Årskrönikan 2020 – Ett år som inte går att beskriva

Vem hade trott att de skulle bli såhär ? Det är fem år sedan Tiger Film publicerade sina första recension. Sedan dess har vi haft ett förhållandevis stabilt flöde av texter – men framförallt recensioner. Allt detta har upphört i och med 2020. Vi har i en majoritet av våra texter under det gångna året börjat med att nämna pandemin och hur den slagit sönder samhället, det må ha varigt tjatigt men detta år saknat motstycke. De mest elementära saker som fysisk kontakt, kollektiva upplevelser eller mathandel, har blivit omöjligt eller fyllt av oro och ångest. 

Att vi tvingats att dra ned på vår egen produktivitet till följd av pandemin är i det närmaste en välsignelse då vi jämför med de förskräckliga utmaningar som så många ute i samhället behövt ta sig igenom. Det har i allmänhet varit svårt att vara lika entusiastisk över triviala ting som film, musik, spel eller statyetter då det mänskliga lidandet har sprungit förbi alla tänkbara gränser. 

Pearl Jams återkomst till Waldbühne i Berlin, Black Widows första solofilm eller Rammstein på Ullevi har alla behövt försenas, antagligen till 2022 vad gäller konserter. Det har varit en viss omställning att inte kunna recensera biofilm. Även om streaminglandskapet är fyllt till breddgraden med saker att se, så är det så pass massivt utbud att det kan vara svårt att göra upp en normal arbetsrutin kring det. Men genom generösa samarbetspartners har vi fått möjlighet att recensera ett antal filmer under årets gång via screeners. 

Men trots att både film och musikåret har blivit åsidosatt i mångt och mycket så har vi ändå fått motta ett par kulturella upplevelser av rang. Bruce Springsteens Letter To You kom som en räddare nöden. Med sina romantiska texter och mogna reflektioner kring sina tidigaste år som artist så är detta en minst lika genial uppvisning som förra årets Western Stars. Singeln ’’Ghosts’’ har redan utsätts till en av årets absolut bäst låtar utav Barack Obama och på mycket goda grunder. Detta energiknippe är en summering av vad som gör Springsteens musicerade så unikt. Genialiska melodier, dubbelbottnade texter och drömmen om något bättre i en alldaglig vardag. 

Pearl Jam må inte ha kunnat ge sig ut på vägarna, men albumet Gigaton kunde ändå agera som ställföreträdare tills den gång vi kan få se Mike McCready få spel och explodera i ett evighetssolo, eller en Eddie Vedder som börjar klättra på väggarna. Spår som ’’Retrograde’’, ’’Seven O’Clock’’ och ’’Quick Escape’’ får det att vattnas i munnen då man drömmer om deras utförande i ett liveformat. 

Spelbranschen har också kunnat visa framfötterna under ett år då vi alla varit tvungna att stanna inomhus. Cyberpunk 2077 blev inte den triumf världen hade hoppas på med sina otaliga buggar och bedrövliga optimering för äldre konsolerna. Vår egen recension dröjer tills läget lugnat sig en aning både vad gäller raseriet och den tekniska stabiliteten. Men trots de många problemen så är spelvärlden och spelmekaniken CD Projekt Red skapat  inget annat än makalös. 

Men det är i Naughty Dogs grandiosa hämndresa The Last Of Us Part II som årets största och allra bästa upplevelse kan hittas i alla kategorier. Oavsett näthatet så är uppföljaren – till ett av historiens mest hyllade spel, en upplevelse som fullkomligt golvar spelaren. Ett halvår senare så är sekvensen då Ellie tvingas bevittna sin surrogatfar Joels död något av det mest kraftfulla och emotionella jag någonsin upplevt. Spelets slut, med en trött och utsliten Ellie – utan förmågan att spela gitarr, placerar dynamit och nitroglycerin i hjärtat och spränger det. 

Där många andra industrier har behövt skära ned på omkostnader och produkter, så har statyproducenter och framförallt XM Studios gjort raka motsatsen. Trots en massiv uppförsbacke så har Singapore studion överträffat sig själva med mästerverk som Thanos & Lady Death och Hulk Transformation. I en tid då vi inte kunde resa så gav dessa representationer av fantasifigurer ett behövligt hopp om bättre tider. 

Förvisso uteblev nästan alla storfilmer för året, men tack och lov så lyckades Jon Favreau och Dave Filoni rädda strandsatta nördar med den andra säsongen av The Mandalorian. Disney har genom denna snillrika tolkning av Star Wars gjort sin streamingtjänst Disney Plus oumbärlig. Och den andra omgången av denna supersuccé höjer ribban ytterligare. Med otrolig action, fantastisk produktion och sagolika gästinhopp så är The Mandalorian en resa i ren och skär extas.

Det ser inte ut att bli mycket lättare den närmaste tiden, pandemin fortsätter att skörda offer och samhällets sämsta sidor har ställts i rampljuset under det gångna året. Många gånger kan det ha verkat hopplöst. Världen är enormt mycket fattigare på hoppfullhet, glädje och gemenskap. Det faktum att Chadwick Boseman lämnade oss alltför tidigt summerar 2020 väl, ett år där allt som kunde gå fel gick fel. 

Men det är sagovärldar som Wakanda eller i en galax långt, långt borta som vi kan finna någons sorts tröst. Där världen utanför våra fönster rämnar och där vänner och familj måste hålla sig på avstånd, så finns i alla fall en spirituell gemenskap i konst. Vi kan bara be och hoppas om att något ljusare är på väg…            

Cyberpunk 2077 – Den enda gången orimliga förväntningar är acceptabla

All images courtesy and copyright of CD Projekt Red 2020

Det tåls att upprepas, 2020 har varit en skräpår utan dess like. Den humanitära katastrofen som drabbat så många av oss, förlusten utav Chadwick Boseman och Sean Connery, en krisande film – och bioindustri….  Fasan över katastrofen som varit 2020 kan fortsätta i all oändlighet. 

Om vi tillåts vara aningen själviska och se till totalt triviala – i jämförelse med pandemin, saker, så finns det bara ett kulturellt och konstnärligt hopp kvar för året… Cyberpunk 2077. Det har försenats, det har förekommit ’’kontroverser’’, som grundat sig i att CD Projekt Red tagit bort ett par gameplay inslag. Men inget av detta spelar någon roll för  mina förväntningar. Vi fick aldrig möjligheten att skriva någon recension för The Witcher 3: Wild Hunt. Det är mer än ett halv decennium sedan monsterjägaren Geralt avslutade sitt episka äventyr i Andrzej Sapkowskis fantasivärld. Trots mästerverk och moderna klassiker som God Of War och Red Dead Redemption 2, så står sig The Witcher 3 som mitt absoluta favoritspel någonsin tillsammans med The Last Of Us Part: II

Fem år senare är det fortfarande en makalös upplevelse som briljerar i speldesign, djup och detaljrikedom. I denna skrivande stund så huserar Ubisofts Watch Dogs: Legion på TV-apparten. Då man jämför den öppna värld som Ubisoft erbjuder mot CD Projekt Reds, så bleknar stora delar av genren som kallas för ’’open world games’’. The Witcher 3 är inte – geografiskt, det största spelet som sett dagens ljus. Men den oerhörda omsorg som omger den saknar motstycke. Varenda kvadratcentimeter känns skräddarsydd, något som är närmast ofattbart med tanke på spelets djup.

Hyllningarna kan pågå i all evighet, men denna eufori gällande The Witcher 3 är det som  tillåter mig att – för ovanlighetens skull, i detalj skriva en sorts romantisk förhoppning. Det finns ett skäl till att Tiger Film inte skriver alltför många texter som siar om framtiden… Jag gillar inte att ha fel… Eller att basera mina åsikter på rykten eller spekulationer. Det är såklart en självgod och egoistisk position, men tillåt mig att förklara varför. Vi har skrivit en hel del hoppfulla profetior om Marvel, DC etc. Oftast har de varit felaktiga. Då det nalkas trailers eller förhandstittar så undviker vi också att analysera och bedöma. Skälet är att PR material ofta skapar orättvisa uppfattningar långt innan själva produkten har kommit ut. Våra recensioner är långa, oftast obscent långa. Men genom att förlänga och expandera våra bedömningar, så tilltås vi att göra en analys som spänner över hela ’’produktens’’ livscykel.

Men då det kommer till Cyberpunk 2077, så har jag låtit garden falla och ställer mig likt en troende och stirrar upp mot skyn. I just det här fallet så måste drömmarna och önsketänkandet få ta överhanden. Jag har undvikit att se majoriteten av de trailers och förhandstittar som CD Projekt Red bjudit på under de gångna månaderna. Allt i förhoppningen om att det skall kunna dämpa min extas. Men enbart några få blickar på den första trailern som visades upp för två år sedan, samt demonstrationen som döpts till ’’tools of destruction’’ får mig på knä. Att CD Projekt Red har valt att basera sitt spel på Talsorian Games bordsrollspel, är i sig ett snillrikt drag. De får därmed tillgång till ett universum vars ramverk och historik är väletablerat. Men i och med att ingen specifik berättelse eller karaktär måste ställas i centrum, så öppnas spelutrymmet upp för studions egna kreativitet och uppfinningsrikedom. 

Med sina neon indränkta färger, blankpolerade flygande bilar och kompromisslösa våld, så dras tankarna genast till Blade Runner. Vi har sett många försök att ge oss en interaktiv upplevelse som placerar oss i något som påminner om Ridley Scotts odödliga vision av framtiden. Ingen har blivit definitiv eller odödlig. I och med Cyberpunk 2077 så verkar drömmen om en spirituell efterföljare till Blade Runner inte vara omöjlig. Tanken på den enorma flexibilitet som CD Projekt Red ger sina spelare tillsammans med det makalösa speldjupet från The Witcher 3 skapar en svindelkänsla. 

Studions detaljarbete, viljan att briljera utan att skryta och den hejdlösa dedikationen till spelarna räcker för att släppa alla fördämningar. Utöver detta så är CD Projekts Reds integritet, vad gäller transparens och generositet till sina användare, hisnande. Med tanke på hur väl The Witcher 3 hanterades efter release, så vågar jag knappt föreställa mig vilka expansioner som väntar i Cyberpunk 2077

Listan gällande allt mirakulöst som Cyberpunk 2077 kan tänkas åstadkomma känns irrelevant då den skulle ta upp flera pärmar. Istället så tillåter jag mig själv att släppa alla tyglar och säga följande: om Cyberpunk 2077 inte är världens bästa spel så är det en besvikelse. Det är absurda förväntningar, men i det här fallet så är det tillåtet, och det står jag fast vid….  

X-Men – Marvels stora utmaning

All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics, 20th Century Fox 2019

VARNING: SPOILERS FÖR ALLT SOM HAR ATT GÖRA MED X-MEN I FILMFORM SAMT MCU, INKLUDERAR OCKSÅ CAPTAIN MARVEL 

Det blev klart i veckan… Disneys monumentalt gigantiska uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar blev – formellt, helt klart onsdag den 20 mars 2019.  Men som Disney chefen Bob Iger själv sade i sitt PM till Disneys anställda  – och jag parafraserar, så har arbetet bara börjat. 

Juridiskt sätt må affären vara färdig, men den faktiska integrationen av tillgångar – som värderas till över 70 miljarder dollar, kommer ta lång, lång tid. För serietidningsfantaster så har mycket av intresset i denna korporativa superaffär legat i att Marvel Studios nu – mer eller mindre, har full tillgång till exakt samma karaktärsutbud som i serietidningarna. 

Ett par karaktärer som Namor The Submariner och – tro det eller ej, Hulken, har visa rättighets- mässiga fotbojor på sig. Universal äger ett par märkliga filmrättigheter för dessa två, detta har inneburit att en potentiell solo Hulk-film, måste produceras tillsammans med Universal. Därav är chanserna för ett sådant projekt nästan obefintliga. Men nyckelspelare som Fantastiska Fyran och X-Men, kan nu äntligen gästa Marvels exponentiellt växande värld, också känd som The Marvel Cinematic Universe eller MCU. 

Marvel världens två mest kända grupper – X-Men och Avengers, drabbar samman.

Ett tag kvar till drömmen om ett än större MCU

Redan nu så firar många denna – långt, efterlängtade dröm. Marvel Studios behöver inte längre tassa runt specifika händelser eller personer. Tanken att vi – förhoppningsvis, kan få autentiska och välgjorda versioner av negligerade och (på film) förstörda karaktärer som – Dr Doom, Emma Frost, Rouge, och så många andra, får ingrodda nördar som jag själv att dansa en kort liten jigg. 

Men det finns en anledning till varför Marvel chefen Kevin Feige – ännu, inte valt att kommentera affären i detalj, och vad den kan komma att innebära. Tyvärr så har Feige blivit tillfrågad om detta innan affären ens slutförts.

Anthony – och Joe Russo blev tex ombedda att inte inkludera Spider-Man i den initiala marknadsföringen för Captain America: Civil War. Då överenskommelserna med Sony fortfarande var pågående, så var det uteslutet att ens referera till Spider-Man tills den tiden kom att avtalet var klart. Ett antal varsel för Fox anställda har redan påbörjats, och de enda viktiga nu är att ta hand och ge de drabbade stöd. Men min egen själviska nyfikenhet, har gjort det svårt att avstå dagdrömmar. Detta fantiserande har dock lett fram till min undran kring hur Marvel kommer att integrera X-Men i MCU.  

Spider-Man – lekande lätt i jämförelse

X-Men kommer innebära nya sorters utmaningar för Marvel, arkitekterna bakom världens mest framgångsrika franchise i filmhistorien kommer sättas på prov. Spider-Man var förhållandevis enkelt att fasa in. Denna version av Peter Parker är yngre än någonsin och hans karriär som brottsbekämpare är i sitt allra tidigaste stadium. 

Vi skall dock komma ihåg att entiteter som jättebolaget Oscorp inte förekommit. Oscorp som är ett företag i Stark Industries storlek, måste återuppfinns på nytt – ur en narrativ synpunkt. Det går helt enkelt inte att försöka trolla fram en så viktig karaktär som Norman Osborn från ingenstans. 

Ett antal karaktärer från X-Men-fållan, kan integreras utan större problem, men det två hörnstenarna – Professor Charles Xavier och Erik Magnus Lehnsherr/Max Eisenhardt/Magneto (flås !) kan mycket väl bli den absolut tuffaste utmaningen för Marvel. 

Vem hade någonsin kunnat ana en en digital tvättbjörn och ett fåordigt talande trä skulle kunna bli en magnifik folkfest ?

Rocket Raccoon – brytpunkten

Studion har sedan starten 2008 utfört stordåd som många trodde var omöjliga. Guardians Of The Galaxy blev den största brytpunkten, där stod det helt klart att Marvel hade en oanad kapacitet och kompetens.  

Konceptet verkade – på förhand, vara obskyrt och udda. En grupp med helt okända karaktärer skulle nu bli 2014 års stora sommarunderhållning. En stor dos skepsis – från mig själv och många andra skulle vara närvarande långt innan filmen hade premiär. Vad som sedan skedde är så kallad historia. Rocket Raccoon, Groot och Peter Quill är idag precis lika älskade som Tony Stark eller Steve Rogers. 

Det finns ingen kompetensbrist inom Marvel Studios som hindrar dem från att lyckas med att ge oss träffsäkra och nyskapande versioner av Xaviers trupp av fredliga frihetskämpar. Frågan är bara hur mycket justeringar och förändringar som kommer behöva göras.   

Äldre är bättre

Magneto och Professor X har genom åren – på film, porträtterats av Patrick Stewart och Ian McKellen, respektive James McAvoy och Michael Fassbender. De förstnämnda var ett fullkomligt fenomenalt casting beslut, vilket gör något ont att behövs konstatera idag då (skandalregissören) Bryan Singer var involverad i de första X-Men Filmerna samt Days Of Future Past och senare Apocalypse.  

Fassbender och McAvoy har sannerligen inte varit några dåliga ställföreträdare, men deras relativt låga ålder – båda är idag runt 40 år, har alltid gjort att deras versioner framstår som tidiga förspel för något större som komma skall. X-Men First Class var – då den utkom 2011, menad som en prequel till tidigare X-Men filmer, därmed eliminerade man någon form av olust kring att det inte var Stewart eller McKellen i rollerna. 

I Days Of Future Past så förblev McAvoy och Fassbender också lite av bifigurer, i och med att McKellan och Stewart återvände till sina roller efter flera års saknad. Relationen till de äldre aktörerna förblir något helt annat då det funnits med i vårt medvetande sedan 2000. Detta är en av många anledningar till att James Mangolds Logan uppnår en sådan oerhörd emotionell kraft. De årtionden som spenderat tillsammans med Logan/Wolverine och Charles Xavier får äntligen ett svslut. Hela meningen med detta långa utlägg grundar sig i min egen ide att dessa två personer – helst, bör spelas av äldre skådespelare och att det är en sådan typ av inkarnation som ger X-Men det bästa fundamentet. 

Nästan 20 år gammal så är den slutgiltiga scenen från X-Men (2000) fortfarande ett genialiskt exempel på den oerhört dynamiska relation mellan Xavier och Magneto

Xavier och Magneto – ömsesidig respekt och rivaltiet

Marvel Studios har alltid försöka göra rättvisa åt sina karaktärer, även om det inneburit förändringar, såsom att ändra kön och ålder. Vad som än sker så måste både Magneto och Xavier bära med sig en gemensam lång historik. Deras relation har i serietidningarna pågått i årtionden. Det finns en delad förståelse, ömsesidig respekt men också en stark rivalitet. 

Frågan är bara hur detta nu skall lösas, då båda karaktärerna har – av förklarliga skäl, aldrig förkommit tidigare i MCU. Hur så kallade mutanter kan uppstå är en relativt enkel biff. Syskonen Maximoff – Wanada och Pietro, får sina förmågor genom evighetsstenen i Lokis stav. Vision föds från samma sten, slutligen så utsätts Carol Danvers för exponering då ljushastighets motorn exploderar, vars ursprung är den kosmiska kuben (the tesseract). 

Mutation

Om teorierna där ute stämmer, att den så kallade själsstenen fungerar som en form av limbo för de som försvann i Infinity War – hälften av allt liv i universum, så är det kanske inte alltför långsökt att en del av individerna – som jag räknar med återuppstår, faktiskt drabbas av någon form av mutation då de blivit exponerade för stenen, detta skulle kunna introducera den så kallade X-genen. Det finns ett flertal andra – och antagligen, bättre lösningar, för att förklara ursprunget till X-genen.

Men detta löser inte det faktum att det bör finnas en djupgående relation mellan Xavier och Magneto. Skulle båda två kunna vara äldre vänner som ställt sig i två olika ideologiska läger, långt innan de välsignas – eller förbannas, med deras nya förmågor ? 

Hur Marvel kommer att lösa introduktionen av X-Men lär bli lika spännande som valfri film ur deras fantastiska filmarkiv.  

’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck. 

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar. 

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total. 

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet. 

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo. 

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi . 

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet. 

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005. 

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.  

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs. 

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel. 

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade. 

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika. 

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc. 

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra… 

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info. 

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem. 

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång. 

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären. 

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att  använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos. 

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen. 

Oscarsgalan 2019

Det är dags att erkänna något ’’hemskt’’ i biktstolen. Jag har inte sett Oscarsgalan på år och dagar. Evenemanget kan knappast kallas för spännande, tillskillnad mot en Super Bowl, där allt kan hända i själva matchen, så är Oscarsgalan färdigställd sedan veckor tillbaka då den sänds. Revisionsfirman Pwc (som inte ens klarar av att dela ut rätt kuvert) behandlar omröstningen, och det hela är ett tre timmar långt mellanspel som lika gärna hade kunnat avklaras i ett pressutskick.  

Vad som sägs vara filmvärldens mest prestigefyllda pris har för varje år enbart blivit en enda lång tragedi som pendlar mellan ett skämt och en pina.

För de som vill ha bevis på detta, kan gå igenom några av de senaste årtiondets nominerade inom kategorin bästa film: The Blind Side, Milk, An Education etc. 

Det är inte heller jämförbart med Nobelpriset, förvisso är några av dess institutioner – Svenska Akademin, lika trevliga som ett kvällsdopp i storstadskloak. Det enda som gör att Nobelpriset är något mer anständigt, är att processen – med nominerade och beslutet om vinnare, hanteras utanför allmänhetens ögon, ingen nominerad kandidat meddelas, enbart vinnaren får besked då diskussionerna är färdiga. 

Oscarsgalan har de senaste åren utsått extrema kontroverser, flera kampanjer som ’’ Oscars too white’’ har satts igång i respons mot akademins oförmåga att lyckas att införa etnisk mångfald i både de beslutande organen samt de nominerade. Trots flera klagomål och höjda röster, så är akademin fortfarande – uteslutande, bestående av vita äldre män. 

Årets upplaga har – på förhand, hört till bland de mer pinsamma i hela galans historia. Skandalerna och magplasken har fullkomligt staplats på varandra, från den utsparkade värden Kevin Hart, till beslutet att inte sända utdelningen av ett antal tekniska priser – bästa foto. 

Det enda anledningen att denna omgång var marginellt mer intressant än tidigare, stavas Black Panther. Tiger Film må recensera och diskutera alla sorters konstformer, som musik, spel och film. Men det vore en osanning om vi inte erkände att vi har en stor förkärlek till popkulturen och främst det som kallas för nördkultur. 

Att en serietidningsfilm – efter så många är av negligering, äntligen blev nominerad kändes som ett tillfälle att rättfärdiga alla år som nördar, fans och trogna serieälskare, behövt utstå attacker där elitistiska röster förkastar allt som har med superhjältar och nördiga narrativ att göra. Till och med fantasy och science fiction har blivit mer accepterat än något som burit en DC eller Marvel logotyp.  

Oddsen på at Black Panther skulle vinna bästa film var obefintliga. Kritikstormen mot akademin hade förmodligen haft samma destruktiva framfart som stormen Gudrun om detta hade skett. 

Att vara värd för Oscarsgalan må ses som en ära inom nöjesindustrin. Men förutom Billy Crystal och Johnny Carson, så har de senaste värdarna – hur duktiga de än är utanför rollen som konferencier, framstått tragiska. 

Chris Rock som fått hantera galan två gånger, var en fasa. Till och med usel radioteater var att föredra framför Rocks likbleka skämt och usla framförande. Jon Stewart är en fantastisk energisk och vild personlighet, hans The Daily Show era borde förvaras på The Smithsonian i Washington D.C, men som värd för detta åbäke till ceremoni, så verkade Stewart ha fått på sig en tvångströja, de där riktigt vassa kommentarerna och replikskiftena blev censurerade. Sedan hade vi Ellen DeGeneres vars insats var så usel att dem som tvingades genomlida  eländet borde fått ekonomisk ersättning. 

Så avsaknaden av en värd kundek kanske ha förändrat saker och ting, självfallet så nyttjades inte detta tillfälle, istället fick vi en show som var lika trist, hjärtlös och långtråkig som alltid. Öppningen där Queen + Adam Lambert spelar ett par korthuggna versioner av We Will Rock You och We Are The Champions framstår pliktskyldigt, och stackars Roger Taylor hanterar sina trummor som om det vore sköra som hundvalpar, något dånande muller blev det inte tal om. 

Tina Fey, Maya Rudolph och Amy Poehler iscensättning av en pseudoversion av det klassiska välkomsttalet, gjorde det glasklart att vi befann oss på en den mest erbarmliga bottennivå ännu en gång. 

Trots att man lovat en snabbare och mer hanterlig show, så är de flesta hållpunkter detsamma som en massiv blodpropp. Sektionerna där de nominerade inom bästa film skall presenteras av en skara eklektiska personer – Tom Morello ifrån Rage Against The Machine och Prophets Of Rage, dyker upp från ingenstans och presenterar Vice av Adam McKay, Morello ser lika vilsen ut som ett rådjur i strålkastarljuset. 

Men Morellos trista presentation är harmlöst gentemot det som väntar i de evighetslånga tacktalen, de fungerar ypperligt som saltsyra mot den goda smaken.    

Black Panther vinner förvisso tre priser för sin musik (där vi får lite svensk representation i och med Ludwig Göransson), produktionsdesign och kostym, samtliga välförtjänta men i det långa loppet sekundära. Däremot är publikens entusiasm påtaglig då Black Panther figurerar bland de nominerade. 

Resterande två timmar fylls ut med fler hemska presentationer av de nominerade filmerna, dödstråkiga musikaliska framträdanden – exklusive Lady Gaga (som faktiskt håller det mest inspirerade talet) och Bradley Cooper. När vi slutligen når de tyngsta kategorierna, bästa – manliga, kvinnliga huvudroll och film, så kommer galans största överraskning. Glenn Close vinner inte för sin roll i The Wife, istället så är det Olivia Colman som tar hem statyetten för sitt helt magnifika porträtt som drottning Anne i Yorgos Lanthimos mästerverk The Favourite. Emma Stones reaktion – då hon ger kollegan Coleman en lång passionerad kyss på kinden, är ett fantastiskt ögonblick som verkligen visar på bandet som formades mellan henne, Colman och Weisz. 

Colemans tal hör också till bland de mer underhållande, det är oförberett, spontant ödmjukt och mycket lättsamt. 

Lika underhållande blir det inte då Rami Malek vinner för sin ytterst mediokra insats som Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody. Varken Malek eller filmen har någonting att göra bland nominerade som nämnda The Favourite eller ens A Star Is Born

Bästa film blir nattens enda spännande stund, skall Black Panther återigen göra historia och vinna för ? Svar: Nej… Men innan vi får svaret så plockar Oscarsgalan fram sin ’’bästa’’ presentatör för denna blytunga kategori. Är det en titan såsom Martin Scorsese eller Steven Spielberg ? Glöm det ! Ut kommer en blonderad Julia Roberts. Någonstans här så börjar livskraften rinna ut i fåtöljen, Roberts – som har ett renommé som är lika vackert som en inbrottstjuv och en karriär som inte ens djävulen vill närma sig, skall nu presentera bästa film. Detta är så patetiskt att blodtrycket spränger ett par ådror. Nick Nolte eller Gary Busey hade varit ett bättre alternativ, det vore åtminstone oväntat.

Sedan har vi Roma, denna text har så varsamt som möjligt försökt undvika ämnet. Vår recension är sedan ett tag tillbaka publicerad, tankarna och känslorna kring en av förra årets mest pretentiösa och sega bluffprodukter, vill jag aldrig mer tänka tillbaka på, det är illa nog att jag blir påmind om filmen varje gång jag ser en hink med vatten eller en golvbrunn. 

Och även om Black Panther och The Favourite blir snuvade på konfekten, så får Roma se sig besegrad till fördel för Green Book i striden om bästa film.  

Tillslut så är golgatavandringen slut… 

Klockan är fem på morgonen, många timmars förlorad sömn har återigen ägnats åt ett evenemang som är lika hopplöst som Eurovision Song Contest. Tack och adjö !   

Årskrönikan 2018

Ännu ett år är redo att skrivas in i historieböckerna, än fler filmer, spel, statyer har avverkats, en del fantastiska andra kort sagt horribla. Turbulens verkar vara det ord som summerar året bäst, skiftena mellan bra, uselt och genialiskt har varit oräkneliga. I ena stunden förflyttades vi till Marvels makalösa världar och i nästa så var vi fastbundna i tortyrstolar som The Girl In The Spider’s Web eller Aquaman

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Jag konkluderar – trots den stora mängden smörja, att vi inte mottagit mer skräp än vanligt, däremot har allt som inte hållit måttet verkligen varit skamligt. The Nutcracker And The Four Realms och A Wrinkle In Time är utmärkta exempel på hur schizofrent filmåret varit, dessa två motbjudande filmer levererades av Disney, som i sin tur äger och förvaltar Marvel Studios, som hade ett overkligt bra år. 

De fasansfulla minnena kan man dock ha överseende, detta då vi får se filmer som The Favourite och Avengers: Infinity War. Det har varit ett år där känslorna suttit på utsidan hos både kritiker och publik. Klimatet på internet känns lika giftigt som ett rum fyllt av asbestdamm, utrymmet för sansad och vänlig konversation verkar ha ersatts av hånfullt skrikande, ledda av en viss orange hycklare på andra sidan jorden i ett stort vitt hus. 

All images courtesy and copyright of XM Studios 2018

Provokation – för saks skull, verkar också ha blivit en alarmerande trend, främst attackerna på subkulturer och minoriteter, både i populärkulturen och i samhället, skrämmer mig. Det finns väl ett visst mått av hyckleri i denna reflektion, vi befinner oss själva i en bransch som handlar om att kritisera och samtidigt underhålla, med fyndiga formuleringar och målande metaforer. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Även då man upplever skräp som Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så behöver man innerst inne vara införstådd med att visa respekt mot den publik som är menad att se filmen. Harry Potter och dess omgivande universum, har en legion av fans som värderar varenda stavelse som J.K Rowling givit dem som något heligt, att då konstatera att en av världens mest kända  författare, satt foten i klaveret med den katastrofala uppföljaren, känns aningen besvärande, man delar nästan ut örfilar mot de som räknat ned med dagar till filmens premiär. 

All images courtesy and copyright of Rockstar Games/2K 2018

Även om klimatet flera gånger har verkat hopplöst politiskt eller ur någon sorts grundläggande hövlighets synpunkt, så har året bjudit på så mycket extas, lycka och eufori, att den där vackra tanken om total eskapism faktiskt verkar stämma. Vare sig det har varit att leka cowboy i Rockstars nya mästerverk Red Dead Redemption 2 eller följa med Viggo Mortensen och Mahershala Ali på en resa genom ett USA, fyllt av rasism och segregering, en verklighet som tyvärr lever vidare i dagens Amerika, så har vi tillåtits att glömma mycket av det hemska ute i vår alldeles för tråkiga och får verklighet. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Green Book tar sig an rejält svåra ämnen, även om filmen visar upp ohyggliga orättvisor, så segrar ändå filmen över den alltför hänsynslösa verkligheten, man åstadkommer detta genom optimism, vänskap och integritet. Det är inga nya ideal för dramatiska filmer, men drömmen/visionen om en bättre värld är oväntat effektiv, även hos oss som ser på världen med ett visst mått av förhöjd cynism. 

All images courtesy and copyright of Sony Playstation/ Santa Monica Studios 2018

Och spel som God Of War och Spider-Man PS4 fortsätter att klargöra att spelbranschen vägrar att stå stilla. Dess två spel är flera gånger så bra att man måste trycka på pausknappen och ta ett djupt andetag. 

Vi fick än mer verklighetsflykt då Pearl Jam intog scenen i Berlin – tyvärr så verkar Sverige falla bort från allt fler turnéscheman. Skillnaden mellan Friends Arena – där jag senast såg Pearl Jam, och Waldbühne i den tyska skogen, en varm sommardag, är som att jämföra en dubbelsäng med en bädd gjord utav törnbuskar. 

Att en samling herrar – på över femtio år, kan genomföra konserter som får unga pojkband att framstå som dammiga mumier, förbluffar mig varje gång jag fått privilegiet att se band som U2 eller Bruce Springsteen And The E Street Band. Jag kommer aldrig sluta tjata om den där varma aftonen, jag måste ha gått igenom ett dussin olika recensioner, och inte ens nu är jag nöjd med någon av formuleringarna, det går helt enkelt inte att beskriva. 

All images courtesy and copyright of Pearljam.com 2018

Att Pearl Jam var en fysisk upplevelse är en självklarhet, men att Avengers: Infinity War skulle leda till sådan total utmattning kunde ingen – minst av alla jag, räknat med. Den gigantiska tryckvågen som filmen innebar för biografer runtom, borde ha orsakat jordbävningar. Marvel Studios filmer har numera blivit en samlingspunkt där alla vill vara på plats för äventyret. 

Som alltid så försöker vi sätta så korrekta och slutgiltiga betyg som möjligt, enbart för La La Land har vi gjort en officiell ändring, men i år förekom det två filmer som inte förtjänar sina betyg. Den första är The Girl In The Spider’s Web, Claire Foy var det enda som fick filmen att hålla en näsborre ovanför vattenytan, men efterhand så känns vårt betyg 2/10 för högt, Spider’s Web är en fullkomlig kalkon som är så usel att den frångår de flesta mallar och ramar. Den andra filmen som skall ha en korrigering – ur betygssynpunkt är Solo: A Star Wars Story

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Lucasfilm 2018

Jag kommer att försvara vårt betyg för The Last Jedi med näbbar och klor, men denna gång så misslyckas Lucasfilm med att rädda en stökig och krånglig produktion. Då jag såg Solo för andra gång på premiärdagen i maj, så trillade poletten ned med besked, jag kunde bara upprepa en mening ’’ det här är inte kul…’’. Spider’s Web skall ha ett korrigerat betyg 1/10 – och Solo 4/10.      

Vi genomförde enbart en utställning i år och detta för Avengers: Infinity War, att samordna och arrangera ett gig med så många statyer, innebär givetvis en del arbete, men utdelningen är alltid lika fantastisk. Vi kan redan nu lova att det blir minst två stycken utställningar nästa år. 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

Även om Avengers stod för den största explosionen – då det kom till action och nagelbitande spänning, så var det Marvels Black Panther som rörde om inuti folks hjärtan och samhällets puttrande kittel. Nu senast kunde vi också läsa att Barack Obama placerat filmen på sin egen lista över årets bästa filmer. 

Förhoppningsvis är detta bara början, både för mer multikulturella filmer samt serietidningsfilmer som inte längre behöver bära något mindervärdighets stigma. Med sina historiska framgångar – ekonomiskt och allvarligt snack om eventuella nomineringar på nästa års Oscarsgala, så kan vi utan större reservationer konstatera, att vi har att göra med en framtida klassiker.  

Trots framgångarna för Marvel, så dämpades allt en aning då Stan Lee, skaparen och cameo mästaren lämnade oss. Varje år har inneburit fler och fler förluster, Leonard Cohen och Carrie Fisher är bara ett par exempel på personer som lämnat oss och som förblir evigt sakande. Lees kollega Steve Ditko gick också bort, detta innebär att en övervägande stor del av det gamla Marvel-gardet inte längre är med oss. Nåden i denna saknad, måste ändå vara att både dessa herrar fick se Marvel resa sig från askan och bli en helt unik framgångssaga. 

Även om det  är rent underbart att se karaktärer som Thanos och Wasp bli verklighet på vita duken, så var det Yorgos Lanthimos som drog det längsta strået. Emma Stone fortsatte sitt segertåg med TV-serien Maniac och sedan sin insats i The Favourite, med hjälp av Lanthimos så blir Stone, Weisz och Coleman en trio som i nuläget känns helt oslagbar. Efter att ha sett filmen en andra gång är jag lika lyrisk.

Så även om det kan tyckas verka hopplöst, mörkt och bedrövligt, så har vi fortfarande en uppsjö av saker och ting som inspirerar och hjälper oss genom dessa osäkra tider. Tiger Film går nu in i sitt tredje år – professionellt, ett år som förhoppningsvis innehåller än mer äventyr, utställningar, expansioner och såklart massor av gemenskap och skratt. 

Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är. 

På Återseende Och Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog   

Stan Lee 1922-2018

ABC's

Det har gått en dygn sedan vi fick beskedet att Stan Lee inte längre är med oss… De frön som tillslut skulle bli det idag världsomspännande Marvel imperiet, såddes årtionden innan flera av oss ens var embryon. 

Saknaden och tomrummet som Stan Lee lämnar kommer aldrig att fyllas. Med sina vapenbröder Steve Ditko och Jack Kirby, så skapade denna trio karaktärer och berättelser som idag är en självklar del av vårt kulturarv och vår moderna mytbildning. 

Spider-Man och Iron Man är längre någon del av en obskyr subkultur, de är ikoner som är minst lika välkända och älskade som Musse Pigg eller Darth Vader. 

Om vi reste ett Mount Rushmore över den moderna kulturens största ikoner, så har Lee en given plats bredvid C.S Lewis och J.R.R Tolkien, samtliga kreativa jättar som kärade ned sig i fantastiska berättelser. Eskapismen är en gemensam nämnare för dessa tre, även om Midgård ständigt är hotat av det onda landet Mordor, så är sagolandets befolkning av fagra alver och gemytliga hober, inget annan än skrivna dagdrömmar om en plats där idyllen realiserats genom oändlig fantasi. 

Wakanda och Latveria är en liknande parallell. Wakanda är ett paradis där västvärlden står i skuggan gentemot det afrikanska drömlandet. Latveria å andra sidan är en diktatur med en härskare som drivs av girighet och maktbegär. 

Antalet berättelser, anekdoter och evighetslånga vänner som skapats av pga Lees arbete är oräkneliga. Där elitiskt kultursnobberi som Svenska Akademin splittrar och särar på samhället, så har Lee, Kirby och Ditkos arbete flätat samman alla de som antingen läst serietidningarna eller suttit hänförda framför filmerna. 

Man talar ibland om en broder eller syster från en annan livmoder, Stan Lee var den som tillslut förde oss samman, detta ses på mässor och premiär runtom i världen. Genus frågan är som utplånad vid dessa tillfällen, hur man än ser ut eller vad man tycker, så föreans vi i biosalongen eller i en svettig mässhall. Kevin Feige som är chef för Marvels film divison, har själv erkänt att hans ögon tårades då han såg skådespelaren Paul Bettany uppklädd till roboten Vision, en reaktion som nog många delar då vi får de första smygtittarna på en hjälte som Black Panther eller Captain Marvel i filmform.  

Jag slutas inte att förbluffas över styrkan och aktualiteten i Lees arbete, hur det under alla dessa år har utvecklats och ständigt varit i takt med tiden, men aldrig förlorat sina grundvärderingar. 

Stan Lee må inte vara med oss kroppsligt längre, men hans ständiga entusiasm, glädje, själ och passion lever kvar tills den dagen solen slocknar…

I Marvel universumet samlades alla då Captain Marvel (ej Carol Danvers) låg inför döden i sviterna av cancer. I en av de mest klassiska illustrationerna står alla Lees kreationer runtom i en cirkel och sörjer sin bortgångna vän. 

Och den 12 november 2018 gjorde världen detsamma, vart vi än befann oss så höll vi varandras imaginära händer, det var inte på en uppmaning från världssamfundet, EU eller FN… Det var det osynliga band men obrytbara som Stan Lee gett oss…        

            

And Then There Was One… – Varför Avengers Infinity War är ett av popkulturens viktigaste skeenden. 

085

All images courtesy and copyright of Disney and USA Today 2018

Det är gamla nyheter nu, den tredje filmen – där hela Marvels universumets största samling utav superhjältar sammanstrålar och tvingas kämpa mot den galne titanen Thanos, har nu slagit de flesta rekord som går att slå. Tisdagen den 1 maj 2018, så lämnade Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy över stafettpinnen – eller i detta fall ljussabeln, till Marvel Studios som nu kan stoltsera med den största premiären i amerikansk historia. 

Detta inlägg kommer säker ses som ett jävigt smickrande till de personer och institutioner som gjort detta möjligt – Disney och Marvel. Vi undviker för det mesta att diskutera saker som intäkter eller prisutdelningar. Men i det här fallet är det lite annorlunda…

Marvel har lyckats ena folk från alla håll och kanter, vita, svarta, han, hon och hen, under ett gemensamt tak där fansen får ta skydd från en alltmer cynisk och brutal värld. I grund och botten så handlar det såklart om väldigt effektiv underhållning, att försöka jämställa de dramatiska förmågorna hos den första Iron Man filmen och ett renodlat drama som Fanny Och Alexander är – som jag redan nämnt innan, inte någon ide. 

Men att mäta allt med samma måttstock är inte heller något som bör uppmuntras. Man kan inte kalla en bil irrelevant bara för att det finns flygplan och helikoptrar. Man kan inte åsidosätta en olympisk atlet bara för att denne inte kan sparka boll lika lätt som Zlatan. 

Världen är nyanserad, kvalitet och tillfredställelse kan skapas ur fler färger och skepnader än bara en. Marvel samlar och enar människor med berättelser och visuell vyer som enbart ett fritänkande barnasinne kan bygga upp då det läser skönlitteratur. 

Och det handlar inte bara om Marvel filmernas ekonomiska och tekniska tillgångar. Genom alla decennium utav serietidningar och hundratals olika författare samt illustratörer, så har man tillgång till ett redan beprövat och brett spektrum av historier som har fått sig en provkörning ute hos de inbitna serietidningsläsarna. 

02

Serierna ligger som grund men dikterar aldrig den slutgiltiga filmen. Marvel har gjort ganska radikala ändringar både här och där. Vissa händelser och personligheter passar helt enkelt in i en tvåtimmars film som måste behålla båda fötterna på jorden, designen och realismen måste finnas tillhands så att det blir så abstrakt att tangerar till att bli frånstötande – se exempel Joel Schumacher med Batman. Serietidningar har ofta inga sådana betänkligheter, därför ser den illustrerade versionen av Hawkeye ut som en gycklare från lågbudget cirkus. 

Letita Wright gör ett porträtt av Wakanda prinsessan Shuri som slår förlagan på fingrarna. Den allvarsamma och makthungriga personen – som Shuri är i sin ursprungliga form, blev till en glad, exalterad och positiv människa som åkte expressvägen rakt in i publikens hjärtan.  

008

Men Marvel har blivit mer än bara fantastiska adaptioner av serietidningar, för att återkoppla detta till textens introduktion, så är gemenskapen mellan fansen och de sociala samt politiska barriärerna, som har brutits ned, kanske det – enkelt utryck, vackraste med dessa enorma produktioner. 

Black Panther har slagit sönder alla fördomar och snedvridna synsätt, det är ett fenomen som jag tror kan bli omöjligt att återupprepa, den galvaniserar en grupp av människor som blivit negligerade av filmvärlden allt för länge. Kom ihåg att den allra ’’finaste’’ institutionen i Hollywood – Motion Picture Association Of America, inte ens kan jämställa filmer som inte är engelskspråkiga utan delar in dem i en speciell kategori kvällen då Oscarsgalan skall avverkas. 

636049365841281075-ap-2016-comic-con-marvel-studios-panel-83533419

Gemenskapen – fansen emellan,  av sällan skådat slag. I Sverige är tillställningar och uttryck som Comic Con och mässor fortfarande något främmande. Men på andra platser i världen är dessa event en betydande del av den popkulturella vävnaden. Här på hemmaplan är vi inte riktigt där ännu, men vår egen Stockholm Comic Con blir bitvis bättre och bättre. 

Speljournalisten Tara Long sade i sitt avskedstal från Rev3Games att mässorna och tillfällena då de fick träffa läsarna och fansen var de absoluta höjdpunkterna. På de premiärer Tiger Film fått delta i – med hjälp av Filmstaden Täby, har just intresset och mötet med andra likasinnade alltid blivit till de starkaste minnena. 

Styrkan i att möta okända som dras samman med hjälp av Marvels magnetism är närmast obeskrivligt. Just nu florerar ett par ljudupptagningar från ett par av amerikanska visningarna från Avengers: Infinity War, responsen är inget annat än sjuk… 

Publiken jublar, applåderar och deltar i visningen som om det vore en rockkonsert. 

029

Själv minns jag tillbaka till de där stunderna när man skämdes över sin egen lycka då man – tre år för sent, fick se upplösningen till Spider-Man The Animated Series. Under tidigt 2000-tal var hela iden kring att en serietidningsfilm kunde vara något annat än skräp väldigt avlägsen. 

Den första X-Men-filmen hade förvisso börjat lägga ut den första asfalten till det som skulle bli till filmvärldens motsvarighet till en EU-väg – en som alla tar. Marvel och DC var något hela skolklassen gärna hånade, det enda som fick benämnas som som häftigt var Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi, allt annat sågs som barnsligt och juvenilt. 

Att gilla något som hade med en serietidning att göra var absolut tabu, och min personliga fascination för både DC och Marvel blev lika nedtryckt som en rationell och tänkande medlem av Svenska Akademin. 

Marvel mådde sannerligen inte särskilt bra heller – ekonomiskt, vid den här tiden, delar av bolaget var i försatt i konkurs och några av de starkaste varumärkena såldes ut till diverse filmbolag runtom i Hollywood – ett par beslut som än idag påverkar urvalet av karaktärer i Marvel Cinematic Universe.

056

Spider-Man som kom ut år 2002 blev det första tecknet på att serietidningen gick att kommersialisera som film. Intäkterna blev historiska och hela filmindustrin började se sig om efter eventuella projekt som kunde rida på den här nystartade vågen. Helt förtrollad av Sam Raimis film så hoppades jag på en renässans i det sociala kretsarna, att Spider-Man och Green Goblin äntligen skulle bli ett lika häftigt ämne som den konstanta fascinationen för Tolkiens ensemble av alver och dvärgar. Istället blev det ännu en gång till att trampa på en mina. Majoriteten av umgänget vägrade att se filmen och de som gjorde det bemötte den men oväntad cynism.  

Sedan gick det ett tag, ett bra tag… Iron Man år 2008 blev för många det riktiga startskottet, men inte förrän Avengers knäckte samtliga ekonomiska barriär fyra år senare förstod jag att något unikt hade skett… 

Serietidningen var – äntligen, genuint adlad till att ha ett liv bortom den initiala nischpubliken, det hade nu blivit till en folkfest för alla åldrar, kön och etniciteter. 

Att idag se en Marvel Studios film är en kombination av barndomsminnen, nostalgi och konstant fascination för det universum som Marvel byggt upp. Att nu läsa serietidningarna känns som (roliga) studier i vad som kan tänkas komma och fungerar som en djupdykning i de diverse karaktärerna. 

036

Framgången för Infinity War blir således en riktig lottovinst, inte bara för Disney utan oss alla. En plats där alla är välkomna, 150 minuter som helt och hållet filtrerar bort den omgivande kaotiska världen, en verklighet där man kan uppvisa action och humor utan att någonsin förenkla eller fördumma sitt berättande. Det är bästa sortens inspiration för alla åldrar och kön i en värld där   klyftorna mellan människor ökar. 

I detta kaos så vänder Marvel upp och ned på fördomarna och klichéerna, kvinnorna är elitsoldater, spioner eller generaler, männen blir mer än bara testosteron, svagheter som girighet, narcissism och egoism behandlas av karaktärer klädda i färgglada kostymer. 

Infinity War’s helt makalösa framgång är en indikation på att fantasin är den enda genuina, minst farliga och mest beroendeframkallande drogen, en verklighet som alltid överraskar och som förenar under ett tak och där ingeting är omöjligt…  

Nobody wins less everyone wins…. – Bruce Springsteen       

Filmspekulationer för 2018 Del 2 

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

wallpapersden.com_jason-momoa-aquaman-2018-movie_2700x1800

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman
blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %  

deadpool-2-poster1.jpg

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2 

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %  

0023

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp 

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp
landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %  

Fortsättning följer i del 3

Årskrönikan 2017 

nws-st-siberian-tiger-close

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

016

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

021

Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

056

Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Copyright Marvel Comics 2017

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

SAMSUNG CSC

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

SAMSUNG CSC

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila  som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

014

Copyright Of Warner Brothers 2017

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

u2-berlin-olympiastadion-2017-30-jahre-joshua-tree-182996

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

Copyright Of Rolling Stone Magazine 2017

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

pic2-large.png

Copyright Electronic Arts 2017

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

destiny-2-1

Copyright Activision 2017

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

brb08

Copyright XM Studios 2017

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

shutterstock_434372086.jpg

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby 

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles 

Helena Stenhammar på UMG 

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige 

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige 

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR 

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment 

Linn Stjernlöf på MI5 Communications 

Alla på Playstation Press service 

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig 

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År ! 

Alla på Tiger Film Blog