Etikettarkiv: 4/10

Ad Astra Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Regissören James Gray fortsätter att sätta sitt namn på de projekt han tar sig an – bokstavligen, för bortsett från en kraftfull Brad Pitt och fåtal intressanta funderingar kring människans destruktiva konsumtionsbeteende, så är Ad Astra precis så färglös som sin regissörs efternamn. 

James Gray har sedan We Own The Night kört fast i ett mönster där han aldrig lyckas göra någonting av berättelser med potential. Den nämnda kriminal-thrillern såg på utsidan ut som en energifylld och emotionell gangstersaga, men James Gray uppvisade en klåfingrighet, där han desperat försöker ge sina filmer ett djup som varken finns eller som han ens har kompetens för. Det ägnas massvis med tid åt nonsens och utfyllnad som känns helt överflödig och ihålig. 

Suverän Brad Pitt 

Ad Astra är utan tvekan Gray mest ambitiösa produktion, ur ett tekniskt perspektiv. Med sina Tarkovsky och Kubrick-influenser, så är det inget fel på de visuella ambitionerna. Och tillskillnad mot Grays tidigare arbete så kommer man en bra bit på vägen med hjälp av en strålande Brad Pitt i huvudrollen. Pitt har sedan länge brutit sig loss ut det otacksamma ”anställd för sitt utseende”-facket. Och med sin färska och minnesvärda insats i Quentin Tarantinos Once Upon A Time In Hollywood, så borde alla tvivel om Pitts talang som skådespelare vara eliminerade. 

Här så tillåts Pitt agera i det tysta, astronauten Roy McBride är stoisk, tystlåten och grubblande, karaktärsdrag som kunde gjort karaktären outhärdlig. Men Pitt skapar en gåtfullhet som fascinerar. 

Därför är det närmast tragiskt att James Gray väljer att överrumpla denna solida insats med en bunt inslag som demolerar publikens möjlighet för personlig reflektion. En bra insats behöver inte understrykas med fruktansvärd dramatik eller en påträngande berättarröst, men båda dessa styggelser sticker upp huvudet tidigt och vägrar försvinna. 

Horribel berättarröst 

Där Pitts skådespel är utmärkt, så är dennes berättarröst så livlös att man kan fråga sig om man spelat in detta segment då superstjärnan just vakant upp efter en sen afton. Visserligen så är det förståeligt att denne visar ett sådant måttligt intresse för detta tragiska inslag. Scener som Pitt  agerar med strålande ansiktsmimik förmedlar stora känslor utan att kännas svulstig, men detta förtas av den inre monologen som blir till en pekpinne rakt in i tittarens öga. 

Och när vi rör oss ifrån ankaret – som är Brad Pitt, så finns det nästan ingenting höja ögonbrynen för. I en sekvens görs en mikroskopisk observation över mänsklighetens konstanta vilja att förvandla det exotiska till det familjära, en punkt som både känns intressant och drabbande, men detta överges för malande sekvenser där Gray krystar sin berättelse, allt för att få det hela att verka mer märkvärdigt än den enkla popcornfilm som Ad Astra faktiskt är. Att kalla det ytterst pretentiöst vore allt för generöst. 

Djupdykning vid strandkanten 

Gray försöker skapa ett artificiellt djup som leder till att man fokuserar på helt fel områden, det blir mängder av sekvenser där fasansfull dialog pågår i evigheter. Alla försök till dramatik och  grubblande funderingar blir som ett djupdyk vid en strandkant, resultatet orsakar både smärtor i kropp och huvud. Man kanske borde känna sig lyckligt lottad att man inte kan höra biopubliken skrika av tristess ute i rymden…  

Visuellt är det inte heller någon dans på rosor, den fantastiska fotografen Hoyte van hoytema står förvisso för filmens foto, men här så leder dennes förkärlek för analogt foto till ett platt fall. Då majoriteten av filmen består av klaustrofobiska närbilder så blir den – överdrivet, analoga kornigheten inte anakronistiskt snygg utan rentav gräsligt ful. Ad Astra har flera vackra bilder som kunde vara som hämtade ur valfri film från Cosmonova, men med en platt färgpalett och sin otäckt närgångna kamera så blir hela filmen syrefattig och ytterst svår att betrakta ur en visuell ståndpunkt. 

Platt fall

Även om Brad Pitt glänser så faller Ad Astra på klumpig regi, ett fult utseende och en lövtunn story. Varför en rak och enkelspårig underhållningsfilm skall vara såhär glåmig är lika svårförståeligt som vårt universums egen storlek. 

Betyg 4/10 

438 Dagar Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Snygg men tom filmatisering av en berättelse som borde hanteras med så mycket er vördnad.  

Tragiskt och obehagligt nog så är den fasansfulla upplevelse journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson tvingades uppleva i Etiopien, för åtta år sedan, inte ovanlig… Gång på gång hör vi om tragiska historier där journalister och reportrar behövt sätta sin frihet – eller livet, till som insats för sina journalistiska gärningar. 

Denna typ av riskfyllda rapportering har gett oss i den bekväma västvärlden en mycket nödvändig insikt kring hur privilegierade och tursamma vi är. Rapporteringen från krigszoner – eller länder i politiskt kaos, kan kännas som en vit kontinent för oss hemma i TV sofforna. Alldagliga problem som försenad kollektivtrafik eller krångliga kopieringsmaskiner blir mest löjliga då vi hör om hur bla mänskliga rättigheter kränks på daglig basis.

Och bara ett par år efter att Schibbye och Persson återvände till Sverige så skulle 
Sveriges Radios Korrespondent Nils Horner bli mördad på öppen gata i Kabul, och Dawit Isaak fortsätter att sitta fängslad i Eritrea. 

Kanske hade en dokumentär om – ALLA, dessa historier varit som mest drabbande. Men berättelsen om Schibbye och Persson är – ur en filmsynpunkt, mest lämplig för att dramatiseras . Historien involverar alltifrån en mindre politisk konspiration, korrupta domstolar och en horribel fängelsetid, allt detta är alltför lockande för att inte bli till film. 

Snyggt yttre men bristande emotionell kärna  

Där majoriteten av våra svenska filmer får tampas med ett visuellt yttre som ger rysliga associationer med amatörmässiga hemvideos, så är 438 Dagar en – många gånger, stilig film. Fotografen Sophia Olsson ger produktionen ett proffsigt utseende som visar upp flera vackra bilder över uttorkade ödemarker. Denna kvalitativa känsla håller i sig scener där det antingen talas engelska eller amhariska, vid mer än ett stillfälle så kan man missta 438 Dagar för att vara en påkostad utländsk produktion. 

Tyvärr så raseras dessa illusioner då det blir dags för Gustaf Skarsgård och Marias Varela att agera. Skarsgård har ingen brist på förmåga, men regissören Jesper Ganslandt regisserar sekvenserna på svenska med  plastig och falsk dramaturgi. De stunder som behöver kännas trovärdiga faller på att Skarsgård och Varela har genomgående dålig kemi. Brödraskapet av stål – som gjuts ur de horribla prövningarna och den tighta relationen, blir aldrig påtaglig för publiken. 

Konspirationer 

Ganslandt blir i filmens mitt också mer sugen på att presentera löjeväckande konspirationsteorier, det involverar alltifrån IKEA, H&M och svensk utrikespolitik, det känns som att vara tillbaka i Oliver Stones snurriga och hispiga JFK. Det står även klart att Ganslandt och manusförfattaren Peter Birro är fast övertygade om att Carl Bildt är det ultimata syndabocken. I en samling av måttligt trevliga individer – såsom våldsamma och lögnaktiga soldater, korrupta fängelsevakter – och  politiker, så framställs den tidigare stats – och utrikesministern som den svenska filmens  motsvarighet till kejsare Palpatine från Star Wars-trilogin, hal, manipulativ och falsk. 

Utan att förvandla recensionen till något politiskt manifest – eller för den delen helgonförklara  Carl Bildt, så känns detta porträttet många gånger aningen överspelat och ensidigt, även om det finns ett mått av humor i hur Philip Zandén återger Bildts igenkännbara manér. 

Trots detta tveksamma inslag så är 438 Dagar som allra bäst då vi följer det politiska spelet med att försöka att få hem de båda Persson och Schibbye. Denna långa och svåra process visar upp en mardrömslik byråkrati som är lika giftig som frukostflingor smaksatta med radioaktivt avfall. Men detta visar sig bara vara ett av en mängd sidospår. Där de diplomatiska förhandlingarna ger bidrar med ytterligare dimensioner och perspektiv, så påverkar detta omfång också filmens kärna – fängelsetiden för Schibbye och Persson. 

Stökig bazaar 

Vid flera tillfällen så irrar man bort sig i diverse narrativa trådar som bryter fängelseklaustrofobin  . Utöver det så är porträtteringen av fängelsemiljön inte heller vidare effektiv. Både Schibbye och Persson har beskrivit vistelsen som en oupphörlig tortyr, men filmen följer att presentera denna mardrömslika plats som en stökig bazaar. 

Boken med samma namn – som står som grund för filmen, beskriver skrik och hysteriskt gråtande ifrån medfångarna, även en stark doft av urin var ständigt närvarande. Detta hade kunnat bli en helt skräckinjagande upplevelse – i klass med de mest brutala avsnitten ur HBO-serien OZ. Men Ganslandt går aldrig så långt, filmversionerna av Schibbye och Person verkar acklimatisera sig ganska väl och tycks inte heller vara desperata att lämna. 

Detta motverkar hela filmens önskan om att fungera som en tickade domedagsklocka, där varje minut handlar om liv eller död. Då vi tillslut kommer fram till avslutningen så är det emotionella krutet helt vått. 

Allt för lite om värdet av journalistisk 

Och för vara en film som har två så pass uttalade förespråkare för press – och yttrandefrihet, så gör 438 Dagar absolut ingenting då det kommer till att – på ett medryckande sätt, argumentera för grävande journalistik, detta i en värld som för varje dag blir i allt starkare behov av starka redaktioner med lika orubbliga redaktörer. Allt vi får är ett par tafatta meningar i filmens textbaserade epilog.

438 Dagar är inte ett totalt misslyckande, berättelsen är i grund och botten både relevant och gripande, och visuellt så når man oväntat långt. Men då filmens emotionella engagemang aldrig lyckas påverka så ekar mycket alltför tomt. 

Betyg 4/10  

Ready Or Not Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Ofokuserad och spretig historia som då och då underhåller med nattsvart humor. 

På gott och ont så är hela Ready Or Not ett virrvarr av diverse genrer, idéer och inspirationskällor. I sina bästa stunder så underhåller man med morbid humor och absurd komik, men mestadels så känns filmen ofokuserad och slarvigt improviserad. 

När det kommer till att besitta någon som helst originalitet så är Ready Or Not lika förlorad som det politiska samarbetet som hette Alliansen. Man tar bitar och delar från bla Jordan Peeles kultfilm Get Out till tortyrorgien Saw. Om vi bortser från filmens vackra viktorianska hus – som filmen utspelar sig i, så finns det inte mycket att bli hänförd över då vi talar om berättande eller godtagbar regi. Escape Room – som kom ut tidigare i år, har redan visat oss hur det skulle se ut om Big Brother var en – än mer, skrämmande upplevelse, där ett antal karaktärer spärras in på en liten yta och tvingas kämpa för sina liv. 

Denna typ av kammarskräck har visat sig vara potent – även i de mest sparsamma av produktioner. Innan Fede Alvarez tände eld på sin karriär med The Girl In The Spiders Web, så levererade denne den nervkittlande och täta Don’t Breathe. Den oundvikliga klaustrofobin som uppstår i en någotsånär isolerad miljö, är strålande att omvalda till ren och skär terror för både publiken och de drabbade karaktärerna. 

Ready Or Not har ett obefintligt intresse för att leverera någon form av adekvat berättande på film. Att bygga upp någon empati till huvudrollsinnehavaren Samara Weavings karaktär Grace, är helt förlorat. Allt som inte har någon betydelse för skräcken – eller chockmomenten avförs illa kvickt. Detta känns som ett slöseri med Weavings förmåga, som trots det menlösa manuset – med än  torftigare dialog, visar upp en viss karisma samt utstrålning. 

Stereotyp hjältinna 

Inget av detta kommer dock till sin rätt då Weaving snabbt reduceras till ett skrikande våp. Efter 80-talets utsatta och våpiga hjältinnor från filmer som Terror På Elm Street eller Jamie Lee Curtis Laurie Strode i John Carpenters Halloween, så kunde man hoppas på att dagens progressiva och mer anständiga syn på kvinnliga huvudroller inom skräckfilmer, borde smittat av sig på Ready Or Not. Men de få tillfällen som kunde blivit stora stunder för Weaving mynnar ut i absolut ingenting. Jean-Luc Godards klassiska citat om att allt man behöver för att göra en film är en tjej och en pistol, ekar tomt då Ready Or Not försöker sig på detta. 

Som en renodlad skräckfilm – med lätta thrillerinslag, så är Ready Or Not som bäst medelmåttig och i värsta fall menlös. De segment som är menade att chocka med brutalt våld eller smärtsamma kameravinklar på diverse kroppsskador, framstår som ren skåpmat i jämförelse med konkurrensen. Den där livsnödvändiga laddningen och spänningen stannar mils avstånd ifrån biosalongen och dess besökare. 

Oväntat nog så räddas projektet från ett fullkomligt plattfall då regissörsduons Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gilletts beslutit att låta filmen få ändra genre och atmosfär, både en och två gånger. I sina mest bestialiska stunder så kan man utan förvarning göra om allting till en morbid komedi med sann galghumor.

Sporadiska impulser 

Men regin känns ändå som styrd utav tillfälliga impulser. Det finns ingen tanke bakom dessa tvära kast. I mer erfarna och talangfulla händer så hade dessa excentriska kombinationer kunnat fungera och bli till en exotisk mix, men slutresultatet blir överlags grovhugget.

Och mycket mer än så kan man inte att säga om Ready Or Not, det är en spretig och löjlig historia som med nöd och näppe undkommer att slängas ned i kalkonhelvetet genom sina snabba genrebyten och vackra scenografi.    

Betyg 4/10 

Scary Stories To Tell In The Dark Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Obehagliga monster och en genial producent räddar inte en förutsägbar och mediokert agerad film. 

Man kan fråga sig hur tacksamt det är att faktiskt regissera en renodlad skräckfilm då Guillermo Del Toro står som producent. Nog för att den norske regissören André Øvredal inte är helt utan meriter – Trollhunter, men alla inblandade blir aningen mindre betydelsefulla då Del Toro sätter sitt namn på en skräckhistoria, som dessutom baseras på ett omtalat och kontroversiellt litterärt material. 

Vad som gör Del Toros kunskaper som filmmakare så lämpade för just skräckgenren, är dennes förmåga att förvandla sin publik till häpna små barn, som då de för första gången fick höra storslagna sagor om monster, drakar och hjältedåd. Del Toro transporterar tittaren till fantasirika världar, som framstår helt trovärdiga med hjälp av fantastisk design, utsökt foto och hundraprocentig övertygelse från Del Toro själv.  

Därför kan man förstå varför CBS Films valt att sätta Del Toros namn på filmaffischen. Det är helt enkelt för inbjudande att inte marknadsföra Scary Stories som en renodlad Del Toro-produktion. Och flera inslag känns igen från den mexikanska regissörens största stunder, en stor del av Scary Stories handlar om mytbildning, mardrömmar och monster som gör den mest härdade tittaren svettig av obehag. 

Men nu är det inte den Del Toro som regisserar projektet utan André Øvredal. Och detta märks av – och det inte positivt menat. Där Del Toro är en mästare på att trollbinda, så känns det som att Øvredal kämpar för att hålla jämna steg med sin visionära producent. 

Stranger Stories 

Utan att ha läst de diverse berättelserna från novellerna med samma namn, så är Øvredal mer intresserad av att leka Matt – och Ross Duffer – Stranger Things skaparna, än att berätta en modern barnsaga. Inledningsvis så känns hela filmen som ett första utkast till ett alternativt avsnitt av den populära Netflix-serien. De sedvanliga arketyperna är på sin plats; den stöddige och vågade, översittaren och såklart en aspirerande och hoppfull drömmare. 

Om Netflix succén inte hade funnits så hade dessa pinsamma likheter varit aningen mer överskådliga, men då vi nyligen också fått se Stephen Kings IT i långfilmsformat, så känns hela det narrativa fundamentet aningen tjatigt och fantasilöst. 

Dessutom så visar sig ingen av huvudrollsinnehavarna  vara minnesvärda. Att kritisera unga och oerfarna skådepelare är aldrig lätt, men tyvärr så är hela den samlade ensemblen en anonym och – många gånger, osympatisk skara. Austin Zajur – som får stå för filmens mest uppkäftiga och skruvade person, blir på rekordtid odräglig, utan någon som helst charm eller förmildrande kvalitéer. Øvredal gör inte heller något galant arbete med själva personregin, de få ögonblick där karaktärerna kunde givits mer djup eller identitet, blir klyschiga och plågsamma av bevittna. 

Vackra skräckskapelser utan vettigt användningsområde 

Känslan av att hela projektet är gjort utan någon genuin entusiasm eller passion, blir bara mer och mer uppenbar ju längre filmen pågår. Skräcken är likaså torftig och repetitiv. Ett antal av filmens mest fasansfulla skräckskapelser borde nyttjas mer frikostigt, men istället så faller man in på det trista spåret att bada i ”hoppa till effekter” – kontra psykologisk terror. 

Detta är ett massivt svinn då Scary Stories To Tell In The Dark innehåller ett par av de mest effektiva exemplen på så kallad ”Body Horror”. Att filmen kunnat släppas igenom som ”barntillåten” i USA är fullkomligt absurdt, här finns ett antal ohyggliga stunder där kroppar förvrids och utsätts för chockerande våld. 

Skrämmande dåligt manuskript 

Men inte ens detta uppväger att filmen sammantaget känns splittrad. Allting summeras enklast med ett jättelikt – ”jaha…” Där man kunde djupdykt i sin egen mytologi, så begås misstaget att stöpa hela filmen i den mest tråkiga av mallar. Finalen som borde skaka om, blir till en total travesti där uruselt skådespel och lika oacceptabelt manuskript skrämmer mer än något annat i filmen. 

Betyg 4/10

Carmen Och Lola Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Stel och tråkig historia om omöjlig kärlek. 

Med sin gladlynta affisch så är det lätt att ursäkta den som tror att det väntar ett dramatiskt men ändå roligt relationsdrama i bästa Pedro Almodóvar-stil. Carmen Och Lola visar sig istället vara en gråmulen, glåmig och torr berättelse om omöjlig kärlek, som trots sina försök att framstå trovärdig och genuin, faller på ett manus fullt av klyschor. 

Berättelser om omöjlig kärlek har haft en lika stor plats i dramatikens historia som konflikter eller tragedi. Den har porträtterats på otaliga sätt, i alla tänkbara konstformer som film, teater, litteratur och musik. Carmen och Lola drar initialt tankarna åt Lukas Moodyssons Fucking Åmål, med två unga kvinnor i huvudrollerna, där bägge är osäkra på sin sexuella läggning. 

Precis som för Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg, så är berättelsens duo vitt skilda människor. Rosy Rodriguez som spelar Carmen är utåtriktad och social, medan Lola – spelad av Zaira Romero är skygg, tystlåten och osäker. Att slå ihop två personliga motpoler är inte heller något revolutionerande, och denna fortsatta brist på originalitet blir filmens oundvikliga fall. 

Undangömd kultur 

Genom att låta samtliga av filmens karaktärer vara romer, så fanns möjligheten att låta oss få en inblick hos en folkgrupp som mer eller mindre ignorerats av filmmediet. De bästa regissörer lyckas med att ge publiken insikt och empati gentemot de människor vi möter, även om deras kulturer och normer är främmande för oss. Ken Loachs En Öm Kyss, är ett lysande exempel på svår kärlek, där kulturer krockar med varandra. Men där Loach är en mästare att engagera sin publik och skapa sympatiska karaktärer, så är Arantxa Echevarría bara en hoppfull amatör som enbart har en enda film i bagaget. 

Den romska kulturen används mest som en ställföreträdare för att skapa friktion i romansen. Det hade lika gärna kunnat handla om förbjuden kärlek i ett amish samhälle.  

Risigt utkast 

I mångt och mycket så är hela Carmen Och Lola ett risigt utkast som varken känns genomtänkt eller relevant. För att återknyta till Almodóvar, så har denne visat hur man kan blanda kolsvart dramatik med än mörkare humor. Om Echevarría hade valt att lätta på trycket, och porträttera svårigheterna med fler nyanser, så hade det gått att förlåta att hela manuset är både förutsägbart och avslaget.  

Och då man skall porträttera eldfängd och gränslös kärlek mellan de båda huvudpersonerna, så görs det med samma finkänslighet som då en rivningskula demolerar ett ruckel. Alla motgångar, hinder och kriser känns krystade och uppenbara. 

Ett silikonimplantat 

I sin överdrivna och klena final så försöker man dessutom liva upp filmen med hjälp av båtlaster av dagisdramatik som helt och hållet underminerar Echevarrías föreställning om att skapa ett mänskligt och jordnära drama. Carmen Och Lola vill vara insiktsfull och emotionellt drabbande, men lyckas framstår lika genuin som ett silikonimplantat. 

Betyg 4/10   

John Wick 3: Parabellum Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: En rafflande våldsam och underhållande start mynnar ut i oändlig repetition och ett gräsligt avslut. 

Vi lever i en ny värld… En värld där ett kultfölje kan byggas upp på rekordtid. Kultfilmer brukade tidigare behöva stå och växa till sig innan de uppnådde status som en undangömd pärla. 

John Wick är ett självlysande exemplet på en modern kultfilm. Den första filmen i serien uppfyller ett åtråvärt men svår uppnåeligt kriterium; låg budget och ett hängivet följe. John Wick Chapter 2, dubblade sin omsättning i USA och det uppstod en mindre kontrovers då det verkade som att filmen inte skulle få svensk biopremiär. 

När det nu blivit dags för avsnitt tre i serien, så anländer John Wick med helt andra förväntningar… Från att ha varit en actionfilm i utkanten, så har filmerna nu lyckats uppfinna ett nytt ord – ’’Gun-Fu’’. Detta kan enklast beskrivas som en besinningslös kampsport som involverar minst lika mycket kulor och krut som hoppsparkar och knytnävar mot ansiktet. 

Brutal action och uselt berättande  

Kanske är det orättvist att kalla John Wick-serien ensidig, det huvudsakliga skälet till att filmerna existerar är adrenalinrushen som förmedlas genom de allt mer bindgalna actionscenerna. 

Mitt personliga problem med både del ett – och två, är att allt som inte involverar brutna ben och hjärnsubstans, är mer eller mindre outhärdligt. Keanu Reeves har aldrig varit någon charmör i sitt stela och energilösa skådespel. 
Och så fort regissörerna David Leitch och Chad Stahelski (som står som regissör för Chapter 2 och Parabellum) försökte att implementera en story – som också är banal och fånig, så blev resultatet tandlöst tjafs. 

Jag har inget emot actionfilmer med tunna premisser, James Camerons True Lies eller Paul Verhoevens Total Recall, klarar sig utmärkt – trots berättelser som liknar rangliga skelett. Men dessa två filmer får liv och lust genom humor, självdistans och mycket god regi. 

Stahelskis försök att hitta en passande stämning – där man balanserar mellan allvar och löjeväckande koncept – som ett religiöst samfund av lönnmördade, misslyckas konstant. Därför känns det – till en början, positivt då Parabellum agerar som en tredje akt till 
John Wick Chapter 2 – som avslutades med en cliffhanger. 

Actionfilm av Fred Astarie 

Man kan i och med detta fokusera på det innehåll som alla har löst biljett för – de helt hänsynslösa och blodindränkta actionsekvenserna. I sitt inledande skede så slår Parabellum på alla möjliga cylindrar. Varje sekvens är utmärkt koreograferade massakrerar där Keanu Reeves dödar allt som rör sig. 

Den följsamma koreografin och sanslösa brutaliteten, får mig att spekulera i att detta skulle kunna vara en actionfilm av Fred Astaire – om denne nu hade funnit ett intresse för kampsport istället för dans. Flera gånger så är det svårt att inte skratta – samtidigt som man grimaserar i obehag, det är svårt att kategorisera Parabellum som en film, det är snarare ett slakthus. 

Reeves må vara definitionen av träig, men i John Wick så har han byggt upp en fysisk karisma som gör alla slagsmål medryckande.  

Underhållningsvärdet är initialt strålande, alla hämningar är som bortblåsta och det sunkiga berättandet är borta. Man vågar till och med injicera lite kolsvart humor. Horisonten ser ut att vara fri från moln, men då filmen skall ta sig vidare från sin första akt, så fullkomligt exploderar växellådan, styrningen och motorn. 

She’s So Cold vs Satisfaction  

Då berättelsen rör sig ifrån det hotfulla New York, så förlorar man intensiteten och den morbida lekfullheten. De scener som inte har varit renodlad action i tidigare filmer, har alltid bestått utav urtrista transportsträckor, det kan liknas med att se The Rolling Stones live. Nytt – eller mer, obskyrt material som She’s So Cold eller She Was Hot, kommer aldrig ses som några större höjdpunkter av massorna, alla väntar på Brown Sugar eller Satisfaction. 

Men här blir det inte bara tal om menlös utfyllnad, istället försvinner elen och hela konserten eventet lamslås, varken högtalare eller belysning fungerar. Filmen borde ständigt öka i tempo, men Parabellum begraver sig i en katastrofal gyttja där vi får plåga oss igenom gräsligt uselt skådespel och riktigt usel dialog. 

Katastrofal mitt 

Mitt i denna kalabalik så dyker Halle Berry upp… Att leverera en insats som är mer avslagen och tråkig än Keanu Reeves borde vara omöjligt, men Berry har lyckats med denna ’’bragd’’.

Hela mittpartiet är närmast kalkonartat. Inte ens actionscenen som presenteras är bra. 
Det närgångna och brutala våldet ersätts av ett repetitiv skjutande. 

Förhoppningarna om att finalen skall rädda detta sjunkande skepp sker – olyckligtvis, inte… Ingenting som visas upp i slutskedet är ens i närheten så uppfinningsrikt eller hårdkokt som det vi får se i filmens introduktion. Istället blir det återigen en bunt sega slagsmål som kan jämföras med Steven Seagal pajaskonster då han vevar runt med knivar. Och det faktiska slutet är inget annat än en bluff. 

Förbered för en begravning 

John Wick 3: Parabellum borde vara en storstilad final, men när allting väl är klart så framstår filmen som en två timmar lång trailer för något som komma skall. Ordet parabellum kan översättas till att förberedda inför krig. 

Utan sin explosiva introduktion så är det enda John Wick 3 borde förbereda sig inför vara en begravning till sjöss. 

Betyg 4/10  

Pokémon Detective Pikachu Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Ryan Reynolds får en ogenomtänkt och risigt agerad film att skina mellan varven. 

Pokémon har en unik historik som popkulturellt fenomenen. Vad som började som ett spel till Gameboy under sent 90-tal, blev till en hysteri under det tidiga 00-talet. Samlarkort, animerade filmer och tonvis med merchandise, strömmade ut i butiker, nöjesfält och snabbköp. Generation Y fick inget Beatles, men vi fick Pokémon, om det skall ses som något sorgligt eller inte är upp till läsaren. 

Denna explosiva popularitet föreföll också under de mest hysteriska IT-åren – då nonsens företag blev värderade till miljarder över en natt. 4Kids Entertainment – företaget bakom den animerade Pokémon TV-serien, rusade på amerikanska börsen. Finansexperter satte sina – och allmänhetens pengar, på att Pokémon skulle vara en fortsatt åtgående vara, som smör eller vatten… 

4Kids Entertainment är numera inne på sina andra konkurs. Hysterin lugnade ned sig med åren, det allmänna intresset svalande och Pokémon återgick till att huvudsakligen göra framsteg i spelbranschen. Följet är idag kanske inte så stort som för tjugo år sedan, men varumärkets kraft kan fortfarande attrahera oerhörda mängder intressenter och fans. 

Nu senast så fick varumärket ett uppswing i och med Pokémon Go, sommaren 2016 präglades helt och hållet av långa promenader och ett ivrigt sökande efter Pokécenter. 

Även om jag själv har lämnat de färgglada varelserna bakom mig, så har den ursprungliga yran satt djupa spår i mig. Gången då jag blev bestulen på en hel pärm med samlarkort – ink det numera mytomspunna Charizard kortet, som idag säljs för tusentals kronor, kommer aldrig att glömmas bort.  
Men om detta ’’hemska övergrepp på min privata egendom’’, orsakade allvarliga psykologiska ärr i mitt psyke, så är det en minimal åkomma då vi jämför med vad de tre biofilmerna ledde till. 

Om någon är sugen på olidlig tortyr och än sämre animation, så kan dessa monstruösa skräpfilmer fungera som enastående exempel för hur ett varumärke kan drygas ut och förvandlas till något helt motbjudande. 

’’Challenge along the way’’

Detective Pikachu är på så vis vågad då man inte förlitar sig på överdrivet mycket nostalgi. Där de animerade styggelserna appellerade till barn och föräldrars plånböcker, så hanterar regissören Rob Letterman detta med respekt.

Letterman må låna grundstenarna från spelet med samma namn – Detective Pikachu, men därefter så förlitar man sig inte på förfluten kontinuitet eller överdrivna mängder referenser. Ingångsbarriärerna är låga och någon större kunskap om de över 800 Pokémon-sorterna behövs därmed inte.

Tyvärr så måste biopubliken först genomlida en startsträcka som är farligt nära att likna ett syskon till den ökänt usla adaptionen av Dragon Ball – i USA kallad Dragonball Evolution. 

Hela iscensättningen och de mediokra specialeffekterna, får filmens ineldning att likna ett amatörprojekt som är redo att laddas upp på YouTube. Alla scener som inte utspelar sig i bebyggelse ser ut att vara filmad på närmsta tillgängliga gräsplätt utanför filmstudion. 
Att hela filmen är analogt filmad – som av vissa anses ge ett mer jordnära utseende, hjälper inte.  

Ögonen får lite respit då vi tas in till storstaden Ryme City, en mega stad med skyskrapor och glimmande glas. Beslutet att blanda London och Denver till ett futuristiskt Metropolis, kunde ha fungerat om man hade haft orken att dölja uppenbara skarvar – såsom typiska landmärken eller skyltar.  

’’It’s a whole new place, with a brand new attitude’’

Mitt i denna – relativt, realistiska storstad, så befolkas gatorna av Pokémon som alla formges i en märklig mix som tangerar att kännas mer som Roger Rabbit än trovärdiga och fotorealistiska representationer. Pikachu är – tack och lov, både uttrycksfull och fullt acceptabelt ur en visuell synpunkt, men en alltför stor andel Pokémon saknar någon som helst textur, vilket bidrar till en platt känsla. Trots att effekterna är långtifrån teknologins spjutspets, så är valfri Pokémon betydligt mer karismatisk än någon utav filmens mänskliga karaktärer.

Pikachu må finnas med i filmens titel och är mycket riktigt en nyckelspelare genom hela berättelsen, men det är Justice Smiths karaktär Tim Goodman som blir filmens narrativa plattform. Tyvärr så är eldsprutande drakar (Charizard) och tjocka sovande katter (Snorlax) klart mer intressanta och uttrycksfulla än någon av huvudrollsinnehavarna. Smiths insats är fullständigt loj och genomgående död, det finns ingen energi, inspiration eller entusiasm. Kathryn Newton som ackompanjerar Smith på sin resa, är inte mycket bättre. Kemin och samspelet mellan dessa två personer förblir fast i manuset. 

Detective Pikachu känns också som en enda lång efterkonstruktion, där filmskaparna försöker tänja ut ett koncept som helt enkelt är för klent för att fylla upp speltiden på 100 minuter. Och så fort fokus försvinner från Reynolds Pikachu – och taktpinnen lämnas över till Smith och Newtons sömniga karaktärer, så blir filmen till en meningslös gäspning. 

’’My best friend ?’’ 

Pokémon har alltid handalt om bandet mellan tränare och Pokémon, klassiska klyschor om vänskap, tro och hopp, har alltid haft en plats i både spelen och filmerna. 
Därför blir det parodiskt då Smith inte lyckas hänga med i replikskiftena eller hantera komiken som bollas till honom utav Reynolds.

Filmens verkliga stjärna är – självfallet, Ryan Reynolds. Denna hyperaktiva och outtröttliga Pikachu skänker filmen lite välbehövlig ström och energi – ursäkta ordvitsen. Reynolds varma framförande och dennes ständigt snabba repliker, får åskådaren att glömma de multum av fel som begås. 

Men alla tillkortakommanden till trots så vore det inte rättvist att kategorisera Detective Pikachu som ett totalt misslyckande. Estetiken må vara kaotisk, skådespelet undermåligt och berättelsen en risig eftertanke, men då Reynolds får stå i centrum och filmen antar skepnaden av ett litet äventyr, så är det fullt godkänt. Potentiella uppföljare har all möjlighet att utvecklas till något mer tillfredsställande. 

Längsta strået i en kroniskt usel genre 

Filmer – baserade på TV-spel, är allmänt kända som filmvärldens motsvarighet till influensan, de kommer – och att utsättas för dem är lika kul som att fastna i rusningstrafik på vägen hem efter en lång dag på jobbet. Detective Pikachu är kanske inte en permanent lösning för denna gordiska knut, men då vi ställs inför valet att välja mellan detta, Uwe Boll eller den kommande filmen om Sonic The Hedgehog, så är jag framfusig nog och påstår att Detective Pikachu drar längsta strået i en genre som är i akutbehov av professionell hjälp.  

Betyg 4/10 

Long Shot Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Ett par roliga referenser och en halvdan Charlize Theron gör Long Shot marginellt bättre än den bedrövliga konkurrensen inom samma genre. 

Att följa upp efter Avengers: Endgame måste vara ett närmast fasansfullt uppdrag. I detta läge så spelar det ingen roll om vad som ställer sig bredvid Marvels massiva mästerverk. Att ha premiär veckan efter en film som i nuläget fortsätter krossa alla tidigare rekord och skriva in sig i historieböckerna, är högst otacksamt – för att uttrycka det milt. 

Long Shot är utöver det en barnförbjuden komedi. Där andra genrer genomgår renässanser – genom online distribution eller kostnadseffektiv teknik – digitalkameror, så har antalet renodlade komedier nästan räknats ut som en betydande aktör på biorepertoaren.

Inte ens affischnamn som Melissa McCarthy fungerar som ytlig garanti för att försäkra biobesökarna om att biljettkostnaden är väl värd sitt allt mer obscena pris. Att likt en insnöad fossil peka på historiska exempel – då genren var som starkast, känns som den värsta sortens bakåtsträvande. Men underskottet på uppfinningsrikedom inom genren är lika tydligt som att Venezuelas stadskassa står tom. 

Bottennivå 

Idag handlar det inte om att skriva fyndig och smattrande dialog – Bröderna Marx, eller ens  godtagbar slapstick – Helan Och Halvan. Komedier är idag snarare ett uttryck för chockvärde. Att närma sig ett antal komedier är idag lika trevlig som att krypa igenom en gyttja som består av gräslig könshumor och konstanta slag under bältet. 

Tag och Blockers är färska – och gräsliga, exempel på hur hela genren sänkt sig till en ny bottennivå. Efter dessa groteska upplevelser, så känner man sig stärkt som efter att ha blivit beordrad att tvätta latrinerna utan gummihandskar. Grovhuggen och krass humor kan vara väldigt effektivt i rätt sammanhang, men när den implementeras utan eftertanke eller kunskap, så faller det lika snabbt som ett korthus. 

Long Shot faller offer för att förlita sig allt för mycket på juvenila pinsamheter som involverar kroppsvätskor och könshumor, men en diskret charm och några pricksäkra popkulturella referenser, gör att man åtminstone kan lämna biosalongen på två ben, istället för att behöva krypa ut på alla fyra, högröd i ansiktet utav skam. Med detta sagt så är vi långt ifrån att uppnå någon kritisk massa, som bäst är Long Shot barnsligt trams.  

Det absolut största problemet med Long Shot är regissören Jonathan Levines luddiga och taffliga personregi. Flera gånger så vill Long Shot framstå som en sorts evolution utav 90-talets romantiska komedier – vilket kräver en någotsånär färgstark duo. 

En klåpare och ett mysterium 

I och med att Seth Rogen utgör femtio procent av denna kombo, så har filmen – snabbt, skadeskjutit sig. Rogens framgångar kan endast beskrivas som obefintliga, och anledning varför blir ganska snart uppenbart, Rogen fortsätter med sina sönderkörda och tarvliga skådespel, där han är burdus, högljudd, osympatisk och irriterande. Dessutom så står Rogen för filmens mest motbjudande skämt, varav ingen av dem är särkilt roliga eller underhållande.

Charlize Theron fortsätter att vara ett av Hollywoods största mysterium. Hur en så – uppenbart, duktig och kapabel skådespelerska, fortfarande stannar kvar i b-filmens vallgrav, förblir en gåta för framtida generationer att lösa. Theron är tillskillnad mot Rogen klart mer kunnig i sitt skådespel, måttlig dramatik och renodlad humor fungerar betydligt bättre då Theron håller taktpinnen. 

Även om Theron kan kategoriseras som solid, så är kemin mellan henne och Rogen omöjlig att hitta. Levines regi är helt utan beslutsamhet eller en tydlig vision, det vilar en övergripande känsla av obekvämhet genom hela filmen. Vare sig det är mer allvarliga moment eller rena rama pajaskonster så lyckats Theron och Rogen aldrig hamla i fas eller kännas samspelta. Ett antal biroller spelas av beprövade proffs som Bob Odenkirk och Andy Serkis, men dessa karaktärer är helt och hållet irrelevanta och materialet då får att jobba med är lika minnesvärt som det senaste avsnittet av Så Ska Det Låta. 

Återupprättelsen för genren förblir en avlägsen dröm

För de som går och hoppas på att komedigenren skall återfå sin relevans eller värdighet, kommer nog behöva vänta längre än Storbritanniens utträde ur EU. Förutom de roliga referenserna till nuvarande populärkultur, så består det mesta av scenerna av trist beroende av snuskiga excesser och riktigt plumpa sexanspelningar. 

Och för att återknyta till Avengers Endgame, för sista gången – i denna recension, så måste speltiden tas upp. Där Marvels epos är över tre timmar långt, och passerar lika snabbt som sportbil på autobahn, så känns Long Shots speltid olidligt utdragen och seg. 

Måhända är Long Shot inte skamligt pinsam, det är en lunkande, obekymrad och ganska klumpig film mest framkallar en axelryckning. Något härligt gapskratt blir det aldrig tal om, något som kanske borde finnas med i en film som beskriver sig själv som en komedi ? 

Betyg 4/10  

Woman At War Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Obeslutsamhet och splittrad vision leder till en menlös upplevelse.  

När man som hastigt tittar på stillbilder från Woman At War, så ser de ut att vara en avart av den anskrämliga Villebråd, som hade svensk premiär för två år sedan. Båda filmerna är producerade av filmindustrier som vi inte är särskilt bekanta med i Sverige – Polen och Island, filmernas  huvudroller utgörs av äldre ensamstående och militanta kvinnor som slåss mot samhällsnormer som de anser vara odrägliga. 

Tack och lov så är Woman At War inte ens i närheten av den skandalösa uselhet som Villebråd  plågade sin publik med, med det sagt så lämnas vi med en substanslös och många gånger illa genomtänkt film. 

Rod Smallwood – Heavy Metal bandet Iron Maidens manager, påstår att en plan är det viktigaste man kan anförtro artister och kreativa projekt – såsom skivinspelningar. Detsamma kan appliceras på spelfilm, flexibilitet skall självfallet finnas med i arbetsmetodiken, men någonstans måste regissör och producent ha en gemensam vision om vilken sorts slutprodukt man avser skicka till biograferna. 

This Land Is Your Land 

Titeln – Woman At War, anspelar på mer än bara kampen mot den jättelika aluminiumproducenten Rio Tinto, huvudpersonen Halla – utmärkt agerad utav Halldóra Geirharðsdóttir, drivs av ett rättspatos som tar henne farligt nära ekoterrorismen. Vid sidan av kampen mot det korporativa  Goliat, så står Halla inför ett komplext beslut som kommer skaka om hennes privatliv. Men utöver dessa två konflikter så verkar det pågå ett fullskaligt krig i den kreativa processen. 

Woman At War inleder med en både surrealistisk och pillemarisk öppningsscen som drar tankarna åt skruvade och bisarra filmer som Hunt For The Wilderpeople och Bagdad Café. Den udda och märkliga scenen blir snart lika bisarr som valfri sekvens ur David Cronenbergs Naked Lunch, detta då en tremanna orkester dyker upp från ingenstans, i bästa Count Basie – Blazing Saddles anda. Därmed förbereder jag mig på en osannolik och excentrisk upplevelse, men därefter så blir allting mer åtstramat och allvarsamt. 

’’War – What is it good for ?’’

Själva uppläget är därmed inte glasklart, manuset verkar bestå utav klister och fogmassa, där man försökt slå ihop ett antal olika genrer och berättelser i en enda film. Taika Waititi lyckades hitta en balans mellan det fåniga och mer genuina i Hunt For The Wilderpeople, Woman At War är mest murrig och svårbegriplig, de tvära kasten mellan surrealism och bitsk samhällskritik lyckas aldrig samsas. 

Andra partier försöker iscensätta en sorts diskbänksrealistisk actionfilm. Det är inte tal om något överflöd av adrenalin eller eufori, men likaså så är dessa aktiva sekvenser mer levande och unisona än dramatiken och de misslyckade försöken till bisarr humor. Tyvärr så förstärker bara de här bitarna den uppenbara diskrepansen mellan filmens olika inslag. 

I Won’t Back Down

Samma tudelade intryck drabbar det visuella, ett antal sekvenser ser ut vara starkt inspirerade av den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, med ett foto där karaktärerna ställs framför gigantiska landskap med oerhört vacker komposition. De urbana miljöer som vi får besöka är helt befriade från denna vackra estetik, självfallet finns det en baktanke med att låta naturen dra det längsta strået då vi talar om bildlig skönhet, men vi har sett prov på hur man kan rama in vardagsrum och samlingslokaler och ändå bibehålla ett mått av attraktivitet. 

Woman At War har sina starka stunder, Halldóra Geirharðsdóttir gör ett minnesvärt och beslutsamt porträtt av en kvinna som försöker hitta sin roll i ett samhälle hon inte längre förstår. Det finns inte heller någon obehaglig tvångsmatning – där dieten består av moralkakor. Otursamt nog så räcker inte detta till för att kompensera för en film som känns meningslös och utan en tydlig vision. 

Betyg 4/10     

Bumblebee Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Det finns ett litet bultande hjärta någonstans i Bumblebee, tyvärr så är man alldeles för ofta otäckt nära den farliga Michael Bay-zonen. 

Sedan Michael Bay sjösatte uppföljaren till Transformers från 2007 – Revenge Of The Fallen, så har serien om robotarna från planeten Cybertron, varit starkt associerade med rent och skärt skräp.

Vad Bay än har gjort, så vilar det något högst vulgärt och smaklöst över alla regissörens projekt. Historierna om Bays plumpa och buffliga registil är minst sagt omtalade, det handlar om alltifrån auditions som snarare liknar porrshower och extremt ohövligt beteende. Enbart Bays närvaro – i rollen som producent, räcker som en garanti för att det väntar något hemskt i biomörkret. 

Jag växte inte upp med Transformers, varken som animerad TV-serie eller de kopiösa mängder av leksaker som fanns att inhandla. Masters Of The Universe och G.I Joe faller i samma fålla. Därför kan jag inte se på någon av filmerna med nostalgiska ögon. 

Om bara kunskapen och kompetensen finns på plats, så kan man göra bra film utav vilket grundmaterial som helst. Men eftersom Bay satt sina dödliga klorn i Transformers, så har det varit helt och hållet omöjligt att se bortom de perversa mängderna av rasism, sexism och dålig smak. Paramount kunde ha räddat serien om man beslutat av avföra Bay som regissör, istället så har de låtit detta pågå i tio hemska år. 

Omöjlig räddning 

Att ens börja fundera över en potentiell räddningsaktion är lika svårt som att undvika minusgrader i Skandinavien. Travis Knight – som blir den första regissören att ta kommandot efter Bay, har en betydligt mer gedigen bakgrund, Knight har under lång tid varit aktiv inom filmstudion Laika och deras fantastiska animerade filmer, nu senast debuterade han med Kubo Och De Två Strängarna, en av 2016 års bästa filmer. 

Och Knight besitter – tillskillnad mot Michael Bay, ett hjärta och en allmän hyfs som innebär att vi slipper bilder på inoljade damer i minimal klädsel. 

Men detta är ett jobb som den grekiska läkeguden Panakeia skulle ha funnit svårt, detta är i klass med att ge sig på uppgiften att filtrera rent gift till något som går att svälja. Ock även om man inte uppnår en vätska som skulle kunna säljas som mineralvatten, så är detta snarare som att dricka ett glasmjölk för en person med laktosintolerans, man dör inte, men det värker något förskräckligt efteråt. 

Ett hjärta av sten  

Transformers-serien – fram tills nu, har aldrig haft något hjärta, det är inprincip ett faktum, Bay vägrade lyssna på kritiken. Sexismen som alltid varit den mest debatterade aspekten, kunde utan större problem ha tagits bort, men då Bay inte bryr sig om rim eller reson, så spädde man istället på med än mer groteska vyer – som Megan Fox lutad över en motorcykel. 

Fox parades ihop med Shia LaBeouf, en ’’skådespelare’’ som nått bottnen på alla sätt och vis. Om LaBeouf ändå kunde ha dragit på sig den kända papperspåsen över sitt huvud – då han spelade in Transformers, så hade nog filmerna varit marginellt bättre, vi hade åtminstone sluppit det genomusla skådespelet samt missnöjet att behöva se på en av de största och mest talanglösa narcissisterna inom filmindustrin. 

La Beouf och Fox är – sedan år tillbaka, borta ifrån serien, men det har inte lett till någon större förbättring. Att hitta bättre skådespelare än Rosie Huntington Whiteley eller Laura Haddock, är ingen större konst, ett kort besök till närmaste amatörteater löser det.

Ett myrsteg i rätt riktning

Som ett litet steg i rätt riktning så har Bumblebee en yngre och mer rakryggad protagonist – spelad av Hailee Steinfeld, som i sin tur inte behöver iklä sig stringtrosor eller åtsittande tröjor. Steinfeld som aldrig riktigt fått en karriär efter Bröderna Cohens True Grit, gör ett överlag bra jobb i rollen som den rebelliske och grubblande tonårsflickan Charlie. 

Steinfeld har en självsäkerhet och utstrålning. Det gör att man kan ha överseende med att manuset – i bästa fall, är oinspirerat. Otursamt nog så är det tyvärr bara Steinfeld som sticker ut, brottaren och internetsensationen John Cena – som faktiskt har ett mått av karisma och humor, får här spela en monoton elitsoldat som enbart verkar kunna skrika kommandon. 

Själva omfånget på karaktärerna – förutom Steinfeld, ligger någonstans mellan irriterande stereotyper och färglösa pappersark. Till och med proffs som Angela Basset försvinner i det alldeles för tråkiga och trista manuskriptet. 

’’Inga stringtrosor tillåtna’’ 

Gudskelov så slipper vi i alla fall de sexuella anspelningarna, enbart vid ett tillfälle börjar jag förbereda den imaginära spypåsen, men Knight har den goda smaken att inte inkludera perversa mängder av halvnakna fotomodeller, hämtade från ett uppslag av tidningen Playboy.  

Olyckligtvis så väljer man att förhålla sig till den redan etablerade kontinuiteten, Bumblebee hade kunnat vara en mjuk omstart för serien, på så sätt hade man en gång för alla kunnat lämna sin bedrövliga historik. De tillfällen när man ansträngt försöker koppla ihop filmerna, så kännas allt mer eller mindre hopplöst, Bumblebee känns i många lägen som ett riktigt menlöst förspel inom parentes, att inte låta historien få stå på egna ben berövar stor relevans ifrån filmen. 

Vad som gör filmen till en knappt godkänd affär är relationen mellan Steinfeld och Bumblebee, återigen är den gula roboten oförmögen att tala, detta leder till flertalet fåniga sekvenser, men också ett par oväntat rörande stunder som drar tankarna åt Steven Spielbergs E.T. Att en stor del av filmen sedan kulminerar i sockersöt sentimentalitet är inte lika värmande, mot slutet är allt så sötsliskigt att en hel tankbil med insulin borde stå redo utanför salongen. 

Bay saboterar i bakgrunden 

Där själva relationen mellan robot och människa – delvis, är genuin, så är allt för mycket  fortfarande bara en soppa av usel humor och menlös action, i de stunderna känns det som att Michael Bay lämnat sin roll som producent för filmen och aktivt sitter och saboterar med sina groteska signum. 

Knight  – som inte har någon erfarenhet att göra spelfilm, än mindre actionfilm, verkar vid flera tillfällen vara helt ointresserad av actionscenerna. Det finns ingen som helst inspiration eller intensitet vid de tillfällena som de stora metallkolosserna drabbar samman. Flera gånger så är vi tillbaka i sekvenser som liknar vandrande bilskrot – där de flyger metall och bultar.

Men i stort så har man tonat ned den ohyggliga mängden ’’skrammel-action’’ från Bays filmer, förutom en kort liten vinkning till det odrägligt bombastiska, så är Bumblebee mer inriktad på att genomföra enkel action, som går att uthärda utan att drabbas av migrän och illamående. 

En del av ett hjärta  

Bumblebee är inte någon överväldigande upplevelse. Jag ställer mig fortfarande rejält skeptisk till om det verkligen går att fortsätta med serien, till stor del pga dess urusla historik. Den största bedriften förblir att Travis Knight fastslår, att att det finns något mer än en kassaapparat innanför bröstet, kanske kan man kalla det ett litet minimalt hjärta. 

Betyg 4/10