Kategoriarkiv: James Bond

No Time To Die Recension 

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Universal Studios, MGM& EON 2021

Summering: No Time To Die lyckas tyvärr inte vara Bond-filmens motsvarighet till Avengers Endgame, det är en alltför överfylld och långdragen historia för att någon gång kunna kallas genialisk, men trots det så finns det tillräckligt med höjdpunkter och strålande action för att uppväga de många problemen. 

Efter en försening på mer än ett och ett halvt år så har den tjugofemte filmen om Storbritanniens mest älskade spion äntligen fått premiär. Ingen film är konstruerad att utstå en evighetslång marknadsföringskampanj, det finns goda skäl att filmbolag är oerhört försiktiga med att släppa trailers eller ens stillbilder innan en film, en alltför närgången och utdragen PR-kampanj kan tillslut leda till ointresse från allmänheten, se bara till de TV-spel som cirkulerat i flertal år utan släppdatum och där mängden marknadsföring gjort konsumenten mätt på produkten långt innan släppdatum. No Time To Die har hamlat mellan en sten och ett obehagligt hårt ställe, med en färdig marknadsföring och en stundande premiär som flyttats fram, fram och fram. Detta har lett till en uppsjö av trailers, artiklar och bilder som behövts rullas ut för att bibehålla intresset och upphetsningen, saker som borde vara stora överraskningar och chockmoment har därför tappat sin udd då de visats om och om igen på TV eller i YouTube-reklam. 

För det oerhört hängivna Bond-communityt så har varje försening varit som en kniv i ryggen, tillskillnad mot Star Wars, Marvel Studios eller DC så har Bond-fans endast en chans vart fjärde eller femte år att se det dem älskar mest på bio. No Time To Die har således en helt omöjlig uppgift, förutom den enorma väntetiden så representerar detta också Daniel Craigs sista framträdande som 007. Det är slutet på en era som inleddes med den kavata Casino Royale och som nådde mästerliga höjder i den magiska Skyfall.

Spectre var däremot en kalldusch och gav otäcka påminnelser om den genomsusla Quantum Of Solace, efter framgångarna med Skyfall så insisterade producenten och Bondfilmens-moder Barbara Broccoli, att Sam Mendes borde återvända som regissör, något som denne inte var villig att göra. Men efter en stor infusion av pengar så var saken klar. Men resultatet var en avslagen, riktningslös och krystad film som ville binda ihop tidigare berättelser och sätta dem i en spännande och nyskapande kontext. Resultatet blev som bäst mediokert och i värsta fall helt ointressant. No Time To Die regissören Cary Joji Fukunaga gör ett nytt försök med att placera Bond i en större kontext, där tidigare filmer spelar en avsevärd roll och där arvet – inte bara från Craig utan hela filmserien är vitalt. Och som en hyllning till nästan 60 år gammal filmserie så är No Time To Die en kavalkad av referenser och vinkningar till det förflutna. Hanz Zimmers soundtrack är genomgående genialiskt och tillskillnad mot Thomas Newman och David Arnold, som aktivt försökte undvika att förlita sig på det legendariska temat eller andra välkända Bond kompositioner, så anammar Zimmer helt och hållet historiken och tar för sig som om han vore ett barn i en godisbutik där ägaren gett carte blanche att äta tills magsäcken briserar. Det är ett sant nöje att höra passager och stycken från mästare som Monty Norman och John Barry, Zimmer tvekar inte heller att justera och modernisera det ståtliga och kraftfulla brasset för att göra det mer diskret och subtilt.       

Visuellt så genomför man samma typ av balansgång mellan det klassiska och moderna, vår egen Linus Sandgren jobbar med ett aningen grynigt foto och traditionella kameravinklar som påminner om de stunderna då Sean Connery flög över Japan med sin händiga gula helikopter Nellie. Audiovisuellt så är hela filmen ett rent smörgåsbord för Bond och – filmälskare, den beryktade budgeten på 200 miljoner dollar är märkbar vart man än tittar. 

Men oavsett hur vackert det är att se eller lyssna till No Time To Die så har det relativt liten betydelse om manuskriptet och berättandet inte är i toppklass. Och då James Bond är som bäst så utsätts publiken för en åktur och adrenalinrush utan dess like där man ler som en fåne genom hela filmen. Det är alltifrån de bitska replikerna, de fantastiska actionscenerna och framförallt en intensitet som skapar andnöd. Minnet av att se Skyfall och dess klassiska öppningsscen, eller dess oupphörliga framfart mot stratosfären i den gastkramande finalen är för evigt inbränt som ett filmminne för livet. Till och med Pierce Brosnan-eran hade flera stunder av ren och skär filmextas. Men trots att No Time To Die innehåller ett antal mycket bra och välgjorda actionscener så begeistrar dem inte till den grad man kunde ha önskat. Framförallt så blir de fantastiska upptågen berövade på syre då Cary Joji Fukunaga kämpar med filmens tempo. Flera sekvenser som kunde varit geniala, som den både otäcka och mysteriösa öppningen, är alltför långa och har ingen som helst förmåga att uppehålla en välbehövlig takt som balanserar mellan vackra destinationer och rasande action. Fukunaga har de senaste åren arbetat i ett episodiskt format med serier som True Detective och Maniac, något han behärskat och skördat stora framgångar med. Problemet är att Fukunaga behandlar hela No Time To Die som en TV-serie vad gäller struktur, i ett serieformat kan man ta sig tid åt sekvenser som i en långfilm blir påfrestande och ointressanta, men Fukunaga har inte gjort några förändringar vad gäller sekvenser som påminner om ett mindre vägstopp. Trots en speltid på nästan tre timmar så fastnar man i långa scener med oerhört tveksam dialog. En Bondfilm – framförallt Craig-eran, kräver en balans mellan det lugna och hektiska, där stunderna som inte innehåller krutrök, explosioner eller Lotus-bilar med Ubåtsfunktion, är spända och fungerar som en tryckkokare vad gäller stämningen och atmosfären. 

Att Fukunaga vill ägna mycket av filmen till att utforska och studera relationer i de stora karaktärsgalleriet är i tanken en mycket god ide, men när detta iscensätts utan någon som helst hänsyn till vad det gör med filmens tempo så blir flera stunder mest obekväma och något som man helst hade sluppit. Det hjälper inte heller att Fukunaga är överdrivet entusiastisk inför sin roll, han fullkomligt dammsuger de tidigare Craig-filmerna för referenser – stora som små, och har en önskan att binda ihop alla lösa trådar något som tillslut blir övermäktigt. Dessutom så kan Fukunaga inte heller hålla sig från att presentera mysterium och gåtor genom filmen, mestadels så byggs dessa upp med stor skicklighet, det är framförallt imponerande hur man skapar spänning i tysta momenten som är helt frånskilda biljakter och skottlossningar. Men uppgiften att besvara de frågor som ställts når knappt halvvägs. Som exempel kan vi se till Rami Malek i rollen som antagonist, som inte får något utrymme och hans motivation förblir luddig och i värsta fall klyschig. Och desto mer filmen löper desto klarare blir det att detta kan vara den allra sämsta av skurkar från Craig-eran. Malek verkar inte ha något vidare engagemang och hur mycket hyllningar och lovord han fått av sina medarbetare så kan hans insats inte kategoriseras som något annat än ointressant. 

Om filmen hade varit uppdelat i ett antal avsnitt så hade de lugna och timida stunderna varit mer acceptabla, men då No Time To Die hela tiden understryker och demonstrerar hur pass brådskande och allvarligt det faktiskt uppdraget är så blir det outhärdligt att behöva spendera tid med futila sekvenser mellan Daniel Craig och Lea Seydoux – som båda två göra bra insatser, trots obefintlig kemi. Nytillskottet Lashana Lynch har både attityden och skådespelarförmågan att slå publiken med häpnad, men inte hon får någon större möjlighet att bre ut sig. 

Oförmågan att skapa ett bra flyt förtar också flera actionscener. Trots fantastisk koreografi och otroligt hantverk så känner man sig nästan utmattad då adrenalinrushen väl tittar fram. Med det sagt så finns här sekvenser som utan tvekan kan stoltsera som bland de mest imponerande serien har presenterat. 

Den redan diskutabla dialogen måste dock belysas ännu en gång, No Time To Die gick igenom både en och annan manusförfattare, plus Danny Boyle som regissör. I vanliga fall så brukar omskrivna manuskript ta sig i slutänden om en stark vision kan ta ledningen, se till Rogue One: A Star Wars Story som genomgick stora produktionsproblem men som ändå lyckades kännas helgjuten i och med Tony Gilroy som assisterade med manus och ledde projektet fram till mållinjen. No Time To Die känns som en hydra vars huvuden utgörs av de fyra manusförfattarna. Dialogen är som allra mest beklämmande, att den tystlåtne och iskalla Bond plötsligt börjar yppa repliker som kunde varit hämtade från en Harelquin-novel är lika fel som George Clooney i Batman-kostym. 

Det finns en oerhörd vilja att göra No Time To Die både personlig och emotionell och den uppgiften kan enbart ses som halvfärdig. I och med den bristande kemin mellan Craig och Seydoux så blir deras romans och relation svår att fängslas av. Men det beror lika mycket på Fukunaga fel prioriterar och ger sekvenser utan större betydelse enormt spelrum. Faktumet att vi aldrig får vettiga svar på de många frågorna som ställts känns fruktansvärt provocerande med tanke på vilken effekt en bra upplösning skulle kunna ha haft. 

Men trots att helheten och det älskvärda tempot uteblir så är No Time To Die långt ifrån misslyckad. De enorma produktionsvärdena och de stabila hantverket paketerar hela upplevelsen i ett lyxpaket som heter duga. Och även om Fukunagas entusiasm får honom att tappa siktet emellanåt så kan man inget annat än beundra hans förkärlek till allt som är James Bond. Ana De Arams gör sin hittills bästa roll som den glada och energiska Paloma som är definitionen av vad en modern Bondbrud borde vara, med både karisma, intelligens och charm. För första gången på år och dagar får vi också en klassisk Bond-biljakt som helt ogenerat hyllar de mest galna stunderna från filmer som The Living Daylights och Goldfinger. Och så har vi slutet, efter en rad misslyckade försök engagera publiken emotionellt så trillar poletten slutligen ned. Hela avslutet är ett explosivt crescendo som berör något oerhört. I den stunden så känns allt överflöd av stillhet och menlös dialog faktiskt meningsfull. 

Trots sina otaliga problem så är det svårt att känna sig missnöjd med No Time To Die. Det är inte fulländat eller ens det bästa serien presterar, men det är en solid och framförallt kärleksfull hyllning till en filmserie som saknar motstycke i och med sin ålder på nästan 60 år, för att dra en klyscha, man lämnas inte skakad dock aningen rörd. 

Betyg 7/10                  

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

Publicerad den av

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10 

Black Panther Recension 

Publicerad den av

001.png

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Återigen så har Marvel Studios tagit i från tårna, de ger oss en actionfilm som ofta är och nosar på på det absoluta toppbetygen. Intellektuell, rolig och modig summerar detta startskott som förhoppningsvis innebär både ett och annat återbesök till Wakanda och dess fantastiska befolkning. 

Marvel Studios har blivit en ostoppbar maskin, allt som de lanserar på bio (minus det första två avsnitten av tv-serien Inhumans) förvandlas genast till rekordsättare. Flera skeptiker och belackare vill gärna kategorisera filmerna som hjärndöda sedelpressar som skyfflar in pengar åt moderbolaget Disney.

Ett par gånger har projekten inte lyckats med att hänföra, Iron Man 2 fick den gigantiska satsningen att verka något mer osäker, Thor: The Dark World är ett misslyckande på nästan alla plan. Marvel lär dock av sina misstag, på senare tid har de finkammat filmvärlden på de några av de mest energiska och hungriga regissörerna. Utdelningen har varit närmast perfekt underhållning som också integrerar en god mängd mer djupsinniga aspekter, som funderingar kring samhälle, politik och filosofiska tankegångar. Idag har man ett sällan skådat galleri av igenkännbara karaktärer som alla kan ses som popkulturella ikoner.

030

Back In Black 

I slutet av April år 2018 så har Avengers Infinity War premiär, en – på pappret, överträffad film vars ambitioner är skyhöga. Black Panther var från början planerad att ha premiär hösten 2017, filmen fick flyttas framåt för att ge den mästerliga Spider-Man Homecoming plats. Och såhär nära ’’finalen’’ så kanske ännu en film skulle kunna kännas något överflödig. Som gensvar tar istället Marvel och ryter till ordentligt, vässar sitt manus och låter regissören Ryan Coogler gå loss i en film som aldrig glömmer bort sin berättelse eller sina personer. Det är sylvasst och flera gånger häpnadsväckande djupt.

Coogler som senast regisserade den fantastiska Creed, har inga som helst svårigheter med handskas med att porträttera redan etablerade karaktärer (Sylvester Stallone) och nytillskott (Michael B. Jordan). Mixen blev en uppföljare som kändes helt berättigad och fick alla dussinuppföljare till Rocky att verka något mer existensberättigande. Här utgår Coogler från samma idé, vi fick träffa Chadwick Bosemans T’Challa redan i Captain America: Civil War, då i en biroll. Efter den suveräna introduktionen så fanns det alltid en risk att detta kunde bli pliktskyldig utfyllnad. I över två timmar så finns det inte ett tecken på att Coogler drabbats av kreativ mjölksyra, han sporras snarare av att inte behöva ödsla tid på för mycket introduktioner eller expositioner.

0191

’’I Got Nine Lives Cat Eyes’’

Coogler fokuserar fullt ut på sitt persongalleri, vare sig det är Martin Freemans CIA agent Everett Ross eller Letitia Wright i rollen som T’Challas syster Shuri, så är både regin och rollprestationerna i perfekt symbios, det är en stor mängd personer och alla har en plats och viktig roll att spela, samtliga personer har svagheter och styrkor som gör dem trovärdiga och ofta lätta att sympatisera med. Flera av dem är klart mer utvecklade och starka än sina motparter i serieförlagorna.

Till sin hjälp har man skådespelare i absolut toppklass. Att välja en favorit blir därefter som att välja mellan basketlegenderna Lebron James eller Michael Jordan. Lupita Nyong’o, Letitia Wright och Danai Gurira slår alla ett slag för kvinnliga karaktärer som är precis lika starka och kapabla som herrarna. Här finns det inga våp i behov av räddning, samtliga är lika tuffa och hårda som den fiktiva metallen vibranium.

Chadwick Boseman utvecklar T’Challa genom att tillföra ett reserverat funderande, han har lagt hämnden bakom sig. Utmaningarna kommer nu i hur man på bästa sätt härskar som en monark utan att styra med en hand. I serietidningarna är Black Panther en kalkylerande och nästan kylig karaktär, Boseman tillför en behövlig dos lyster och värme vilket gör honom betydligt mer intressant.

Sist men inte minst så återfinns Michael B. Jordan som filmens antagonist Erik Killmonger. Jordan fullkomligt dominerar alla de scener han medverkar i. Här för man också in en sublim samhällsreflektion som berör då vi ser ut på den verkliga världen, det blir otroligt kraftfullt då Killmongers intentioner klargörs.

016

”Not just an American dream or an Asian dream or a European dream
Also, an African dream” – Bono

Marvel har också lyckats komma ur sin egen mall där allt måste sluta i en stor explosion av specialeffekter och evighetslånga strider. I sina senaste filmer har man låtit dramat bli det verkliga krutet. Black Panther försöker inte töja ut sig själv sig och bli till en berättelse där hela världen står på spel. Spänningen och lekfullheten fortsätter vara intakt i de där patenterade stunderna av härlig action. Filmens biljakt är en av de mest intensiva och hårresande stunderna jag någonsin sett i genren. Den tittar åt de där fantastiska scenerna från James Bond där man blandar fantastiska stunts och finurliga uppfinningar.

Ryan Coogler säger sig ha tagit stor inspiration från filmerna om världens kändaste brittiska agent. Influenserna är tydliga med exotiska miljöer, politiska intriger samt snabba fordon av alla de slag. Coogler verkar också har kvar de blodiga knogarna från Creed’s hårdnackade boxningsmatcher. Sammandrabbningarna är några av de mest fysiska och smärtsamma jag kan påminna mig om i en film som inte fått stämpeln som barnförbjuden. Vartenda slag, hugg och anfall känns som en hård tackling rakt i ryggen. Det är närmast uppfriskande att man vågar porträttera våldet såhär realistiskt och smutsigt. Den återkommande humorn får också stort ett spelrum och gör flera scener till nervpirrande gapskratt som Marvel är experter på.

032

Where The Streets Have No Name 

I trailern nämner Martin Freemans karaktär att han aldrig sett något liknande. Visuellt så stämmer det ganska exakt med vad vi får se. Vi har sett Afrika på film förut, savanner och de vackra solnedgångarna. Nu blandar man kåkstäder med högteknologiska skyskrapor, allt dränks i ett varmt filter som ger Black Panther en unik identitet. Filmens specialeffekter, scenografi och kostym är motsvarigheten till filmvärldens Beluga kaviar, exklusiv och helt utsökt.

Vad som fortsätter slå mig är hur Marvel Studios värderar sina berättelser över nästan allt annat. Trots sina tillgångar som består av spektakulär teknik och närmast gränslösa bankkonton, så förblir berättelsen och dess karaktärer alltid det viktigaste. Marvels filmer är som kameleonter, de ändrar ständigt färg och form, samtidigt bibehåller man alltid en familjär känsla som får publiken att känna sig omhändertagen och välkommen, vilken resa vi än tas med på.

017

Små invändningar 

Det finns några få invändningar som begränsar Black Panther från att nå den absoluta betygstoppen. Starten är förvisso snygg, problemet ligger i att den är något långsam. Ett par andra sektioner är inte heller helt optimala då det kommer till hastighet. Musiken – komponerad av vår egen Ludwig Göransson, är för det mesta stämningsfull och majestätisk, men vid ett par tillfällen blir musiken för påträngande och onödigt tillrättavisande, dramatiken är så stark att det inte behövs en så klumpig pekpinne för dirigera publiken emotionellt.

Black Panther är ett kraftpaket av intellektualitet, fantastisk action och geniala skådespelare. Man går rakt på sak, slår hårt och kan därefter krönas som ännu en vinnare från en studio som verkar ämnade att bli enväldiga härskare inom sin genre.

Betyg 9/10  

Det räcker nu – ilskan mot dagens trailerklimat

Publicerad den av

Spectre blev droppen. Från och med nu blir det inga trailers, alls. 

Captain America: Civil War har visat upp sig idag, det är dagens stora snackis. Trailern finns att se överallt, postern på Iron Man och Captain America har också spridit sig som en svensk snöstorm.

Jag har dock inte sett en sekund. Och nej, jag sätter mig inte i det lägret som attackerar och föraktar Marvel Studios. Det känns ofta som det nya svarta är att skjuta Marvel i knäskålarna och håna dem. Marvel bjuder för det mesta på kvalitetsunderhållning – att få se deras enorma persongalleri komma till liv för en serieälskare som jag själv, har de senaste åren varit otroligt trivsamma och spännande. Det är långt ifrån perfekt, Thor-filmerna har varit lika angenäma som årets influensa och den överfyllda Age Of Ultron krossade många drömmar.

Civil War kan dock bli lysande, bröderna Russo är tillbaka i förarsätet efter den otroligt lyckade Winter Solider.  Även om filmen är i riskzonen för samma övermättningsproblem som Age Of Ultron med inhopp av Black Panther,Spider-Man och majoriteten av Avengers ensemblen, hoppas jag att Marvel lyckas styra tillbaka sin skuta i samma vatten som den superba Ant-Man badade i. Men det blir ingen trailer för min egen del, så är det bara.

Efter att ha sett Spectre letade jag fram de nu spindelvävs täckta och dammiga förhandstittarna/trailer. Det har noterats förut och jag tänker inte dra en till harang om hur jag undvek allt efter den avslöjande första TV-spoten. Men efter att sett den tredje och avslutande trailern för Barbara Broccolis superprojekt vet jag inte om jag är likblek i ansiktet av skräck eller högröd av ilska.

De tre minuter som kunde beskådas månader innan filmens premiär kan enbart klassas som ett skämt. Hela filmens struktur avslöjas, scener från den absolut avgörande tredje akten röjs snabbare än rasismen i valstugorna. I och med samlade trailers borde inte Spectre oroa sig en sekund för piratkopiering eller spoilers – allt finns där, verkligen ALLT. Bara lite kortare och lite mindre av Christoph Waltz och Lea Seydouxs uttråkade skådespel. Nu i efterhand kan jag bara konstatera att Spectre hade varit än mer antiklimatisk och hjärtskärande om jag hade insupit detta spoiler bombardemang.

Vad är egentligen en bra trailer ? Jag säger bara, Jessica Jones. Den korta snutten där hon krossar väckarklockan hör till en av tidernas mest geniala trailers. Ingeting avslöjas men tonen och ambitionerna lyser klarare än stjärnorna. Även den första trailern för den nu tjugo år gamla Goldeneye är genialisk. Snabba klipp, inget narrativ, bara en kort inblick av vad som väntar till och med den klassiska stridsvagnsjakten i St Petersburg förblir orörd. Kom också ihåg att denna trailer anlände långt innan vansinnes analyser och dissekeringar som utförs på varenda sekund av dagens trailers.

I något slags idiotiskt uppror måste vi bekämpa den här filmslakten. Vi kan inte fortsätta att få våra upplevelser nedkörda i en köttkvarn. Jag vill ha överraskningen, chocken och de oväntade kvar vid liv.

635840077227089756-screen-shot-2015-11-25-at-12-20-39-am

Ja men kör på bara, visa hela filmen när ni ändå håller på….

 

Spectre en andra gång

Publicerad den av

Det blev en andra gång med Spectre, efter mycket tvekan och motvillighet. Det är inte direkt det mest prisvärda eller underhållande sättet man kan spendera två timmar och trettio minuter på. Och mitt betyg står fast vid den där molokna femman.

Spektaklet känns fortfarande oengagerade, trött och i sina sämsta stunder apatisk. De positiva punkterna från första omgången står sig dock som om de är nedförda i tysk cement. Hoytemas foto är bortom denna värld. Han positionerar och sätter samman bilderna med skrämmande precision och säkerhet. Färgkombinationerna,de olika färgfiltren blir en samlad styrka som träffar som ett knytnäveslag från Dave Bautistas trista mördarmaskin. Om Hoytema inte tar hem minst en nominering på nästa års Oscarsgala borde hela akademin spärras in i en minimal cell på livstid. Förtext-sekvensen är också en ren njutning med sin You Only Live Twice inspirerade orkestrering och sin sedvanliga visuella Bond-skuggstil.     

Sedan kan jag inte sluta tråna och drömma om samtliga klädesplagg som bärs av surpuppan Craig. Jany Temime som ännu en gång står för kostym förtjänar en stor högljudd eloge, det är en oförskämt väldresserad film precis som förra gången.  Att det blir ett framtida Blu Ray köp – för enskilda studier i Tom Ford kostymer och Crockett And Jones skor, känns lika säkert som att vi kommer få minusgrader, så stiligt är det.

Lea Seydoux och Christoph Waltz är fortfarande bara tunna skisser och känns mer ointressanta än en svensk slaskvår i mars månad. Seydoux ser ofta ut som om hon just vaknat efter en alldeles för sen och alkohol-inducerad kväll på Stureplan, ett slöare och mer oengagerat skådespel måste man leta efter med stråkastare och radar. Waltz Oberhauser är till och med svagare än Mathieu Amalrics Quantum Of Solace byråkrat som var lika skrämmande och hotfull som en Gyllene Tider konsert. Jag överdriver inte när jag påstår att klivet från Javier Bardem till Waltz är som att ta steget från en tre miljoner kronors Aston Martin DBS till en strypt EU-moped.

Känslan av uppgivenhet och frustration är den mest deprimerande delen av Spectre.

Actionsekvenserna saknar samhörighet med resten av filmen, Skyfalls största styrka låg i den ljuvliga blandningen av action med mening och en berättelse som lekte med förväntningarna. Den här gången känns det som om Mendes inte ens försöker, allt som vi tror kommer hända, händer. Alla kurvor tas med extremt ointresse och slentrianen blir som störst i filmens otillfredsställande klimax.

Vi kan kritisera och till och med hata Avengers: Age Of Ultron för dess svulstighet,röriga berättande och alldeles för stora tillit till Michael Bay liknande effekter. Ultron är en klumpig och överfylld historia som lämnade publiken utmattade och trötta. Men i jämförelse med knallpuffen som Spectre ger ifrån sig – hade jag nästan föredragit känslan av att ha sprungit tredubbla Stockholm-maraton, över den lätta sucken Spectre är.

Kontentan kvarstår – det här är årets största besvikelse.

Stiligt.Problematisk.Elegant.Chockerade.Trist.Rörig.Enfaldig – SPECTRE

Spectre Recension

Publicerad den av

Uppgiven,trött och hjärtskärande besvikelse i uppföljaren till den bästa Bond filmen någonsin. 

Vi såg tecknen i skyn långt innan, problemen,motsägelserna och den generella obekvämhet som följt Spectre; Sam Mendes tvångsåterkomst, Craigs snurriga utspel och likheterna med seriens stygge lillebror Quantum Of Solace.

Spectre är som Sheryl Crow sjöng, ’’martinis,girls and guns’’ men inte en Tom Ford-fluga mer.

Makalöst stilig men stel

Det börjar makalöst stiligt. Hoyte Van Hoytemas foto är sagolikt vackert, med genial komposition, tydlig visuell profil och en allmän känsla av modernitet. Hoytema lyckas mot alla odds utklassa det superba jobb Roger Deakins presenterade i Skyfall.

Även uppbyggnaden är strålande, det finns en puls och en känsla av upptäckt. Allt rör sig mot punkten där Spectre borde explodera och slita ned biografens väggar med sin råstyrka. Men istället presenteras ett tröttsamt mönster som hela filmen skall vandra i – det byggs upp,vi väntar på ett big bang, vi tror, vi hoppas och sedan……. ’’var det allt?’’

Detta trista mönster går igenom hela filmen, det repeteras om och om igen. Även om Sam Mendes vill överträffa Skyfall med större actionsekvenser, större miljövariation så framförs det med en chockerande apati. De mer dramatiska sekvenserna saknar substans och blir ofta långtråkiga transportsträckor. Längden på över två timmar är svårsmält och kunde enkelt ha klippts ned med trettio minuter. Det övergripande berättandet är stelt och får aldrig igång något momentum.

Sett och gjort det förr 

För hur mycket än Spectre spränger upp på duken så lämnas jag med en konstig känsla av tomhet och bitterhet. Trycket, helheten, överraskningarna, uteblir. Spänningen som borde stiga och bli varmare ju närmare vi rör oss mot filmens klimax lämnas kvar på någon flådig hotellbar.

300-miljoner dollar maskinen får istället gå tomgång. Det förekommer överhuvudtaget inte någon enskild sekvens som genererar den mest slentrianmässiga upphetsning. Vi har sett det för och då bättre.

Tillkrånglad kontinuitet 

Spectres primära ambitioner vill fylla de luckor vi lämnades med när den ursprungliga iden om en trilogi skrotades i och med Quantum Of Solace. Filmen löser detta genom att köra en George Lucas-prequel-metodik. De tidigare filmerna vrids,beskärs och misshandlas till oigenkännlighet i filmens vilja att koppla ihop precis ALLT från tidigare delar. Resultatet blir ofta frustrerande och destruktivt då flera komponenter i tidigare filmer vanställs. Detta skapar en olustig känsla av förvirring. Någonstans kan jag uppskatta konceptet att binda ihop den nära tio år gamla berättelsen, men då skall det göras med mer passion och fräckhet än det här ynkliga försöket.

När vi djupdyker i Spectres actionsekvenser vilar samma konstiga mönster av uppbyggnad,eruptionspunkt och sedan punktering. Den omtalade biljakten går mest runt med handen i backfickan och kulminerar i ett stort ingenting. Sekvensen i österrikiska Sölden går i samma spår; stiligt,välgjord men hjärtat och intensiteten uteblir.

Blek kopia 

I många lägen känns det som en trött blandning av Marvels Captain America: The Winter Solider och den senaste delen i Mission Impossible-serien. Storyn går i exakt samma fotspår som dessa två, och hela skeenden och sekvenser är lika svåra att se skillnad på som två enäggstvillingar. Det lämnar publiken med ännu mer av den där kalla tomheten.

Allt Mendes vill utforska har gjorts förut och då med med mer pondus och kraft. Försöken att utöka Bonds bakgrund känns tillfälligt och ofärdigt. Konceptet att figuren är en utdaterad dinosaurie lyckades Judi Dench redan förmedla för tjugo år sedan i Goldeneye. Vart än Spectre går så styr den snabbt in sig på ett spår som känns förlegat eller ointressant. Det vore såklart ett oerhört krav att ännu en gång begära samma briljanta lek med förväntningarna som Skyfall valsade med, det funkar bara en gång. Men att Spectre känns så här uppgiven och trött är obegripligt. Det känns inte ens som att Mendes och hans gäng försöker att överraska.

Färglös ensemble 

Sprickorna fortsätter i och med skådespelarensemblen. Att Craig börjar närma sig det sista finstilta på kontraktet blir alltför ofta tydligt, för såhär stel och platt har jag aldrig sett honom  – inte för att han någon gång visat upp gentleman charmen, men samtliga eleganta och humoristiska repliker försvinner i något jag bara kan tolka som ointresse. Lea Seydoux går också på minimal sparlåga och ser mest vilse och förvirrad ut. Kemin mellan henne och Craig är till och med värre än det trista marionettspel han och Eva Green visade upp i Casino Royale. 

Den stora förvåningen och besvikelsen kommer genom Christoph Waltz. Här får vi kanske den svagaste skurken i hela Craig-serien. En karaktär som verkar ha lämnats på arbetsbordet och inte getts ett uns kärlek eller omtanke. Waltz blir aldrig obehaglig, överdrivet diabolisk eller ens underhållande, främst då han knappt medverkar. Att han också väljer att agera karaktären genom kraftigt överspel gör det omöjligt för hans Franz Oberhauser att bli något annat än en trist parentes.

Klump i halsen 

Spectre än ingen katastrof, hantverket är solitt, Hoytemas foto makalöst, de otroliga kostymerna och någon slags rudimentär underhållning finns i den absoluta kanten. Men när en flådig yta är filmens starkaste lysande attribut är besvikelsen bara än mer uppenbar.

När jag väl lämnar salongen gör jag det med en klump i halsen, bara sorgen och besvikelsen finns kvar. Trots mitt kritik genom den här texten kvarstår bara flera negativa frågor: Varför återanvänds Thomas Newmans musik till den nivå att det känns slarvigt ? Varför väljer filmen att ta så mänga genvägar ? Vart försvann kärleken och intensiteten från Skyfall ? Varför så bedrövliga digitala specialeffekter ? Och slutligen, var det här allt ?

Betyg 5/10 

Bäst: Fotot, öppningssekvensen och de fantastiska kläderna. 

Sämst: Christoph Waltz svaga skurk, de platta actionsekvenserna och den övergående känslan av ointresse,slarv och uppgivenhet.

Fråga: Vart skall serien ta vägen nu ?

Martinis,girls and guns plus Tom Ford räcker inte den här gången.