Årskrönikan 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles

Helena Stenhammar på UMG

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment

Linn Stjernlöf på MI5 Communications

Alla på Playstation Press service

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År !

Alla på Tiger Film Blog

Mordet På Orientexpressen Recension

Publicerad den 23 november, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of 20th Century Fox

För de som redan vet hur historien slutar är filmen bara en ytlig axelryckning, för den skaran som inte är bekanta med denna mordgåta är för kompakt och tråkigt. Trots en ensemble med fantastiska aktörer så går Mordet På Orientexpressen på total tomgång.

Hur elegant och stiligt det än må vara, så kommer inte denna nytolkning av Agatha Christies klassiska novell någonstans. Det som borde vara en biljett i förstaklass blir lite av en pina, inte helt olikt att fastna på tågspåret ett par ynka kilometer ifrån slutdestinationen.

Sidney Lumets filmversion från 1974 är antagligen den mest välkända av de flertal adaptioner som gjorts av Christies bok. Den versionen är sannerligen inte perfekt med sitt makliga tempo och högst ordinära produktion. Den tar däremot igen på en otrolig finess och elegans. En hårt sminkad Albert Finney gör ett suveränt porträtt av den legendariske privatdetektiven Hercule Poirot. Varenda replik levereras med eftertryck och precis rätt mängd syrlighet. Finalen – där alla kort läggs på bordet, är ett utmärkt exempel på hur man kan genomföra en spännande mordutredning i filmformat.

Lumets version transporterar publiken till en idealistisk period då verkliga jättar inom skådespelaryrket vandrade på vår jord. Ingrid Bergmans bortkomna svenska missionär tillförde också en stor dos välbehövlig humor.

Kenneth Branagh som står som både regissör och huvudrollsinnehavare har valt att inte helt efterlikna denna klassiska version. Strukturen är annorlunda och en hel del utfyllnad har tillkommit i form av en konstig exkursion i ett ganska ruttet intro. Tekniskt är denna version betydligt mer sofistikerad, fotad i det numera exklusiva 70mms formatet och välsignad med med en helt otrolig produktionsdesign så kan ytan delvis beskrivas som mycket snygg.

0051

Stop This Train

Oturligt nog så är det just bara en tunn yta som utgör det bästa filmen har att erbjuda. Branagh verkar inte vara helt säker på vad han vill göra. Introduktionen är en ojämn och väldigt fånig matiné som drar tankarna åt den sämsta av Indiana Jones-kloner. Försöken till ansträngd humor drar tankarna till riktigt dålig slapstick, det är inte heller i linje med en i övrigt allvarlig och dramatiskt tung film. När vi slutligen lämnar introduktionen bakom oss och stiger på det instängda lokomotivet så försvinner lite av det här velandet.

Någonstans här börjar också Mordet På Orientexpressen ta form visuellt. Det taffliga introt – i ett märkbart iscensatt Jerusalem, försvinner och ersätts men den täta kammaren som tåget får utgöra. Den slutna miljön tillåter delar av den fantastiska produktionen att verkligen lysa. Varenda kupédörr, tallrik och nattlinne känns utstuderade och noggrant valda.

Men det finns även visuella fläckar i den här annars skinande solen, det analoga fotot är inte ens i närheten så bra som i Christopher Nolans Dunkirk. Där använde man upplösningen och det naturliga grynet till att skapa en autentisk upplevelse, Haris Zambarloukos som fotograferat Mordet På Orientexpressen belyser flera scener med ett ljus som ger en platt och tråkig framtoning. När man försöker blanda in digitala specialeffekter så påminner filmen om Guy Ritchies snedvridna version av Sherlock Holmes.

0042

’’Running Right Of The Track’’

I ett såhär intimt spelrum krävs det framförallt två ingredienser, suveräna aktörer som kan hålla igång publikens intresse och en berättelse som trots sina snäva möjligheter till miljövariation överraskar. Dessa två element är inte närvarande här. Ensemblen – som beskrivits som en av de mest imponerade någonsin, är ojämn och skådespelare som Johnny Depp och Michelle Pfeiffer verkar tro att detta är en lekstuga där de kan ränna runt i tidstypiska kostymer.

Branaghs version av Hercule Poirot porträtteras som en superhjälte med övernaturliga förmågor, här löser han komplexa mordpussel i sömnen. Prestationen från den adlade Shakespeare veteranen ligger någonstans mellan Saturday Night Live parodi och fånig radioteater. Albert Finney framhävde Poirots karisma och slutledningsförmåga, Branagh går helt in för att göra ett mer ’’intellektuellt’’ porträtt, där han gärna grubblar och tystlåtet gör några riktigt krystade A Beautiful Mind liknande slutledningar.

0063

Slow Train

Den äldre och mer erfarna skaran skådespelare bestående av Derek Jacobi och Judi Dench klarar sig enbart på ren pondus. Den yngsta gruppen med bland andra Daisy ”Rey” Ridley varierar från spända till mer eller mindre förfärliga. Tom Bateman gör en utav årets mest överspelade karaktärer och passerar gränsen för vad som faktiskt är uthärdligt.

Men för det mesta faller det mesta till att bara bli en axelryckning, trots fantastiska aktörer som Willem Dafoe och Penelope Cruz så känns det mesta återhållet och allmängiltigt. Karaktärerna är ansiktslösa och magra till innehållet sett.

Christies berättelse är till grunden en väldigt stabbig och rörig historia. Motiven och händelseförloppet är krystat och närmast löjeväckande. Det här är givetvis ingeting man kan råda bot på när man väl adapterar, men det löser inte problemet med att den här berättelsen inte fungerar i modern tid. Mot slutet känns det som om att man forcerar alltifrån logiken till trovärdigheten, det görs inte ens en ansats till att sätta upplösningen i en lite mer överraskande kontext.

0073

On A Downbound Train

Mordet På Orientexpressen känns som ett stort frågetecken, den saknar energin för att attrahera en yngre och eventuellt helt ny publik. För de som redan är bekanta med historien blir den snygga ytan bara en tillfällig ljuspunkt som sedan kulminerar i en film som sömnigt famlar fram till ett tråkigt avslut. Jag har haft mer uppfriskande uppresor på ett Intercity tåg utan luftkonditionering.

För att citera musikern John Mayer;

’’Stop this train I wanna get off and go home again’’

Betyg 4/10

John Mayer Globen,Stockholm 07-05-2017 Recension

Publicerad den 9 maj, 2017 av bosstime55

screen-shot-2017-04-07-at-1-06-16-pm — Photo via @johnmayer Bilden är ej från Stockholmskonserten

Det är minst ett solo för långt. Och det är nästintill kriminellt att Mayer inte spelar hela Dreaming With A Broken Heart. Men bortsett från det, får en – oväntat seg, publik, en superb show som många gånger får Globen i rullning.

John Mayers Sverige-spelningar är så få att de går att räkna på fingrarna. Konserten för tre år sedan, även den på Globen, var första spelningen på ett över ett årtionde. På andra sidan Atlanten hör Mayer till en av de stora arenaartisterna. Han inspirerar samma ohämmade respons som Håkan Hellström. Den relativt unga publiken kan varenda textrad och ackord. För den som behöver bevis på detta, bör ta en titt på den fantastiska liveinspelningen Where The Light Is från 2007.

Osäker och reserverad publik

I Skandinavien har genomslagskraften inte varit densamma. Mayer placeras ofta in i samma kategori som Dave Matthews Band. Båda artisterna/banden, representerar en musiksort som inte slagit rot i oss svenskar. Och tyvärr är responsen, denna söndagskvällen, osäker och i värsta fall iskall. Moderna klassiker (för den amerikanska publiken) som Why Georgia och Your Body Is A Wonderland, möts här med stor reservation.

Material som inte är redo

Det blir också en hastig inbromsning i stora delar utav introduktion. Som i bästa fall är haltande, och i värsta fall ointressant. Problemet grundar sig i Mayers beslut att förlänga och extrapolera sitt nya material. The Search For Everything-materialet gör sig förvisso bra i en live kontext med Mayers superba kompband. Men extravaganser som oändliga gitarrsolon, och annan improvisation bör hållas till det material som publiken känner sig bekväm med. Att Tom Petty covern Free Fallin’, dras ut och justeras är en sak, men material som knappt har hunnit bli ett år gammalt, lämpar sig inte för diverse musikaliska utsvävningar.

En oförglömlig öppning

Men när John Mayer väl får allt att bli rätt så är det nästan obeskrivligt bra. Hela konserten ramas in som en film, med förtexter och eftertexter. Och när väl alla bandmedlemmars namn prickats av och trumslagaren Steve Jordan slår den inledande takten till Waiting On The World To Change, inträffar ett det där ögonblicket som aldrig kommer att lämna minnet .Bara någon timme efter att det franska valresultatet avgjorts, och med det hemska dådet på Drottninggatan , bara någon månad innan konserten. Så är lyriken om mediamanipulation, apati och kampen mot omöjliga odds himmelsk.

Akustisk njutning

Och när Mayer signalerar åt bandet att lämna scenen ene stund, och han endast har japansk träbro som sällskap, börjar magin på riktigt. De långa och svårtuggade gitarrsolona blir istället en mästarlek där John Mayer visar upp gitarrkunskaper som kan utmana de absolut bästa. Rösten är kristallklar och hans fokus skrämmande intensivt. Även om Dreaming With A Broken Heart inte spelas fullt ut, så är sammanslagningen med Walt Grace’s Submarine Test, January 1967 så utsökt att man nästan glömmer bort att vi snuvats på en av Mayers bästa låtar. Och så kommer Free Fallin… Ett högsta betyg kommer inte ens i närheten av att beskriva upplevelsen. Detsamma kan sägas om Neon, som är gastkramande.

Spränger arenan

Turnén bygger på en beprövad struktur från 2007. Tre olika band-konstellationer visas upp. Den första akten är i ett fullskaligt utförande med kompbandet. Den andra akustik och sedan John Mayer Trio. I den tredje delen, där Mayer, trummisen Steve Jordan och basisten Pino Palladino går loss i Led Zeppelin besläktade monster som Who Did You Think I Was, spränger de tre herrarna sönder Globen. Den – på skiva, anskrämliga versionen av Robert Johnsons Crossroads, har nu stöps om till ett pulserande vilddjur. Trio-sektionen hör till bland det mest intensiva jag sett och hört musikaliskt.

En bitvis bristande final

Efter denna urladdning återvänder hela bandet för en ganska lunkade fortsättning. Den stora besvikelsen blir Why Georgia. Spåret som kan ses som Mayers signaturlåt, tas emot lika väl som felsorterad post. Rosie och Waiting On The Day är inte heller särskilt medryckande.

Men när vi slutligen får Gravity, är vi tillbaka i toppklass. Det är en ren extravagans i gitarrkonster och hela Globen tänds upp med mobilblixtar. Mayer ser ut att stå i kontakt med högre makter då han går loss i sina solon. Det borde vara slut här. Bandet vinkar hej då och det är svårt att tänka sig hur denna musikaliska supernova kan överträffas. Men när extranumret heter Slow Dancing In A Burning Room så gäller inte naturlagar. Framförandet är ett inferno, med sin perfekta melodi, och gitarrsolot som inte är av denna världen. När kören går in i ”yeah,yeah”-delen, tappar publiken andan. Det absolut sista numret framförs Mayer själv på ett piano. Sedan går han (bokstavligt) talat genom scenbygget och konserten är slutt.

Med ett par justeringar vad beträffar längd så hade spelningen kunnat nå legendariska höjder. Nu blir det snarare så att vissa inslag förblir klassiker och summan av kardemumman otroligt bra. Och det tackar i alla fall jag inte nej till.

Betyg 8/10

Bäst: Neon, Dreaming With A Broken Heart-Walt Grace’s Submarine Test, January 1967, allt med John Mayer Trio, Free Fallin’, Gravity, Slow Dancing In A Burning Room och den helt sagolika öppningen i Waiting On The World To Change.

Sämst: Att ljudet börjar krångla på slutet, och att Mayer inte får till ett jämnt flyt genom hela konserten. Att publiken är oväntat loj förhöjer inte exakt stämningen.

Betyg på samtliga låtar

Waiting On The World To Change 10/10

En av de starkaste öppningarna jag någonsin sett. Precis efter valresultatet i Frankrike ställer sig bandet på scenen och levererar ett ögonblick som bara pop – och rockmusik kan visa upp.

Helpless 8/10

Mayer och hans eminenta band får igång ett makalöst gung.

Moving On And Getting Over 6/10

Här blir det för utdraget och snabbt ointressant då Mayer vältrar sig i sitt gitarrsolo.

Queen Of California 7/10

En trevlig stund från Mayers stund ute på landet iklädd cowboyhatt. Återigen dras den ut till oändlighet, helt i onödan.

Changing 6/10

Inget fel på framförandet, men konserten börjar tappa det perfekta tempot i och med allt material från The Seach For Everything, som inte helt anammats av publiken, samt Mayers benägenhet att fortsätta spela livslånga solon.

Emoji Of A Wave 8/10

Hela scenen flyttar på sig bokstavligt talat. Bara Mayer står kvar med sin akustiska gitarr. Oerhört fängslande och snyggt inramat med ett regn av violetta blommor på storbildsskärmen.

Dreaming With A Broken Heart-Walt Grace’s Submarine Test, January 1967 9/10

Här plockas den tolvsträngade plåtgitarren fram. Vi får en helt sagolik introduktion med en av Mayers bästa låtar. Dock övergår den illa kvickt i Born And Raised spåret. Det kunde ha blivit ett antiklimax, men det hanteras så snyggt att man glömmer det mesta.

Free Fallin 10/10

Herregud…..

Your Body Is Wonderland-Neon 10/10

Även om man kan ifrågasätta valet att inte spela en fullkomlig version av, den erotiska favoriten, så är framförandet av Neon så explosivt att det snabbt förglöms. Den sömniga publiken häpnar över attacken i mellanspelet.

Crossroads 8/10

På Heartbreak Warfare-albumet är den vedervärdig. Ikväll däremot ger den laddade trion ett nytt liv åt Robert Johnson låten.

Vultures 10/10

Smyger och tassar fram som ett hungrigt vilddjur.

Who Did You Think I Was 10/10

Har Led Zeppelin återförenats i toppform ? En aggressiv stridsvagn som får hela arenan att skaka. Batteristen Steve Jordan slår nästan sönder sina trummor.

Rosie 5/10

Anonym efter explosionen i förra akten.

Waiting On The Day 6/10

Mayer pratar ett bra tag om hur viktig Paradise Valley skivan varit för honom personligen. Ljudet svajar rejält och Mayers sång dränks i missljud.

In The Blood 8/10

Stark och skärpt.

Why Georgia 8/10

Responsen borde vara större och mer ohämmad. Där den orsakar tumult i USA blir den här snarare en parantes. Synd då den känns skräddarsydd för arenaallsång.

Gravity 10/10

Ett gitarrmästerverk där Mayer bara öser på med sina enorma kunskaper i att både böja strängar och golva publiken.

Slow Dancing In A Burning Room 10/10

Mayers moderna mästerverk. En perfekt fusion av blues och pop som inte går att få nog av.

You’re Gonna Live Forever In Me 8/10

En fantastisk innerlig och fin avslutning med Mayer själv på scenen, spelandes ett piano.

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: John Mayer

Årskrönikan 2017

Mordet På Orientexpressen Recension

John Mayer Globen,Stockholm 07-05-2017 Recension