FD – Full Discolusre: Då vi i nuläget inte recenserar multiplayer är denna recension enbart för singleplayer läget av Black Ops 3. Spelen som saknas i repertoaren är Black Ops 2, Ghost, Modern Warfare 3 samt World At War.

OBS INNEHÅLLER MILDA SPOILERS FÖR MODERN WARFARE 2

The bloody awful 

Att Treyarch misslyckas så fantastiskt med sin singleplayer är nästan obeskrivligt. Det finns faktiskt inga ord eller kommentarer vassa nog för att beskriva den chock som greppar tag i mig likt något  skräckmonster, när kampanjens eftertexter rullar. Det här är seriens absoluta lågvattenmärke hittills.

Formulan ändras inte, vissa saker består för alltid – Rolling Stones spelar (I Can’t Get No) Satisfaction bär de turnerar, snön faller under vintern (än så länge) och SJ-tåg är alltid försenade. Call of Duty har inte ändrat sitt recept sedan (den nu mer eller mindre avlagda) studion Infinity Ward släppte det allra första spelet i serien för över tio år sedan.

Call of Duty har alltid varit stort,smäktande,överdrivet och underhållande som den dummaste av actionfilmer. Det är nästintill omöjligt att ändra en endaste millimeter av spelsystemet utan att stöta bort en stor del av sin publik. Och med tanke på den makalösa succé varje del i serien har inneburit (Black Ops 3 har redan omsatt över en halv miljard dollar), vore det galet att tro att utgivaren Activision skulle ta några som helst risker. Varje enskild del tar minimala steg framåt och varje tillägg som huseras med på mässor och intervjuer känns ofta som en billig gimmick.

Den senaste delen i serien Advanced Warfare var en fullt duglig och förnöjsam upplevelse. Berättelsen var dummare än en säck med hammare och spelsystemet var lite för välbekant. Men Sledgehammer Games lyckades ändå aktivera den där lättlurade av vår reptilhjärna, det var traditionellt, fungerande och underhållande.

Djävulens spel 

Men den här säsongen måste hin håle stått för samtliga komponenter. Oron börjar redan i spelets öppning – där slängs spelaren in i rafflande och helt obegriplig actionsekvens där varken bakgrund,information eller någon som helst kontext delges.

Och så fortsätter berättandet – karaktärer som verkar gjorda av Papier-maché och färglagda av dagisbarn rusar in och vrålar spelaren i ansiktet. Sedan skjuts det lite och för att sedan gå vidare till ett annat identiskt scenario som utspelar sig i samma gamla tråkiga lagerlokaler,snötäckta östland eller brinnande städer.

Inte i en enda sekund får Black Ops 3 upp pulsen eller intresset. Storyn är så obegriplig och osammanhängande att den orsakar kraftig huvudvärk. Den samlade ensemblen är förmodligen årets mest IQ-befriade. Manusförfattaren Jason Blundell öser på med scen efter scen där fånigt testoron och svordomar härjar. Inte ens under vapenhot skulle de här karaktärerna kunna uppskattas. Blundell lägger också till det mest överdrivna våldet i seriens historia, efter ett tag infinner sig en parodisk känsla, det är för löjligt helt enkelt. Storyn är även för abstrakt och distanserad i sin konstiga Sci-Fi ton, pretentionerna är gigantiska, flera gånger är dialogen så totalt genomusel att jag överväger att stänga av ljudet. Mot slutet av spelet är jag så uttröttad,arg och ifrågasätter hela spelmediets rätt att ens existera.

Saknar ’wow’’-känsla

Alla de här misstagen kunde ha förlåtits om Treyarch enbart hade valt att underhålla oss med seriens grundläggande ’’wow,wow’’-ögonblick – tex. AC-130 bombningen i Call Of Duty 4, eller räden mot gulag-fängelset i Modern Warfare 2. Men istället verkar Treyarch strunta blankt i att engagera eller ens ens låta spelaren ha roligt. De sekvenser som skall framstå gigantiska är så överfyllda och svårbegripliga att det inte ens går att reagera på innan de är slut. Andra är utdragna och lika livfulla som en samling saltgurkor. När spelet hittar något minimalt ögonblick som kunde ha fungerat, förstörs det av ändlösa vågor av fiender och i värsta fall några av spelvärldens mest bedrövliga bossar.

Treyarch verkar inte heller ha någon skam i kroppen när det kommer till att stjäla estetik och spelmekanik. Bioshock Infinite, Crysis, Starbreezes Syndicate och Deus Ex känns kalkerade och klumpigt inplacerade. De förekommer rena kopior av RoboCop klassikern ED-209,lite maskineri från James Camerons Terminator 2 och så håller det på. Resten fylls ut med ett trött plagiat av Neil Blomkamps uppblåsta skräpfilmer som District 9 och Elysium. Grafiken är lika ojämn – i ena stunden makalöst snyggt med partikeleffekter och volumetriskt ljus, sedan slår det över till en härdsmälta med platta texturer och kassa animationer, långt långt ifrån Advanced Warfares fantastiska mellansekvenser.

Idiotiska nyheter 

De få nyheter som introduceras i och med hackandet eller nano-myggen är så pass dåligt integrerade att jag oftast helt ignorerar dem. Av någon anledning har besuttet tagits att utöka mängden fiender och deras aggressivitet, för att kompensera för detta har ett synkroniseringssystem adderats – där ett område markeras i antingen gult eller rött som till varje pris bör undvikas. Problemet med detta är att jag ofta finner mig göra exakt samma sak som i Batman Arkham Knights repetitiva stridsvagnssekvenser – springa i sidleds, fram och tillbaka. Ofta är eldstriderna så kaotiska att jag dör konstant utan att veta hur eller varför. Spelet designades för ett co-op läge med fyra personer, och likt Gearboxs Borderlands eller Blizzards Diablo 3 känns vissa sektioner helt omöjliga att komma igenom utan hjälp.

Superkrafterna man tilldelas är bisarra och ologiskt designade. Tre huvudförmågor finns att välja mellan – en för närstrid, som enbart fungerar som självmord, en annan för hackning/dataintrång och slutligen ett massakerläge där du kan antända robotar.

Iden låter bra på papper, men i praktiken är de helt värdelösa eftersom det är omöjligt att veta om du till största delen kommer slåss mot organiska eller artificiella fiender – både dataintrången och närstridsförmågorna står alldeles för ofta helt utan någon som helst användning. Många gånger möter du ett regemente av organisk kanonmat, då är dataintrång lika effektivt som snöskotrar i öknen. Situationen blir ofta den att man får blunda och hoppas på att den förmåga man väljer innan uppdragen, skall fungera för kommande strider. Det finns ett par punkter där man tillåts byta förmågor eller vapen, men osäkerheten och förvirringen kvarstår.

Viljan att efterlikna blixtsnabba Titanfall från förra året faller platt då man valt bort Advanced Warfares ’’dash’’-funktion. Detta skapar en seg och inlåst känsla. Väggspringandet delegeras till en handfull gånger och är helt utan användning i singleplayer eftersom du är mindre stryktålig än någonsin. Att exponera sig i mer än fem sekunder leder nästan alltid till en omladdning av din senaste checkpoint.

Frustrerande fiender 

Frustrationen växer än mer med specifika fiendesorter som ofta får mig att vilja slänga den dyra Xbox-kontrollen genom fönstret. Allt från de rent äckliga snurrande självmordsbomberna som spränger spelaren i bitar, de minimala drönar-stridsvagnarna som knappt går att se, och allra värst – de vandrade spindelrobotarna, som tar ta åtta livstider att skjuta ned.

Det enda alternativet för att klara sig igenom dessa sekvenser, blir till att hålla in avtryckaren tills blodcirkulationen slutar fungera i högerhanden. Och även här står problemen som spön i backen. Treyarch har valt att ta bort den grundläggande funktionen att plocka upp vapen från fallna fiender. Detta gör att du oftast får slut på ammunition och måste ränna runt som en fåne och leta efter de helt anonyma ammunitionslådorna, som verkar finns lite här och var. Detta dödar tempot och spänningen, jag skjuter, springer tillbaka för ammunition och sedan skjuter jag mer. Efter den sjunde vågen av robotar och ansiktslösa terrorister har mitt tålamod nått bottnen.

Ett smärre skämt 

Efter sitt helt idiotiska slut med usla vändningar och ännu sämre intriger är den plågan som heter Black Ops 3 slut. Trots att denna text nått närmare 7 000 tecken finns det gott om kritik och ilska kvar. Men det räcker nu. Det känns som ett alldeles för långt och dåligt skämt. Att Treyarch valde att skära bort singleplayer läget för Xbox 360 och Playstation 3 är det enda lilla skrattet man kan få ut av den här smörjan.

Testad version: Xbox One

Betyg 2/10 

Bäst: Delvis snyggt.

Sämst: Den vedervärdiga storyn, de uttråkande spelsystemet och en generell trött känsla.

Fråga: Singleplayer delen togs bort från versionen förra generationens konsoler. Är dagen på väg då vi skrotar singleplayer helt i dessa spel ?