aktör, så är hennes version av Lisbeth den mest anonyma och tvetydiga av filmversionerna. Eftersom Alvarez är fullkomligt ointresserad av sina skådespelare och karaktärer, så förblir deras motiv och handlingar utan substans. 

Och där Lisbeth är anonym så är Sverrir Gudnasons Mikael Blomkvist så irrelevant att han kunde ha utelämnats helt och hållet. Problemet ligger inte hos Gudnasons skådespel utan en uppenbar brist på förmåga hos Alvarez. Viktiga biroller som Milleniums chefredaktör Erika Berger, spelad av Vicky Krieps, är nästan oskiljaktiga från statisterna. Mikael Persbrandt repeterar återigen sin roll från The Hobbit på så sätt att hans medverkan är så kort att man kan missa den om man blinkar. 

Precis som i Finchers vision så tvingas flera av skådespelarna tala med någon konstlad version av engelska med svensk brytning. Och om någon nu opponerade sig mot hur det lät för sju år sedan så väntar en ren chock denna gång. Claire Foys accent låter som en blandning mellan tyska och ryska, Sylvia Hoeks som vi såg i Blade Runner 2049, är ursprungligen från Nederländerna och har en lika förvrängd accent som då Madonna plötsligt hade blivit britt, Vicky Krieps som har tyska som modersmål bryter även på det… Och så där håller det på. 

0202

My Name is Salander, Lisbeth Salander  

Att Alvarez inte brytt sig dom att få sina skådespelare att låta trovärdiga, kunde ha förlåtits om resten av filmen varit en lyxresa, men där fallerar det också, kapitalt…  Intrigen tar priset som  årets mest klichéartade och patetiska. Alvarez menar i en intervju att James Bond har varit en stor inspirationskälla för filmen, vilken version av den brittiska spionen han använt sig av kan man fråga sig. Det är inte tal om någon elegant och gastkramande Skyfall, snarare Roger Moore eran med laserpistoler och Grace Jones som hantlangare.

The Girl In The Spider’s Web är nästan  kränkande i sin totala omedvetenhet, den förutsätter att ingen av biobesökarna sett en actionfilm i hela sitt liv. En sak som i alla fall följer med från Bonds värld av lyx och glamour, är skamlös produktplacering. Där Daniel Craigs platta reklamuttalanden om klocktillverkaren Omega kan vara humoristiskt klumpiga, så är den helt maniska viljan att visa upp Sony produkter rena rama komiken. 

Och filmens actionscener är ett kapitel i sig. Att beskriva dessa med adekvata ord är lika svårt som att första förklara vad socialmedia är för något på latin.  

Vi har i år sett Josh Brolin ge liv åt en lila titan, hajar som är större än hela Gotland och även Dinosaurer som stampar runt inne i ett lyxig herrgård. Dessa exempel är alla otroliga, till och med tokiga, men The Girl In The Spider’s Web får detta axplock att framstå jordnära. Att välja ut det sämsta ur denna vedervärdiga action kavalkad av kass regi och än sämre manus är omöjligt. 

Stieg Larssons böcker hade alla en stark social agenda. Efter att ha bevittnat en våldtäkt där han själv inte ingrep, så ägnade Larsson hela sin fortsatta karriär som journalist och författare, att  markera och fokusera på de svenska sociala problemen som oftast soppas under mattan. Detta var nästan två decennium innan MeToo rörelsen hade startats. Lisbeth Salander var en modern suffragette som inte skydde några som helst medel för att skipa rättvisa. Salander blir extra fascinerande då hon drivs av ett orubbligt rättspatos samtidigt som hon – likt de bästa antihjältar, gör det som vi inte ens kan föreställa oss i våra mest förvridna drömma. 

0083

Guns and bruises 

Alla dessa mångbottnade nyanser är helt utraderade här, Alvarez använder enbart Lisbeth som en ren och skär actionhjälte. Larsons böcker är egentligen långa mysterium där avslöjanden sakta men säkert rullas fram, de få gånger då Lisbeth får utöva våld är korta och koncentrerade sektioner som ofta är chockerande våldsamma. Alvarez förstår inte behovet av balans utan fokuserar bara på action, mysterium eller gåtor är inte av intresse, istället så får vi oändliga och bedrövliga försöka till att leka James Bond, Batman och John Wick. Att behöva konstatera att Rowan Atkinsons Johnny English Strikes Again känns som en rafflande action upplevelse i jämförelse får mig att rysa av obehag. 

Där alla dessa beståndsdelar är fullkomligt anskrämliga, så finns det ett ytterligare skräckelement för oss som är bosatta i Sverige. Även om man har gjort det klart och tydligt att stora delar av filmen har spelats in i Berlin pga kostnadsskäl, så är själva porträtteringen av Sverige och specifikt Stockholm, så barrock att man bara sitter och gapar. Stockholm verkar ha flyttat upp till den finska gränsen med skogsmarker som sträcker sig ändå till horisonten. Flygfoto av Djurgården  har klippts ihop med bilder från Berlin, där det är helt uppenbart att staden inte delar ett uns gemensamt med den svenska huvudstaden. Inte ens vägskyltar har man brytt sig om att korrigera och sådär fortsätter det. 

0212

Kalkonfarm 

Denna geografiska terror summerar hela filmen, slarvig, tramsig och inkompetent. Lisbeth Salander må vara den moderna versionen av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, men här är hon snarare besläktad med Åsa Nisse och allt vad den lyteskomiken innebär. Och trots alla dessa utlägg så har vi ändå inte lyckats beröra alla minuspunkter. Detta är som att stirra rakt in i ett svarthål.  

Om det inte vore för att Claire Foy får en mikroskopisk sekvens där hon får briljera, så hade detta varit redo att skickas raka vägen till kalkonfarmen.  

Betyg 2/10      

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

Publicerad den av

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10 

Johnny English Strikes Again Recension

Publicerad den av
0014

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Den absoluta bottnen är nådd, för alla som är cyniskt inställda till uppföljare har här hittat skolexemplet på mjölkning av ett stendött koncept.   

Är det Homeros Iliaden som skall göras till film ? Eller är det någon abstrakt abstrakt novell av Franz Kafka som skall iscensättas ? Svaret är nej… Det är den tredje filmen i serien om Englands största klåpare – efter den före detta London borgmästaren Boris Johnson – Johnny English. Den uppsjö av parodier – baserade på Ian Flemings ikoniska spion, började redan 1967, med en komisk adaption av Casino Royale. Efter det så har Bond-filmernas återkommande inslag blivit utmärkt material för att användas i komiska situationer. Att göra något så enkelt som en bagatellartad actionkomedi på dessa idéer borde därför inte vara särskilt svårt, men Johnny English Strikes Again får det att verka lika omöjligt som att uppnå fungerande fusionskraft.  

0032

Älskade klyscha 

Dagens spionfilmer är inte lika beroende av Flemings grundpelare. Bond-serien har börjat ta efter amerikanska motparter som Jason Bourne, med aggressiv klippning och minimalt användande av diverse extrema attiraljer som exploderande pennor och osynliga sportbilar. 

Så att idag fortsätta med detta föråldrade koncept – som överhuvudtaget inte är betydelsefullt för filmens unga målgrupp, är synnerligen bisarrt. Enbart Mike Myers kan ha varit det minsta nöjd över det faktum att det gjordes mer än en Austin Powers-film. 

Johnny English var – tillskillnad mot Austin Powers, det barnvänliga alternativet, Rowan Atkinson var – vid första filmens inspelning, fortfarande mycket omtyckt hos både barn och vuxna för sina insatser som Mr Bean. Beskrivningen; Mr Bean som James Bond var den vanligaste då man nämnde Johnny English. Atkinson gjorde en fumlig men högdragen Bond-kopia, det var godtagbart en gång, det var ännu en roll i repertoaren där Atkinson fick blanda slapstick med hybris. Särskilt bra kan man dock inte benämna det som, även om ett par av skämten gick hem så blev det mesta grundat i riktigt usel komik som avförings – och nakenskämt. 

0062

Bankrutt

Uppföljaren – Johnny English Reborn, kom ut åtta år efter den första filmens premiär, det var en någorlunda förbättring men på det hela fortfarande ointressant. Väntetiden har varit något kortare denna gång. Dessa mellanrum – på mer än fem år mellan varje film, borde – rent logiskt, ge både Atkinson och manusförfattarna gott om tid att bli inspirerade och drivna, istället verkar det som om att detta enbart är en ofrånkomlig ångest, som ett dåligt besök hos tandläkaren eller influensaperioden. 

Hela Johnny English Strikes Again känns som en enda lång sömndvala, från första början är det klart och tydligt att vi inte har några som helst överraskningar eller nyheter att invänta. Den enda positiva förändringen är att man denna gång verkar ha avsatt lite mer av sin budget på filmens utseende, men förutom denna marginella förändring så är allting sig likt. Om detta vore ett nyrenoverat hus så skulle allting rasa ihop så fort man tog tag i ytterdörrens handtag. 

Atkinsons karaktärer – ej hans framträdande som ståuppkomiker, är inte direkt någon arvtagare till bröderna Marx odödliga kombination av slapstick och verbala humorbomber. Sedan Mr Bean så har allting handlat om att försätta sig i situationer där allting går fel. Första gången går det att acceptera, andra gången är det tråkigt och vid den tredje instansen så är det rent outhärdligt. 

Humor behöver ett överraskningsmoment, att bli given ett facit med alla slutpoänger förtar all underhållning. Johnny English Strikes Again har inga som helst problem med att spoliera alla sin skämt. Ingeting blir oväntat eller roligt då allting är förutsebart. De två tidigare filmerna bekymrade sig inte med att sätta ihop någon omvälvande berättelse, det är inte heller något man kan kritisera. Men här finns det inte ens någon tillstymmelse till sammanhållning eller en röd tråd. Helt osammanhängande scener svetsas ihop till en styggelse till film som inte går att bry sig om på något plan. 

0071

En begravning 

Rowan Atkinson och Emma Thompson ser – på pappret, ut att kanske kunna skapa något värde… Men inte ens dessa luttrade veteraner klarar sig undan misären och tristessen, Thompson spelar över och är mest bindgalen och fånig. Att den här makalösa aktrisen behövt utstå både The Children’s Act och detta är förnedrande för både henne själv och publiken. 

Atkinson ser ut som om han fått ett ultimatum – att medverka eller att få se sig själv utan tak över huvudet, även om denna teori förmodligen inte stämmer, så är Atkinson pressad och frustrerad. Hans världskända mimik och uttrycksfulla kroppsspråk kommer inte till sin rätt, uppgifterna han får är trötta och färglösa imitationer av tidigare ’’greatest hits’’. 

Tro mig då jag säger att det faktiskt gör ont att behöva underkänna Johnny English Strikes Again, den torra brittiska humorn och Atkinsons flexibla uttryck kan vara fullt godtagbara, även i en mindre bra film. Att den övervägande reaktionen mot filmen – under visningen, innehåller lika många skratt som en begravning, borde beskriva vilket totalt bottennapp vi har fått. 

Betyg 1/10 

Mission Impossible: Fallout Recension 

Publicerad den av
015

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Löjligt underhållande och fartfylld action med en Tom Cruise i högform.  

Det är samma gamla Tompa, samma gamla biljakter och tokiga intriger, men när det är såhär underhållande och välgjort är det ganska svårt att klaga. Flertalet filmserier kan jämföras med en  sinuskurva, det går upp och ned, och för vissa går det bara ned… 

Rörig historia 

Mission Impossible har en stökig och rörig historia som filmföljetong. Baserad på – en idag, gammalmodig och mossig TV-serie från 60-talet, så gjorde Tom Cruise sin debut som både producent och i huvudrollen som superagenten Ethan Hunt år 1996, för regin stod Brian DePalma – som nu gått från att vara en stjärnregissör med Scarface och De Omutbara, till att göra superkalkoner som The Black Dahlia. Idag är Mission Impossible (96’) en både invecklad och meningslös film.  

Sedan skulle det dröja fyra år innan det skulle bli någon uppföljare. Cruise återvände som producent och huvudrollsinnehavare, men nu tog man in den mytomspunne John Woo.

Woo’s Hong Kong produktioner som The Killer och Hard Boiled ansågs – både då och nu, ha lagt grunden för filmer som The Matrix. Med sina råa eldstrider och hårdkokta karaktärer nytände Woo  actionfilmen. Förvisso hade hans amerikanska produktionerna inte riktigt nått upp till förväntningarna men någon måtta fick det väl ändå vara ? 

Vissa filmer är usla, skrattretande och tragiska, Mission Impossible 2 – eller M:I-2 som postern förkortar det hela till, är en uppsamling av de sämsta från action genren blandat med ett uruselt manus, det går inte ens att greppa hur usla vissa sektioner är. För den som vill ha ett exempel på det sämsta från både serien och genren, behöver bara titta på filmens olidligt långa och överdrivna final, där finns allting som kan användas som motargument till varför actionfilmen ens borde få existera. Då Tom Cruise kör ur flammorna från en söndersprängd bil på en motorcykel, och man spelar det igenkännbara temat med elgitarr och hårdrocks trummor så bör man uppsöka någon form av akuthjälp.

Till filmen släpptes en liten MTV-sketch där Ben Stiller låtsas vara ’’Tompas’’ stuntman, en löjlig men rolig snutt som är bättre än någonting i själva filmen. Då Ben Stiller är involverad i något som faktiskt står sig som bättre i jämförelse, då vet man att någonting är illa, väldigt illa.

Det tog 6 år innan nästa film kunde produceras, och då fick ingen annan än J.J Abrams styra upp det hela. Denna gång var det inte tal om någon överdriven mängd eldflammor, vita duvor och eldstrider i slow motion. Abrams gjorde en suverän långfilmsdebut som var både energisk och nyfiken. Serien var nu på absolut toppnivå, kraven på kommande uppföljare skulle blir hög. Tyvärr så nådde ingen av uppföljarna upp till mina egna förväntningar. Intensiteten och energin var spårlöst borta. Christopher McQuarrie blir nu den enda som arbetat på två filmer i serien, sittandes i regissörsstolen. 

003

Same old Tompa 

Även om Fallout inte bär en siffra i titeln så är många väl medvetna om att uppföljare oftast säckar ihop efter ett tag, i vintras sammansatte vi en lista kring några utav 2018 års filmer och Mission Impossible Fallout var en av dem. Mina förväntningar var låga, trailern såg ut som ännu en repetitiv film som oinspirerat vevar på med snarlika premisser, det kändes slutkört. 

Men att bli överraskad är alltid roligt, och jag erkänner mer än gärna att mina onda föraningar inte uppfylls. Rogue Nation kändes – precis som föregångaren Ghost Protocol, velande och trött. 

Detta är tredje gången som Cruise och McQuarrie samarbetar, och att de byggt upp en effektiv arbetsrelation råder det inget tvivel om. Även om storyn inte avviker eller överraskar, så har energin från Mission Impossible III kommit tillbaka. Själva intrigen är överbelastad av klyschor och på ett fåtal minuter så har man lyckats trycka in alltifrån plutonium, havererade uppdrag, konspiratoriska och makthungriga chefer på underrättelsetjänsten etc. 

Detta har dock liten betydelse för resten av filmen, McQuarrie förstår äntligen att djupdykningar eller överdriven karaktärsutveckling inte gör sig besvär i den här filmserien. Rogue Nations tråkiga hängande åtgärdas genom en helt ny motor med rejäla hästkrafter. De gånger hela filmen nästan kollapsar i klichéer och övertydlighet, så kompenserar man med fantastisk action.  

Vi har egentligen sett det här förut; Motorcykel jakten genom Marockos slingriga vägar, har nu ersatts av Paris och dess trådsmala gator. 

Men det förvandlas inte till någon seg återupprepning, McQuarrie verkar nästan ha gått en snabbkurs i hur man gör riktigt imponerande action. Detta dödslopp i Paris kan jämföras med det från Ronin, då Robert De Niro och Jean Reno trotsar alla trafiklagar. Då Cruise kryssar mellan bilar och trycker gasen i botten på sin BMW motorcykel så är det men en helt annan närvaro och känsla av påtaglig fara än någonsin tidigare. 

010

Doing the impossible 

Tom Cruise är fortfarande en våghals och insisterar på att slå rekord när det kommer till att göra livsfarliga stunts. Förutom att det ger hela Mission Impossible-serien en kontinuitet – där Cruise försöker överträffa sig själv, så medför detta vansinne en unik profil i en tid då de mest farliga sakerna enkelt ’’fuskas’’ fram med hjälp av datorer. 

Rogue Nation brände av sin mest imponerande sekvens redan i introduktionen, Fallout är betydligt mer balanserad, insatserna höjs hela tiden i takt. Det kanske mest ambitiösa sekvensen där det ingår både helikoptrar och snötäckta berg, är fullständigt häpnadsväckande, för de som ser filmen i IMAX får se  prov på vad dessa makalösa filmkameror klarar av. 

Det kläms in en och annan vinkning till andra filmer i genren, starten påminner om en sotig noir thriller och andra segment drar tankarna åt 60-tals versionen av James Bond. Utan att avslöja alltför mycket så är Fallout starkt beroende av sin föregångare Rogue Nation. För att ännu en gång involvera den brittiska agenten från England, så kan det jämföras med Casino Royale  uppföljaren – Quantum Of Solace. Skillnaden är att det faktiskt fungerar denna gång. Alla små referenser till andra filmer i spiongenren försvinner dock snabbt i detta myller av action. Vid ett tillfälle känns berättelsen någotsånär aktuell, men det slängs i papperskorgen omedelbart.    

013

Good Ethan Hunt 

 HenrScener och händelser som bara blir till grå utfyllnad i andra filmer, är i Mission Impossible: Fallout det slående hjärtat som får allt att fungera. Den outtömliga entusiasmen och energin gör att man kan bortse från de tusentals brister som kan ses från yttre rymden. Att kalla det förutsägbart är bara förnamnet, humorn är stel och fungerar nästan aldrig, vändningarna är så tokiga att det kanske är bäst att bara försöka förtränga dem för att undvika huvudvärk. 

Och förutom Cruise själv så verkar nästan alla skådespelare gå strömsparläge. Rebecca Ferguson må förmedla en iskallt hård yta som Ilsa Faust, men samspelet med Cruise är dött. Simon Pegg förvandlas allt mer till en gycklare som blir mindre och mindre underhållande för varje film. Vanessa Kirby är kanske det enda riktigt positiva tillskottet, hon lyckas skapa en modern och rimlig femme fatale, men karaktären har för liten närvaro. Slutligen har vi Henry Cavill, med sin ökända mustasch som blev till en internet sensation i och med Justice League, mustasch eller inte, så Cavill gör ingeting åt sitt rykte som en osedvanligt stel och uttryckslös aktör.    

McQuarrie och Cruise gör med Mission Impossible: Fallout någon tokig bypass där man byter ut saker som bra karaktärer, vettig dialog och rimliga vändningar, mot totalt hänsynslös action. 

Det skall inte gå att genomföra, men slutresultatet är såhär underhållande är det svårt att inte lämna biosalongen med ett stort leende på läpparna. 

Betyg 7/10         

Kärlek Över Haven Recension 

Publicerad den av
0011

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Svamlande och uppblåst tjafs som fungerar som ett ypperligt sömnmedel. 

Det havererar redan någon minut in i filmen.… 

En helt bottenlöst tråkig sekvens som består av fiskstim och gräslig musik orsakar genast obehagskänslor om att något hemskt väntar. Wim Wenders har enligt internetdatabasen IMDB regisserat över sextio olika produktioner, däribland spelfilm, dokumentärer och kortfilmer. Wenders karriär sträcker sig tillbaka till 60-talet, efter hela femtio år inom filmbranschen kan man tycka att det borde finnas någon sorts rutin och erfarenhet. Kärlek Över Haven framstår som en gruvhuggen amatöraudition där varenda medverkande är ointresserad, den röda tråden har klippts i flera små bitar redan från första början. 

För ett antal år sedan regisserade Wenders landskollega – den tyska regissören Tom Tykwer, The International, en totalt meningslös thriller som hörde hemma på sämsta sändningstid på en ännu sämre kabelkanal. Tykwers tafatta försöka att göra sin version av internationellt spioneri och inhyra lönnmördare hade idag – kanske, skickats direkt till någon medioker streamingtjänst och hamlat långt, långt ned på användarnas rekommendationslista. Wim Wenders verkar ha stirrat sig blind på de sämsta delarna från Tykwers film, klichéerna fullkomligt haglar i anskrämliga partier som blandar in spioneri, hemliga meddelande och löjlig teknik. Wenders vill göra en intellektuell James Bond-film men det blir istället till Austin Powers – utan humorn. 

002

Saknade Till Havs 

Och om inte skadan redan var orsakad med dessa kalkoninslag, så förvärras allt ytterligare av en den sämsta filmromanserna på åratal. James McAvoy har flera gånger visat upp en stor kapacitet. McAvoy har gjort alltifrån stora actionfilmer till små produktioner där han gärna tagit på sig rollen som karaktärsskådespelare. I den här rollen som en – ofrivilligt, klantig superspion verkar McAvoy vara under vapenhot, så pass ansträngd och besvärad är insatsen. 

Rolltolkningen är sammanbiten, uppgiven och deprimerad. Sedan har vi vårt egna tillskott i form av en citronsur och död Alicia Vikander, om McAvoy är uttråkad som hemlig agent, så är våran Alicia praktiskt taget helt frånvarande, hon tittar livlöst in kameran och levererar sina repliker med samma entusiasm som om hon blivit ombed att äta surströmming restan av sitt liv. I rollen som världens främsta forskare inom matematisk marinbiologi blir Vikanders opålitliga engelska än mer problematisk, hon hjälps inte av att behöva svamla ur sig ’’makalöst’’ spännande repliker om havsvattnets densitet och antal molekyler i sötvatten… 

Ovanpå dess två underkända insatser så Wenders väljer att använda påträngande närbilder som bara visar på skådespelarns totala desperation över att medverka. Romansen som skall driva filmen är lika trasig som Svenska Akademin. Varken McAvoy eller Vikander får till någon trovärdig kemi, och likt ett brev på posten så dränks detta i sentimentalt trånande med fasansfullt dålig dialog, soppan är fullkomligt förfärlig att beskåda. För alla som sett annonssidan Blockets reklamfilm med författaren Björn Ranelid, kan nu se framemot två timmar av samma tokiga aforismer och pinsamma försöka till krystad pretention. 

009-mcavoy-vikander-wenders-c2a9submergence-sarl

Sover med fiskarna 

Med två helt livlösa insatser och groteskt banal dialog, så har vi en film som är lika romantiskt erotisk som en rutten fisk på årets varmaste dag. När allting kulminerar i någon horribel metafysisk utläggning om döden och havets själar börjar jag skrika efter livbojen. 

Allting förpackas i ett frustrerande lågt tempo där ingeting sker. I de få sektioner där Wenders får till någon medelhastighet som ligger över minus 10 000 km/h, så förvanskas det genom en mycket retsam islamofobi. Samtliga muslimska karaktärer är antingen utan intelligens eller nickedockor som gärna finner sig i massmord och allmänna avrättningar. 

Uttrycket sjön/havet suger har aldrig varit mer sanningsenligt… 

Betyg 1/10 

Black Panther Recension 

Publicerad den av
001.png

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Återigen så har Marvel Studios tagit i från tårna, de ger oss en actionfilm som ofta är och nosar på på det absoluta toppbetygen. Intellektuell, rolig och modig summerar detta startskott som förhoppningsvis innebär både ett och annat återbesök till Wakanda och dess fantastiska befolkning. 

Marvel Studios har blivit en ostoppbar maskin, allt som de lanserar på bio (minus det första två avsnitten av tv-serien Inhumans) förvandlas genast till rekordsättare. Flera skeptiker och belackare vill gärna kategorisera filmerna som hjärndöda sedelpressar som skyfflar in pengar åt moderbolaget Disney.

Ett par gånger har projekten inte lyckats med att hänföra, Iron Man 2 fick den gigantiska satsningen att verka något mer osäker, Thor: The Dark World är ett misslyckande på nästan alla plan. Marvel lär dock av sina misstag, på senare tid har de finkammat filmvärlden på de några av de mest energiska och hungriga regissörerna. Utdelningen har varit närmast perfekt underhållning som också integrerar en god mängd mer djupsinniga aspekter, som funderingar kring samhälle, politik och filosofiska tankegångar. Idag har man ett sällan skådat galleri av igenkännbara karaktärer som alla kan ses som popkulturella ikoner.

030

Back In Black 

I slutet av April år 2018 så har Avengers Infinity War premiär, en – på pappret, överträffad film vars ambitioner är skyhöga. Black Panther var från början planerad att ha premiär hösten 2017, filmen fick flyttas framåt för att ge den mästerliga Spider-Man Homecoming plats. Och såhär nära ’’finalen’’ så kanske ännu en film skulle kunna kännas något överflödig. Som gensvar tar istället Marvel och ryter till ordentligt, vässar sitt manus och låter regissören Ryan Coogler gå loss i en film som aldrig glömmer bort sin berättelse eller sina personer. Det är sylvasst och flera gånger häpnadsväckande djupt.

Coogler som senast regisserade den fantastiska Creed, har inga som helst svårigheter med handskas med att porträttera redan etablerade karaktärer (Sylvester Stallone) och nytillskott (Michael B. Jordan). Mixen blev en uppföljare som kändes helt berättigad och fick alla dussinuppföljare till Rocky att verka något mer existensberättigande. Här utgår Coogler från samma idé, vi fick träffa Chadwick Bosemans T’Challa redan i Captain America: Civil War, då i en biroll. Efter den suveräna introduktionen så fanns det alltid en risk att detta kunde bli pliktskyldig utfyllnad. I över två timmar så finns det inte ett tecken på att Coogler drabbats av kreativ mjölksyra, han sporras snarare av att inte behöva ödsla tid på för mycket introduktioner eller expositioner.

0191

’’I Got Nine Lives Cat Eyes’’

Coogler fokuserar fullt ut på sitt persongalleri, vare sig det är Martin Freemans CIA agent Everett Ross eller Letitia Wright i rollen som T’Challas syster Shuri, så är både regin och rollprestationerna i perfekt symbios, det är en stor mängd personer och alla har en plats och viktig roll att spela, samtliga personer har svagheter och styrkor som gör dem trovärdiga och ofta lätta att sympatisera med. Flera av dem är klart mer utvecklade och starka än sina motparter i serieförlagorna.

Till sin hjälp har man skådespelare i absolut toppklass. Att välja en favorit blir därefter som att välja mellan basketlegenderna Lebron James eller Michael Jordan. Lupita Nyong’o, Letitia Wright och Danai Gurira slår alla ett slag för kvinnliga karaktärer som är precis lika starka och kapabla som herrarna. Här finns det inga våp i behov av räddning, samtliga är lika tuffa och hårda som den fiktiva metallen vibranium.

Chadwick Boseman utvecklar T’Challa genom att tillföra ett reserverat funderande, han har lagt hämnden bakom sig. Utmaningarna kommer nu i hur man på bästa sätt härskar som en monark utan att styra med en hand. I serietidningarna är Black Panther en kalkylerande och nästan kylig karaktär, Boseman tillför en behövlig dos lyster och värme vilket gör honom betydligt mer intressant.

Sist men inte minst så återfinns Michael B. Jordan som filmens antagonist Erik Killmonger. Jordan fullkomligt dominerar alla de scener han medverkar i. Här för man också in en sublim samhällsreflektion som berör då vi ser ut på den verkliga världen, det blir otroligt kraftfullt då Killmongers intentioner klargörs.

016

”Not just an American dream or an Asian dream or a European dream
Also, an African dream” – Bono

Marvel har också lyckats komma ur sin egen mall där allt måste sluta i en stor explosion av specialeffekter och evighetslånga strider. I sina senaste filmer har man låtit dramat bli det verkliga krutet. Black Panther försöker inte töja ut sig själv sig och bli till en berättelse där hela världen står på spel. Spänningen och lekfullheten fortsätter vara intakt i de där patenterade stunderna av härlig action. Filmens biljakt är en av de mest intensiva och hårresande stunderna jag någonsin sett i genren. Den tittar åt de där fantastiska scenerna från James Bond där man blandar fantastiska stunts och finurliga uppfinningar.

Ryan Coogler säger sig ha tagit stor inspiration från filmerna om världens kändaste brittiska agent. Influenserna är tydliga med exotiska miljöer, politiska intriger samt snabba fordon av alla de slag. Coogler verkar också har kvar de blodiga knogarna från Creed’s hårdnackade boxningsmatcher. Sammandrabbningarna är några av de mest fysiska och smärtsamma jag kan påminna mig om i en film som inte fått stämpeln som barnförbjuden. Vartenda slag, hugg och anfall känns som en hård tackling rakt i ryggen. Det är närmast uppfriskande att man vågar porträttera våldet såhär realistiskt och smutsigt. Den återkommande humorn får också stort ett spelrum och gör flera scener till nervpirrande gapskratt som Marvel är experter på.

032

Where The Streets Have No Name 

I trailern nämner Martin Freemans karaktär att han aldrig sett något liknande. Visuellt så stämmer det ganska exakt med vad vi får se. Vi har sett Afrika på film förut, savanner och de vackra solnedgångarna. Nu blandar man kåkstäder med högteknologiska skyskrapor, allt dränks i ett varmt filter som ger Black Panther en unik identitet. Filmens specialeffekter, scenografi och kostym är motsvarigheten till filmvärldens Beluga kaviar, exklusiv och helt utsökt.

Vad som fortsätter slå mig är hur Marvel Studios värderar sina berättelser över nästan allt annat. Trots sina tillgångar som består av spektakulär teknik och närmast gränslösa bankkonton, så förblir berättelsen och dess karaktärer alltid det viktigaste. Marvels filmer är som kameleonter, de ändrar ständigt färg och form, samtidigt bibehåller man alltid en familjär känsla som får publiken att känna sig omhändertagen och välkommen, vilken resa vi än tas med på.

017

Små invändningar 

Det finns några få invändningar som begränsar Black Panther från att nå den absoluta betygstoppen. Starten är förvisso snygg, problemet ligger i att den är något långsam. Ett par andra sektioner är inte heller helt optimala då det kommer till hastighet. Musiken – komponerad av vår egen Ludwig Göransson, är för det mesta stämningsfull och majestätisk, men vid ett par tillfällen blir musiken för påträngande och onödigt tillrättavisande, dramatiken är så stark att det inte behövs en så klumpig pekpinne för dirigera publiken emotionellt.

Black Panther är ett kraftpaket av intellektualitet, fantastisk action och geniala skådespelare. Man går rakt på sak, slår hårt och kan därefter krönas som ännu en vinnare från en studio som verkar ämnade att bli enväldiga härskare inom sin genre.

Betyg 9/10  

Kingsman: The Golden Circle Recension

Publicerad den av
009

All Images Copyright Of 20th Century Fox 2017

Vad hände egentligen ? Efter en mycket bra start i den spirituella uppföljare till kultfilmen Kick-Ass kunde det väl ändå inte bli helt bedrövligt ? Manusförfattaren Jane Goldman återvände såväl som regissören Matthew Vaughn. Men allt som kunde bli fel har blivit fel, Kingsman: The Golden Circle är en härdsmälta… 

Kick-Ass 2 blev själlös, cynisk, trött och framförallt intellektuellt kaputt. Matthew Vaughn stod tack och lov inte som regissör till den tragedin, istället gick han vidare till att regissera X-Men: First Class. Den filmen blev nystarten för X-Men-serien, en välbehövlig räddning efter att Brett Ratner och Gavin Hood gjort sina bästa försök till att slakta det fina arbete som Bryan Singer gjorde.

Vaughn gick sedan tillbaka till sitt samarbete med serietidningsförfattaren Mark Millar, som skrev Kick-Ass. Den här gången skulle man adaptera Millars relativt nyskrivna berättelse om den topphemliga organisationen Kingsman. Resultatet blev en James Bond doftande pastisch som omfamnade sitt arv samtidigt som man tillät publiken ett par rejäla skratt då man gärna drev med klichéer och kutymer från genren.

Kingsman: The Secret Service blev som en spirituell uppföljare till Kick-Ass, attityden och den där skärpta insikten finns att hitta i båda. Filmen var sannerligen inte genial men ändå tillräckligt bra för att kunna klassas som riktigt bra underhållning. Uppföljaren behövde inte vara Rymdimperiet Slår Tillbaka för att kunna lyckas, det hade räckt med att nå upp till samma nivå som Rocky II.

Resultatet är dock många gånger en förvånande dålig (tom usel) film som saknar både hjärtat och den kaxiga jargongen från sin föregångare.

030

Som ett jobbigt raveparty

I en helt vild öppning står det klart att Vaughn och hans kollegor lusläst vartenda internetforum, där kan man snabbt se att scenen där Colin Firth går loss på en församling fascister i en kyrka, är på väg att befästas som en klassiker inom genren. Introduktionen försöker fånga samma brutalitet och intensitet, men det slutar bara med att likna ett plågsamt rave-party med besinningslöst hög musik som lägger sig likt ett larm.

Vaughn blivit mer rutinerad i sitt hantverk, han nyttjar fler udda vinklar och klipper snabbare, detta kunde ha resulterat i en snabbare och aggressivare film, men istället blir händelseförloppet svårt att följa. Alla nya tillvägagångssätt till trots så känns filmen fattigare än sist, Matthew Vaughn verkar närmast obekvämt medveten om att manuset är betydligt mer bristfälligt denna gång. Därefter kompenserar han med yta som i det långa loppet får filmen att kännas ytlig och ihålig.

Just strukturen är närmast obefintlig, tempot går från pulserande till helt stillastående. Man kastar sig runt om jorden och introducerar karaktärer som inte går att lägga på minnet så länge man inte tatuerar in dem i armen likt Guy Pearce i thrillern Memento.

013

Tama och torra rollprestationer 

Skådespelet är också lika stadigt som ett svenskt sommarväder prognostiserat av SMHI.

Julianne Moore gör en helt menlös antagonist som varken fascinerar eller skrämmer. Motivet och uppsåtet till Moores skurkplaner är också pinsamt efterapade från den domedag Samuel L. Jackson planerade i föregångaren.

Colin Firth känns anonym och nästan lite uppgiven och Taron Egerton gör inte särskilt mycket av den lite mognare agenten Eggsy. Flera av nytillskotten som Jeff Bridges och Halle Berry påminner snarast om gästinhopp. Och alla som hoppades på svensk triumf med Lena Endre och den bortgångne Björn Granaths inhopp, får se sig om på annat håll, även om de båda faktiskt framkallar ett lite ansträngt fniss från mig och då bara för den svenska igenkänningen.

En håglös och trött film är sannerligen inte skäl nog att dra fram de riktigt drastiska betygen, men någonstans i mitten går det från mediokert till en rent outhärdlig. Jag tror inte många såg framemot att se de mer dramatiska inslagen ta mer plats.

012

Förfärlig mitt 

Om nu dramatiken eller berättelsen på något sätt hade varit medryckande eller ens intressant, så hade det kanske kunnat fungera.  Vad vi istället får är en närmast smärtsamt tråkig upplevelse som vägrar att ta slut, där absolut ingeting händer och där man slarvar med allting. En stor del av filmen ägnas åt krångliga förklaringar för hur flera av de döda karaktärerna kommit tillbaka. Här börjar jag titta på klockan och inser att det återstår nittio minuter, då börjar paniken komma.

Själva mellanspelet i The Golden Circle kan höra till bland de tråkigaste jag sett på bio i år. Man lägger fokus på ganska jobbiga uppvisningar i testosteron där kvinnor blir objekt och billiga sexskämt väntar i varje dialog.

Det har pratats en del om att Kingsman: The Secret Service objektifierade Hanna Alströms karaktär, och där finns det inte mycket att egentligen försvara. Men Mark Millar visade faktiskt upp ett par ganska bra och genomtänkta karaktärer i Sofia Boutella och Sophie Cookson, som stod som kapabla och väldigt farliga. Den mångfalden finns inte här, istället blir allt vidriga skämt kring könsorgan och andra barnsligheter.

Mark Millars berättelser har alltid legat på gränsen mellan obscent och vulgärt, men här tippar det över till rent motbjudande. Ett par scener känns som tagna ur Pier Paolo Pasolini groteska Salò, eller Sodoms 120 dagar, där man ställer till med maximalt snusk och äckel bara för att pröva gränserna.

003

Dåliga effekter och fult foto 

Skärpan som Vaughn visade upp i Kick-Ass är helt borta, det blir bara en stel process där man måste ta filmen till eftertexterna. Man kopierar sig själv och vill inget annat än att lyckas göra en scen som är minst lika bra som massakern i kyrkan, med facit i hand misslyckas man kapitalt…

Ovanpå allt det här så klämmer man på med enormt mycket digitala specialeffekter som får flera scener att se ut som akvarellmålningar från ett dagis. Kingsman: The Golden Circle är för det mesta riktigt ful visuellt, och det hjälps inte av att man ger sig i kast med saker som budgeten inte räcker till för. Många gånger ser det ut som de filmer Robert Rodriguez filmade med tidiga och ofärdiga digitalakameror, det är smetigt och saknar textur.

023

Spelet är över 

Efter ett tag är allt förlorat, Vaughn tappar kontrollen helt och hållet, det känns som om man tittar på tre ofärdiga filmer som man fogat ihop med alla tänkbara grova metoder. Det slutgiltiga resultatet blir tråkigt, rörigt och otroligt nedslaget.

Som salt på såren är speltiden på sjuka två timmar och tjugo minuter en garanti för att placera sig som en av årets sämsta och mest ledsna filmer.

Betyg 2/10  

American Assassin Recension 

Publicerad den av

 

013

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

En överdådig, cynisk och grym skräpfilm som tar sig själv på så stort allvar att det hela förvandlas till en av årets mest ofrivilligt komiska filmer.  

Michael Keaton har stått för ett närmast historiskt uppswing med Birdman, Spotlight och nu senast den eminenta Spider-Man: Homecoming. Men inte ens Keaton med sin starka närvaro och intensitet kan rädda detta vedervärdiga spektakel.

American Assassin vill vara hård, rå och grym på alla sätt och vis. I ganska obehaglig start så sätts tonen an med våldsam brutalitet.

Säkerligen hade detta kunnat kännas emotionellt drabbande, det vill säga om regissören Michael Cuesta hade haft hjärta eller intresse för att berätta en film som tar sin plats mot den dagsaktuella bakgrunden av terrorism och dess martyrer.

008

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

Amerikanska martyrer 

Den infallsvinkeln finns dock inte, istället läggs all energi på ett obehagligt uppvisande av chauvinistiska muskler, där islamofobi och rasism får stå som färdriktning. På något sjukt Clint Eastwood manér presenteras filmens huvudpersoner som amerikanska supersoldater som är villiga att offra allt för landets säkerhet.

Genom hela filmen visar man upp terrorismens martyrer i ett typiskt Hollywoodporträtt, men på andra sidan står Keatons skogstokiga militärtränare och förespråkar både självmord och fanatism för USAs bästa. Jag skulle nästan kunna kategorisera filmen som ett skillingtryck för den obehagliga högerrörelsen som vi ser svepa över USA idag. Vince Flynn som skrivit boken som filmen bygger på har tidigare jobbat med 24 och samma långsökta och provocerande vändningar finns självklart att hitta även här.

022

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

Katastrofalt skådespel

Så med den utgångspunkten kanske man inte skall förvänta sig särskilt mycket. Tyvärr blir allt bara sämre efter det här. Dylan O’Brien och Taylor Kitsch är så pass uttryckslösa att jag inte ens kan se skillnad mellan dem – ungefär som två vägskyltar som bara står och glor. Michael Keaton har som alltid en hyfsad lägsta nivå, men detta påminner om den tiden då han skamset fick stå och göra skräp som skräckfilmen White Noise. Storyn är rörig och helt utan någon typ av grundläggande logik. Jag misstänker att både rymdvarelser och Big Foot väntar runt hörnet om filmen getts mer speltid.

Tillslut börjar jag nästan skratta, allt som slängs upp på duken är så dumt och krystat att jag måste klassa hela kalabaliken som ett skämt. Man stjäl allt i sin sikt, likt en bunt pirater som rövar och stökar. Bourne-serien, 24 (såklart), James Bond… Ja, allt mellan himmel och jord placeras mitt ibland motbjudande cynism. Dessutom är man självupptagen av att visa upp sin egna ’’genialitet’’ över att ha lyckats pricka in ett par känsliga ämnen som man kan misshandla och förnedra.

0042

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

Seagal är föredömlig i jämförelse 

Den enorma skojaren Steven Seagal har gjort häftigare och mer medryckande filmer än det här, dessutom med bättre action och skådespel. American Assassin frossar i allt som kan tänkas ha med dålig actionfilm att göra, där man utan problem kan förnedra kvinnor, strunta i god smak och  ha specialeffekter som är så undermåliga att de får King Kong från 1933 att framstå som toppmodern.

I sina bästa fall är American Assassin som de där riktigt hemska provspelningarna för makalöst dåliga program som Idol och Bonde Söker Fru, det vill säga; pinsamma, tragiska, skamliga och helt utan underhållningsvärde för den som inte älskar att vältra sig i skadeglädje.

Betyg 1/10 

Fast And Furious 8 Recension

Publicerad den av
019

Copyright Universal Studios 2017

Det är komplett idiotiskt, banalt och bryter mot alla logikens lagar. Men samtidigt kan man inte hålla sig från att bli rejält road. Att se Fast And Furious 8, kan bara liknas med samma skuldkänslor som uppstår då man ätit upp hela kakburken utan tillstånd. Skamligt men gott… 

Fast and Furious 8 är förbluffande underhållande skräp. Misstro dock inget, vi pratar fortfarande om en film som är befriad från allt som kan kallas finess eller intelligens. Fast & Furious-serien började som en billig skräpfilm och har under årtiondet som gått sedan utvecklats till påkostad smörja. Skillnaden är väl hårfin i praktiken.

Kring den femte delen skedde en radikal förändring för serien. Fokus gick från illegal street racing och småtjuveri, till att bli något som bäst kan liknas med en fånigare James Bond eller Mission Impossible-film. Pinsam dialog om hästkrafter och vridmoment skiftade istället till enorma sekvenser som är så överdrivna, att hela Las Vegas känns måttligt och lågmält.

Lika dumt som alltid 

Och visst är det samma ologiska och flera gånger banala film, som vi fått ta del av de senaste fem åren. Filmens inledning indikerar att vi har något förfärligt att vänta. I en ful mix av osmakligt sexuellt laddade bilder med ett stabbigt foto, dras tankarna åt en reklamfilm för Fanta. Vin Diesel och Michelle Rodriguez verkar bara ha jobbat på att försämra sin redan bristande kemi. Dwayne ’’The Rock’’ Johnson och Kurt Russel är de enda aktörerna som lyckas tillföra någon sorts karisma eller utstrålning.

Dialog, känslor och humor landar ofta helt fel. Regissören F. Gary Gray vill av någon obegriplig anledning lägga ett visst fokus på den mer emotionella sidan hos Vin Diesels karaktär Dominic Toretto. Utfallet är katastrofalt. Diesel kan inte hantera det som aktör, och filmen stöder inte den här typen av utsvävningar.

Tam Theron 

Filmen är som absolut sämst då den drar i bromsen och spenderar tid med sina karaktärer, som är lika minnesvärda som en icke uppvärmd Billys Pizza. Nytillskottet i form av Charlize Therons kalkylerande antagonist lovar något intressant, men flyter ut i att bli en stereotyp som slutligen blir en anonym parentes.

Faller inte i fällan

Men hur illa det än må vara, så är del åtta i denna långa och bitvis outhärdliga serie, faktiskt över förväntan. Gray besitter ett gott hantverk som manifesteras bäst mot filmens mitt. Där kombineras specialeffekter och tonårsspänning till en kolossalt underhållande fars.

Även om den missledande introduktionen tyder på flera frustrerande inslag, såsom sexism och osmaklig ytlighet, så undviker Gray dessa fallgropar. Vansinnet i spektaklet får stå i centrum.

God underhållning 

Det är hänsynslöst tokigt. Allting som finns inom tre meters avstånd blir till explosioner, större än alla bomber och granater som det tyska hårdrocksbandet Rammstein turnerar med. Det blir till ett skamligt nöje, där man nästan får skämmas över att man inte protesterar mer mot den kompletta idiotin som visas upp.

Att man skall söka upp den tekniskt bästa salongen för det här, råder det inget tvivel om.

Missförstå mig inte, Fast And Furious 8 är värdelös i det mesta, förutsägbar, platt och helt utan vett, och ett manus som är lika förfärligt som billig plastikkirurgi. Avslutningen tar också en smärre evighet. Men tyvärr så är det skrämmande underhållande.

Betyg 2/10 

 

Star Wars The Force Awakens Recension 

Publicerad den av

090

Det är måhända inte perfekt, men det är bitvis så makalöst att man inte kan undvika att bli rörd. The Force Awakens är ett mästerverk i sin genre och den kanske bästa filmen i serien. 

Osannolikt är det enda ordet som ringer i huvudet efter att den sjunde Star Wars filmen nått sitt slut. Osannolikt bra,smart,snabb och magisk. Det här är en triumf av sällan skådat slag. Detta är vad en modern Star Wars borde varit från början.

Så mycket kunde ha gått fel, Star Wars har inte varit bra sedan 1980 då kolossen Empire Strikes Back slaktade motståndet. Men sedan vet vi vad som hände, att nämna Ewoker,Palpatine och ’’NOOOOOO’’ bör räcka för att summera varför serien blev till en härdsmälta.

Lightspeed hastighet 

Personligen kändes ingen av de två uppvisade teaser trailers särkilt intressanta eller frustande häftiga. Den sista trailern undvek jag helt. Men det tar bara ett par sekunder innan all den där kaxiga reservationen kapitulerar. The Force Awakens är en film som helt bygger på kontext och helhet. Redan från första rutan är det fullt ös. Allt som kan stavas till flamsig flums-politik eller racistiska stereotyper som Jar Jar Binks är som bortblåsta. Istället bjuder regissören J.J Abrams på rafflande action,humor och ett hänsynslöst snabbt tempo som aldrig tangerar i att kännas flåsigt eller stressat. Andningspauserna kommer i bedårade vackra bilder som förmedlar sådan stillhet och tyst reflektion, att man tappar andan flera gånger. Att filmen också är klart brutalare än tidigare delar bidrar till en modernare och hårdare känsla.

Rätt nostalgi

Det är också modigt hur Abrams helt låter bli att spela på överdriven nostalgi. Visst finns det vinkar och påskägg för de som ser Star Wars som en världsreligion, men det spårar aldrig ur eller blir krystat förvrängt som den gången Martin Campbell skulle distansera och vrida om James Bond klichéer och normer i Casino Royale.

Vackert och stillsamt 

Den pågående debatten om analogt och digitalt – något som filmen starkt tog ställning med innan premiären i och med starka uttalanden om analog film och praktiska specialeffekter, blir också irrelevant då jag knappt hinner tänka på om det rullar celluloid eller ett och nollar i kamerahuset, det är så medryckande att jag helt förlorar mig i världen och tempot, något som nästan aldrig sker dessa dagar. Om filmen mår bättre eller sämre av sina analoga kvalitéer är svårt att säga. Det enda som kan konstateras är att den är vacker rakt igenom. Ralph McQuarries rustika och fagra former görs om, uppdateras och förnyas i suveräna miljöer, grandiosa rymdskepp och häpnadsväckande vyer.

Marvel ton och humor 

Någon tid till tråkig utfyllnad finns inte, varenda scen sitter stenhårt självsäkert. Bara ett par få minuter in i filmen vill jag inte att äventyret skall sluta. Filmen har begåvats med en sådan värme och hjärtlighet att det är omöjligt att värja sig. Det ges också plats för en bra dos välbehövlig humor, som ibland kanske förekommer en fyndig replik för mycket, men som mycket annat som kan ifrågasättas i The Force Awakens trampar Abrams ned dem med en AT-AT fot.

Filmen hämtar mycket från Disneys andra framgångssaga Marvel. Tonen och känslan är inte helt olik den i Guardians Of The Galaxy. Det är lättsamt utan att bli glättigt och samtidigt mer emotionellt och medryckande än någonsin. Abrams lyckas till och med att undvika att låta – den för mig något fåniga roboten BB-8, att fungera.

Överdrivna prestationer och en makalös fiende 

För även om det finns problem, till och med så mycket att det kan fylla en A4-sida så glömmer jag snabbt bort dem i filmens entusiasm och skaparglädje. Daisy Ridley och John Boyega är båda två något för överspända och överdrivna, Oscar Isaac däremot briljerar genom att vara empatisk och självsäker i rollen som Poe Dameron. Det gamla gardet beståendes av Ford och Fisher är en ren nostalgi njutning. John Williams integrerar snyggt och diskret de legendariska tonerna från original trilogin och orsakar så mycket rysningar och gåshud att jag nästan börjar skaka.

Adam Driver som filmens primära antagonist är fullkomligt strålande. Kylo Ren kan mycket väl vara en av de bästa skurkarna jag sett på åratal. Med en obehaglig röst, en ljussabel som låter som ett monster och en eldig aggressivitet är Ren en helt superb som skurk. Ännu bättre blir det av att skaparna valt att nyansera figuren och inte låta honom dras ned i det klassisk träsket av ont mot gott, eller svart mot vitt.

Emotionell action

När det kommer till actionsekvenserna bjuds det på än mer välbehag. Från den explosiva öppningen till filmens klassiska klimax känns ingenting överdrivet eller tråkigt, något som flera klimax i storbudget filmer har fallit in i den senaste tiden. Abrams håller igen och låter karaktärerna och historien sitta längst fram. När ljussablar och rymdskepp flyger över hela filmduken finns det en emotionell tyngd i det. Allt lättvikts tjafs från den groteska prequel trilogin – som den värdelösa och oengagerande striden mellan Yoda och Kejsare Palpatine är oskadliggjord och begravd.

Bitvis långsökt och fler frågor 

Nu är det dock ganska långt ifrån att vara utan fel eller brister, som nämnt är både Ridley och Boyega långt ifrån perfekta i sina roller, storyn tappar i vikt och styrka mot slutet och hade mått bra av ännu mer kraft. Sedan finns det flera tillfällen då det blir en smula för mycket av allt det där goda. Storyn tar också en hel del kliv som kräver överseende, flera händelseförlopp känns något långsökta.  Jag kan också tycka att filmen lider av samma symtom som Abrams Star Trek-uppföljare Into Darkness, flera gånger vandra filmen i identiska spår med sina föregångare och känns lite pliktskyldig i att emulera klassiska sekvenser. Sedan får vissa karaktärer för lite speltid, något som är synd då nästan hela persongalleriet är fulländat. Vi lämnas också med fler frågor än svar, men här känns det varken inkomplett eller frustrerande, jag kan personligen inte vänta på att få se den här berättelsen blomma ut i de kommande två uppföljarna.

En otrolig helhet som inte går att värja sig för 

Men alla invändningar känns irrelevanta när väl eftertexterna rullar. Abrams har styrt upp skeppet som låg nära att helt kapsejsa – även om resan inte alltid körs i första klass, så är det slutgiltiga målet fulländat. I lite över två timmar bjuds vi på en resning, käftsmällar, rysningar och ren briljans.

Vi har väntat så länge, men för första gången någonsin kan jag verkligen börja förstå varför Star Wars har förändrat och format människors liv. Det finns för mycket att analysera och hylla, men det skulle bara förta överraskningen och spänningen. Att gå in utan att ha fått varenda sekvens nedskuren och nedkörd i halsen veckor innan, bidrog till en av de bästa upplevelserna jag någonsin haft på en bio, gå in så nakna och ovetandes som möjligt. Det är kort och gott otroligt……otroligt.

Betyg 9/10 

Bäst: Värmen,tempot,humorn, fyndigheten, Kylo Ren och slutligen Harrison Ford.

Sämst: Vi kunde ha fått ett kraftigare klimax.

Fråga: Kan det egentligen bli bättre än såhär i sin genre ?

034

Spring omedelbart till biografen.