Ghost Globen 23-02-2019 Recension

Ghost befinner sig i en fas där de fortfarande skissar på sin fortsatta karriär. Konserten blir därefter ett genrep som ibland bländar men som lika många gånger känns ofärdig.  

Tobias Forge – Ghost’s frontman, har sedan starten haft en tydlig vision för vad hans band skulle komma att bli. Forge är designer, låtskrivare och strateg i det som nu har förvandlats till en apparatur som utan problem fyller medelstora arenor som Globen eller Barclays Center i Brooklyn New York. 

Att ambitionerna alltid varit skyhöga går inte att ta miste på, för varje turné så har Ghost försökt ta ett par steg framåt och undvika det där steget bakåt. Resan har inte varit problemfri. En invecklad och bitter rättstvist pågår än där tidigare bandmedlemmar söker royalties och utebliven betalning, där Forge ställts inför en rad anklagelser gällande bandets ekonomi. 

Det band som ställer sig på scenen i ett packat Globen en kall lördag i februari, verkar dock inte ha några tankar på legala strider eller konflikter. 

Mer än masker och mörker 

Där Ghost – till en början, tog sig fram på ytliga gimmickar som deras skräckfilmsmasker och teatrala live framföranden, så har bandet numera utvecklats till en rejält sofistikerad maskin. Vad som tidigare var ett underground band, har nu blivit så pass kommersiellt att de figurerat flitigt på diverse galor såsom Grammys och även varit tribute band under utdelningen av Polarpriset. Detta har gett Forge resurserna att förverkliga drömmarna om en show som innehåller mer bomber, eld och konfettikanoner. 

Visuellt är det en oerhört exakt och medveten show, den blodröda ljusshowen får spår Ritual att verka komma direkt ifrån ett rödglödgat helvete. Scenens gigantiska bakgrund där – den numera, avlagda karaktären Papa Emeritus, vakar över den nya frontmannen – Cardinal Copia, drar tankarna åt Iron Maidens eleganta lösningar med draperier som visualiserar musikens innehåll  

Showen är inte bara visuellt avancerad, även om Tobias Forge alltid haft en försmak för att skoja till det på scen, så har Ghost – som enhet, sällan varit särskilt lekfulla eller humoristiska. Men innan den senaste skivan – Prequelle, släpptes, så bjöds fansen på ett par kortfilmer där man försökte skapa en mytologi för bandet, inte olikt svepande och ingående fantasy berättelser, detta var en signal att det strikta och stela var på väg bort. Nu är Forge så pass bekväm med de nya kläderna (bokstavligt talat), att han vågar införa en stor mängd humor i showen – utöver hans icke rumsrena skämt som inkluderar flera benämningar om diverse privata kroppsdelar.  

Stela lekar  

I flera sekvenser får vi se rena barnlekar där musicerande gastarna – inte olikt  kivande syskon, bråka och busar med varandra. Vi får en gitarrduell som på pappret borde kännas naturlig och underhållande, men där Forge är tillfredsställd med detta något mer lediga band, så är resten av medlemmarna långt ifrån lika till lags med konceptet. De spontana och lättsamma interaktionerna mellan musikanterna, känns stela och överdrivet regisserade. Under startsträckan så verkar till och med Tobias Forge mer bekymrad om att ta rätt danssteg, inte att leverera en häpnadsväckande musikalisk upplevelse. 

Spelningen är inte heller kort, i nästan tre timmar pågår en show som har två delar. inledningen består av koreograferade moment, man väver in de instrumentala spåren från senaste Prequelle som mellanspel – inte olikt hur Led Zeppelin komponerade stora transportsträckor mellan låtarna. Men där Page, Plant, Bonham och, Jones var experter på att framhäva unison improvisation, så känns flera av de många – och långa, mellanspelen som utfyllnad. Trots att jag efterfrågade en längre spelning då jag såg bandet på Gröna Lund för två år sedan, så känns det som att denna tappning – av en längre konsert, inte är rätt väg att gå.  

Svagt album som ryggrad 

Prequelle är bandets hittills svagaste skiva, albumet spretar åt alla håll, efter att ha sett materialet nu framförs för publik, så känns skivan snarare som en byggkloss för live spelningarna, inte ett album som kan stå på egna ben. De instrumentala partierna går inte att ifrågasätta rent musikaliskt, problemet är de förtar tempo och intresse. Inte ens när den lastgamla Papa Emeritus Nihil stiger upp på scenen, för ett knasigt saxofon solo, så släpper det.      

Första halvan känns som ett provrör där Forge fungerar som labbmästare medan övriga i bandet är studenter – som något oförstående, försöker följa med i alla nya upptåg och idéer. 

Klen respons 

Jag ogillar starkt att behöva införa några geografiska fördomar, eller påpeka att konsertpubliken är ett problem. Upplevelsen varierar beroende på vart man står och sitter. Men inte ens i den exklusiva Pulpit (området framför scen) verkar det finnas något större intresse för konserten. Stockholmspubliken har ett renommé som ytterst svårflirtad, ikväll så möter Ghost ett isberg. 

Konsertstarter tenderar att bli stela, de första spåren blir som en sorts uppvärmning.  Den initialt reserverade hållningen är delvis förståelig. Ljudet är – som alltid i Globen, under all kritik. Rats låter som en mullrande gröt, varken sångröster eller instrument hörs. Detta groteska missljud låter obehagligare än någon av kardinalens satanistiska predikningar. Ljudet förbättras något, men då blir det apatiska gensvaret bara än mer genant. Då jag äntrar arenan så skämtar ett par av ordningsvakterna med att vi är på väg att se Melodifestivalen, tyvärr så verkar det som om flera publikmedlemmar har löst biljett till det gräsliga evenemanget. 

Trots att Tobias Forge kämpar och sliter som ett djur, för att få publiken att sjunga med, skrika eller ge någon som helst respons, så kan man nästan höra hur vinden susar i mellansnacket. 

Setlisten kan också ha att göra med det måttliga intresset. Ritual kastas in som tredje låt men omges av nya spår som inte alls har hunnit växa på samma sätt som de äldre favoriterna. 

Men efter en den skakiga och obekväma halvtimmen, så drar bandet fram akustiska gitarrer och förvandlar den iskalla och trista arenan till ett litet sommarkollo med en lägereld. Jigolo Har Megiddo, låter helt förträffligt i denna avskalade tappning, och Pro Memoria, Witch Image och Life Eternal, låter precis lika bra. Först då, så känns det som att Forges nya vision om ett mer varierat och experimentellt Ghost faktiskt fungerar. 

Sedan följer en märklig konstpaus där publiken rekommenderas att tömma sina reservoarer av… Ja, kroppsvätskor. 

Det traditonella kommer tillslut fram 

Den andra halvan är en återgång till det Ghost som genomförde korta men explosiva rockkonserter för några år sedan, befriade från den hårda regin och koreografin. Masked Ball från Stanley Kubricks Eyes Wide Shut blir till klockan som ringer in till andra halvan, vars enda syfte verkar vara att rocka bakdelen av hela publiken. Gruppen spelar From The Pinnacle To The Pit med en sådan ohygglig tyngd att den får hela det ruttna fundamentet till Globen att krackelera. Och när vi får Year Zero så känns det äntligen som det onda och djävulsdyrkande vansinnet drabbar Stockholm. Scenen förvandlas till ett bokstavligt inferno med så mycket eld att man undrar om Ghost försöker starta en två månader tidig majbrasa. 

Andra halvan hade kunnat kallas utmärkt om det inte vore för att ljudet kapsejsar i den vackra covern av If You Have Ghosts. Detta långa nummer – som också inkluderar en trist band introduktion, går knappt att lyssna till då ingen som helst musik går att urskönja i den ljudmässiga kakofoni. Sättet medlemmarna presenteras på känns menlöst – då alla har samma namn, varför man inte anammar de de semi-officiella namnen: Fire, Water, Air etc, för gastarna känns bara bisarrt. 

Men efter detta röriga inslag, så får bandet igång ett fantastiskt tempo. Dance Macabre är precis så briljant live som vi kunde förmoda då vi hörde den som singel. Square Hammer är fullständigt makalös med sitt genialiska riff, om Ghost hade kunnat ta essensen av dessa två spår och injicera resten av showen med samma intensitet, så är vägen till de stora framgångarna uppenbar. Men som det ser ut nu så är nog världsherraväldet – som jag trodde var inom räckhåll, ett par år bort. 

Betyg 7/10 

Bäst: Square Hammer, Dance Macabre, Year Zero, He Is och hela det akustiska partiet. 

Sämst: Ljudet är så dåligt att att det knappt går att urskilja en enda not, bandpresentationen och det märkliga konstpausen hör inte heller till något som kommer skrivas in i historieböckerna. 

Fråga: Är inte de splitternya Hagström gitarrerna otäckt vackra ?     

La La Land In Concert – Stockholm 25-10-2017 Recension

0061

Med en film som bara blir bättre och bättre för varje visning och ett suveränt framträdande av Stockholm Concert Orchestra gör kombinationen av livemusik och spelfilm till en riktigt minnesvärd upplevelse även om man behövt byta lokal och vissa lokaliseringar inte fungerar. 

Jag har sagt det förut i tidigare recensioner, men förutsättningarna ser mörka ut den här kvällen. Utanför spöregnar det, den elaka höstkylan får alla besökare som rör sig i Globen området att rysa av obehag. Konserten som skulle ägt rum på Globen har också flyttats till det inbyggda annexet. En plats som sväljer runt 3 500 besökare.

Inne i Globens gångar ekar det tomt, enbart ett femtiotal personer står redo att gå in i arenan då portarna öppnas. Väl där så är det tydligt att några stolsrader är helt tomma, det fylls absolut på ju närmare starttiden, men när   föreställningen väl drar igång så är det lätt att förstå varför eventet flyttades till en mindre arena.

Men dirigenten Erik Ochsner verkar inte bekymrad över att han spelar för en decimerad publik, han vandrar ut på scenen som om han spelade på ett fullsatt Ullevi. Han presenterar gladeligen kvällens upplägg. En kort liten ouvertyr står som uppvärmning och sedan så drar världens bästa filmmusikal igång.

Precis som med musik som man hör live för första gången, utan några vidare kunskap om texterna eller styckets struktur, så är det en belönande känsla att återvända med texterna inristade i minnet och musik som nu fyller en av vällust.

Blir bara bättre 

La La Land är en film som bara blir bättre desto fler gånger man ser den. Det är en glad, smart och hjärtevärmande upplevelse som inte går att få nog av. Det är också en av de få filmer som jag  ångrar att vi inte satte ett högre betyg på. Nästan ett år senare är det inget tvivel om detta är värt vårt absolut högsta betyg.

Emma Stone är filmens motor och hjärta, det blir än starkare av vetskapen att karaktären Mia Dolan speglar Stones egen resa som skådespelare, där hon gjorde oändliga mängder teaterframträdande som barn och sedan flyttade till Los Angeles som tonåring för att kämpa sig upp till att bli filmvärldens idag kanske största och mest berömda aktris.

Jag har fortfarande vissa problem med Ryan Goslings porträtt av Sebastian, det är klart mer slätstruket än Stones starka och kraftfulla prestation. Gosling förblir för min egen del ett av filmvärldens största mysterium med sin totala oförmåga att ingjuta liv i sina karaktärer .

Men i ”den där” scenen där Stone erkänner sig helt besegrad och att orken tagit slut så värker det i hjärtat. Igenkänningsfaktorn är nog stor, även för de som inte aspirerat till att medverka i filmproduktioner. La La Land kunde ha blivit en såsig och platt film om innerliga drömmar och aspirationer, men istället så tar regissören Damien Chazelle och framhäver att kompromiss och lyckliga slut faktiskt kan gå hand i hand. Detta förblir nog den enda musikal som jag kan omfamna fullt ut.

Vissa spår har redan blivit moderna klassiker, A Lovely Night förblir min personliga favorit med det otroliga arrangemanget.

Filmen i centrum  

Trots att soundtracket spelas i realtid så är det filmen som får stå i centrum ikväll. Det finns bara ett enda tillfälle där musiken tar överhand och märkbart försämrar en av scenerna. Detta beror nog till stor del på att man spelar ett stycke som egentligen skall ligga på en lägre volym.

Det är lite synd att vi inte kan se hela orkestern, flera musiker försvinner i den enorma samlingen av orkestermedlemmar, de externa jazzmusikerna (inhyrda specifikt för kvällen) är omöjliga att urskilja. Just på symfoniska konserter kan jag verkligen uppskatta att få en bra överblick av orkestern och på så sätt se hur maskineriet bryts ned i individuella instrument. Att få höra vissa nyanser förstärkas eller hävas fram är mycket intressant, skillnaderna mot originalinspelningarna är minimala men de gånger det avviker känns det snarare som en intressant variation än ett regelbrott.

För liten duk 

En hel del invändningar finns dock ikväll, ett framträdande minus redan innan konsertens början är storleken på duken där filmen projiceras, det känns som om filmen projiceras från en alldeles för klen projektor som inte kan dra upp bilden till en passande storlek. På de spelningar som gjorts i USA har man åtminstone nyttjat en puk som är i ett 2.35.1 format, dvs att hela duken fylls utav bilden, den här kvällen så är presenteras filmen med enorma svarta kanter. Och med den minimala textremsan kan man undra om det inte bara är en enkel kopia av den svenska Blu Ray utgåvan som spelas upp ?

Och ännu en gång måste jag kritisera Stockholms publiken, sena ankomster, pillande med telefoner och en total brist på respekt mot orkestern förekommer alldeles för ofta. Under eftertexterna sitter alla musiker kvar på scenen och spelar musiken, sedan bjuds det på ett extranummer, men vid den här tiden är det bara ett par hundra personer kvar i lokalen. Innan dess har folk flytt fältet som om hela huset stod i lågor.

Men när man väl sitter där och ser den otroliga avslutningen som hyllar filmkonsten och där man är så rörd att man inte kan prata, så är det inget tvivel om att man fått en otrolig upplevelse.

Betyg 8/10 

Hans Zimmer Globen, Stockholm 18-05-2017 Recension

hans-zimmer

Copyright Hans Zimmer Live, Bilden är ej från konserten i Stockholm

Med ett fullständigt elektriskt band, som både är musikalisk i toppform, men som samtidigt bryter normen om en viss återhållsamhet inom symfonisk musik, är Hans Zimmer i live miljö en upplevelse som är precis lika intensiv och fängslande som en rockkonsert. Tyvärr är det struliga ljudet en glädjedödare. 

Det är så nära att nå ett högsta betyg. Hans Zimmer är inte bara en historisk filmkompositör, han visar sig den här kvällen vara en förträfflig värd. Han underhåller och fångar den stora publiken i Globen med personliga och intressanta anekdoter – som hur sångaren Lebo M började som arbetare på en biltvätt, men som nu åker världen runt med Zimmer och spelar för fulla hus.

Där de flesta filmmusikkonserter, är strikt hållna och går i en traditionell anda, som är associerad med konserthus och klassisk musik, gör Zimmer det hela till en informell och icke förutsägbar upplevelse. Det eminenta bandet, som är en fusion av symfoniorkester och rockband – där elgitarrer och stark basgång leder härligheten, ger musiken en aggressiv och ungdomlig framtoning.

Genial mix 

Zimmer mixar ihop flera av sina verk till gigantiska stycken, som gör tvära kast mellan genrer och filmer. Introt är ett superbt potpurri av allt från Driving Miss Daisy till Madagascar. Med sig har han också en ljusshow – som på liveinspelningar, kan tyckas verka överdriven, med sitt ständiga blixtrande, men som här är både intensivt och suggestivt. Då bandet river av ett helt vansinnigt starkt framförande av Electro sviten från (den urusla) The Amazing Spider-Man 2, ser det ut som att den hysteriska skurken håller på att kortsluta hela scenbelysningen.

Det makalösa bandet kan inte hyllas nog. Trumslagaren Satnam Singh Ramgotra slår så hårt att golvet skakar, det är ett rent anfall av distorsion och adrenalin som inträffar då Wonder Woman temat pumpas ut, med sina orientaliska toner. Cellospelaren Tina Guo verkar vara besatt, hon får cellon att framstå som det häftigaste instrumentet på denna jord. Hon svänger, kränger och manglar allt i sin väg då hon går loss.

Gastkramande

Och höjdpunkterna är åtskilliga. Till och med skräpfilmer som Änglar och Demoner samt Da Vinci Koden, får ett lite större existensberättigande, i och med denna fantastiska musik. 160 BPM från förstnämnda är eldfängd i sitt trumsolo som inte vill sluta.

Efter att ha kört över Globen publiken, med ett storslaget medley från Pirates Of Caribbean, tas en trettio minuters paus, efter den lilla andhämtningen, drar sista akten igång. Och så får vi äntligen The Dark Knight, filmmusiken som skrev om regelboken, och ’’förstört” den moderna actionfilmens soundtrack. Ingen kan motstå den ilskna och gastkramande dramatiken. Allt från Jokers kakafoni till läderlappens hjältemodiga uvertyr är en oförglömlig upplevelse. Hela kroppen täcks av gåshud och för en liten stund stannar faktiskt tiden.

Hela slutspurten får mig att önska att de strikta stolarna på parkett, kunde ersättas med ett dansgolv. Jag har aldrig tidigare känt behovet att utföra så stora glädjeskutt i och med en symfonisk konsert. Men så pass suveränt är det.

Så nära ett perfekt betyg

Allt är bäddat för ett tvåsiffrigt betyg, men som alltid spökar den katastrofala akustiken i golfbollen som är Globen. Många nyanser dränks, och då orkestern kör går in i högsta växeln, låter det i värsta fall som ett melodiskt muller.

Även om det är en omöjlig önskan – så hade denna spelning varit en klassiker i en dedicerad konserthall som Konserthuset eller Berwaldhallen.

Men när Inception stycket Time väl ringt ut, och hela publiken stampar i golvet, är det svårt att ha några invändningar. Hans Zimmer har skapat en konsertupplevelse som delvis är helt unik. Lika stilfullt som en kväll med filharmoniker, men samtidigt medryckande och hjärtlig som den bästa pop – eller rockkonsert. En bedrift som bara kan benämnas som makalös.

Betyg 9/10

Bäst: The Dark Knight, Inception, Wonder Woman och introduktionen med Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes samt Madagascar.

Ännu bättre: Tina Guo och hennes makalösa skådespel på sin elektriska cello, och såklart hovmästaren själv Hans Zimmer.

Sämst: Att Globen återigen saboterar ljudet. När skall detta elände faktiskt lösa sig ?

Betyg på alla låtar (Obs, då flera stycken är integrerade kommer vissa spår recenseras som ett)

Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes (2009), Madagascar 8/10 

En superb öppning, först går Zimmer själv in och desto längre det löper, visas mer och mer av det förstklassiga bandet upp.

Crimson Tide 7/10 

Tempot dras ned en aning och den stora kören får stå i centrum.

Angeles And Demons 9/10 

Oj, oj… Här är det riktiga infernot, Ron Howards uppföljare må vara en utskrattad fars, men ingeting är löjeväckande med detta stycke. På slutet är det som att befinna sig i Heavy Metal-himmelen med ett trumsolo som inte går av för hackor.

Gladiator 9/10 

Ljudet strular i den makalöst vackra Now We Are Free. Men den enorma symfonin från Ridley Scott filmen drar kvällens första riktigt stora applåder.

The Da Vinci Code 7/10  

Zimmer drar en kul liten berättelse om Paris och överlämnar sedan stafettpinnen åt Molly Rogers på fiol. Ännu en stund av lugn innan den riktiga urladdningen.

The Lion King 9/10 

Det där hoppfulla ropet får publiken att skrika av förtjusning. Och alla minnesbilder från den animerade klassikern, får den mest hårdhudade tuffingen att bli en smula blödig.

Pirates Of The Caribbean 10/10 

Vilken urladdning. Tina Guo ställer sig mitt på scenen med sin elektriska cello. Sedan sker ett helt hysterisk framträdande, Nick Glennie-Smith på dragspel springer runt med en papegoja på axeln, och när vi når crescendot står jag andlös.

Akt två

True Romance 7/10 

En kort liten uppladdning efter pausen.

Rain Man 8/10

Finstämd stund där Guthrie Govan får visa sina kunskaper att spela slidegitarr.

Man Of Steel 9/10 

DC Comics och Warner Brothers försök till att imitera Marvel må ha blivit lika lyckat som att sälja sand i Saharaöknen. Musiken däremot, är lika ståtlig som DCs gudalika hjältar.

Wonder Woman 10/10 

Återigen får Tina Guo briljera. Ljusshowen simulerar prinsessan Dianas klassiska färger. Det enda som kan kallas mästerligt i sammanhanget Batman V. Superman: Dawn Of Justice.

The Thin Red Line 6/10 

Det bästa är den snygga grafiken på storbildsskärmen. Ett relativt anonymt spår som ger behövligt andrum efter explosionen i tidigare nummer.

The Amazing Spider-Man 2 10/10 

Jaime Foxx må ha gjort ett gräsligt porträtt av Spider-Man antagonisten. Men denna fusion av Kraftwerk och Wagner är helt förträfflig som konstmusik. Och vilken ljusshow !

The Dark Knight 10/10 

En av världens bästa actionfilmer. Minnena går tillbaka till den första gången man satt som på nålar och såg Heath Ledger skriva filmhistoria. Sedan får vi en liten snutt av Molossus från Batman Begins, behöver jag säga mer ? Konsertens absoluta höjdpunkt.

Aurora 9/10 

Vi får en sista mycket gripande historia, där Zimmer talar om framgångens baksida. För där The Dark Knight-trilogin skrev in sig i samtliga historieböcker, vilar Ledgers och stuntmannen Conway Wickliffes bortgång, som en mörk dimma över succén. Och sedan kom det andra bakslaget, den obeskrivliga tragedin i och med dödsskjutningen i Aurora, Colorado 2012. Istället för att bombardera med strängar, gör Zimmer närmast en begravningsmarsch. Det blir snabbt tydligt att detta är konsertens hjärta.

Interstellar 7/10 

Inte en personlig favorit från Christopher Nolan, men ett stilig framförande som ekar av Strauss och de stora extravaganserna från Stanley Kubricks 2001: Ett Rymdäventyr.

Inception 10/10 

Ett monumentalt mästerverk, både som film och soundtrack. Time är lika fängslande som första gången då filmens fantastiska slut tar vid. Inget kunde fungera bättre som avslutning till denna fantastiska afton.

John Mayer Globen,Stockholm 07-05-2017 Recension

screen-shot-2017-04-07-at-1-06-16-pm
Photo via @johnmayer Bilden är ej från Stockholmskonserten

Det är minst ett solo för långt. Och det är nästintill kriminellt att Mayer inte spelar hela Dreaming With A Broken Heart. Men bortsett från det, får en – oväntat seg, publik, en superb show som många gånger får Globen i rullning. 

John Mayers Sverige-spelningar är så få att de går att räkna på fingrarna. Konserten för tre år sedan, även den på Globen, var första spelningen på ett över ett årtionde. På andra sidan Atlanten hör Mayer till en av de stora arenaartisterna. Han inspirerar samma ohämmade respons som Håkan Hellström. Den relativt unga publiken kan varenda textrad och ackord. För den som behöver bevis på detta, bör ta en titt på den fantastiska liveinspelningen Where The Light Is från 2007.

Osäker och reserverad publik 

I Skandinavien har genomslagskraften inte varit densamma. Mayer placeras ofta in i samma kategori som Dave Matthews Band. Båda artisterna/banden, representerar en musiksort som inte slagit rot i oss svenskar. Och tyvärr är responsen, denna söndagskvällen, osäker och i värsta fall iskall. Moderna klassiker (för den amerikanska publiken) som Why Georgia och Your Body Is A Wonderland, möts här med stor reservation.

Material som inte är redo 

Det blir också en hastig inbromsning i stora delar utav introduktion. Som i bästa fall är haltande, och i värsta fall ointressant. Problemet grundar sig i Mayers beslut att förlänga och extrapolera sitt nya material. The Search For Everything-materialet gör sig förvisso bra i en live kontext med Mayers superba kompband. Men extravaganser som oändliga gitarrsolon, och annan improvisation bör hållas till det material som publiken känner sig bekväm med. Att Tom Petty covern Free Fallin’, dras ut och justeras är en sak, men material som knappt har hunnit bli ett år gammalt, lämpar sig inte för diverse musikaliska utsvävningar.

En oförglömlig öppning  

Men när John Mayer väl får allt att bli rätt så är det nästan obeskrivligt bra. Hela konserten ramas in som en film, med förtexter och eftertexter. Och när väl alla bandmedlemmars namn prickats av och trumslagaren Steve Jordan slår den inledande takten till Waiting On The World To Change, inträffar ett det där ögonblicket som aldrig kommer att lämna minnet .Bara någon timme efter att det franska valresultatet avgjorts, och med det hemska dådet på Drottninggatan , bara någon månad innan konserten. Så är lyriken om mediamanipulation, apati och kampen mot omöjliga odds himmelsk.

Akustisk njutning  

Och när Mayer signalerar åt bandet att lämna scenen ene stund, och han endast har japansk träbro som sällskap, börjar magin på riktigt. De långa och svårtuggade gitarrsolona blir istället en mästarlek där John Mayer visar upp gitarrkunskaper som kan utmana de absolut bästa. Rösten är kristallklar och hans fokus skrämmande intensivt. Även om Dreaming With A Broken Heart inte spelas fullt ut, så är sammanslagningen med Walt Grace’s Submarine Test, January 1967 så utsökt att man nästan glömmer bort att vi snuvats på en av Mayers bästa låtar. Och så kommer Free Fallin… Ett högsta betyg kommer inte ens i närheten av att beskriva upplevelsen. Detsamma kan sägas om Neon, som är gastkramande.

Spränger arenan 

Turnén bygger på en beprövad struktur från 2007. Tre olika band-konstellationer visas upp. Den första akten är i ett fullskaligt utförande med kompbandet. Den andra akustik och sedan John Mayer Trio. I den tredje delen, där Mayer, trummisen Steve Jordan och basisten Pino Palladino går loss i Led Zeppelin besläktade monster som Who Did You Think I Was, spränger de tre herrarna sönder Globen. Den – på skiva, anskrämliga versionen av Robert Johnsons Crossroads, har nu stöps om till ett pulserande vilddjur. Trio-sektionen hör till bland det mest intensiva jag sett och hört musikaliskt.

En bitvis bristande final

Efter denna urladdning återvänder hela bandet för en ganska lunkade fortsättning. Den stora besvikelsen blir Why Georgia. Spåret som kan ses som Mayers signaturlåt, tas emot lika väl som felsorterad post. Rosie och Waiting On The Day är inte heller särskilt medryckande.

Men när vi slutligen får Gravity, är vi tillbaka i toppklass. Det är en ren extravagans i gitarrkonster och hela Globen tänds upp med mobilblixtar. Mayer ser ut att stå i kontakt med högre makter då han går loss i sina solon. Det borde vara slut här. Bandet vinkar hej då och det är svårt att tänka sig hur denna musikaliska supernova kan överträffas. Men när extranumret heter Slow Dancing In A Burning Room så gäller inte naturlagar. Framförandet är ett inferno, med sin perfekta melodi, och gitarrsolot som inte är av denna världen. När kören går in i ”yeah,yeah”-delen, tappar publiken andan. Det absolut sista numret framförs Mayer själv på ett piano. Sedan går han (bokstavligt) talat genom scenbygget och konserten är slutt.

Med ett par justeringar vad beträffar längd så hade spelningen kunnat nå legendariska höjder. Nu blir det snarare så att vissa inslag förblir klassiker och summan av kardemumman otroligt bra. Och det tackar i alla fall jag inte nej till.

Betyg 8/10 

Bäst: Neon, Dreaming With A Broken Heart-Walt Grace’s Submarine Test, January 1967, allt med John Mayer Trio, Free Fallin’, Gravity, Slow Dancing In A Burning Room och den helt sagolika öppningen i Waiting On The World To Change.

Sämst: Att ljudet börjar krångla på slutet, och att Mayer inte får till ett jämnt flyt genom hela konserten. Att publiken är oväntat loj förhöjer inte exakt stämningen.

Betyg på samtliga låtar

Waiting On The World To Change 10/10

En av de starkaste öppningarna jag någonsin sett. Precis efter valresultatet i Frankrike ställer sig bandet på scenen och levererar ett ögonblick som bara pop – och rockmusik kan visa upp.

Helpless 8/10 

Mayer och hans eminenta band får igång ett makalöst gung.

Moving On And Getting Over 6/10 

Här blir det för utdraget och snabbt ointressant då Mayer vältrar sig i sitt gitarrsolo.

Queen Of California 7/10 

En trevlig stund från Mayers stund ute på landet iklädd cowboyhatt. Återigen dras den ut till oändlighet, helt i onödan.

Changing 6/10

Inget fel på framförandet, men konserten börjar tappa det perfekta tempot i och med allt material från The Seach For Everything, som inte helt anammats av publiken, samt Mayers benägenhet att fortsätta spela livslånga solon.

Emoji Of A Wave 8/10 

Hela scenen flyttar på sig bokstavligt talat. Bara Mayer står kvar med sin akustiska gitarr. Oerhört fängslande och snyggt inramat med ett regn av violetta blommor på storbildsskärmen.

Dreaming With A Broken Heart-Walt Grace’s Submarine Test, January 1967 9/10 

Här plockas den tolvsträngade plåtgitarren fram. Vi får en helt sagolik introduktion med en av Mayers bästa låtar. Dock övergår den illa kvickt i Born And Raised spåret. Det kunde ha blivit ett antiklimax, men det hanteras så snyggt att man glömmer det mesta.

Free Fallin 10/10

Herregud…..

Your Body Is Wonderland-Neon 10/10

Även om man kan ifrågasätta valet att inte spela en fullkomlig version av, den erotiska favoriten, så är framförandet av Neon så explosivt att det snabbt förglöms. Den sömniga publiken häpnar över attacken i mellanspelet.

Crossroads 8/10 

På Heartbreak Warfare-albumet är den vedervärdig. Ikväll däremot ger den laddade trion ett nytt liv åt Robert Johnson låten.

Vultures 10/10

Smyger och tassar fram som ett hungrigt vilddjur.

Who Did You Think I Was 10/10

Har Led Zeppelin återförenats i toppform ? En aggressiv stridsvagn som får hela arenan att skaka. Batteristen Steve Jordan slår nästan sönder sina trummor.

Rosie 5/10 

Anonym efter explosionen i förra akten.

Waiting On The Day 6/10 

Mayer pratar ett bra tag om hur viktig Paradise Valley skivan varit för honom personligen. Ljudet svajar rejält och Mayers sång dränks i missljud.

In The Blood 8/10 

Stark och skärpt.

Why Georgia 8/10 

Responsen borde vara större och mer ohämmad. Där den orsakar tumult i USA blir den här snarare en parantes. Synd då den känns skräddarsydd för arenaallsång.

Gravity 10/10

Ett gitarrmästerverk där Mayer bara öser på med sina enorma kunskaper i att både böja strängar och golva publiken.

Slow Dancing In A Burning Room 10/10 

Mayers moderna mästerverk. En perfekt fusion av blues och pop som inte går att få nog av.

You’re Gonna Live Forever In Me 8/10 

En fantastisk innerlig och fin avslutning med Mayer själv på scenen, spelandes ett piano.

U2 Globen 17-21-22 September 2015

Det är kanske lite väl sent att skriva något om de tre kvällar som vi avverkade på Globen för över en månad sedan. Men då U2 visats sig vara helt outgrundliga när det kommer till deras paustider – över ett halv decennium för oss här i Sverige, känns det ändå relativt berättigat att få reflektera kring konserterna.

Ingenting gick vägen för den irländska kvartetten 2014. Songs Of Innoncence kom och försvann snabbare än december överenskommelsen. Som en god vän till mig brukar säga, ’’ man kan inte klaga om man får något gratis’’. Detta påstående punkterades genast då en halv världsdel verkade göra uppror i Jeanne D’Arc-anda och krävde att skivan skulle ut ifrån deras telefoner.

Och nej, Songs Of Innocence är och förblir misslyckad. Albumet saknar fokus,riktning och känns lika ogenomtänkt som dess digitala massutskick.

Predikamentet bara fortsatte de kommande månaderna då Bono cyklade omkull i Central Park. Det är fortfarande oklart om han någonsin kommer kunna greppa tag om sin specialdesignade gröna Gretsch gitarr.

Allt detta satte den kommande turnén i stor gungning. Planen var att imitera Pearl Jam och Bruce – variera setlisten och göra en mer skräddarsyd upplevelse. Allt detta skrotades snart. Istället har ’’Experience’’ turnén åkt runt med ’’Rolling (huggna i) Stone’’ setlistor där bara två till tre låtar bytts ut varje kväll. Scenbygget skulle också vara en mer ’’jordnära’’ historia – kontra det muterade rymdskepp de drog ut på vägarna för sex år sedan.

Den inledande konserten den 16 september uteblev och så enkelt var det med den saken.

Nästa kväll var långt ifrån den smärtfria upplevelse man kunde önska. Biljetterna införskaffades i sista minuten och hur illa det än må låta förloras öppningsnumret The Miracle (Of Joey Ramone) (ointressant och platt spår på skivan) och hälften av den härliga återgången till debutskivan Boy i fenomenala Out Of Control.

Kvällen skulle bli en ojämn historia, där de mest älskade publikvältarna som Pride (In The Name Of Love) och Where The Streets Have No Name blev sektionen där konserten verkligen vakande till liv. De övriga två halvorna skiftade mellan att kännas slarvigt experimenterade och total ointressanta. Ett spår som Cedarwood Road skulle behöva sövas och gömas undan om om det inte vore för den fenomenala fem meter stora skärmen. Bono vandrar på en ’’flower power’’ tecknad väg och The Edge vandrar åt motsatt håll, U2 visar som alltid att de tänker lite längre när det kommer till sceneri än inprincip resten av musikvärlden.

Men aldrig har nog U2 kämpat så mycket med sitt nya material sedan den svulstiga och nedslagna Popmart-turnén, publiken kopplas helt bort då Iris Hole Me Close körs igång. Dock skall nämnda samt Song For Someone och slutligen den helt nakna versionen av Every Breaking Wave vara de låtar som faktiskt lyckas få mig att åter våga lyssna på det svarta fåret i U2’s tretton-skivor stora familj.

För att återgå till konserten så fortsätter känslan av en motorväg med dålig asfalt genom hela det första setet. En intensiv Until The End Of The World med en Bono som sprutar vatten får avsluta det första setet innan den snygga gröna berlinmurs-kopian faller.

Det är redan nu dags att säga att allt som spelas från mästerverket Achtung Baby (det jobbas på en helt separat artikel över den skivan) kan plockas ut som några de absoluta höjdpunkterna, och förutom min egen frustration att den briljanta The Fly har reducerats till en bisarr ’’hissmusiks-remix’’ både njuter jag och far runt som en övertänd ekorre när The Edge drar fram Rickenbacker gitarren och skjuter iväg en hett pulserande Even Better Than The Real Thing – som sedan binds ihop med att bandet placerar sig på den lilla scenen.

I den här sektionen lyckas U2 slutligen få den så opersonliga Globen att krympa till en intim klubb i och med Rattle And Hum-syskonen Desire och Angel Of Harlem.

När de oväntat lyckade pianoversionerna av Every Breaking Wave och den skiss-artade October nått sitt klimax får U2 slutligen igång den obekväma maskinen med den mest våldsamma version av Bullet The Blue Sky jag hört. Bono vrålar ur sig en monolog, Edge spelar sönder sin Stratocaster med en slide och äntligen aktiveras publiken, hela Globen badar i otäcka Syrien-bilder och rött ljus. Efter den gigantiska explosionen kommer den förutsägbara men otroliga stunden – Where The Streets Have No Name. Det finns inga ord eller ramsor för det här nu trettio år gamla mästerverket. Monumentalt långa texter skulle kunna skrivas om delay gitarren, melodin, styrkan i det spirituella, men det får summeras i ett ord… MAKALÖST.

Pride (In The Name Of Love) sätts igång med skrämmande hastighet –  låten jag förstört mina öron i skrattretande försök att spela DET DÄR riffet. Sedan är det en största ’’hits’’ kavalkad som väntar. With Or Without You drar bara ytligt i hjärtsträngarna och är ljusår ifrån den odödliga tappning som spelades in Boston för fjorton år sedan. Att U2 vägrar att spela ut låtens klimax med en sista vers som under Elevation rundan får låten att kännas haltande.

Tre nummer till skall genomföras där City Of Blinding Lights sitter som handsken med den vackraste slide gitarren någonsin och en helt förödande bra refräng. Beautiful Day sparkar igång läktarna men borde ha tryckts in i setets tidigare del. Avslutningen med I Still Haven’t Found What I’m Looking For känns förutsägbar men får igång allsången.

Som helhet kan konserten beskrivas som solid men känns både fysiskt och emotionellt mil ifrån den andra kvällen på Ullevi för sex år sedan.

Kväll två (för egen del) kan man enbart pseudo-citera stjärnkocken Leif Mannerström. ’’Uppgiften var att se U2 och in kommer inget U2, det går ju inte’’’.

Jo, den där ökända kvällen var så långt ifrån Mysterious Ways refrängen ’’it’s all right’’ som man kan komma. En del av publiken spärras in på Globen, resten får frustrerat vänta i den bitande Stockholmskylan för att sedan få sina förhoppningar grusade då kvällen ställs in. Och till alla er som reste mer än 20 minuter och konserten uteblev – vi känner med er och hoppas och ber om någon rättvisa i och med att bandet gör den den beryktade fortsättningen på turnén nästa år.

Så efter en längre paus på ett par extra dagar var det dags igen. I och med en andra titt börjar showen visa än mer av sina ärr och skador. Strukturen förblir stelbent och det blir bara än mer påtagligt hur mekaniskt showen tuffar på. Out Of Control slängs ut för en platt Gloria.

Rattle And Hum partiet skjuts iväg med en katapult och ersätts av en eldfängd Elevation. Och så vips kommer här den största negativa harangen. Hur U2 kan välja att ignorera piano-pärlan Running To Stand Still, den brutalt starka Sometimes You Can’t Make It On Your Own, vackra Kite, den oerhörda Walk On eller… ja för tusan till och med ’’bongo dunka-dunka’’ versionen av ‘ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight, för att istället välja att bräka ur sig den här fullkomligt gräsliga versionen av The Sweetest Thing som 15 000 personer tvingas uthärda. Bono klinkar på det golv-inbyggda pianot och försöker förtvivlat få till någon slags respons. Inte ens en tusen-volts blixt hade kunnat få nåt liv i den här soppan. För alla som gladeligen såg det här ’’stycket’’ ersätta nämnda mästerverk får gärna kontakta mig direkt och förklara storheten, det skulle göra min sömn något enklare.

One återgår till att avsluta showen i en rejält tafflig version. En av världens bästa låtar förtjänar ett bättre öde än att förvandlas till en skakig allsångsmaskin. Det hela staplar fram som ett lördags-fyllo som förtar styrkan och skönheten helt och hållet. Varför One ens skall behöva slängas ut ur setet för blir ett mysterium.

Den sista kvällen skall bli den jag finner som mest underhållande, kanske för att  ’’Innocence’’ materialet börjat få någon slags ’’vana’’ hos mig. Setlisten fortsätter att ändras lika mycket som Donald Trumps politiska åsikter. Den stora bomben skall komma i den efterlängtade Bad/40. Låten vill inte sluta och U2 lyckas få med alla i den slutliga versen. Sedan drar Bono upp Elevation-strålkastaren och Globen släcks ned. Sedan vandrar bandet av för att avsluta de tre/fyra förnöjsamma men bristande kvällar.

Jag är nog inte ensam på att drömma om en utomhus runda nästa år, där setet kastats om rejält. Men tills dess Walk on………

Betyg: 7/10 

Djupdykningar

Bäst

Where The Streets Have No Name 

Det går inte ens att beskriva det här live-monstret. Gitarren, texten. Ja…. de måste ses.

Iris Hold Me Close 

Bonos försök att tackla förhållandet med sin mor lyckas växa sig oerhört starkt till den sista spelningen. Det absolut bästa spåret från den annars så risiga Song Of Innoncence. 

Until The End Of The World, Even Better Than The Real Thing, Mysterious Ways 

Allt material från Berlin stunden är automatiskt superbt, så enkelt var det med den saken.

Bullet The Blue Sky 

Har den någonsin varit såhär aggressiv och frustande ? Edge spelar sönder hela arenan.

I Will Follow 

Det är helt omöjligt att värja sig från deras andra singel. Explorer-gitarren klyver hårdare än

pansar-brytande skott.

Pride (In The Name Of Love)

Inte den murbräcka som på Rattle And Hum, men den står sig fortfarande som perfekt stadium-dramatik.

Sämst

Invisible 

Effekten av de fyra bandmedlemmarna inne i skärmen är spektakulär. Allt annat än den här fjädervikten till låt med andra ord.

The Sweetest Thing 

Kort och gott usel.

Bonos frisyr 

Jag har aldrig lagt någon större vikt vid sådana här fånigheter, men Bonos vansinnes-färgade styggelse måste bort, något som verkar skett i och med de senaste spelningarna. Tacka gudarna.

Ljudet

Hemskt,hemskt och åter hemskt. Bono hörs knappt och hela bandet verkar ha placerats i Sillstryparens konservburk.

Det stela setet

De lovade stora förändringar varje kväll. Att de inte ens orkat konstruera två skilda set som de gjorde under 360°-turnén är dårskap.

Fråga: Kommer vi någonsin få tillbaka material från deras grandiosa stunder under 2000-talet som Walk On,Kite,Original Of The Species, Miracle Drug och Sometimes You Can’t Make It On Your Own ?