Det är minst ett solo för långt. Och det är nästintill kriminellt att Mayer inte spelar hela Dreaming With A Broken Heart. Men bortsett från det, får en – oväntat seg, publik, en superb show som många gånger får Globen i rullning. 

John Mayers Sverige-spelningar är så få att de går att räkna på fingrarna. Konserten för tre år sedan, även den på Globen, var första spelningen på ett över ett årtionde. På andra sidan Atlanten hör Mayer till en av de stora arenaartisterna. Han inspirerar samma ohämmade respons som Håkan Hellström. Den relativt unga publiken kan varenda textrad och ackord. För den som behöver bevis på detta, bör ta en titt på den fantastiska liveinspelningen Where The Light Is från 2007.

Osäker och reserverad publik 

I Skandinavien har genomslagskraften inte varit densamma. Mayer placeras ofta in i samma kategori som Dave Matthews Band. Båda artisterna/banden, representerar en musiksort som inte slagit rot i oss svenskar. Och tyvärr är responsen, denna söndagskvällen, osäker och i värsta fall iskall. Moderna klassiker (för den amerikanska publiken) som Why Georgia och Your Body Is A Wonderland, möts här med stor reservation.

Material som inte är redo 

Det blir också en hastig inbromsning i stora delar utav introduktion. Som i bästa fall är haltande, och i värsta fall ointressant. Problemet grundar sig i Mayers beslut att förlänga och extrapolera sitt nya material. The Search For Everything-materialet gör sig förvisso bra i en live kontext med Mayers superba kompband. Men extravaganser som oändliga gitarrsolon, och annan improvisation bör hållas till det material som publiken känner sig bekväm med. Att Tom Petty covern Free Fallin’, dras ut och justeras är en sak, men material som knappt har hunnit bli ett år gammalt, lämpar sig inte för diverse musikaliska utsvävningar.

En oförglömlig öppning  

Men när John Mayer väl får allt att bli rätt så är det nästan obeskrivligt bra. Hela konserten ramas in som en film, med förtexter och eftertexter. Och när väl alla bandmedlemmars namn prickats av och trumslagaren Steve Jordan slår den inledande takten till Waiting On The World To Change, inträffar ett det där ögonblicket som aldrig kommer att lämna minnet .Bara någon timme efter att det franska valresultatet avgjorts, och med det hemska dådet på Drottninggatan , bara någon månad innan konserten. Så är lyriken om mediamanipulation, apati och kampen mot omöjliga odds himmelsk.

Akustisk njutning  

Och när Mayer signalerar åt bandet att lämna scenen ene stund, och han endast har japansk träbro som sällskap, börjar magin på riktigt. De långa och svårtuggade gitarrsolona blir istället en mästarlek där John Mayer visar upp gitarrkunskaper som kan utmana de absolut bästa. Rösten är kristallklar och hans fokus skrämmande intensivt. Även om Dreaming With A Broken Heart inte spelas fullt ut, så är sammanslagningen med Walt Grace’s Submarine Test, January 1967 så utsökt att man nästan glömmer bort att vi snuvats på en av Mayers bästa låtar. Och så kommer Free Fallin… Ett högsta betyg kommer inte ens i närheten av att beskriva upplevelsen. Detsamma kan sägas om Neon, som är gastkramande.

Spränger arenan 

Turnén bygger på en beprövad struktur från 2007. Tre olika band-konstellationer visas upp. Den första akten är i ett fullskaligt utförande med kompbandet. Den andra akustik och sedan John Mayer Trio. I den tredje delen, där Mayer, trummisen Steve Jordan och basisten Pino Palladino går loss i Led Zeppelin besläktade monster som Who Did You Think I Was, spränger de tre herrarna sönder Globen. Den – på skiva, anskrämliga versionen av Robert Johnsons Crossroads, har nu stöps om till ett pulserande vilddjur. Trio-sektionen hör till bland det mest intensiva jag sett och hört musikaliskt.

En bitvis bristande final

Efter denna urladdning återvänder hela bandet för en ganska lunkade fortsättning. Den stora besvikelsen blir Why Georgia. Spåret som kan ses som Mayers signaturlåt, tas emot lika väl som felsorterad post. Rosie och Waiting On The Day är inte heller särskilt medryckande.

Men när vi slutligen får Gravity, är vi tillbaka i toppklass. Det är en ren extravagans i gitarrkonster och hela Globen tänds upp med mobilblixtar. Mayer ser ut att stå i kontakt med högre makter då han går loss i sina solon. Det borde vara slut här. Bandet vinkar hej då och det är svårt att tänka sig hur denna musikaliska supernova kan överträffas. Men när extranumret heter Slow Dancing In A Burning Room så gäller inte naturlagar. Framförandet är ett inferno, med sin perfekta melodi, och gitarrsolot som inte är av denna världen. När kören går in i ”yeah,yeah”-delen, tappar publiken andan. Det absolut sista numret framförs Mayer själv på ett piano. Sedan går han (bokstavligt) talat genom scenbygget och konserten är slutt.

Med ett par justeringar vad beträffar längd så hade spelningen kunnat nå legendariska höjder. Nu blir det snarare så att vissa inslag förblir klassiker och summan av kardemumman otroligt bra. Och det tackar i alla fall jag inte nej till.

Betyg 8/10 

Bäst: Neon, Dreaming With A Broken Heart-Walt Grace’s Submarine Test, January 1967, allt med John Mayer Trio, Free Fallin’, Gravity, Slow Dancing In A Burning Room och den helt sagolika öppningen i Waiting On The World To Change.

Sämst: Att ljudet börjar krångla på slutet, och att Mayer inte får till ett jämnt flyt genom hela konserten. Att publiken är oväntat loj förhöjer inte exakt stämningen.

Betyg på samtliga låtar

Waiting On The World To Change 10/10

En av de starkaste öppningarna jag någonsin sett. Precis efter valresultatet i Frankrike ställer sig bandet på scenen och levererar ett ögonblick som bara pop – och rockmusik kan visa upp.

Helpless 8/10 

Mayer och hans eminenta band får igång ett makalöst gung.

Moving On And Getting Over 6/10 

Här blir det för utdraget och snabbt ointressant då Mayer vältrar sig i sitt gitarrsolo.

Queen Of California 7/10 

En trevlig stund från Mayers stund ute på landet iklädd cowboyhatt. Återigen dras den ut till oändlighet, helt i onödan.

Changing 6/10

Inget fel på framförandet, men konserten börjar tappa det perfekta tempot i och med allt material från The Seach For Everything, som inte helt anammats av publiken, samt Mayers benägenhet att fortsätta spela livslånga solon.

Emoji Of A Wave 8/10 

Hela scenen flyttar på sig bokstavligt talat. Bara Mayer står kvar med sin akustiska gitarr. Oerhört fängslande och snyggt inramat med ett regn av violetta blommor på storbildsskärmen.

Dreaming With A Broken Heart-Walt Grace’s Submarine Test, January 1967 9/10 

Här plockas den tolvsträngade plåtgitarren fram. Vi får en helt sagolik introduktion med en av Mayers bästa låtar. Dock övergår den illa kvickt i Born And Raised spåret. Det kunde ha blivit ett antiklimax, men det hanteras så snyggt att man glömmer det mesta.

Free Fallin 10/10

Herregud…..

Your Body Is Wonderland-Neon 10/10

Även om man kan ifrågasätta valet att inte spela en fullkomlig version av, den erotiska favoriten, så är framförandet av Neon så explosivt att det snabbt förglöms. Den sömniga publiken häpnar över attacken i mellanspelet.

Crossroads 8/10 

På Heartbreak Warfare-albumet är den vedervärdig. Ikväll däremot ger den laddade trion ett nytt liv åt Robert Johnson låten.

Vultures 10/10

Smyger och tassar fram som ett hungrigt vilddjur.

Who Did You Think I Was 10/10

Har Led Zeppelin återförenats i toppform ? En aggressiv stridsvagn som får hela arenan att skaka. Batteristen Steve Jordan slår nästan sönder sina trummor.

Rosie 5/10 

Anonym efter explosionen i förra akten.

Waiting On The Day 6/10 

Mayer pratar ett bra tag om hur viktig Paradise Valley skivan varit för honom personligen. Ljudet svajar rejält och Mayers sång dränks i missljud.

In The Blood 8/10 

Stark och skärpt.

Why Georgia 8/10 

Responsen borde vara större och mer ohämmad. Där den orsakar tumult i USA blir den här snarare en parantes. Synd då den känns skräddarsydd för arenaallsång.

Gravity 10/10

Ett gitarrmästerverk där Mayer bara öser på med sina enorma kunskaper i att både böja strängar och golva publiken.

Slow Dancing In A Burning Room 10/10 

Mayers moderna mästerverk. En perfekt fusion av blues och pop som inte går att få nog av.

You’re Gonna Live Forever In Me 8/10 

En fantastisk innerlig och fin avslutning med Mayer själv på scenen, spelandes ett piano.