Copyright Scanbox Entertainment 2017

Det är så synd att en film med så mycket potential som The Nile Hilton Incident aldrig skakar av sig gamla rutiner och förutsägbara vändningar. 

Att placera en film i Egypten där den arabiska våren är i full blom är en sannerligen inte en dum idé. Man inkluderar även en hel del klassiska noir element, med en kedjerökande Fares Fares som inte har några problem att nonchalant köra över sina kollegor. Här skall man ge regissören Tarik Saleh beröm då han håller – vad som kunde bli en både överdriven och platt karaktär, i ett hårt koppel. Vilket i sin tur leder till att det aldrig slår över till en risig parodisk pastisch på Humphrey Bogart iförd sin bästa trenchcoat.

Kriminal all inclusive 

Trots den exotiska miljön och att filmens huvudsakliga språk är arabiska, så känns det sällan främmande eller ens måttligt spännande. Det är som att Kurt Wallander och Martin Beck satt sig på ett charterplan med destination Kairo med ’’all inclusive’’. Med sig i bagaget följer alla typer av loja tricks och vändningar. Men ’’all inclusive’’ är nog en lite för generös beskrivning för själva innehållet. När man väl slagit upp dörren till hotellrummet har alla löften blivit brutna, där havsutsikten blivit en grå parkeringsplats. Filmen är uppdelad i tre mycket ojämna delar som aldrig formar en bra helhet.

Där introduktionen följer typiska spelregler för en kriminalhistoria, så är mellanspelet närmast ett segt relationsdrama där mordundersökningen helt stagnerar tillsammans med filmens tempo. Och på slutet försöker man stressat ge svar och konklusion på en bunt med frågor som vid den här tidpunkten inte känns viktiga eller särksilt relevanta.

Alldeles för tråkigt och platt 

The Nile Hilton Incident spelar också in bollen på alltför bekanta områden, när konspirationen ökar i storlek och flera sidospår öppnas upp så tappar man helt kontrollen. Allt är simpelt och förutsägbart när man väl lämnar intrigen bakom sig. Man lägger armarna i kors och tittar snett på publiken istället för att försöka dra med sig den. Trots att själva ytan är vågad – med den unika miljön, så är den faktiska filmen bara en av många i raden menlösa thrillers med politiska inslag.

Man hade utan större svårigheter kunnat göra samhällskritiken vassare. Istället så blir detta bara en insprängd bit som aldrig får stå i centrum. Som actionthriller står sig filmen slätt och som en politisk thriller film så saknas det intressanta personer och fascinerande mysterium. Förutom Fares Fares känns alla personer som pliktskyldiga katalysatorer som forcerat driver fram berättelsen till sitt uppenbara klimax.

När allt kommer omkring, så är det bara det lingvistiska som tillåter mig att kunna skilja på den här historien kontra alla de hundratals söndagsdeckare som man kan se på sena kvällar på sin TV. Trots att filmen står med sina fötter i Egypten är själen och framförandet gjort efter västerländska normer.

Så trots en spännande idé och flera små indikationer på att något riktigt bra kan vara i görningen så slutar allt med att vara anonymt och splittrat.

Betyg 4/10