John Wick 3: Parabellum Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: En rafflande våldsam och underhållande start mynnar ut i oändlig repetition och ett gräsligt avslut. 

Vi lever i en ny värld… En värld där ett kultfölje kan byggas upp på rekordtid. Kultfilmer brukade tidigare behöva stå och växa till sig innan de uppnådde status som en undangömd pärla. 

John Wick är ett självlysande exemplet på en modern kultfilm. Den första filmen i serien uppfyller ett åtråvärt men svår uppnåeligt kriterium; låg budget och ett hängivet följe. John Wick Chapter 2, dubblade sin omsättning i USA och det uppstod en mindre kontrovers då det verkade som att filmen inte skulle få svensk biopremiär. 

När det nu blivit dags för avsnitt tre i serien, så anländer John Wick med helt andra förväntningar… Från att ha varit en actionfilm i utkanten, så har filmerna nu lyckats uppfinna ett nytt ord – ’’Gun-Fu’’. Detta kan enklast beskrivas som en besinningslös kampsport som involverar minst lika mycket kulor och krut som hoppsparkar och knytnävar mot ansiktet. 

Brutal action och uselt berättande  

Kanske är det orättvist att kalla John Wick-serien ensidig, det huvudsakliga skälet till att filmerna existerar är adrenalinrushen som förmedlas genom de allt mer bindgalna actionscenerna. 

Mitt personliga problem med både del ett – och två, är att allt som inte involverar brutna ben och hjärnsubstans, är mer eller mindre outhärdligt. Keanu Reeves har aldrig varit någon charmör i sitt stela och energilösa skådespel. 
Och så fort regissörerna David Leitch och Chad Stahelski (som står som regissör för Chapter 2 och Parabellum) försökte att implementera en story – som också är banal och fånig, så blev resultatet tandlöst tjafs. 

Jag har inget emot actionfilmer med tunna premisser, James Camerons True Lies eller Paul Verhoevens Total Recall, klarar sig utmärkt – trots berättelser som liknar rangliga skelett. Men dessa två filmer får liv och lust genom humor, självdistans och mycket god regi. 

Stahelskis försök att hitta en passande stämning – där man balanserar mellan allvar och löjeväckande koncept – som ett religiöst samfund av lönnmördade, misslyckas konstant. Därför känns det – till en början, positivt då Parabellum agerar som en tredje akt till 
John Wick Chapter 2 – som avslutades med en cliffhanger. 

Actionfilm av Fred Astarie 

Man kan i och med detta fokusera på det innehåll som alla har löst biljett för – de helt hänsynslösa och blodindränkta actionsekvenserna. I sitt inledande skede så slår Parabellum på alla möjliga cylindrar. Varje sekvens är utmärkt koreograferade massakrerar där Keanu Reeves dödar allt som rör sig. 

Den följsamma koreografin och sanslösa brutaliteten, får mig att spekulera i att detta skulle kunna vara en actionfilm av Fred Astaire – om denne nu hade funnit ett intresse för kampsport istället för dans. Flera gånger så är det svårt att inte skratta – samtidigt som man grimaserar i obehag, det är svårt att kategorisera Parabellum som en film, det är snarare ett slakthus. 

Reeves må vara definitionen av träig, men i John Wick så har han byggt upp en fysisk karisma som gör alla slagsmål medryckande.  

Underhållningsvärdet är initialt strålande, alla hämningar är som bortblåsta och det sunkiga berättandet är borta. Man vågar till och med injicera lite kolsvart humor. Horisonten ser ut att vara fri från moln, men då filmen skall ta sig vidare från sin första akt, så fullkomligt exploderar växellådan, styrningen och motorn. 

She’s So Cold vs Satisfaction  

Då berättelsen rör sig ifrån det hotfulla New York, så förlorar man intensiteten och den morbida lekfullheten. De scener som inte har varit renodlad action i tidigare filmer, har alltid bestått utav urtrista transportsträckor, det kan liknas med att se The Rolling Stones live. Nytt – eller mer, obskyrt material som She’s So Cold eller She Was Hot, kommer aldrig ses som några större höjdpunkter av massorna, alla väntar på Brown Sugar eller Satisfaction

Men här blir det inte bara tal om menlös utfyllnad, istället försvinner elen och hela konserten eventet lamslås, varken högtalare eller belysning fungerar. Filmen borde ständigt öka i tempo, men Parabellum begraver sig i en katastrofal gyttja där vi får plåga oss igenom gräsligt uselt skådespel och riktigt usel dialog. 

Katastrofal mitt 

Mitt i denna kalabalik så dyker Halle Berry upp… Att leverera en insats som är mer avslagen och tråkig än Keanu Reeves borde vara omöjligt, men Berry har lyckats med denna ’’bragd’’.

Hela mittpartiet är närmast kalkonartat. Inte ens actionscenen som presenteras är bra. 
Det närgångna och brutala våldet ersätts av ett repetitiv skjutande. 

Förhoppningarna om att finalen skall rädda detta sjunkande skepp sker – olyckligtvis, inte… Ingenting som visas upp i slutskedet är ens i närheten så uppfinningsrikt eller hårdkokt som det vi får se i filmens introduktion. Istället blir det återigen en bunt sega slagsmål som kan jämföras med Steven Seagal pajaskonster då han vevar runt med knivar. Och det faktiska slutet är inget annat än en bluff. 

Förbered för en begravning 

John Wick 3: Parabellum borde vara en storstilad final, men när allting väl är klart så framstår filmen som en två timmar lång trailer för något som komma skall. Ordet parabellum kan översättas till att förberedda inför krig. 

Utan sin explosiva introduktion så är det enda John Wick 3 borde förbereda sig inför vara en begravning till sjöss. 

Betyg 4/10  

Alita: Battle Angel Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Horribel dialog och en stillstående berättelse förtar ett spännande koncept. 

Året var 2009, Marvel Studios hade enbart släppt två filmer – Iron Man och The Incredible Hulk, karaktärer som Thor och Captain America var obskyra, och oddsen – att de inom ett par år skulle höra till några av världens mest älskade popkulturella ikoner, fanns inte på tapeten. Star Wars låg och kved i något hörn. Christopher Nolans The Dark Knight hade visserligen vunnit publikens hjärtan samt dragit in mer pengar än det svenska skatteverket, men superklassikern förblev ändå något av en avstickare i en genre som knappast ansågs vara livsviktig för filmindustrin. 

Avatar – som kom ut i december 2009, var ett tekniskt under, specialeffekterna hade – för det mesta, en oerhörd realism, den nya 3D-tekniken marknadsfördes jämsides filmen, denna kombination skapade ett oerhört förtidsintresse. Än idag är filmen – ekonomiskt, den mest mest framgångsrika någonsin. 

De har nu gått tio år sedan dess, världen ser annorlunda ut. Vad de numera Disney ägda varumärkena – som Marvel och Star Wars, har utvecklats till idag behöver vi inte ta upp ännu en gång. James Cameron sitter fortfarande och påtar i manus för sina uppföljare till en film som ingen idag bryr sig om. En uppvisning i teknik bibehåller sällan någon relevans, och Avatar har sedan år tillbaka enbart varit en stor parentes som ingen fäster särskilt stor kärlek vid. Det har dock inte hindrat James Cameron för att – likt ett förvuxet dagisbarn, häckla alltifrån Marvel, J.J Abrams och Patty Jenkins, däremot är superkalkonen Terminator Genisys genialisk i Camerons ögon.  

Cameron är inte direkt ödmjuk då han ständigt lyfter fram hur hans – egna, genialiska ideér är det bästa som skett sedan gud skapade människan och jorden. Trots att hans två senaste filmer – Titanic och Avatar, knappast kan kallas narrativt nyskapande, så bibehåller Cameron en omåttligt osmaklig arrogans om att han sitter på nycklarna till ett himmelskt kungadöme. 

Eftersom Avatar-uppföljarna upptar ’’den store mästarens’’ tid, så fick projektet om den kasserade roboten Alita hamla på samma skrotupplag som nämnd karaktär. Men genom sina enorma ’’generositet’’ så har James Cameron anförtrott detta tidigare ’’drömprojekt’’ till Robert Rodriguez. 

Rodriguez- mannen med hatten och hjärtat 

Utan att ha läst mangan som filmen baseras på, så är konceptet och Cyberpunk-influenserna  element som får mig intresserad. Då Cameron pratade om projektet åren efter Avatar, så lät det betydligt mer intressant än den drös av Avatar-uppföljare som snart kommer regna ned på oss. Robert Rodriguez är en regissör som inte går att tycka illa om, han är ihärdig, målmedveten och oerhört uppfinningsrik. Ingenting  står i vägen för Rodriguez visioner, även om budgeten som finns till hands är mikroskopiskt liten. Filmer som El Mariachi och Desperado får båda mer substans och själ än snarlika skramlande åbäken.     

Men som regissör och ställföreträdare för ett gigantiskt projekt som detta så känns Rodriguez snarare som en marionett för korporativa viljor. Varken charmen eller ungdomligheten har överlevt fram till denna dystopiska vision av framtiden. Rodriguez nämner i flera intervjuer hur tacksam han varit över att ha fått samarbeta med Cameron, tyvärr så verkar denna beundran ha lett till att Rodriguez åsidosatt sin egen identitet och istället försökt skapa en pseudo version av Camerons mest juvenila verk från 1997 och framåt. 

IKEA 

Där Cameron hela tiden påpekar hur lite originalitet det finns i dagens filmer, så kan man undra varför Alita: Battle Angels visuellabyggstenar och inredningser ut som motsvarigheten för Science Fiction-filmens IKEA. Budgeten sägs vara kolossal, detta borde kunna köpa ett yttre som bländar publiken. Men Cameron lovar möblemang i ek men drar istället till vår svenska nationalklenod och köper ett dussin Billy hyllor som han sedan försöker sälja in som designer möbler, värda miljoner.   

Inte en ruta i Alita: Battle Angel är nyskapande eller ens imponerande. Den futuristiska och dammiga staden är en bortkommen tvilling till det vi såg i den katastrofala Mortal Engines som hade premiär nu i December. De färglösa och förvridna skyskraporna ser ut att vara plockade direkt ifrån Judge Dredd – Stallone versionen, och på gatorna rullar fordon som ser ut som uråldriga Tuk-Tuks. 

Fusk

En producent är menad att förse regissören med det bäst tänkbara. Men Cameron verkar ha gett Rodriguez en drös med skrämda praktikanter att arbeta med. Specialeffekterna hade säkerligen kunnat slå världen med häpnad om vi spolade tillbaka årtalet till 2004, men inte ens de tekniska aspekterna känns särskilt anmärkningsvärda. 

Dagens storfilmer är idag helt beroende av CGI, och i rätta händer kan man uppnå fotorealism. Detta gäller tyvärr inte för Battle Angel, de omdiskuterade skräckögonen på Rosa Salazar är knappast det värsta i filmen. Rodriguez verkar använda samma teknik som då han spelade in Spy Kids, vare sig det är sylvassa svärd eller monstruösa robotar, så osar allt av plast och fuskbygge. 

Rodriguez har – i sina bästa stunder, haft tillgång till ett hjärta som får publiken att glömma bort alla tillkortakommanden. Men omsorgen för Battle Angel är obefintlig, Jennifer Connellys omåttligt ointresserade skådespel summerar det hela väl, alla involverade verkar vara lika roade av detta som en obligatorisk badrumsstädning. 

Dialog från Grease 2 

Då de tekniska möjligheterna – till att imponera, är helt uträknade, så lämnas vi med berättelsen. Och samma barnsliga och rent infantila narrativ från Avatars sämsta stunder blir även här till den dramatiska grunden. Romantiken som skall vara drivande, liknar de där ofattbart usla scenerna ur Grease 2 där Michelle Pfeiffer och Maxwell Caulfield försöker tygla ett manus som måste vara författat med hjälp av Hin Håle. 

Rosa Salazar uppvisar – då och då, en viss karisma bakom sina digitala tennisbollar till ögon, men så fort Salazar tvingas agera tillsamman med Keean Jonson så bryter helvetet loss. Denna romans hade varit mer trovärdig om den spelats upp utav två gurglande golvbrunnar, utöver detta så är dialogen det närmsta man kommer 100% pekoral. Rodriguez verkar nästan vara ovillig att ta i dessa karaktärer med tång och iklädd skyddskläder. Med denna dialog så kan man inte kritisera någon av de inblandade för att vara måttligt roade. 

Onödigt brutal 

En film som innehåller ordet Battle i sin titel borde således innehålla ett antal rejäla actionscener. Nog finns det action, rentav kopiösa mängder, men allt består av ett Transformers-liknande kaos där det avverkas robotlemmar och där koreografin är överarbetad, alla actionsekvenser är beroende av mer slow motion än en svensk regeringsbildning. Där karaktärerna och deras dialog sinsemellan, närmar sig samma djupa och mörka avgrund som Twilight-serien, så är filmens oerhörda mängder brutalt våld chockerande. Trots sin låga åldersgräns – 11 år i Sverige, så är detta en ohyggligt våldsam historia som inte alls passar yngre tittare.   

Berättelsen sägs vara en sammanslagning av ett antal av de mangaböcker som filmen baseras på. Därför är det konfunderande varför filmens övergripande berättelse verkar ha fått problem med att växla upp från sin initiala startpunkt. Flera gånger så tycks filmen vara redo att ta ett narrativt språng och avancera händelseförloppet, istället så fastnar man – likt gammal traktor nedkörd i nyttja, slutet är ett rekordartat slarv som bara kan klassas som en katastrof. 

Finns kvalitéer 

Vad som verkligen svider är att det under ytan finns ett antal fascinerande och spännande koncept. Filosofiska funderingar om människans själ och maskinens inre, går inte att få nog av. Och jag skulle ljuga om jag sade att delar av estetiken inte är förföriskt inbjudande. 

I andra händer så hade Battle Angel kunnat bli en fräck och minnesvärd upplevelse. Nu blir detta skrytprojekt bara ett misslyckande, som i sin tur visar västerländsk filmindustris oförmåga att adaptera manga/anime klassiker som Aeon Flux eller Ghost In The Shell

’’The biggest bluff in the world’’ 

Rockbandet Kiss inledde nyligen en turné som de påstår vara deras sista någonsin. Det utlovades bomber och granater och en innovativ scenshow, vad publiken fick var samma gamla dekor, trötta bandmedlemmar och en Paul Stanley som inte ens klarar av att mima i takt med musiken. Just nu känns James Camerons ’’seal of approval’’ som ett lika stort uppblåst skämt.   

Betyg 2/10 

Aquaman Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Bottennapp igen, usla specialeffekter och en klumpig story gör detta till ännu en uppsvullen och plågsam studie i hur man misshandlar grundmaterial med oändlig potential. 

Serietidningsfilmen har blivit det nya svarta… Det innebär att alla har en åsikt kring den. En del vill utkämpa ett krig med sköldar och vässade svärd för att förgöra detta påfund. Mycket av ilskan riktas automatiskt mot den mest framgångsrika aktören inom kategorin, det är ett scenario som upprepar sig inom vilken industri man än ser till. Google sades lämpa sig efter en arbetsetik som innebar ’’att inte göra något med ont uppsåt’’. Även Apple sågs om en uppstickande rebell som utkämpade ett ’’David mot Goliat-scenario’’ mot Microsoft, som just då stod inför diverse domstolar för att prövas mot eventuella brott mot konkurrenslagstiftningen. 

Numera är båda Apple och Google under ständig kritik – både befogad och obefogad sådan. Marvel är inte bara serietidningsfilmens ledande stjärna, de är mer eller mindre synonyma med begreppet. Serietidnings branschen har länge dominerats utav DC och Marvel, som mer eller mindre kontrollerar varsin halva av den totala marknaden. Detsamma kan inte sägas om deras filmproduktioner. Där Marvel har gjort historiska framgångar sedan 2012, så tog DCs herravälde på bioduken slut då Christopher Nolan avlämnade The Dark Knight Rises, den mest kontroversiella av de tre filmerna. 

Dirty Water

Warner Brothers (sedan 1989 är DC helt ägt av Time Warner, numera Warner Media ) ledning och aktieägare kunde självfallet inte stå med armarna i kors medan deras värsta rival tog världen med storm. Zack Snyder sattes som regissör på Man Of Steel och därifrån har det varit en resa som enbart slutat i tragedi. 

Förutom färre årets framgång med Wonder Woman så är DCs filmer nästan enbart associerade med sorg och smärta. Det är går överhuvudtaget inte att tänka tillbaka på Batman V Superman eller Suicide Squad, om det gick att kräva pengarna tillbaka för usel film, så hade dessa två legat högst på returlistan. 

Efter alla misslyckanden – både kritiskt och ekonomiskt, så har många adapterat ett hoppfullt ’’nästa gång’’-tänk kring alla DC produktioner. Aquaman har återigen fått bära en gloria i hopp om att den skall svepa in som något övernaturligt väsen och rädda världen. 

Men precis som tidigare så har allting gått åt skogen… 

Det känns nästan hopplöst, deprimerande – eller till och med förnedrande, att återigen sätta pålen i hjärtat på en film bär DC stämpeln. När de båda förlagsjättarna slåss om läsare för sina respektive serietidningar, så är loppet jämnt – till och med i behov av målfoto många gånger, på filmfronten har det snarare blivit ett lopp mellan en lådbil och en topptrimmad Porsche. Produktionskvalitén är ungefär detsamma som det allra första alternativet. 

Sjösjuka 

Att spela in en film under vatten hör till bland det mest brutala och svåra man kan anta sig. För den som vill få en större inblick i varför, bör uppsöka dokumentären om hur James Cameron spelade in The Abyss, en inspelning som involverade tårar, panikattacker och tortyrliknande inspelningsförhållanden. Idag behöver man inte bygga stora jättebassänger, där filmteamet tvingas att få sin hud förstörd av överdoserade mängder klorin, dagens digitalteknik kan skapa visuella under. 

Tyvärr så är Aquaman helt avlägsen från någon som helst genuinitet eller trovärdighet. Flera sekvenser som utspelar sig under vattenytan känns överhuvudtaget inte autentiska. Wan har lagt på ett grumligt filter och satt på ett antal stora fläktar – för att få skådespelarnas hår att framträda som om det är flytande, alla dessa knep är tyvärr helt meningslösa då det är alldeles uppenbart att alla aktörer är uppspända med vajrar.

Om vi bortser från ett par filmrutor – som visar ett par vackra naturbilder, samt staden Atlantis, så ser Aquaman helt förkastlig ut. Varenda sekvens som involverar digitalt fipplande är lika obehagliga att titta på som Nicole Kidmans botoxade ansikte. Vad vi än ser så fullständigt dränks det i mängder utav usla specialeffekter, inte ens det mest undermåliga TV-spel är såhär syntetiskt visuellt. 

Sedan innehåller Aquaman kanske sämsta användningen av green screen någonsin, utan att gå in i närmare detalj för risken att avslöja något, så kan man i en sekvens tro att Jason Momoa är på väg att dra fram en pekpinne och visa nästa veckas väderrapport, så pass uselt är det.  

Billigt blir billigare 

Men som vanligt så handlar det inte om det yttre, om känslan, själen och hjärtat finns på plats så kan man övervinna vad som helst, titta bara på vad Robert Rodriguez gjorde med sin mytiska El Mariachi.

James Wan som fick sitt genombrott med tortyrfilmen Saw, har inte direkt utvecklat sitt omfång till att regissera filmer med marginell substans. Sedan den kontroversiella debuten år 2004, så har Wans enda riktigt stora film – budgetmässigt, var Furious Seven, ironiskt nog är det en filmserie som gått från ren idioti till fullt godkänd underhållning, det tricket fungerar dessvärre inte här. 

Wans största förmåga som regissör har alltid varit att tänja på sin budget och producera film som känns genuint påkostad. Därför är det förvånande att en massiv budget på 160 miljoner dollar, har gett oss en film som ser sju resor sämre ut än en lågbudget produktion som The Conjuring. Försöket att legitimera DCs ställning i filmvärlden faller därefter platt. 

Aquaman är lika hjärtlös som Heath Ledgers mordiska Joker, vad som borde vara ett lättsamt pojkäventyr blir istället ett pubertalt och grabbigt manifest, filmen bekräftar alla fördomar som finns om genren. I en tid då vi har karaktärer som Black Widow, Rey från Star Wars och även DCs egen Amazon prinsessa Wonder Woman, så känns detta som att resa tillbaka till en tid då trälar och allmänna avrättningar var full godtagbara. 

Snustorr 

Då Jason Momoa gör sin entre så ackompanjeras han utav en av de mest motbjudande inramningarna på länge, med hjälp av usel slow motion och vidrig musik som spelas på en elgitarr, så slår filmen en gummiklubba i publikens huvud. Om det funnits någon självironi eller humor i allt detta elände, så hade det kanske, kanske, ha gått att förlåta, men Aquaman är trots sitt våta element snustorr. När man till och med måste använda sig av toaletthumor hela två gånger, så vet man att skutan snart är på väg att köra raka vägen in i en klippa. 

Men medan resten av besättningen är på väg att föra resenärerna i säkerhet, så står James Wan kvar och fortsätter styra in fartyget på grund efter grund. Och då det börjar tryta med idéer eller livbojar, så passar man på att sno lite bilder och scener från Pixars Hitta Nemo och när man ändå håller på, Disneys Lilla Sjöjungfrun…   

Med tanke på hur mån man är att bibehålla filmens grabbiga utstrålning, så är själva insidan lika stark och reslig som en slemmig manet. När det skall hetta till dramatiskt eller romantiskt så är det så miserabelt att jag inte hittar orden. Saker som syskonrivalitet och internt maktspel är både tråkigt och förutsägbart.

Resebyrå 

För att skapa någon sorts variation mot det grumliga och fula vattnet, så tas publiken med på en resa som verkar vara en reklamfilm för resebyrån Tui. Vi får kritvita stränder, barn som leker och såklart män i öppna linneskjortor. För de som sett den lilla flickan som gör för reklam för webbsidan Prisjakt, får där en perfekt beskrivning av filmens struktur, ’’vi åker dit, vi åker hit och dit.’’Och just den sämsta av reklamfilmer är Aquamans närmsta släkting. 

Superhjältefilmens värsta fiende är inte kryptonit eller mordiska clowner, det är expositionen och distributionen av all information. Serietidningar är rika på detaljer, förklaringar och svepande berättelser kring varenda karaktär som förekommer – små som stora. Aquaman vill få med så mycket som möjligt av detta och överöser sin berättelse i usla tillbakablickar och långa stillastående sekvenser, där man likt en förskolelärare förklarar allt för sin publik med whiteboard och penna. Den helt ohyggliga längden på nästan 150 minuter borde aldrig ha godkänts. 

Huvudrollsinnehavarna Momoa och Amber Heard ser ut att behöva ta ut 365 dagars semester, Heard är oväntat nog den som levererar filmens bästa insats, Momoa å andra sidan gör det klart att han tyvärr inte kan agera, varenda replik som skall innehålla finess eller humor slutar i katastrof. Att karaktären – bokstavligt talat, enbart verkar vara ute efter att dricka sig själv sönder och samman, sticker i ögonen. Publiken borde istället vara dem som får med sig en hel årslast med sprit för att återhämta sig efter detta.  

Marionettdockor 

Sedan har vi – på pappret, en ganska god samling aktörer med Kidman, Patrick Wilson och min personliga favorit Willem Dafoe, ingen av dessa lyckas lyfta eller kompensera. Kidman är lika stel i sitt skådespel som sitt ansikte och tillför inget annat än ett tungt namn på affischen. Patrick Wilson som är en karaktärsskådespelare ut i fingerspetsarna, får här stå och skrika en radda av fåniga repliker. 

Och Willem Dafoe är så erbarmlig att jag känner en viss lust att kidnappa karln och rädda honom från detta öde. Utöver det så har man i ett par scener utökat förnedringen genom att försöka föryngra superaktören digitalt. Där ärkerivalen Marvel genomfört detta med fullkomlig briljans, så blir detta försök till ett platt fall, Dafoe ser ut att ha fått skokräm i ansiktet och påminner om en marionettdocka som stelt rör sin mun. 

Kallsup 

Vi blev på förhand lovade spektakulär action under vattnet. Vad vi får är bara en gröt av animerade fiskstim och plastiga hajar. Miljöerna ser i bästa fall ut som de som Cameron kastade ut från sin första testversioner av Avatar. Då Momoa slåss i filmens många och långa dueller, så är den stela animationen och den dåliga koreografin, nästan i klass med ett gammalt fightingspel där karaktärerna stelt cirklar kring varandra. 

Efter fem år, eviga försöka med att rätta till alla felen, så är DC tillbaka på ruta ett, fast denna gång genomblöta och än mer utmärglade. Det går inte längre att acceptera detta, DC sitter på en skattkista av fantastiska karaktärer och berättelser, varför de skall fortsättas kölhalas går inte längre att samtycka med. Domedagen har nu kommit… Lägg ned, gör om, gör rätt eller försvinn… 

Betyg 1/10   

Mortal Engines Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Juvenilt och uselt genomförande fullkomligt ödelägger den lilla potential som kan skymtas i filmens inledande fem minuter. 

Att den här recensionen börjar med att diskutera Peter Jacksons roll som producent – inte några andra av filmens många aspekter, är egentligen ganska talande. Men då man valt att marknadsföra Mortal Engines med en tagline som stolt visar upp att filmskaparna bakom Sagan Om Ringen nu presenterar sin nästa film, gör att en sådan här typ av granskning är helt oundviklig, för att inte säga behövlig. 

Filmindustrin har sedan länge försökt sälja oss på idén att producenter är detsamma som regissörer. Steven Spielberg, J.J Abrams och James Cameron är bara ett fåtal exempel på Hollywood giganter som använder sitt välkända renommé som ett varumärke för produktioner de inte har någon som helst aktiv roll i. Både Spielberg och Abrams må fortfarande göra kvalitetsfilm när de intar chefsrollen, men när deras namn enbart figurerar som exekutiva producenter så garanterar det nästintill inget. 

Bluffprodukt 

Numera kan Peter Jackson också kategoriseras som ett påklistrat varumärke, precis som Leif Mannerströms – påstådda, färdiga ’’supersåser’’, så har produkten inte mycket att göra med namnet på etiketten. Mortal Engines har förvisso tillgång till samma infrastruktur och teknik som Jacksons produktioner, med under den tunna fernissan så är det klart och tydligt att man aldrig kan sminka en b&#”skorv. 

Man inleder med en rejäl explosion där man vräker på med bombastiska specialeffekter och Hans Zimmer liknande musik, komponerad av den tyska regissörens kollega – Junkie XL. Och nog förbluffas man över hur makalöst övertygande de digitala specialeffekterna faktiskt är, Hayao Miyazaki må ha varit först ut med att förverkliga visionen om en vandrade bostad – Det Levande Slottet, men nu har man tagit den fantastiska kreationen och satt på hjul som tillhör en förvuxen monstertruck, att se en ångande storstad  – i detta fall den brittiska huvudstaden London, rulla fram över ett stort öppet landskap är en rätt så häpnadsväckande syn. 

Skrotnisse 

Men så fort denna korta inledning är över, så beger sig filmen raka vägen ned i helvetet, där den även stannar. Där det ångande och monstruösa mobila London är ståtligt och barockt på utsidan, så är dess insida helt och hållet tom. Den grandiosa designen förvandlas till någon sorts sjaskig tolkning av Guillermo Del Toros patenterade estetik. Denna post-apokalyps gör ingenting för att differentiera sig från genrens mest inflytelserika inlägg – Mad Max, man försöker bryta av denna slentrian genom överdesignade och fånigt färgglada kostymer, detta skär sig något enormt mot de smutsiga och oljiga motorerna, det känns främst ogenomtänkt, då en mycket av rekvisitan också är skinande ren så ser allt tillslut lika bisarrt ut som ett avsnitt av Skrotnisse

Detta skulle man kunnat ha överseende med, att själva presentationen inte når hela vägen fram kan kompenseras med bra narrativ eller intressanta karaktärer. Tyvärr så har Mortal Engines lyckats samla ihop en skådespelartrupp med några av de mest intetsägande och okarismatiska aktörerna jag sett. Hera Hilmar och Robert Sheehan – som skall stå för både romans och spänning, lyckas snarare bedöva både publiken och filmen. Agerandet är iskallt, ingen av aktörerna verkar kunna röra en muskel, och då det skall hetta till i relationen så är det lika pinsamt som det är plågsamt att beskåda.  

Underkänt karaktärsarbete 

Utan att ha läst Philip Reeves bok, så är själva karaktärsarbetet fullkomligt underkänt, Hugo Weaving är den enda medverkande som överhuvudtaget verkar bry sig om att inte framstå som en ren amatör. Den verkliga nitlotten har dock getts till stackars Stephen Lang, som fått den otacksamma rollen att behöva läsa upp några av de mest högtravande och fåniga replikerna sedan Troll 2

Där skådespelet kapsejsar, så går det inte mycket bättre för berättelsen. Hela Mortal Engines är överfylld med tafatta karaktärer, konstiga begrepp och ytlig mytbildning. Christian Rivers – som knappt har någon erfarenhet som regissör, för ett såhär stort projekt, tappar bort sig och bokstavligt tvångsmatar publiken med menlös information och exposition som får hela berättelsen att säcka ihop. Detta är den filmiska motsvarigheten till konsten att göra foie gras, handlaget är ungefär lika varsamt. 

För en film som så till den grad tänjer på verklighetens ramar, så måste filmskaparna själv vara helt säker på sin sak, det måste finnas en total övertygelse kring visionen. Peter Jackson var själv införstådd med detta då han förverkligade sin Sagan Om Ringen-trilogi. Rivers är däremot raka motsatsen mot självsäker, hela filmen fullkomligt darrar av skräck, de sekvenser som skall bidra med något sorts emotionellt tuggmotstånd blir så juvenila och rentav löjeväckande att man skäms å alla inblandades vägnar. 

Ett enda långt plagiat 

Utöver det så är Mortal Engines som ett enda långt plagiat. Trots att de rörliga städerna – till en början känns inspirerande och originella, så slutar allt med att likna någon sorts tafatt Star Wars-kopia, hela filmen punkteras som en ballong och intellektuell stöld blir det ’’bästa’’ tillvägagångssättet efter det. 

Filmens kanske mest talande scen är då skådespelerskan Jihae träder fram, klädd i solglasögon -som Hugo Weaving måste tagit med sig från The Matrix, en tuperad frisyr samt en illröd tomtekostym, det ser inte klokt ut… Skådespelet, inramningen och skådespelarnas reaktion säger  just då – ’’Vad &%€ är det här !?’’   

Betyg 2/10 

Filmspekulationer för 2018 Del 2 

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

wallpapersden.com_jason-momoa-aquaman-2018-movie_2700x1800

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman
blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %  

deadpool-2-poster1.jpg

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2 

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %  

0023

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp 

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp
landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %  

Fortsättning följer i del 3

Justice League Recension 

0031

All Images Copyright Of Warner Brothers 2017

Det går från nollpunkten ned till minus igen, ien grötig film som känns förlegad och gammal. Justice League misslyckas med att ta några av världens mest älskade superhjältar till nästa nivå. Det är dock inte lika skamligt som tidigare försök. 

Jösses, efter att DC/Warner Brothers täppt till ett par hål i sin skuta i och med Patty Jenkins Wonder Woman så beställer man nu in en torped rakt in i fören på sitt eget skepp. Genom lite forcerad humor och en kort speltid så lyckas man i alla fall få ut ett par livbåtar med passagerare, men i havet ligger det fler offer än i James Camerons filmatisering av Titanic katastrofen.

Justice League är en en enda lång soppa, en slags tragisk olycka som man försökt plåstra ihop med alla tänkbara medel, detta redan innan inspelningen ens startade. Låt oss börja med varför vi hamlat här.

0021

Historien bakom…  

Efter att Marvel Studios skrev om regelboken för vad en serietidningsfilm kunde vara i och med framgången i Avengers, så har Hollywood hungrat efter att kopiera receptet. 20th Century Fox lyckades halvdant med att förvandla X-Men till något mer omspännande än enbart filmerna där huvudgruppen stod i centrum. Samtidigt lade man ett ägg i och med den vedervärdiga nyversionen av Fantastic Four – en av världens sämsta filmer.

Det finns i praktiken ingen andning till varför DC Comics inte skulle kunna konkurrera mot Marvel. De har ett minst lika färggrant och djupt arkiv av välskrivna och beprövade karaktärer. Hela min uppväxt bestod att som en besatt titta på den fantastiska Batman The Animated Series. Jag har redan skrivit om denna magiska milstolpe och kommer förmodligen aldrig sluta prata om detta häpnadsväckande mästerverk. Även mitt intresse som figursamlare har lett mig nedför DC stigen ett flertal gånger. Röstskådespelerskan Susan Eisenbergs porträtt av Wonder Woman/Diana är för alltid en del av mig och jag nyttjar till och med en hel del av hennes odödliga citat i min vardag.

Kort och gott så vill jag i och med detta avskriva mig någon som helst stämpling som inhyrd DC hatare och fanatisk Marvel dyrkare.

Hos Warner Brothers så hade Christopher Nolan precis stämplat sitt kort och gått hem på livstid från sin Batman-serie. En trilogi som gav genren stor legitimitet. Warner Brothers behövde fylla tomrummet och komma ikapp Marvel Studios omgående, enorma påtryckningar från stora aktieägare resulterade i att man beslutade om att eventuellt inleda det som skulle bli ett sammanlänkat universum i och med Zack Snyders Man Of Steel.Men det aldrig finnas en konkret strategi för hur detta skulle genomföras.

Om Snyders film enbart hade varit en engångsföreteelse så hade kanske katastrofen kunnat avvärjas. Man Of Steel är en grå och totalt livlös produktion med Snyders som alltid stela regi. Sekvenserna är dåligt dramatiserade och det finns ingen som helst finess. Snyder har alltid regisserat sina filmer som svulstiga epos som känns som hämtade ur ett förfriskat rum med pretentiösa cyniker, det har alltid varit yta utan substans med karaktärer som är närmast omöjliga att relatera till.

Det bästa hade varit att avskriva denna fadäs och systematiskt bygga upp en genuin konkurrent mot Marvel Studios. Men istället för att dra sig tillbaka och utvärdera så tryckte istället Warner Brothers gasen i botten och tog kurvan för hårt och flög därefter in i bergväggen.

Batman V Superman: Dawn Of Justice fick bli det sanna startskottet till att bygga det man idag kallar DCEU (DC Extended Universe) flera åskådare höll tummarna och hoppades att introduktionen av Batman – en av de mest älskade karaktärerna inom populärkulturen, skulle kunna åtgärda alla problem. Istället blev detta bara en fortsättning i vad som nu enbart kan kallas en tragik. Att lista allt som är fel med den frånstötande röra som är BVS går inte att sammanfatta utan att ta till olämpligt starka ord eller beskrivningar. Vad som skulle bli ett startskott blev istället ett motorstop.

Och David Ayers Suicide Squad som följde vill jag inte ens tänka på…

Tillsist så kom Wonder Woman, en enligt mig duglig men inte makalös film. Amazon prinsessan Diana tog dock världen med storm, Wonder Woman är en av utav årets mest framgångsrika och inflytelserika filmer –  Hillary Clinton nämner till och med karaktären i sin senaste bok What Happend som en ledsagare för unga flickor

0071

En katastrofal produktion 

I och med denna historiska framgång så har förväntningarna varit lite högre för Justice League. Produktionen har dock kantats av oroväckande rykten som gett föraningar om att ännu en krasch varit på ingång. Det största bakslaget kom då Snyder drabbades av en enorm personlig tragedi då hans dotter begick självmord, Joss Whedon som stod som avsändare för Avengers fick stiga in och avsluta filmen, flera historier om stora efterarbeten har florerat i media.   

På det hela så är det inte lika illa som Batman V Superman eller Suicide Squad men det är som att bli glad över att bilen du just köpt faktiskt har en motor som startar och inte sprutar ut svart illaluktande rök.

Kaoset som omgärdat hela produktionen märks genast av, visuellt har man nått en kompromiss där alla stora actionscener fortfarande bär Snyders hiskeligt fula estetik där allt ser ut vara färglagt i gråskala. Men mellan dessa stora mullrande ’’toppar’’ så är fotot helt befriat från den överdrivna mängden gryn, här har man följt efter Marvel med ett foto som är mjukt och öppet för färg. Denna inkonsekventa presentation får det att kännas tudelat och schizofrent.

Kostymer och rekvisita ser plastiga ut och vid flera tillfällen kan jag svära på att det ser ut som en amatörfilm innehållande riktigt dåligt cosplay. När Ben Affleck drar omkring i sin alldeles för tighta Batman kostym – utan mask, ser det ut som om han just kommit hem från ett barnkalas med temat maskerad.

Vi kan omöjligt veta vad som är en produkt av Snyders respektive Whedons regi, det vore fel och orättvist att helt tillskriva de positiva delarna på Whedon. Men att två olika regissörer varit aktiva råder det inget tvivel om.

0061

Everybody knows the good guys lost… 

Manuset kan liknas med en skavder – det fantasidjur som finns på biologiska museet i Stockholm, delvis är Justice League en kolsvart och överfylld film som ekar av Snyders totala oförmåga att konstruera en fungerande berättelse. Detta ramas dock in av lite välbehövlig humor som känns som sliten ur Marvel filmer som Guardians Of The Galaxy. Även om jag verkligen uppskattar försöket att ingjuta lite mer lättsamhet i detta alldeles för bistra universum så känns detta oinspirerat, främst då man tidigare velat gå i polemik med Marvels sätt att göra film. Att nu helt plötsligt inställa sig i det fungerande ledet känns helt desperat.

Den stora problematiken i att göra filmen mer lättsam är att strukturen som omger DCEU inte en är byggd för att ens klara av ett minmalt leende. Warner Brothers valde att försöka följa Nolans svarta dramatik där alla extrema element från serietidningen sållades bort. Detta fungerade i en serie som uteslutande fokuserade på Batman, en karaktär som kan göras utan större konstigheter. När man däremot inleder med Stålmannen kan man inte längre följa i den mallen.

När man nu försöker leverera humor och spontana skämt så känns det forcerat. Hela attityden och designen är som att titta på något från den hemska arkitektur som Sovjetunionen byggde upp i östra Tyskland, återigen så är det makalöst fult och bistert, inredning i Bruce Waynes privata jet är en ren mardröm. Det känns helt förvirrat att i denna mörka skog helt plötligt börja dra småskämt.

017

Stacked Actors 

Skådespelet är torrt och utan någon gnista. Ezra Miller är den enda som överhuvudtaget kan leverera sina repliker och vitsiga kommentarer utan att kännas obekväm. Miller är definitivt filmens höjdpunkt med ett lite bisarrt men charmigt porträtt av Barry Allen/The Flash.       

Ben Affleck är så sammanbiten och uppgiven att jag blir rädd för att han skall krossa sina egna tänder. Affleck känns lika ansträngd som de leende offer Jack Nicholsons förgiftade med  skrattgiftet Smilex i Tim Burtons Batman. Gal Gadot har personligen aldrig fungerat som Wonder Woman och här är hon stelare och mer opersonlig än någonsin, att hon fortfarande nyttjar sitt bedrövliga stridsrop får mig att vilja täcka öronen. Ray Fisher som mer eller mindre debuterar som aktör med sin sympatiska insats som Cyborg är fullt godkänd men får alldeles för lite utrymme.

Den som dragit det kortaste strået är Jason Momoa som gör ett helt gräsligt porträtt av Aquaman. En redan löjliga karaktär förvandlas här till ett vandrade fiasko. Inte nog med att man inte löst problematiken med att undervattensscenerna fortfarande får det att set ut som om Momoa håller på att drunkna, den här kungen av Atlantis är en hemsk stereotyp av en försupen surfare på en strand i Hawaii.

I’ve seen the future it is murder… 

Sedan har vi skurken Steppenwolf… Jag vill inte utnämna mig till någon expert inom ämnet serietidningar, men att välja en skurk som enbart existerat i serievärldens periferi är lika tokigt som att berätta sagan om Sankt Göran och Draken och byta ut den eldsprutande besten mot en anonym fotsoldat. Att välja ett komplett frågetecken som primär antagonist kunde ha gett filmskaparna en hel del kreativ frihet, men Steppenwolf är som en duva på Trafalgar Square, helt utan personlighet och definitivt befriad från att vara det minsta hotfull.

Här kommer vi också in på en av filmens kanske mest absurda minuspunkter, produktionen. Att estetiken enligt min personliga smak tangerar motbjudande är en sak, det förklarar dock inte varför Justice League har specialeffekter som känns daterade till före milleniumskiftet. Vare sig det är en enkel green screen eller stora fältslag så ser allt ut som en halvfärdig prototyp. Det kan utan problem jämställas med Tom Cruise versionen av Mumien från i somras, med usel rendering och stel animation.

Så om nu inte hantverket är i klass med den gången Christopher Nolan lekte med fysikens lagar och vände upp och ned på en långtradare, så kanske ett ungdomligt och energiskt manus kan kompensera för bristerna.

Återigen så anländer inte kavalleriet, det görs flera tvära kast mellan punkter som bokstavligen inte leder någonstans. De scener som skall fungera som mer emotionella och djupgående förtas av det hopplösa och uppgivna skådespelet. Värst är då man fyller i luckorna med olika tillbakablickar, här spårar allt ut i en obegriplig röra som har destination mot den absoluta bottennivån.

018

And stuff it up the hole In your culture

Splittrat är ironiskt nog det ord som bäst fungerar som det sammanhållande temat för filmen. Danny Elfmans musik är osammanhängande och tråkig, inte ens då han nyttjar nostalgin i form av några mycket klassiska stycken känns kompositionerna som något mer än utfyllnad. Som ytterligare musikalisk sorg får vi två skrämmande usla versioner av Everybody Knows av Leonard Cohen och Come Together av The Beatles.

Identiteten är helt bortspolad, skall det vara en mäktig och allvarlig film som tvingar publiken till mer reflektion eller är det enbart menat som ren underhållning ? Man pendlar mellan dessa två lägen och vägrar sätta sig på en stol.

Flera karaktärer och skeenden visas upp för att sedan försvinna. Allt som inte fokuserar kring hjälteskaran är helt irrelevant. De stora actionsekvenserna blir också bara stora gapande fågelholkar. Den stora finalen som borde skicka rysningar nedför alla nördars ryggrader blir bara en påminnelse om hur föråldrad Justice League är. Det är ett gigantiskt antiklimax som påminner om en ballong som man försöker blåsa upp men i processen istället spränger i bitar.

Vidare är det fortfarande frustrerande att tidigare dåliga beslut – som att göra Wonder Woman till en ynkrygg som vänt världen ryggen, fortfarande är beklämmande. Ytterligare en indikation på att det inte existerat någon form av förarbete inför den här jättesatsningen, händelserna i tidigare filmer verkar också haft väldigt liten betydelse för det som nu sker.

016

There’s no one left to torture

Det finns dock vissa punkter som håller det hela från att gå ned i samma djupa dalsänka som tidigare DC fiaskon. Även om humorn inte fungerar så är det en god signal att vi kanske kan få DC filmer som inte behöver se sig som budbäraren av meddelandet att digerdöden just lamslagit ett helt land.

Att speltiden hålls ned till knappt två timmar är också friskt vågat och gör det hela lite mer lättsmält. Och ett par små överraskningar för de största fansen är välkomna.

Justice League är som att åka tillbaka flera år, de flesta aspekter är slarviga, lama och befriat från någon entusiasm. Det är fruktansvärt att behöva bevittna dessa fantastiska tillgångar smulas ned till ingeting. Och som Leonard Cohen sjöng ; ’’Everybody knows that the boat is leaking’’ 

Betyg 2/10 

Alien 1979-2012

5bbce660aae2912c4627f490518008a1

Copyright H.R Giger

I och med premiären av Alien Covenant verkar det lämpligt med en återblick på de tidigare filmerna i serien, detta inkluderar Vs. utsvävningarna. Varning för kraftiga spoilers för samtliga filmer ! 

alien1979poster

Copyright 20th Century Fox

Alien (1979)

I ett trött och utbränt USA under mitten av 70-talet, efter Vietnamkriget och stor inflation, påbörjades en kreativ resning inom den amerikanska kulturen. Bruce Springsteen släppte det tidlösa mästerverket Born To Run år 1975, och två år senare fick Hollywood-filmen nytt liv i och med Star Wars: A New Hope. Ridley Scotts Alien är förvisso inte någon munter eller optimistisk historia. Det är en svart, suggestiv och hotfull maskin, som likt George Lucas rymdsaga, fortfarande står sig som en fantastisk filmupplevelse.

Alien är makalöst vacker, obehaglig och tidlös. Scott kör på idén att låta det okända vara ett lika stort obehag, som det faktiska monster, som väntar i mörkret. Uppbyggnaden är lika välplanerad som ett stycke klassisk musik från de stora mästarna. Tempot är förhållandevis lågt och tuffande i inledningen. Dagens tomma ’’hoppa till’’-effekter nyttjas inte. Även om tittarens puls förblir hög, så håller Scott filmen disciplinerad. Ingenting förhastas. Men sedan öppnas fördämningarna…

Den bortgångne och (mycket) saknade aktören John Hurt, får stå i centrum för ett av kulturhistoriens mest chockerande ögonblick. Idag är chockvärdet borta, efter alla parodier och referenser, i otaliga mängder filmer och TV-serier. Men när det nyfödda helvetesdjuret skjuter sig ut ur Hurts bröstkorg, skapades ett moment, som aldrig kommer behöva oroa sig för att bli bortglömt. Veronica Cartwrights hysteriska reaktion sägs i efterhand vara helt spontan.

Och så designen… H.R Gigers sagolika teckningar ges en sådan lyxbehandling, att varenda sekund med utomjordiska salar och besynnerliga födelseplatser, blir som att besöka ett konstmuseum.

Manusförfattaren Dan O’ Bannon grät på premiären, och flera historier florerar där ute om hur publiken kräktes och förstörde sina biostolar i ren terror.

Hur sönderspelad den än må vara, så är denna frustande resa lika makalös som för nästan fyrtio år sedan.

Betyg 9/10

tumblr_l576hojv471qa1o5zo1_1280

Copyright 20th Century Fox

Aliens (1986)

Ja, hur börjar man ens beskriva en film som Aliens ? Vissa saker kan filmnördar aldrig enas om, Gudfadern eller Nyckeln Till Frihet ? Är Sean Connery den enda riktiga 007 ? Och så Alien eller Aliens: Återkomsten ?

Där Ridley Scott lade grunden, och valde att gå på en linje som lutar mer åt Konstfack, där tittaren får gå in i en steril hall med makalösa alster på väggarna, så är James Camerons uppföljare en explosiv rockkonsert i jämförelse, där åskådaren studsar runt på dansgolvet. En del filmer ser man, andra lever man med för alltid. Aliens är svetsad till min själ. Antalet sedda gånger, går förmodligen inte att räkna, och skulle nog kunna bedömas som ohälsosamt.

Det är också den enda filmen – där desperationen till den ultimata utgåvan, ledde till ett obscent dyrt inköp av den japanska DVD-utgåvan, där ett DTS spår återfanns.

Aliens är definitionen av en perfekt film. Sigourney Weavers Ripley har växt, blivit mer luttrad och än mer besluten att utrota den utomjordiska ohyran. Hennes resa är komplett då hon mer eller mindre adopterar den föräldralösa Newt, spelad av Carrie Henn. Bandet mellan de två är starkt som en flod under vårsolen.

Bill Paxtons Hudson bjuder på mer skratt än de flesta moderna komedier. Actionscenerna får blodet att nästan skjuta ut ur ådrorna. Roboten Bishop, den stenhårda APC stridsvagnen, Pulse Rifle, Alien drottningen, replikerna… Och intensiteten som ger andnöd. Bara för att lista några juveler i denna skattkammare.

För övriga tävlande, både nya som gamla, är det ’’game over man, game over’’ !

Betyg 10/10

rhtwlw5e4nuc5xvug8q8

Copyright 20th Century Fox

Alien 3 (1992)

Man tycker synd om David Fincher – i sin roll som debuterande regissör, efter alla otäcka berättelser om hur filmbolaget 20th Century Fox tvingade den store visionären till att förvrida sin egen film till oigenkännlighet, är det inte konstigt att vi har att göra med en komplett härdsmälta. En malande och helt menlös film, som borde dela samma öde som Ellen Ripleys bad i uppvärmt stål. Inte ens ett försök till en Directors Cut, kunde rädda en film som bäst borde beskrivas som en onödig förlängning.

Fincher får ett manus som inte gör någon glad. Det mesta går åt att Weaver surt stirrar i speglar och vandrar runt i trånga baracker. Övriga karaktärer orkar bara inspirera till gäspningar. Finchers ambitioner var stora men allt föll samman. Med åren som gått, har funderingarna inte slutat om vad filmen kunde ha blivit, om Fincher hade tillåtits att arbeta fritt. Det finns bibliotek av icke använda manus och filmens absurda tid i klippning och redigering som tog ett år. Filmen var en lika stor röra som inspelningarna för Tim Burtons Batman (1989), där man precis som här, byggde upp dekor och miljö för enorma summor, som ingen förstod hur det relaterade till manus som ändrades på nästan daglig basis.

Alla dessa anekdoter är klart intressantare än filmen.

Alien 3 kommer gå till filmhistorien som en av världens stökigaste filmer, både framför och bakom kameran.

Betyg 1/10 

alien-resurrection

Copyright 20th Century Fox

Alien Resurrection (1997)

Mon dieu ! Jean-Pierre Jeunet är en både innovativ och duktig regissör, som visat prov på stor talang i filmer som Amelie från Montmartre, De förlorade Barnens Stad och En Långvarig Förlovning. Men i och med sin engelskspråkiga debut gick något fel, väldigt fel…

Darius Khondji som stod för foto är den enda involverade, som klarar sig levande ur detta vrak. Sedan kommer allt annat…

Från den helt idiotiska storyn, till finalens ’’super’’ monster – som inte går att beskriva utan att ta till vulgärt språk. Det är nog bäst att vi alla bara drar ett stort streck över denna tragiska produkt, enbart gjord för att mjölka ur de sista slantarna som serien hade kvar. Sigourney Weaver själv erkände med handen på Bibeln att säckarna med pengar hon mottog, var den enda anledningen till sin medverkan. Och cliffhangern som vi får som grädde på det mögliga moset, är den slutgiltiga förnedringen.

Buffy och Vampyrerna skaparen Joss Wheedon, har precis som David Fincher, uttryckt stark aversion med vad hans manus förvandlades till. Den hatade Alien-hybriden som upprört till mindre demonstrationer, var tänkt att vara något klart mer obehagligt. Men då 20th Century Fox – återigen, bestämde sig för att budgeten skulle vara bunden till Ingvar Kamprads fika utgifter, skrotades de mer intressanta idéerna, och ännu en skamlig film var inbränd i kalkonhistorien.

Betyg 1/10 

07

Copyright 20th Century Fox

Alien Vs. Predator (2004)

Vad som skulle var en kul liten vinkning i Predator 2 – med ett Alien-huvud i bakgrunden i Predator skeppet, blev ett fjorton år senare ett tragiskt skämt. Paul W.S. Anderson står för regin och precis som i fallet med Resident Evil och Event Horizon är det skrattretande dåligt. Uselt hantverk med plastkulisser och kostymer sydda för en skolpjäs. Gjord på en pytteliten budget, där allt blivit nedmonterat av snålheten. Andersons tillvägagångssätt att göra film är torrt, platt och larvigt.

För de som sett de där riktigt pinsamma TV-versionerna av Fantomen och vampyrjägaren Blade, känner genast igen känslan av en totalt bankrutt produktion, både intellektuellt och materiellt.

Sättet Alien Vs. Predator misshandlar båda filmseriernas mytologi och berättelser är skamligt. Det sätts nya rekord i idioti, då de kallsinniga rovdjuren (Predator) beskrivs som en tonårsgrupp som jagar för att uppnå någon form pubertet. Sedan får vi se Sanaa Lathan åka kälke, de sekvenserna får varenda filmälskares hjärta att explodera av sorg och ilska.

Allt hade kanske varit förlåtet, om Anderson visat upp enorm kärlek och passion för filmen. Istället är det bara ännu en dag på jobbet, där lunchrasten inte kan komma snabbt nog.

Betyg 1/10 

09

Copyright 20th Century Fox

Aliens Vs. Predator: Requiem 

Å milda himlar, hjälp oss ! Att begära en uppföljare till Alien Vs. Predator är som att be om en uppföljare till en jobbig förkylning. Den sista ynkliga lilla värdigheten som finns kvar, hos de båda ikoniska serierna, eldas här upp i ett inferno av häcklande och slentrian. Eländet pågår tack och lov bra i nittio minuter. Men det är illa nog. Filmen är precis lika billig och ointressant som sin föregångare. Däremot har våldet skruvats upp till rent smaklösa nivåer, där man inte har några förebråelser att helt öppet mörda barn i filmens introduktion. En fullkomligt motbjudande film på alla sätt och vis.

Betyg 1/10 

mv5bmtqwmdm4ndg1mf5bml5banbnxkftztcwmtg1mdyxnw-_v1_sy1000_cr0015031000_al_

Copyright 20th Century Fox

Prometheus 

Det skulle bli en grandios återkomst i och med Ridley Scotts återkomst till regissörsrollen, men istället blev det en av tidernas bittraste upplevelser. Där publiken ville ha skräck, starka karaktärer och en större djup till mytologin, fick vi istället, det här…

Skräckelementet som får störst plats är Scotts groteska pretentioner. Prometheus verkar ha en speltid på tio livstider, sedan späs det på med teologisk rappakalja och utmärglade scener som besitter lika mycket energi som en orm i solen.

Prometheus är en patetisk, elak och uppblåst parasit, som är ett minst lika stort häckel som Alien Vs. Predator-serien.

Betyg 1/10 

Alien Covenant Recension 

alien-covenant-trailer-breakdown-59

Copyright 20th Century Fox

Gamer over man, game over ! Ridley Scott lyckas inte vända på den bedrövliga riktningen som sattes efter Prometheus. Istället blir Alien Covenant ett praktexempel på att serien som en gång skrev om regelboken, är redo för nedmontering och begravning djupt ute i den kalla rymden. 

Om man är riktigt fräck, så kan man enkelt rekommendera att ignorera allt som hör till Alien-serien efter 1986. James Camerons mästerverk Aliens: Återkomsten slutar ytterst ambivalent. Och om något som helst engagemang hade delgetts seriens efterkommande episoder, hade serien kanske kunnat bli relevant bortom en nu över trettio år gammal film i Aliens. Glansdagarna är sedan länge borta. Det bästa har redan visats upp.  Den goodwill som finns gentemot tex. Star Wars är inte densamma då man diskuterar Alien.

När inte ens David Fincher, fick arbeta efter eget huvud, under den tredje delens svåra produktion, är det svårt att ha några ljusa förhoppningar. Det skulle få ett kraschlandnings ’’avslut” när den fyndige franska regissören Jean-Pierre Jeunet, trampade i klaveret med basketbollar och snormonster (eller vad det nu var) i Alien Resurrection från 1997.

Sedan skedde avrättningen i Alien Vs. Predator från 2004. Efter mycket om och men, återvände Ridley Scott till serien, i vad många trodde skulle bli en grandios återkomst. Själv stod jag skeptisk då Scotts historik som regissör under 2000-talet minst sagt varit skakig. Vem vill egentligen minnas A Good Year med Russell Crowe som förvirrat ränner runt på en fransk vingård, eller för den delen sömnpillret American Gangster ?

Flera satte Prometheus som filmen alla borde se år 2012. Förväntningarna var gigantiska. Den gick till och med före The Avengers och The Dark Knight Rises. Med facit i hand är Prometheus enklast beskrivet som en nitlott. Ungefär som att välja Leif GW. Persson över Stefan Holm i höjdhopp.

Prometheus visade sig vara en uppblåst, tråkig och helt håglös historia, som jag helst inte vill tänka tillbaka på. Den som väntade på ett stort återtåg, fick istället en kallsup. Ekonomiskt presterade den dugligt, men serien fick återigen skickas ut till hundkojan. Och så började en lika förvirrande ström av information komma – kring vad nästa steg skulle bli.

Alien 5 låg på bordet lika länge som en flaska Ramlösa i öknen. Men efter att District 9 regissören Neil Blomkamp fått avslag för sin potentiella uppföljaren, skulle Ridley Scott återigen få förtroendet att göra ännu ett försök. Och nu höll man inte inne med vad som skulle vänta. Titeln blev Alien Covenant och allting såg ut att vara en karbonkopia av filmen från 1979 – i det promotionmaterial som visades upp i form av bilder och trailers – varav det sistnämnda jag undvikit helt i vanlig ordning.

Det var minst sagt oroväckande….

Alien Covenant är tack och lov inte en ruta för ruta adaption av sin klassiska förlaga, men samtidigt saknar den all form av spänning, mysterium eller engagemang.

Håglös och meningslös 

Det vilar en trött och uppgiven stämning över allt, inte bara för filmens karaktärer utan från Ridley Scott själv. Intrigen går på autopilot, de nya huvudpersonerna i form av bland andra Katherine Waterston och Billy Crudup är platta som pannkakor. En akut energibrist råder genom dessa två sömniga timmar. Scott regisserar med handen i fickan. Momenten som borde ge nostalgiska rysningar blir bara erbarmliga. Inte ens Jerry Goldsmiths musik framkallar någon energi.

Mañana

Och i andra akten tror jag bestämt att berättelsen tar en siesta. Där får vi utstå ännu mer av det filosofiska trams som Prometheus piskade tittaren med. När det gått två minuter är det odrägligt. Efter ytterligare två, behöver publiken bäras ut på bår från salongen för att få blodet att cirkulera.

När väl H.R. Gigers klassiska monster visar upp sig, är det med samma sterila och slappa handlag. Precis som i fallet med kalkonstunden i Alien Vs. Predator, ser de digitala effekterna sämre ut, än den obeskrivligt otäcka gestalt som såg dagens ljus för snart fyrtio år sedan, monstret rör sig med onaturliga rörelser och mycket tveksam rendering.

Skräcken är också helt borta, eller snarare förstörd. Scotts första Alien byggde till stor del på det okända. Ett hot som designmässigt kunde kamouflera sig i rymdskeppet Nostromos skrala och mörkt färgade inredning. Inledningen är långsam men laddad. Pulsen gick i topp då Tom Skerritts Kapten Dallas krälade runt i ventilationssystemet, svettig, smutsig och livrädd.

Men efter alla uppföljare samt seriens – per automatik mer kommersiella framtoning, är den så kallade Xenomorph-figuren, allt annat än obekant. Vi vet vad som väntar runt hörnet. Scott skall ha en viss eloge för att han inte nyttjar rena ’’hoppa ur stolen’’- effekter, men det här är en Alien-film helt utan obehag, vilket bara kan klassas som ett kapitalt misslyckande.

Ingen glad entusiasm 

Istället satte jag hoppet till att Scott skulle gå samma väg som J.J Abrams gjorde med The Force Awakens. Där man med stor glädje och entusiasm hyllar och expanderar de karaktärer och händelser som blivit förevigade sedan långt tillbaka. Men Ridley Scott verkar snarare mest förvirrat och bittert trampa vatten. Hans eget engagemang finns inte att bevittna en enda gång. Karaktärerna känns mer som kugghjul som krampaktigt forcerar den ointressanta berättelsen framåt.

I och med att insistera på att placera sig före Alien (1979) skapas också svårigheter, då man inte tillåts expandera eller ändra riktning. Man kan absolut ge samma känga till Rogue One: A Star Wars Story, men där nyttjar Gareth Edwards formatet så väl och navigerar det med finess. I Alien Covenant blir det snarare instängt och icke flexibelt.

Ett kyligt antiklimax 

Samtliga skådespelare, vissa av dem mycket kompetenta – Michael Fassbender, är alla reserverade och utan djup. Där Ellen Ripley blev en galjonsfigur för den kvinnliga actionhjälten, som inte behövde räddas eller reduceras till ett våp i nöd, är det helt makabert, att filmen tar beslutet att reducera alla sina kvinnliga karaktärer till skrikande nervvrak. Och när det i ett fall blir slapstick komedi – av en av de mer obekväma scenerna, känns det obehagligt, fast då på helt fel sätt.

Där ett riktigt starkt avslut borde ta vid, är själva upplösningen och dess avslöjanden, så slarviga och nonchalanta, att Covenant blir till ett av de värsta antiklimaxen jag sett på länge. Vi får ingen adrenalin fylld stund som i Aliens eller spänning som gör nerverna till pianotrådar. Nej, Scott slår snarare publiken huvudet med en gummi klubba, och låter oss ligga kvar med ont i huvudet. Så befriat från finess är det.

Emotionellt försöker man engagera, men eftersom filmen är iskall och distanserad är det svårt att få någon som helst empati för någonting. Och de filosofiska funderingarna som får ta över andra akten, är lika dåliga som den kontroversiella avslutningen till remaken av TV-serien Battlestar Galactica.

Hyfsat snyggt 

Det enda positiva är att hantverket är av bästa sort. Med digitala Alexa-kameror och rakbladsvass skärpa, är Covenant en mycket kompetent film visuellt. Skogsmiljön hjälper också till att bryta av mot de uttjatade kål täckta ödelandskapen. Men även här finns det brister, vid ett tillfälle ser det ut som om medeltidsveckan i Visby råkat springa in på en Paintball-bana.

Så; en Alien film utan – skräck, action eller ens pulshöjning. Det förtjänar inte ens en begravning i rymden, där jag slipper höra mig själv skrika av tristessen.

Betyg 2/10 

Bäst: Det är delvis snyggt

Sämst: Att Scott regisserar filmen med sådant ointresse för allting.

Fråga: Vill någon se mer av detta ?

Call Of Duty: Black Ops 3 (Singleplayer) Recension 

codblackops3

FD – Full Discolusre: Då vi i nuläget inte recenserar multiplayer är denna recension enbart för singleplayer läget av Black Ops 3. Spelen som saknas i repertoaren är Black Ops 2, Ghost, Modern Warfare 3 samt World At War.

OBS INNEHÅLLER MILDA SPOILERS FÖR MODERN WARFARE 2

The bloody awful 

Att Treyarch misslyckas så fantastiskt med sin singleplayer är nästan obeskrivligt. Det finns faktiskt inga ord eller kommentarer vassa nog för att beskriva den chock som greppar tag i mig likt något  skräckmonster, när kampanjens eftertexter rullar. Det här är seriens absoluta lågvattenmärke hittills.

Formulan ändras inte, vissa saker består för alltid – Rolling Stones spelar (I Can’t Get No) Satisfaction bär de turnerar, snön faller under vintern (än så länge) och SJ-tåg är alltid försenade. Call of Duty har inte ändrat sitt recept sedan (den nu mer eller mindre avlagda) studion Infinity Ward släppte det allra första spelet i serien för över tio år sedan.

Call of Duty har alltid varit stort,smäktande,överdrivet och underhållande som den dummaste av actionfilmer. Det är nästintill omöjligt att ändra en endaste millimeter av spelsystemet utan att stöta bort en stor del av sin publik. Och med tanke på den makalösa succé varje del i serien har inneburit (Black Ops 3 har redan omsatt över en halv miljard dollar), vore det galet att tro att utgivaren Activision skulle ta några som helst risker. Varje enskild del tar minimala steg framåt och varje tillägg som huseras med på mässor och intervjuer känns ofta som en billig gimmick.

Den senaste delen i serien Advanced Warfare var en fullt duglig och förnöjsam upplevelse. Berättelsen var dummare än en säck med hammare och spelsystemet var lite för välbekant. Men Sledgehammer Games lyckades ändå aktivera den där lättlurade av vår reptilhjärna, det var traditionellt, fungerande och underhållande.

Djävulens spel 

Men den här säsongen måste hin håle stått för samtliga komponenter. Oron börjar redan i spelets öppning – där slängs spelaren in i rafflande och helt obegriplig actionsekvens där varken bakgrund,information eller någon som helst kontext delges.

Och så fortsätter berättandet – karaktärer som verkar gjorda av Papier-maché och färglagda av dagisbarn rusar in och vrålar spelaren i ansiktet. Sedan skjuts det lite och för att sedan gå vidare till ett annat identiskt scenario som utspelar sig i samma gamla tråkiga lagerlokaler,snötäckta östland eller brinnande städer.

Inte i en enda sekund får Black Ops 3 upp pulsen eller intresset. Storyn är så obegriplig och osammanhängande att den orsakar kraftig huvudvärk. Den samlade ensemblen är förmodligen årets mest IQ-befriade. Manusförfattaren Jason Blundell öser på med scen efter scen där fånigt testoron och svordomar härjar. Inte ens under vapenhot skulle de här karaktärerna kunna uppskattas. Blundell lägger också till det mest överdrivna våldet i seriens historia, efter ett tag infinner sig en parodisk känsla, det är för löjligt helt enkelt. Storyn är även för abstrakt och distanserad i sin konstiga Sci-Fi ton, pretentionerna är gigantiska, flera gånger är dialogen så totalt genomusel att jag överväger att stänga av ljudet. Mot slutet av spelet är jag så uttröttad,arg och ifrågasätter hela spelmediets rätt att ens existera.

Saknar ’wow’’-känsla

Alla de här misstagen kunde ha förlåtits om Treyarch enbart hade valt att underhålla oss med seriens grundläggande ’’wow,wow’’-ögonblick – tex. AC-130 bombningen i Call Of Duty 4, eller räden mot gulag-fängelset i Modern Warfare 2. Men istället verkar Treyarch strunta blankt i att engagera eller ens ens låta spelaren ha roligt. De sekvenser som skall framstå gigantiska är så överfyllda och svårbegripliga att det inte ens går att reagera på innan de är slut. Andra är utdragna och lika livfulla som en samling saltgurkor. När spelet hittar något minimalt ögonblick som kunde ha fungerat, förstörs det av ändlösa vågor av fiender och i värsta fall några av spelvärldens mest bedrövliga bossar.

Treyarch verkar inte heller ha någon skam i kroppen när det kommer till att stjäla estetik och spelmekanik. Bioshock Infinite, Crysis, Starbreezes Syndicate och Deus Ex känns kalkerade och klumpigt inplacerade. De förekommer rena kopior av RoboCop klassikern ED-209,lite maskineri från James Camerons Terminator 2 och så håller det på. Resten fylls ut med ett trött plagiat av Neil Blomkamps uppblåsta skräpfilmer som District 9 och Elysium. Grafiken är lika ojämn – i ena stunden makalöst snyggt med partikeleffekter och volumetriskt ljus, sedan slår det över till en härdsmälta med platta texturer och kassa animationer, långt långt ifrån Advanced Warfares fantastiska mellansekvenser.

Idiotiska nyheter 

De få nyheter som introduceras i och med hackandet eller nano-myggen är så pass dåligt integrerade att jag oftast helt ignorerar dem. Av någon anledning har besuttet tagits att utöka mängden fiender och deras aggressivitet, för att kompensera för detta har ett synkroniseringssystem adderats – där ett område markeras i antingen gult eller rött som till varje pris bör undvikas. Problemet med detta är att jag ofta finner mig göra exakt samma sak som i Batman Arkham Knights repetitiva stridsvagnssekvenser – springa i sidleds, fram och tillbaka. Ofta är eldstriderna så kaotiska att jag dör konstant utan att veta hur eller varför. Spelet designades för ett co-op läge med fyra personer, och likt Gearboxs Borderlands eller Blizzards Diablo 3 känns vissa sektioner helt omöjliga att komma igenom utan hjälp.

Superkrafterna man tilldelas är bisarra och ologiskt designade. Tre huvudförmågor finns att välja mellan – en för närstrid, som enbart fungerar som självmord, en annan för hackning/dataintrång och slutligen ett massakerläge där du kan antända robotar.

Iden låter bra på papper, men i praktiken är de helt värdelösa eftersom det är omöjligt att veta om du till största delen kommer slåss mot organiska eller artificiella fiender – både dataintrången och närstridsförmågorna står alldeles för ofta helt utan någon som helst användning. Många gånger möter du ett regemente av organisk kanonmat, då är dataintrång lika effektivt som snöskotrar i öknen. Situationen blir ofta den att man får blunda och hoppas på att den förmåga man väljer innan uppdragen, skall fungera för kommande strider. Det finns ett par punkter där man tillåts byta förmågor eller vapen, men osäkerheten och förvirringen kvarstår.

Viljan att efterlikna blixtsnabba Titanfall från förra året faller platt då man valt bort Advanced Warfares ’’dash’’-funktion. Detta skapar en seg och inlåst känsla. Väggspringandet delegeras till en handfull gånger och är helt utan användning i singleplayer eftersom du är mindre stryktålig än någonsin. Att exponera sig i mer än fem sekunder leder nästan alltid till en omladdning av din senaste checkpoint.

Frustrerande fiender 

Frustrationen växer än mer med specifika fiendesorter som ofta får mig att vilja slänga den dyra Xbox-kontrollen genom fönstret. Allt från de rent äckliga snurrande självmordsbomberna som spränger spelaren i bitar, de minimala drönar-stridsvagnarna som knappt går att se, och allra värst – de vandrade spindelrobotarna, som tar ta åtta livstider att skjuta ned.

Det enda alternativet för att klara sig igenom dessa sekvenser, blir till att hålla in avtryckaren tills blodcirkulationen slutar fungera i högerhanden. Och även här står problemen som spön i backen. Treyarch har valt att ta bort den grundläggande funktionen att plocka upp vapen från fallna fiender. Detta gör att du oftast får slut på ammunition och måste ränna runt som en fåne och leta efter de helt anonyma ammunitionslådorna, som verkar finns lite här och var. Detta dödar tempot och spänningen, jag skjuter, springer tillbaka för ammunition och sedan skjuter jag mer. Efter den sjunde vågen av robotar och ansiktslösa terrorister har mitt tålamod nått bottnen.

Ett smärre skämt 

Efter sitt helt idiotiska slut med usla vändningar och ännu sämre intriger är den plågan som heter Black Ops 3 slut. Trots att denna text nått närmare 7 000 tecken finns det gott om kritik och ilska kvar. Men det räcker nu. Det känns som ett alldeles för långt och dåligt skämt. Att Treyarch valde att skära bort singleplayer läget för Xbox 360 och Playstation 3 är det enda lilla skrattet man kan få ut av den här smörjan.

Testad version: Xbox One

Betyg 2/10 

Bäst: Delvis snyggt.

Sämst: Den vedervärdiga storyn, de uttråkande spelsystemet och en generell trött känsla.

Fråga: Singleplayer delen togs bort från versionen förra generationens konsoler. Är dagen på väg då vi skrotar singleplayer helt i dessa spel ?